Se även den engelska utgåvan.
Bäste herr Annenkow!
Jag skulle för längesedan ha besvarat Ert brev från den 1 november, om det inte varit så att min bokhandlare först i förra veckan skickade mig M. Proudhons bok "Philosophie de la misère"[1]. För att genast kunna meddela Er min mening om den har jag i all hast läst igenom den på två dagar. Eftersom jag gått igenom den så snabbt kan jag inte här gå in på detaljer utan skall endast redogöra för det allmänna intryck jag fått av den. Om Ni så önskar, kan jag ta upp detaljerna i ett senare brev.
Jag måste ärligt bekänna att jag anser boken på det hela taget vara svag, ja till och med mycket usel. Ni uttrycker själv i Ert brev en viss munterhet över "den släng av tysk filosofi" som M. Proudhon stoltserar med i sitt klumpiga och pretentiösa arbete, men Ni tycks anse att hans ekonomiska analys ingalunda präglas av detta tvivelaktiga drag. Även för mig är det i hög grad främmande att ge Proudhons filosofi skulden för denna analys' bristfälligheter. M. Proudhons felaktiga skildring av den politiska ekonomin beror förvisso inte på hans löjeväckande filosofi - tvärtom är det denna filosofiska lära som är en följd av hans oförmåga att se de nu rådande sociala omständigheterna i deras verkliga engrenement[2] - för att använda ett av de många uttryck som Proudhon hämtat från Fourier.
Varför talar M. Proudhon om världsförnuftet och om det mänsklighetens allmänna förnuft som aldrig kan fela, som genom alla tidsåldrar varit detsamma och om vilket man endast behöver vara verkligt medveten för att lära känna sanningen? Varför använder han en så tam hegeliansk jargong, när han vill framstå som en fri tänkare?
Han lämnar själv en förklaring till detta mysterium. Han ser i historien en serie av sociala framsteg och anser att en positiv utvecklingsgång realiserats i det historiska skeendet: slutligen tycker han sig finna att människorna, tagna som individer, inte vetat vad de sysslat med eller vart deras egna strävanden skulle föra dem - med andra ord skulle deras sociala utveckling vid första ögonkastet te sig som självständig och fristående från den individuella utvecklingen. Detta blir svårt för honom att förklara på ett nöjaktigt sätt, och då uppenbarar sig som på beställning hypotesen att ett världsförnuft här avspeglar sig i skeendet. Ingenting är enklare än att ta sin tillflykt till en mystisk terminologi, med andra ord till fraser som inte behöver ha något förnuftigt innehåll.
Men när M. Proudhon erkänner att han ingenting begriper av mänsklighetens historiska utveckling - det erkännandet gör han genom att använda sig av denna högtravande retorik, med ord som Gud, världsförnuftet etc. - måste då inte som en självklar konsekvens därav följa, att han också är inkapabel att bedöma den ekonomiska utvecklingen?
Vad är nu ett samhälle, i vilken form det än må uppträda? Ett resultat av människors ömsesidiga insatser. Har människorna sin frihet att välja den ena eller den andra samhällsformen? Förvisso inte. Ett bestämt utvecklingsstadium beträffande människornas produktivkrafter ger en mot detta stadium svarande form av handel och konsumtion. Bestämda utvecklingsstadier för produktion, handel och konsumtion ger en mot dessa stadier svarande social konstitution, familjeuppbyggnad och stånds- och klassbildning - med andra ord ett därmed överensstämmande samhällssystem. Detta kommer sedan att prägla det politiska tillståndet i samhället, eftersom det politiska tillståndet inte är någonting annat än samhällssystemets officiella uttryck. M. Proudhon kan aldrig begripa detta; han tror sig i stället ha kommit på något stort, när han från staten vänder sig till samhället, med andra ord från den officiella sammanfattningen av samhället till det officiella samhället.
