Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Vid vårt första studium av den allmänna- eller genomsnittsprofitkvoten (denna bok, avd. II) hade vi ännu inte denna kvot framför oss i dess färdiga form, då utjämningen ännu framträdde som utjämning mellan de i olika sfärer investerade industrikapitalen. Detta kompletterades i den föregående avdelningen, där handelskapitalets deltagande i denna utjämning och den merkantila profiten behandlades. Den allmänna profitkvoten och genomsnittsprofitkvoten visade sig nu inom trängre gränser än förut. I den fortsatta analysen måste man komma ihåg, att då vi talar om allmän profitkvot och genomsnittsprofit sker detta i den senare betydelsen, alltså bara med avseende på genomsnittskvotens färdiga form. Då denna numera är lika för industrikapitalet och merkantilkapitalet, är det inte heller nödvändigt att göra skillnad mellan industriprofit och kommersiell profit, om det bara är fråga om denna genomsnittsprofit. Antingen kapitalet investerats industriellt inom produktionssfären eller merkantilt inom cirkulationssfären, så avkastar det i förhållande till sin storlek samma årliga genomsnitt. Pengar - här taget som självständigt uttryck för en värdesumma, som faktiskt existerar antingen som pengar eller som varor - kan på grundval av den kapitalistiska produktionen förvandlas till kapital och blir genom denna förvandling i stället för ett givet värde ett värde som ökar sig själv. Det producerar profit, d.v.s. sätter kapitalisten i stånd att av arbetarna utvinna en viss kvantitet obetalt arbete, merprodukt och mervärde och tillägna sig det. Därmed får det utom sitt bruksvärde som pengar, ett bruksvärde i tillskott, nämligen det att fungera som kapital. Dess bruksvärde består här just i profiten, som det producerar förvandlat till kapital. I denna sin egenskap som möjligt kapital, som medel till produktion av profit blir det vara, men en vara av särskilt art. Eller, vilket innebär detsamma, kapital blir som kapital en vara.[54*]
Antag att den årliga genomsnittsprofiten är 20%. En maskin till ett värde av 100 £ skulle då, om den användes under genomsnittsbetingelserna och med genomsnittlig intelligens för ändamålsenlig verksamhet, som kapital avkasta en profit på 20 £. En man alltså, som har 100 £ till sitt förfogande, håller i sin hand makten att av 100 £ göra 120 eller att producera en profit om 20 £. Han håller i sin hand ett möjligt kapital om 100 £. Överlåter denne man för ett år de 100 £ till en annan, som verkligen använder dem som kapital, så ger han honom makten att producera 20 £ profit, ett mervärde som inte kostar honom något, för vilket han inte betalat någon ekvivalent. Om denna man kanske betalar 5 £ till ägaren av de 100 £ vid årets slut, d.v.s. en del av den producerade profiten, så betalar han därmed bruksvärdet av de 100 £, bruksvärdet av deras kapitalfunktion, av funktionen att producera 20 £ profit. Den del av profiten som han betalar till ägaren kallas ränta, vilket alltså inte är något annat än ett särskilt namn, en särskild rubrik för den del av profiten, som det fungerande kapitalet i stället för att stoppa i sin egen ficka måste betala till kapitalets ägare.
Det är klart, att det är besittningen av de 100 £, som ger deras ägare makten att dra till sig räntan, en viss del av den genom hans kapital producerade profiten. Om han inte lånade den andre de 100 £, så skulle denne inte kunna producera profiten, överhuvud taget inte fungera som kapitalist med avseende på dessa 100 £.[55*]
Att som Gilbart (se not), här tala om naturlig rättvisa är nonsens. Rättvisan av de transaktioner, som försiggår mellan de agerande i produktionen, vilar på att dessa transaktioner är en naturlig konsekvens av produktionsförhållandena. De juridiska former, i vilka dessa ekonomiska transaktioner framstår som deltagarnas viljeyttringar, som handlingar utifrån deras gemensamma vilja och som kontrakt, som kan tvingas igenom med statens hjälp gentemot endera parten, kan som enbart former inte bestämma själva detta innehåll. De uttrycker det endast. Detta innehåll är rättmätigt såvida det motsvarar produktionssättet, är adekvat. Det är orätt, så snart det motsäger det. Slaveri är på basis av det kapitalistiska produktionssättet orätt, likaså bedrägeri i fråga om varans kvalitet.
De 100 £ producerar profiten om 20 £ genom att de fungerar som kapital, antingen industriellt eller merkantilt. Men en nödvändig betingelse för denna funktion som kapital är att de utges som kapital, alltså lägges ut i inköp av produktionsmedel (i fråga om industrikapitalet) eller av vara (i fråga om det merkantila kapitalet). Men för att användas måste det finnas där. Om A, ägaren till de 100 £, antingen förbrukar dem för sin privatkonsumtion eller behåller dem som skatt, kan de inte förbrukas som kapital av B, den fungerande kapitalisten. Han utger inte sitt kapital utan A:s, men han kan inte ge ut det utan A:s medgivande. I själva verket är det alltså A som ursprungligen utger 100 £ som kapital, fastän hans funktion begränsar sig till denna utgift av 100 £ som kapital. När det gäller dessa 100 £, så fungerar B som kapitalist bara därför att A överlåter till honom de 100 £ och därmed utger dem som kapital.
Låt oss först betrakta det räntebärande kapitalets säregna cirkulation, och sedan undersöka det speciella sätt på vilket det säljes som vara, nämligen hyres ut i stället för att en gång för alla överlåtas.
Utgångspunkten är de pengar som A lånade B. Detta kan ske med eller utan pant; den förstnämnda formen är dock den mer ålderdomliga med undantag för lån på varor eller på skuldsedlar som växlar, aktier o.s.v. Men här angår oss inte dessa särskilda former. Vi behandlar endast det räntebärande kapitalet i dess vanliga form.
I B:s hand blir pengarna verkligen förvandlade till kapital, genomgår rörelsen G-W-G' och vänder sedan som G' tillbaka till A, som G + ΔG, där ΔG föreställer räntan. För enkelhetens skull bortser vi tillsvidare från det fall, då kapitalet en längre tid förblir i B:s hand och räntorna betalas terminsvis.
Rörelsen är alltså G-G-W-G'-G'.
Det som här framstår fördubblat är 1) utgivandet av pengarna som kapital, 2) deras återflöde som realiserat kapital, som G eller G + ΔG.
I handelskapitalets rörelse G-W-G' växlar samma vara två gånger plats eller om köpmannen säljer till en annan köpman, flera gånger. Men varje sådan platsväxling av samma vara anger en metamorfos, köp eller försäljning av vara, så ofta denna process än må upprepas intill dess den går ut i konsumtionen.
I W-G-W försiggår å andra sidan platsväxling av samma pengar två gånger, men där anges den fullständiga metamorfosen av varan, som förvandlas först till pengar och sedan åter från pengar till en annan vara.
Däremot är i fråga om det räntebärande kapitalet den första platsväxlingen från G inte alls ett moment vare sig i varumetamorfosen eller i kapitalets reproduktion, utan blir detta först när det ges ut för andra gången av den fungerande kapitalisten, som driver handel med det eller förvandlar det till produktivt kapital. Den första platsväxlingen av G uttrycker här inte något annat än dess överförande eller övergång från A till B, ett överförande som brukar ske med vissa juridiska former och förbehåll.
Detta dubbla utgivande av penningen som kapital, varav det första bara är ett överförande från A till B, motsvarar dess dubbla återflöde. Som G' eller G + ΔG flyter det tillbaka ur rörelsen till den fungerande kapitalisten B. Denne överför det sedan åter till A, men nu tillsammans med en del av profiten, som realiserat kapital, som G + ΔG, där ΔG inte är lika med hela profiten utan bara är en del av profiten, räntan. Till B flyter det tillbaka bara som det han har gett ut, såsom fungerande kapital, men som A:s egendom. För att dess återgång ska vara fullständig måste B därför åter överföra det till A. Men utom kapitalsumman har B att avlämna en del av den profit, som han gjort med denna kapitalsumma, under namn av ränta till A, då denne gett honom pengarna som kapital, d.v.s. som värde vilket inte bara bevaras i rörelsen utan skapar ett mervärde åt sin ägare. Det förblir i B:s hand endast så länge det är fungerande kapital, och med sitt återflöde - efter den avtalade fristen - upphör det att fungera som kapital. Men såsom inte längre fungerande kapital måste det återföras till A, som inte upphört att vara dess juridiska ägare.
Låneformen, som är säregen för denna vara, för kapitalet som vara och för övrigt också förekommer i andra transaktioner i stället för formen försäljning, är given redan ur bestämningen, att kapital här uppträder som vara eller att penningen som kapital blir vara.
Man måste göra en distinktion här.
Vi har sett (Bok II, kap. I) och påminner helt kort om att kapitalet i cirkulationsprocessen fungerar som varukapital och penningkapital. Men i dessa båda former blir kapitalet inte vara i sin egenskap av kapital.
Så snart det produktiva kapitalet förvandlats till varukapital, måste det marknadsföras, säljas som vara. Här fungerar det helt enkelt som vara. Kapitalisten framträder endast som försäljare av vara liksom köparen som köpare av vara. Som vara måste produkten i cirkulationsprocessen realisera sitt värde genom försäljning, anta sin förvandlade gestalt som pengar. Därför är det också likgiltigt om denna vara köpes av en konsument som existensmedel eller av en kapitalist som produktionsmedel. I cirkulationsakten fungerar varukapitalet bara som vara, inte som kapital. Det är varukapital till skillnad från enkel vara, 1) eftersom det redan är berikat med mervärde, att realisera dess värde alltså samtidigt är att realisera mervärde; men detta ändrar ingenting i dess enkla tillvaro som vara, som produkt med ett bestämt pris; 2) därför att denna dess funktion som vara är ett moment av dess reproduktionsprocess som kapital; och därför dess rörelse som vara en delrörelse av denna process och samtidigt av dess rörelse som kapital. Detta blir det emellertid inte genom själva försäljningsakten utan genom att denna akt sammanhänger med totalrörelsen av denna bestämda värdesumma som kapital.
Som penningkapital verkar det också helt enkelt som pengar, d.v.s. som köpmedel för vara (produktionselementen). Att dessa pengar samtidigt är penningkapital, en av kapitalets former, framgår inte ur köpakten, ur den verkliga funktion som det här förrättar som pengar; utan ur denna akts sammanhang med kapitalets totalrörelse, då denna akt, som det förrättar som pengar, inleder den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men såvida det verkligen fungerar, verkligen spelar sin roll i processen, verkar varukapitalet här endast som vara, penningkapital endast som pengar. Inte i något enstaka moment av metamorfosen betraktat för sig säljer kapitalisten varan som kapital till köparen, fastän den representerar kapital för honom, eller avyttrar han pengar som kapital till säljaren. I båda fallen avyttrar han helt enkelt varan som vara och pengarna som pengar, köpmedel för varan.
Det är endast i förloppet som helhet, i det moment då utgångspunkten samtidigt framstår som vändpunkt, i G-G' eller W-W' som kapitalet uppträder i cirkulationsprocessen såsom kapital (medan det i produktionsprocessen uppträder som kapital genom arbetarens underordnande under kapitalisten och produktionen av mervärdet). I detta återgångsmoment är emellertid förmedlingen försvunnen. Vad som finns där är G' eller G + ΔG (antingen den med ΔG ökad värdesumman nu existerar i form av pengar eller vara eller produktionselement), en penningsumma lika med den ursprungligen investerade penningsumman plus ett överskott däröver, det realiserade mervärdet. Och just i denna återgångspunkt där kapitalet existerar som realiserat kapital, som ökat värde, i denna form - såvida den fixeras som en vilopunkt, imaginär eller verklig - inträder kapitalet aldrig i cirkulationen utan synes snarare ha dragits tillbaka ur cirkulationen, som resultat av hela processen. När det ges ut på nytt, avyttras det aldrig som kapital till en tredje, utan säljes som enkel vara till honom eller överlämnas till honom helt enkelt som pengar för vara. Det framträder aldrig i sin cirkulationsprocess som kapital utan bara som vara eller pengar, och på detta stadium är det dess enda existensform för andra. Vara och pengar är här kapital, inte därför att varan förvandlas till pengar och pengar till vara, inte i sina verkliga relationer till köpare eller säljare utan bara i sina abstrakta relationer antingen till kapitalisten själv (subjektivt betraktat) eller som moment i reproduktionsprocessen (objektivt betraktat). Såsom kapital existerar kapital i den verkliga rörelsen, inte i cirkulationsprocessen utan bara i produktionsprocessen, i den process där arbetskraften exploateras.
Men med det räntebärande kapitalet förhåller det sig annorlunda och just detta bildar dess specifika karaktär. Penningägaren som vill öka sina pengar som räntebärande kapital, överlåter dem till en tredje part, för ut dem i cirkulationen, gör dem till vara som kapital; inte endast kapital för sig själv utan också för andra. De är nu inte kapital endast för den som överlåter dem utan de blir från början utlämnade till tredje person såsom kapital, som värde vilket besitter bruksvärde, bruksvärdet att skapa mervärde, profit; som ett värde som bevaras i rörelsen och återvänder till sin ursprunglige utgivare, här penningägaren, sedan det har fungerat. Alltså avlägsnar sig från honom bara för en tid, då det för en tid disponeras av den fungerande kapitalisten; alltså varken säljes eller betalas utan bara lånas ut; bara överlåtes under betingelsen att efter en viss tidsfrist för det första återvända till sin utgångspunkt, för det andra återvända som realiserat kapital, så att det realiserat sitt bruksvärde att producera mervärde.
Vara som utlånas som kapital blir enligt sin art utlånat antingen som fast eller cirkulerande kapital. Penningen kan utlånas i båda formerna, som fast kapital t.ex. om den betalas tillbaka i form av livränta, så att med räntan också alltid en bit av kapitalet återvänder. Vissa varor kan enligt sitt bruksvärdes natur aldrig utlånas annat än som fast kapital, som hus, skepp, maskiner o.s.v. Men allt utlånat kapital, vilken än dess form är och hur än återbetalningen må vara modifierad genom arten av dess bruksvärde, är alltid bara en speciell form av penningkapitalet. Ty vad som här utlånas är alltid en bestämd penningsumma, och på denna summa blir då också räntan beräknad. Är det som utlånats varken pengar eller cirkulerande kapital, så blir det också återbetalt på samma sätt som fast kapital. Utlånaren får periodisk ränta och en del av själva det fasta kapitalets förbrukade värde, en ekvivalent för den periodiska förslitningen. Och vid slutet av fristen återvänder den oförbrukade delen av det utlånade fasta kapitalet in natura. Om det utlånade kapitalet är cirkulerande kapital, så återvänder det likaledes till utlånaren som cirkulerande kapital.
Tillbakaflödets art är alltså var gång bestämd genom den verkliga kretsrörelsen för det kapitalet som reproduceras och dess särskilda art. Men för det utlånade kapitalet antar tillbakaflödet formen av återbetalning, eftersom placeringen, dess överlåtande, har formen av utlåning.
I detta kapitel behandlar vi endast det egentliga penningkapitalet, varifrån de andra formerna av utlånat kapital är avledda.
Det utlånade kapitalet återvänder stegvis, först i reproduktionsprocessen till den fungerande kapitalisten, och sedan ännu en gång överfört till utlånaren, penningkapitalisten, som återbetalning till dess verklige ägare, dess juridiska utgångspunkt.
I den verkliga cirkulationsprocessen visar sig kapitalet alltid bara som vara eller pengar och dess rörelse består av en rad köp och försäljningar.
Kort sagt, cirkulationsprocessen upplöser sig i varornas metamorfos. Det är annorlunda om vi betraktar produktionsprocessen i dess helhet. Utgår vi från penningen (detsamma gäller om vi utgår från varan, eftersom vi då utgår från dess värde, alltså betraktar den själv i penningens gestalt), så är en penningsumma utgiven och återvänder efter en viss period med ett tillskott. Ersättning för den investerade penningsumman vänder tillbaka plus ett mervärde. Den har bevarat och ökat sig under sin kretsgång. Men nu blir penningen, såvida den utlånats som kapital, utlånad just i denna egenskap av själv bevarande och ökande penningsumma, vilken efter en viss period återvänder med tillskott och ständigt kan genomgå samma process omigen. Den ges inte ut som pengar eller som vara, bytes alltså inte mot vara om den investerats som pengar eller säljes för pengar om den investerats som vara; utan den ges ut som kapital. Dessa inre relationer, som är representativa för kapitalet när man ser den kapitalistiska produktionsprocessen som helhet och enhet, där kapitalet framstår som pengar som alstrar pengar, införlivas här med kapitalet utan den förmedlande mellanrörelsen helt enkelt som dess karaktär, dess bestämning. Och med denna bestämning överlåtes det, om det utlånas som penningkapital.
En egendomlig uppfattning om penningkapitalets roll har Proudhon. (Gratuité du Crédit. Discussion entre M. F. Bastiat et Proudhon. Paris 1850.) Att låna synes Proudhon vara något ont, därför att det inte är försäljning. Att låna mot ränta
"est la faculté de vendre toujours de nouveau le même objet, en d'en recevoir toujours de nouveau le prix sans jamais céder la propriété de ce qu'on vend" <"är en förmåga att sälja samma föremål om och om igen och varje gång erhålla dess pris utan att någon gång avträda äganderätten till det föremål som sålts"> (s. 9). [51]
Föremålet, pengar, hus etc. växlar inte ägare som vid köp och försäljning. Men Proudhon ser inte, att när penningen överlåtes i form av räntebärande kapital ingen ekvivalent för den erhålles i gengäld. I varje akt av köp och försäljning, såvida det över huvud taget försiggår en bytesprocess, blir visserligen objektet bortgivet. Äganderätten till det försålda föremålet avträder man alltid, men man ger inte bort värdet. Vid försäljningen blir varan bortgiven men inte dess värde, som ges tillbaka i form av pengar eller skuldsedlar eller rättsanspråk, vilket här bara är olika former för samma sak. Vid köp blir penningen bortgiven men inte dess värde, som ersättes i form av vara. Under hela reproduktionsprocessen håller industrikapitalisten samma värde i sin hand (bortsett från mervärdet), bara i olika former.
Såvida byte, d.v.s. ett byte av föremål äger rum, förekommer ingen värdeförändring. Samma kapitalist håller alltid samma värde i sin hand. Och såvida det gäller kapitalistens produktion av mervärde förekommer inget byte, ty så snart ett byte äger rum finns mervärdet redan i varorna. Så snart vi inte längre studerar de enskilda bytesakterna utan kapitalets totala kretslopp G-W-G', visar det sig att ständigt en viss värdesumma investeras och denna värdesumma plus mervärdet eller profiten drages tillbaka från cirkulationen. Förmedlingen av denna process är visserligen inte möjlig att urskilja i dessa akter av utbyte, men det är just på denna process av G som kapital som kapitalistens ränta på utlånat kapital beror. Den uppkommer i denna process.
"I själva verket", säger Proudhon, "erhåller hattmakaren som säljer hattar värdet för dessa, inte mer och inte mindre. Men den utlånande kapitalisten ... får inte bara sitt kapital oavkortat tillbaka; han får mer än kapitalet, mer än han satsat i utbyte; han får utöver kapitalet en ränta" (s. 69).
Hattmakaren företräder här den produktive kapitalisten i motsats till kapitalisten som lämnar lån. Proudhon har uppenbarligen inte avslöjat hemligheten hur den produktive kapitalisten kan sälja vara till dess värde (utjämningen till produktionspriser är här, som han ställer frågan, likgiltig) och just därigenom få en profit utöver det kapital som han satsat i utbyte. Antag att produktionspriset för 100 hattar = 115 £ och detta produktionspris tillfälligtvis är lika med hattarnas värde, att alltså det kapital som producerar hattarna har samhällelig genomsnittssammansättning. Är profiten = 15%, så realiserar hattmakaren en profit om 15 £ genom att han sålt varorna till deras värde om 115. Honom kostar de bara 100 £. Har han producerat med sitt eget kapital, så stoppar han hela överskottet om 15 £ i fickan; om han lånat kapital måste han kanske ge 5 £ av det som ränta. Detta ändrar inte hattarnas värde utan bara fördelningen mellan olika personer av det i detta värde redan befintliga mervärdet. Då alltså hattarnas värde inte beröres av räntebetalningen, så är det dumheter att som Proudhon säga:
"Då i handeln kapitalets ränta lägges till arbetarens lön för att bilda varans pris, så är det omöjligt för arbetaren att köpa tillbaka produkten av sitt eget arbete. Vivre en travaillan <Leva av eget arbete> är en princip, som under räntans herravälde innesluter en motsägelse" (s. 105).[56*]
Hur litet Proudhon förstått av kapitalets verkliga natur visar följande mening, i vilken han beskriver kapitalets rörelse i allmänhet som en för det räntebärande kapitalet säregen rörelse:
"Comme, par l'accumulation des intérêts, de capitalargent, d'échange en échange, revient toujours à sa source, il s'ensuit que la relocation toujours faite par la même main, profite toujours au même personnage" <"Därav att ränta på penningkapital genom ackumulation från byte till byte ständigt återvänder till sin källa, följer att återutlånandet från ständigt samma hand ger vinst åt samma person."> (s. 154).
Vad är det nu i det räntebärande kapitalets speciella rörelse, som förblir gåtfullt för honom? Kategorierna köp, pris, att avträda föremål och den direkta form i vilken mervärdet här framstår; kort sagt det förhållandet att kapital som sådant här blir vara, att därför försäljningen förvandlas till lån, priset till en andel i profiten.
Att kapitalet återvänder till sin utgångspunkt är överhuvud taget dess karakteristiska rörelse i det totala kretsloppet. Det utmärker inte alls enbart det räntebärande kapitalet. Vad som utmärker just detta är den ytliga, från det förmedlande kretsloppet lösgjorda formen för dess återvändande. Den utlånande kapitalisten lämnar bort sitt kapital, överför det till industrikapitalisten utan att få någon ekvivalent. Detta överlämnande är överhuvud taget inte en akt i kapitalets kretslopp utan inleder bara det kretslopp som industrikapitalisten ska åstadkomma. Detta penningens första kretslopp är inte någon akt av metamorfosen, varken köp eller försäljning. Egendomen avträdes inte, eftersom inget byte försiggår, ingen ekvivalent mottages. Penningens återvändande från industrikapitalisten till den utlånande kapitalisten fullbordar bara den första akten i kapitalets överlåtelse. Satsat som penningkapital återvänder kapitalet genom kretsloppsprocessen i penningform till industrikapitalisten. Men då kapitalet inte tillhörde honom när det gavs ut, kan det inte tillhöra honom när det återkommer. Att det genomgått reproduktionsprocessen har inte förvandlat det till hans egendom. Han måste alltså återställa det till utlånaren. Det första utgivandet, som överför kapitalet ur utlånarens hand till låntagarens, är en juridisk transaktion, som inte har något att göra med kapitalets verkliga reproduktionsprocess, bara inleder den. Återbetalningen, som överför det tillbakaflutna kapitalet ur låntagarens hand till utlånaren, är en andra juridisk transaktion som kompletterar den första. Den ena inleder den verkliga processen, den andra följer efter den. Utgångspunkt och slutpunkt, bortgivande och återställande av det lånade kapitalet framstår alltså som godtyckliga rörelser, förmedlade genom juridiska transaktioner, som försiggår före och efter kapitalets verkliga rörelse och som inte har något att göra med denna.
För själva rörelsen är det utan betydelse om kapitalet från början tillhört industrikapitalisten och som hans egendom bara återvänder till honom eller ej.
I den första inledande akten ger utlånaren sitt kapital till låntagaren. I den avslutande akten ger låntagaren tillbaka kapitalet till utlånaren. Betraktar man bara transaktionen mellan dessa båda - och tillsvidare ser bort från räntan - såvida det alltså enbart är fråga om det lånade kapitalets rörelse mellan låntagare och utlånare, omfattar dessa båda akter (skilda genom en längre eller kortare tid, under vilken kapitalets verkliga reproduktionsrörelse äger rum) hela denna rörelse. Och denna rörelse: bortgivande under villkor av återställande är just lånerörelsen, denna specifika form av endast villkorlig avyttring av pengar eller vara.
Den karaktäristiska rörelsen för kapitalet överhuvud, penningens återgång till kapitalisten, kapitalets återgång till sin utgångspunkt, får i det räntebärande kapitalet en rent yttre gestalt, skild från den verkliga rörelsen, vars form den är. A ger bort sina pengar inte som pengar utan som kapital. Härvid försiggår ingen förändring med kapitalet. Det byter bara innehavare. Dess verkliga förvandling till kapital fullbordas först i B:s hand. Men för A har det blivit kapital genom att han givit det till B. Kapitalets verkliga återflöde ur produktions- och cirkulationsprocessen förekommer bara ifråga om B. Men när det gäller A försiggår återflödet i samma form som avyttrandet. Det går från B åter till A. Bortgivandet, utlånandet av pengar för viss tid och dess återvändande med ränta (mervärde) är hela rörelseformen för det räntebärande kapitalet som sådant. Den utlånade penningsummans verkliga rörelse som kapital är en operation, som ligger bortom transaktionerna mellan låntagare och utlånare. Under dessa transaktioner är denna förmedling obefintlig, osynlig, inte omedelbart inbegripen. Som en vara av särskilt slag avyttras kapitalet på ett speciellt sätt. Därför visar sig inte heller återgången som konsekvens och resultat av en bestämd räcka ekonomiska förlopp utan som följd av ett speciellt juridiskt avtal mellan köpare och säljare. Tiden för återflödet är beroende av reproduktionsprocessens förlopp, men för det räntebärande kapitalet synes dess återgång som kapital endast vara beroende av en överenskommelse mellan utlånare och låntagare. Så att kapitalets återflöde med avseende på denna transaktion inte mer framstår som ett genom produktionsprocessen bestämt resultat utan som om det utlånade kapitalet aldrig hade förlorat sin penningform. Visserligen är dessa transaktioner bestämda genom det verkliga återflödet, men detta framgår inte i själva transaktionen. I praktiken är det heller inte alltid fallet. Om det verkliga återflödet inte försiggår vid den rätta tiden, så måste låntagaren se sig om efter andra hjälpkällor för att klara sina förpliktelser gentemot utlånaren. Kapitalets form enbart - pengar som utges som summa A och återvänder som summa A + (1/x)A efter en viss tidrymd utan mellankommande akt - är bara den begreppstomma formen för den verkliga kapitalrörelsen.
I kapitalets verkliga rörelse är återgången ett moment i cirkulationsprocessen. Först förvandlas pengarna till produktionsmedel; produktionsprocessen förvandlar dem till vara; genom varans försäljning förvandlas de åter till pengar och vänder i denna form tillbaka till den kapitalist, som först hade satsat kapitalet i penningform. Men för det räntebärande kapitalet är återgång liksom utgivande bara ett resultat av en juridisk transaktion mellan ägaren till kapitalet och en andra person. Vi ser bara utgivandet och återbetalningen. Allt som försiggår däremellan är utsuddat.
Men eftersom pengar investerade som kapital har egenskapen att återvända till den som investerat, emedan G-W-G' är kapitalrörelsens inneboende form, kan penningägaren låna ut dem som kapital, som har egenskapen att återvända till sin utgångspunkt och att i den rörelse de genomlöper bevara och öka sitt värde. Han ger ut dem som kapital, därför att de sedan man använt dem flyter tillbaka till sin utgångspunkt, alltså av låntagaren efter en viss tid kan återställas, då de flyter tillbaka till honom.
Utlånande av pengar som kapital - att det ges bort under villkor att återställas inom viss tid - har alltså till förutsättning att pengarna verkligen användas som kapital, verkligen flyter tillbaka till sin utgångspunkt. Penningens verkliga kretsloppsrörelse som kapital är alltså förutsättning för den juridiska transaktionen, enligt vilken låntagaren har att återlämna penningen till utlånaren. Om låntagaren inte använder pengarna som kapital, så är det hans sak. De utlånas som kapital, och som sådana är de bestämda att genomgå kapitalfunktionerna, vilka innesluter penningkapitalets kretslopp intill dess återflöde i penningform till sin utgångspunkt.
Cirkulationsakterna G-W och W-G', vari värdesumman fungerar som pengar eller som vara, är bara förmedlande processer, enskilda moment i dess totalrörelse. Som kapital genomgår den totalrörelsen G-G'. Den satsas som pengar eller som värdesumma i någon annan form och återvänder som värdesumma. Penningutlånaren ger inte ut den för att köpa vara, eller om värdesumman existerar i vara säljer han den inte mot pengar, utan han satsar den som kapital, G-G'; som värde som på en viss bestämd termin återkommer till utgångspunkten. I stället för att köpa och sälja lånar han ut. Denna utlåning är alltså den relevanta formen för att avyttra en värdesumma som kapital i stället för som pengar eller vara. Härav följer för ingen del att utlåning inte också kan vara en form för transaktioner som ingenting har att skaffa med den kapitalistiska reproduktionsprocessen. Hittills har vi bara behandlat det utlånade kapitalets rörelse mellan dess ägare och industrikapitalisten. Nu ska räntan undersökas.
Utlånaren ger ut sina pengar som kapital; den värdesumma han lämnar till en annan är kapital och flyter därför tillbaka till honom. Enbart återgång skulle inte betyda att den utlånade värdesumman flyter tillbaka som kapital utan bara att en utlånad värdesumma återställes. För att flyta tillbaka som kapital måste den satsade värdesumman inte bara bevaras i rörelsen utan ha värdeförmerat sig, ökat sin värdestorlek, alltså återvända med ett mervärde, som G + ΔG, och detta ΔG är här räntan eller den del av genomsnittsprofiten, som inte stannar hos den fungerande kapitalisten utan tillfaller penningkapitalisten.
Att han överlåtit den som kapital innebär att den måste återlämnas till honom som G + ΔG. Vi ska också ägna särskild uppmärksamhet åt den form, i vilken räntan under mellantiden terminsvis flyter tillbaka men då utan kapitalet, vars återbetalning följer först vid slutet av en längre period.
Vad ger penningkapitalisten åt låntagaren, industrikapitalisten? Vad avträder han i själva verket till honom? Bara denna akt av avträdande gör utlåning av pengar till avträdande av pengar som kapital, d.v.s. till avyttring av kapital som vara.
Endast genom denna avyttringsakt ger penningutlånaren bort kapitalet till låntagaren som vara eller varan över vilken han förfogar som kapital till tredje part.
Vad blir avyttrat vid den vanliga försäljningen? Inte den försålda varans värde, detta ändrar bara sin form. Som pris existerar det abstrakt i varan innan det reellt övergår i form av pengar i försäljarens hand. Samma värde och samma värdestorlek växlar här blott form. Ena gången existerande i varuform, andra gången i penningform. Vad som verkligen avyttras av försäljaren och därmed också övergår i köparens individuella produktiva konsumtion är bruksvärdet av varan, varan som ett bruksvärde.
Vad är nu bruksvärdet, som penningkapitalisten avyttrar för utlåningstiden och avträder till den produktive kapitalisten, gäldenären? Det är det bruksvärde som penningen erhåller genom att den kan förvandlas till kapital, fungera som kapital och därför i sin rörelse frambringa ett visst mervärde, genomsnittsprofiten (vad som är över eller under denna framstår här som tillfälligt) förutom att bevara sin ursprungliga värdestorlek. I fråga om andra varor blir bruksvärdet i sista hand konsumerat, och därmed försvinner varans substans och därmed dess värde. Varan kapital har däremot den säregenheten, att dess värde genom konsumtion av dess bruksvärde inte bara bevaras utan ökas.
Detta penningens bruksvärde som kapital - förmågan att frambringa genomsnittsprofit - avyttrar penningkapitalisten till industrikapitalisten för den tid under vilken han till denne avträder förfogandet över det utlånade kapitalet.
Såtillvida har den utlånade penningen en viss likhet med arbetskraften i dess ställning gentemot industrikapitalisten. Det är bara så att denne betalar värdet av arbetskraften, medan han helt enkelt återbetalar värdet av det lånade kapitalet. För industrikapitalisten är arbetskraftens bruksvärde: att vid sin förbrukning frambringa mer värde (profit) än den själv besitter, mer än vad den kostar. Detta överskott av värde är dess bruksvärde för industrikapitalisten. På samma sätt framträder bruksvärdet av det lånade penningkapitalet som dess värdebestämmande och värdeökande förmåga.
I själva verket avyttrar penningkapitalisten ett bruksvärde, och därigenom blir det han överlåter utgivet som vara. Och såtillvida är likheten med varan som sådan fullständig. För det första är det ett värde som går över från en hand till en annan. Ifråga om den enkla varan, varan som sådan, förblir samma värde i köparens och säljarens hand, bara i olika form; de har båda samma värde som förut, vilket de avyttrade den ene i varuform, den andre i penningform. Vid utlånandet är skillnaden att penningkapitalisten är den ende som i denna transaktion ger ut värde; men han bevarar det genom den framtida återbetalningen. Vid utlåningen mottar bara en part värde, medan bara en part utger värde. - För det andra blir ett verkligt bruksvärde avyttrat av den ena parten och mottaget och förbrukat av den andra. Men till skillnad från den vanliga varan är detta bruksvärde själv värde, nämligen överskottet över den ursprungliga värdestorheten, det överskott som uppstår genom att penningen användes som kapital. Profiten är detta bruksvärde.
Den utlånade penningens bruksvärde är: funktionen som kapital och att som sådant under genomsnittliga förhållanden producera genomsnittsprofit.[57*]
Vad betalar nu industrikapitalisten, och vad är då priset för det utlånade kapitalet?
