Se även den engelska utgåvan.
Käre Frederick!
Hjärtligt tack för Dina tio pund.
Jag är mycket ledsen över att Du för min skull fått Dina ekonomiska angelägenheter tilltrasslade, men vad kan man egentligen göra åt den saken? Inför en kris som den amerikanska står man rätt hjälplös. Därtill kommer min extra vidriga otur att behöva ha någonting att skaffa med en sådan blaska som "Presse" i Wien. Annars skulle man nog åtminstone i viss utsträckning kunna ordna ersättning för "Tribune"-historien. Tror Du att det möjligen nu kunde vara rätta ögonblicket att erbjuda sina tjänster som korrespondent åt exempelvis "Evening Post" (antislaverigruppernas tidning i New York)?
Det är förvisso ett underverk att jag haft möjlighet att föra de teoretiska utredningarna så långt som de nu kommit. Nu tänker jag emellertid redogöra för ränteteorin redan i denna volym - i ett tillägg, som får "illustrera" en tidigare formulerad princip. Jag skall i några få ord förklara denna rätt utdragna och tillkrånglade utredning för Dig, så att Du sedan kan säga mig vad Du tycker.
Som Du vet räknar jag med två slag av kapital: konstant kapital (råmaterial, hjälpmedel, maskiner etc.) vars värde helt enkelt återkommer i produktens värde, och variabelt kapital, med vilket jag menar det kapital som används till löner, vilka representerar ett lägre inlagt arbetsvärde än vad den avlönade arbetaren erlagt. Tjänstgör arbetaren t.ex. i tolv timmar för en lön som endast motsvarar tio arbetstimmars värde - då ger han i utbyte mot sin lön det variabla kapitalet plus en femtedel (två timmar). Detta sistnämnda tillägg kallar jag mervärde (surplus value).
Antag att mervärdekvoten (omfattningen av arbetsdagen och det överskottsarbete som arbetaren åstadkommer utöver det som är nödvändigt för att svara mot hans lön) är given och motsvarar 50 procent. Om i ett sådant fall arbetsdagen är 12 timmar, arbetar den avlönade arbetaren i 8 timmar åt sig själv och i 4 timmar (8/2) åt arbetsgivaren. Antag sedan att detta gäller för alla branscher, så att alla skillnader beträffande den genomsnittliga arbetstiden endast beror på arbetets större eller mindre svårighetsgrad etc.
Under sådana omständigheter, med ett likadant utformat exploaterande av arbetaren inom olika branscher, kommer inom olika produktionsområden olika kapital av samma storlek att resultera i mycket varierande mervärdebelopp och därför också att erhålla högst olika siffror som profitkvot, eftersom profiten endast avgörs av mervärdets relation till det satsade totalkapitalet. Detta beror då på kapitalets organiska uppbyggnad - det vill säga dess uppdelning i konstant och variabelt kapital.
Vi antar att merarbetet, liksom ovan, är lika med 50 procent. Om då vi exempelvis säger att 1 pund = 1 arbetsdag (det har ingen betydelse om man tänker sig att denna motsvarar en vecka, etc.), arbetsdagen = 12 timmar och det nödvändiga arbetet (det som motsvarar betalningen) = 8 timmar; då blir lönerna för 30 arbetare (eller arbetsdagar) = 20 pund och värdet av deras arbete = 30 pund, det variabla kapitalet för en arbetare = två tredjedels pund och det värde han producerat = 1 pund. Vad det mervärde som produceras av ett kapital på 100 pund då kommer att belöpa sig till varierar i hög grad inom olika industriformer - alltefter hur proportionerna ter sig när det gäller den nämnda summans uppdelning i konstant och variabelt kapital. Vi kan kalla det konstanta kapitalet k och det variabla v. Om exempelvis inom bomullsindustrin fördelningen skulle vara 80 för k och 20 för v, då blev produktens värde = 110 (efter att ha erhållit 50 procent i mervärde eller merarbete). Mervärdet belöper sig till 10 och profitkvoten = 10 procent, eftersom profiten motsvarar 10 (mervärdet) i relation till 100 (det satsade kapitalets totala värde). Om man utgår ifrån att fördelningen mellan det konstanta och det variabla kapitalet inom konfektionen är 50 - 50, då blir produkten = 125, mervärdet (om kvoten som ovan är 50 procent) = 25 och profitkvoten = 25 procent. Tag en annan industri, där fördelningen är 70 för k och 30 för v; då blir produkten = 115 och profitkvoten = 15 procent. Och i en industri, där proportionerna är 90 för k och 10 för v, blir - slutligen - produkten = 105 och profitkvoten = 5 procent.
