En alternativ översättning finns att läsa här. Se även den engelska utgåvan.
Kära Lassalle!
Ni måste i någon mån ha funnit det egendomligt, att jag inte skrivit till Er på så länge och detta så mycket mer som jag ännu var skyldig Er mitt omdöme om "Sickingen". Men just detta är den punkt, som så länge avhållit mig från att skriva. Med den torka på skönlitteratur, som nu överallt råder, förekommer det sällan att jag läser ett dylikt så, att resultatet av läsningen blev ett ingående domslut, en bestämt fastställd åsikt. Smörjan är inte mödan värd. Till och med de få bättre engelska romaner, som jag ännu då och då läser, Thackeray t.ex., har trots sin obestridliga litteratur- och kulturhistoriska betydelse dock aldrig kunnat avvinna mig detta intresse. Mitt omdöme har emellertid genom så lång träda blivit mycket avtrubbat, och det behövs en längre tid, innan jag kan tillåta mig att uttala en åsikt. Men Er Sickingen förtjänar en annan behandling än det där otyget, och därför har jag tagit mig tid med den. Den första och andra genomläsningen av Ert i varje mening, i stoff och behandling, nationellt tyska drama grep mig så, att jag måste lägga undan det någon tid, detta så mycket mer som min under dessa "magra år" så försvagade smakkänsla skam till sägandes inskränkt mig dithän, att understundom också saker av ringare värde vid den första läsningen inte förfelar att göra någon verkan på mig. För att bli helt opartisk, helt "kritisk" lade jag alltså undan Sickingen, d.v.s. lät låna ut den till några bekanta. (Det finns här ännu ett par mer eller mindre litterärt bildade tyskar.) Habent sua fata libelli[1] - när de lånats ut, får man sällan tillbaka dem, och så har jag också med våld måst erövra min Sickingen åter. Jag kan säga Er, att intrycket vid tredje och fjärde genomläsningen blivit detsamma, och i medvetande om att Er Sickingen kan tåla kritik, vill jag också ha ett ord med i laget.
Jag vet, att jag inte säger Er någon stor komplimang, när jag uttalar det faktum, att ingen av de nuvarande officiella poeterna i Tyskland ens i ringaste mån skulle vara i stånd att skriva ett sådant drama. Detta är emellertid ett faktum och ett för vår litteratur alltför karakteristiskt faktum för att det inte skulle uttalas. För att först gå in på det formella har jag blivit mycket angenämt överraskad av den skickliga intrigen och styckets alltigenom dramatiska karaktär. Med versifikationen har Ni visserligen tillåtit Er många friheter, som emellertid stör mer under läsning än på scenen. Jag borde väl ha läst scenbearbetningen; så som stycket föreligger, går det säkert inte att uppföra. Jag hade här besök av en ung tysk poet (Karl Siebel), som är landsman och avlägsen släkting till mig, och som haft tämligen mycket att göra med scenen; kanske kommer han som preussisk krigsreservist till Berlin, och i så fall skall jag kanske ta mig friheten att ge honom några rader till Er. Han hade en mycket hög tanke om Ert drama men ansåg det helt och hållet omöjligt att uppföras på grund av de långa talen, där bara en skådespelare har att göra, och där de övriga skulle uttömma sina mimiska resurser säkert två eller tre gånger för att inte stå där som statister. De båda sista akterna bevisar i tillräcklig grad, att det kommer att bli lätt för Er att göra dialogen rask och livlig, och då det, med undantag av några scener (vilket förekommer i alla dramer), synes mig, att detta kunde göras också med de tre första akterna, tvivlar jag inte på att Ni i scenbearbetningen skall ha tagit denna omständighet med i räkningen. Tankeinnehållet måste naturligtvis lida av detta - det är emellertid oundvikligt - och den fulla sammansmältningen av det större tankedjup, det medvetna historiska innehåll, som Ni icke med orätt tillskriver det tyska dramat, med Shakespeares livliga och fylliga handling, kommer väl att uppnås först i framtiden och kanske inte en gång av tyskar. Däri ser jag i alla händelser dramats framtid. Er Sickingen är alltigenom på den riktiga vägen; de handlande huvudpersonerna är representanter för bestämda klasser och riktningar, följaktligen också för bestämda tidstankar, och finner sina motiv inte i småskurna