Se även den engelska utgåvan.
... Den amerikanske ekonomen Carey har gett ut en ny bok, "Slavery at home and abroad"[1]. Under beteckningen "slavery" har han även tagit med de nyare formerna av träldom - löneslaveri etc. Han har skickat mig boken, där han på åtskilliga ställen citerat mina artiklar i "New York Tribune"; ibland kallas jag "en ny engelsk skribent" och ibland omnämns jag som "en av New York Tribunes korrespondenter". Som jag förut berättat, har han i sina tidigare verk lovordat det borgerliga systemets ekonomiska "harmoni" och skyllt alla olägenheter på en alltför stor inblandning från statens sida. Nu har han emellertid ändrat tonen: det är den moderna industrins centraliseringstendenser som är upphovet till allt ont. Men felet är i hög grad Englands, eftersom detta land förvandlat sig självt till en verkstad för hela världen, så att alla andra stater avskiljs från verklig manufaktur och tvingas att återgå till primitiva jordbruksformer. Dessa Englands försyndelser beror i sin tur på Ricardos och Malthus' idéer; möjligen ligger den allra största skulden hos Ricardos jordränteteori. Denna teori leder i likhet med den industriella centraliseringen in på en väg som inte kan undgå att tvinga in samhället i kommunismen. För att undvika sådana hemskheter och i stället bli i stånd att skapa en över hela landet utsträckt fabrikskedja rekommenderas slutligen våra frihandelsfanatiker att - sätta upp skyddstullar. För att komma ifrån det borgerliga samhällets skadeverkningar, för vilka han gör England ansvarigt, föreslår han på äkta yankee-maner att samma utveckling skall påskyndas i hans eget land med hjälp av konstlade medel. För att ytterligare vädra sin aversion mot England börjar han också lovprisa de småborgerliga skikten i Schweiz, Tyskland, Kina etc. - detta är alltså samma karl som brukade håna Frankrike för att det påminde om Kina! Det enda i boken som har något värde är jämförelsen mellan slaveriet i Amerika och engelsmännens tidigare system med negerslavar i en del kolonier. Han påpekar att majoriteten av negerslavarna exempelvis på Jamaica alltid bestod av nyligen ditförda vildar, eftersom engelsmännens behandling gjorde att två tredjedelar av de importerade slavarna dog efter ett års fångenskap och måste ersättas med nya. De amerikanska negrerna blir däremot i allt högre grad anpassade till det nya landet - t.ex. i fråga om språk och seder - så att de har vida större möjligheter att nå en frigörelse.
I " Tribune" slår man självfallet på stora trumman för Careys bok. Carey och denna tidning har ju också ett viktigt drag gemensamt: båda använder en filantropisk-socialistisk jargong, som riktar sig mot industrialismen, men ändå förmår de inte dölja att de egentligen representerar Amerikas protektionistiska borgerskap - med andra ord industrimännen. Detta är också förklaringen till att "Tribune" kan hålla sin ställning som Förenta staternas "ledande pressorgan", trots alla "ismer" och all den socialistiska humbug den utvecklar.
Din artikel om Schweiz innebar naturligtvis ett verkningsfullt angrepp på "Tribunes" ledare och den Carey-tolkning som de presterar. Denna kamouflerade krigföring har jag själv anslutit mig till i en Indien-artikel, där engelsmännens spolierande av den inhemska industrin karakteriseras som revolutionärt. Det är en beskrivning som bör chockera dem ordentligt. Hela den brittiska förvaltningen därborta är och förblir för övrigt ett rent svineri.