Här har vi, vid samma grad av arbetsexploatering, mycket varierande mervärdebelopp för lika stora kapitalsummor som investerats i olika industrigrenar och som med anledning härav haft att göra med mycket olika profitkvotsiffror.
Men sammanför vi de ovan nämnda fyra kapitalen erhåller vi:
| Produktens värde |
|||||||
| 1. k 80, v 20 | 110 | Profitkvot | = | 10 | % | Mervärdekvoten i alla de 4 fallen = 50% |
|
| 2. k 50, v 50 | 125 | Profitkvot | = | 25 | % | ||
| 3. k 70, v 30 | 115 | " | = | 15 | % | ||
| 4. k 90, v 10 | 105 | " | = | 5 | % | ||
| Kapital = 400 | Profit | = | 55 | % | |||
På 100 blir detta en profitkvot av tretton och tre fjärdedels procent.
Med hänsyn till klassens totala kapital (400) skulle profitkvoten motsvara 133/4 procent. Och kapitalisterna är bröder. Konkurrens (överförande av kapital eller bortdragande av kapital från en industrigren till en annan) åstadkommer att lika stora kapital inom olika industrigrenar lämnar samma genomsnittliga profitkvot - trots summornas olika organiska uppbyggnadstyper. Med andra ord: den genomsnittsprofit som ett kapital på exempelvis 100 pund uppnår inom en speciell produktionsgren, utvinner det inte som detta speciellt satsade kapital (och följaktligen inte heller i proportion till det mervärde det producerar) utan som en motsvarande del av kapitalistklassens sammanlagda kapital. Det är en aktie, på vilken utdelning - i förhållande till dess storlek - utbetalas från den summa som mervärdet av hela denna samhällsgrupps variabla kapital (utlagt i löner) producerar.
För att nu 1, 2, 3 och 4 på den ovanstående bilden skall erhålla samma genomsnittsprofit fordras att alla måste sälja sina varor för 1133/4 pund. I fallen 1 och 4 måste varorna säljas över värdet - och i de båda andra fallen under värdet.
Pris som regleras på detta sätt = kapitalkostnaderna + genomsnittsprofiten - exempelvis 10 % - är vad Smith kallar naturligt pris, kostnadspris, etc. Det är till detta genomsnittspris som tävlandet mellan olika industriavdelningar kan reducera de olika industriernas priser (genom att tillföra eller dra bort kapital). Konkurrensen åstadkommer inte att varorna säljs efter sitt värde utan bara att de säljs till kostnadspriset, som kan överensstämma med det rätta värdet men också kan ligga under eller över detta, alltefter kapitalens organiska sammansättning.
Ricardo förväxlar värdet med kostnadspriset. Han tror att om det existerade en absolut ränta (en ränta som var oberoende av de olika marktypernas olika grad av bördighet), skulle jordbruksprodukter etc. alltid betalas över värdet, därför att de skulle betalas över kostnadspriset (det satsade kapitalet + genomsnittsprofiten). Det skulle kasta den fundamentala lagen överända. Han förnekar alltså den absoluta räntans existens och räknar bara med differentialräntan.
Hans benägenhet för att sätta likhetstecken mellan varornas värde och deras kostnadspris bygger emellertid på en helt galen föreställning, som han övertagit från Adam Smith.
I verkligheten ligger det till så här:
Antag att allt kapital utom jordbrukskapitalet i genomsnitt är uppbyggt enligt fördelningen 80 för k och 20 för v, så att produkten (vid en mervärdekvot av 50 procent) = 110 och profitkvoten = 10 procent.