Man behöver knappast tillägga att människorna ingalunda har någon möjlighet att fritt förfoga över sina produktivkrafter - vilka bildar grundvalen för hela deras historia; varje produktivkraft är nämligen en förvärvad kraft, resultatet av en tidigare aktivitet. Produktivkrafterna blir sålunda resultatet av en brukad mänsklig energi, men denna energi är själv beroende av de omständigheter människorna försatts i på grund av de redan erhållna produktivkrafterna - på grund av den samhällsform som inte är deras eget verk utan har byggts upp av en tidigare generation. Det enkla faktum att varje generation har att disponera över de av den föregående generationen framställda produktivkrafterna, vilka får tjäna som råmaterial för den nya produktionen - detta enkla faktum skapar ett sammanhang i människornas historia, skapar en mänsklighetens historia som kunnat förverkligas i allt högre grad genom att människornas produktivkrafter - och, som en följd härav, även deras sociala relationer - vidareutvecklats. En nödvändig konsekvens av detta blir att människornas sociala historia aldrig kan vara någonting annat än deras individuella utvecklings historia, vare sig de själva inser det eller inte. Grunden för deras levnadsvillkor utgörs av deras materiella förhållanden. Dessa materiella förhållanden är ingenting annat än de nödvändiga former i vilka deras materiella och individuella aktivitet realiseras.
M. Proudhon förväxlar idéer och fakta. Människorna avstår aldrig från vad de har vunnit, men detta betyder inte att de aldrig kan överge den samhällsform inom vilken de erhållit vissa produktivkrafter. Tvärtom: för att inte berövas de resultat de uppnått och gå miste om civilisationens frukter tvingas människorna att ändra alla sina tidigare samhällsformer, så snart deras handel inte längre i sin utformning motsvarar de produktivkrafter man lyckats förvärva. Ordet handel använder jag här i den vidsträckta betydelse som tyskans Verkehr äger. Sålunda var de bestämda privilegierna, gille- och skråväsendet, ja hela den medeltida yrkesordningen ett utmärkt exempel på hur de sociala relationerna helt bestämdes av de erhållna produktivkrafterna och det samhällssystem dessa frambragts ur. Under det strängt lagbundna skråväldets beskydd hade man kunnat samla kapital, utveckla handelsflottorna och upprätta kolonier - men allt detta skulle snart ha gått förlorat, om människorna envisats med att aldrig ändra de sociala förhållanden som gjort dessa resultat möjliga. Det blev också uppenbart genom två hotfulla utbrott: revolutionerna 1640 och 1688. Alla de gamla ekonomiska formerna och alla de sociala förhållanden som dessa resulterat i slogs då sönder i England, och hela det politiska system som utgjort det gamla samhällsskickets officiella yttring föll samman. De ekonomiska formerna för människornas produktion, konsumtion och varuutbyte är alltså föränderliga och beroende av historiens gång. I och med att människorna kommer i besittning av nya produktivkrafter ändrar de sina produktionsmetoder, och följden av detta blir en förändring även beträffande alla ekonomiska förhållanden, som endast tjänat till att möjliggöra dessa speciella produktionsmetoder.
Detta har M. Proudhon inte förmått klargöra, eftersom han inte ens begripit det själv. M. Proudhon är inte kompetent att urskilja historiens verkliga utvecklingsgång; därför presterar han endast en fantasmagori,[3] som skall gälla för att vara av dialektisk art. Han tycker inte att det är nödvändigt att tala om bestämda århundraden, ty för honom utspelar sig hela historien inom inbillningens dimhöljda domäner och svävar fritt över tid och rum. Kort sagt: detta är inte historia utan endast gammal hegeliansk jargong, det är inte någon profan historia - människohistoria - utan en helig historia - en idéhistoria. För Proudhon ter sig människan endast som ett redskap, som en idé eller en odödlig tanke begagnar sig av för sin egen utvecklings skull. Han talar om evolutioner som tydligen förmodas komma till inom den absoluta idéns hemlighetsfulla sköte. Sliter man undan de slöjor som dessa mystiska uttryck skapar, blir andemeningen att M. Proudhon vill visa oss den ordning enligt vilken de ekonomiska kategorierna grupperar sig i hans eget huvuds innandöme. Jag kommer inte att behöva anstränga mig så värst mycket för att göra klart för Er att det står mycket illa till med ordningen i detta huvud.
