Se även den engelska utgåvan.
Bäste redaktör Schweitzer!
Jag mottog i går ett brev där Ni bad mig att i detalj redogöra för min uppfattning om Proudhon. Tyvärr har jag inte tid att göra detta; ett annat hinder är att jag för närvarande inte har tillgång till någon av hans böcker. För att visa att det inte är vilja som fattas kan jag emellertid i all hast ge Er en snabbteckning, som Ni sedan kan beskära eller bättra på, vilketdera Ni nu finner önskvärt - Ni får kort sagt göra vad Ni vill med den.
Vad Proudhons tidigaste försök handlade om har jag glömt. Hans skolarbete om språk är ett gott exempel på hur frejdigt han kunde angripa problem som han strängt taget knappast visste någonting om.
Hans första arbete, "Vad är egendom?" är otvivelaktigt hans bästa. Det måste betraktas som epokgörande - om inte precis därför att det säger så mycket nytt, så åtminstone därför att det presenterar sitt gamla material på ett så nytt och fyndigt sätt. Hos de franska socialister vilkas verk han studerat blev begreppet "egendom" naturligtvis inte endast kritiserat på en mängd olika sätt; det "avfärdades" också i utläggningar av närmast utopiskt slag. Proudhon har i denna bok ungefär samma inställning till Saint-Simon och Fourier som Feuerbach hade till Hegel. I jämförelse med Hegel ter sig Feuerbach ytterst torftig. Icke desto mindre blev han epokgörande efter Hegel, eftersom han betonade vissa saker som Hegel lämnat i mystiskt halvdunkel - de var nämligen obehagliga för ett kristligt betraktelsesätt men viktiga för kritikens vidareutveckling.
Denna bok präglas av den starka, muskulösa stil - om jag får använda det uttrycket - som enligt min mening utgör Proudhons främsta förtjänst. Till och med när han endast återger gammalt material, märker man att det som han talar om varit okänt för honom och därför också är att betrakta som nytt. Den provokativa oräddheten i hans sätt att behandla ekonomins "heliga kor", de briljanta paradoxer han använde för att driva med det borgerliga slentriantänkandet, hans skoningslösa kritik och bittra ironi, bakom vilka man då och då kunde skymta en djup och ärlig indignation över det rådande systemets orättvisor - allt detta gjorde, i förening med den uppriktigt revolutionära andan, att läsarna hänfördes och att skriften väckte stort uppseende då den först kom ut. I en rent vetenskaplig historik över den politiska ekonomins utveckling skulle den knappast alls behöva nämnas. Sensationsbetonade verk av detta slag spelar emellertid en lika stor roll inom vetenskapen som inom skönlitteraturen. Tänk till exempel på Malthus' bok om befolkningsfrågan! I sin första upplaga var den ingenting annat än en "sensationell pamflett" - dessutom plagiat från början till slut. Men hur mycken förargelse lyckades man inte ändå skapa genom denna smädeskrift mot mänskligheten!
Om jag haft Proudhons bok till hands skulle jag med lätthet ha kunnat ge några exempel på den stil han vid denna tid skrev i. I de avsnitt han själv betraktade som de mest betydelsefulla efterbildar han Kants sätt att behandla antinomierna - Kant, vars verk han läst i fransk översättning, var vid denna tid den ende tyske filosof han kände till - och man får efter läsningen ett starkt intryck av att han i likhet med Kant uppfattade lösningen på dessa problem som någonting "bortom" det mänskliga tänkandets räckvidd - med andra ord: någonting han själv inte hade några klara tankar om.
Men trots alla dessa skenbart himlastormande drag finner man redan i denna bok den motsägelsen att författaren dels kritiserar samhället sådant som det ter sig sett i småböndernas (senare småborgarnas) perspektiv och dels söker bedöma det enligt socialistiska värderingsnormer.
Bokens brister avspeglar sig redan i själva titeln. "Vad är egendom?" - frågan är så felaktigt formulerad att det inte går att besvara den på ett tillfredsställande sätt. Antikens "egendomsförhållanden" uppslukades av de feodala egendomsförhållandena, som därefter försvann i de borgerliga. På detta sätt har historien själv dömt forntida egendomsförhållanden. Vad Proudhon i själva verket tog upp till behandling var den borgerliga egendomsformen av i dag. Frågar man vad den egentligen är för någonting, kan svaret bara ges genom att man analyserar den politiska ekonomin och skildrar egendomsförhållandena i deras helhet - inte i deras juridiska uttryck, som viljeyttringar, utan i deras verkliga gestaltning, som produktionsförhållanden. Men när han sammanfattat alla dessa ekonomiska förhållanden i den juridiska benämningen "egendom", då kunde han inte ge så många upplysningar utöver vad Brissot redan före 1789 förklarat i ett liknande verk: "Egendom är stöld".
