Se även den engelska utgåvan.
Högt ärade vän.
Jag fick Ert brev i går. Det intresserade mig mycket, och jag skall här kommentera de olika frågor Ni tog upp.
Först några ord om mina relationer till Lassalle. Hans agitationskampanjer gjorde att våra kontakter avbröts - det berodde på 1) hans ohämmade självberöm och ogenerade sätt att plagiera mina och andras verk; 2) min avsky för hans politiska taktik; 3) mitt redan före kampanjen utförligt för honom under London-tiden framlagda och "bevisade" klarläggande av att ett direkt socialistiskt ingripande av "en preussisk stat" var att betrakta som nonsens. I sina brev till mig (från 1848 till 1863) förklarade han, liksom vid alla de tillfällen då vi råkades, att han sympatiserade med det parti jag representerade. Så snart som han i London (vid slutet av 1862) fått absolut klarläggande besked om att han inte kunde räkna med mitt stöd vid sina utspel, beslöt han sig för att rikta sig mot mig och det gamla partiet, när han försökte lansera sig själv som "arbetardiktator". Trots allt ville jag dock aldrig förneka hans förtjänster som agitator, även om hans talangfulla agitation tycktes mig erhålla allt fler tvetydiga drag under den sista delen av hans korta verksamhetsperiod. Hans plötsliga död, vår gamla vänskap, grevinnan Hatzfeldts jeremiader och min indignation över den borgerliga pressens fega och tarvliga skriverier om den under sin livstid så fruktade mannen - allt detta gjorde att jag lät publicera ett kortfattat uttalande, där jag tog den förstockade hopen i upptuktelse men undvek att nämna något om Lassalles ideologi (denna förklaring blev av grevinnan H. vidarebefordrad till "Nordstern"). Av samma skäl - och i förhoppning om att jag därigenom skulle kunna oskadliggöra vissa enligt min mening farliga element - gick jag i likhet med Engels med på att lämna bidrag till "Der Social-Demokrat" (som infört en översättning av vår "adress", och för vars räkning jag skrivit en nekrolog över Proudhon); vi gick också med på att officiellt nämnas som medarbetare, så snart Schweitzer skickat oss ett tillfredsställande redaktionellt program. Att W. Liebknecht fungerade som inofficiell redaktionsmedlem var ytterligare en garanti för att tidningen skulle agera med omdöme. Vi erhöll emellertid snart nog klara bevis på att Lassalle i realiteten svikit partiet. Han hade slutit ett formligt fördrag med Bismarck (där han själv naturligtvis inte kunde erhålla några som helst garantier). Meningen var att han i slutet av september 1864 skulle fara till Hamburg, där han (tillsammans med galenpannan Schramm och den preussiske polisspionen Marr) skulle "tvinga" Bismarck att inkorporera Schleswig-Holstein med det preussiska väldet - det skulle nämligen heta att införlivandet skedde för arbetarnas skull, och tanken var att Bismarck i gengäld skulle utlova allmän rösträtt och en del skensocialistiska humbugaktioner. Man måste beklaga att Lassalle aldrig fick tillfälle att spela denna komedi till slut. Den skulle ha ställt honom i en alldeles förbannat löjlig dager, och nya försök i denna stil skulle därefter ha tett sig helt omöjliga att genomföra.