M. Proudhon inleder sin bok med en utläggning rörande värdet, hans främsta käpphäst. Jag tänker här inte bry mig om att närmare analysera dessa virriga tankegångar.
Det eviga förnuftets ekonomiska evolutioner utgör hos honom en lång rad, vars första exempel är arbetsfördelningen. Men bjöd inte också kastväldet på en form av arbetsfördelning, och fanns inte en annan form av detta begrepp inom skråväsendet? Och var inte arbetsfördelningen inom manufaktursystemet, som i England började vid mitten av sextonhundratalet och nådde sin avslutning under den senare delen av sjuttonhundratalet, någonting helt väsensskilt från arbetsfördelningen inom storindustrin, den moderna industrin?
M. Proudhon har avlägsnat sig så långt bort från de reella sammanhangen att han uraktlåter sådant som till och med de profana ekonomerna beflitar sig om. När han talar om arbetsfördelning tycker han inte att det är nödvändigt att säga ett ord om världsmarknaden. Men under tretton- och fjortonhundratalet, då det ännu inte fanns några kolonier, då Amerika ännu inte existerade för européerna och då Östasien endast kunde nås via Konstantinopel, måste väl ändå arbetsfördelningen ha tett sig helt annorlunda än under sextonhundratalet, då man redan hade ett utvecklat kolonisystem?
Men inte nog med det. Alla nationers inre organisation, och alla internationella förbindelser folken emellan, utgör väl yttringar just av ett slags arbetsfördelning? Och måste inte de påverkas av att denna fördelning förändras?
M. Proudhon har begripit så litet av denna fråga, att han inte ens nämner stadens avskiljande från landsbygden, en process som exempelvis i Tyskland ägde rum mellan åtta- och elvahundratalet. Detta avskiljande måste uppenbarligen för Proudhon framstå som en tidlös lag, eftersom han varken kan redogöra för dess ursprung eller dess utveckling. Därför uttrycker han sig i sin bok hela tiden som om detta resultat av ett speciellt produktionsschema nödvändigtvis måste leva vidare så länge världen består. Allt som M. Proudhon säger om arbetsfördelningen utgör endast en resumé av vad Adam Smith och en mängd andra tidigare sagt, och det rör sig till på köpet om en synnerligen ytlig och ofullständig resumé.
Maskinerna bjuder på evolution nummer två. Sambandet mellan den och arbetsfördelningen är hos M. Proudhon helt insvept i mystik. Varje form av arbetsfördelning har haft sina särskilda produktionsinstrument. Man kan ju inte påstå att människorna under tiden mellan sextonhundratalets och sjuttonhundratalets mitt utförde allt arbete med händerna. De förfogade över många hjälpmedel, och åtskilliga av dessa var högst avancerade ting, exempelvis hävstänger, båtar och vävstolar.
Det är sålunda ytterst löjeväckande att rycka ut maskinerna ur deras sammanhang och inte se dem som ett led i den allmänna arbetsfördelningens utveckling.
Jag kan för övrigt påpeka, att fast M. Proudhon inte vet mycket om maskinsystemets historiska ursprung, så har han fattat ännu mindre när det gäller detta systems utveckling. Fram till år 1825 - tiden för den första allmänna krisen - kan konsumtionsbehoven sägas i allmänhet ha vuxit i snabbare takt än produktionen, och utvecklingen på det maskinella området blev en nödvändig konsekvens av marknadens behov. Under den tid som sedan förflutit har uppfinnandet och användandet av maskiner endast varit en följd av kriget mellan arbetsgivare och arbetare. Detta gäller emellertid endast för Englands del. Andra europeiska nationer har varit tvungna att börja med maskinell tillverkning för att kunna hävda sig i den konkurrens engelsmännen skapat, såväl på världsmarknaden som på dessa länders inhemska marknader. Vad slutligen Nordamerika anbelangar, var övergången till maskinell tillverkning där en följd av såväl den internationella konkurrensen som den egna bristen på arbetskraft, med andra ord den dåliga samstämmigheten mellan invånarantalet och landets industriella behov. Dessa fakta kan ge Er en bild av vilket skarpsinne M. Proudhon ger prov på, när han frambesvärjer konkurrensens spöke som den tredje evolutionen, maskinsystemets antites!