"That which men pay as interest for the use of what they borrow", är enligt Massie "a part of the profit it is capable of producing" <"Det man betalar som ränta för användningen av det man lånat", är enligt Massie, "en del av profiten, som det har förmåga att producera.">.[58*]
Vad köparen av en vanlig vara köper är dess bruksvärde; vad han betalar är dess värde. Vad en som lånar pengar köper är likaledes bruksvärdet som kapital; men vad betalar han? Säkerligen inte som när det gäller andra varor dess pris eller värde. Ingen formväxling av värde försiggår mellan långivare och låntagare som mellan köpare och säljare, så att detta värde ena gången existerar i form av pengar och andra gången i form av vara. Det bortgivna och mottagna värdets identitet visar sig här på ett helt annat sätt. Värdesumman, penningen, utges utan ekvivalent och återbetalas efter en viss tid. Utlånaren förblir hela tiden ägare till samma värde, också sedan det övergått från honom till låntagaren. När det gäller det enkla varuutbytet kommer penningen alltid från köparen; men vid utlånandet kommer penningen från säljaren. Det är han som ger ut penningen för en viss tid, och det är köparen av kapitalet som får det som vara. Men detta är möjligt, bara såvida pengarna fungerar som kapital och alltså investeras. Gäldenären lånar pengar som kapital, som värde som ökas. Men som varje kapital i sin utgångspunkt är det kapital i och för sig först i det ögonblick det investerats. Först genom att brukas värdeökas det, realiseras som kapital. Men gäldenären måste betala tillbaka realiserat kapital alltså värde plus mervärde (ränta); och räntan kan bara vara en del av den profit han har realiserat. Bara en del, inte hela. Ty bruksvärdet för låntagaren är, att det producerar profit åt honom. Annars hade inte heller långivaren avyttrat bruksvärdet. Men hela profiten kan inte tillfalla låntagaren. Han skulle i så fall inte betala något för det avyttrade bruksvärdet och bara ge tillbaka den investerade penningsumman som pengar, inte som kapital, som realiserat kapital, ty realiserat kapital är det bara som G + ΔG.
Samma penningsumma ges ut som kapital av både långivare och låntagare. Men bara i den senares hand fungerar den som kapital. Profiten blir inte dubbel genom samma penningsummas dubbla existens som kapital för två personer. För båda kan den fungera som kapital bara genom att profiten delas. Den del som tillfaller långivaren kallas ränta.
Hela transaktionen försiggår enligt förutsättningen mellan två slags kapitalisten, penningkapitalisten och industri- eller handelskapitalisten.
Man får aldrig glömma att kapitalet här som kapital är vara, eller att den vara som det här handlar om är kapital. Alla de relationer som framträder i detta sammanhang skulle vara irrationella om man utgår från den enkla varan, och även sett utifrån kapitalets ståndpunkt såvida det i sin produktionsprocess fungerar som varukapital. Att låna ut och låna i stället för att sälja och köpa är i här en olikhet som framgår ur varans - kapitalets - specifika natur. Liksom att det som betalas är ränta i stället för varans pris. Vill man kalla räntan priset för penningkapitalet, så är detta en irrationell form av pris, i fullständig motsägelse till begreppet varupris.[59*] Priset är då reducerat till sin helt abstrakta och begreppstomma form, att det är en viss penningsumma som betalas för något som på det ena eller andra sättet figurerar som bruksvärde. Priset däremot är enligt sitt begrepp lika med det i pengar uttryckta värdet av detta bruksvärde.
Ränta som pris för kapitalet är från början ett helt och hållet irrationellt uttryck. Varan i fråga har då ett dubbelt värde, först ett värde och sedan ett från detta värde skilt pris, trots att priset är värdets penninguttryck. Penningkapital är ingenting annat än en summa pengar eller värdet av en bestämd mängd vara fixerad som penningsumma. Blir vara utlånad som kapital, så är den bara en förklädd form för en penningsumma. Ty det som utlånas är inte så och så många pund bomull utan så och så mycket pengar som i form av bomull existerar som dess värde. Priset hänför sig därför till kapitalet som penningsumma, fastän inte som "currency" som Torrens menar (se not 59). Hur kan väl en värdesumma ha ett pris utom det som är uttryckt i dess egen penningform? Pris är ju varans värde (detta gäller också för marknadspriset, vars skillnad från värdet inte är kvalitativ utan bara kvantitativ, hänför sig enbart till värdestorleken) till skillnad från dess bruksvärde. Pris som är kvalitativt annorlunda än värdet är en absurd motsägelse.[60*]
Genom sin värdeökning manifesterar sig kapitalet som kapital; graden av värdeökning uttrycker den kvantitativa grad i vilken det realiserar sig som kapital. Mervärdet eller profiten som det utvinner - dess kvot eller höjd - kan bara mätas genom att jämföras med värdet av det investerade kapitalet. Den större eller mindre värdeökningen av det räntebärande kapitalet är därför också mätbar endast genom att räntebeloppet, den del av totalprofiten som tillfaller det, jämföres med värdet av det investerade kapitalet. Priset är varans värde medan räntan uttrycker penningkapitalets värdeökning och därigenom framstår som det pris som låntagaren betalar till utlånaren. Detta visar hur enfaldigt det a priori är att direkt tillämpa de enkla relationer, som gäller för det genom penningen förmedlade utbytet, köp och försäljning, som Proudhon gör. Grundförutsättningen är just att penningen fungerar som kapital och därför kan överlåtas som sådant, d.v.s. som potentiellt kapital, till tredje person.
Men här framträder kapitalet själv som vara, såvida det bjudes ut på marknaden och penningens bruksvärde verkligen avyttras som kapital. Dess bruksvärde är emellertid att utvinna profit. Värdet av pengar eller vara som kapital bestämmes inte av deras egenvärde utan av den kvantitet mervärde, som de utvinner för sin ägare. Kapitalets produkt är profiten. När produktionens grundval är kapitalistisk är det bara olika sätt att använda pengarna antingen de ges ut som pengar eller satsas som kapital. Pengar, respektive vara, är i och för sig potentiellt kapital, alldeles som arbetskraften är potentiellt kapital. Ty 1) pengar kan förvandlas till produktionselement och är som pengar endast ett abstrakt uttryck för dessa, för deras existens som värde; 2) de materiella elementen i rikedomen har egenskapen att potentiellt redan vara kapital, eftersom den motsats som kompletterar dem, det som gör dem till kapital - lönarbetet - finns tillgängligt på basis av den kapitalistiska produktionen.
Den materiella rikedomens antagonistiska samhälleliga villkor - dess motsatsförhållande till arbetet som lönarbete - är uttryckt redan i kapitalegendomen som sådan, oberoende av produktionsprocessen. Detta moment, skilt från den kapitalistiska produktionsprocessen själv, vars ständiga resultat den är och som sådant dess ständiga förutsättning, yttrar sig i att pengar och vara i och för sig latent, potentiellt, är kapital, att de kan säljas som kapital och att de i denna form innebär kommando över andras arbete, anspråk på att tillägna sig andras arbete, alltså är ett värde som ökas. Det framträder också klart, att detta förhållande är rättsanspråk och medel för kapitalisten att tillägna sig andras arbete och inte något slags arbete som motsvarande värde från hans sida.
Vidare framstår kapitalet som vara, såvida profitens delning i ränta och egentlig profit regleras av utbud och efterfrågan, alltså genom konkurrensen, precis som varornas marknadspris. Men skillnaden framträder här lika slående som likheten. Täcker utbud och efterfrågan varandra, så motsvarar varans markandspris dess produktionspris; d.v.s. dess pris framstår som reglerat genom de inre lagarna för den kapitalistiska produktionen oberoende av konkurrensen, då fluktuationerna av utbud och efterfrågan inte förklarar något annat än marknadsprisernas avvikelse från produktionspriserna - avvikelser som ömsesidigt utjämnar varandra, så att under vissa längre perioder genomsnittsmarknadspriserna är lika med produktionspriserna. Så snart de täcker varandra upphör dessa krafter att verka, upphäver varandra, och prisbestämningens allmänna lag framträder också som det enskilda fallets lag. Marknadspriset motsvarar då redan i sin omedelbara existens och inte bara som genomsnitt för marknadsprisernas rörelse produktionspriset, vilket regleras genom själva produktionssättets inneboende lagar. Detsamma gäller arbetslönen. Om utbud och efterfrågan täcker varandra, så upphäves deras verkan, och arbetslönerna är lika med arbetskraftens värde. Men med räntan på penningkapitalet förhåller det sig annorlunda. Konkurrensen bestämmer här inte avvikelserna från lagen, utan det existerar ingen lag för delningen utom den som konkurrensen dikterar, emedan, som vi ytterligare kommer att se, det inte existerar någon "naturlig" räntefot. Med naturlig räntefot förstår man tvärt om den genom fri konkurrens fastställda kvoten. Det ges inga "naturliga" gränser för räntefoten. Där konkurrensen inte bara bestämmer avvikelserna och fluktuationerna, där alltså vid jämvikt mellan deras mot varandra verkande krafter överhuvud allt bestämmande upphör, är det som ska bestämmas något i och för sig icke lagbundet och godtyckligt. Mer om detta i nästa kapitel.
När det gäller det räntebärande kapitalet framstår allt som utifrån sett: investering av kapitalet som enbart överförande från långivare till låntagare; det realiserade kapitalets återflöde som endast tillbakaförande, en återbetalning med ränta från låntagare till långivare. Så även det kapitalistiska produktionssättets inneboende bestämning, att profitkvoten bestämmes inte bara genom förhållandet mellan den i ett enstaka omslag gjorda profiten och det investerade kapitalvärdet utan också genom längden av denna omslagstid själv, alltså som profit som industrikapitalet avkastar inom bestämda tidsperioder. Även detta visar sig för ett räntebärande kapital helt och hållet utifrån sett, så att för en bestämd tidsfrist till långivaren betalas en bestämd ränta.
Med sin vanliga insikt i tingens inre sammanhang säger den romantiske Adam Müller (Elemente der Staatskunst [del III.], Berlin 1809, s. 138):
"Vid bestämningen av priset på ett föremål frågas inte efter tiden; vid bestämning av ränta kommer tiden huvudsakligen i betraktande."
Han ser inte hur produktionstid och omloppstid ingår i bestämningen av varornas pris och hur profitkvoten för en given omslagstid av kapitalet är bestämd just därigenom, men också genom bestämningen av profiten för en given tid just räntefoten. Här som alltid består hans djupsinne bara i att se dammolnen på ytan och anspråksfullt förklara att detta damm är något hemlighetsfullt och betydande.
Ämnet för detta kapitel, liksom överhuvud alla kreditföreteelser som senare kommer att behandlas, kan inte här undersökas i detalj. Konkurrensen mellan låntagare och långivare och de kortare fluktuationer på penningmarknaden, som blir resultatet, ligger utom området för vår analys. För att beskriva det kretslopp som räntefoten genomlöper under den industriella cykeln måste man beskriva själva cykeln, vilket inte heller låter sig göras här. Detsamma gäller för den större eller mindre approximativa utjämningen av räntefoten på världsmarknaden. Här kan vi bara göra en analys av den oberoende formen av det räntebärande kapitalet och räntan som självständig gentemot profiten.
Då räntan bara är en del av profiten, som industrikapitalisten enligt vår tidigare förutsättning har att betala åt penningkapitalisten, så framstår profiten själv som maximal gräns för räntan, om den del som tillfaller den fungerande kapitalisten är = 0. Bortsett från enstaka fall där räntan faktiskt kan vara större än profiten men då inte heller kan betalas ur profiten, kunde man kanske betrakta hela profiten, minus den del av densamma som är lön för övervakning (vages of superintendence) och som senare ska analyseras, som maximalgräns för räntan. Den undre gränsen för räntan är helt och hållet obestämbar. Den kan sjunka hur lågt som helst. Men då inträder åter motverkande omständigheter och höjer den över detta relativa minimum.
"Förhållandet mellan den summa som betalas för användningen av ett kapital och detta kapital själv uttrycket räntefotens höjd mätt i pengar." - "Räntefoten beror på 1) profitkvoten; 2) förhållandet vari totalprofiten delas mellan låntagare och långivare." (Economist [53], 22 jan. 1853.)
"Då det man betalar som ränta för att använda det man lånat är en del av den profit som det lånade är i stånd att producera, så måste denna ränta ständigt regleras genom denna profit." (Massie, a.a., s. 49.)
Låt oss först anta, att det existerar ett fast förhållande mellan totalprofiten och den del av denna som utbetalas som ränta till penningkapitalisten. Då är det klart att räntan kommer att stiga eller falla som totalprofiten, och denna är bestämd genom den allmänna profitkvoten och dess fluktuationer. Vore t.ex. genomsnittsprofitkvoten = 20% och räntan = 1/4 av profiten, så är räntefoten = 5%; om den är = 16%, så är räntan = 4%. Vid en profitkvot om 20% kunde räntan stiga till 8%, och industrikapitalisten skulle alltid göra samma profit som vid en profitkvot = 16% och en räntefot = 4%, nämligen 12%. Steg räntan bara till 6 eller 7%, så skulle han alltid behålla en större del av profiten. Vore räntan lika med en konstant kvotdel av genomsnittsprofiten, så följde därav att ju högre den allmänna profitkvoten, desto större den absoluta differensen mellan totalprofiten och räntan, desto större alltså den del av totalprofiten som tillfaller den fungerande kapitalisten och tvärtom. Antag att räntan vore = 1/5 av genomsnittsprofiten. 1/5 av 10 är 2; differensen mellan totalprofiten och räntan = 8. 1/5 av 20 = 4; differensen = 20-4 = 16; 1/5 av 25 = 5; differensen = 25-5 = 20; Vs av 30 = 6; differensen = 30-6 = 24; 1/5 av 35 = 7; differensen = 35-7 = 28. Ehuru olika, 4, 5, 6, 7%, skulle räntefoten här alltid bara uttrycka 1/5 eller 20% av totalprofiten. Är alltså profitkvoterna olika, så kan olika räntefot uttrycka samma alikvota delar av totalprofiten eller samma procentandel i totalprofiten. Vid sådant konstant förhållande av räntan vore industriprofiten (differensen mellan totalprofiten och räntan) större ju högre den allmänna profitkvoten är och tvärtom.
Om alla andra omständigheter förutsättes lika, d.v.s. förhållandet mellan ränta och totalprofit antages mer eller mindre konstant, blir det fungerande kapitalet i stånd till och villigt att betala högre eller lägre ränta i direkt förhållande till profitkvotens höjd.[61*] Då vi har sett, att profitkvotens höjd står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utveckling, så följer därav att en högre eller lägre räntefot i ett land står i samma omvända förhållande till höjden av den industriella utvecklingen om nämligen räntefotens olikhet i verkligheten uttrycker olikhet i profitkvoterna. Vi ska senare se att detta inte alltid behöver vara fallet. I denna mening kan man säga, att räntan regleras genom profiten, eller mer precist genom den allmänna profitkvoten. Och denna slags reglering gäller t.o.m. för dess genomsnitt.
I varje fall måste profitens genomsnittskvot betraktas som den slutgiltigt bestämmande maximalgränsen för räntan.
Vi ska strax närmare studera den omständigheten att räntan hänför sig till genomsnittsprofiten. Där ett givet helt, som profiten, ska delas mellan två parter, kommer det naturligtvis närmast an på storleken av det hela som ska delas, och detta, storleken av profiten, är bestämt genom dess genomsnittskvot. Den allmänna profitkvoten, alltså profitens storlek förutsatt som given för ett kapital av given storlek, säg = 100, står räntans variationer uppenbarligen i omvänt förhållande till variationerna av den profitdel som stannar hos den fungerande men med lånat kapital arbetande kapitalisten. Och de omständigheter som bestämmer storleken av profiten som ska fördelas, värdeprodukten av obetalt arbete, skiljer sig från dem, som bestämmer dess fördelning mellan dessa båda sorters kapitalister och verkar ofta i helt motsatt riktning.[62*] Om man betraktar omslagscyklerna, i vilka den moderna industrin rör sig - tillstånd av inaktivitet, växande livaktighet, högkonjunktur, överproduktion kris, stagnation, inaktivitet o.s.v. cykler som inte kan behandlas ytterligare inom ramen för vår analys - så ska man finna, att det mestadels är ett lågt ränteläge som motsvarar perioderna av högkonjunktur eller av extraprofit, att stigande ränta är skiljegränsen mellan högkonjunkturen och dess omslag, att räntemaximum upp till ockerhöjd emellertid är själva krisen.[63*] Från sommaren 1843 inträdde en utpräglad högkonjunktur; räntefoten, som våren 1842 var 41/2% föll under våren och sommaren 1843 till 2%,[64*] i september t.o.m. till 11/2% (Gilbart, I, s. 166); sedan steg den under krisen 1847 till 8% och mera.
Å andra sidan kan visserligen låg ränta vara samtidig med stagnation och måttligt stigande ränta med växande livaktighet.
Räntefoten uppnår sin största höjd under kriserna, då man måste låna för att betala, kosta vad det vill. Detta är samtidigt, eftersom stigande ränta motsvaras av fallande pris på värdepapper, ett utmärkt tillfälle för folk med disponibelt penningkapital att för en billig penning bemäktiga sig sådana räntebärande papper, som enligt tingens ordning åtminstone måste uppnå sitt genomsnittspris, så snart räntefoten åter faller.[65*]
Men det existerar också en tendens till fallande räntefot alldeles oberoende av profitkvotens fluktuationer. Och detta av två huvudsorsaker:
I. "Även om vi utgår från att kapital aldrig skulle anskaffas annat än för produktiva investeringar, så är det ändå möjligt, att räntefoten kan växla utan någon som helst förändring i bruttoprofitens kvot. Ty, på samma sätt som ett folk går framåt i utvecklingen av rikedom, uppstår och växer alltmer en klass av människor, som genom sina förfäders arbete är i besittning av fonder från vilka enbart räntan räcker för deras uppehälle. Många, också sådana som under ungdomen och mannaåldern aktivt deltar i affärslivet, drar sig tillbaka för att på ålderdomen leva lugnt på de ackumulerade summornas ränta. Dessa bägge klasser har en tendens att bli större med den växande rikedomen i landet; eftersom de som kan börja med ett större kapital lättare uppnår en förmögenhet som ger dem oberoende, än de som börjar med ett mindre. I gamla och rika länder utgör därför den del av nationalkapitalet, vars ägare inte själva vill använda den, en större proportion i förhållande till det totala produktiva kapitalet i samhället än i nygrundade och fattiga länder. Hur talrik är inte rentierklassen i England! I samma proportion som rentierklassen växer, växer också kapitalutlånarnas, ty de är ett och detsamma." (Ramsay, Essay on Distribution of Wealth, s. 201.)
II. Utvecklingen av kreditsystemet som ger industrikapitalister och köpmän en ständigt växande kontroll, förmedlad av bankirerna, över penningbesparingar från alla samhällsklasser, och den pågående koncentrationen av dessa besparingar till mängder, som kan tjäna som penningkapital, måste likaledes verka tryckande på räntefoten. Mera om detta senare.
Med avseende på bestämning av räntefoten säger Ramsay, att den
"till en del beror på bruttoprofitens kvot, till en del på den proportion i vilken den delas i ränta och företagarvinst (profits of enterprise). Denna proportion är beroende av konkurrensen mellan långivare och låntagare av kapital; denna konkurrens står under inflytande av men regleras inte uteslutande genom bruttoprofitens beräknade kvot.[66*] Konkurrensen regleras inte uteslutande genom denna, eftersom å ena sidan många lånar utan någon avsikt till produktiv investering och å andra sidan därför att storleken av det totala för lån disponibla kapitalet växlar med landets rikedom oberoende av varje förändring i bruttoprofiten." (Ramsay, a.a., s. 206, 207.)
För att man ska finna räntans genomsnittskvot beräknas 1) genomsnittet av räntefotens variationer i de stora industriella cyklerna; 2) räntefoten i sådana investeringar, där kapital utlånas för längre tid.
Till skillnad från de ständigt fluktuerande marknadskvoterna är den genomsnittskvot för räntan som härskar i ett land inte bestämbar genom någon lag. I detta hänseende ges det ingen naturlig räntekvot i den mening ekonomerna talar om så som en naturlig profitkvot och naturlig kvot för arbetslönen. Redan Massey anmärker här med full rätt (s. 49):
"The only thing which any man can be in doubt about on this occasion, is, what proportion of these profits do of right belong to the borrower, and what to the lender; and this is no other method of determining than by the opinions of borrowers and lenders in general; for right and wrong, in this respect, are only what common consent makes so." <"Det enda som någon kan vara osäker på i detta fall är vilka proportioner av dessa profiter som tillkommer låntagare och vilka som tillkommer långivare; och det finns ingen annan metod att bestämma detta än deras allmänna uppfattning; för rätt eller fel i detta avseende är bara det som med allmänt instämmande blir detta.">
Att utbud och efterfrågan täcker varandra vid genomsnittlig profit betyder här alls ingenting. Då man annars tar sin tillflykt till denna formel (och detta är då i praktiken korrekt) tjänar den som formel för att finna den grundregel, som är oberoende av konkurrensen och snarast bestämmer denna (de reglerande gränserna eller de begränsande storheterna); särskilt som en formel för dem som hålls fångna i konkurrensens praxis, dess företeelser och de föreställningar som utvecklas utifrån dem. För att de ska få en föreställning, även om den blir ytlig, om det inre sammanhang som gör sig gällande i konkurrensen. Det är en metod att gå från de variationer som åtföljer konkurrensen till gränserna för dessa variationer. Detta är inte fallet, när det gäller genomsnittsräntefoten. Det finns inget skäl att åberopa, varför de genomsnittliga konkurrensförhållandena, jämvikten mellan långivare och låntagare skulle ge långivaren en räntefot på 3, 4, 5% o.s.v. eller också en bestämd procentandel, 20% eller 50%, av bruttoprofiten. Där konkurrensen som sådan avgör, är bestämningen i och för sig tillfällig, rent empirisk, och bara pedanten eller fantasten kan vilja framställa denna tillfällighet som något nödvändigt.[67*] Ingenting kan vara mera roande än att i parlamentsrapporterna om banklagstiftning och handelskris av 1857 och 1858 se Bank of Englands direktörer, Londons bankirer, provinsbankirer och professionella teoretiker prata hit och dit om "real rate produced" <"den producerade realräntan"> utan att alls komma längre än till sådana plattheter som t.ex. att "det pris som betalas för det utlåningsbara kapitalet måste växla med utbudet av detta kapital", att "hög räntefot och låg profitkvot i längden inte kan bestå vid sidan av varandra" och andra sådana plattheter.[68*] Lika mycket som konkurrensen själv betyder vana, laglig tradition o.s.v. för bestämningen av den genomsnittliga räntefoten, såvida denna existerar inte bara som genomsnittstal utan som faktisk storhet. Redan i många rättstvister, där ränta ska beräknas, måste en genomsnittlig räntefot antas som gällande. Frågar man nu ytterligare varför gränsen för den genomsnittliga räntefoten inte kan härledas ur allmänna lagar, så ligger svaret helt enkelt i räntans natur. Den är bara en del av genomsnittsprofiten. Samma kapital framträder som två, dels som lånbart kapital i utlånarens besittning, dels som industriellt eller kommersiellt kapital i händerna på den fungerande kapitalisten. Men det fungerar bara en gång och producerar profit bara en gång. I själva produktionsprocessen spelar kapitalets karaktär som lånbart kapital ingen roll. Hur de båda innehavarna sinsemellan delar, deras anspråk på denna profit, är i och för sig likaså ett rent empiriskt faktum tillhörande tillfälligheternas spel, liksom uppdelningen av procentandelar i den gemensamma profiten i en bolagsuppgörelse mellan olika delägare. Vid delningen mellan mervärde och arbetslön, som är det väsentliga för bestämmande av profitkvoten, är det två alldeles olika element som har den viktigaste effekten, arbetskraft och kapital. De är funktioner av två oberoende variabler som ömsesidigt begränsa varandra, och ur deras kvalitativa skillnad framgår det produktiva värdets kvantitativa delning. Vi ska senare se, att detsamma förekommer vid mervärdets delning mellan ränta och profit. För räntan gäller inte något sådant. Här är den kvalitativa åtskillnaden, som vi strax ska se, tvärtom ett resultat av den rent kvantitativa delningen av ett och samma stycke mervärde.
Av det som hittills utvecklats framgår, att det inte ges någon "naturlig" räntekvot. Men när nu, i motsats till det som gäller för den allmänna profitkvoten, gränserna för den allmänna räntefoten, eller räntans genomsnittskvot till skillnad från räntans ständigt fluktuerande marknadskvoter, inte kan fastställas genom någon allmän lag, eftersom det bara är fråga om delning av bruttoprofiten mellan två kapitalägare under olika rubriker, framstår tvärtom räntefoten, både den genomsnittliga och den tillfälliga marknadsräntefoten, som helt annorlunda än den likformiga, bestämda och påtagliga storhet som den allmänna profitkvoten är.[69*]
Räntefoten förhåller sig till profitkvoten som varans marknadspris till dess värde. Såvida räntefoten är bestämd genom profitkvoten, är den det alltid genom den allmänna profitkvoten, inte genom de specifika profitkvoter som råder i särskilda industrigrenar och ännu mindre genom den extraprofit som den enskilda kapitalisten kan göra i en särskild affärsgren.[70*] Den allmänna profitkvoten återuppträder därför i själva verket som empiriskt givet faktum i genomsnittsräntekvoten, fastän denna inte är något rent eller tillförlitligt uttryck för den allmänna profitkvoten.
Det är visserligen riktigt, att räntekvoten själv är olika alltefter de av låntagarna givna säkerheternas art och alltefter lånens varaktighet; men för var och en av dessa klasser är den i ett givet moment likformig. Denna skillnad inkräktar alltså inte på räntefotens fasta och uniforma gestalt.[71*]
I varje land framträder den genomsnittliga räntefoten under längre epoker som en konstant storhet, emedan den allmänna profitkvoten bara varierar under längre epoker, trots de särskilda profitkvoternas ständiga fluktuation, där emellertid förändringar i en sfär utjämnas genom en motsatt förändring i en annan. Och dess relativa konstans framträder just i denna mer eller mindre konstanta karaktär hos den genomsnittliga räntefoten (average rate or common rate of interest).
Men beträffande räntans ständigt fluktuerande marknadskvot, så är den i varje moment given som fast storhet liksom varornas marknadspris, emedan på penningmarknaden allt lånbart kapital som totalmängd ständigt står mot det fungerande kapitalet, alltså förhållandet mellan det lånbara kapitalets utbud på ena sidan, efterfrågan på den andra avgör räntans tillfälliga marknadsläge. Detta blir allt mer fallet ju mer utvecklingen och den därmed förbundna koncentrationen av kreditväsendet ger det lånbara kapitalet en allmänt samhällelig karaktär så att det i stora partier samtidigt föres ut på penningmarknaden. Däremot existerar den allmänna profitkvoten ständigt bara som tendens, som en utjämningsrörelse hos de särskilda profitkvoterna. Kapitalisternas konkurrens - som själv utgör denna utjämningsrörelse - består här i att de så småningom drar kapital från de sfärer där profiten för längre tid håller sig under genomsnittet och överför det till sfärer, där den står över; eller också att tillskottskapitalet undan för undan fördelar sig i olika proportioner mellan dessa sfärer. Det är en ständig variation av tillförande och bortdragande av kapital i dessa olika sfärer, aldrig samtidig massverkan som vid bestämning av räntefoten.
Vi har sett, att det räntebärande kapitalet, fastän det är en från varan absolut skild kategori, förvandlas till vara sui generis <av speciell art> och att räntan därför blir dess pris, vilket liksom marknadspriset ifråga om den vanliga varan vid varje tillfälle fastställes genom efterfrågan och utbud. Räntans marknadskvot framträder därför, trots att den ständigt fluktuerar, i varje givet moment lika fast och enhetlig som varans tillfälliga marknadspris. Penningkapitalisterna bjuder ut denna vara, och de fungerande kapitalisterna köper den, skapar efterfrågan på den. Detta förekommer inte vid utjämningen till den allmänna profitkvoten. Står i en sfär varornas priser under eller över produktionspriset (varvid bortses från de för varje företag säregna och med den industriella cykelns olika faser sammanhängande fluktuationerna), så sker det en utjämning genom utvidgning eller sammanträngning av produktionen, d.v.s. utvidgning eller minskning av de varumassor industrikapitalisterna för ut på marknaden, förmedlad genom in- och utvandring av kapital till och från de särskilda produktionssfärerna. Genom den utjämning av varornas genomsnittliga marknadspriser till produktionspriser som sålunda åstadkommes, korrigeras de särskilda produktionsprisernas avvikelser från den allmänna eller genomsnittsprofitkvoten. Denna process framträder inte och kan aldrig framträda så, att det industriella eller merkantila kapitalet som sådant är vara gentemot en köpare som det räntebärande kapitalet. Såvida den framträder, är det bara i fluktuationerna i varornas marknadspriser och deras utjämning till produktionspriser; inte som direkt fastställande av genomsnittsprofiten. Den allmänna profitkvoten är i själva verket bestämd 1) genom det mervärde som totalkapitalet producerar, 2) genom detta mervärdes förhållande till totalkapitalets värde och 3) genom konkurrensen, men bara såvida denna är en rörelse varigenom kapital investerade i särskilda produktionssfärer söker dra till sig lika dividender ur detta mervärde i förhållande till sin relativa storlek. Därför är grunderna till bestämmandet av den allmänna profitkvoten helt andra och mer komplicerade än den genom förhållandet mellan utbud och efterfrågan direkt och omedelbart bestämda marknadskvoten för räntan och är därför inte ett påtagligt och givet faktum av samma art som räntefoten. De särskilda profitkvoterna i de olika produktionssfärerna är själva mer eller mindre osäkra; men såvida de uppträder är det inte deras likformighet utan deras olikhet som kan iakttagas. Den allmänna profitkvoten framträder själv bara som minimigräns för profiten, inte som empirisk, direkt iakttagbar form för den verkliga profitkvoten.
I det vi framhäver denna skillnad mellan räntekvoten och profitkvoten, bortser vi från två omständigheter som gynnar räntefotens konsolidering: 1) det räntebärande kapitalets historiska pre-existens och existensen av en traditionell given räntefot; 2) det mycket större direkta inflytande som världsmarknaden utövar på fastställandet av räntefoten jämfört med dess inflytande på profitkvoten och oberoende av ett lands produktionsbetingelser.
Genomsnittsprofiten framträder inte som ett direkt givet faktum utan som ett genom undersökning fastställt slutresultat av utjämning mellan motsatta fluktuationer. Inte så med räntefoten. Den är ett allmängiltigt faktum som fastställes dagligen, åtminstone lokalt, ett faktum som rent av är en nödvändig förutsättning för industriellt och merkantilt kapital och ingår i kalkylerna vid dessa operationer. Av förmögenheterna kommer i allmänhet varje penningsumma om 100 £ att avkasta 2, 3, 4, 5%. Meteorologiska rapporter upptecknar inte noggrannare barometer- och termometerståndet än börsrapporterna ränteståndet. Inte för det ena eller andra kapitalet utan för det på penningmarknaden befintliga, d.v.s. överhuvud taget utlåningsbara kapitalet.
På penningmarknaden står nu långivare och låntagare mot varandra. Varan har samma form, pengar. Alla kapitalets särskilda former alltefter dess placering i särskilda produktions- och cirkulationssfärer är här utsuddade. Här existerar det i det odifferentierade självständiga värdets identiskt lika gestalt, penningen. Konkurrensen mellan de särskilda sfärerna upphör här; de är alla sammanförda som penninglånare, och kapitalet möter dem alla i en form, i vilken det ännu är likgiltigt inför arten och sättet för sin användning. Här uppträder det med sin tyngd i utbud och efterfrågan av kapital som klassens till sitt väsen gemensamma kapital, på samma sätt som industrikapitalet uppträder i rörelsen mellan de olika sfärerna. Å andra sidan har penningkapitalet på penningmarknaden verkligen den form i vilken det fördelar sig inom kapitalistklassen som gemensamt element i de olika sfärerna allt efter produktionsbehoven i varje särskild och indifferent i fråga om sin användning. Härtill kommer att med storindustrins utveckling penningkapitalet i allt högre grad företrädes inte av den enskilde kapitalisten, ägaren till den ena eller andra bråkdelen av det kapital som finns på marknaden, utan när det uppträder på marknaden är koncentrerat och organiserat på ett helt annat sätt än den konkreta produktionen. Ställt under kontroll av bankiren, som representerar det samhälleliga kapitalet. Så att när det gäller formen för efterfrågan möter det utlåningsbara kapitalet kapitalistklassen i sin helhet, medan i fråga om utbudet själva utlåningskapitalet uppträder massvis.
Detta är några av orsakerna till att den allmänna profitkvoten framträder som en dimbild, som upplöses vid sidan om den bestämda räntefoten, vars storlek visserligen fluktuerar men för alla låntagare framstår som fast och given genom att den fluktuerar lika för alla. Alldeles som penningens värdeförändring inte hindrar att den gentemot alla varor har samma värde. Alldeles som varornas marknadspriser dagligen fluktuerar, vilket inte hindrar att de dagligen noteras i rapporterna. På samma sätt är det med räntefoten, vilken lika regelbundet noteras som "penningens pris". Detta därför att kapitalet här själv utbjudes i penningform som vara. Att fastställa dess pris är därför att fastställa dess marknadspris liksom i fråga om alla andra varor. Därför framstår räntefoten alltid som allmän räntefot som så mycket för så mycket pengar, som kvantitativt bestämd. Profitkvoten däremot kan vara olika t.o.m. inom samma sfär även vid lika marknadspris för varan allt efter de olika betingelser under vilka de enskilda kapitalisterna producerar samma vara; ty profiten för det enskilda kapitalet bestämmes inte genom varans marknadspris utan genom differensen mellan marknadspris och kostnadspris. Och dessa olika profitkvoter kan bara utjämnas genom ständiga fluktuationer först inom samma sfär och sedan mellan de olika sfärerna.
(Notis för senare utarbetning.) En särskild form av kredit: Man vet, att om penningen fungerar som betalningsmedel i stället för som köpmedel blir varan avyttrad, men dess värde först senare realiserat. Försiggår betalningen först sedan varan åter har sålts, så framstår denna försäljning inte som en följd av köpet utan det är genom försäljningen som köpet realiseras. Eller försäljningen blir ett medel till köp. - För det andra: fordringsbevis, växlar etc. blir ett betalningsmedel för borgenären. - För det tredje: fordringsbevis ersätter penningen som kompensation.