individuella lustar utan just i den historiska strömning, varav de bärs upp. Men det framsteg, som ännu kunde göras är, att dessa motiv träder i förgrunden mer genom själva handlingens förlopp, levande, aktivt och så att säga naturenligt, att däremot den argumenterande debatten (där jag för övrigt med nöje återfann Er gamla talekonst från jurysammanträdena och folkförsamlingen) blir mer och mer överflödig. Ni tycks själv erkänna detta ideal som mål, då Ni gör skillnad mellan scendramat och litteraturdramat. Jag tror, att Sickingen i den antydda meningen läte förvandla sig till ett scendrama, visserligen med svårighet (ty fulländningen är sannerligen inte någon ringa sak). Därmed sammanhänger karakteristiken av de handlande personerna. Med full rätt går Ni emot den nu härskande dåliga individualiseringen, som bara går ut på idel snusförnuftigt småprat, och som är ett väsentligt kännetecken på den i sanden bortrinnande epigonlitteraturen. Det tycks mig emellertid som om en person karakteriseras inte blott genom vad han gör, utan också hur han gör det. Ur denna synpunkt tror jag inte det skulle skadat dramats tankeinnehåll, om enskilda karaktärer något skarpare och på ett mer kontrasterande sätt hade skilts från varandra. De gamles karaktärsteckning räcker inte till idag, och här, menar jag, kunde Ni utan risk ha fäst lite större uppmärksamhet vid Shakespeares betydelse för dramats utvecklingshistoria. Detta är dock bisaker, som jag anför blott för att Ni skall se, att jag också bekymrat mig om Ert dramas formella sida.
Vad nu det historiska innehållet beträffar, har Ni mycket åskådligt och med berättigad hänvisning till den följande utvecklingen framställt de båda sidor av den dåvarande rörelsen, som låg Er närmast: den nationella adelsrörelsen, representerad av Sickingen, och den humanistisk-teoretiska rörelsen med dess vidare utveckling på teologiskt och kyrkligt område, reformationen. Scenen mellan Sickingen och kejsaren och den mellan sändebudet och ärkebiskopen av Trier tycker jag bäst om (här har Ni samtidigt lyckats att i motsatsen mellan den världsmannamässige, estetiskt och klassiskt bildade, politiskt och teoretiskt vidsynte legaten och den bornerade tyske prästfursten lämna en vacker individuell karakteristik, som dock framgår direkt ur de båda handlande personernas representativa karaktär); även i scenen med Sickingen och Karl är karakteristiken mycket träffande. För att i dramat foga in Huttens självbiografi, vars innehåll Ni med rätta betecknar som väsentligt, har Ni förvisso valt ett förtvivlat medel. Av stor vikt är också samtalet mellan Balthasar och Franz i femte akten, vari den förstnämnde förehåller sin herre den verkligt revolutionära politik han skulle ha fört. Då kommer det egentligt tragiska i dagen, och just på grund av dettas betydelse förefaller det mig som om författaren borde ha något starkare hänvisat därtill redan i tredje akten, där det finns flera tillfällen till det. Men jag hamnar åter i bisaker. - Städernas och furstarnas ställning under denna tid har likaledes flera gånger tecknats med stor klarhet, och därmed har den dåvarande rörelsens så att säga officiella element behandlats tämligen uttömmande. Det tycks mig emellertid som om Ni inte lagt tillbörlig vikt vid de icke-officiella, plebej- och bondeelementen jämte deras åtföljande teoretiska uttryck. Bonderörelsen var på sitt sätt lika nationell, lika mycket riktad mot furstarna som adelsrörelsen, och de väldiga måtten i den kamp, där bönderna dukade under, avviker starkt ifrån den lätthet, varmed adeln, som lämnade Sickingen i sticket, fogade sig i sin historiska kallelse som hovadel. Också för Er uppfattning av dramat, vilken, som Ni sett, för mig är något för abstrakt, inte tillräckligt realistiskt, synes mig därför bonderörelsen ha förtjänat en närmare behandling; bondescenen med Jost Fritz är visserligen karakteristisk och denne "uppviglares" personlighet helt riktigt framställd, men den representerar icke med tillräcklig kraft - i jämförelse med adelsrörelsen - den då redan starkt svällande strömmen av bondeagitation. Enligt min åsikt om dramat, viken består i att man för det ideella