Se även den engelska utgåvan.
Käre morian!
Jag har under drygt en vecka varit så omtumlad av en massa bråk med Monsieur Gottfried, och andra distraherande historier av liknande slag, att jag inte så ofta har haft nog sinnesfrid för studier av värdeformen. Annars skulle Du ha fått tillbaka korrekturet för längesedan. Särskilt i det andra arket märker man att Dina karbunklar inverkat rätt mycket på stilen, men det är för sent att ändra på den saken nu, och jag tror knappast att Du skall behöva kommentera dessa drag i något tillägg - brackorna bland publiken är ju inte så värst förtrogna med detta slag av abstrakt tänkande och kommer säkerligen inte att bry sina hjärnor för värdeformens skull. Man skulle på sin höjd kunna föreslå att Du i något större utsträckning ställer Dina dialektiskt påvisade fakta i en historisk belysning, trots att det allra nödvändigaste på den punkten redan blivit sagt. Du har så gott om material i detta ämne, att det säkert skulle kunna räcka till en extra utvikning, där Du så att säga låter historien bevisa Dina satser - då skulle den okunnige läsaren få erfara hur det historiska skeendet bekräftar nödvändigheten av en penningutveckling och dess konsekvenser.
En stor brist i dessa mer abstrakta utläggningar är att Du inte gjort Dina tankegångar mer lättillgängliga genom att dela upp texten i fler underavdelningar med särskilda överskrifter. Här borde Du ha gjort en uppläggning av det slag man finner i Hegels encyklopedi: korta avdelningar, där varje dialektisk övergång förses med egen överskrift och där alla parentetiska resonemang trycks med särskild stil. Det hela skulle då visserligen få ett något läroboksaktigt drag, men i gengäld skulle det för en stor grupp läsare bli betydligt lättare att begripa resonemangen. Varken vanliga läsare eller mer beläst folk är nuförtiden så vana vid detta slag av tänkande att man kan kosta på sig att försumma sådana ändringar som kan göra budskapet mer lättillgängligt.
Jämför man med den tidigare framställningen kan man notera utomordentliga framsteg när det gäller den dialektiska skärpan, men mycket av själva framställningen tycks mig vara bättre i den första versionen. Det är verkligen synd att detta är fallet just med det viktiga andra arket, där Dina karbunklar satt sina spår. Men det kan vi nu inte längre göra något åt, och alla som begriper sig på dialektiskt tänkande kan ändå fatta vad Du menar. De övriga arken är alldeles utmärkta och har väckt min stora förtjusning ...
Hofmann[1] har jag läst. Den nya kemiska teorin är trots sina många brister vida överlägsen den tidigare atomteorin. Molekylen som den minsta materiedelen med förutsättning för en självständig existens utgör en helt rationell kategori - en "knut", för att tala med Hegel - i den oändliga raden av delningar, där den inte innebär någon avslutning men väl en kvalitativ skillnad. Atomen, som tidigare uppfattats som delbarhetens yttersta gränspunkt, blir nu även den karakteriserad som en sammansättning, trots att Monsieur Hofmann själv ideligen återfaller till tankegångar som förutsätter den gamla föreställningen om verkligt odelbara atomer. De i boken skildrade framstegen inom kemin är för övrigt helt överväldigande, och Schorlemmer säger att denna omvälvning alltjämt pågår, så att man när som helst kan vänta sig att få ta del av nya revolutionerande rön.
De bästa hälsningar till Din familj och till Hartmann.
Din
F. E.
Skickar idag tillbaka fem ark.
[1] August Wilhelm Hofmann, författare till en bok om nya rön inom kemin.