Räntan, som vi sett i de båda föregående kapitlen, framträder från början, är och förblir i verkligheten ingenting annat än en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som den fungerande industri- eller handelskapitalisten, måste betala till ägaren och utlånaren av detta kapital, om han inte använder eget. Har han eget kapital, så förekommer ingen sådan delning av profiten utan denna tillhör honom helt. Såvida ägarna till kapital själva använder det i reproduktionsprocessen, är de faktiskt inte medkonkurrenter vid bestämmandet av räntefoten och redan detta visar, att räntans kategori - omöjlig utan bestämmande av en räntefot - är främmande för industrikapitalets rörelse i och för sig.
"The rate of interest may be defined to be that proportional sum which the lender is content to receive, and the borrower to pay, annually, or for any longer or shorter period, för the use of a certain amount of moneyed capital ... When the owner of a capital employs it actively in reproduction, he does not come under the head of those capitalists, the proportion of whom, to the number of borrowers, determines the rate of interest." <"Räntefoten kan definieras som den proportionella summa som en långivare är nöjd med att få och en låntagare med att betala, årligen eller för längre eller kortare perioder för användningen av en bestämd mängd penningkapital ... När ägaren sysselsätter det aktivt i reproduktionen blir han inte underställd dessa kapitalister som i förhållande till antalet låntagare bestämmer räntefoten."> (Th. Tooke, History of Prices, London, 1838, II s. 355-66.)
Det är i själva verket bara kapitalisternas uppdelning i penningkapitalister och industrikapitalister som förvandlar en del av profiten till ränta, som överhuvud taget skapar räntans kategori; och det är bara konkurrensen mellan dessa två slags kapitalister som skapar räntefoten.
Så länge kapitalet fungerar i reproduktionsprocessen - t.o.m. förutsatt att det tillhör industrikapitalisten själv, så att han inte måste betala tillbaka det till någon utlånare - kan han själv inte förfoga över detta kapital som privatman utan bara över den profit som han kan använda som reveny. Så länge hans kapital fungerar som kapital, tillhör det reproduktionsprocessen, är bundet. Det är visserligen hans egendom, men så länge han utnyttjar den som kapital till exploatering av arbete kan han inte förfoga över den på något annat sätt. Så förhåller det sig också med penningkapitalisten. Så länge hans kapital är utlånat och därför verkar som penningkapital, inbringar det ränta, en del av profiten, men över själva summan kan han inte förfoga. Detta visar sig, så snart han lånat ut det t.ex. för ett år eller mera och på vissa terminer får ränta utan återbetalning av kapitalet. Men t.o.m. återbetalning gör här ingen skillnad. Får han igen det måste han låna ut det på nytt, så länge det för honom ska verka som kapital - här penningkapital. Så länge han har det i sin hand, avkastar det inte ränta och fungerar inte som kapital; och så länge det avkastar ränta och fungerar som kapital har han det inte i sin hand. Därav kommer möjligheten att utlåna kapital på obegränsad tid. Följande anmärkningar av Tooke gentemot Bosanquet är därför alldeles felaktiga. Han citerar Bosanquet (Metallic, Paper, and Credit Currency, s. 73):
"Vore räntefoten nedpressad till 1%, så skulle lånat kapital vara nära nog likställt med (on a par) det egna kapitalet."
Härtill gör Tooke följande kommentar:
"Att ett till denna eller t.o.m. ännu lägre räntefot lånat kapital ska gälla som nära nog likställt med det egna kapitalet är ett påstående, som verkar så främmande, att det knappt förtjänat allvarligt beaktande, om det inte kom från en så intelligent och på enskilda punkter av detta tema så välunderrättad skriftställare. Har han förbisett den omständigheten eller anser han den så utan betydelse, att hans förutsättning innesluter betingelsen återbetalning?" (Th. Tooke, An Inquiry into the Currency Principle. II ed. London 1844, s. 80.)
Vore räntan lika med noll, så vore industrikapitalisten som lånat kapital likställd med den som arbetar med eget kapital. Båda skulle inhösta samma genomsnittsprofit, och som kapital, lånat eller eget, verkar kapitalet bara såvida det producerar profit. Härvidlag ändrar återbetalningsskyldigheten ingenting. Ju mer räntefoten närmar sig noll, alltså t.ex. sjunker till 1%, desto mer är lånat kapital likställt med eget. Så länge penningkapital ska existera som sådant, måste det ständigt utlånas och detta till den gällande räntefoten, säg 1%, och ständigt till samma klass av industriella och merkantila kapitalister. Så länge dessa fungerar som kapitalister, är skillnaden mellan den som opererar med lånat och den med eget kapital bara den, att den ene måste betala en ränta, den andre inte. Den ene inhöstar profiten p helt och hållet, den andre p - z, profiten minus räntan; ju mer z närmar sig noll, desto mer blir p - z = p, alltså desto mer likställda blir de båda kapitalen. Den ene måste återbetala kapitalet och låna på nytt, men den andre måste likaledes, så länge hans kapital ska fungera, ständigt investera det på nytt i produktionsprocessen och har ingen av denna process oberoende förfoganderätt över det. Den enda skillnad som återstår är den självklara, att den ene är ägare till sitt kapital, den andre inte.
Nu inställer sig denna fråga. Hur kommer det sig, att denna kvantitativa delning av profiten i nettoprofit och ränta slår om till en kvalitativ? Med andra ord, hur kommer det sig, att även den kapitalist, som bara använder sitt eget och inget lånat kapital, inrangerar en del av sin bruttoprofit under räntans särskilda kategori och som sådan beräknar denna del särskilt? Och vidare, att allt kapital, lånat eller inte, åtskiljes som räntebärande från sig själv som inbringande nettoprofit?
Man inser, att inte varje tillfällig kvantitativ delning av profiten på detta sätt slår om i kvalitativ. Några industrikapitalister förenar sig t.ex. för att bedriva en verksamhet och fördelar sedan profiten sinsemellan enligt juridiskt fastställda avtal. Andra driver var och en sin verksamhet för sig utan kompanjon. De sistnämnda beräknar inte sin profit under två kategorier, ena delen som individuell profit, den andra som bolagsprofit för de inte existerande delägarna. Här slår alltså inte den kvantitativa delningen om i en kvantitativ. Den förekommer, där ägaren tillfälligtvis består av flera juridiska personer; den förekommer inte där detta ej är fallet.
För att besvara frågan måste vi ännu ett tag dröja vid räntebildningens verkliga utgångspunkt; d.v.s. utgå från den förutsättningen att penningkapitalist och produktiv kapitalist verkligen står emot varandra inte som juridiskt skilda personer utan som personer som spelar helt olika roller i reproduktionsprocessen eller i vilkas hand samma kapital verkligen genomgår två alldeles olika rörelser, då den ena bara lånar ut det som den andre använder produktivt.
För den produktiva kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, sönderfaller bruttoprofiten i två delar, räntan som han måste betala till utlånaren och överskottet över räntan som bildar hans egen andel av profiten. Ar den allmänna profitkvoten given, så är denna hans egen andel bestämd genom räntefoten; är räntefoten given, så är den bestämd genom den allmänna profitkvoten. Och vidare: hur än bruttoprofiten, totalprofitens verkliga värdestorlek, i varje enskilt fall må avvika från genomsnittsprofiten, så är den del som tillhör den fungerande kapitalisten bestämd genom räntan, då denna är fastställd genom den allmänna räntefoten och är förutsatt (bortsett från särskilda juridiska stipulationer), innan produktionsprocessen börjar, alltså innan dess resultat, bruttoprofiten, har uppnåtts. Vi har sett, att kapitalets egentliga, specifika produkt är mervärdet, närmare bestämt profiten. Men för kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, är mervärdet inte profiten utan profiten minus räntan, den del av profiten som återstår när han betalat räntan. Denna del av profiten framstår för honom helt naturligt som produkt av kapitalet, såvida det fungerar; och för honom är detta något verkligt, eftersom han representerar kapitalet i dess funktion. Han är dess personifikation, om det fungerar, och detta sker om det anlägges profitbärande i industri eller handel och den som använder det genast företar de operationer som är nödvändiga just inom den ifrågavarande affärsgrenen. I motsats till räntan, som han ska betala till utlånaren ur bruttoprofiten, tar den återstående delen av profiten, som tillfaller honom, alltså formen av industriell respektive kommersiell profit. Eller för att beteckna den med ett tyskt uttryck som innefattar båda, formen av Unternehmergewinn (företagarvinst). Är bruttoprofiten = genomsnittsprofiten, så blir storleken av denna företagarvinst bestämd uteslutande genom räntefoten. Avviker bruttoprofiten från genomsnittsprofiten, så är dess differens från genomsnittsprofiten (efter avdrag av räntan) bestämd genom alla de konjunkturer, vilka förorsaka en tillfällig avvikelse antingen av profitkvoten i en särskild produktionssfär från den allmänna profitkvoten eller av den profit som en enskild kapitalist gör i en viss sfär från genomsnittsprofiten i denna särskilda sfär. Nu har vi emellertid sett, att profitkvoten inom produktionsprocessen inte bara beror av mervärdet utan av många andra omständigheter: av produktionsmedlens inköpspriser, av mer än genomsnittligt produktiva metoder, av besparingar av konstant kapital etc. Och bortsett från produktionspriset hänger det på särskilda konjunkturer och vid varje enskild affärsöverenskommelse på kapitalistens större eller mindre slughet och driftighet, om och i vad mån han köper eller säljer över eller under produktionspriset, alltså inom cirkulationsprocessen tillägnar sig en större eller mindre del av totalmervärdet. I varje fall förvandlas den kvantitativa delningen av bruttoprofiten här till en kvalitativ, och detta ännu mer därför att den kvantitativa delningen själv beror av vad som finns att fördela, hur den aktiva kapitalisten hushållar med kapitalet och vilken bruttoprofit det avkastar åt honom som fungerande kapitalist, d.v.s. som en följd av hans funktioner som aktiv kapitalist. Den fungerande kapitalisten är här förutsatt att vara icke-ägare av kapitalet. Kapitalägandet representeras gentemot honom av långivaren, penningkapitalisten. Räntan, som han betalar denne, framträder alltså som den del av profiten, som tillfaller kapitalegendomen som sådan. I motsats härtill framträder den del av profiten som tillfaller den aktive kapitalisten nu som företagarvinst uteslutande härrörande ur de operationer eller funktioner han i reproduktionsprocessen fullbordar med kapitalet, speciellt alltså de funktioner han som företagare fullgör i industri eller handel. För honom framstår alltså räntan som en frukt av kapitalegendomen, av kapitalet som sådant abstraherat från kapitalets reproduktionsprocess, om det inte "arbetar", inte fungerar; medan företagarvinsten framstår som enbart en frukt av de funktioner han förrättar med kapitalet, som en frukt av rörelsen och kapitalets process. En process som nu framträder för honom som hans egen verksamhet i motsats till penningkapitalistens icke-verksamhet, icke-delaktighet i produktionsprocessen. Denna kvalitativa skillnad mellan de bägge delarna av bruttoprofiten, att räntan är frukten av kapitalet i och för sig, av kapitalegendomen bortsett från produktionsprocessen, och företagarvinsten frukten av det i process varande, i produktionsprocessen verkande kapitalet, och därmed av den aktiva roll som kapitalanvändaren spelar i reproduktionsprocessen - denna kvalitativa skillnad är inte bara en subjektiv uppfattning hos penningkapitalisten å ena sidan och industrikapitalisten å den andra. Den beror på objektiva fakta, ty räntan tillkommer penningkapitalisten, långivaren som enbart är ägare av kapitalet, alltså företräder den rena kapitalegendomen före produktionsprocessen och utanför denna; och företagarvinsten tillkommer den enbart fungerande kapitalisten som är icke-ägare till kapitalet.
Såväl för industrikapitalisten, som arbetar med lånat kapital, som för penningkapitalisten, som inte själv använder sitt kapital, har härmed den enbart kvantitativa delningen av bruttoprofiten mellan två personer med olika rättsanspråk på samma kapital och därmed på den profit det frambringat, övergått till en kvalitativ delning. Den ena delen av profiten framträder nu som en frukt som tillkommer kapitalet i och för sig i en form, som ränta. Den andra delen framstår som en specifik frukt av kapitalet i en motsatt form och därmed som företagarvinst. Den ena som frukt av kapitalegendomen, den andra som frukt av enbart opererandet med kapitalet som frukt av kapitalets process eller av de funktioner den aktive kapitalisten utövar. Och denna avsnörning och individualisering av bruttoprofitens bägge delar gentemot varandra som om de härrörde ur två mycket olika källor blir nu något givet för den totala kapitalistklassen och för totalkapitalet. Detta gäller både om det kapital som den aktiva kapitalisten använder är lånat eller inte, och om penningkapitalistens kapital användes av honom själv eller inte. Profiten på varje kapital, alltså även genomsnittsprofiten som grundar sig på kapitalens inbördes utjämning, sönderfaller eller delas i två kvalitativt olika, mot varandra självständiga och av varandra oberoende delar, ränta och företagarvinst, som båda bestämmas genom särskilda lagar. Kapitalisten som arbetar med eget kapital, lika väl som den som arbetar med lånat, indelar sin profit i ränta, som tillkommer honom som ägare, utlånare av kapitalet till sig själv, och i företagarvinst, som tillkommer honom som aktivt fungerande kapitalist. För denna delning som kvalitativ sådan har det ingen betydelse om kapitalisten verkligen ska dela med en annan eller inte. Den som använder kapitalet uppfattas, även om han arbetar med eget kapital, som två personer, ägare av kapital och användare av kapital. Hans kapital sönderfaller med avseende på de kategorier profit det avkastar i kapitalegendom, kapital utom produktionsprocessen, vilket avkastar ränta, och kapital inom produktionsprocessen, vilket avkastar företagarvinst.
Räntan blir alltså fast etablerad på så sätt att den nu inte uppträder som en för produktionen betydelselös delning av bruttoprofiten, som bara tillfälligtvis förekommer när industrikapitalisten arbetar med någon annans kapital. Även om han arbetar med eget kapital, delar sig hans profit i ränta och företagarvinst. En blott kvantitativ delning övergår härmed till en kvalitativ. Den försiggår oberoende av den tillfälliga omständigheten, om industrikapitalisten är ägare till sitt kapital eller ej. Det är inte bara fråga om olika kvotdelar av profiten som fördelas till olika personer utan om två kategorier av profiten, som står i olika förhållande till kapitalet, alltså i förhållande till kapitalets olika aspekter.
När nu denna delning av bruttoprofiten i ränta och företagarvinst väl har blivit kvalitativ är det mycket enkelt att upptäcka skälen till att den fått denna karaktär av kvalitativ delning för totalkapitalet och hela kapitalistklassen.
För det första: Detta följer redan ur det enkla empiriska faktum, att flertalet industrikapitalister, även om i olika numeriska proportioner, arbetar med eget och lånat kapital, och att proportionerna mellan eget och lånat kapital växlar under olika perioder.
För det andra: Förvandling av en del av bruttoprofiten till formen av ränta förvandlar dess andra del till företagarvinst. Den senare är i verkligheten bara den motsatta form som bruttoprofitens överskott över räntar antar, så snart denna existerar som egen kategori. Hela analysen av problemet hur bruttoprofiten differentieras i ränta och företagarvinst visar sig helt enkelt vara en fråga om hur en del av bruttoprofiten allmänt avsnöres som ränta och blir självständig. Men nu existerar det räntebärande kapitalet som en historiskt färdig, nedärvd form och därmed räntan som färdig underavdelning av det mervärde som kapitalet utvinner, långt innan det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande föreställningarna om kapital och profit existerade. Därav kommer det sig, att i den populära föreställningen penningkapital, räntebärande kapital, gäller som kapitalet själv, som kapital par excellence. Därav å andra sidan den till Massies tid förhärskande föreställningen, att det är penningen som sådan som betalas i räntan. Den omständigheten att lånat kapital avkastar ränta, antingen det verkligen användes som kapital eller inte - även om det har lånats för | konsumtion - befäster föreställningen om självständigheten hos denna form av kapital. Det bästa beviset för den självständighet med vilken räntan under det kapitalistiska produktionssättets första perioder framträdde gentemot profiten och det räntebärande kapitalet gentemot industrikapitalet är att först i mitten av 1700-talet det faktum upptäcktes (av Massie och i efter honom av Hume) [55], att räntan bara är en del av bruttoprofiten, och att det överhuvud taget behövdes en sådan upptäckt.
För det tredje: Om industrikapitalisten arbetar med eget eller lånat kapital har ingen betydelse för det faktum, att klassen av penningkapitalister möter honom som en särskild sorts kapitalister, penningkapitalet som en särskild sorts kapital och räntan som den självständiga form av mervärdet som motsvarar detta specifika kapital.
Kvalitativt betraktat är räntan mervärde, som blotta innehavet av kapital levererar, som kapitalet i och för sig avkastar fastän dess ägare förblir stående utanför reproduktionsprocessen; som kapitalet alltså avkastar vid sidan om sin process.
Kvantitativt betraktat framstår den del av profiten som bildar räntan inte som relaterat till industriellt eller kommersiellt kapital som sådant utan till penningkapitalet, och kvoten för denna del av mervärdet, räntekvoten eller räntefoten förstärker denna relation. Ty, för det första blir räntefoten självständigt bestämd - trots att den är beroende av den allmänna profitkvoten - och för det andra framstår den liksom varornas marknadspris i kontrast till den svårgripbara profitkvoten som en vid alla variationer fast, likartad, påtaglig och alltid given relation. Fanns allt kapital i händerna på industrikapitalisterna, så existerade ingen ränta och ingen räntefot. Den självständiga formen för bruttoprofitens kvantitativa delning ger upphov till den kvalitativa delningen. Om industrikapitalisten jämför sig med penningkapitalisten, så är skillnaden att han har företagarvinsten som bruttoprofitens överskott över genomsnittsräntan, vilken på grund av räntefoten framstår som en empiriskt given storhet. Jämför han sig med den industrikapitalist, som hushållar med eget i stället för med lånat kapital, så skiljer han sig från denne på samma sätt som från penningkapitalisten. Denne industrikapitalist kan själv behålla räntan i stället för att betala ut den. I båda riktningarna framstår för honom den från räntan skilda delen av bruttoprofiten som företagarvinst och räntan själv som ett mervärde som kapitalet i och för sig avkastar och som det därför skulle avkasta även utan produktiv användning.
För den enskilde kapitalisten är detta riktigt i praktiken. Han kan välja, om han ska utnyttja sitt kapital genom att låna ut det som räntebärande kapital eller genom att själv bruka det som produktivt kapital utan hänsyn till om det i utgångspunkten redan existerar som penningkapital eller först måste förvandlas till penningkapital. Allmänt taget, d.v.s. tillämpat på hela samhällskapitalet, som några vulgärekonomer gör, och rentav definierat som grund för profiten är det naturligtvis galet. Idén att man kan förvandla det totala kapitalet till penningkapital utan att det finns folk som köper och utnyttjar produktionsmedel som är den form i vilken totalkapitalet existerar bortsett från den lilla del som finns i penningform - är naturligtvis en dumhet. Den bygger på en ännu större dumhet, nämligen att på basen av det kapitalistiska produktionssättet kapitalet skulle avkasta ränta utan att fungera som produktivt kapital, d.v.s. utan att skapa mervärde, av vilket räntan bara är en del. Att det kapitalistiska produktionssättet skulle gå sin gilla gång utan kapitalistisk produktion. Om en otillbörligt stor del av kapitalisterna förvandlar sitt kapital till penningkapital, så skulle följden bli en oerhörd värdeminskning av penningkapitalet och ett oerhört fall av räntefoten. Många skulle genast finna det omöjligt att leva av sina räntor, alltså tvingas att åter bli industrikapitalister. Men som sagt, för den enskilde kapitalisten är detta en realitet. Därför betraktar han oundvikligen, t.o.m. om han opererar med eget kapital, den del av sin genomsnittsprofit som är lika med genomsnittsräntan som en frukt av sitt kapital som sådant, bortsett från produktionsprocessen; och till skillnad från denna i räntan självständiga del råprofitens överskott däröver som företagarvinsten.
För det fjärde: (Lucka i manuskriptet.)
Det har alltså visat sig, att den del av profiten, som den fungerande kapitalisten måste betala till den kapitalist vars kapital han lånat, förvandlas till den självständiga form för en del av profiten, som allt kapital som sådant, vare sig det är lånat eller inte, avkastar under namn av ränta. Hur stor denna del är beror på den genomsnittliga räntekvotens höjd. Dess ursprung visar sig endast genom att den fungerande kapitalisten, såvida han äger sitt kapital, inte konkurrerar - åtminstone inte aktivt - vid bestämmandet av räntefoten. Den rent kvantitativa uppdelningen av profiten mellan två personer, som har olika rättsanspråk på densamma, har förvandlats till en kvalitativ delning som ser ut att uppkomma ur kapitalets och profitens natur. Ty som vi sett, så snart en del av profiten allmänt antar formen av ränta, förvandlas differensen mellan genomsnittsprofiten och räntan eller den över räntan överskjutande delen av profiten till en form som står i motsättning till räntan, till företagarvinst. Dessa bägge former, ränta och företagarvinst existerar bara som motsatta. Ingen av dem hänföres alltså till mervärdet, trots att de bara är delar av detta, rubricerade i skilda kategorier eller benämningar, utan de relateras till varandra. Om den ena delen av profiten förvandlas till ränta framstår därför den andra delen som företagarvinst.
Med profit förstår vi här alltid genomsnittsprofiten, då både den individuella profitens avvikelser och dess avvikelser i olika produktionssfärer - alltså de med konkurrenskampen och andra omständigheter fram och åter böljande variationerna i fördelningen av genomsnittsprofiten eller mervärdet - är oss alldeles likgiltiga i detta sammanhang. Detta gäller överhuvud taget för hela den föreliggande undersökningen.
Räntan är nu nettoprofiten, som Ramsay betecknar den, vilken ägandet av kapitalet som sådant avkastar, antingen åt den som bara lånar ut kapitalet och förblir stående utanför reproduktionsprocessen eller åt ägaren som själv produktivt använder sitt kapital. Men också för denne avkastar det denna nettoprofit, inte i hans egenskap av fungerande kapitalist utan i hans egenskap av penningkapitalist, utlånare av sitt eget kapital som ett räntebärande sådant till sig själv som fungerande kapitalist. Lika väl som förvandling av pengar och överhuvud av värde till kapital är det ständiga resultatet av kapitalistisk produktion, så är dess existens som kapital den ständiga förutsättningen för den kapitalistiska produktionsprocessen. Genom sin förmåga att förvandlas till produktionsmedel kommenderar det ständigt obetalt arbete och förvandlar därigenom varornas produktions- och cirkulationsprocess till produktion av mervärde för sin ägare. Räntan är alltså ett uttryck för att värde överhuvud taget - försakligat arbete i dess allmänna samhälleliga form - värde som i den verkliga produktionsprocessen tar formen av produktionsmedel, som en självständig makt står emot den levande arbetskraften och är ett medel att utvinna obetalt arbete; och för att det är en sådan makt genom att det möter arbetaren som främmande egendom. Å andra sidan är denna motsättning till lönarbetet utplånad i räntans form; ty det räntebärande kapitalet har som sådant inte lönarbetet utan det fungerande kapitalet till sin motsats. Kapitalisten som långivare står som sådan direkt emot den i produktionsprocessen verkligt fungerande kapitalisten men inte emot lönarbetaren som just på grundvalen av den kapitalistiska produktionen är exproprierad från produktionsmedlen. Det räntebärande kapitalet är kapitalet som egendom åtskilt från kapitalet som funktion. Men så länge kapitalet inte fungerar, exploaterar det inte arbetare och står inte i något motsatsförhållande till arbetet.
Å andra sidan bildar företagarvinsten inte någon motsats till lönarbetet utan bara till räntan.
För det första, förutsatt att genomsnittsprofiten är given, är företagarvinstens kvot inte bestämd genom arbetslönen utan genom räntefoten. Den är hög eller låg i omvänt förhållande till denna.[72*]
För det andra: den fungerande kapitalisten härleder sina anspråk på företagarvinsten inte från sin äganderätt till kapitalet utan från kapitalets funktion i motsättning till den begränsade form där det bara existerar som orörlig egendom. Detta framstår som en omedelbart påtaglig motsättning så snart kapitalisten opererar med lånat kapital, där ränta och företagarvinst därför tillfaller två olika personer. Företagarvinsten härrör ur kapitalets funktion i reproduktionsprocessen, uppstår alltså till följd av de operationer, den verksamhet, varigenom den fungerande kapitalisten förmedlar dessa funktioner av industriellt och kommersiellt kapital. Men att representera det fungerande kapitalet går inte så utan möda som att vara representant för det räntebärande kapitalet. På den kapitalistiska produktionens bas dirigerar kapitalisten såväl produktionsprocessen som cirkulationsprocessen. Exploateringen av det produktiva arbetet kostar ansträngning, antingen han själv sköter den eller låter andra sköta den i sitt namn. I motsats till räntan framstår alltså för honom hans företagarvinst som oberoende av kapitalägandet och som ett resultat av hans funktioner som icke-ägare, som - arbetare.
Därför utvecklas i hans hjärna helt naturligt den föreställningen, att hans företagarvinst - långt ifrån att bilda någon motsats till lönarbetet och vara obetalt arbete utfört av andra - är arbetslön, lön för företagsledning, wages of superintendence of labour, högre lön än den vanliga arbetarens 1) eftersom det är ett mera komplicerat arbete, 2) eftersom han själv betalar ut sin arbetslön. Att hans funktion som kapitalist består i att producera mervärde, d.v.s. obetalt arbete, och detta under de mest ekonomiska betingelserna, blir fullständigt bortglömt inför den motsättning som det innebär att räntan tillfaller kapitalisten även om denne inte utövar någon funktion som kapitalist utan bara är ägare till kapitalet; och att däremot företagarvinsten tillfaller den fungerande kapitalisten även om han inte äger det kapital med vilket han fungerar. Inför den motsatta formen av de båda delar i vilka profiten, alltså mervärdet, sönderfaller glömmer man bort att båda endast är delar av mervärdet och att delningen inte ändrar deras natur, ursprung och existensbetingelser.
I reproduktionsprocessen representerar den fungerande kapitalisten kapitalet som främmande egendom gentemot lönarbetarna och genom honom deltar penningkapitalisten i arbetets exploatering. Att den aktive kapitalisten bara som representant för produktionsmedlen gentemot arbetarna kan utöva funktionen att låta arbetarna arbeta för sig eller få produktionsmedlen att fungera som kapital, detta glömmes bort inför motsatsen mellan kapitalets funktion i reproduktionsprocessen och det blotta ägandet av kapital utanför produktionsprocessen.
I verkligheten är ingen relation till arbetet uttryckt i den form de båda delarna av profiten, d.v.s. av mervärdet, har som ränta och företagarvinst, eftersom dessa relationer bara existerar mellan arbete och profit eller snarare mervärdet som summan, det hela, enheten av dessa båda delar. I vilka proportioner man än delar profiten och under vilka olika rättsanspråk denna delning sker så förutsättes profiten som färdig, att den existerar. Är kapitalisten ägare av det kapital som han använder, så behåller han hela profiten eller mervärdet; för arbetaren är det alldeles likgiltigt om han gör detta eller om han måste betala ut en del till en tredje person som juridisk ägare. Frågan om grunderna för profitens uppdelning mellan två sorters kapitalister övergår sålunda omärkligt till frågan om grunderna för existensen av den profit som ska delas, mervärdet, vilket kapitalet som sådant, bortsett från all senare delning, drar ut ur reproduktionsprocessen. Av det faktum att räntan står i motsatsförhållande till företagarvinsten och företagarvinsten till räntan, båda mot varandra men inte mot arbetet, följer - att företagarvinst plus ränta, d.v.s. profiten, mervärdet, beror på vad? På den motsägelsefulla formen av dess båda delar! Men profiten produceras innan denna delning göres, och innan den producerats kan man inte tala om delning.
Det räntebärande kapitalet förblir sådant bara om den utlånade penningsumman verkligen förvandlas till kapital och ett överskott produceras, varav räntan är en del. Men detta upphäver inte det faktum, att räntebärandet har blivit en egenskap oberoende av produktionsprocessen. Arbetskraften förblir ju också värdeskapande kraft endast om den sysselsättes och realiseras i arbetsprocessen; men detta utesluter inte, att den i och för sig, potentiellt, som förmåga är den värdeskapande verksamheten och som sådan inte uppstår först i processen utan tvärtom är en förutsättning för denna. Den köpes som förmåga att skapa värde. Man kan också köpa den utan att låta den arbeta produktivt; t.ex. i rent personliga syften, betjäning o.s.v. Detta gäller också om kapitalet. Det är låntagarens sak, om han begagnar det som kapital, alltså verkligen sätter dess inneboende egenskaper att producera mervärde i funktion. Vad han betalar är alltid det i och för sig som en möjlighet i varan kapital inneslutna mervärdet.
Vi går nu närmare in på företagarvinsten.
Då kapitalets specifikt samhälleliga kännetecken i det kapitalistiska produktionssättet - kapitalegendom som besitter egenskapen att bestämma över andras arbete - har fixerats, och räntan därmed framstår som en del av det mervärde kapitalet på detta sätt utvinner, framstår den andra delen av detta mervärde - företagarvinsten - nödvändigtvis som härstammande ur produktionsprocessen i stället för ur kapitalet som kapital, som skild från det specifikt samhälleliga kännetecknet vilket ju i uttrycket kapitalränta redan fått sin särskilda existensform. Skild från kapitalet är emellertid produktionsprocessen endast en arbetsprocess i allmänhet. Därför framstår industrikapitalisten helt skild från kapitalägaren, inte som fungerande kapital utan som funktionär bortsett även från kapitalet, som en enkel bärare av arbetsprocessen i allmänhet, som arbetare och till på köpet sorti lönarbetare.
I och för sig uttrycker räntan just arbetsbetingelsernas existens som kapital i deras samhälleliga motsättning till arbetet och i deras förvandling till personlig makt gentemot arbetet och över arbetet. Den representerar kapitalägandet som medel att tillägna sig produkter av andras arbete. Men den representerar detta, som är karaktäristiskt för kapitalet, som något som gäller utanför produktionsprocessen och inte alls är ett resultat av produktionsprocessens specifikt kapitalistiska karaktär. Räntan framstår inte som direkt motsatt arbetet tvärtom som om den var utan några relationer till detta och bara en kapitalists förhållande till en annan. Alltså som helt utanförstående och betydelselös för kapitalets relation till arbetet. Således är i räntan, denna specifika form av profit i vilken kapitalets motsatskaraktär antar en oberoende form, detta oberoende manifesterat på ett sådant sätt att motsättningen abstraheras och är helt utplånad. Räntan är ett förhållande mellan två kapitalister, inte mellan kapitalist och arbetare.
Räntans form ger den andra delen av profiten kvalitativt formen av företagarvinst och dessutom arbetsledarlön. De särskilda funktioner som kapitalisten ska fullgöra och som tillkommer honom just till skillnad från och i motsats till arbetarna framställas som rena arbetsfunktioner. Han skapar mervärde inte genom att arbeta som kapitalist utan genom att han, bortsett från sin egenskap som kapitalist, också arbetar. Denna del av mervärdet är alltså inte längre mervärde utan dess motsats, ekvivalent för utfört arbete. Då den alienerade karaktären av kapitalet, dess motsats till arbetet, förlägges utanför den verkliga exploateringsprocessen, nämligen till det räntebärande kapitalet, så framstår denna exploateringsprocessen som enbart en arbetsprocess, där den fungerande kapitalisten förrättar annat arbete än arbetaren. Så att arbetet att exploatera och det exploaterade arbetet är identiska. Arbetet att exploatera är arbete likaväl som det arbete som exploateras. På räntan vilar kapitalets samhälleliga form, men uttryckt i en neutral och indifferent form; företagarvinsten representerar kapitalets ekonomiska funktion men den är abstraherad från den bestämda kapitalistiska karaktären av denna funktion.
I kapitalistens medvetande försiggår här samma process som i fråga om de i avdelning II antydda kompensationsgrunderna vid utjämningen till genomsnittsprofit. Dessa kompensationsgrunder som ingår bestämmande i mervärdets fördelning blir i det kapitalistiska föreställningssättet förvrängda till orsaker och (subjektiva) grunder för att rättfärdiga profiten.
Föreställningen om företagarvinsten som lön för arbetsledning, som uppstår ur dess motsättning till räntan, finner ytterligare stöd genom att en del av profiten faktiskt avsöndras som arbetslön, eller snarare tvärtom att en del av arbetslönen på basen av det kapitalistiska produktionssättet, framstår som en integrerad del av profiten. Som redan A. Smith helt riktigt påvisat, framträder denna del i arvodet åt ledare i sådana företag, som utvidgats och genomfört en arbetsdelning vilken medger särskild arbetslön för ledaren. Den är då renodlad, självständig och helt skild både från profiten (som summan av ränta och företagarvinst) och från den del av profiten som efter avdrag av räntan blir över som s.k. företagarvinst.
Arbetet med uppsikt och ledning uppträder naturligtvis överallt, där den direkta produktionsprocessen är en samhällelig kombination och inte isolerat arbete av självständiga producenter.[73*] Men detta arbete är av två slag. Å ena sidan, allt arbete, i vilket många individer samarbetar, kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen och för funktioner som inte gäller delarbeten utan företagets totala funktion på samma sätt som en orkester behöver en dirigent. Detta är ett produktivt arbete som måste utföras inom varje sammansatt produktionssätt.
Å andra sidan uppkommer - alldeles bortsett från det som gäller handelns område - sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet. Därför når den sitt maximum i slavsystemet.[74*] Men den är också oumbärlig i det kapitalistiska produktionssättet, då produktionsprocessen samtidigt är en process där kapitalisten konsumerar arbetskraften. Alldeles som i despotiska stater uppsikten över arbetet och regeringens inblandning på olika sätt inbegriper både de förrättningar som är gemensamma för alla samfälligheter och framgår ur deras natur och de speciella funktioner som härrör ur regeringens motsättning till folkets massa.