Slutligen är det i sanning en alltigenom absurd tanke att maskinerna skulle utgöra en ekonomisk kategori vid sidan av arbetsfördelningen, konkurrensen, krediten etc.
Maskinerna kan inte uppfattas som någon ekonomisk kategori - dragdjuren framför en plog skulle ha lika stor rätt att karakteriseras på det sättet. Dagens utnyttjande av maskinella hjälpmedel är en sak som hör samman med det nuvarande ekonomiska systemet, men maskinerna som sådana förändras ju på intet sätt av användningsmetoden. Krut är alltid krut, vare sig det används till att såra en människa eller till att läka hans sår.
M. Proudhon överträffar sig själv, när han låter begreppen konkurrens, monopol, skatter, handelsbalans, kredit och egendom - tagna i samma ordning som vid denna uppräkning - vidareutveckla sig inne i hans eget huvud. I England var nästan hela kreditväsendet färdigutvecklat vid sjuttonhundratalets början, innan man uppfunnit några maskiner. Statskrediten var endast ett nytt grepp för att öka skatteintäkterna och tillfredsställa de nya krav som skapats av bourgeoisiens makttillträde. Egendom är slutligen det ord som får prägla den sista av det proudhonska systemets kategorier. I realiteternas värld är det däremot arbetsfördelningen och alla M. Proudhons övriga kategorier som i egenskap av sociala förhållanden tillsammans bildar vad man i dag kallar egendom; endast inom ramen för dessa förhållanden kan det borgerliga ägandet bli någonting annat än en metafysisk eller juridisk illusion. Egendomsbegreppet från en tidigare epok - feodaltiden - har utvecklats genom en rad av helt annorlunda sociala förhållanden. När M. Proudhon gör egendom till en självständig faktor begår han inte endast ett fel beträffande metoden; han visar dessutom med all önskvärd tydlighet att han inte på något sätt urskiljt vilka band som håller samman alla former av borgerlig produktion, samt att han likaledes inte förmått fatta att en avgränsad epoks produktionsformer är av historisk och föränderlig karaktär. M. Proudhon betraktar inte våra samhälleliga institutioner som historiska produkter och kan därför inte någonting om vare sig deras tillblivelse eller deras utveckling; därför förmår han inte leverera något annat än en dogmatisk kritik.
När han skall förklara utvecklingen blir han följaktligen tvungen att ta sin tillflykt till en fiktion. Han föreställer sig att allt han här talar om - arbetsfördelningen, krediten, maskinerna etc. - kommit till enbart för att gagna hans egen fixa idé, jämlikheten. Detta förklarar han med en obetalbar naivitet. Alla dessa ting har uppfunnits för att tjäna jämlikhetens sak, men dessvärre har det blivit så att de i stället kommit att motverka den. Så lyder hela hans argumentering. Han utgår med andra ord från en fritt uppfunnen förutsättning, och när den verkliga utvecklingen på varje punkt motsäger hans antaganden, blir hans slutsats att bilden i sig själv är motsägelsefull. Han underlåter visligen att påpeka att det endast är verkligheten och hans egen fixa idé som motsäger varandra.
M. Proudhon har sålunda, huvudsakligen på grund av bristande kunskaper i historia, underlåtit att uppfatta att människorna när de utvecklar sina produktivkrafter - med andra ord: när de lever - även utvecklar sina inbördes relationer. Han förstår då inte att dessa relationer till sin natur måste förändras, i och med att produktivkrafterna växer och antar en ny gestalt. Han har inte insett, att de ekonomiska kategorierna bara är abstraktioner av dessa verkliga förhållanden och att de behåller sin realitet bara så länge dessa förhållanden består. Han faller i samma fälla som de borgerliga ekonomerna: han ser i dessa ekonomiska kategorier eviga lagar i stället för historiska regler, vilka gäller blott och bart för ett begränsat historiskt skede och en särskild form för utvecklande av produktivkrafter. I stället för att uppfatta de politisk-ekonomiska kategorierna som abstraktioner av de verkliga, historiskt föränderliga förhållandena, vill M. Proudhon i sin mystiskt förvända uppfattning se de verkliga förhållandena som ett förkroppsligande av dessa abstraktioner, vilka i sig själva utgör formler, som legat förborgade i Skaparens väsen alltsedan världen kom till.