inte bör glömma det realistiska och för Schiller inte glömma Shakespeare, hade emellertid indragandet av den dåvarande så underbart brokiga plebejiska samhällssfären erbjudit ett helt annat stoff för att göra dramat levande, en oersättlig bakgrund för den framme på scenen spelande nationella adelsrörelsen, ja, först ställt denna själv i ett riktigt ljus. Vilka egendomligt typiska karaktärsbilder ger inte denna tid med upplösning av de feodala sällskapen i de regerande tiggarkungarna, de medellösa landsknektarna och äventyrarna av alla slag - en falstaffsk[2] bakgrund, som i ett i denna bemärkelse historiskt drama måste vara ännu effektfullare än hos Shakespeare! Bortsett därifrån tycks det mig just som om detta försummande av bonderörelsen är den punkt, vari Ni förletts - synes det mig - att i ett hänseende framställa också den nationella adelsrörelsen oriktigt och tillika förbisett det verkligt tragiska elementet i Sickingens öde. Enligt min mening tänkte massan av den dåvarande, omedelbart till riket hörande adeln inte på att sluta förbund med bönderna; dess beroende tillät inte detta. Ett förbund med städerna skulle snarare ha varit möjligt, men detta kom inte heller eller bara delvis till stånd. Men genomförandet av den nationella adelsrevolutionen var möjligt bara genom ett förbund med städerna och bönderna, särskilt med de senare. Det tragiska momentet ligger enligt min mening just däri, att denna grundförutsättning, förbundet med bönderna, var omöjlig, att adelns politik därför nödvändigtvis måste bli småskuren, att i samma ögonblick den ville träda i spetsen för den nationella rörelsen nationens massa, bönderna, protesterade mot dess ledning, och att den så oundvikligen måste falla. I vad mån Ert antagande, att Sickingen verkligen stått i någon förbindelse med bönderna, är historiskt grundat, kan jag inte bedöma; det kommer ju heller inte an på detta. Såvitt jag nu kan påminna mig, går för övrigt Huttens skrifter, då de vänder sig till bönderna, lätt förbi den känsliga punkten med adeln och försöker koncentrera böndernas vrede särskilt på prästerna. Men jag vill ingalunda bestrida Er rätt att uppfatta Sickingen och Hutten så som om de hade ämnat befria bönderna. Där har Ni emellertid genast den tragiska motsägelsen, att båda hade ställts mellan adeln å ena sidan, som avgjort inte ville detta, och bönderna å andra sidan. Häri låg enligt min mening den tragiska konflikten mellan det historiskt nödvändiga postulatet[3] och det praktiskt omöjliga genomförandet. Då Ni låter detta moment falla, reducerar Ni den tragiska konflikten till de mindre dimensionerna, att Sickingen öppnat krig blott mot en furste - fastän Ni också här med riktig intuition för in bönderna - i stället för att genast öppna krig mot kejsaren och riket, och låter honom sedan helt enkelt gå under till följd av adelns likgiltighet och feghet. Detta skulle emellertid på ett helt annat sätt ha blivit motiverat, om redan tidigare den dovt mullrande bonderörelsen och adelns genom "Bundschuh" och "Armer Konrad"[4] ovillkorligt mer konservativa stämning blivit mer framhävda. Detta är för övrigt bara ett av de sätt, varpå bonde- och plebejrörelsen kunde dragits in i dramat, och det finns åtminstone tio andra tänkbara sätt, som är lika bra eller bättre.
Ni ser, att jag prövar Ert verk med ett mycket högt kriterium, nämligen det allra högsta, såväl i estetisk som i historisk mening, och att jag måste göra detta för att här och där kunna göra någon invändning, det måste för Er vara det bästa beviset på mitt gillande. Oss emellan sagt har ju vår kritik i partiets eget intresse i många år nödvändigtvis varit så öppen som möjligt. Men för övrigt gör det mig och oss alla stor glädje, om det föreligger ett nytt bevis på att vårt parti alltid uppträder suveränt, på vilket område det än uppträder. Och det har Ni gjort också denna gång ...
[1] Habent sua fata libelli (lat.) - böcker har sina öden.
[2] Falstaff - komisk figur hos Shakespeare.
[3] Postulat - självklart antagande.
[4] "Bundschuh" (Bondsko) och "Armer Konrad" (Fattige Konrad) var två av de största upprorsgrupperna, som förberedde det stora bondekriget 1525-26.