Skriftställarna under antiken, som hade slavsystemet för ögonen, sammanförde i teorin liksom fallet var i praktiken de båda sidorna av uppsiktsarbetet lika oskiljaktigt som de moderna ekonomer som anser det kapitalistiska produktionssättet vara det absoluta. Å andra sidan förstår det moderna slavsystemets apologeter, som jag strax ska visa med ett exempel, att utnyttja uppsiktsarbetet som skäl för att rättfärdiga slaveriet alldeles på samma sätt som de andra ekonomerna utnyttjar det som skäl för lönarbetssystemet.
Angående villicus på Catos tid:
"I spetsen för slavhushållningen på godset (familia rustica) stod förvaltaren (villicus av villa = lantgods) som inkasserar och ger ut, köper och säljer, mottar sin herres instruktioner och i hans frånvaro ger order och bestraffar ... Förvaltaren hade naturligtvis en friare ställning än de övriga tjänarna. De magoniska böckerna [56] ger rådet att han bör tillåtas äktenskap, barnalstring och egen kassa och Cato att han bör vara gift med den kvinna som leder hushållsarbetet; han ensam lär ha haft utsikt att om han skött sig väl av sin herre erhålla friheten. För övrigt hade alla ett gemensamt hushåll ... Varje slav, även förvaltaren själv, fick det han behövde levererat för vissa perioder efter fastställda satser på sin herres räkning, med detta hade han sedan att reda sig ... Kvantiteten var avvägd efter arbetets art, varför t.ex. förvaltaren, som hade lättare arbete än drängarna, fick en mindre ranson än dessa." (Mommsen, Römische Geschichte, 2. Aufl. I, s. 808-810.)
Aristoteles:
"Ty herremannen" - kapitalisten - "är som sådan inte verksam med förvärvandet av slavar" - den kapitalegendom som ger makten att köpa arbete - "utan i begagnandet av slavarna" - användningen av arbetarna, nu för tiden lönarbetare i produktionsprocessen. "Men det finns ingenting stort och upphöjt i denna vetenskap. Vad slaven måste förstå att uträtta, det ska denne förstå att befalla. Där herremännen inte själva finner nödigt att besvära sig, där övertar uppsyningsmannen denna ära, men de själva regerar eller filosoferar." (Aristoteles Res Publica. Ed. Bekker, Lib. I, 7.)[G]
Att härskandet på det ekonomiska liksom på det politiska området pålägger maktens innehavare härskandets funktioner, d.v.s. på det ekonomiska området att de måste förstå att konsumera arbetskraften - detta är vad Aristoteles helt torrt konstaterar, och han tillfogar, att man inte kan göra så stort väsen av detta uppsiktsarbete, när herremannen så snart han är tillräckligt förmögen överlämnar "äran" av detta besvär till en uppsyningsman.
Arbetet med ledning och uppsikt, som såvida det inte är en särskild funktion framgången ur naturen av allt samhälleligt kombinerat arbete, härrör ur motsatsen mellan produktionsmedlens ägare och arbetskraftens ägare, antingen själva arbetaren köpes som arbetskraft, som i slavsystemet, eller arbetaren själv säljer sin arbetskraft och produktionsprocessen därför samtidigt framstår som en process som konsumerar hans arbete genom kapitalet - just denna funktion, som har sin upprinnelse i träldom för den direkta producenten, har alltför ofta utnyttjats för att rättfärdiga detta förhållande, och exploateringen, att tillägna sig andras obetalda arbete, har lika ofta framställts som den arbetslön som tillkommer kapitalets ägare. Men aldrig bättre än av advokat O'Connor, en försvarare av slaveriet i USA på ett möte i New York i dec. 1859 under mottot: "Rättvisa åt Södern". -
"Mina herrar", sade han under kraftiga applåder, "av naturen själv har negern hänvisats till sin underordnade ställning. Han har styrka och är en god arbetare; men naturen som gav honom denna styrka förvägrade honom såväl förståndet att regera som viljan att arbeta (bifall). Han har inte fått någotdera! Och samma natur som undanhållit honom viljan att arbeta gav honom en herre, som kan frambringa denna vilja och göra honom till en nyttig tjänare både för sig själv och den som regerar honom i det klimat för vilket han är skapad. Jag påstår, att det inte är orätt att behålla negern i det läge som naturen anvisat honom; att ge honom en herre som regerar honom; och man berövar honom inga av hans rättigheter, om man tvingar honom att fortsätta att arbeta och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denne använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället."[57]
Liksom slaven måste nu lönarbetaren ha en herre som regerar över honom och håller honom till arbete. Och om man förutsätter detta förhållande av herravälde och undertryckande är det i sin ordning, att lönarbetaren tvingas att producera sin egen arbetslön och därtill uppsiktslönen, en kompensation för arbetet att härska och ha uppsikt över honom "och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denna använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället".
Detta arbete med uppsikt och ledning, som uppkommer ur den antagonistiska karaktären av kapitalets herravälde över arbetet och som därför är gemensamt för alla produktionssätt som vilar på klassmotsättning, är direkt och oskiljaktigt förenat, även i det kapitalistiska systemet, med de produktiva funktioner som allt kombinerat samhälleligt arbete pålägger enskilda individer som speciellt arbete. Arbetslönen åt en epitropos eller regisseur, som han hette i det feodala Frankrike, skiljer sig fullständigt från profiten och antar formen av arbetslön för kvalificerat arbete, så snart företaget drives i tillräckligt stor skala för att kunna betala en sådan dirigent (manager), fastän våra industrikapitalister inte för den skull har kommit i närheten av att "driva statsaffärer eller filosofera".
Att det inte är industrikapitalisterna utan industrins "managers" som är "själen i vårt industrisystem" har redan mr Ure anmärkt.[75*] Allt som behöver sägas om den merkantila delen av systemet har sagts i förra avdelningen.
Den kapitalistiska produktionen själv har åstadkommit ett sådant tillstånd, att ledningens arbete är helt skilt från kapitalägandet och kan utövas av vem som helst. Det har därför blivit onödigt att det utövas av kapitalisten. En musikdirektör behöver inte äga orkesterns instrument, inte heller hör det till funktionen som dirigent, att han har något att göra med de övriga musikanternas lön. De kooperativa fabrikerna lämnar bevisen för att kapitalisten som funktionär blivit lika överflödig för produktionen, som han själv i sin högst utvecklade form finner den stora jordägaren överflödig. Om kapitalistens arbete inte hör ihop enbart med den kapitalistiska produktionsprocessen, så att det upphör av sig själv med kapitalet; om det alltså framgår ur arbetets form som samhällelig, ur mångas kombination och samverkan för ett gemensamt resultat, är det alltså lika oberoende av kapitalet som denna form själv, så snart den sprängt sitt kapitalistiska hölje. Att säga, att detta arbete är nödvändigt som kapitalistiskt arbete, som kapitalistens funktion, betyder endast att hopen inte kan föreställa sig de former som utvecklats i det kapitalistiska produktionssättets sköte, som skilda och befriade från sin antagonistiska kapitalistiska karaktär. Gentemot penningkapitalisten är industrikapitalisten arbetare men arbetar som kapitalist, d.v.s. som exploatör av andras arbete. Den lön han gör anspråk på och får för detta arbete, är precis lika med den kvantitet av andras arbete som han tillägnar sig och direkt avhängig arbetets exploateringsgrad, men inte av den ansträngning som denna exploatering kostar honom och som han mot en måttlig betalning kan övervälta på en direktör. Efter varje kris kan man i de engelska fabriksdistrikten se ex-fabrikanter, som för en låg betalning sköter uppsikten över sina före detta fabriker som direktörer åt de nya ägarna, ofta deras fordringsägare.[76*]
Förvaltningslönen både för den merkantile och den industrielle direktören framträder fullständigt åtskild från företagarvinsten såväl i arbetarnas kooperativa fabriker som i de kapitalistiska aktieföretagen. Åtskillnaden mellan förvaltningslön och företagarvinst, som annars framstår som tillfällig, är här konstant. I den kooperativa fabriken bortfaller uppsiktsarbetets antagonistiska karaktär, då direktören betalas av arbetarna i stället för att mot dem representera kapitalet. Överhuvud taget har aktieföretagen - som utvecklas med kreditväsendet - en tendens att mer och mer skilja detta förvaltningsarbete som funktion från innehav av kapital, eget eller lånat. Alldeles som med det borgerliga samhällets utveckling domare- och förvaltningsfunktionerna avskiljas från jordegendomen, vars attribut de var under feodaltiden. Tidigare stod ägaren till kapital, penningkapitalisten, mot den fungerande kapitalisten, men med kreditens utveckling antar detta penningkapital själv en samhällelig karaktär, koncentreras i banker och lånas ut av dessa i stället för av sina ägare, medan å andra sidan direktören, som inte innehar något kapital varken lånat eller annat, utför alla verkliga funktioner som tillkommer den fungerande kapitalisten. Så blir bara funktionären kvar och kapitalisten försvinner som överflödig person ur produktionsprocessen!
Av de engelska kooperativa fabrikernas offentliga balansräkningar[77*] ser man, att - efter avdrag av direktörens lön, som bildar en del av det satsade variabla kapitalet alldeles som de övriga arbetarnas löner - profiten var större än genomsnittsprofiten, fastän de på sina ställen betalade en mycket högre ränta än privatfabrikerna. I alla dessa fall var orsaken till den högre profiten bättre ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet. Men vad som därvid intresserar oss, är att genomsnittsprofiten (= ränta + företagarvinst) här framstår faktiskt och påtagligt som en i förhållande till förvaltningslönen helt oberoende storhet. Då profiten här var större än genomsnittsprofiten, var också företagarvinsten större än eljest.
Samma faktum visar sig i några kapitalistiska aktieföretag t.ex. aktiebankerna (Joint Stock Banks). London och Westminster Bank betalade 1863 30% årlig utdelning, Union Bank of London och andra 15%. Av bruttoprofiten avgår här utom direktörens lön räntan som betalas för deponerade medel. Den höga profiten får sin förklaring ur den mindre proportionen mellan det låga inbetalade kapitalet och depositionerna. T.ex. i London och Westminster Bank 1863: inbetalt kapital 1 milj. £; insättningar 14.540.275 £. I Union Bank of London 1863: inbetalt kapital 600.000 £; insättningar 12.384.173 £.
Förväxlingen av företagarvinst med uppsikts- och förvaltningslön härrörde ursprungligen ur den motsägelsefulla form som profitens överskott över räntan antar i motsats till räntan. Den utvecklades vidare ur den apologetetiska avsikten att framställa profiten inte som mervärde, d.v.s. obetalt arbete, utan som arbetslön åt kapitalisten själv för förrättat arbete. Mot detta uppställdes sedan från socialisternas sida ett krav att profiten skulle reduceras till det den teoretiskt utgavs för att vara, nämligen just till en ren uppsiktslön. Och detta krav framträdde desto mer oangenämt gentemot det teoretiska skönmåleriet, ju mer denna uppsiktslön å ena sin fick sin bestämda nivå och sitt bestämda marknadspris liksom all annan arbetslön i och med att det bildades en talrik klass av industriella och kommersiella direktörer;[78*] och ju mer den sjönk, i likhet med all lön för kvalificerat arbete med den allmänna utvecklingen som sänker produktionskostnaderna för specialutbildad arbetskraft.[79*] Med utvecklingen av kooperationen på arbetarnas sida, av aktieföretagen på bourgeoisins sida avlägsnades den sista förevändningen att förväxla företagarvinst och förvaltningslön. Nu framstod profiten även praktiskt som vad den teoretiskt obestridligen är, som mervärde, värde för vilket ingen ekvivalent betalas, realiserat obetalt arbete, så att den fungerande kapitalisten verkligen exploaterar arbetet och frukten av hans exploatering, om han arbetar med lånat kapital, delar sig i ränta och företagarvinst, den räntan överskjutande delen av profiten.
På basen av den kapitalistiska produktion utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilka i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva. Om detta kan man finna sköna detaljer i The City of the Physiology of London Business; With Sketches on Change, and the Coffee Houses. London 1845.
"Vad bankirer och köpmän vinna genom att de är delaktiga i åtta eller nio olika bolagsdirektioner kan man se av följande exempel: Hr Timothy Abraham Curtis privata bokslut inlämnat hos konkursdomstolen vid hans konkurs, visade en inkomst om 8-900 £ årligen under posten medlemskap i direktioner. Då hr Curtis varit chef för Bank of England och för Ostindiska kompaniet skattade sig varje aktiebolag lyckligt att kunna vinna honom för sin direktion" (s. 81, 82). -
Arvodet åt direktionsmedlemmarna i sådana bolag är för varje veckosammanträde minst en guinee (21 mark). Förhandlingarna inför konkursdomstolen visar, att denna uppsiktslön i regel står i omvänt förhållande till den uppsikt som dessa nominella direktörer verkligen utövar.
I det räntebärande kapitalet uppnår kapitalförhållandet sin mest ytliga och fetischartade form. Vi har här G-G', pengar som alstrar mer pengar, självförmerande värde, utan den process som förmedlar de båda termerna. I köpmanskapitalet, G-W-G', är åtminstone den allmänna formen för den kapitalistiska rörelsen innesluten, fastän den håller sig enbart inom cirkulationssfären, profiten framstår enbart som en försäljningsprofit; men fortfarande som en produkt av ett samhälleligt förhållande inte som en produkt av endast ett ting. Köpmanskapitalets form representerar fortfarande en process, enheten av motsatta faser, en rörelse som sönderfaller i två motsatta förlopp, i köp och försäljning av varor. Detta är utplånat i G-G', formen för det räntebärande kapitalet. Om t.ex. 1.000 £ utlånas och räntefoten är 5%, så är värdet av 1.000 £ som kapital för ett år = C + Cz', där C är kapitalet och z' räntefoten, alltså här 5% = 5/100 = 1/20 , 1.000 + 1.000 × 1/20 = 1.050 £. Värdet av 1.000 £ som kapital är = 1.050 £, d.v.s. kapitalet är ingen enkel storhet. Det är ett storhetsförhållande, ett förhållande som totalbelopp, som givet värde till sig själv som förökande värde, som ett totalbelopp som producerar ett mervärde. Och som vi sett, representerar kapitalet som sådant detta värde som direkt förökar sig för alla aktiva kapitalister, antingen de fungerar med eget eller lånat kapital.
G-G' : vi har här den ursprungliga utgångspunkten för kapitalet, penningen i formeln G-W-G' reducerad till de två extremerna G-G', där G' = G + ΔG, pengar som skapar mera pengar. Det är kapitalets ursprungliga och allmänna formel sammandragen till en meningslös resumé. Det är det färdiga kapitalet, en enhet av produktionsprocess och cirkulationsprocess som därmed under en viss tidsperiod avkastar ett visst mervärde. I det räntebärande kapitalets form framträder detta direkt, utan förmedling av produktionsprocess och cirkulationsprocess. Kapitalet framstår som en mysteriös och självskapande källa till ränta, till sin egen förökning. Tinget (pengar, vara, värde) är nu som enbart ting redan kapital, och kapitalet framträder som ett ting; resultatet av den totala reproduktionsprocessen framstår som en egenskap som i och för sig tillkommer detta ting; så att det hänger på penningens ägare om han vill ge ut den som pengar eller hyra ut den som kapital. I det räntebärande kapitalet föreligger därför denna automatiska fetisch i sin rena utformning, det sig själv förökande värdet, penningalstrande pengar. Och i denna form bär det inte längre några märken efter sin uppkomst. Det samhälleliga förhållandet har fulländats som ett tings, penningens förhållande till sig själv. I stället för den verkliga förvandlingen av pengar till kapital visar sig här bara dess form utan innehåll. Liksom i fråga om arbetskraften blir penningens bruksvärde här att skapa värde, större värde än den själv innehåller. Penningen som sådan är redan potentiellt sig förökande värde och blir utlånad som sådan, vilket är försäljningens form för denna säregna vara. På samma sätt som det är ett päronträds egenskap att bära päron, blir det penningens egenskap att skapa värde. Och som sådant räntebärande ting säljer penningutlånaren sina pengar. Inte nog med detta. Det verkligen fungerande kapitalet synes också som vi sett vara sådant, att det inte avkastar ränta som fungerande kapital utan som kapital i och för sig, som penningkapital.
Detta är också förvrängt: medan räntan bara är en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som den fungerande kapitalisten avpressar arbetaren, framträder nu tvärtom räntan som kapitalets egentliga frukt, som det ursprungliga, och profiten, nu förvandlad till formen av företagarvinst, som ett i reproduktionsprocessen tillkommande tillbehör. Här är kapitalets fetischgestalt och föreställningen om kapitalfetischen färdig. I G-G' har vi kapitalets tomma form, produktionsförhållandenas förvrängning och försakligande i dess högsta potens: räntebärande gestalt, kapitalets enkla gestalt, i vilket det är en förutsättning för sin egen reproduktionsprocess; penningens eller varans förmåga att föröka sitt eget värde oberoende av reproduktionen - kapitalmystifikationen i sin bjärtaste form.
För vulgärekonomin, som vill framställa kapitalet som självständig källa till värdet, till själva värdeskapandet, är denna form naturligtvis en godbit. En form i vilken profitens källa inte mer kan kännas igen, där resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen - skild från processen själv - får en självständig tillvaro.
Först i penningkapitalet har kapitalet blivit vara, vars sig själv värdeförökande kvalitet har ett fast pris som ständigt noteras i den gällande räntefoten.
Som räntebärande kapital och särskilt i dess direkta form som räntebärande penningkapital (de andra formerna av räntebärande kapital som här inte angår oss, är avledda från denna form och förutsätter den) får kapitalet sin rena fetischform, G-G' som subjekt, säljbart ting. För det första genom sin kontinuerliga existens som pengar, en form i vilken alla dess bestämningar är utsuddade och dess konkreta element osynliga. Penningen är ju just den form, där det som skiljer varorna åt som bruksvärden är utplånat, därmed också skillnaden mellan industrikapitalen, som består av dessa varor och deras produktionsbetingelser. Pengar är den form i vilken värde - och här kapital - existerar som självständigt bytesvärde. I kapitalets reproduktionsprocess är penningformen ett övergående moment, enbart ett genomgångsstadium. På penningmarknaden däremot existerar kapitalet ständigt i denna form. - För det andra framstår det mervärde som kapitalet utvunnit här i penningens form som dess självklara andel. Liksom växandet är en egenskap hos träden, tycks penningalstrandet (τσκο ς) vara en egenskap hos kapitalet i dess form som penningkapital.
I det räntebärande kapitalet är kapitalets rörelse sammandragen; den förmedlande processen är utelämnad, och på så sätt är ett kapital = 1.000, fixerat som ett ting, som i sig är = 1.000 och under en viss period förvandlas till 1.100, som ett vin efter en viss tid i källaren också har förbättrat sitt bruksvärde. Kapitalet är nu ett ting men som ting kapital. Penningen bär på en kärlekspant. Så snart den är utlånad eller investerad i reproduktionsprocessen (emedan den avkastar ränta skild från företagsvinsten åt den fungerande kapitalisten som dess ägare) får den en tillväxt av ränta dag och natt, om ägaren är sovande eller vaken, befinner sig hemma eller på resa. Så har nu i det räntebärande kapitalet (och allt kapital är till sitt värdeuttryck penningkapital eller gäller som uttryck för penningkapital) skattsamlarens fromma önskan realiserats.
Det är detta räntans inväxande i kapitalet som i ett ting (som produktionen av mervärde genom kapitalet här synes vara) som sysselsätter Luther i hans naiva utbrott mot ockret. Sedan han förklarat att ränta kan fordras om det uppkommer kostnader för långivaren på grund av att återbetalning inte verkställts en viss termin, och denne å sin sida måste betala, eller om han av denna anledning går miste om en profit som han hade kunnat göra genom att köpa t.ex. en trädgård, fortsätter Luther:
"Om jag nu har lånat dig dem (100 gulden) förorsakar du mig en dubbel förlust genom att jag inte kan betala och inte köpa, så att jag lider skada på två håll. Det kallar man duplex intresse, damni emergentis et lucri cessantis <dubbel skada, den förlust som uppstår och den vinst som försummats> ... när du har hört att Hans har lidit en förlust på grund av sina utlånade hundra gulden och fordrar en rimlig ersättning rusar du till och betalar dubbelt för dessa hundra gulden. Sådan dubbel ersättning, nämligen förlusten på det inte återbetalade och på försummat köp är just som om den dubbla förlusten hade växt upp ur dessa 100 gulden, så att alltid när de har 100 gulden lånar de ut dem och tar betalt för två förluster, som de inte alls har lidit ... Därför är du en ockrare, när du tar skadeersättning ur din nästas pengar för en inbillad skada, som du inte alls har lidit av och som du varken kan bevisa eller beräkna. Sådana skador kallar juristerna, non verum sed phantasticum intresse <ingen verklig utan en inbillad skada>. En skada som man inbillar sig ha lidit ... Det betyder ingenting, att säga att skada uppkommit genom att jag inte kunde betala eller köpa. Annars heter det, ex contingente necessarium <av det tillfälliga göra det nödvändiga>, av det som inget är, göra det som måste vara, och vända det osäkra till något säkert. Skulle inte en sådan ockrare sluka hela världen på några år ... låntagaren drabbas av en tillfällig olyckshändelse, mot sin vilja måste han återhämta sig, men i handeln är det tvärtom. Där räknar man sina nödställda grannars utgifter som profit för att kunna samla välstånd och bli rik; lat och sysslolös kunna leva i frosseri och välmåga på andra människors arbete, i stället för att lida bekymmer, fara och skada. Att själv sitta vid ugnen och låta sina hundra gulden förvärva landet runt och ändå behålla dem, eftersom det är utlånade pengar, vem skulle inte vilja ha det på det sättet?" (M. Luther, "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen etc", Wittenberg 1540 [52].)
Föreställningen om kapitalet som ett värde som återskapas och förökas i reproduktionen i kraft av sin inneboende egenskap som evigt förblivande och växande värde - alltså i kraft av skolastikernas förborgade kvalitet - har lett fram till doktor Prices fabulösa infall, som lämnar alkemisternas fantasier långt bakom sig, men som dock Pitt tog på allvar och använde som motivering för de lagar om amorteringsfond (sinking fund) [58] som han uppställde i sin finansadministration.
"Pengar som bär ränta på ränta växer i början långsamt; men då tillväxtens kvot hela tiden påskyndas blir den så småningom så snabb att den gäckar varje inbillning. En penny, utlånad vid vår frälsares födelse mot ränta på ränta av 5%, skulle redan nu ha vuxit till en större summa än som innehålles i 150 miljoner jordklot, alla av gediget guld. Men utlånade mot enkel ränta skulle den på samma tid bara ha växt till 7 sh. 41/2 d. Hittills har vår regering föredragit att förbättra sina finanser på den senare i stället för den förstnämnda vägen."[80*]
Ännu mer högtflygande blir han i sina Observations on reversionary payments etc., London 1782:
"1 sh. utlagd vid vår frälsares födelse (alltså väl i Jerusalems tempel) till 6% ränta på ränta, skulle ha växt till en större summa än hela solsystemet kunde inbegripa, om det vore förvandlat till ett klot med en genomskärning lika med Saturnus bana." - "En stat behöver därför aldrig befinna sig i svårigheter; ty med obetydliga besparingar kan den avbetala den största skuld på så kort tid dess intresse kan erfordra" (s. XIII, XIV).
Vilken skön teoretisk inledning till kapitlet om den engelska statsskulden!
Price blev helt enkelt bländad av de oerhörda tal som uppstår ut en geometrisk serie. Då han betraktar ett kapital utan hänsyn till betingelserna för reproduktion och arbete som en självstyrande automat, som ett självförmerande tal (alldeles som Malthus betraktar människan i sin geometriska progression [59]) kunde han inbilla sig att han funnit lagen för kapitalets tillväxt i formeln s = c (1 + z)n, där s = summan av kapital + ränta på ränta, c = det satsade kapitalet, z = räntefoten (uttryckt i alikvota delar av 100) och n = antalet år under vilka processen försiggår.
Pitt tog dr Prices mystifikation fullkomligt på allvar. 1786 hade underhuset beslutat, att en miljon £ skulle upptas för allmännyttiga ändamål. Enligt Price, som Pitt trodde på, fanns naturligtvis ingen bättre utväg än att beskatta för att "ackumulera" den uttagna summan och sålunda trolla bort statsskulden genom mysteriet ränta på ränta. Efter detta beslut i underhuset följde snart en lag, som Pitt gett upphov till, som stadgade ackumulation av 250.000 £,
"tills fonden med löpande räntor växt till 4 miljoner £ årligen". (Act 26 Georg III, Kap. 31 [60].)
I sitt tal av 1792, vari Pitt föreslog att den summa som anslagits till amorteringsfonden skulle ökas, anförde han bland orsakerna till Englands kommersiella dominans: maskiner, kredit etc. men som
"den mest omfattande och varaktiga orsaken ackumulationen. Denna princip är nu fullständigt utvecklad och förklarad i Smiths, detta genis verk ... denna ackumulation av kapitalen åstadkommes, då man lägger undan åtminstone en del av den årliga profiten för att öka huvudsumman, vilken nästa år användes på samma sätt och sålunda ger en kontinuerlig profit."
Med hjälp av dr Price förvandlar Pitt således Smiths ackumulationsteori till ett berikande av en hel nation genom ackumulation av skulder och kommer fram till en angenäm utveckling i det oändliga av lån på lån för att betala lån.
Redan Josias Child, det moderna bankirväsendet fader, noterar att
100 £ till 10% ränta på 70 år med ränta på ränta skulle producera 102.400 £. (Traité sur le Commerce etc. par J. Child, traduit etc. Amsterdam et Berlin 1754, s. 115. Skriven 1669.)
Hur dr Price's åsikter utan eftertanke anammas av den moderna ekonomin visar följande stycke ur Economist:
"Capital, with compound interest on every portion of capital saved, is so all-engrossing that all the wealth in the world from which income is derived, has long ago become the interest of capital ... all rent is now the payment of interest on capital previously invested in the land." <"Kapital med ränta på ränta på varje del av det sparade kapitalet är så tilldragande, att all rikedom i världen från vilken inkomst kan dragas redan för länge sedan har blivit ränta av kapital ... all ränta är nu räntebetalning på kapital som tidigare var investerat i jordegendom."> (Economist, 19 July 1851.)
I sin egenskap av räntebärande kapital besitter kapitalet all rikedom som överhuvud taget någonsin kan produceras, och allt vad det hittills fått är bara en avbetalning på dess allt uppslukande aptit. Enligt dess inneboende lagar är allt extraarbete, som människosläktet kan leverera, dess egendom. Molok!
Slutligen också följande gallimatias av den "romantiske" Müller:
"Den oerhörda tillväxten genom ränta på ränta, enligt dr Price, eller människornas av sig själv accelererande kraft förutsätter, om den ska frambringa dessa oerhörda verkningar, en odelad eller obruten, likformig ordning genom flera århundraden. Så snart kapitalet uppdelas, blir sönderskuret i flera enskilda, var för sig vidare växande avläggare, börjar ånyo den samlade processen av krafternas ackumulation. Naturen har fördelat kraftens progression på en bana av omkring 20 á 25 år, som i genomsnitt kommer varje enskild arbetare (!) till del. Efter denna tid lämnar arbetaren sin bana och måste nu överföra det genom arbetets ränta på ränta vunna kapitalet till en ny arbetare, mestadels fördela det mellan flera arbetare eller barn. Dessa måste först lära sig att levandegöra och använda det kapital som tilldelats dem, innan de kan dra någon egentlig ränta på ränta därav. Vidare blir en oerhörd mängd kapital, som det borgerliga samhället vinner, även i mycket rörliga samhällen under många år så småningom anhopat och inte använt till att omedelbart utvidga arbetet, tvärtom så snart en avsevärd summa har samlats överlåtes den till en annan individ, en arbetare, en bank, stat, under namn av lån varvid mottagaren sedan, i det han sätter kapitalet i verklig rörelse, drar ränta på ränta ur detsamma och lätt kan förplikta sig att betala överlåtaren en enkel ränta. Mot denna oerhörda progression, i vilken människornas krafter och deras produkt skulle kunna förmera sig, om produktionens eller sparsamhetens lag ensam skulle gälla, reagerar till slut förtärandets, begärets, slöseriets lag." (A. Müller, a.a. III, s. 147-149.)
Det är omöjligt att på några få rader fabla ihop mera hårresande vansinnigheter. För att inte nämna den enfaldiga förväxlingen av arbetare och kapitalist, av arbetskraftens värde och kapitalränta o.s.v., så ska det förhållandet att ränta på ränta småningom minskar förklaras av att kapitalet utlånas, varpå det sedan bringar ränta på ränta. Mullers förfarande är karaktäristiskt för romantiken på alla områden. Dess innehåll består av vardagliga fördomar, ett avskrap från tingens skenbara yta. Detta falska och triviala innehåll ska sedan genom ett mystifierande uttryckssätt "upphöjas" och poetiseras.
Kapitalets ackumulationsprocess kan såtillvida uppfattas som ackumulation av ränta på ränta som den del av profiten (mervärdet) som återförvandlas till kapital, d.v.s. tjänar till att uppsuga nytt merarbete, kan kallas ränta.
1) Bortsett från alla tillfälliga störningar sjunker värdet av en stor del av det befintliga kapitalet mer eller mindre under reproduktionsprocessens förlopp, därför att varornas värde inte bestämmes genom den arbetstid som deras produktion ursprungligen kostar utan genom arbetstiden som deras reproduktion kostar, och denna i följd av utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft oupphörligt minskar. På ett högre utvecklingsstadium av samhällelig produktivitet framstår därför allt befintligt kapital som resultat av en förhållandevis kort reproduktionstid i stället för som resultat av en lång process av kapitalsparande.[81*]
2) Som avd. III i denna bok bevisar, avtar profitkvoten i proportion till kapitalets stigande ackumulation och det samhälleliga arbetets därmed stigande produktivkraft, som visar sig just i att den variabla kapitaldelens relativa minskning gentemot den konstanta alltmer tilltar. Om det kapital en arbetare sätter i rörelse tiodubblas måste merarbetstiden tiodubblas för att frambringa samma profitkvot, och snart skulle hela arbetstiden, ja dygnets 24 timmar inte räcka till, även om kapitalet kunde tillägna sig dem alla. Föreställningen att profitkvoten inte minskar ligger emellertid till grund för Price's progression och över huvud taget för progressionen hos all engrossing capital with compound interest" <kapital som uppslukar allt med ränta på ränta>.[82*]
Genom att mervärdet är identiskt med merarbetet sättes en kvalitativ gräns för kapitalets ackumulation: totalarbetsdagen, den aktuella utvecklingen av produktivkrafterna och befolkningen, som begränsar antalet arbetsdagar som kan exploateras samtidigt. Fattar man däremot mervärdet i den intet sägande formen av ränta, så är gränsen enbart kvantitativ och trotsar varje föreställning.
I det räntebärande kapitalet är emellertid kapitalfetischens idé fulländad, den föreställning som tillskriver den ackumulerade arbetsprodukten, därtill ytterligare fixerad som pengar, kraften att genom en medfödd hemlig kvalitet automatiskt och i geometrisk progression frambringa mervärde, så att denna ackumulerade arbetsprodukt, som Economist menar, räknar sig som ägare till all världens rikedom för alla tider enligt lag och rätt. Produkten av förgånget arbete, själva det förgångna arbetet, ska då visserligen befruktas med ett stycke nuvarande eller tillkommande levande merarbete. Men vi vet, att i själva verket uppehållande och därmed även reproduktion av värdet hos produkten av förgånget arbete enbart är resultat av dess kontakt med det levande arbetet, och att det kommando förgånget arbetes produkter utövar över levande merarbete, består just så länge kapitalförhållandet består; det bestämda sociala förhållande, i vilket det förgångna arbetet självständigt och övermäktigt dominerar det levande.
Den ingående analysen av kreditväsendet och det instrument det skapar (kreditpengar o.s.v.) ligger utanför vår plan. Här ska bara några få punkter framhävas. De är nödvändiga för karaktäristiken av det kapitalistiska produktionssättet i allmänhet. Därvid har vi endast att göra med handels- och bankirkrediten. Sammanhanget mellan dess utveckling och den offentliga krediten går utanför det som här behandlas.
Jag har tidigare (bok I, kap. III, 3 b) visat, hur penningens funktion som betalningsmedel utbildats ur den enkla varucirkulationen och hur därmed ett förhållande långivare och låntagare uppstått mellan varuproducenter och varuhandlare. Med utvecklingen av handeln och det kapitalistiska produktionssättet, som bara producerar med hänsyn till cirkulationen, utvidgas denna organiska grundval för kreditsystemet, generaliseras och utarbetas ytterligare. I det stora hela fungerar penningen här bara som betalningsmedel, d.v.s. varan säljes inte mot pengar utan mot ett skriftligt löfte om betalning vid en viss termin. Dessa betalningslöften kan vi för korthetens skull sammanfatta under den allmänna kategorin av växlar. Till sin förfallo- och betalningsdag cirkulerar sådana växlar själva i sin tur som betalningsmedel; de bildar de egentliga handelspengarna. Såvida de slutligen upphäver varandra genom att utjämna fordringar och skulder, fungera de absolut taget som pengar, i det ingen slutlig förvandling till pengar då förekommer. Liksom dessa ömsesidiga förskott som producenter och köpmän ger varandra bildar kreditens egentliga grundval, så bildar även deras cirkulationsinstrument, växlarna, basen för den egentliga kreditpenningen, banksedlarna o.s.v. Dessa är inte beroende av penningcirkulationen vare sig av mynt eller av statspapperspengar utan av växelsituationen.