Av detta kan man på sin höjd få ut så mycket som att den borgerliga juridikens definition av begreppet "stöld" även kan passa in på borgarnas egna "hederliga" vinster. Men å andra sidan är ju stöld ett sätt att tillskansa sig andras egendom; alltså förutsätter man, när man talar om stöld, att det redan existerar någon form av egendom. Den saken har fått Proudhon att börja grubbla över den sant borgerliga egendomens väsen - i funderingar som är så dunkla att han inte ens begriper dem själv.
Under min vistelse i Paris 1844 kom jag i personlig kontakt med Proudhon. Jag nämner detta därför att jag i viss mån kan betrakta mig som medskyldig till att han på ett så olyckligt sätt kom att tillgodogöra sig nya lärdomar. Under våra långa debatter, som ofta kunde hålla på hela nätter i sträck, lät jag honom beklagligt nog stifta bekantskap med Hegels idéer, som han på grund av sina bristfälliga kunskaper i tyska inte var i stånd att studera ordentligt. Efter det att jag blivit utvisad ur staden fortsatte hr Karl Grün den undervisning jag hade inlett. På sätt och vis var han en bättre lärare än jag när det gällde tysk filosofi - han förstod nämligen själv ingenting av den.
Strax innan Proudhon gav ut sitt andra stora verk, "Eländets filosofi", redogjorde han för dess innehåll i ett långt brev till mig, där han bland annat förklarade att han väntade sig ett kritiskt angrepp från min sida. Det kom mycket riktigt i min skrift "Filosofins fattigdom" som definitivt tog kål på vår vänskap.
Av det som sagts ovan framgår att det var först i denna nya bok som Proudhon verkligen levererade sitt svar på det tidigare verkets fråga "Vad är egendom?" I själva verket hade han inte börjat studera ekonomi förrän efter det att det sistnämnda verket kommit ut; han hade då insett att de frågor han ställt inte kunde besvaras genom invektiv utan endast genom att man analyserar den moderna "politiska ekonomin". Samtidigt försökte han ge de ekonomiska kategoriernas system en dialektisk framställning. I stället för Kants olösliga antinomier skulle nu den hegelska "motsägelsen" föras fram som utvecklingsmedel.
Vill Ni ha ett helhetsomdöme om detta tjocka tvåbandsverk, får jag hänvisa till min ovan nämnda skrift. Där visade jag bland annat hur litet insatt han var i den vetenskapliga dialektikens hemligheter och hur han å andra sidan påverkats av den spekulativa filosofins illusioner i sitt sätt att behandla de ekonomiska kategorierna; i stället för att uppfatta dem som teoretiska uttryck för historiska produktionsförhållanden, som svarar mot ett bestämt utvecklingsstadium inom den materiella produktionen, försökte han omforma dem till eviga idéer - och på så sätt återkom hela framställningen till den borgerliga ekonomins perspektiv.
Jag klargjorde också hur bristfälligt underbyggda - och ibland direkt puerila - hans kritiska synpunkter på den politiska ekonomin var. I likhet med andra i utopier fångna tänkare var han ute på jakt efter en så kallad "vetenskap" genom vilken man skulle kunna hitta en tankeformel för den sociala frågans lösning - i stället för att kritiskt studera den historiska utvecklingen, ur vilken ändå frigörelsens materiella förutsättningar måste skapas. Men främst av allt påpekade jag vilka felaktiga och förvirrade begrepp Proudhon hade om bytesvärdet, grundvalen för alltsammans, så att han till och med betraktade den utopiska utläggningen av Ricardos värdeteori som inledningen till en ny vetenskap. Om hans uppfattning i allmänhet gav jag detta sammanfattande omdöme:
"Alla ekonomiska förhållanden har sina goda och sina dåliga sidor; det är den enda punkt på vilken M. Proudhon inte motsäger sig själv. Han ser de goda sidorna framhållas av ekonomerna och de dåliga utmålas av socialisterna. Från ekonomerna lånar han nödvändigheten av eviga förhållanden och från socialisterna illusionen att fattigdom endast är att konstatera (i stället för att uppfatta dess revolutionära aspekt, den inneboende kraft som kommer att störta det gamla samhället överända). Med båda grupperna delar han böjelsen för att söka stöd hos vetenskapen, som for honom endast består av ett litet antal formler. Därför smickrar han sig med att han kunnat ge intressanta synpunkter på såväl kommunismen som den politiska ekonomin. Men i själva verket behärskar han inte någondera. Som filosof med en magisk formel inom räckhåll tror han att han kan hoppa över besvärliga ekonomiska detaljer, och han har varken mod eller klarsyn nog för att höja sig över den borgerliga horisonten och försöka sätta sig in i socialistiskt tänkande ... Han vill framstå som en vetenskapsman som står över bourgeoisiens och proletariatets strider, men i verkligheten är han blott och bart en småborgare som hela tiden kastas mellan kapitalism och kommunism, mellan arbetare och kapitalister."