Lassalles misstag berodde på att han uppträdde som en "realpolitiker" i Miquels stil; låt vara att han var av ett helt annat format och siktade högre. (Redan för längesedan begrep jag för övrigt tillräckligt mycket av Miquels mentalitet för att inse vad hans uttalanden oftast gick ut på: nationalunionen gav ju fina möjligheter för en liten Hannover-advokat att försöka göra sin stämma hörd över hela Tyskland, och den skulle också kunna skänka en retroaktiv glans åt hans uppträdande i sin hembygd, där han kunde framstå som en av preussarna omhuldad Mirabeau-figur.) På samma sätt som Miquel och hans anhängare ville hälsa den av den preussiske fursten inledda "nya eran" för att smida sin egen lycka under preussiskt beskydd, ville Lassalle samarbeta med det preussiska kungadömet (med Bismarck som kopplare) för att främja proletariatets intressen. Lassalle hade alltså sina föregångare, men dessas syfte var att frambesvärja en preussisk "reaktion" till medelklassens fromma, medan Lassalle däremot trodde sig tjäna proletariatets sak genom att räcka Bismarck handen. Deras ställningstagande var rimligare än hans, eftersom borgerligheten har för vana att karakterisera sina allra mest närliggande intressen som "realiteter" och därför inte drar sig för att kompromissa ens med direkt feodala tendenser, medan arbetarklassen däremot med naturnödvändighet måste ha en verkligt "revolutionär" inställning.
För en teatraliskt fåfäng natur som Lassalle (som man ingalunda kunde muta genom att erbjuda honom något ämbete av mindre betydelse) måste detta ha varit en mycket frestande tanke: ett ställningstagande som F. Lassalle fått markera å proletariatets vägnar! I realiteten visste han alldeles för litet om de ekonomiska förutsättningarna för en sådan sak för att kunna prestera någon självkritik att tala om. Den tyska arbetarklassen var å sin sida så demoraliserad på grund av borgarnas föraktliga defaitism inför reaktionens framgångar 1849-59, då man utan protester bevittnade den stora folkfördumningskampanjen, att en mängd arbetare genast var redo att sluta upp omkring denne självutnämnde frälsare, som förkunnade att man genast skulle kunna ta ett hopp in i det förlovade landet.
Nå, låt oss återgå till det vi talade om innan jag tappade tråden! "Der Social-Demokrat" hade knappast hunnit grundas, förrän det blev uppenbart att gumman Hatzfeldt i alla händelser ville genomföra Lassalles "sista vilja". Genom Wagener (redaktören för "Kreuzzeitung") tog hon kontakt med Bismarck. Såväl "Der Social-Demokrat" som det "Allmänna tyska arbetarförbundet" ville hon ställa till dennes förfogande. Annekteradet av Schleswig-Holstein skulle proklameras i tidningen, och Bismarck skulle utmålas som rörelsens beskyddare. Denna nätta lilla plan gick om intet, eftersom vi dessbättre hade Liebknecht i Berlin - han tillhörde ju redaktionsledningen. Engels och jag var visserligen inte särskilt nöjda med denna tidnings allmänna hållning - vi ogillade starkt den servila attityden mot Lassalle och de ibland förekommande försöken att kurtisera Bismarck - men i den rådande situationen var det naturligtvis viktigt att redaktionen fick stöd i sitt motstånd mot gumman Hatzfeldts intriger, så att dessa inte ledde till att Arbetarpartiet helt komprometterades. Därför höll vi god min i elakt spel, men privat underströk vi regelbundet för tidningen vikten av att man i lika hög grad tog avstånd från Bismarcks politik. Vi brydde oss inte ens om att protestera mot att den uppblåste narren Bernhard Becker, som på fullt allvar anammat vad Lassalles testamente har att säga om hans egen betydelse, intrigerade mot det Internationella Arbetarförbundet.
Under tiden blev Schweitzers "Social-Demokrat"-artiklar alltmer bismarckorienterade till sitt innehåll. Jag hade tidigare skrivit till honom att man kanske kunde använda föreningsrättsfrågan för att skrämma vissa grupper; men jag underströk att den preussiska regeringen inte under några som helst omständigheter kunde tänkas gå med på att helt avskaffa lagarna mot föreningar, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära att man trotsade byråkratin, myndighetsförklarade arbetarna, gjorde slut på den av legostadgan sanktionerade fysiska misshandeln av tjänstefolk etc., etc. - sådana förändringar skulle Bismarck aldrig kunna tillåta. De vore oförenliga med hela den preussiska samhällstypen. Jag tillade att regeringen, om riksdagen förkastade dessa lagar, säkerligen skulle kunna hitta på förevändningar för att behålla dem - man kunde exempelvis svamla någonting om att den sociala frågan krävde en "mer genomgripande" insats från myndigheternas sida. Det visade sig att jag spått alldeles rätt. Och vad gjorde hr von Schweitzer då? Jo, han bestämde sig för att i en artikel stödja Bismarck! Ställningstaganden av ett mera hjältemodigt slag kan han endast prestera gentemot lilleputtfigurer som Schulze eller Faucher.