Här får den gode M. Proudhon emellertid ett svårt anfall av andliga konvulsioner. Om alla dessa ekonomiska kategorier tillkommit genom en gudoms utstrålning och egentligen - låt vara på ett sätt som varit fördolt för våra ögon - är ett med människans eviga liv, hur kan det då för det första komma sig att man överhuvud taget kan tala om någon utveckling? Och för det andra: hur kommer det sig i så fall att M. Proudhon inte är konservativ? Denna uppenbara inkonsekvens söker han förklara med hjälp av ett helt motsättningssystem.
Låt oss ta ett exempel för att erhålla någon klar bild av detta system.
Monopol är en bra sak, eftersom det utgör en ekonomisk kategori, med andra ord en utstrålning av Guds väsen. Samma sak gäller om konkurrensen. Monopolets och konkurrensens realitet är däremot inte alls bra, och ännu tråkigare är det faktum att monopol och konkurrens har en tendens att förtära varandra. Vad gör man då? Jo, eftersom dessa två eviga gudomliga idéer motsäger varandra, blir slutsatsen att det i Guds väsen måste bo en syntes av dessa båda tankar, i vilken monopolets olägenheter neutraliseras av konkurrensen - och vice versa. Till sist kommer kampen mellan dessa båda idéer att resultera i att enbart deras goda sidor framträder. Allt kommer att ordna sig, om man bara förmår lura av Gud denna hemlighet och därefter använda sina kunskaper på rätt sätt. Det gäller att i ljuset lyfta upp den formel som ligger fördold i det allmänskliga förnuftet. M. Proudhon tycks inte för ett ögonblick betvivla att han själv är den rätte för denna uppgift.
Men låt oss för ett ögonblick betrakta det verkliga livet. I det nutida ekonomiska livet återfinner man inte endast konkurrens och monopol utan också en syntes av dem - inte någon formel, men väl en rörelse. Monopol skapar konkurrens, och konkurrensen skapar monopol. Denna ekvation undanröjer dock på intet sätt det nuvarande lägets nackdelar - trots att de borgerliga ekonomerna inbillar sig det - tvärtom föder den en ännu värre och mer svårtyglad situation. Om man förändrar den bas på vilken de nuvarande ekonomiska förhållandena vilar och förstör det nuvarande produktionssättet, förgriper man sig därför inte enbart på konkurrensen och monopolet samt motsättningen dem emellan, utan även på deras förening, deras syntes - den rörelse som utgör den verkliga förlikningen mellan konkurrens och monopol.
Jag ska nu ge Er ett exempel på M. Proudhons dialektik.
Frihet och slaveri står i motsättning till varandra. Jag behöver här inte orda om frihetens fördelar och nackdelar; inte heller behöver jag gå närmare in på slaveriets dåliga sidor. Det enda som behöver förklaras närmare är slaveriets goda sidor. Det rör sig ingalunda om det indirekta slaveriet, proletariatets slaveri; vad frågan gäller är det direkta slaveriet, de svartas slaveri i områden som Brasilien och Nordamerikas sydstater.