Jag är tvungen att säga att hela detta stränga omdöme i dag tycks mig vara lika berättigat som någonsin. Samtidigt bör man dock minnas att Proudhon av socialisterna och de politiska ekonomerna alltjämt betraktades som en extrem ärkerevolutionär, när jag påvisade att hans bok bara var ett kvasisocialistiskt verk i småborgerlig tappning. Jag hörde aldrig till den grupp som senare förfasade sig över hans "svek" mot revolutionen. Det var inte hans fel att han - efter att ha blivit missförstådd såväl av sig själv som av alla andra - inte förmådde uppfylla de oberättigade förväntningarna.
I "Eländets filosofi" är den proudhonska stilens brister vida mer iögonenfallande än i "Vad är egendom?". Tonen blir ofta synnerligen bombastisk. En högtravande spekulativ jargong, som tydligen är avsedd att erinra om de tyska filosofernas stil, får regelbundet komma till undsättning så snart den galliska tankeskärpan inte fungerar. Hela tiden störs man av ett skränande, skrytsamt och självbelåtet tonfall - särskilt i de skenvetenskapliga utläggningarna. I hans tidigare författarskap finner man ofta en verklig värme - den har här ersatts med en uppblossande, retoriskt konstlad hetta. Därtill kommer de rätt motbjudande lärdomslaterna hos denne självlärde tänkare, som redan förlorat så mycket av entusiasmen över sina egna idéer att han måste överskyla sin vetenskapliga uppkomlingsroll genom att framhäva andra ting. Och med en svåruthärdligt småborgerlig mentalitet riktar han ett otillständigt brutalt angrepp mot en man som Cabet, som dock är värd en viss respekt för sin attityd gentemot det franska proletariatet (och som i detta angrepp varken karakteriseras träffande eller ens riktigt i sak), medan han har smickrande omdömen att servera om en sådan herre som Dunoyer - vilkens hela betydelse ligger i det komiska allvar med vilket han i tre digra och outhärdligt tråkiga volymer predikade den stränga förkunnelse som Helvétius karakteriserade sålunda: "Vad som krävs är att de olyckligt lottade skall vara utan fel."
Februarirevolutionen kom förvisso ytterst olägligt för Proudhon, som bara några veckor dessförinnan lyckats bevisa att "revolutionernas tidsålder" för alltid var förbi. Hans framträdande i nationalförsamlingen förtjänade allt beröm, trots att det gav prov på en förvånande bristfällig insikt om de rådande förhållandena. Efter juniupproret var attityden ett bevis på stort mod. Dessutom fick det den lyckliga följden att M. Thiers i sitt senare publicerade svar på Proudhons förslag avslöjade vilken intellektuell nivå den franska bourgeoisiens politiska funderingar stod på. Jämförd med Thiers framstod Proudhon verkligen som en jättegestalt av förhistoriska mått.
Proudhons upptäckt av "folkbanken", och den "fria kredit" som utgjorde dess grundval, var hans sista ekonomiska "stordåd". I den första delen av mitt arbete "Ett bidrag till kritiken av den politiska ekonomin", Berlin 1859 (sid. 59-64) ges klara bevis på att tanken ursprungligen fötts ur ett missförstånd när det gäller den borgerliga "politiska ekonomins" första element, nämligen förhållandet mellan varor och pengar - och förslagets praktiska utformning är bara en efterbildning av mycket äldre och vida mer utvecklade system.