W. Leatham (bankir i Yorkshire) Letters on the Currency, 2nd edit., London 1840:
"Jag finner att totalbeloppet för växlar för hela år 1839 var 528.493.842 £" (han beräknar de utländska växlarna till ungefär 1/7 av det hela) "och beloppet av de under samma år samtidigt löpande växlarna var 132.123.460 £" (s. 55). "Växlarna är en beståndsdel av cirkulationen som uppgår till större belopp än alla övriga tillsammantagna" (s. 3). - "Denna enorma överbyggnad av växlar vilar (!) på den grundval som bildats genom hela beloppet banksedlar och guld; och om under händelsernas gång denna grundval krymper alltför mycket, råkar deras soliditet och t.o.m. deras existens i fara" (s. 8). - "Beräknas hela cirkulationen" (han menar banksedlarna) "och beloppet av förpliktelser i samtliga banker, för vilka omedelbar kontant betalning kan påfordras, så finner jag en summa av 153 milj., vars förvandling till guld kan fordras enligt lag och däremot 14 milj. i guld för att infria denna fordran" (s. 11). - "Växlarna kan inte underställas kontroll, utom så att man förhindrar penningöverflödet och den låga räntefoten eller diskontot, som framkallar en del av dem och stimulerar denna stora och farliga expansion. Det är omöjligt att avgöra hur mycket därav som är resultatet av verkliga affärer t.ex. av verkliga köp och försäljningar och vilken del som är konstlad (fictitious) och bara består av växlar, varvid en växel drages för att lösa en löpande växel före förfallodagen och sålunda genom att framställa rena omloppsmedel skapar fingerat kapital. I tider av överflöd på billiga pengar vet jag, att detta sker i en enorm utsträckning" (s. 43, 44).
J. V. Bosanquet. Metallic Paper and Credit Currency, London 1842:
"Genomsnittsbeloppet av de varje affärsdag i Clearing House" [där Londonbankerna byta de inbetalade checkerna och förfallna växlarna mellan sig] "erlagda betalningarna överskrider 3.000.000 £ och det till detta ändamål nödvändiga dagliga penningförrådet är föga mer än 200.000 £" (s. 86). [År 1889 utgjorde totalomslaget i Clearing House 7.6183/4, milj. £ eller vid omkring 300 affärsdagar i genomsnitt ungefär 251/2 milj. dagligen. - FE.] "Växlar är obestridligen cirkulationsmedel (currency) oberoende av pengar, såvida de överföra egendom från en hand till en annan medelst endossering" (s. 92, 93). "I genomsnitt kan beräknas att varje cirkulerande växel endosseras två gånger, och att i genomsnitt varje växel alltså förmedlar två betalningar, innan den förfaller. Härav synes, att ensamt genom endossement växlarna förmedlade ett överförande av egendom till ett värde av två gånger 528 milj. eller 1.056 milj. £, mer än 3 milj. dagligen under loppet av år 1839. Det är därför säkert att växlar och depositioner tillsammans genom att föra över egendom från en hand till en annan och utan biträde av pengar förrättade penningfunktionen till ett dagligt belopp av åtminstone 18 milj. £" (s. 93).
Tooke säger följande om kredit i allmänhet:
"Krediten är i sitt enklaste uttryck det väl eller illa grundade förtroende som föranleder någon att anförtro en annan person ett visst kapitalbelopp i pengar eller i varor uppskattade till ett visst penningvärde, vilket belopp alltid är betalbart efter förloppet av en bestämd tidsfrist. Där kapitalet utlånas i pengar, d.v.s. i banksedlar eller i löpande räkning eller i anvisning på en korrespondent, göres ett pålägg om så eller så många procent på beloppet att återbetalas för användningen av kapitalet. I fråga om varor, vilkas penningvärde är fastställt mellan parterna och vilkas överförande utgör en försäljning, innesluter den fastställda summan som ska betalas en ersättning för användningen av kapitalet och för den till förfallotiden övertagna risken. Skriftliga betalningsförpliktelser på bestämda förfallodagar ges mest för sådana krediter. Och dessa överförbara förpliktelser eller skuldsedlar utgör de medel, varmed långivarna om de finner tillfälle att använda sitt kapital antingen i form av pengar eller varor före förfallotiden av dessa växlar, för det mesta är i stånd att låna eller köpa billigare, då deras egen kredit förstärkes genom det andra namnet på växeln." (Inquiry into the Currency Principle s. 87.)
Ch. Coquelin, Du Crédit et des Banques dans l'Industrie, Revue des deux Mondes [62], 1842, tome 31 (s. 797):
"I varje land fullbordas flertalet av kreditaffärerna inom kretsen av de industriella relationerna själva ... Producenten av råämnen förskotterar detta åt den förädlande fabrikanten och får av honom löfte om betalning på en fast förfallodag. Fabrikanten förskotterar, sedan han utfört sin del av arbetet, återigen och till liknande betingelser sin produkt till en annan fabrikant, som ska förädla den vidare, och så utsträcker sig krediten allt längre från den ene till den andre ända till konsumenten. Grosshandlaren ger förskott på varor åt små detaljhandlare, medan han själv får förskott från fabrikanten eller kommissionären. Var och en lånar med den ena handen och lånar ut med den andra, ibland pengar men ännu oftare produkter. Så fullbordas i de industriella relationerna ett oupphörligt utbyte av förskott som kombineras och genomkorsa varandra i alla riktningar. Just i mångfaldigandet och tillväxten av dessa mångsidiga förskott, består utvecklingen av krediten och här är det verkliga sätet för dess makt."
Den andra sidan av kreditväsendet ansluter sig till penninghandelns utveckling, vilken naturligtvis i den kapitalistiska produktionen håller jämna steg med utvecklingen av varuhandeln. Vi har sett i förra avsnittet (kap. 21), hur bevarandet av affärsmännens reservfonder, de tekniska operationerna att kassera in och betala ut pengar, att sköta internationella betalningar och därmed handeln med omyntat guld och silver koncentreras i händerna på penninghandlarna. I anslutning till denna penninghandel utvecklas kreditväsendets andra sida, förvaltningen av det räntebärande kapitalet eller penningkapitalet som särskild funktion för penninghandlarna. Att låna och att låna ut pengar blir deras särskilda yrke. De uppträder som förmedlare mellan den verklige utlånaren och lånaren av penningkapital. Allmänt uttryckt består bankirgeschäftet i detta avseende i att koncentrera det penningkapital som är möjligt att låna på en hand till en stor mängd, så att bankirerna i stället för den enskilde penningutlånaren gentemot industri- och handelskapitalisten uppträder som representanter för alla penningutlånare. De blir de allmänna förvaltarna av penningkapital. Å andra sidan koncentrerar de låntagarna gentemot alla långivare, genom att de lånar för hela handelsvärlden. En bank representerar å ena sidan centraliseringen av långivarnas penningkapital, å andra sidan centraliseringen av låntagarnas. Dess profit uppstår i allmänhet genom att den lånar in till lägre ränta än den lånar ut.
Det kapital för utlåning som bankerna förfogar över, flyter till dem på flera olika vägar. Först och främst koncentreras i deras händer, då de är industrikapitalisternas kassörer, det penningkapital som varje producent och köpman håller som reservfond eller får in som betalning. På detta sätt samhälleligt koncentrerad blir handelsvärldens reservfond begränsad till sitt nödvändiga minimum, och en del av penningkapitalet som annars skulle vila som reservfond blir utlånad, fungerar som räntebärande kapital. För det andra bildas dess utlåningsbara kapital av penningkapitalisternas depositioner, som dessa överlämnar åt bankerna att sköta. Med banksystemets utökning och särskilt så snart bankerna betalar ränta för depositioner, blir vidare penningbesparingar och pengar från alla samhällsklasser som för tillfället inte användas deponerade hos dem. Små summor, som var för sig inte är i stånd att verka som penningkapital, förenas till stora och bildar en penningmakt. Denna anhopning av småbelopp måste ses som en särskild verkan av banksystemet, skild från dess förmedlarskap mellan de egentliga penningkapitalisterna och låntagarna. Slutligen blir också revenyerna, som bara så småningom ska förbrukas, deponerade hos bankerna.
Utlånandet (här befattar vi oss enbart med den egentliga handelskrediten) sker genom diskontering av växlar - som förvandlar dem till pengar före förfallodagen - och genom förskott i olika former: direkta förskott genom personlig kredit, lån mot säkerhet som räntebärande papper, statspapper, aktier av alla slag, och särskilt förskott på konossement och fraktsedlar (dockwarrants) och andra bestyrkta äganderättsbevis på varor samt genom överflyttning via depositioner o.s.v.
Krediten som bankiren ger kan lämnas i olika former, t.ex. i växlar och checker utställda på andra banker eller öppnande av kredit av samma slag, slutligen i fråga om banker med sedelutgivning i dess egna banksedlar. Banksedeln är ingenting annat än en växel på bankiren, betalbar vid varje tidpunkt till innehavaren och utfärdad av bankiren i stället för av en privatperson. Den sistnämnda formen av kredit framstår för lekmannen som verkligt frapperande och viktig, för det första därför att denna art av kreditpengar går utanför den rena handelscirkulationen in i den allmänna cirkulationen och därför fungerar som pengar; men också därför att i flesta länder centralbankerna som har sedelutgivningsrätt är en egendomlig blandning av nationalbank och privatbank, i själva verket har de nationalkrediten bakom sig och deras sedlar är mer eller mindre lagligt betalningsmedel. Här kan man se, att det som bankiren gör affär med är krediten själv, i det banksedeln är en cirkulerande kreditsymbol. Men bankiren gör också affär med kredit i andra former, t.o.m. om han investerar kontanta pengar som deponerats hos honom. I verkligheten är banksedeln helt enkelt grosshandelns mynt och det är alltid dessa depositioner som är viktigast för bankerna. Bästa beviset lämnar de skotska bankerna.
De särskilda kreditinstituten liksom de särskilda formerna av bankväsendet behöver för våra syften inte vidare uppmärksammas.
"Bankirernas verksamhet kan uppdelas på två grenar ... 1) Att samla kapital från dem som inte har någon omedelbar användning för detta och att fördela och överföra det till andra som kan bruka det. 2) Att ta emot depositioner av sina kunders inkomster och utbetala beloppet till dem allt eftersom de behöver det för konsumtionsutgifter. Det förstnämnda är cirkulation av kapital, det senare cirkulation av pengar (currency)." - "Det ena är koncentration av kapitalet å ena sidan och fördelning av det å den andra sidan; det andra är förvaltning av cirkulationen för omgivningens lokala ändamål." - Tooke, Inquiry into the Currency Principle, s. 36, 37.
Vi återkommer till detta stycke i kap. 28.
Reports of Committees. Vol. VIII. Commercial Distress, Vol. II, Part I, 1847-48. Minutes of Evidence. - (I fortsättningen citerat som C. D. 1847-48.) På 40-talet mottogs vid växeldiskontering i London i otaliga fall i stället för banksedlar växlar av en bank på en annan med 21 dagars löptid. (Uttalande av J. Peace, provinsialbankir, nr 4636 och 4656.) Enligt samma rapport hade bankirerna den vanan att så snart det blev knappt med pengar regelbundet ge sina kunder sådana växlar i betalning. Ville mottagaren ha banksedlar, så måste han åter diskontera dessa växlar. För bankerna var detta lika med ett privilegium att göra pengar. Hrr Jones, Lloyd and Co. betalade på detta sätt "sedan urminnes tider", så snart det var knappt med pengar och räntefoten över 5%. Kunden var glad att få sådana "Banker's bilis", emedan växlar utfärdade av Jones, Lloyd and Co. var lättare att diskontera än hans egna. De löpte också genom 20-30 händer. (Sammastädes nr 901-904, 995.)
Alla dessa former är avsedda att överföra betalningsanspråket.
"Det ges knappast någon form av kredit, som inte vissa tider förrättar en penningfunktion; om denna form är en banksedel eller en växel eller en check, är processen väsentligen densamma och resultatet väsentligen detsamma." - Fullarton, On the Regulation of Currencies, 2nd edit. London 1845, s. 38. - "Banksedlar är kreditens småmynt" (s. 51).
Det följande ur J. W. Gilbart, The History and Principles of Banking, London 1834:
"Kapitalet i en bank består av två delar, anläggningskapital (invested capital) och bankkapital (banking capital) som är utlånat (s. 117). Bankkapitalet eller det lånade kapitalet erhålles på två vägar: 1) genom mottagande av depositioner, 2) genom utgivande av egna banksedlar, 3) genom dragande av växlar. Om någon vill låna mig 100 £ gratis och jag lånar ut dessa pund till någon annan mot 4%, så vinner jag under året genom denna affär 4%. Likaså om någon vill ta mitt betalningslöfte (I promise to pay är den vanliga formeln för engelska banksedlar) och ge mig tillbaka det vid årets slut och betala mig 4% därför alldeles som om jag hade lånat honom 100 £, så vinner jag 4 £ genom denna affär. Och om någon i en landsortsstad lämnar mig 100 £ under den betingelsen att jag 21 dagar senare ska betala detta belopp till en tredje person i London, blir varje ränta som jag under mellantiden kan göra av dessa pengar min profit. Detta är en saklig sammanfattning av operationerna i en bank och den väg på vilken ett bankkapital skapas medelst depositioner, banksedlar och växlar (s. 117). En bankirs profiter står i allmänhet i proportion till beloppet av hans lånade kapital eller bankkapital. För att fastställa den verkliga profiten i en bank har man att dra räntan på anläggningskapitalet från bruttoprofiten. Resten är bankprofit (s. 118). En bankirs förskott till sina kunder betalas med andra människors pengar (s. 146). Just de bankirer, som inte ger ut några sedlar, skapar ett bankkapital genom diskontering av växlar. De öka sina depositioner genom sina diskontooperationer. Londonbankirerna diskontera bara för sådana affärshus som håller ett depositionskonto hos dem (s. 119). En firma som diskonterar växlar hos sin bank och har betalt ränta på hela beloppet av dessa växlar måste lämna åtminstone en del av detta belopp i händerna på banken utan att få ränta för detta. På detta sätt får bankiren en högre ränta på de investerade pengarna än den löpande räntefoten och skapar sig ett bankkapital genom det i hans hand resterande saldot" (s. 120). -
Ekonomisering av reservfonder, depositioner, checker:
"Medelst överförande av tillgodohavanden ekonomisera depositionsbankerna användningen av det cirkulerande mediet och utföra affärer till ett stort belopp med en ringa summa verkliga pengar. De sålunda frigjorda pengarna användas av bankirerna till förskott åt hans kunder genom diskontering etc. Därför höjer överförandet av tillgodohavandet depositionssystemets verkningsförmåga" (s. 123). "Det är likgiltigt om de båda kunder som göra affärer med varandra har sin räkning hos samma eller olika bankirer. Ty bankirerna utbyter sinsemellan sina checker i Clearing-house. Medels överförande kunde så depositionssystemet utvidgas till en sådan grad, att det helt ut trängde bruket av metalliska pengar. Om var och en höll ett depositionskonto hos banken och alla gjorde sina betalningar genom checker, så blev dessa checker det enda cirkulationsmedlet. I detta fall måste förutsättas att bankirerna hade pengarna i sin hand, annars hade checkerna inget värde" (s. 124).
Centralisationen av det totala utbytet i bankernas händer förmedlas genom 1) filialbanker. Provinsbankerna ha filialavdelningar i de mindre städerna inom sitt område; Londonbankerna i Londons olika stadsdelar. 2) Genom agenturer.
"Varje provinsbank har en agent i London för att där betala sina sedlar eller växlar och motta pengar som inbetalas av Londonbor för deras räkning som bor i provinsen" (s. 127). Varje bankir tar emot den andres sedlar men ger inte ut dem på nytt. varje större stad samlas de en eller två gånger i veckan och utbyter sedlar. Saldot betalas genom anvisning på London" (s. 134). "Bankernas syfte är att underlätta affärer. Allt som underlättar affärer underlättar också spekulationer. Affär och spekulation är i många fall så nära förbundna att det är svårt att säga var affärsverksamheten upphör och spekulationen börjar ... Överallt där banker finnas, är kapital lättare och billigare att erhålla. Kapitalets billighet stimulerar spekulationen alldeles som billigt kött och öl frosseri och dryckenskap" (s. 137, 138). "Då banker som ger ut egna banksedlar ständigt betalar med dessa sedlar, kan det förefalla som om deras diskontoaffärer göras uteslutande med det därigenom åstadkomna kapitalet, men det är inte så. En bankir kan mycket väl betala alla av honom diskonterade växlar i sina egna sedlar, och ändå kan 9/10 av de i hans besittning befintliga växlarna representera verkligt kapital. Ty ehuru han själv för dessa växlar bara gett sina egna papperspengar, behöver dessa inte stanna i cirkulationen tills växlarna förfallit. Växlarna kan ha tre månader att löpa, sedlarna kommer tillbaka på tre dagar" (s. 172). "Överdragning av kundernas kassakreditkonto är en reglerad affärssed. Det är i själva verket därför kassakredit garanteras. Kassakredit garanteras inte bara genom att personlig säkerhet fordras utan också genom deposition av värdepapper (s. 174-175). Kapital som förskotteras mot varupant har samma verkan som om det förskotterats vid diskontering av växlar. Om någon lånar 100 £ med sina varor som säkerhet, så är det detsamma som om han hade sålt dem för en växel om 100 £ och diskonterat denna hos bankiren. Men förskottet ger honom möjlighet att hålla kvar sina varor och invänta ett bättre marknadsläge, så att han kan undvika offer, som han annars varit tvungen att göra för att få pengar till nödvändiga utgifter" (s. 180, 181).
The Currency Theory Reviewed etc. s. 62, 63:
"Det är obestridligt att de 1.000 £ som jag i dag deponerar hos A, i morgon åter ges ut och bildar en deposition hos B. I övermorgon kan de, sedan de återigen getts ut av B, bilda en deposition hos C och så vidare i det oändliga. Samma 1.000 £ pengar kan alltså genom en rad av överföringar mångfaldiga sig till en absolut obestämbar summa av depositioner. Det är därför möjligt, att 9/10 av alla depositioner i England inte alls har någon existens utom i bokföringsposterna i de bankirers böcker, som ansvarar för var och en sin del därav ... Så finns i Skottland, där de löpande pengarna [f.ö. nästan bara papperspengar] aldrig överstiger 3.000.000 £, depositioner till 27.000.000 £. Så länge inte en allmän plötslig återfordran av depositioner (a run on the banks) inträffar, så kan samma 1.000 £ återvändande med samma lätthet, utjämna en lika obestämbar summa. Då samma 1.000 £, med vilka jag i dag utjämnar min skuld till en affärsman, i morgon kan utjämna hans skuld till en annan köpman och i övermorgon dennes utjämning till en bank och vidare i det oändliga, så kan samma 1000 £ gå från hand till hand och från bank till bank och utjämna varje tänkbar summa av deposita."
[Vi har sett att Gilbart redan 1834 visste:
"allt som underlättar affären underlättar också spekulationen, bägge är i många fall så nära förknippade, att det är svårt att säga var affärsverksamheten upphör och spekulationen börjar".
Ju lättare förskott på osålda varor kan erhållas, desto mer tar man sådana förskott, desto större är frestelsen att fabricera varor eller att föra ut redan fabricerade varor på avlägsna marknaden för att snabbt få penningförskott på dem. Hur den totala affärsvärlden i ett land kan gripas av en sådan svindel och hur det sedan slutar, ger oss den engelska handelshistorien 1845-1847 ett slående exempel på. Här ser vi vad krediten kan prestera. Till förtydligande av de följande exemplen först några korta anmärkningar.
Mot slutet av 1842 började det tryck vika, som sedan 1837 nästan oavbrutet hade vilat över den engelska industrin. De båda följande åren stegrades utlandets efterfrågan på engelska produkter ännu mer; 1845-46 betecknar den verkliga högkonjunkturen. 1843 hade opiumkriget [63] öppnat Kina för den engelska handeln. Den nya marknaden erbjöd nya möjligheter för den redan pågående expansionen av bomullsindustrin. "Kan vi någonsin producera för mycket? Vi har 300 miljoner människor att bekläda", - sade då en gång en fabrikant i Manchester till författaren av dessa rader. Men alla de nyupprättade fabriksbyggnaderna, ång- och spinnmaskinerna och vävstolarna var inte nog för att absorbera det inströmmande mervärdet från Lancashire. Med samma lidelse, med vilken man stegrade produktionen, kastade man sig över järnvägsbyggande. Först här fann fabrikanternas och köpmännens spekulationslusta tillfredsställelse och det redan från sommaren 1844. Man tecknade aktier så mycket man kunde, d.v.s. så långt pengarna räckte för att täcka de första inbetalningarna. För resten blir det alltid någon råd! När sedan ytterligare inbetalningar kom - Question 1.059 C. D. 1848-57 antyder att 1846-47 utgjorde det i järnvägar investerade kapitalet bortåt 75.000.000 £ - måste krediten tas i anspråk och firmans egentliga verksamhet måste mestadels också bli lidande.
Och denna egentliga affärsverksamhet var i de flesta fall redan överlastad. De lockande höga profiterna hade förlett till långt mer utsträckta operationer än de disponibla löpande medlen rättfärdigade. Men krediten fanns ju, lätt att få och dessutom billig. Bankdiskontot stod lågt: 1844 13/4-23/4%, 1845 till oktober under 3%, sedan en kort tid stigande till 5% (februari 1846), sedan åter fallande till 31/4% i december 1846. Banken hade i sina källare ett guldförråd till ett oerhört belopp. Alla inländska börsvärden stod så högt som aldrig förr. Varför alltså låta det sköna tillfället gå förbi, varför inte helt flott ge sig ut i dansen? Varför inte sända de främmande makterna, som drömde om engelska fabrikanter, alla de varor som kunde fabriceras? Och varför skulle inte fabrikanterna själva inhösta den vinst som växte fram ur försäljningen av garn och vävnader i fjärran östern och ur försäljningen av den därför köpta återfrakten i England?
Så uppstod systemet med konsignationer i mängd med förskott till Indien och Kina, vilket mycket snart utvecklades till ett system av konsignationer bara för förskottens skull, som skildras i detalj i de följande notiserna och som obönhörligt måste ända i överfyllda marknader och krasch.
Denna krasch bröt ut till följd av missväxten 1846. England och särskilt Irland behövde en enorm tillförsel av livsmedel, isynnerhet spannmål och potatis. Men de länder som levererade detta kunde bara till en obetydlig del betalas med engelska industriprodukter; man måste ge ädelmetall i betalning; guld för minst 9.000.000 gick till utlandet. Av detta guld kom gott och väl 71/2 miljoner ur Bank of Englands guldkassa, vars rörelsefrihet på penningmarknaden därigenom betänkligt försvagades. De övriga bankerna, vilkas reserver ligger hos Bank of England och faktiskt är identiska med denna banks reserver, fick nu likaledes mindre möjlighet att betala ut pengar; den snabbt och lätt strömmande floden av betalningar råkade i stockning, först här och där och sedan allmänt. Bankdiskontot, i januari 1847 ännu 3-31/2%. steg i april då den första paniken bröt lös till 7%; sedan kom på sommaren än en gång en övergående lättnad (6,5, resp. 6%) men då även den nya skörden misslyckades bröt paniken ånyo lös ännu häftigare. Bankens officiella minimidiskonto steg i oktober till 7, i november till 10%, d.v.s. det stora flertalet växlar blev möjliga att diskontera endast mot kolossala ockerräntor eller överhuvud inte alls; den allmänna smekningen i betalningarna bragte en rad av första rangens affärshus och många, många medelstora och små till bankrutt. Banken själv råkade i fara att nödgas göra konkurs till följd av de genom den fiffiga banklagen [64] påbjudna begränsningarna. - Då suspenderade regeringen på allmän begäran den 25 oktober banklagen och avlägsnade därmed de absurda lagliga bojor som pålagts banken. Nu kunde den obehindrat sätta sin sedelstock i cirkulation; då dessa banksedlars kredit faktiskt var garanterade genom nationens kredit, alltså var orubbad, inträdde därmed genast den avgörande lättnaden i penningknipan. Naturligtvis gick ytterligare en massa stora och små firmor, som hade kört fast hopplöst, i konkurs, men den svåraste krisen var övervunnen, bankdiskontot föll i december åter till 5%, och redan under loppet av 1848 förbereddes den förnyade affärsverksamhet som bröt udden av de revolutionära rörelserna på kontinenten under 1849 och som under 50-talet framkallade en för tidigare förhållanden oerhörd industriell högkonjunktur, men sedan också - kraschen av år 1857. - FE.]
I. Angående den kolossala värdeminskningen på statspapper och aktier under krisen 1847 ger ett av House of Lords 1848 utgivet aktstycke upplysning. Enligt detta utgjorde värdeminskningen den 23 oktober 1847 jämfört med ställningen i februari samma år:
| På | engelska statspapper | £ | 93.824.217 |
| " | hamn- och kanalaktier | " | 1.358.288 |
| " | järnvägsaktier | " | 19.579.820 |
| Tillsammans | £ | 114.762.325 | |
II. Angående svindeln i affärerna med Ostindien, där man inte längre drog växlar därför att man köpt varor, utan köpte varor för att kunna dra diskonterbara, i pengar omsättningsbara växlar, heter det i Manchester Guardian [65] 24 november 1847:
A i London ger B i uppdrag att köpa varor hos fabrikanten C in Manchester för att skeppas till D i Ostindien. B betalar C med sexmånadersväxlar dragna av C på B. Han skaffar sig likaledes säkerhet genom sexmånadersväxlar på A. Så snart varan skeppats, drar A mot det insända skeppningsbeviset likaledes sexmånadersväxlar på D.
"Köpare och avsändare är alltså bägge i besittning av medel många månader innan de verkligen betalar varorna; och det är mycket vanligt att dessa växlar förnyas vid förfallotiden under förevändning att ge tid för retur i en affär på långt avstånd. Men tyvärr medförde förlust i en sådan affär inte att den inskränktes utan snarare att den utvidgades. Ju fattigare parterna blev, desto större deras behov att köpa för att därigenom i nya förskott finna en ersättning för det i tidigare spekulationer förlorade kapitalet. Inköpen reglerades nu inte längre av utbud och efterfrågan, de blev den viktigaste delen av en bankruttmässig firmas finansoperationer. Men det är bara den ena sidan. Som det här gick med exporten av manufakturvaror så gick det därborta med inköp och skeppning av produkter. Affärshus i Indien, som hade god kredit så att de fick sina växlar diskonterade, köpte socker, indigo, siden eller bomull - inte därför att inköpspriset jämfört med sista Londonpriset lovade en profit, utan därför att tidigare trattor på huset i London snart förföll och måste täckas. Vad var enklare än att köpa en laddning socker, betala den med 10-månadersväxlar till affärshuset i London, och skicka konossementet landvägen till London. Mindre än 2 månader efteråt var konossement, för dessa knappast ännu utskeppade varor och därmed varorna själva förpantade på Lombard Street[66] och affärshuset i London hade pengar 8 månader före förfallotiden för de däremot dragna växlarna. Och detta gick alltsammans utan avbrott eller svårigheter, så länge diskonterarna hade pengar i överflöd att förskottera på skeppningsbevis och dockwarrants och att till obegränsade belopp diskontera växlar från indiska affärshus på s.k. fina firmor i Mincing Lane [67].
[Denna svindelprocedur fortsatte så länge varorna från och till Indien måste seglas runt Cap. Sedan de börjat gå genom Suezkanalen och med ångfartyg har denna metod att fabricera fiktivt kapital förlorat sin grundval: varornas långa transporttid. Och sedan telegrafen börjat tillkännage den indiska marknaden läge för den engelska affärsmannen och den engelska marknadens läge för den indiske köpmannen samma dag, har denna metod blivit fullständigt omöjlig. - FE.]
III. Det följande är utdrag ur den redan citerade rapporten Commercial Distress 1847-48:
"Under sista aprilveckan 1847 anmälde Bank of England till Royal Bank of Liverpool, att den skulle sätta ner sina diskontoaffärer med denna till hälften av tidigare belopp. Detta meddelande hade en mycket allvarlig verkan, emedan betalningarna i Liverpool nyligen hade övergått till att ske mycket mer med växlar än kontant. Köpmannen, som vanligen lämnade banken mycket kontanta pengar för att därmed betala sina accepter, hade på sista tiden bara kunnat lämna växlar som de själva fått för sin bomull och andra produkter och detta ökades mycket snabbt och därmed affärssvårigheterna ... Accepterna, som banken skulle betala för köpmännen, var mestadels dragna utrikes och hade hittills mest utjämnats genom den betalning som erhållits för produkten. Växlarna, som köpmännen nu lämnade i stället för de tidigare kontanterna, hade olika löptid och var av olika slag, ett avsevärt antal bankväxlar på tre månader a dato, den större delen var växlar mot bomull. Dessa växlar blev, i fall de var bankväxlar, accepterade av Londonbankirer och av köpmän av alla slag, brasilianska, amerikanska, kanadensiska, västindiska o.s.v. ... Köpmännen drog inte på varandra, utan kunderna inom landet som köpt produkter i Liverpool täckte dem i växlar på Londonbanker eller i växlar på andra hus i London eller i växlar på någon privatperson. Meddelandet från Bank of England förorsakade att för växlar mot försålda främmande produkter löptiden, som annars ofta varit över tre månader, förkortades" (s. 26, 27).
Högkonjunkturen 1844-47 i England var som ovan skildrats förknippad med den första stora järnvägssvindeln. Angående dess inverkan på affärerna i allmänhet innehåller den anförda rapporten följande:
"I april 1847 hade nästan alla köpmannahus börjat att mer eller mindre svälta ut sin affärsverksamhet (to starve their business) genom att investera en del av sitt handelskapital i järnvägar. - Man tog också lån till hög räntefot t.ex. 8% mot järnvägsaktier hos privatmän, bankirer, försäkringsbolag. Dessa stora förskott från affärshusen till järnvägar föranledde dem återigen att hos bankerna uppta för mycket kapital medelst växeldiskontering för att därmed fortsätta sin egen affärsverksamhet (s. 67). - Fråga: "Vill ni säga, att inbetalningarna på järnvägsaktier i hög grad bidrog till det tryck som rådde [på penningmarknaden] i april och oktober [1847]?" Svar: "Jag tror att de knappast bidragit till trycket i april. Enligt min åsikt hade de tills i april och kanske ända in på sommaren snarare stärkt än försvagat bankirerna. Ty den verkliga användningen av pengarna skedde inte så snabbt som inbetalningarna. Till följd därav hade de flesta banker vid början av året ett tämligen stort belopp av medel avsedda för järnvägarna i sin hand." [Detta bekräftas genom talrika uttalanden av bankirer i C. D. 1848-57.] "Dessa smälte så småningom ihop under sommaren och var väsentligt mindre den 31 december. En orsak till trycket i oktober var den småningom skeende minskningen av järnvägspengar i bankernas händer; mellan den 22 april och den 31 december minskades järnvägssaldona i vår hand med en tredjedel. Denna verkan hade järnvägsinbetalningarna i hela Storbritannien; de har undan för undan tärt på bankernas depositioner" (43, 44). -
Så säger också Samuel Gurney (chef för den beryktade firman Overend, Gurney & Co.):
"1846 var det betydligt större efterfrågan på kapital till järnvägar, men det höjde inte räntefoten. Det försiggick en kondensation av mindre summor till mycket stora, och dessa stora förbrukades av vår marknad så att verkan i det hela var att kasta in mer pengar på penningmarknaden i City, inte så mycket att ta ut pengar" (s. 159).
A. Hodgson, direktör för Liverpool Joint Stock Bank, påvisar hur mycket växlarna kan bilda reserv för bankirer:
"Det var vår vana att hålla åtminstone 9/10 av alla våra depositioner och alla pengar som vi erhöll av andra personer i vår portfölj som växlar som förfaller dag för dag ... i så hög grad att under kristiden inkomsten av de dagligen förfallande växlarna nästa var lika stor som beloppet av våra dagliga utbetalningar" (s. 53).
Spekulationsväxlar.
Nr 5.092. "Av vem var växlarna (mot försåld bomull) huvudsakligen accepterade?" [R. Gardner, den i detta verk flera gånger nämnde bomullsfabrikanten:] "Av varumäklaren; en köpman köper bomull, överlämnar den till en mäklare, drar på denna mäklare och låter diskontera växlarna." - Nr 5.094. "Och dessa växlar går till Liverpoolbanken och diskonteras där?" - "Javisst, och även annorstädes ... Hade inte denna ackommodation funnits, vilken huvudsakligen beviljades av Liverpoolbanker, så hade enligt min åsikt bomullen varit 11/2 d. eller 2 d. per pund billigare." - Nr 600. "Ni sade att ett oerhört antal växlar skulle ha cirkulerat dragna av spekulanter på bomullsmäklare i Liverpool; gäller detsamma om edra förskott på växlar gentemot andra kolonialprodukter utom bomull?" - [A. Hodgson, bankir i Liverpool:] "Det gäller alla slags kolonialprodukter men alldeles särskilt bomullen." - Nr 601. "Söker Ni som bankir att hålla detta slags växlar ifrån er?" - "Ingalunda, vi betraktade dem som helt och hållet korrekta, om vi håller dem inom måttliga gränser ... Detta slags växlar blir ofta förlängda."