Antag vidare att genomsnittsfördelningen inom jordbrukskapitalet = 60 för k och 40 för v. (Dessa siffror stämmer statistiskt ganska bra med förhållandena i England; betesräntorna etc. påverkar inte dessa ting, eftersom de själva avgörs av spannmålsräntan.) Då blir produkten, med den ovan skisserade exploateringen av arbetet, = 120 och profitkvoten = 20 procent. Om därför bonden vill sälja sina varor till deras värde, säljer han dem för 120 - och inte för 110, som är kostnadspriset. Men jordägandet gör att bonden inte kan utjämna värdet med kostnadspriset, som hans kapitalistkollegor gör. Kapitalkonkurrensen kan här inte åstadkomma detta. Jordägaren kommer emellan och snappar åt sig skillnaden mellan värdet och kostnadspriset. Att det konstanta kapitalets andel i förhållande till det variabla är jämförelsevis liten utgör vanligen ett tecken på att arbetets produktivkraft inom en viss produktionssfär är relativt lågt utvecklad. Om därför genomsnittsuppdelningen av jordbrukskapitalet är exempelvis 60 för k och 40 för v, medan fördelningen inom övrigt kapital genomsnittligt är 80 för k och 20 för v - då bevisar detta att jordbruket ännu inte nått ett lika högt utvecklingsstadium som industrin. (Förklarligt nog, eftersom industrin bygger på den länge utvecklade mekaniken, medan jordbruket bygger på de helt nya vetenskaperna kemi, geologi och fysiologi.) Om proportionerna inom jordbruket blir 80 för k och 20 för v (med den ovan angivna förutsättningen), bortfaller den absoluta räntan. Kvar blir endast differentialräntan, vilken emellertid kan utvecklas på ett sätt som gör att Ricardos idéer om jordbrukets fortlöpande förfall ter sig godtyckliga och löjliga.
I det ovanstående klargörandet av kostnadspriset som ett annat begrepp än värdet måste hänsyn också tas till att distinktionen mellan konstant och variabelt kapital, vilken uppstått ur kapitalets direkta produktionsprocess, måste kompletteras med en distinktion mellan fixerat och rörligt kapital - den uppstår i sin tur ur kapitalets cirkulationsprocess. Men formeln hade blivit alltför invecklad, om jag här låtit även denna faktor komma in i bilden.
Här har Du - i grova drag, ty det hela är rätt komplicerat - min kritik av Ricardos teori. Du måste åtminstone hålla med mig om att ett uppmärksammande av kapitalets organiska uppbyggnad löser åtskilliga tidigare problem och förklarar många skenbara motsägelser.
Av vissa skäl, som jag skall berätta om i nästa brev, skulle jag förresten gärna vilja att Du från militära utgångspunkter (de politiska kan jag klara av själv) ger mig en detaljerad kritik av Lassalles och Rüstows frigörelsefantasier.
Din
K. M.
Ber om min hälsning till damerna.
Imandt har aviserat sin ankomst. Lassalle far på måndag.
Enligt min bild av den "absoluta räntan" kommer - som Du nog skall märka - jordägandet att höja priserna på råvaror (under vissa historiska omständigheter). Detta kan bli mycket användbart som kommunistiskt argument.
Om man utgår ifrån att min framställning är korrekt, är det på intet sätt nödvändigt att den absoluta räntan måste erläggas under alla omständigheter eller för varje slag av mark (inte ens vid den här förutsatta sammansättningen av jordbrukskapitalet). Den betalas inte, när det varken juridiskt eller reellt existerar någon jordegendom. I sådana fall uppställer jordbruket inte några särskilda hinder för användandet av kapitalet. Det kan då inpassas lika lätt inom detta område som inom något annat, och jordbruksprodukterna kan - i likhet med en mängd industriprodukter - säljas under sitt värde, till kostnadspris. Jordägandet kan också i praktiken försvinna ur bilden när kapitalisten och jordägaren är en och samma person.
Det är emellertid överflödigt att här gå närmare in på detaljer.
Själva differentialräntan - som inte kommer av det faktum att man investerat kapital i ett jordområde i stället för att placera det på annat sätt - erbjuder teoretiskt inga svårigheter. Den utgör endast en extraprofit, som även inom de industriella produktionssfärerna beredes allt kapital som arbetar under mer gynnsamma omständigheter än genomsnittligt. Den enda skillnaden är att den inom jordbruket får en mer fixerad karaktär, eftersom grunden där utgörs av någonting så relativt fast som de skilda jordarternas olika grad av naturlig bördighet.