Schweitzer och hans meningsfränder menar nog väl, men de vilseleds av sin iver att vara "realpolitiker". De vill bygga på de bestående förhållandena - denna form av realpolitik vill de inte låta hrr Miquel & C:o få ensamrätt på. (De sistnämnda figurerna tycks verkligen anse att endast de har någon rättighet att beblanda sig med de preussiska styresmännen.) De vet att såväl arbetarrörelsen som dess tidningspress är helt beroende av polisens nådiga välvilja. Därför vill de anpassa sig till denna situation och undvika att irritera regeringen (jämför våra "republikanska" realpolitikers inställning till en kejsare av huset Hohenzollern). Eftersom jag dock inte anser mig själv vara någon "realpolitiker" av denna typ, har jag i likhet med Engels funnit det nödvändigt att i ett offentligt uttalande (som Ni nog snart kommer att få se tryckt i något blad) meddela min avsikt att bryta med dem.
Där kommer Ni också att finna förklaringen till att jag för närvarande inte har någon möjlighet att uträtta någonting i Preussen. Dess regering har i klara ordalag meddelat att jag inte kan återfå mitt preussiska medborgarskap. Jag skulle där endast tillåtas att ägna mig åt agitation - under för herr von Bismarck acceptabla former.
Hundra gånger hellre stannar jag här och fortsätter min agitation via Internationalen. Den har ett omedelbart och ytterst betydelsefullt inflytande över det engelska proletariatet. För närvarande ägnar vi oss här åt frågan om allmän rösträtt, självfallet en faktor av helt annan betydelse här än i Preussen.
På det hela taget utvecklas detta förbund över all förväntan här, i Paris, i Belgien, Schweiz och Italien. Endast i Tyskland möter vi ett besvärligt motstånd: det kommer självfallet från lassalleanerna, som 1) på det enfaldigaste sätt fruktar att förlora sin egen betydelse; 2) känner till att jag uttalat mig emot sådant som i Tyskland kallas "realpolitik". (Det är detta slag av "realism" som är anledningen till att Tyskland utvecklats så mycket långsammare än andra civiliserade länder.)
Vem som helst som betalar en shilling för ett kort kan ju bli medlem av Förbundet, och fransmännen har valt denna form av individuellt medlemskap (liksom även belgierna), därför att deras lagar hindrar dem från att ansluta sig till oss som "förbund". I Tyskland råder ju en liknande situation; därför har jag nu bestämt mig för att be mina vänner här och i Tyskland att bilda små sällskap - hur stort antalet medlemmar blir på de olika orterna spelar ingen roll - där varje medlem skaffar sig ett engelskt medlemskort. Eftersom det engelska sällskapet inte på något sätt är hemligt, kan ett sådant förfarande inte möta några hinder - inte ens i Frankrike. Det skulle glädja mig om Ni och Era närmaste meningsfränder skulle kunna komma i kontakt med London på detta sätt.
Tack för Ert recept. Det nådde mig vid en mycket läglig tidpunkt, eftersom jag egendomligt nog bara några dagar dessförinnan börjat känna av de vidriga gamla symptomen igen.
Jag sänder Er snart ytterligare 24 adresser. På grund av en god väns besök fick jag nyss lov att lägga detta brev åt sidan innan det var färdigt. Eftersom jag nu gärna vill se till att jag får det avsänt, uppskjuter jag besvarandet av Era övriga frågor till nästa gång.
Er
K. M.