Se även den engelska utgåvan.
... En bok som intresserat mig mycket är Thierrys' "Histoire de la formation et du progrès du tiers-état, 1853"[1]. Det är lustigt att se hur denne värde herre - som introducerat "klasskampen" bland franska hävdatecknare - i sitt förord ondgör sig över att de "nya" teoretikerna nu talar om en motsättning mellan borgare och proletärer och till och med tror sig kunna spåra denna så långt tillbaka i tiden som till det tredje ståndets historia före 1789. Han ägnar verkligen mycken möda åt sina försök att bevisa att det tredje ståndet representerat alla samhällsgrupper utom adeln och prästerskapet, och enligt honom har bourgeoisien tjänat som språkrör för alla dessa grupper. Han citerar t.ex. den venezianske ambassadörens rapporter:
"Vad man brukar kalla rikets 'stånd' är tre olika folkgrupper, nämligen prästerskapet, adeln samt den återstående delen av landets innevånare, som man kan sammanfatta under benämningen folket."
Om M. Thierry behagat läsa våra studier, skulle han ha haft klart för sig att en verkligt skarp motsättning mellan bourgeoisien och folket självfallet aldrig blir skönjbar, förrän borgarna uraktlåter att markera det tredje ståndets oppositionsställning gentemot adeln och prästerskapet. Vill han söka efter de "historiska rötterna" till en sådan "modern antagonism" behöver han bara titta i sin egen bok; där finns en mängd klara belägg för att denna antagonism är lika gammal som det tredje ståndet självt. Det vore helt stilenligt om denne tänkare - som annars är en begåvad man i den genre han valt - skulle uppfatta uttrycket "senatus populusque romanus"[2] som ett bevis för att det i Rom aldrig funnits några andra sociala motsättningar än den mellan senaten och folket. Vad som särskilt intresserat mig i de dokument han citerar är att ordet "catalla", "capitalia" - kapital - först uppenbarar sig vid tiden för kommunernas uppkomst. Vidare har han - helt ofrivilligt - klargjort att ingenting gjorde mer för att hindra det franska borgerskapet från att fullborda sin seger än det faktum att man inte förrän 1789 kunde bestämma sig för att göra gemensam sak med bönderna. För följande punkter redogör han på ett utmärkt sätt - även om han undviker att belysa det inre sammanhanget:
1) Han påpekar att den franska bourgeoisien från första början - eller åtminstone ända sedan städerna kom in i bilden - fått ett överdrivet stort inflytande genom att dominera institutioner som parlamentet och byråkratin; till skillnad från i England har borgarna inte nöjt sig med den maktställning de erhållit genom handeln och industrin. Detta är ett faktum som ännu i dag präglar situationen i Frankrike.
2) I hans framställning visas på ett briljant sätt hur klassen återuppstår, i det att förgängelsen slukar de olika former där dess tyngdpunkt under olika perioder legat - och de olika fraktioner som nått inflytande genom dessa former. Det material som här presenteras belyser enligt min mening med en tidigare aldrig uppnådd klarhet den serie av metamorfoser som skapar klassherraväldet. När han talar om skrånas förtroendeuppdrag och liknande ting - kort sagt: om alla de yttre formerna för den industriella borgarklassens utveckling - använder han tyvärr dock sällan annat än banala och alltför välbekanta uttryck, trots att han även här studerat ett material som är okänt för andra. På ett mycket övertygande sätt betonar han däremot de revolutionära och konspirationsmättade tendenserna i de under elvahundratalet allt viktigare städerna. Kejsare som Fredrik I och Fredrik II utfärdade förbud mot "hemliga sammanslutningar" och uttryckte sig här i ungefär samma ordalag som nutidens tyska styresmän använder. Fredrik II frånkände sålunda i ett dekret av år 1226 de kommunala myndigheterna i Provence all rätt att uppträda som beslutande överhet:
"Då det nyligen kommit till Vår kännedom, att skrån och gillen i vissa städer och på vissa marknadsplatser och andra orter tagit sig före att själva upprätta domstolar, kanslier och andra styresmyndigheter vilka redan missbrukats på ett sätt som kommit stor skada åstad, förklare Vi härmed som Vår kejserliga befallning att dessa myndigheter skola upplösas och att deras beslut för intet skola gälla."
Vidare:
"Vi förbjuda likaså varje form av edsförbund inom eller emellan städerna, såväl mellan städer som mellan borgare eller mellan borgare och stad." (Ur Fredrik I:s fredslag.)
"Inga städer eller marknadsplatser äga rättighet att upprätta kommuner, förbund, sammanslutningar eller edssamfund av något slag, vad dessa än sig själva månde kalla; ej heller kunna eller böra Vi giva vårt kejsardömes städer och marknadsplatser rätt att utan sin närmaste överhets samtycke upprätta kommuner, förbund, sammanslutningar eller edssamfund, vad än dessa sig själva månde kalla." (Dekret utfärdat av Henrik VII.)
Här kan man väl känna igen den knastertorra stil som litet längre fram i tiden fått prägla den "centrala förbundskommissionens" skrivelser? På tysk botten nådde dessa "edssamfund" aldrig längre än till Trier, där Fredrik I såg till att de grundligt kvävdes år 1161:
"De sammanslutningar eller edssamfund, som Vi låtit upplösa i staden Trier men som likväl enligt vad Vi hava inhämtat ånyo kommit till stånd, vare härmed förbjudna, och vad där bestämts skall hädanefter för intet gälla ..."
Denna kejserliga politik gjorde att de franska kungarna i hemlighet stödde dessa "edsförbund" och "kommuner" i Elsass, Lothringen, Franche-Comté etc. - i syfte att avskilja dessa områden från kejsardömet:
"Av underrättelser Vi låtit inhämta hava Vi funnit att konungen av Frankrike sökt locka eder att ej längre rätt beflita eder om sann undersåtlig trohet" (ur ett brev från Rudolf I till invånarna i Besançon).
Precis samma metoder använde man för att försöka uppvigla befolkningen i de italienska städerna.
Det är ofta lustigt att se hur man kunde använda ordet "communio" som ett skällsord, med samma tonfall som när man i dag talar om kommunismen. Gudsmannen Guilbert av Noyon skriver sålunda att "communio är ett nytt ord av ytterligt dålig klang."
Inte sällan ligger det någonting patetiskt i de ord som elvahundratalets borgare använde för att uppmana bönderna att fly till städerna och söka skydd hos edsförbunden. I Saint-Quentins stadsförfattning läser man sålunda:
"Vi har alla svurit att stödja varandra, rådslå med varandra och gemensamt värna om och ansvara för vårt samhälle. Gemensamt har vi beslutat att var och en som vill inträda i vår kommun och ge oss sitt stöd skall hälsas välkommen, ty våra portar står öppna för alla, även dem som är stadda på flykt eller av fruktan för mäktiga fiender söker vårt skydd; och om de behandlats skändligt av sina herrar skall vi tillse att rättvisa blir skipad."
Din
K. Marx
[1] Det tredje ståndets tillkomst- och utvecklingshistoria.
[2] Senaten och det romerska folket.