Det direkta slaveriet är för den moderna industrialismen en lika viktig kärnpunkt som maskinsystemet, kredition etc. Utan slaveri ingen bomull; utan bomull ingen modern industri. Det är slaveriet som har givit kolonierna deras värde, kolonierna har skapat världshandeln, och världshandeln är den nödvändiga förutsättningen för en maskinell storindustri. Innan frakten av slavar kom igång erhöll Europa inte många slag av produkter från kolonierna, som inte heller förmådde förändra världsbilden i någon märkbar utsträckning. Slaveriet framstår därför som en ekonomisk kategori av utomordentligt stor betydelse. Om inte slaveriet funnes skulle Nordamerika, världens mest progressiva land, stelna i ett patriarkaliskt samhällsskick. Suddar man bort Nordamerika från den politiska kartan, får man en bild som präglas av anarki och av kommersiellt och kulturellt förfall. Men avskaffar man slaveriet, kommer Nordamerika otvivelaktigt att försvinna ur bilden på just detta drastiska sätt. Eftersom slaveriet utgör en ekonomisk kategori, har det sålunda alltsedan världens begynnelse varit en välbekant företeelse för alla folk. De moderna nationerna har bara infört det i den Nya Världen. Hur skall nu den gode M. Proudhon brodera vidare på dessa reflexioner över slaveriet? Han söker även här efter en syntes, en gyllene medelväg - med andra ord ett jämviktsförhållande mellan frihet och slaveri.
M. Proudhon har på ett föredömligt sätt fattat att människorna tillverkar kläde, silke och linne, och det är förvisso en förtjänst hos honom att åtminstone ha begripit så pass mycket! Vad han däremot inte fattat är att människorna, efter de produktivkrafter som står dem till buds, också skapar de sociala förhållanden som präglar produktionsapparaten. Ännu mer fjärran blir för honom då det faktum att människorna, samtidigt som de skapar sociala relationer i enlighet med sina produktionsmetoder, dessutom skapar idéer, kategorier - alltså helt enkelt abstrakt teoretiska uttryck för dessa sociala konstruktioner. Kategorierna kan därför ingalunda äga något evigt liv; de kan inte bli av varaktigare slag än de förhållanden som de utgör resultat av. De är företeelser av historisk, övergående natur. För M. Proudhon ter de sig på ett rakt motsatt sätt; han ser dem inte som produkter utan tvärtom som ett skapande ursprung. Enligt honom är det de och inte människorna som skapar historia. Abstraktionen, kategorin tagen som sådan, med andra ord avskild från människorna och deras materiella verksamhet, den är naturligtvis odödlig, oföränderlig, opåverkbar; den är endast en form av det rena tänkandets ande - vilket bara är ett annat sätt att säga att abstraktionen i sig är abstrakt. I sanning en praktfull tautologi!
Sedda i denna kategoriindelnings perspektiv blir de ekonomiska förhållandena sålunda för M. Proudhon eviga formler, som varken har något ursprung eller några utvecklingsmöjligheter.
Låt oss uttrycka det på ett annat sätt: M. Proudhon vill inte direkt hävda att det borgerliga livet för honom ter sig som en av de eviga sanningarna. Men indirekt är det just detta han säger genom att gudomligförklara de kategorier som bildar ett tankemässigt uttryck för de borgerliga förhållandena. Det borgerliga samhällets produkter är för honom eviga väsenden, som kommit till av sig själva och som har ett eget liv genom att utforma sig som kategorier. Därför kan han inte se över den borgerliga horisonten. När han arbetar med borgerliga tankegångar, som han uppfattar som eviga sanningar, söker han efter en syntes, ett jämviktsförhållande mellan dessa idéer - han inser inte att deras nuvarande sätt att uppnå jämvikt är det enda som står dem till buds.
Han beter sig precis likadant som alla sant borgerliga tänkare. De brukar alltid förklara att konkurrens, monopol etc. i princip - det vill säga som abstrakta idéer - utgör livets enda sanna grundval; tyvärr lämnar dock dessa ting i praktiken åtskilligt övrigt att önska. De vill alla ha en konkurrens som befriats från de fördärvliga följder som konkurrensen för med sig. De begär det omöjliga: borgerliga levnadsvillkor som avskiljts från sina nödvändiga konsekvenser. Vad ingen av dem kan fatta är att den borgerliga produktionsformen är av precis lika historisk och övergående natur som den feodala formen var. Denna blindhet beror på att allt samhällsbyggande för dem måste vila på den borgerliga människan; de kan inte tänka sig någon form av samhällsskick där människan upphör att vara borgerlig.