Svindeln inom den ostindisk-kinesiska marknaden 1847. - Charles Turner (chef för en av de främsta ostindiska firmorna i Liverpool):
"Vi känner alla till vad som förevarit i avseende på Mauritius och andra liknande affärer. Mäklarna var vana att göra förskott på varor, inte bara efter deras ankomst för att täcka de gentemot dessa varor dragna växlarna, vilket är fullständigt i sin ordning, och förskott på konossement ... utan de har också gjort förskott på produkten innan den utskeppats och i några fall innan den har fabricerats. Jag har t.ex. i ett specialfall köpt växlar i Kalkutta för 6-7.000 £; betalningen för dessa växlar gick till Mauritius för att där hjälpa till att plantera socker; växlarna kom till England, och över hälften av dem protesterades; när lasten med sockret äntligen kom, med vilken dessa växlar skulle betalas, befanns det att detta socker redan förpantats till tredje person, innan det skeppats, ja, i verkligheten nästan innan det börjat produceras (s. 78). Varorna för den ostindiska marknaden måste nu betalas kontant till fabrikanten; men det har ingen betydelse, ty om köparen har någon kredit i London, så drar han på London och diskonterar växeln i London, där diskontot nu står lågt; han betalar fabrikanten med de sålunda erhållna pengarna ... det varar åtminstone 12 månader, tills den som skeppar varor till Indien kan erhålla sin retur ... En man med 10.000 eller 15.000 £ kan börja med affärer på Indien ock göra sig en kredit till en betydande summa hos ett affärshus i London; detta hus skulle han ge 1% och dra växlar på det mot det villkoret, att betalningen för de varor som skickats till Indien går till detta affärshus i London. Varvid båda parter stillatigande är ense om att affärshuset inte har att prestera något verkligt kontantförskott d.v.s. växlarna prolongeras tills returerna komma. Växlarna diskonteras i Liverpool, Manchester, London, många av dem är i skotska bankers besittning (s. 79). Nr 786. Det finns ett affärshus i London som nyligen gjort konkurs. När böckerna undersöktes upptäckte man följande: En firma i Manchester och en annan i Kalkutta; öppnade kredit hos Londonfirman för 200.000 £. d.v.s. denna Manchesterfirmas affärsvänner som från Glasgow och Manchester skickade varor i konsignation till huset i Kalkutta trasserade på Londonhuset till beloppet 200.000 £. Samtidigt var avtalet, att Kalkuttahuset också skulle dra på Londonhuset 200.000 £. Dessa växlar såldes i Kalkutta, med pengarna köptes andra växlar och dessa skickades till London för att sätta det därvarande huset i stånd att betala de första av Glasgow och Manchester dragna växlarna. Så sattes genom detta enda geschäft växlar för 600.000 £ i världen. - Nr 971. När ett hus i Kalkutta nu köper en skeppslast [för England] och betalar den med sina egna trattor på sina Londonförbindelser och konossementen sändas hit, så kan dessa konossement genast användas av dem för att ta förskott på Lombard Street; alltså har de 8 månaders tid under vilken de kan begagna pengarna, innan deras korrespondenter måste betala växlarna."
IV. År 1848 tillsatte överhuset ett hemligt utskott för undersökning av orsakerna till krisen 1847. De vittnesmål som avlades inför detta utskott publicerades först 1857 (Minutes of Evidence, taken befor the Secret Committee of the H. of L. appointed to Inquire into the Causes of Distress etc. 1857; citerat som C. D. 1848-57). Här säger Mr Lister, direktör för Union Bank of Liverpool, bl.a.:
"2.444. Våren 1847 förelåg en otillbörlig utvidgning av krediten ... emedan affärsfolk överförde kapital till järnvägarna och samtidigt ville fortsätta sina affärer i samma omfattning som förut. Var och en trodde sannolikt till en början, att han kunde sälja järnvägsaktierna med profit och sålunda återvinna pengarna i sin affär. Han fann kanske att detta inte var möjligt och tog så kredit i sin affär, där han tidigare hade betalt kontant. Härav uppkom en utvidgning av krediten.
2.500. Dessa växlar, på vilka bankerna som övertagit dem led förluster, var det huvudsakligen växlar för spannmål eller för bomull? ... Det var växlar för produkter av alla slag; spannmål, bomull, socker o.s.v. Det fanns vid den tiden nästan ingenting som inte föll i pris, olja möjligen undantagen. - 2.506. En mäklare som accepterar en växel, accepterar den inte utan att vara tillräckligt skyddad även mot ett prisfall på den vara som tjänar som täckning.
2.512. Det finns två slags växlar som dras mot produkten. Det första är originalväxeln som utomlands dras på importören ... Växlarna, som sålunda har dragits mot produkten, förfaller ofta innan produkterna anländer. Köpmannen måste därför, om varan anländer och han inte har tillräckligt med kapital, förpanta dem hos mäklaren tills han kan sälja den. Sedan dras genast en växel av det andra slaget av Liverpool-köpmannen på mäklaren med denna vara som säkerhet ... Det blir sedan bankirens sak att hos mäklaren försäkra sig om att denne har varan och hur mycket han förskotterat på den. Han måste övertyga sig om att mäklaren har täckning för att han ska kunna få ersättning i fall av förlust.
2.516. Vi erhåller också växlar från utlandet. Någon köper där en växel på England och skickar den till ett affärshus här. Vi kan inte se på växeln, om den är förnuftigt eller oförnuftigt dragen, om den representerar produkter eller luft.
2.533. Ni sade, att utländska produkter av nästan alla slag såldes med förlust. Tror Ni att det berodde på oberättigade spekulationer i dessa produkter? - Det berodde på en mycket stor import, medan ingen motsvarande konsumtion fanns för att absorbera den. Med all sannolikhet föll konsumtionen betydligt. - 2.534. I oktober ... var produkterna nästan osäljbara."
Hur ett allmänt sauve qui peut <rädde sig, den som kan!> utvecklas på höjdpunkten av kraschen lämnar en kännare av första rang, den durkdrivne, vördige kväkaren Samuel Guerney i Overend Guerney & Co. ett vittnesmål om:
"1.262. Om det råder panik, så frågar sig en affärsman inte vad han kan få ut för sina banksedlar eller om han förlorar en eller två procent genom att sälja sina skattkammarväxlar eller möjligen tre. Är han skräckslagen, så bryr han sig inte om vinst eller förlust; han sätter sig själv i säkerhet, och låter den övriga världen göra vad den vill."
V. Angående den ömsesidiga övermättnaden av två marknader säger mr Alexander, köpman med affärer på Ostindien, inför underhusutskottet rörande banklagen 1857 (citerat som B. C. 1857):
4.330. "I samma ögonblick som jag lägger ut 6 sh. i Manchester får jag 5 sh. tillbaka i Indien; om jag lägger ut 6 sh. i Indien får jag 5 sh. tillbaka i London."
Så att alltså den indiska marknaden övermättas genom England och den engelska genom Indien. Detta var nu fallet sommaren 1857, knappt 10 år efter de bittra erfarenheterna år 1847!
"I England försiggår en ständig ackumulation av tillskottskapital som har en tendens att slutligen anta penningform. Näst efter önskan att förvärva pengar är emellertid den att göra sig kvitt dem, genom någon slags placering som lämnar ränta eller profit, den mest trängande; ty som pengar inbringar pengarna ingenting. Om det därför inte samtidigt med detta ständiga tillflöde av överskottskapital försiggår en successiv och tillräcklig utvidgning av verksamhetsfältet för sådant kapital, så måste vi utsättas för periodiska ackumulationer av pengar som söker placeringar, ackumulationer som efter omständigheterna är av större eller mindre betydelse. Under en lång rad av år var statsskulden det stora medlet att uppsuga överskottskapital i England. Sedan den 1816 nått sitt maximum och inte längre verkade absorberande, fanns varje år en summa om minst 27 miljoner som sökte investeringsfält. Därtill förekom åtskilliga kapitalåterbetalningar ... företag som behöver mycket stora kapital för sin verksamhet och tid efter annan kan avleda överskottet av overksamt kapital ... är åtminstone i vårt land nödvändiga för att kanalisera de periodiska anhopningar av överskottsrikedom i samhället som inte rymmas inom de vanliga investeringsfälten." (The Currency Question Reviewed London 1845, s. 32-34.)
Beträffande år 1845 heter det:
"Inom en mycket kort period har priserna rusat uppåt från depressionens lägsta punkt ... Den treprocentiga statsskulden står nästan i pari ... Guldet i Bank of Englands källare överstiger nu varje tidigare där upplagrat belopp. Aktier av alla slag står i ett pris som i nästan samtliga fall är svindlande, och räntefoten har sjunkit så att den är nästan nominell ... Allt bevisar att ännu en gång en svår ackumulation av overksamt kapital är förhanden i England, att ännu en gång förestår en period av spekulativ överhettning" (a. a., s. 36).
"Ehuru guldinförseln inte är något säkert tecken på vinst i utrikeshandeln, så representerar dock en del av denna guldinförsel i brist på annan förklaring uppenbarligen en sådan profit." (J. G. Hubbard, The Currency and the Country, London 1843, s. 40, 41.) "Låt oss anta, att i en period av ständigt goda affärer, lönande priser och väl fyllt penningomlopp en dålig skörd ger anledning till utförsel av 5.000.000 guld och införsel av spannmål till samma belopp. Cirkulationen [här avses, som strax visar sig, inte cirkulationen utan overksamt penningkapital - FE.] blir minskad med samma belopp. Privatpersoner kan fortfarande inneha lika mycket cirkulationsmedel, men köpmännens depositioner hos sina banker, bankernas saldon hos sina penningmäklare och reserverna i deras kassor minskar och den omedelbara följden av denna minskning av beloppet overksamt kapital kommer att bli en höjning av räntefoten t.ex. från 4 till 6%. Då affären är sund, blir förtroendet inte skakat men krediten värderas högre" (a.a., s. 42). "Faller varupriserna allmänt, så flyter de överskjutande pengarna tillbaka till bankerna i form av ökade deposita, överflöd på overksamt kapital sänker räntefoten till ett minimum, och denna tingens ordning varar till antingen högre priser eller en mer livaktig handel låter den vilande penningen träda i tjänst eller tills denna har absorberats genom placering i utländska värdepapper eller utländska varor" (s. 68).
De följande utdragen har hämtat ur den tidigare citerade parlamentsrapporten Commersial Distress 1847-48. - Till följd av missväxt och hungersnöd 1846-47 blev stor import av livsmedel nödvändig.
"Därav stort överskott av importen över exporten ... Därav ett avsevärt penningbortflöde hos bankerna och ökad hänvändelse till diskontomäklarna av folk som hade växlar att diskontera. Mäklarna började bli mera nogräknande när det gällde växlarna. Förmågan att ge kredit blev mycket allvarligt inskränkt och bland svaga firmor blev det konkurser. De som helt måste förlita sig på krediter gick under. Detta ökade den oro som redan tidigare visat sig, bankirer och andra såg att de inte med samma säkerhet som tidigare kunde räkna med att förvandla sina växlar och andra värdepapper i banksedlar för att uppfylla sina förpliktelser; de begränsade kreditgivningen ännu mer och vägrade den ofta utan vidare; de låste i många fall in sina banksedlar för att i framtiden trygga sina egna åtaganden, de föredrog att inte alls ge ut dem. Oro och förvirring tilltog dagligen, och utan Lord John Russells brev hade man haft en allmän bankrutt" (s. 74, 75).
Russells brev suspenderade banklagen. - Den tidigare nämnde Charles Turner säger också:
"Många affärshus ägde stora värden, men de hade inte likvida medel. Hela deras kapital låg i jordegendomar i Mauritius eller i indigo- och sockerfabriker. Hade de ådragit sig förpliktelser för 5-600.000 £ fanns inga likvida medel att betala växlar för dessa, och slutligen visade det sig att de bara kunde betala sina växlar medelst sin kredit och så långt denna räckte" (s. 81).
Den nämnde S. Guerney:
[1664] "För närvarande" (1848) "råder begränsning av omsättningarna och ett stort överflöd av pengar." - nr 1.763. "Jag tror inte, att det var brist på kapital som drev upp räntefoten så högt; det var paniken (the alarm), svårigheten att erhålla banksedlar."
1847 betalade England åtminstone 9.000.000 £ i guld till utlandet för importerade livsmedel. Därav 71/2 milj. från Bank of England och 11/2 ur andra källor (s. 301). - Morris, högste chef för Bank of England:
"Den 23 oktober 1847 var de offentliga fonderna och kanal- och järnvägsaktierna redan nedskrivna till sammanlagt 114.752.225 £" (s. 312).
Samme Morris, tillfrågad av Lord G. Bentinck:
"Känner Ni inte till, att allt i värdepapper eller produktion av olika slag investerat kapital har minskat i värde på samma sätt, att råvaror, bomull, siden, ull exporterats till kontinenten till bottenpriser och att socker, kaffe och te slumpades bort genom tvångsförsäljningar?" - "Det var oundvikligt, att nationen bringade avsevärda offer för att motverka det guldavflöde som den enorma införseln av livsmedel hade förorsakat." - "Tror Ni inte det hade varit bättre att tära på de 8.000.000 £ som låg i bankernas kassavalv i stället för att försöka få tillbaka guldet med sådana offer?" - "Det tror jag inte."
Nu kommentaren till denna heroism. Disraeli examinerar mr W. Cotton, direktör och tidigare chef för Bank of England.
"Vilken dividend fick bankens aktieägare 1844?" - "Den var 1% för året." - "Och dividenden för 1847?" - "9%." - "Betalar banken inkomstkatten för sina aktieägare under löpande år?" - "Javisst", - "Gjorde den det även 1844?" - "Nej."[83*] - "Då har denna banklag" (av 1844) "alltså verkat kraftigt i aktieägarnas intresse ... Resultatet är alltså att sedan denna lag införts aktieägarnas dividende stigit från 7% till 9% och inkomstskatten nu dessutom betalas av banken, medan den förut måste betalas av aktieägarna?" - "Detta är alldeles riktigt." (Nr 4.356-4.361.)
Angående skattbildning i bankerna under krisen 1847 säger mr Peace, en provinsbankir:
4.605. "Då Bank of England var nödsakad att alltmer höja sin räntefot, blev farhågorna allmänna; landsortsbankerna ökade sina myntförråd och sina sedelreserver, och många av oss, som vanligen hade kanske bara ett par hundra £ i guld eller banksedlar, lagrade nu tusental i kassaskåp och lådor, då stor ovisshet rådde angående diskontot och angående växlarnas omloppsmöjlighet i marknaden; och på så vis följde en allmän penninganhopning."
En utskottsmedlem anmärker:
4.691. "Resultatet av detta var, vilken än orsaken må ha varit under de sista tolv åren, i varje fall mera gynnsamt för judar och penninghandlare än för den produktiva klassen överhuvud."
Hur penninghandlarna kan utnyttja en kristid avslöjar Tooke:
"I metallvarudistrikten Warwickshire och Staffordshire tillbakavisades 1847 många beställningar av varor, därför att den räntefot som fabrikanten måste betala för sina växlar skulle ha slukat mer än hela hans profit." (Nr 5.451).
Låt oss ta en annan förut citerad parlamentsrapport: Report of Selected Committee on Bank Acts, communicated from the Commons to the Lords 1857 (citerad som B. C. 1847). Där förhöres mr Norman, direktör för Bank of England och ett stort ljus bland anhängarna av Currency-principle [68] och yttrar som följer:
3.635. "Ni sade att Ni var av den åsikten att räntefoten inte beror på mängden banksedlar utan av tillgång och efterfrågan på kapital. Vill Ni ange vad Ni inbegriper under kapital utom banksedlar och mynt?" - "Jag tror att den vanliga definitionen på kapital är: varor eller tjänster brukade i produktion." - 3.637. "Ni inbegriper allt i detta ord kapital, när Ni talar om räntefoten?" - "Javisst, anta att en bomullsfabrikant behöver bomull för sin fabrik. Han kommer förmodligen att skaffa sig den genom att han får ett förskott från sin bankir, och med de sedlar han då erhållit reser han till Liverpool och köper bomull. Vad han verkligen behöver är bomull; han behöver inte sedlarna eller guldet annat än som medel att erhålla bomull. Eller om han behöver medel för att betala sina arbetare, lånar han åter sedlar och betalar dem deras lön med dessa sedlar. Arbetarna å sin sida behöver föda och bostad, och pengar är medlet att betala för detta." - 3.638. "Men för pengarna betalas ränta?" - "Javisst, i första instans, men tag ett annat fall. Antag, att han köper bomull på kredit utan att skaffa sig förskott på banken. Då är skillnaden mellan priset för kontantbetalning och priset på kredit vid förfallotiden måttstocken för räntan. Ränta skulle existera, även om det inte funnes några pengar överhuvud taget."
Denna självbelåtna smörja är helt och hållet värdig en stöttepelare för currency-principen. Först den geniala upptäckten, att sedlar eller guld är medel att köpa något, och att man inte lånar dem för deras egen skull. Och av detta skulle följa, att räntefoten är reglerad, av vad? Av tillgång och efterfrågan på varor, om vilken man hittills endast visste, att de reglera varornas marknadspriser. Emellertid kan helt olika räntefot förenas med konstanta marknadspriser för varorna. - Men se detta slughuvud! På den riktiga anmärkningen: "Men för pengarna betalas ränta", som naturligtvis innesluter frågan: Vad har ränta till bankiren, som inte alls handlar med dessa varor, att göra med dessa varor? Och får inte fabrikanten pengar till samma räntefot som andra fabrikanter, som lägger ut dessa pengar på helt olika marknader, alltså på marknader där det råder andra proportioner mellan tillgång och efterfrågan på de varor som är nödvändiga för produktionen? - Allt vad detta festliga geni har att säga i denna fråga är, att om fabrikanten köper bomull på kredit, "då är skillnaden mellan priset vid kontantbetalning och priset på krediten vid förfallotiden räntans måttstock". Det förhåller sig helt tvärtom! Den gällande räntekvoten, vars reglering geniet Norman skulle förklara, är måttstocken på skillnaden mellan priset vid kontantbetalning och priset på kredit till förfallotiden. Först måste man sälja bomullen till dess pris vid kontantbetalning, och detta är bestämt genom marknadspriset som själv är reglerat genom läget för utbud och efterfrågan. Säg att priset är = 1.000 £. Därmed är affären köp och försäljning avslutad mellan fabrikanten och bomullsmäklaren. Nu kommer en annan affär till. Den mellan långivare och låntagare. Fabrikanten får värdet av 1.000 £ förskotterat i bomull, och ska betala tillbaka detta värde i pengar inom säg 3 månader. Och räntan för 1.000 £ för 3 månader, bestämd genom marknadsräntan, bildar då ett tillägg på och utöver priset vid kontantbetalning. Priset på bomullen är bestämt genom utbud och efterfrågan. Men priset på förskottet för bomullsvärdet, för de 1.000 £ för 3 månader, är bestämt genom räntefoten. Och detta, att bomullen själv sålunda förvandlas till penningkapital, bevisar för mr Norman, att ränta skulle existera även om det överhuvud inte funnes några pengar. Om det inte funnes några pengar, fanns det i varje fall ingen allmän räntefot.
Detta är för det första den vulgära föreställningen om kapital som "varor brukade i produktionen". Såvida dessa varor brukas som kapital, är deras värde som kapital till skillnad från deras värde som varor uttryckt i profiten, som utvinnes ur deras produktiva eller merkantila användning, och profitkvoten har under alla förhållanden något att göra med de köpta varornas marknadspris och deras utbud och efterfrågan men bestämmes dessutom av helt andra omständigheter. Och att räntekvoten i allmänhet har sin gräns i profitkvoten, därom råder intet tvivel. Men mr Norman borde ju säga oss hur denna gräns bestämmes, och den bestämmes genom efterfrågan och tillgång på penningkapital till skillnad från alla andra former av kapitalet. Man kunde vidare fråga: Hur bestämmes efterfrågan och tillgång på penningkapital? Det finns otvivelaktigt en dold förbindelse mellan tillgången på realkapital och tillgången på penningkapital, och lika säkert är att industrikapitalisternas efterfrågan på penningkapital bestämmes genom den verkliga produktionens förhållanden. Men i stället för att ge oss upplysning i dessa frågor erbjuder Norman oss visheten, att efterfrågan på penningkapital inte är identisk med efterfrågan på pengar som sådana; och detta gör han emedan hos honom, Overstone och de andra currencyprofeterna alltid i bakgrunden finns det dåliga samvetet, över att de genom att intervenera med lagstiftningsåtgärder försöker göra kapital av cirkulationsmedel och höja räntefoten.
Nu till Lord Overstone, alias Samuel Jones Lloyd och hans svar på frågan om anledningen till att han tar 10% för sina pengar, därför att det råder knapphet på "kapital" i landet.
3.653. "Fluktuationer i räntekvoten härröra ur den ena av två orsaker: en förändring i kapitalets värde"
(Utmärkt! Kapitalets värde är allmänt talat just räntefoten! Förändringen i räntefoten härrör alltså ur en förändring i räntefoten, "kapitalets värde" fattas teoretiskt aldrig annorlunda, som vi tidigare har visat. Eller annars, om mr Overstone med kapitalets värds förstår profitkvoten, så kommer denna djupsinnige tänkare tillbaka till att räntekvoten regleras genom profitkvoten!)
"eller ur en förändring i kvantiteten av alla inom landet förefintliga pengar. Alla fluktuationer i räntefoten, stora antingen på grund av sin varaktighet eller sitt omfång, kan tydligt spåras tillbaka till förändringar i kapitalets värde. Det kan inte finnas två mera slående praktiska illustrationer till detta sakförhållande än räntefotens stigande 1847 och under de två sista åren (1855-56)."
"De mindre fluktuationer i räntefoten, som uppstår ur en förändring i kvantiteten tillgängliga pengar, är små såväl till omfång som varaktighet. Men de förekommer ofta, och ju oftare desto mera verksamma för det som är deras syfte."
Nämligen att berika bankirer som Overstone. Vännen Samuel Guerney uttalar sig mycket naivt om detta inför Committee of Lords C. D. 1848 [/1857]:
1.324. "Är Ni av den åsikten, att de stora fluktuationerna i räntefoten som försiggick förra året var fördelaktiga för bankirerna och penninghandlarna eller inte?" - "Jag tror att de var till fördel för penninghandlarna. Alla fluktuationer i affärerna är fördelaktiga för den som har kunskap om dem (the knowing men)." - "Skulle inte bankiren i alla fall i sista hand förlora på den höga räntefoten, genom att hans bästa kunder blir ruinerade?" - "Nej, jag är inte av den åsikten, att denna verkan föreligger i någon märkbar grad."
Voila ce que parler veut dire.<Det låter höra sig!>
Till frågan om hur kvantiteten tillgängliga pengar påverkar räntefoten återkommer vi senare. Men redan nu måste noteras, att Overstone här begår en förväxling. Efterfrågan på penningkapital 1847 (före oktober fanns inga bekymmer för penningknapphet, "kvantitet av tillgängliga pengar" som han här ovan kallar det) tilltog av olika skäl. Dyrare spannmål, stigande bomullspriser, socker som blev osäljbart på grund av överproduktion, järnvägsspekulationer och krasch, med bomullsvaror överfyllda utlandsmarknader, forcerad export till och import från Indien med växelspekulationer som mål, vilket beskrivits tidigare. Alla dessa förhållanden, överproduktion i industrin likaväl som den alltför låga produktionen inom jordbruket, alltså helt olika orsaker, förorsakade stegring av efterfrågan på penningkapital, d.v.s. på kredit och pengar. Den stegrade efterfrågan på penningkapital hade sina orsaker i produktionsprocessen pågående utveckling. Men vilken än orsaken var, så var det just efterfrågan på penningkapital som gjorde att räntefoten, penningkapitalets värde steg. Om Overstone vill säga, att penningkapitalets värde steg emedan det steg, så är detta en tavtologi. Men förstår man med "kapitalets värde" profitkvotens stigande som orsak till räntefotens stigande, så kommer detta genast att visa sig vara fel. Efterfrågan på penningkapital och därmed "kapitalets värde" kan stiga även om profiten sjunker; så snart det relativa utbudet av penningkapital blir mindre, stiger dess "värde". Vad Overstone vill bevisa är att krisen år 1847 och den höga räntefot som åtföljde den ingenting hade att göra med "kvantiteten tillgängliga pengar", d.v.s. med bestämmelserna i den av honom inspirerade banklagen av 1844 [64]. I verkligheten hade den en del att göra därmed, genom att fruktan för att bankreserven skulle tömmas - framkallad av Overstone - ytterligare lade en penningpanik till krisen av 1847-48. Men här till en annan fråga. Det förelåg en brist på penningkapital förorsakad genom det väldiga omfånget av operationerna jämfört med de medel som var tillgängliga. När reproduktionsprocessen stördes till följd av felslagen skörd, för mycket järnvägsbyggande, överproduktion, framför allt av bomullsvaror, svindelaffärer med Indien och Kina, spekulationen, för stor sockerimport etc. kom krisen till utbrott. Vad som felades de människor, som köpt spannmål när den stod i 120 sh. per quarter, när den föll till 60 sh., var de 60 sh. som betalats för mycket och den motsvarande krediten som de fått på Lombard Street på spannmålen. Det var inte någon brist på sedlar som hindrade dem att byta ut sin spannmål mot pengar till det gamla priset av 120 sh. Det samma gällde för dem som importerat för mycket socker, så att detta blev nästan omöjligt att sälja. Detsamma också de herrar som bundit sitt cirkulationskapital (floating capital) i järnvägar och förlitat sig på kredit för att ersätta detta i sina "legitima affärer". För Overstone kommer allt detta till uttryck i en "moralisk förnimmelse av att hans pengar ökat i värde (a moral sense of the enhanced value of his money)". Men detta penningkapitalets höjda värde motsvarade å andra sidan direkt realkapitalets (varukapitalets och det produktiva kapitalets) sjunkande penningvärde. Kapitalets värde i den ena formen steg, därför att kapitalets värde i den andra formen sjönk. Men Overstone försöker identifiera dessa båda värden av olika kapitalsorter som ett enda kapitalvärde, och detta gör han genom att gentemot dem ställa upp en brist på cirkulationsmedel, brist på tillgängliga pengar. Men samma belopp penningkapital kan lånas ut med mycket olika mängd av cirkulationsmedel.
Låt oss nu ta hans exempel från 1847. Den officiella bankräntefoten stod: januari 3-31/2, februari 4-41/2, mars mestadels 4%, april (panik) 4-71/2, maj 5-51/2, juni i stort sett 5%, juli 5%, augusti 5-51/2%, september 5% med små variationer från 51/4, 51/2. 6%, oktober 5, 51/2, 7%, november 7-10%, december 7-5%. I detta fall steg räntan, emedan profiterna avtog och varornas penningvärde föll enormt. Om alltså Overstone i detta fall säger, att räntefoten år 1847 steg, därför att kapitalets värde steg, så kan han med kapitalets värde endast förstå penningkapitalets värde, och penningkapitalets värde är just räntefoten och ingenting annat. Men sedan sticker rävsvansen fram, och kapitalets värde identifieras med profitkvoten.
Vad den höga räntefot, som betalades 1856, angår, så var Overstone naturligtvis okunnig om att den till en del var ett symptom på att den sortens kreditjobbare uppstått, som betalar räntan inte ur sin profit utan ur andras kapital; han påstod bara ett par månader före krisen 1857 att "affärerna genomgående var sunda".
Vidare förklarade han:
3.722. "Föreställningen att affärsprofiten förstöres genom att räntefoten stiger är högst missvisande. För det första är en höjning av räntefoten sällan av lång varaktighet; för det andra, om den är långvarig och betydande, så är den till sin natur en stegring av kapitalets värde. Och varför stiger kapitalets värde? Emedan profitkvoten stigit."
Här får vi alltså äntligen veta, vilken innebörd "kapitalets värde" har. För övrigt kan profitkvoten förbli hög en längre tid under det att företagarvinsten sjunker och räntefoten stiger, så att räntan slukar den största delen av profiten.
3.724. "Höjningen av räntefoten är en följd av den enorma utvidgningen av affärerna i vårt land och den stora höjningen av profitkvoten; och om det klagas över att den höjda räntefoten förstör dessa två goda ting som varit dess egen orsak, så är det en logisk absurditet, om vilken man inte vet vad man ska säga."
Detta är precis så logiskt som om han sa: den höjda profitkvoten har blivit följden av att varupriserna stigit genom spekulation, och om det klagas över att prisstegringen förstör sin egen orsak nämligen spekulationen, så är det en logisk absurditet etc. Att en sak slutligen kan förstöra sin egen orsak, är en logisk absurditet bara för ockraren, som är förälskad i den höga räntefoten. Romarnas storhet var orsaken till deras erövringar, och deras erövringar förstörde deras storhet. Rikedom är orsaken till lyx - och lyx verkar förstörande på rikedomen. Denna fiffikus! Den nuvarande borgerliga världens idioti kan inte tecknas bättre än genom den respekt som hela England hyste för miljonärens "logik", denne dung-hill aristocrat <uppkomling>. För övrigt, om hög profitkvot och ökad handel kan vara orsak till hög räntefot, är fördenskull hög räntefot ingalunda orsak till hög profit. Och frågan är just, om inte denna höga ränta (som faktiskt visade sig under krisen) fortsätter att bestå eller rentav drives till sin spets, sedan den höga profitkvoten för länge sedan gått all världens väg.
3.718. "Vad beträffar en stor höjning av diskontokvoten, så är det en omständighet som helt och hållet härrör från det formerade kapitalvärdet, och orsaken till detta förökade kapitalvärde tror jag att var och en kan upptäcka med fullständig klarhet. Jag har redan omnämnt det faktum, att under de 13 år denna banklag verkat, Englands handel har växt från 45 till 120 miljoner £. Man kan reflektera över vad allt denna korta sifferuppgift innesluter; man kan tänka på den enorma efterfrågan på kapital, som en så enorm ökning av handeln för med sig, och att den naturliga källan från vilken denna stora efterfrågan skulle tillfredsställas, nämligen landets årliga besparingar, under de sista 3 eller 4 åren förtärts i oprofitabla utgifter för krigsändamål. Jag tillstår, att jag är förvånad över att räntefoten inte är ännu högre än den är; eller med andra ord, jag är överraskad över att kapitalbristen till följd av dessa jättelika operationer inte är ännu värre än Ni redan funnit den vara."
Vilken fantastisk röra av ord vår logiske ockrare presterar! Här är han igen med sitt stigande kapitalvärde. Han tycks inbilla sig, att å ena sidan sker denna enorma utvidgning av reproduktionsprocessen, alltså ackumulation av verkligt kapital, medan andra sidan ett "kapital" existerar på vilket det uppstår en "enorm efterfrågan" för att åstadkomma denna jättestora ökning av handeln! Var då inte denna enorma ökning av produktionen en ökning av kapitalet själv, och om den skapade efterfrågan, skapade den inte också utbudet och samtidigt en ökad tillgång på penningkapital? Om räntefoten steg mycket högt, så var det ju därför att efterfrågan på penningkapital växte ännu snabbare än tillgången, vilket med andra ord innebär att när industriproduktionen utvidgas dess operationer på basis av kreditsystemet också expanderar. Detta betyder att den märkliga industriexpansionen skapade en ökad efterfrågan på kredit, och denna efterfrågan är tydligen det som vår bankir menar med den "enorma efterfrågan på kapital". Det var säkerligen inte blotta utvidgningen av efterfrågan på kapital, som höjde exporthandeln från 45 till 120 miljoner. Och vad menar Overstone då han säger, att landets årliga besparingar som slukades av Krimkriget bildar den naturliga tillförselkällan för denna stora efterfrågan? För det första, hur kunde då England ackumulera 1792-1815, vilket var ett mycket annorlunda krig än det lilla Krimkriget? För det andra, om den naturliga källan sinat, från vilken källa flöt då kapitalet? England har som bekant inte upptagit lån hos främmande nationer. Och om det nu finns en artificiell källa vid sidan av den naturliga, så skulle det ju ha varit behagligast för nationen att använda den naturliga källan i krig och den artificiella i affärerna. Men om nu bara det gamla penningkapitalet existerade, kunde det fördubbla sin verksamhet genom hög räntefot? Mr Overstone tror uppenbarligen, att landets årliga besparingar (som i detta fall påstås bliva konsumerade) bara förvandlas till penningkapital. Men om ingen verklig ackumulation, d.v.s. utvidgning av produktionen och ökning av produktionsmedlen ägde rum, vad skulle då ackumulationen av fordringar och skulder i penningform på denna produktion tjäna till?
Den ökning av "kapitalets värde", som är ett resultat av hög profitkvot, blandar Overstone ihop med den ökning, som förorsakas av ökad efterfrågan på penningkapital. Detta gör han även om denna efterfrågan ökas av orsaker, som är alldeles oberoende av profitkvoten. Han anför själv som exempel, att denna steg år 1847 till följd av att realkapitalets värde minskade. Allt eftersom det passar honom hänför han kapitalets värde till realkapital eller penningkapital.
Denna oredlighet hos vår banklord, tillsammans med hans skolmästaraktigt formulerade, trångsynta bankirståndpunkt visar sig vidare i det följande:
3.728. (Fråga.) "Ni sade, att enligt Er åsikt diskontoräntan inte är av någon väsentlig betydelse för köpmannen; vill Ni benäget säga vad Ni anser om den vanliga profitkvoten?"
Mr Overstone förklarade att denna fråga "omöjligt" kunde besvaras.
3.729. "Antaget att genomsnittsprofitkvoten är 7-10%; då måste väl en ändring i diskontoräntan från 2% till 7 eller 8% väsentligt beröra profitkvoten, inte sant?"
(Själva frågan blandar ihop förtagarvinstens kvot och profitkvoten och förbiser, att profitkvoten är den gemensamma källan till ränta och företagarvinst. Räntefoten kan lämna profitkvoten oberörd, men inte företagarvinsten. Overstones svar):
"För det första kommer inte affärsmännen att betala en diskontoränta som i förväg berövar dem största delen av deras profit; de kommer hellre att inställa sina affärer än att göra detta."
(Ja, om de kan utan att ruinera sig själva. Så länge deras profit är hög betalar de diskonto av fri vilja, när den är låg, därför att de måste.)
"Vad betyder diskonto? Varför diskonterar någon en växel? ... Därför att han vill förfoga över ett större kapital."
(Halte-lá! Emedan han vill påskynda returen i pengar av sitt bundna fasta kapital och undvika stillastående i affärerna. Emedan han måste täcka förfallna betalningar. Utökat kapital begär han bara om affären går bra eller, om han spekulerar med främmande kapital just för att de går dåligt. Diskontot är ingalunda bara ett medel att utvidga affären.)
"Och varför vill han få kommando över ett större kapital? Emedan han vill använda detta kapital; och varför vill han använda detta kapital? Emedan det är profitabelt; det vore emellertid inte profitabelt för honom, om diskontot slukade hans profit."