Detta asiatiska områdes stationära karaktär - trots all meningslös aktivitet på den politiska ytan - har sin uppenbara förklaring i två samverkande omständigheter: 1) alla offentliga arbeten har varit centralregeringens sak; 2) dessutom har hela landet, frånsett de fåtaliga större städerna, varit uppdelat i byar, av vilka var och en utgjort en liten värld för sig och haft sin egen självständiga sociala uppbyggnad. I en parlamentsrapport beskrivs dessa byar på följande sätt:
"Geografiskt uttryckt består en indisk by vanligen av några hundra tunnland delvis uppodlad mark. Politiskt är den uppbyggd ungefär som ytterst självständiga städer: varje by utgör i realiteten en liten republik för sig, och så tycks det alltid ha varit. Förtroendemän: 1) Byns Potail (i vissa dialekter används andra benämningar, exempelvis Goud eller Mundil) representerar överheten; han har oftast den högsta bestämmanderätten över byns affärer. Det är han som svarar för ordningen, löser bybornas tvister och ser till att skatterna blir betalda ... 2) En Curnum (eller Shanboag, eller Putwaree) fungerar som uppbördsmyndighet. 3) Taliary (eller Sthulwar) och 4) Totie är benämningar på män som utsetts att vaka över byn och dess odlingar. 5) Neerguntee kallas den som ser till att den primitiva konstbevattningen fungerar nöjaktigt. 6) Joshee är namnet på byns astrolog, som meddelar när tiden är inne för sådd och skörd och varnar folket för de av stjärnorna bestämda olycksdagarna. 7) Smeden tillverkar de primitiva jordbruksredskapen, och 8) timmermannen snickrar till de likaledes ytterst primitiva bostäderna. 9) Krukmakaren tillverkar husgeråden, och till 10) tvättgubben går man för att få sin blygsamma uppsättning kläder rensköljd ... Vidare finns det 11) en barberare och 12) en silversmed, som ofta även är byns skollärare och diktare. Brahminen är ortens prästman. Denna enkla form av bystyre har landets folk praktiserat från urminnes tider. Flertalet byar har ytterst sällan fått sina gränser flyttade, och trots att de stundom på ett ohyggligt sätt härjats av hungersnöd, sjukdomar eller ödeläggande strider har samma namn, samma gränser, samma sysselsättningar och samma släkter fortsatt att prägla dem under seklernas gång. Så länge en by får behålla denna prägel bryr sig dess innevånare inte om de politiska motsättningarna utanför den: dess inre ekonomi förblir oförändrad, och då spelar det inte någon roll vilket rike den tillhör eller vad regenten heter."
Potail-värdigheten går vanligen i arv. I en del av dessa samhällen har man organiserat kollektivjordbruk, men det vanligaste är att varje bybo brukar sin egen åkerlapp. Kastsystemet och slaveriet hör till bilden. De jordområden som inte odlats upp används som allmänna betesmarker. Kvinnorna väver och spinner till husbehov. Dessa idylliska republiker, där iver och misstänksamhet endast präglar strävandena att bevara byns gränser mot grannbyarna, förekommer alltjämt i nästan helt oförändrad form i de nordvästra delarna av Indien, som först relativt nyligen anslutits till samväldet. Jag tror knappast att man kan föreställa sig en mer solid grundval för den framstegsfientliga despotismen i Asien. Och en frigörelse från dessa stelnade gamla former var ett absolut villkor för att en europeisering skulle kunna komma till stånd - sedan må engelsmännen ha bemödat sig aldrig så mycket om att uppnå sina tvivelaktiga syften. Skatteindrivaren kunde aldrig ensam åstadkomma en sådan sak. För att beröva byarna deras förmåga att själva tillgodose sina behov måste man först förstöra deras uråldriga industri.
På Bali, en ö utanför Javas östra kust, finns denna hinduiska organisation, liksom även den hinduiska religionen, kvar i helt orörd form - och spår av den, liksom av indiskt inflytande överhuvud taget, kan man finna över hela Java. Egendomsfrågan utgör ett stort tvisteämne för de engelska skribenter som yttrat sig om Indien. I de kuperade bergstrakterna söder om Krishna tycks jordegendomen ha varit ett okänt begrepp. På Java tycks läget ha varit ett annat; sir Stamford Raffles, som varit engelsk guvernör där, framhåller i sitt verk "History of Java"[2] att all mark ägdes av fursten, som" såg till att han fick sin tribut indriven överallt där den kunde erläggas." Det förefaller i alla händelser som om systemet utan jordegendom vunnit spridning i Asien genom mohammedanernas försorg.
Tilläggas bör också att det slag av byar som beskrivits ovan omtalas redan i Manu[3], där organisationen skildras sålunda: tio byar under en skatteindrivare, sedan hundra och därefter tusen.
Skriv snart!
Din
K. M.
[1] Slaveri hemma och utomlands.
[2] Javas historia.
[3] En gammal hinduisk lag.