M. Proudhons stil måste därför hela tiden bli doktrinär. Den historiska utveckling som håller på att omstörta hela vår nuvarande tillvaro har för honom sitt ursprung i problemet hur man på rätt sätt ska kunna erhålla en syntes, ett jämviktsförhållande mellan två borgerliga idéer. Och så upptäcker den klipske herrn med hjälp av de fiffigaste funderingar den tidigare fördolda gudomliga visdom som består i en förening av två isolerade idéer - vilkas isolering uteslutande beror på att M. Proudhon velat särskilja dem från det praktiska livet, från dagens produktionssystem, som utgör en kombination av dessa idéers motsvarighet i verkligheten. I stället för den stora historiska utveckling som orsakats av motsättningen mellan de produktivkrafter människorna hunnit förvärva och de sociala förhållanden som inte anpassats till dessa produktivkrafter; i stället för de fruktansvärda strider som förbereds mellan nationerna och samhällsklasserna; i stället för den praktiska och kraftfulla folkliga insats som ensam kan bringa dessa konflikter till ett avgörande - i stället för denna omfattande, fortgående och komplicerade utveckling bjuder M. Proudhon endast den aningen mindre intressanta utveckling som hans eget huvud presterat. Historien skapas alltså av de lärde, av de visa personer som förstår sig på hur man lurar ut Guds innersta tankar. De vanliga dödliga behöver sedan bara låta sig vägledas av dessa uppenbarelser. Nu kan Ni förstå varför M. Proudhon är så fientligt inställd till alla politiska rörelser. Dagens problem kan enligt hans synsätt inte lösas genom något politiskt handlande utan endast genom de dialektiska formler som snor runt i hans eget arma huvud. Eftersom kategorierna för honom ter sig som de egentliga drivkrafterna, måste man inte förändra det praktiska livet för att kunna förändra dem. Tvärtom: det är kategorierna som först måste förändras; detta får då det existerande samhällets förändring som en direkt följd.
1 sin iver att åstadkomma en förlikning mellan sitt resonemangs motsägelser bryr sig M. Proudhon inte ens om att ifrågasätta om inte själva grundvalen för dessa motsägelser borde omstörtas. Här påminner han direkt om en doktrinbunden politiker, som uppfattar kungamakten, överhuset och underhuset som nödvändiga samhällsfaktorer, tillhörande de eviga kategorierna. Han söker endast en ny formel för den rätta jämvikten mellan olika samhällsgrupper, vilkas jämviktsförhållande för närvarande endast består i att den ena härskar och den andra är förslavad. En mängd ambitiöst funderande medelmåttor grubblade under sjuttonhundratalet på samma sätt över hur adeln, kungen, parlamentet etc. skulle kunna bringas I ett riktigt jämviktsförhållande, och de fick en morgon till sin häpnad konstatera att alla dessa faktorer - kungen, parlamentet och adeln - plötsligt försvunnit ur bilden. Det rätta sättet att här uppnå jämvikt var att omstörta den samhällsordning som stödde dessa feodala kvarlevor och närde motsättningarna mellan dem.
Eftersom M. Proudhon på den ena sidan uppställer de eviga kategorierna, det rena förnuftets idéer, och på den andra sidan placerar människorna och deras praktiska liv, som enligt honom skall utgöra en tillämpning av dessa kategorier, kan man genast hos honom urskilja en dualism - mellan kropp och själ, mellan liv och idéer - och denna dualism återkommer sedan i många olika former. Ni märker här att denna motsättning inte beror på någonting annat än M. Proudhons oförmåga att inse de av honom gudomligförklarade kategoriernas jordiska ursprung och profana historia.
Mitt brev har redan blivit alltför långt för att jag skulle kunna gå närmare in på M. Proudhons löjliga angrepp på kommunismen. Men Ni bör kunna hålla med mig om att den som inte begriper sig på det nuvarande samhällssystemet knappast heller kan vara den rätte att bedöma den rörelse som försöker omstörta detta system; lika litet kan han vara ägnad att granska denna rörelses teoretiska skrifter.