Denne självbelåtne logiker förutsätter, att växlar diskonteras bara för att utvidga affären och att affären utvidgas därför att den är profitabel. Den första förutsättningen är falsk, den vanlige affärsmannen diskonterar för att påskynda omvandlingen av pengar till kapital och därigenom hålla reproduktionsprocessen flytande; inte för att utvidga affären och få tillskottskapital utan för att utjämna den kredit han ger genom den kredit han tar. Vill han utvidga sin affär på kredit, är det till föga nytta för honom att diskontera växlar; han kommer hellre att ta ett fast lån på längre tid. Kreditjobbaren kommer visserligen att låta diskontera sina växlar för att utvidga sitt geschäft, för att täcka det ena fula geschäftet med ett annat. Inte för att göra profit utan för att sätta sig i besittning av andras kapital.
Sedan Overstone sålunda definierat diskontering som utlåning av tillskottskapital (i stället för som förvandling av växlar, som representerar kapital, till kontanta pengar) drar han sig snabbt tillbaka, när man försöker sätta tumskruvarna på honom.
3.730. "(Fråga:) Måste inte köpmännen, sedan de en gång är engagerade i affären, fortsätta sina operationer en viss tid även om räntefoten skulle börja stiga? (Overstone.) Otvivelaktigt är det så, att vid vilken som helst enskild transaktion, då någon kan få förfoga över kapital till en låg räntefot i stället för till en hög, saken från denna begränsade synpunkt är angenäm för honom."
Däremot står det i vida fältet varför Overstone med "kapital" nu plötsligt menar sitt bankirkapital och betraktar den man som diskonterar växlar hos honom som en man utan kapital, emedan dennes kapital existerar i varuform eller penningformen för hans kapital är en växel som Overstone överför till en annan penningform.
3.732. "När det gäller banklagen av 1844, kan Ni ange de ungefärliga proportionerna mellan räntefoten och bankens guldreserv? Är det riktigt att när det fanns guld i banken för 9 eller 10.000.000 £ var räntefoten 6 eller 7% och när det fanns 16.000.000 £ räntefoten stod vid c:a 3 á 4%?"
(Frågeställaren vill tvinga honom att förklara räntefoten ur räntefoten, i vilken mån den påverkas av den guldmängd som finns i banken och i vilken mån av kapitalets värde.)
"Jag vill inte påstå, att detta är fallet ... men om det är så, tror jag att vi måste tillgripa ännu skarpare åtgärder än 1844; ty om det skulle vara riktigt, att ju större guldkassan är desto lägre räntefoten, då måste vi arbeta utifrån denna vetskap och höja guldkassan till ett obegränsat belopp, och då skulle vi nedbringa räntan till noll."
Frågeställaren Cayley fortsätter, oberörd av detta dåliga skämt:
3.733. "Om det vore så, antag då att 5 miljoner guld skulle gå tillbaka till banken, då skulle under loppet av de närmaste 6 månaderna guldkassan utgöra c:a 16 miljoner, och om man antar att räntefoten föll till 3 á 4%, hur skulle man då kunna påstå, att räntefotens fall berodde på en stor minskning av affärerna?" - "Jag sade, att den stora höjningen helt nyligen av räntefoten, inte räntefotens fall, var nära förknippad med den stora expansionen av affärerna."
Men vad Cayley säger är detta: Om stigande räntefot tillsammans med krympande guldkassa är ett tecken på att affärerna expanderar, så måste fallande räntefot tillsammans med ökad guldkassa vara ett tecken på att affärerna minskar. På detta har Overstone inget svar.
3.736. "(Fråga:) Jag lade märke till att Ni (i texten står hela tiden Your Lordship) sade, att penningen är instrumentet för att erhålla kapital."
(Detta är just det bakvända, att fatta den som ett instrument; den är en form av kapitalet.)
"Består inte den stora svårigheten när guldkassan minskar (i Bank of England) tvärtom i att kapitalisterna inte kan få några pengar?" (Overstone:) "Nej, det är inte kapitalisterna utan sådana som inte är kapitalister som försöker att få pengar, och varför försöker de att få pengar? ... Därför att de genom pengarna får kommando över kapitalistens kapital för att sköta sådana människors affärer som inte är kapitalister."
Här förklarar han rentav, att fabrikanter och köpmän inte är kapitalister, och att kapitalistens kapital endast är penningkapital.
3.737. "Är då personer som drar växlar inte kapitalister?" - "De som drar växlar är möjligen kapitalister, möjligen inte."
Här sitter han fast.
Nu tillfrågas han, om inte köpmännens växlar representerar de varor, som de har försålt eller skeppat. Han bestrider, att dessa växlar representerar varornas värde alldeles som banksedeln guldet. (3.740-41.) Detta är verkligen fräckt.
3.742. "Är det inte köpmannens avsikt att få pengar?" - "Nej, att få pengar är inte hans avsikt när han drar växeln, utan när han diskonterar den."
Växeldragning är förvandling av vara till en form av kreditpengar liksom växeldiskontering är förvandling av dessa kreditpengar till andra, nämligen banksedlar. I varje fall medger mr Overstone här, att man diskonterar med avsikt att erhålla pengar. Förut förklarade han att diskonteringen syftade till att man skulle erhålla tillskottskapital, inte till att förvandla en form av kapital till en annan.
3.743. "Vad är det som affärsvärlden mest önskar under trycket av en panik sådan som enligt Er utsago förekommit år 1825, 1837 och 1839? Syftar dess medlemmar till att komma i besittning av kapital eller av gällande betalningsmedel?" - "De syftar till att få kommando över kapital för att fortsätta affärerna."
Deras avsikt är att få betalningsmedel för sin egna förfallande växlar, på grund av den rådande kreditbristen, och för att inte behöva göra sig av med sina varor till underpris. Har de själva inget kapital, så får de naturligtvis med betalningsmedlen också kapital, eftersom de får värde utan ekvivalent. Penningbegäret som sådant består alltid av en önskan att omsätta värde ur varuformen eller skuldfordran i penningformen. Därav, även bortsett från kriserna, den stora skillnaden mellan kapitalupplåning och diskontering. Den senare åstadkommer endast en förvandling av penningfordringar från en form till en annan eller till verkliga pengar.
[Jag - utgivaren - tillåter mig att inskjuta en anmärkning på denna punkt.
Hos Norman liksom hos Lloyd Overstone står bankiren alltid som den som "förskotterar kapital" och hans kund som den som begär "kapital" av honom. Så säger Overstone, att någon låter diskontera växlar genom honom, "emedan han vill ha kapital" (3.729), och det skulle vara angenämt för samme man, om han "kan få förfoga över kapital till låg räntefot" (3.730). "Penningen är instrument för att erhålla kapital" (3.736), och vid en panik i affärsvärlden önskar dess medlemmar mest "att få kommando över kapital" (3.743). Trots all förvirring hos Lloyd Overstone angående vad kapital är, står ändå så mycket klart, att han betecknar det som bankiren ger affärskunden som kapital, som ett av kunden inte tidigare ägt, honom förskotterat kapital, som är ett tillskott till det han dittills förfogat över.
Bankiren har blivit så van vid att figurera som fördelare av det i penningform disponibla samhälleliga kapitalet - i form av utlåning - att varje funktion i vilken han ger ut pengar förekommer honom som utlåning. Alla pengar som han betalar ut tycks honom vara förskott. Är pengarna utbetalade direkt som lån, så är detta bokstavligen riktigt. Är de placerade i växeldiskontering, så är det i verkligheten förskott för honom själv till växelns förfallodag. Så befästes i hans huvud föreställningen, att han inte kan göra några betalningar som inte är förskott. Och detta inte bara i den meningen, att varje penningplacering i syfte att få ränta eller profit ekonomiskt betraktas som ett förskott, vilket vederbörande penningägare i sin egenskap av privatman lämnar sig själv i egenskap av företagare. Utan förskott i den bestämda meningen, att bankiren överlämnar till kunden en summa i lån, som med samma belopp ökar det kapital som denne förfogar över.
Det är denna föreställning som, överförd från bankkontoret till den politiska ekonomin, skapat den förvirrade stridsfrågan om det som bankiren ställer till förfogande åt sin affärskund i kontanta pengar är kapital eller bara pengar, cirkulationsmedel, currency. För att avgöra denna i grunden enkla stridsfråga måste vi se saken från bankkundens ståndpunkt. Det avgörande är vad denne begär och erhåller.
Beviljar banken affärskunden ett lån helt enkelt på hans personliga kredit utan att han å sin sida ställer säkerhet, så är saken klar. Han får utan tvivel ett förskott av bestämd värdestorlek som tillskott till det kapital han tidigare använt. Han får det i penningform; alltså inte bara pengar utan också penningkapital.
Om förskottet betalas ut mot att han pantsätter värdepapper etc., så är det förskott i den meningen att pengar betalas till honom under förbehåll av återbetalning. Men inte förskott av kapital. Ty värdepapperen representerar också kapital och det till ett högre belopp än förskottet. Mottagaren får alltså mindre kapitalvärde än han ger i pant; det är för honom inget förvärv av tillskottskapital. Denna affär gör han inte för att han behöver kapital - det har han ju i sina värdepapper - utan för att han behöver pengar. Här föreligger alltså förskott av pengar, men inte av kapital.
Om förskottet presteras mot diskontering av växlar, så försvinner även formen av förskott. Det föreligger köp och försäljning. Växeln går genom endossering över i bankens ägo, penningen däremot i kundens äga. Det är inte tal om återbetalning från hans sida. Om kunden med en växel eller liknande kreditinstrument köpet pengar kontant, så är det inte mer eller inte mindre ett förskott än om han köpt de kontanta pengarna med sina övriga varor bomull, järn, spannmål. Och allra minst kan det vara tal om ett förskott av kapital. Varje köp och försäljning mellan köpman och köpman är ett överförande av kapital. Men ett förskott förekommer bara där överförandet av kapital inte är ömsesidigt utan ensidigt och sker på viss tid. Kapitalförskott genom växeldiskontering kan alltså bara förekomma när en växel inte alls representerar några försålda varor, vid växelspekulation, och sådan går ingen bankir med på, så snart han inser vad det är fråga om. I regelbundna diskontoaffärer får alltså bankkunden inte förskott vare sig i pengar eller försåld vara.
De fall, där kunden begär kapital av banken och får det, är alltså tydligt skilda från dem, då han bara får pengar förskotterade eller köper dem i banken. Och då särskilt mr Lloyd Overstone bara i de allra sällsyntaste fall brukade förskottera sina kunder utan täckning (han var min firmas bankir i Manchester) så är det likaledes klart, att hans sköna skildring av de kapitalmängder som de storsinta bankirerna förskotterar de kapitalbehövande fabrikanterna är bara skryt.
I kapital 32 säger Marx för övrigt i huvudsak detsamma: "Efterfrågan på betalningsmedel är ren efterfrågan på omsättningsmöjlighet i pengar, i den mån köpmän och producenter kan erbjuda goda säkerheter. När säkerheter inte kan erbjudas, är den alltid efterfrågan på penningkapital, såvida alltså ett förskott av betalningsmedel ger köpmän och producenter inte bara penningformen utan också den ekvivalent de saknar att betala med i vilken form det än gäller." - Vidare i kapital 33: "Vid utvecklat kreditväsen, där pengarna koncentreras i bankernas händer, är det åtminstone nominellt de som förskotterar dem. Detta förskott hänför sig inte till det cirkulerande penningbeloppet. Det är förskott av cirkulation, inte förskott av det kapital som denna bringar att cirkulera." Även mr Chapman, som måste veta det, bekräftar ovanstående uppfattning av diskontoaffärer: B. C. 1857: "Bankiren har växeln, bankiren har köpt växeln" (a.a. fråga 5.139).
Vi kommer för övrigt ännu en gång tillbaka till detta tema i kap. 28. - FE.]
3.744. "Vill Ni benäget beskriva vad Ni verkligen menar med uttrycket kapital?" - (Svar av Overstone:) "Kapital består av olika varor, medelst vilka affären hålles i gång (capital consists of various commodities, by the means of which the trade is carried on); det finns fast kapital, det finns cirkulerande kapital. Edra skepp, edra lagerhus och skeppsvarv är fast kapital, edra livsmedel, kläder o.s.v. är cirkulerande kapital."
3.745. "Har guldutflödet till utlandet skadliga följder för England?" - "Nej, inte i ordets verkliga mening."
[Nu kommer Ricardos gamla penningteorin.]
... "enligt tingens naturliga ordning fördelar sig pengarna i världen i vissa proportioner på olika länder. Dessa proportioner är av sådan art, att vid dylik fördelning (av pengarna) utbytet mellan ett visst land å ena sidan och alla andra länder å den andra är ren byteshushållning; men det förekommer störande inflytelser som tid efter annan beröra denna fördelning, och om dessa inflytelser föreligger, flyter ett givet lands pengar bort till andra länder." - 3.746. "Nu använder Ni uttrycket pengar. Om jag förstod Er rätt, så kallade Ni det tidigare för förlust av kapital." - "Vad kallade jag förlust av kapital?" - 3.747. "Guldutflödet." - "Nej, det sade jag inte. Om ni behandlar guld som kapital, så är det utan tvivel en förlust av kapital; det är förlust av en viss proportion av den ädelmetall varav världspenningen består." 3.748. "Sade Ni inte tidigare, att en växel med sin diskontoränta bara är en symbol för en förändring i kapitalets värde?" - "Jovisst." - 3.749. "Och att diskontoräntan i allmänhet ändras med guldreserven i Bank of England?" - "Ja, men jag har redan sagt att de fluktuationer i räntefoten som härröra ur en förändring av kvantiteten pengar"
(därmed förstår han alltså här kvantiteten av verkligt guld), "är mycket ringa i ett land ..."
3.750. "Vill Ni alltså säga, att kapitalet minskar, om en längre men ändå bara tillfällig höjning av diskontot över dess vanliga nivå äger rum?" - "En minskning i en viss mening av ordet. Förhållandet mellan kapitalet och efterfrågan på detta har ändrats; men möjligen genom ökad efterfrågan, inte genom en minskning i kvantiteten capital."
(Men tidigare var ju just kapital = pengar eller guld, och ännu tidigare förklarades höjning av räntefoten genom hög profitkvot, vilken berodde på en expansion inte en inskränkning av handel och kapital.)
3.751. "Vilket kapital hänsyftar Ni på i detta sammanhang?" - "Det kommet helt och hållet an på vad för kapital varje enskild person har behov av. Det är kapitalet som hela nationen har till sitt förfogande för att fortsätta sin handel, och om denna fördubblas, så måste det innebära en stor ökning av efterfrågan på det kapital varmed den ska fortsättas."
(Denne fiffige bankir fördubblar först handeln och sedan efterfrågan på kapitalet med vilken den ska fördubblas. Han ser alltid bara kunden, som hos mr Lloyd begär ett större kapital för att fördubbla sina affärer.)
"Kapitalet är som varje annan vara;" (men kapitalet är ju enligt mr Lloyd ingenting annat än varornas totalitet) "dess pris växlar" (således, varorna ändrar sitt pris två gånger, en gång som vara, den andra som kapital) "alltefter tillgång och efterfrågan."
3.752. "Förändringar av diskontoräntan har i allmänhet ett samband med förändringar i guldbeloppet i bankens skattkammare. Är det detta kapital Ni menar?"
- "Nej." - 3.753. "Kan Ni ange något tillfälle, då Bank of England hade ett stort kapitalförråd samtidigt som diskontoräntan stod högt?" - "I Bank of England deponeras inte kapital utan pengar." - 3.754. "Ni konstaterade, att räntefoten är beroende av kapitalmängden; vill Ni benäget ange vad för sorts kapital Ni menar och, om Ni kan, utpeka ett tillfälle då det låg ett stort guldförråd i banken och räntefoten samtidigt var hög." - "Det är mycket sannolikt" (aha!) "att anhopningen av guld i banken sammanfaller med låg räntefot, emedan en period av minskad efterfrågan på kapital" (nämligen penningkapital, den tid som det här är frågan om, 1844 och 45 var en högkonjunktur) "är en period under vilken medel eller verktyg genom vilket man kommenderar över kapital naturligtvis kan ackumuleras." - 3.755. "Ni tror alltså, att inget samband existerar mellan diskontoräntan och guldmängden i banken?"
- "Det kan existera ett samband, men det är inget principiellt sådant;" (hans banklag av 1844 gör det emellertid just till en princip för Bank of England att reglera räntefoten efter mängden i dess besittning befintligt guld) "det kan finnas en tidsöverensstämmelse (their may be a coincidence of time)." - 3.758. "Ni vill alltså säga, att svårigheten för köpmännen här i landet under tider av penningbrist till följd av hög diskontoränta består i att skaffa kapital och inte i att skaffa pengar?" - "Ni blandar i hop två saker, som jag inte finner förenliga i denna form; svårigheten består i att skaffa kapital och svårigheten består i att skaffa pengar ... Svårigheten att skaffa pengar och svårigheten att skaffa kapital är samma svårighet men betraktad på olika stadier under förloppet."
Här har fisken återigen fångats i nätet. Den första svårigheten är att diskontera en växel eller att få ett förskott med varor som säkerhet. Det är svårigheten att förvandla ett kapital, eller ett kommersiellt värdetecken för kapital, till pengar. Och denna svårighet manifesteras bland annat i en hög räntefot. Men när man har fått ut pengarna, vari består då den andra svårigheten? Kan man någonsin ha svårt att bli av med sina pengar om det bara är frågan om att betala? Och är det fråga om köp, var har någonsin i kristider funnits svårigheter att köpa? Och om vi för resonemangets skull antar, att detta hänför sig till ett särskilt fall, som en fördyring av spannmål, bomull, eller dylikt, så kunde denna svårighet bara visa sig i priset på varan, inte i värdet av penningkapitalet, d.v.s. räntefoten; och denna svårighet är ju övervunnen genom att vår man nu har pengar för att köpa med.
3.760. "Men en högre diskontoränta innebär dock en ökad svårighet att få pengar?" - "Det är svårare att få pengar, men det är inte just penninginnehavet det kommer an på; detta är bara den form (och denna form bringar profit i bankirens hand) i vilken den ökade svårigheten att få kapital visar sig i ett civiliserat samhälles komplicerade förhållanden."
3.763. (Svar av Overstone:) "Bankiren är förmedlaren, som å ena sidan tar emot deposita och å andra sidan använder dessa depositioner, i det han anförtror dem i formen av kapital till personer vilka o.s.v."
Här har vi äntligen vad han menar med kapital. Han förvandlar penningen till kapital, i det han "anförtror" den eller, mindre eufemistiskt, i det han lånar ut den mot ränta.
Sedan Overstone förut sagt, att en förändring av diskontoräntan inte har något väsentligt samband med förändring i storleken av bankens guldförråd eller den existerande penningmängden utan på sin höjd inträffar samtidigt, upprepar han:
3.804. "Om pengarna i ett land minskas genom bortflöde, så stiger deras värde, och Bank of England måste anpassa sig till denna förändring i penningens värde."
(Alltså till värdet av penningen som kapital, med andra ord till räntefoten, ty värdet av penningen som pengar förblir jämfört med varorna detsamma.)
"Vad man tekniskt uttrycker så, att den höjer räntefoten." 3.819. "Jag sammanblandar aldrig dessa båda."
Nämligen pengar och kapital av den enkla anledningen, att han aldrig skiljer dem från varandra.
3.834. "Den mycket stora summan (för spannmål år 1847) som måste betalas ut för nödvändigt livsuppehälle inom landet och som i verkligheten var kapital."
3.841. "Variationerna i diskontoräntan har otvivelaktigt en mycket nära relation till guldreservens ställning (i Bank of England) ty reservens ställning anger ökning eller minskning av den i landet tillgängliga penningmängden; och i samma proportion som penningmängden i landet tilltar eller avtar faller eller stiger penningens värde och diskontots bankränta anpassar sig därefter."
Här medger han alltså det han en gång för alla bestred i nr 3.755.
3.842. "Det finns ett nära samband mellan bägge."
Nämligen guldmängden i "issue department" och sedelreserven i "banking department". Här förklarar han förändringen i räntefoten ur en förändring av penningkvantiteten. Men denna förklaring är felaktig. Reserven kan minska därför att den cirkulerande penningmängden tilltar. Detta är fallet, om allmänheten tar mera sedlar i anspråk och den lagrade mängden ädelmetall inte avtar. Men då stiger räntefoten, emedan bankkapitalet i Bank of England då enligt lagen av 1844 [64] är begränsat. Därom får han emellertid inte tala, då bankens två "department" till följd av denna lag inte har något gemensamt med varandra.
3.859. "En hög profitkvot kommer alltid att framkalla stor efterfrågan på kapital; en stor efterfrågan på kapital kommer att stegra dess värde."
Här till slut sambandet mellan hög profitkvot och efterfrågan på kapital som Overstone föreställer sig det. Nu hade t.ex. bomullsindustrin en hög profitkvot åren 1844-45, emedan det rådde stor efterfrågan på bomullsvaror och råbomull var billigt och förblev billig. Kapitalets värde (och enligt ett tidigare citat kallar Overstone för kapital det som var och en behöver för sin affär), alltså här råbomullens värde, höjdes inte för fabrikanten. Nu må den höga profitkvoten ha gett mången bomullsfabrikant en anledning att låna pengar för att utvidga sin verksamhet. Därigenom steg, hans efterfrågan på penningkapital och inte något annat.
3.889. "Guld kan vara pengar eller inte, alldeles som papper kan vara sedlar eller inte."
3.896. "Om jag förstått Er rätt, har Ni uppgett det argument som Ni använde år 1840; att fluktuationerna i de sedlar som Bank of England hade i cirkulation måste rätta sig efter fluktuationerna i dess guldbelopp?" - "Jag uppger det såtillvida ... att vi enligt våra nuvarande kunskaper måste till de cirkulerande sedlarna också addera de sedlar som finns i Bank of Englands reserv."
Detta är överdrivet. Den godtyckliga bestämmelsen, att banken tillverkar så mycket papperssedlar som den har guldbehållning och därutöver 14 miljoner, betingar naturligtvis att dess sedelutgivning fluktuerar med guldbehållningens fluktuationer. Men då "våra nuvarande kunskaper" klart visar att mängden sedlar som banken enligt detta kan fabricera (och som issue department överlämnar till banking department) - att denna cirkulation mellan de båda avdelningarna av Bank of England, fluktuerande med fluktuationerna i guldbehållningen, inte bestämmer fluktuationen i banksedlarnas cirkulation utanför Bank of England, så blir den senare, den verkliga cirkulationen, ur bankförvaltningens synpunkt helt betydelselös, och cirkulationen mellan bankens två avdelningar, som skiljer sig från den verkliga vilket avspeglar sig i reserven, blir den enda och avgörande. Men för yttervärlden är den viktig bara såtillvida att reserven anger dels om banken närmar sig sitt lagliga maximum för sedelutgivning och dels hur mycket bankens kunder ännu kan få ut från banking department. Det följande är ett briljant exempel på Overstones oärlighet.
4.243. "Fluktuerar enligt Er åsikt kapitalmängden från den ena månaden till den andra i en sådan grad, att dess värde därigenom förändras på det sätt som vi under de sista åren märkt i diskontoräntans fluktuationer?" - "Förhållandet mellan utbud och efterfrågan på kapital kan otvivelaktigt fluktuera även under korta tidrymder ... Om Frankrike i morgon meddelar att det kommer att ta upp ett mycket stort lån, så skulle det otvivelaktigt genast förorsaka en stor förändring i penningens värde, d.v.s. i värdet på kapitalet i England."
4.245. "Om Frankrike annonserar, att det plötsligt för något ändamål behöver varor till ett värde av 30 miljoner, så kommer det att framkalla en stor efterfrågan på kapital, för att nu begagna den mera vetenskapliga och enkla termen."
4.246. "Det kapital som Frankrike skulle vilja köpa med sitt lån är en sak; pengarna med vilka Frankrike köper detta är en annan sak; är det penningen som ändrar sitt värde eller inte?" - "Vi kommer nu tillbaka till den gamla frågan, och den tror jag är mera lämplig för studerkammaren än för detta kommittérum."
Och härmed drar han sig tillbaka, men inte till studerkammaren.[84*]
Våra iakttagelser av kreditens väsen har hittills gett anledning till följande slutsatser:
I. Utbildning av krediten nödvändig för att förmedla profitkvotens utjämning eller denna utjämnings rörelse, av vilken hela den kapitalistiska produktionen är beroende.
II. Nödvändig för att minska cirkulationskostnaderna.
1) En viktig cirkulationskostnad är penningen själv, i den mån den har egenvärde. Den ekonomiseras på tre olika sätt genom krediten.
A. Genom att den helt bortfaller för en stor del av kreditaktionerna.
B. Genom att omloppsmedlets cirkulation påskyndas.[85*] Detta sammanfaller delvis med det som säges under 2). Å ena sidan är nämligen hastighetsökningen av teknisk art; d.v.s. vid i övrigt konstant storlek och mängd av verkligt konsumtionsförmedlande varuomsättning, så förrättar en mindre mängd pengar eller penningtecken samma tjänst. Detta är en fråga om bankväsendets teknik. Å andra sidan påskyndar krediten varuomsättningens hastighet och härigenom penningcirkulationens hastighet.
C. Genom att papper ersätter guld som pengar.
2) Ökad hastighet för de enskilda faserna i cirkulationen eller varuomsättningen genom krediten, som ytterligare påskyndar kapitalets omvandling och därmed reproduktionsprocessen överhuvud. (Å andra sidan tillåter krediten de båda akterna köp och försäljning att hållas skilda från varandra under längre tid och tjänar därför som basis för spekulationen.) Sammandragning av reservfonden, vilket kan betraktas på två sätt: å ena sidan som en minskning av cirkulationsmedlet, å andra sidan som begränsning av den del av kapitalet som alltid måste existera i penningform.[86*]
III. För bildande av aktiebolag. Härigenom:
1) Expansion av produktion och företag i en oerhörd skala, som var omöjlig att uppnå för enskilda kapital. Även sådana företag som tidigare var underställda regeringen blir samhälleliga.
2) Kapitalet, som i och för sig vilar på samhälleligt produktionssätt och förutsätter samhällelig koncentration av produktionsmedel och arbetskraft, får här direkt formen av samhällskapital (kapital hos direkt associerade individer) i motsats till privatkapital, och dess företag uppträda som samhällsföretag i motsats till privatföretag, det är kapitalets upphävande som privategendom inom det kapitalistiska produktionssättets egna gränser.
3) Förvandling av den verkligt fungerande kapitalisten till enbart dirigent, förvaltare av andras kapital och av kapitalägaren till enbart ägare, ren penningkapitalist. Till och med om dividenderna, som de får, innesluter ränta och förtagarvinst, d.v.s. totalprofiten (för dirigentens arbete är eller ska vara ren arbetslön för ett visst slag av kvalificerat arbete, vars pris regleras på arbetsmarknaden som varje annat arbete), så drages denna totalprofit ändå i form av ränta, d.v.s. som ren kompensation för kapitalägandet, vilket nu skiljes från funktionen i den verkliga reproduktionsprocessen alldeles som denna funktion i dirigentens person skiljes från kapitalegendomen. Nu framstår hela profiten (inte längre bara räntan, den del som rättfärdigas som långivarens profit) som utvunnet främmande merarbete, som har uppkommit genom att produktionsmedlen förvandlats till kapital, d.v.s. ur deras främlingsskap gentemot den verkliga producenten, ur deras motsättning som främmande egendom gentemot alla i produktionen faktiskt sysselsatta individer från direktören till den siste daglönaren. I aktiebolagen är funktionen skild från kapitalegendomen, alltså arbetet också helt skilt från ägandet av produktionsmedel och merarbete. Detta resultat av den kapitalistiska produktionens högsta utveckling är ett nödvändigt genomgångsstadium för återförvandlingen av kapitalet till producenternas egendom, men inte mer som de enskilda producenternas privategendom, utan som deras gemensamma, direkta samhällsegendom. Detta genomgångsstadium ska också förvandla alla funktioner i reproduktionsprocessen som ännu hör ihop med kapitalägandet till blott och bart funktioner för de förenade producenterna, till samhälleliga funktioner.
Innan vi går vidare, kan ytterligare följande ekonomiskt viktiga fakta noteras: eftersom profiten i aktiebolagen antar ren ränteform, kan sådana företag som inte avkastar mera än ränta fortsätta att existera, och detta är en av orsakerna till den allmänna profitkvotens fallande tendens, då dessa företag, där det konstanta kapitalet är proportionellt oerhört mycket större än det variabla, inte nödvändigtvis ingår i den allmänna profitkvotens utjämning.
[Sedan Marx skrev ovanstående, har som bekant nya former av industriföretag utvecklats, som representerar aktiebolagens andra och tredje potens. Den dagligen växande hastighet, med vilken produktionen nu kan stegras på storindustrins alla områden, står i motsats till den ständigt tilltagande trögheten i marknadens utvidgning för dessa ökade produkter. Vad de förra framställer på månader kan den senare knappt absorbera på år. Därtill kommer skyddstullpolitiken, genom vilken varje industriland avskärmar sig från de andra och särskilt från England och ytterligare stegrar den inhemska produktionskapaciteten med konstlade medel. Följderna är allmän kronisk överproduktion, pressade priser, fallande och t.o.m. uteblivna profiter; kort sagt, den hävdvunna och lovprisade fria konkurrensen sjunger på sista versen och måste själv demonstrera sin uppenbara, skandalösa bankrutt genom att i varje land de stora industrikapitalisterna i en viss industrigren sammansluter sig till en kartell för att reglera produktionen. En direktion fastställer den kvantitet som varje företag får producera och fördelar i sista instans inkommande order. I enskilda fall har det tidvis uppstått internationella karteller, så mellan de engelska och de tyska järnproducenterna. Men även denna form av produktionens socialisering har varit otillräcklig. De enskilda firmornas intressemotsättningar bröt alltför ofta igenom och återställde konkurrensen. Detta ledde till att man i enskilda grenar, där produktionsskalan tillät detta, koncentrerade affärsgrenens samlade produktion till ett stort aktiebolag med enhetlig ledning. I Amerika har detta redan genomförts många gånger, i Europa är det största exemplet hittills United Alkali Trust som överfört hela den brittiska alkaliproduktionen i händerna på den enda firma. De tidigare ägarna av de mer än 30 enskilda företagen har för sina samtliga anläggningar fått det taxerade värdet i aktier, totalt nära 5 miljoner £, som utgör trustens fasta kapital. Den tekniska ledningen förblir i samma händer som tidigare, men affärsledningen är koncentrerad till en direktion. Cirkulationskapitalet (floating capital) till ett belopp att ungefär 1 miljon £ har utbjudits till allmänheten för teckning. Totalkapitalet alltså 6 miljoner £. Så har i denna gren, som bildar grundvalen för hela den kemiska industrin i England konkurrensen ersatts med monopol och den kommande expropriationen genom samhällsgemenskapen, nationen, på ett glädjande sätt förberetts. - FE.]
Detta är ett upphävande av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet själv och därmed en motsägelse som upphäver sig själv, vilken uppenbarligen representerar ett övergångsskede till en ny produktionsform. Den manifesterar sig då även i sina följdföreteelser som en sådan motsägelse. Inom vissa sfärer åstadkommer den monopol och uppfordrar därigenom till statsingripande. Den reproducerar en ny finansaristokrati, en ny sorts parasiter i form av projektmakare, spekulanter och direktörer utan praktiskt funktion; ett helt system av svindel och bedrägeri med hjälp av företagsetablering, aktieemission och aktiehandel. Det är privat produktion utan kontroll av privategendomen.
IV. Bortsett från aktieväsendet - som ju upphäver den kapitalistiska privatindustrin på det kapitalistiska produktionssättets egen grundval och som förintar privatindustrin i samma utsträckning som det expanderar till nya produktionssfärer - erbjuder krediten den enskilde kapitalisten, eller den som gäller för att vara kapitalist, ett inom vissa gränser absolut förfogande över främmande kapital och främmande egendom och därigenom över andras arbete.[87*] Hans rätt att förfoga över samhälleligt, ej eget, kapital ger honom förfoganderätten över samhälleligt arbete. Kapitalet själv, som han varken juridiskt eller enligt den allmänna meningen äger, blir nu grundvalen för kreditöverbyggnaden. Detta gäller särskilt grosshandeln, genom vars händer största delen av den samhälleliga produkten passerar. Varje måttskala, varje inom det kapitalistiska systemet mer eller mindre berättigad förklaringsgrund försvinner här. Vad den spekulerande grosshandlaren riskerar är inte sin utan samhällets egendom. Lika vulgär blir frasen om kapitalets ursprung ur sparandet, för vad han begär är ju att andra ska spara för honom. [Som nyligen hela Frankrike sparade ihop 11/2 miljard francs för Panamasvindlarna. Hela Panamasvindeln [70] beskrives här exakt, drygt 20 är innan den inträffade. - FE.] Den andra frasen, som handlar om försakelse, vederlägges av hans lyx, som ju också den blir ett kreditmedel. Föreställningar, som på ett mindre utvecklat stadium av kapitalistisk produktion ännu har en mening, blir här fullständigt meningslösa. Framgång och misslyckande leder båda till kapitalets centralisation och därmed till expropriation i enorm skala. Expropriationen utsträckes från den direkta producenten, nu gäller den t.o.m. de mindre och medelstora kapitalisterna. Den är utgångspunkten för det kapitalistiska produktionssättet; att genomföra expropriationen är dettas mål och då i sista instans expropriation av alla enskilda från produktionsmedlen, som under den samhälleliga produktionens utveckling upphör att vara medel för och produkter av privatproduktion och nu endast kan vara produktionsmedel i händerna på sammanslutna producenter, och därmed deras samhälleliga egendom liksom de är deras samhälleliga produkt. Men själva expropriationen har inom det kapitalistiska systemet en motsägelsefylld form; här tillägnar sig ett fåtal samhällelig egendom och genom krediten får detta fåtal alltmera karaktären av rena spekulanter. Då egendomen existerar i form av aktier blir dess rörelse och överförande enbart ett resultat av spelet på börsen, där de små slukas av de stora och blir börshajarnas byte. I aktieväsendet existerar redan motsatsen till den gamla formen, där samhälleliga produktionsmedel framträder som individuell egendom; men förvandlingen till aktieform är själv ännu fängslad av de kapitalistiska bojorna; i stället för att övervinna motsatsen mellan rikedomens karaktär som samhällelig och som privat varierar den bara denna motsats i en ny gestalt. Inom den gamla formen är arbetarnas kooperativa fabriker det första utbrytningsförsöket, fastän de naturligtvis överallt i sin organisation reproducera och måste reproducera alla brister i det bestående systemet. Men motsatsen mellan kapitalet och arbete är upphävd inom dem, även om till en början bara i den formen att arbetarna som sammanslutning blir sin egen kapitalist, d.v.s. använder produktionsmedlen till utnyttjande av sitt eget arbete. De visar, hur på ett visst utvecklingsstadium av de materiella produktivkrafterna och de däremot svarande samhälleliga produktionsformerna ur ett produktionssätt ett nytt produktionssätt helt naturligt utvecklas och utbildas. Utan fabrikssystemet, som uppkom ur det kapitalistiska produktionssättet kunde kooperativfabriken inte utvecklas, och lika litet utan kreditsystemet som härrör ur samma produktionssätt. Likaväl som kreditsystemet bildar den huvudsakliga grundvalen för de kapitalistiska privatföretagens småningom skeende förvandling till kapitalistiska aktiebolag kan det bli ett medel för en småningom skeende utvidgning av kooperativföretag i mer eller mindre nationell skala. De kapitalistiska aktieföretagen likaväl som kooperativföretagen kan betraktas som övergångsformer från det kapitalistiska produktionssättet till det samhälleliga, med den skillnaden att motsättningen i de förra är negativt, i de senare positivt upphävd.