En sak som är självklar - helt obestridlig - är att kreditsystemet under vissa ekonomiska och politiska förhållanden kan påskynda arbetarklassens frigörelse - under de perioder som i England inledde 1700-talet och 1800-talet var det ju på detta sätt ett av de hjälpmedel med vilket välståndet kunde gå från en klass till en annan. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, samtidigt som man ändå vill använda en särskild form av kredit, vilken går ut på att räntan avskaffas, som det viktigaste medlet för samhällets omvandling - det kan aldrig bli logiskt annat än i kälkborgerliga fantasier. Redan på 1600-talet var de ekonomiska talesmännen för Englands småborgare rätt långt inne på denna tankegång. I polemiken mot Bastiat (1850) angående räntebärande kapital har Proudhon tvingats att hålla sig på en ännu lägre nivå än i "Eländets filosofi". Här lyckas han till och med bli besegrad av Bastiat, som under det att hans egna slag går hem får sin motståndare att häva ur sig groteska dumheter.
Några år senare var det visst Lausanneregimen som inspirerade Proudhon till en prisbelönad skrift om "Skatter". Här har varje spår av genialitet försvunnit ur bilden. Kvar finns bara den rena och skära småborgerligheten.
Alla hans politiska och filosofiska skriverier ger prov på samma motsägelsefulla, dualistiska drag som hans ekonomiska arbeten präglas av. De flesta av hans påpekanden kan bara tillämpas på franska förhållanden. Icke desto mindre var hans angrepp på kyrkan, religionen etc. mycket välgörande vid den tid då de franska socialisterna ville föra fram sin religiositet som ett tecken på hur överlägsna de måste vara i förhållande till radikala grupper i andra länder och under tidigare epoker. Om Peter den store med hjälp av barbariska metoder besegrade det ryska barbariet, kan man på ett liknande sätt hävda att Proudhon efter bästa förmåga sökte använda sin egen fraseologi till att bekämpa den förljugna frasrikedomen hos andra franska tänkare. Hans arbete om statskuppen, där han kurtiserar Louis Bonaparte och faktiskt försöker få denne att te sig acceptabel för den franska arbetarklassen, och hans sista verk om Polen, där han för att förhärliga tsaren tillåter sig en sannskyldigt idiotisk cynism, måste båda karakteriseras som inte bara usla utan också fruktansvärt tarvliga produkter - denna tarvlighet överensstämmer dock väl med hela den franska småborgerlighetens attityd.
Proudhon har ofta jämförts med Rousseau. Ingenting kan vara mer missvisande. Betydligt mer påminner han om Nicolas Linguet, vars "Lagteori" för övrigt är en alldeles lysande bok.
Proudhon hade en naturlig dragning till dialektiken, men eftersom han aldrig fick något riktigt begrepp om vetenskaplig dialektik kom han aldrig längre än till ytliga och sofistiska spekulationer. Även detta berodde i hög grad på hans småborgerliga inställning. Småborgaren är skapt på samma sätt som historikern Raumer: hela tiden kommer ett "å ena sidan" och ett "å andra sidan" in i bilden när han skall skapa sig en uppfattning - det må sedan gälla ekonomiska, politiska, vetenskapliga, religiösa, konstnärliga eller moraliska frågor. Småborgaren består helt enkelt av idel motsägelser. Om han därtill är en begåvad person som Proudhon, dröjer det inte länge förrän han lärt sig att med dessa motsägelsers hjälp leka fram uppseendeväckande paradoxer av de mest skiftande slag. En sådan attityd hör vanligen samman med anpasslighet i politiken och charlatanfasoner inom vetenskapen. Den styrande bevekelsegrunden är fåfängan, och det främsta syftet blir därför att dra stundens uppmärksamhet till sig och skörda framgångar i den aktuella situationen. Därför försvinner snart den moraliska instinkt som alltid lyckades avhålla exempelvis Rousseau från att gå med på någon som helst kompromiss med tidens makter.
Kanhända kommer framtida generationer att sammanfatta den senaste franska utvecklingsfasen genom att kalla Louis Bonaparte dess Napoleon och Proudhon dess Rousseau-Voltaire.
Och nu får Ni till slut ta på Er allt ansvar för att jag så snart efter denne mans död måst uppträda i rollen som hans domare.
Med utmärkt högaktning
Karl Marx