Endast på en punkt kan jag helhjärtat instämma med M. Proudhon: jag delar tillfullo hans motvilja inför socialistiskt dagdrömmande i den sentimentala stilen. Jag har själv redan tidigare skaffat mig många fiender genom att förlöjliga denna känslosamma, utopiska och fårskalliga form av socialism. Men råkar inte M. Proudhon ut för ett egendomligt självbedrägeri när han mot den socialistiska sentimentaliteten ställer sin egen småborgerliga sentimentalitet - jag syftar här på hans banala lovsjungande av hemmet, äktenskapet etc. - som även den återfinns hos Fourier, låt vara att den där tar sig uttryck som står på en annan nivå än den gode M. Proudhons plattityder? Han är själv så medveten om sin argumentnöd och sin oförmåga att överhuvud taget tala om dessa ting, att han måste ta sin tillflykt till våldsamma vredesutbrott, svordomar med fradga kring läpparna, slag för bröstet, rytanden om mord och skändligheter, och bedyranden inför Gud och människor att han på intet sätt påverkats av de socialistiska vidrigheterna! Vad han kritiserar är egentligen inte alls sådant som han med rätt eller orätt betraktar som sentimentalt socialistiska utgjutelser. Liksom ett helgon, en påve, vill han bannlysa de arma syndarna och sjunga lovsånger över småborgerligheten och det egna tjällets fattiga illusioner. Och detta är långt ifrån någon tillfällighet. M. Proudhon är nämligen från topp till tå en småborgerlighetens filosof och ekonom. I ett mer utvecklat samhälle är småborgaren på grund av sin situation förutbestämd att påverkas av såväl socialismen som kapitalismen; han blir nämligen bländad av storfinansen i all dess prakt, samtidigt som han inte kan komma ifrån sin medkänsla för folkets lidanden. Han tillhör både borgarklassen och folket. Djupt inom sig har han en stolt förnimmelse av att vara opartisk och att ha utforskat den sanna jämvikten - ett begrepp som skall gälla för att vara någonting helt annat än den gyllene medelvägen. För en småborgare av detta slag är motsägelser ett begrepp av mystisk magi, helt enkelt därför att hans eget väsen är uppbyggt på en grundval av motsägelser. Han är i sig själv ingenting annat än en levande social motsägelse. Han måste i teorin rättfärdiggöra sin roll i praktiken, och M. Proudhon har den förtjänsten att han i vetenskapliga termer tolkar den franska småborgarklassens inställning - detta är en sak av verklig betydelse, eftersom de småborgerliga grupperna kommer att spela en viss roll i de sociala revolutioner som nu förbereds.
Jämte detta brev hade jag gärna velat skicka Er min analys av den politiska ekonomin[4], men hittills har det inte lyckats mig att hitta en förläggare för vare sig denna bok eller det arbete jag talade med Er om i Bryssel, den studie som innehåller min kritik av tyska filosofer och socialister[5]. Ni kan inte föreställa Er hur svårt det är att få sådana verk tryckta i Tyskland - motståndet kommer från såväl polisen som bokhandlarna, som själva är aktivt engagerade i alla de företeelser som jag angriper. Och vad vårt eget parti beträffar, så är det inte bara det att det är så fattigt - en stark falang inom det tyska kommunistpartiet är dessutom uppretad över att jag kritiserat dess utopier och patetiska utgjutelser.
Er tillgivne
Karl Marx
P.S. Ni undrar nog varför jag valt att skriva detta brev på dålig franska i stället för på god tyska. Jo, det beror helt enkelt på att det är en fransk författare jag skriver om.
Det vore mycket vänligt om Ni ville svara rätt så snart, så att jag kan få reda på om Ni kunnat förstå de tankar jag försökt uttrycka på min barbariska franska.
[1] Eländets filosofi.
[2] Sammanlänkning.
[3] Drömbild.
[4] "Kritik der Politik und Nationalökonomie".
[5] "Die Deutsche Ideologie".