Se även den engelska utgåvan.
Käre Marx!
På vår irländska resa for vi först från Dublin till Galway vid västkusten, därifrån fortsatte vi 20 mil inåt landet i nordlig riktning, så kom vi till Limerick, och sedan följde vi Shannon ner mot Tarbert, Tralee och Killarney och kom därefter tillbaka till Dublin - sammanlagt blir det mellan 450 och 500 engelska mils färd inom landet, vilket innebär att vi sett ungefär två tredjedelar av hela Irland. Frånsett Dublin, vars förhållande visavi London är ungefär detsamma som Düsseldorfs gentemot Berlin och som ser ut precis som man föreställer sig en liten forntida huvudstad (med idel engelskbyggda hus), ger hela landet och allra främst städerna närmast ett intryck av att man lika gärna kunde befinna sig i Frankrike eller Norditalien. Massor av gendarmer, byråkrater, präster, advokater och godsägare men ingen som helst industri, så det vore svårt att fatta hur alla dessa parasiterande plantor klarar livhanken, om inte böndernas fattigdom kompletterade bilden på ett så tydligt sätt. Överallt finner man synliga bevis på regeringens så kallade "omfattande åtgärder"; den lägger sig i allting, och av den omskrutna självstyrelsen hittar man inte ett spår. Irland kan betraktas som den första engelska kolonin; på grund av sitt geografiska läge kan den dessutom styras enligt de gamla metoderna, och redan här kan man observera att det engelska folkets "frihet" möjliggörs av förtrycket inom kolonierna. Jag har aldrig sett så många gendarmer i något annat land, och de törstiga preussiska konstaplarnas laddade apparition har vidareutvecklats till fullkomning av de med karbiner, bajonetter och handklovar beväpnade poliserna här.
Ett karakteristiskt drag här är ruinerna - de äldsta är ifrån 400- och 500-talen och de nyaste har kommit till under vårt eget sekel; exempel finns sedan även från alla perioderna däremellan. De allra äldsta är kyrkor; bland de ruiner som inte är äldre än drygt fyrahundra år finns också en del slott - och så finns det även åtskilliga ruiner från detta sekel; de har alla varit bostäder åt bönder. Västerut, särskilt i Galwaytrakten, vimlar det av förfallna bondgårdar, de flesta inte övergivna förrän efter 1846. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hungersnöden skulle kunna ha en sådan verkan. Hela byar ligger ödelagda, och mellan dem hittar man präktiga parkområden, tillhöriga en av de få grupper som alltjämt bor här, de mindre godsägarna, mestadels advokater. Situationen har skapats av hungersnöd, emigration och hårda pålagor i förening. Man ser inte ens någon boskap ute på fälten. Allt är en enda steril öken, som ingen vill ha. I grevskapet Clare, söder om Galway, är läget något bättre. Där finns det åtminstone boskap, och kullarna ner emot Limerick är väl uppodlade - på de flesta områdena av bönder som kommit från Skottland. Ruinerna har städats undan, och trakten ser borgerligt välmående ut. Åt sydväst finns det gott om berg och sumpmarker men också underbara skogsområden; på andra sidan om dem finner man återigen ypperliga betesmarker, särskilt i Tipperary; och fram emot Dublin hittar man sedan stora jordområden som stegvis överförs i storgodsägarnas händer.
Landet blev fullständigt utarmat under de engelska erövringskrigen mellan 1100 och 1850 (ty i realiteten rådde antingen krig eller belägringstillstånd under hela denna period). Man har funnit att de flesta ruinerna är ett resultat av krigets härjningar. Även befolkningen har fått sina karakteristiska drag av detta, och trots sin nationella fanatism har folk här en känsla av att inte längre höra hemma i detta land - deras eget land. Irland åt engelsmännen! Det är denna paroll som håller på att förverkligas. Irländaren vet att han inte kan tävla med engelsmannen, som kommer hit gynnad av så många förmåner, och emigrationen kommer inte att avta förrän den alltmer dominerande keltiska folkgruppen far dit pepparn växer. Alla de initiativ irländarna själva tagit har krossats både politiskt och ekonomiskt. Genom ett ständigt förtryck har de förvandlats till en totalt utarmad nation, och som alla vet har deras uppgift nu blivit att förse England, Amerika, Australien och andra stater med horor, svindlare, hallickar, ficktjuvar, tiggare etc. Till och med aristokratin är utarmad. Godsägarna, som på alla andra håll förborgerligats, lever här i en sällsam fattigdom. Kring sina boningshus har de vanligen jättelika, häpnadsväckande vackra parker, men all övrig mark är vanskött, och varifrån det skulle kunna utvinnas några pengar är svårt att se. Man skulle kunna skratta ihjäl sig åt dessa figurer. Oftast är de långa, starka, ståtliga karlar av blandat ursprung; alla bär jättelika mustascher under enorma romerska näsor och uppträder i en militär stil ā la pensionerade överstar. Oftast flackar de land och rike kring på jakt efter alla slags nöjen, och om man hör sig för får man veta att de inte har ett nickel, är skuldsatta upp över öronen och lever i ständig fruktan för sina fordringsägare.
De metoder och medel England använder för att styra detta land - förtryck och korruption heter de viktigaste; de är ting som man klarat med stor framgång redan långt innan Bonaparte försökte sig på sådant - skall jag snart skriva mer om, såvida Du inte snart kommer över. Vad har Du för planer?
Din
F. E.