Hittills har vi behandlat kreditväsendets utveckling - och det latenta upphävande av kapitalegendomen som det innebär - huvudsakligen med avseende på industrikapitalet. I de följande kapitlen behandlar vi krediten med avseende på det räntebärande kapitalet som sådant, såväl dess effekt på detta som den form den därvid antar; ytterligare några mer speciella ekonomiska anmärkningar kommer därvid att göras.
Innan dess tillägger vi detta:
Kreditsystemet framträder som den huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln, endast emedan reproduktionsprocessen, som till sin natur är elastisk, här forceras till sin yttersta gräns och detta just därför att en stor del av det samhälleliga kapitalet användes av icke-ägare, som behandlar det på ett annat sätt än ägaren, som ängsligt överväger hur han ska använda sitt begränsade privatkapital i sin egenskap av fungerande kapitalist. Detta visar, att exploateringen av kapitalet grundad på det kapitalistiska produktionssättets motsägelsefulla karaktär bara till en viss punkt tillåter en verkligt fri utveckling, alltså för produktionen faktiskt är en inneboende boja och begränsning som kreditsystemet ständigt bryter.[88*] Därför påskyndar kreditsystemet produktivkrafternas materiella utveckling och uppkomsten av en världsmarknad. Det är en historisk uppgift för det kapitalistiska produktionssättet att fram till en viss nivå bygga de materiella grundvalarna för den nya produktionsformen. Samtidigt påskyndar krediten de våldsamma utbrotten av denna motsättning, kriserna, och därmed av det gamla produktionssättets upplösande element.
Den i kreditsystemet inneboende dubbelsidiga karaktären: att å ena sidan utveckla drivfjädrarna för den kapitalistiska produktionen, som är berikande genom utplundring av flertalets arbete i det mest utpräglade och kolossala svindelsystem, och begränsning av antalet personer som exploaterar den samhälleliga rikedomen till ett allt mindre fåtal; att å andra sidan bilda övergångsformen till ett nytt produktionssystem - denna tvetydighet är det som ger kreditens främsta talesmän, från Law till Isaac Péreire deras lustiga karaktär av halvt svindlare halvt profet.
Den distinktion mellan cirkulation och kapital som göres av Tooke[89*], Wilson och andra, varvid skillnaden mellan cirkulationsmedel som pengar, som penningkapital i allmänhet och som räntebärande kapital (moneyed capital i engelsk mening) blandas ur som helst med varandra, går ut på två ting.
Cirkulationsmedel cirkulerar å ena sidan som mynt (pengar), såvida de förmedlar utgivande av reveny, alltså utbytet mellan de individuella konsumenterna och detaljhandlarna. Till den senare kategorin räknas alla köpmän som säljer till konsumenterna - d.v.s. till de individuella konsumenterna eller producenterna. Här cirkulerar penningen i funktion av mynt, fastän den ständigt ersätter kapital. En viss del av penningen i ett land är alltid tilldelad denna funktion, fastän denna del består av ständigt växlande enskilda mynt. Å andra sidan är penningen kapital, såvida den förmedlar överförande av kapital antingen som köpmedel (cirkulationsmedel) eller som betalningsmedel. Det är alltså varken funktionen som köpmedel eller funktionen som betalningsmedel som skiljer penningen från myntet, för den kan fungera som köpmedel också mellan köpman och köpman såvida de köper kontant av varandra, och även mellan köpman och konsument kan den figurera som betalningsmedel, om kredit gives och revenyn först konsumeras och sedan betalas. Skillnaden är alltså den, att i det andra fallet, penningen som kapital, denna penning inte bara ersätter kapital för den ena parten, försäljaren, utan också satsas, utges som kapital, av den andra parten, av köparen. Skillnaden är alltså i själva verket den mellan revenyns penningform och kapitalets penningform, ty en kvantitativt bestämd del av penningen cirkulerar både som förmedlare mellan köpmän och som förmedlare mellan konsumenter och köpmän. Det är därför likvärdig cirkulation i båda funktionerna. Tookes uppfattning skapar förvirring av olika slag i denna fråga:
1) Genom förväxling av de funktionella distinktionerna;
2) genom att föra in frågan om den penningkvantitet som cirkulerar sammanlagt i de båda funktionerna;
3) genom att föra in frågan om de relativa proportionerna av kvantiteten cirkulerande omloppsmedel i de båda funktionerna och därmed i de båda sfärerna av reproduktionsprocessen.
Till 1): förväxling av de funktionella distinktionerna, att penningen i den ena formen är cirkulation (currency) och i den andra formen kapital. Såvida penningen tjänar den ena eller andra funktionen, antingen för att realisera reveny eller för att överföra kapital, fungerar den i köp och försäljning eller i betalning som köpmedel eller betalningsmedel och i ordets vidare mening som cirkulationsmedel. Den ytterligare funktionen, som den har i sin utgivares eller mottagares räkenskaper, att den för honom representerar kapital eller reveny, ändrar absolut ingenting i detta förhållande, och detta visar sig också på två sätt. Trots att de penningsorter som cirkulerar i de två sfärerna är olika, så går samma mynt eller sedlar, t.ex. en fempundsedel över ur den ena sfären i den andra och fullbordar omväxlande bägge funktionerna; vilket är oundvikligt redan därför att detaljhandlaren kan ge sitt kapital penningform endast i formen av mynt som han får av sina kunder. Man kan anta, att de egentliga skiljemynten har sin cirkulations tyngdpunkt inom detaljhandelns område; en detaljhandlare behöver dem ständigt för växling och får dem ständigt tillbaka i betalning av köparna. Men han får också pengar, d.v.s. mynt i den metall som är värdemätare, alltså i England £ som mynt eller t.o.m. banksedlar, i synnerhet sedlar till låga belopp, alltså t.ex. om 5 och 10 £. Dessa guldstycken och sedlar jämte eventuellt överskjutande skiljemynt deponerar han varje dag eller varje vecka hos sin bank och betalar därmed genom anvisning på sin bankdeposition sina inköp. Men samma guldstycke och sedlar dras också ut från bankerna hela tiden av allmänheten i dess egenskap av konsument, som penningform för dess reveny, direkt eller indirekt (t.ex. småmynt till fabrikanterna för lönebetalning) och flyter ständigt tillbaka till detaljhandlarna, för vilka de sålunda ånyo realiserar en del av deras kapital men samtidigt också av deras reveny. Denna sistnämnda omständighet är viktig och förbises helt av Tooke. Som rent kapitalvärde existerar penningen endast då den investeras som penningkapital i början av reproduktionsprocessen (bok II, avd. I). Ty i den producerade varan finns inte bara kapital utan också mervärde: den är inte bara kapital i och för sig utan redan nyskapat kapital, kapital med däri införlivad revenykälla. Vad handlaren ger ut för den till honom återflytande penningen, hans vara, är alltså för honom kapital plus profit, kapital plus reveny.
Men dessutom återställer den cirkulerande penningen, i det den flyter tillbaka till detaljhandlaren, penningformen av hans kapital.
Att förvandla skillnaden mellan cirkulationen när den är cirkulation av reveny och när den är cirkulation av kapital till en skillnad mellan cirkulation och kapital är alltså fullständigt bakvänt. Tooke har detta sätt att uttrycka sig, därför att han ser saken från den ståndpunkt en bankir har som ger ut egna banksedlar. Summan av dennes sedlar som ständigt (även om de också ständigt består av andra sedlar) befinner sig i allmänhetens händer och fungerar som cirkulationsmedel kostar honom inte något annat än papper och tryck. Det är cirkulerande skuldsedlar (växlar) utställda på honom själv, som emellertid inbringar honom pengar och sålunda tjänar som värdeökning av hans kapital. Men de är skilda från hans kapital, vare sig detta är hans eget eller upplånat. Därav kommer det sig att han ser en speciell skillnad mellan cirkulation och kapital, som emellertid inte har något att göra med begreppsbestämningarna som sådana, allra minst med de just av Tooke gjorda.
Penningens karaktär som cirkulationsmedel ändras inte av de olika funktionerna - antingen den fungerar som penningform av reveny eller kapital, Denna karaktär behåller den, vare sig den förrättar den ena eller andra funktionen. Om den uppträder som penningform av reveny fungerar den visserligen mer som egentligt cirkulationsmedel (mynt, köpmedel) på grund av att dessa köp och försäljningar är splittrade, och att flertalet av dem som utger reveny, arbetarna, kan köpa relativt litet på kredit; medan affärsförbindelserna i handelsvärlden, där omloppsmedlet är kapitalets penningform, penningen huvudsakligen fungerar som betalningsmedel, dels på grund av koncentrationen, dels på grund av det förhärskande kreditsystemet. Men skillnaden mellan penningen som betalningsmedel och penningen som köpmedel (cirkulationsmedel) är en distinktion som hänför sig till penningen själv, inte en skillnad mellan penning och kapital. Mera koppar och silver cirkulerar i detaljhandeln och i grosshandeln mera guld, men skillnaden mellan silver och koppar å den ena sidan och guld å den andra är inte en skillnad mellan cirkulation och kapital.
Till 2): Inblandning av frågan om kvantiteten av de tillsammans i båda funktionerna cirkulerande pengarna: Om penningen cirkulerar som köpmedel eller betalningsmedel - likgiltigt i vilken av de båda sfärerna och oberoende av dess funktion att realisera reveny eller kapital - gäller för kvantiteten av dess cirkulerande mängd de tidigare vid behandlingen av den enkla varucirkulationen bok I, kap. 3, 2 b utvecklade lagarna. Graden av cirkulationshastighet, alltså upprepningarna av samma funktion som köp- och betalningsmedel genom samma penning, mynt eller sedel, under en given tidsrymd, mängden av samtidiga köp och försäljningar eller betalningar, prissumman av cirkulerande varor, slutligen betalningsbalanserna som ska salderas på samma tid, bestämmer i båda fallen mängden cirkulerande pengar, currency. Om den så fungerande penningen representerar kapital eller reveny för betalaren eller mottagaren är likgiltigt, ändrar absolut ingenting i sak. Dess mängd bestämmes helt enkelt genom dess funktion som köp- och betalningsmedel.
Till 3): Till frågan om de relativa proportionerna av de i båda funktionerna och därmed i båda sfärerna av reproduktionsprocessen cirkulerande mängderna av omloppsmedel. Dessa cirkulationssfärer har ett inre sammanhang, eftersom å ena sidan mängden av revenyer som kan förbrukas uttrycker omfånget av konsumtionen och å andra sidan storleken av de i produktion och handel cirkulerande kapitalmängderna uttrycker reproduktionsprocessens omfång och hastighet. Trots detta är effekten av dessa omständigheter olika och kan t.o.m. verka i motsatt riktning på kvantiteten pengar cirkulerande i båda funktionerna eller på cirkulationens kvantiteter som engelsmännen bankmässigt uttrycker saken, och detta ger en ny anledning till Tookes vulgära distinktion mellan cirkulation och kapital. Den omständigheten att mästarna till Currencyteorin [68] förväxlar två disparata ting, kan emellertid inte var ett skäl att presentera dem som olika begrepp.
I tider av högkonjunktur, accelerering och energi hos reproduktionsprocessen har arbetarna full sysselsättning. Mestadels inträder också lönestegring som i någon mån utjämnar lönesänkningar under genomsnittsnivån under andra perioder av den kommersiella cykeln. Samtidigt växer kapitalisternas revenyer betydligt. Konsumtionen stiger allmänt. Varupriserna stiger lika regelbundet, åtminstone i vissa avgörande affärsgrenar. Till följd av detta växer kvantiteten cirkulerande pengar åtminstone inom vissa gränser, ty den större omloppshastigheten begränsar tillväxten av omloppsmedlens mängd. Då den del av den samhälleliga revenyn som består av arbetslön ursprungligen satsas av industrikapitalisten i form av variabelt kapital och alltid i penningform, behöver han under en högkonjunktur mera pengar för sin cirkulation. Men dessa får inte räknas två gånger: ena gången som pengar behövliga för cirkulationen av det variabla kapitalet och andra gången som pengar behövliga för arbetarnas reveny. De pengar som utbetalas som lön ges ut inom detaljhandeln och vänder vanligen vecka för vecka tillbaka till bankerna som detaljhandlarnas deposition, sedan de i mindre kretslopp dessutom förmedlat diverse mellanhandsaffärer. Under högkonjunktur går penningens återflöde till industrikapitalisterna mycket smidigt, så att deras behov av penningutjämnig (ackomodation) inte ökas trots att de måste betala mer arbetslön, d.v.s. behöver mer pengar för cirkulation av sitt variabla kapital.
Totalresultatet är att i perioder av högkonjunktur mängden omloppsmedel, som användes för att utge reveny, avgjort växer.
Vad beträffar den cirkulation som behövs för att överföra kapital, alltså enbart mellan kapitalisterna själva, så är denna överdådiga affärstid samtidigt en period för den mest utsträckta och lättvunna kredit. Hastigheten av cirkulationen mellan kapitalist och kapitalist regleras direkt genom krediten, och mängden av cirkulationsmedel, som erfordras för att saldera betalningar eller t.o.m. för kontantköp, avtar alltså proportionsvis. Även om den utvidgas absolut taget, avtar den under alla omständigheter relativt, jämfört med produktionsprocessens expansion. Å ena sidan likvideras en större mängd betalningar utan mellankomst av pengar; å andra sidan råder på grund av processens större livaktighet en snabbare rörelse av samma penningkvantitet både som köp och som betalningsmedel. Samma penningkvantitet förmedlar återflödet av ett större antal enskilda kapital.
I sin helhet framträder under sådana perioder penningomloppet som mättat (full), ehuru del II (kapitalöverföring) åtminstone relativt drages samman, medan del I (revenyutgifter) absolut expanderar. Tillbakaflödena uttrycker varukapitalets återförvandling till pengar, G-W-G', som vi sett när reproduktionsprocessen behandlades, bok II, avd. I. Krediten gör tillbakaflödet i penningform oberoende av tidpunkten för det verkliga tillbakaflödet, både för industrikapitalisten och köpmannen. Båda säljer på kredit, varan är alltså avyttrad innan den återförvandlats till pengar, alltså flyter tillbaka i penningform till säljaren. Å andra sidan köper denne på kredit, och sålunda har värdet av hans vara återförvandlats för honom antingen till produktivt kapital eller penningkapital redan innan detta värde verkligen förvandlats till pengar, innan varupriset har förvandlats till penning. Under högkonjunktur avvecklas tillbakaflödet lätt och smidigt. Detaljhandlaren betalar utan svårighet till grosshandlaren, denne till fabrikanten, denne till råvaruimportören etc. Den löpande krediten ger alltid ett intryck av snabbt och säkert tillbakaflöde en lång tid sedan det i verkligheten är förbi, eftersom kreditens tillbakaflöde kommer i stället för det verkliga. Bankerna vädrar fara så snart deras kunder inbetalar mer växlar än pengar. Se vittnesmålen av bankdirektören från Liverpool, sid. 375-376.
Här kan ytterligare tillfogas vad jag tidigare anmärkt att: "under perioder av blomstrande kredit pengarnas omloppshastighet ökar snabbare än varupriserna stiger, under det att med avtagande kredit varupriserna sjunker långsammare än cirkulationshastigheten avtar." (Zur Kritik d. Pol. Oekon. 1859, s. 83.)[H]
Under krisperioder förhåller det sig omvänt. Cirkulation I (revenyutgifter) krymper, priserna faller, likaså arbetslönerna; antalet sysselsatta arbetare inskränkas, mängden omsättningar avtar. Däremot växer i cirkulation II (kapitalöverföring) med avtagande kredit behovet av penningbetalningar. Vi ska strax ägna denna punkt en mera ingående behandling.
Utan tvivel avtar den cirkulationsmängd som kräves för nr I, revenyutgiften, vid avtagande kredit som sammanfaller med stockning i reproduktionsprocessen medan den stiger för nr II, kapitalöverföringen. Men det gäller att undersöka hur långt denna slutsats är identisk med den som Fullarton och andra uppställt.
"En efterfrågan på kapital lånevägen och en efterfrågan på cirkulationsmedel i tillskott är helt olika ting och förekommer inte ofta tillsammans."[90*]
Det är klart, att i det första av de två ovannämnda fallen under en högkonjunktur, massan cirkulationsmedel måste växa, efterfrågan på dessa växer. Men det är också klart, att om en fabrikant tar ut mer i guld eller banksedlar av sitt tillgodohavande i en bank, därför att han måste ge ut mer kapital i penningform, hans efterfrågan på kapital inte därför växer utan bara hans efterfrågan på den särskilda form i vilken han ger ut sitt kapital. Efterfrågan hänför sig bara till den tekniska form hans kapital har när det införes i cirkulationen. Liksom ju vid olika utveckling av kreditväsendet t.ex. samma variabla kapital, samma mängd arbetslön, i ett land fordrar en större mängd omloppsmedel än i ett annat; i England mer än i Skottland, i Tyskland mer än i England. Liksom inom lantbruket samma i reproduktionsprocessen verksamma kapital vid olika årstider kräver olika penningmängd för att fungera.
Men så som Fullarton ställer motsatsen är den inte riktig. Det är inte, som han säger, den starka efterfrågan på lån, som skiljer depressionsperioden från högkonjunkturen utan den lätthet med vilken denna efterfrågan tillgodoses under högkonjunktur och svårigheten att tillgodose den efter inträdd depression. Det är just denna oerhörda utveckling av kreditsystemet under högkonjunkturen, alltså den enorma stegringen av efterfrågan på lånekapital och den beredvillighet varmed utbudet ställer sig till förfogande under sådana perioder, som framkallar kreditsvårigheterna under depressionsperioderna. Det är alltså inte skillnaden i storleken på låneefterfrågan, som karaktäriserar de båda perioderna.
Som redan tidigare anmärkts är skillnaden mellan de bägge perioderna i första hand att under högkonjunktur efterfrågan på omloppsmedel mellan konsument och köpman dominerar och under perioder av bakslag efterfrågan på omloppsmedel mellan kapitalister. Under depressionsperioder avtar den förstnämnda efterfrågan och den senare tilltar.
Vad som nu förefaller Fullarton ha en avgörande betydelse är det fenomenet, att under sådana tider då säkerheterna (securities) - panter för lån och växlar - ökar i Bank of England dess sedelcirkulation avtar och omvänt. Säkerhetens nivå, höjden av securities, uttrycker emellertid penningutjämningens, ackomodationens, volym av diskonterade växlar och förskott på gångbara värden. Så säger Fullarton i det tidigare, not 90, anförda stället: värdepapperen (securities) i Bank of Englands besittning variera mestadels i omvänd riktning med dess sedelcirkulation, och detta bekräftar den från privatbankerna av gammalt kända satsen, att ingen bank kan stegra sin sedelutgivning över ett visst genom dess kundkrets behov bestämt behov, men vill den ge förskott utöver detta belopp, så måste den göra detta ur sitt kapital, alltså antingen göra värdepapper till likvida medel eller använda penninginkomster till detta, som annars skulle ha investerats i värdepapper.
Men här visar det sig också vad Fullarton menar med kapital. Vad betyder här kapital? Att banken inte längre kan ge förskott med sina egna banksedlar, betalningslöften som naturligtvis inte kostar dem något. Men varmed gör den då förskott? Med avkastningen ur försäljningen av securities i reserv, d.v.s. av statspapper och aktier och andra räntebärande värdepapper. Men för vad säljer den dessa värdepapper? För pengar, guld eller banksedlar, såvida de sistnämnda är lagliga betalningsmedel som Bank of Englands. Vad den förskotterar är alltså under alla omständigheter pengar. Dessa pengar konstituerar emellertid en del av dess kapital. Om den förskotterar guld, är det helt påtagligt. Om den förskotterar sedlar, så representerar dessa sedlar kapital emedan banken avyttrat ett verkligt värde för dem, nämligen de räntebärande papperen. Ifråga om privatbankerna kan de sedlar som flyter till dem genom försäljning av värdepapper inte bestå av annat än sedlar från Bank of England eller deras egna, då andra knappast mottages i betalning för värdepapper. Men är det Bank of England själv, så kostar för den dess egna sedlar, som den erhåller tillbaka, kapital, d.v.s. räntebärande papper. Dessutom drar den därigenom sina egna sedlar ur cirkulationen. Ger den ut dessa sedlar på nytt eller i stället för dem nya sedlar till samma belopp, så representerar de alltså nu kapital. Och detta gör de lika bra om de användas som förskott till kapitalister som om de senare användas till nyinvestering i värdepapper, om efterfrågan på sådan penningackomodation avtar. Under alla dessa omständigheter är ordet kapital här använt enbart i den mening som det har för bankmän, då det betyder att banken är tvungen att låna ut mer än sin rena kredit.
Som bekant ger Bank of England alla förskott i sina egna sedlar. Om nu det oaktat bankens sedelcirkulation i regel avtar i samma proportion som de diskonterade växlarna och lånepapperen i dess hand, alltså de av banken gjorda förskotten tilltar - vad blir det då av de sedlar som satts i omlopp, hur flyter de tillbaka till banken?
I förstone är saken mycket enkel, om efterfrågan på penningackomodation uppkommer ur en ogynnsam nationell betalningsbalans och därför förmedlar ett guldutflöde. Växlarna diskonteras i banksedlar. Banksedlarna utbytas i bankens eget issue department mot guld, och guldet exporteras. Det är detsamma som om banken direkt betalade guld vid diskonteringen av växlarna utan förmedling av sedlar. En sådan stigande efterfrågan - som i vissa fall uppnår 7-10 milj. £ - lägger naturligtvis inte ens en fempundsedel till landets inre cirkulation. Säger man nu, att banken här satsar kapital och inte cirkulationsmedel, så har detta en dubbel innebörd. För det första, att den inte satsar kredit utan verkligt värde, en del av sitt eget eller av det i banken deponerade kapitalet. För det andra, att den inte satsar pengar för cirkulation inom landet utan för internationell cirkulation, världspengar; och för detta ändamål måste penningen alltid existera i sin form som skatt, som konkret metall; i den form där den inte bara är formen för värde utan själv lika med det värde vars penningform den är. Fastän detta guld nu representerar kapital både för banken och för den exporterande guldhandlaren, som bankirkapital eller köpmanskapital, så efterfrågas det inte som kapital utan som den absoluta formen av penningkapital. Denna efterfrågan uppstår just i det ögonblick då de utländska marknaderna är fullproppade med orealiserbart engelskt varukapital. Vad som begäres är alltså inte kapital som kapital utan kapital som pengar, i den form som penningen har som allmän världsmarknadsvara; och detta är dess ursprungliga form som ädelmetall. Guldutflödena är alltså inte, som Fullarton, Tooke etc. säger, enbart en fråga om kapital utan en fråga om pengar, även om det gäller en specifik funktion. Att det inte är en fråga om cirkulationen inom landet som currencyteorins anhängare påstår, bevisar inte alls, som Fullarton och andra menar, att det bara är en fråga om kapital. Det är en fråga om pengar i den form penningen har som internationellt betalningsmedel.
"Whether that capital" (köppriset för miljoner quarter utländskt vete efter en missväxt i hemlandet) "is transmitted in merchandize or in specie, is a point which in no way effects the nature of the transaction." <Om detta kapital (...) överföres i varor eller pengar är en fråga, som på intet sätt berör naturen av denna transaktion.> (Fullarton, a.a., s. 131.)
Men det är av stor betydelse för frågan huruvida ett guldutflöde förekommer eller inte. Kapitalet överföres i form av ädelmetall, emedan det inte alls eller endast med mycket stora förluster kan överföras i form av varor. Den fasa, som det moderna banksystemet har för guldutflöde, överträffar allt som monetärsystemet, för vilket den ädla metallen är den enda sanna rikedomen, någonsin har drömt om. Låt oss exempelvis se på följande förhör med chefen för Bank of England, Morris, inför parlamentskommittén rörande krisen 1847-48:
3.846. (Fråga:) "Då jag talar om värdeminskning av förråd (stocks) och fast kapital. Visste Ni inte, att allt kapital investerat i förråd och produkter av alla slag minskade i värde på samma sätt; att råbomull, råsiden, obearbetad ull skickades till kontinenten till underpris, och att socker, kaffe och te såldes med stora förluster som vid exekutiva auktioner?" - "Det var oundvikligt, att landet bringade avsevärda offer för att möta det guldutflöde som blev följden av massimporten av livsmedel." - 3.848. "Tror Ni inte att det varit bättre att inkräkta på de 8 miljoner £ som låg i bankens kassavalv än att försöka få tillbaka guldet med sådana offer?" - "Nej, det gör jag inte."
Det är guldet, som här gäller som den enda verkliga rikedomen. Fullarton citerar Tookes upptäckt, att -
"with only one or two exceptions, and those admitting of satisfactory explanation, every remarkable fall of the exchange, followed by a drain of gold, that has occurred during the last half-century, has been coincident throughout with a comparatively low state of the circulating medium, and vice versa" <"med bara ett eller två undantag, vilka kan givas en tillfredsställande förklaring, har varje anmärkningsvärt fall i växelkursen, åtföljt av ett guldutflöde, som ägt rum under de sista femtio åren, alltid sammanfallit med en förhållandevis låg tillgång på cirkulationsmedel, och tvärtom"> (Fullarton, s. 121)
vilket bevisar, att dessa guldutflöden mestadels inträder efter en period av livaktighet och spekulation som
"the signal of a collapse already commenced ... an indication of overstocked markets, of a cessation of the foreign demand for our productions, of delayed returns, and, as the necessary sequel of all these, of commercial discredit, manufactories shut up, artisans starving, and a general stagnation of industry and enterprise" <"signal om en krasch, som redan har börjat ... ett tecken på överfyllda marknader, upphörande utländsk efterfrågan på våra produkter, försenat återflöde och de oundvikliga följderna av allt detta, minskat förtroende inom handeln, stängda fabriker, svältande hantverkare och en allmän stagnation för industri och företagsamhet"> (s. 129).
Detta är samtidigt naturligtvis den bästa vederläggningen av currency-anhängarnas påstående, att
"a full cirkulation drives out bullion and a low cirkulation attracts it" <"en full cirkulation driver ut guldet och en låg cirkulation drar in det">.
Tvärtom bildas denna skatt alltid under den håglösa och stagnerande tid som följer efter stormen, fastän en stark guldreserv mestadels föreligger i Bank of England under högkonjunktur.
Hela klokskapen beträffande guldutflödena går alltså ut på att efterfrågan på internationella cirkulations- och betalningsmedel skiljer sig från efterfrågan på cirkulations- och betalningsmedel inom landet (varför det också följer av sig själv, att "the existence of a drain does not necessarily imply any diminution of the internal demand for circulation", <"existensen av ett guldflöde innbär inte nödvändigtvis en minskning av behovet av cirkulationsmedel inom landet"> som Fullarton säger s. 112); och att utförsel av ädla metaller ur landet, deras införande i den internationella cirkulationen, inte är identisk med att kasta in sedlar och mynt i cirkulationen inom landet. F.ö. har jag redan tidigare påvisat [I], att när det gäller den skatt, som är koncentrerad som reservfond för internationella betalningar, dess rörelser inte har något att göra med penningens rörelse som cirkulationsmedel. En komplikation inställer sig visserligen genom att skattens olika funktioner, som jag utvecklat ur penningens natur - dess funktion som reservfond för betalningsmedel, förfallna betalningar inom landet; som reservfond för omloppsmedel; och som reservfond för världspenningen -; här påbördas en enda reservfond; varav också följer, att under vissa omständigheter ett guldutflöde från banken inom landet kan bli kombinerat med ett utflöde till utlandet. En ytterligare komplikation inställer sig emellertid genom att denna skatt helt godtyckligt pålagts även funktionen att tjäna som garantifond för konvertibiliteten av banksedlar i länder där kreditsystem och kreditpengar är utvecklade. Till allt detta kommer slutligen 1) koncentrationen av den nationella reservfonden till en enda central bank, 2) dess reduktion till minsta möjliga minimum. Detta ger också Fullarton anledning till hans klagomål (s. 143):
"One cannot contemplate the perfect silence and facility with which variations of the exchange usually pass off in Continental countries, compared with the state of feverish disquiet and alarm always produced in England whenever the treasure in the bank seems to be at all approaching to exhaustion, without being struck with the great advantage in this respect which a metallic currency possesses." <"Man kan inte betrakta den fullkomliga tystnad och lätthet med vilken variationer i växelkurserna vanligen försiggår på kontinenten och jämföra detta med det tillstånd av feberaktig oro och bestörtning, som uppstår i England varje gång det tycks finnas en risk för att banken ska tömmas på sitt guld, utan att slås av de stora fördelar i detta avseende som en metallisk cirkulation äger.">
Bortser vi nu från guldutflödet, hur kan då en bank som utger banksedlar, alltså t.ex. Bank of England öka beloppet av penningackomodationer som den garanterar utan att öka sin sedelutgivning? Vad banken själv beträffar är alla sedlar utanför dess murar, antingen de cirkulerar eller vilar i privat skattbildning, i cirkulation, d.v.s. utanför dess besittning. Om banken utvidgar sina diskontoaffärer och kreditgivningen genom förskott på värdepapper, så måste alla banksedlar som utgivits för dessa ändamål återflyta till den, eljest förstorar de cirkulationens volym, vilket just inte får hända. Detta tillbakaflöde kan ske på två sätt.
För det första: Banken betalar till A sedlar mot värdepapper; A betalar med sedlarna förfallna växlar till B och B deponerar sedlarna åter i banken. Cirkulationen är därmed avslutad för dessa sedlar, men lånet kvarstår.
"The loan remains, and the currency, if not wanted, finds its way back to the issuer." <"Lånet kvarstår och cirkulationsmedel som inte användas finner vägen tillbaka till utgivaren."> (Fullarton, s. 97.)
Sedlarna som banken förskotterade A har nu återvänt till den; däremot har den en fordran på A eller vederbörande annan person, ifall A diskonterat växeln, som står i skuld till B för den i dessa sedlar uttryckta värdesumman, och B förfogar därmed över en motsvarande del av bankens kapital.
För det andra: A betalar till B och B själv eller C, till vilken han har utbetalat sedlarna, betalar med dessa sedlar förfallna växlar till banken direkt eller indirekt. I detta fall betalades banken med dess egna sedlar. Härmed är då transaktionen färdig (ända till återbetalningen av A till banken).
I vilken mån kan nu bankens förskott till A betraktas som förskott av kapital och i vilken mån som enbart förskott av betalningsmedel?[91*]
[Detta beror på karaktären av förskottet själv. Tre olika fall måste därvid undersökas.
Första fallet. - A får av banken förskott på sin personliga kredit utan att lämna någon täckning. I detta fall har han inte bara fått betalningsmedel i förskott utan obetingat även ett nytt kapital, som han till dess det återbetalas kan använda och föröka i sin affär som tillskottskapital.
Andra fallet. - A har i banken pantsatt värdepapper, statsobligationer eller aktier och fått kontant förskott på dessa, säg till 2/3 av dagsvärdet. I detta fall har han fått betalningsmedlen som han behövde men inget tillskottskapital, ty han har gett banken ett större kapitalvärde än han fick av den. Men detta större kapitalvärde var å ena sidan inte användbart för hans omedelbara behov - betalningsmedel - eftersom det var placerat i en bestämd form som räntebärande. Å andra sidan hade A sina skäl att inte genom försäljning förvandla det direkt i betalningsmedel. Hans värdepapper hade bl.a. bestämmelsen att fungera som reservkapital och som sådant har det nu fungerat. Mellan A och banken har alltså försiggått en tillfällig ömsesidig kapitalöverföring, så att A inte erhållit något tillskottskapital (tvärtom!) men väl de erforderliga betalningsmedlen. För banken var affären däremot en tillfällig placering av penningkapital i form av ett lån, en förvandling av penningkapitalet från en form till en annan, och denna förvandling är just banksystemets väsentliga funktion.
Tredje fallet. - A har låtit diskontera en växel i banken och fått beloppet därför kontant efter avdrag av diskontot. I detta fall har han sålt en icke likvid form av penningkapital till banken mot värdebeloppet i en likvid form; den ännu löpande växeln mot kontanter. Växeln är nu bankens egendom. Detta ändrar inte att vid bristande betalning den siste endossenten A häftar i skuld till banken för beloppet; detta skuldförhållande delar han med de andra endossenterna och utställaren, mot vilka han å sin sida har ersättningsanspråk. Här föreligger alltså inte något förskott utan ett alldeles vanligt köp. A har ingenting att betala tillbaka till banken, den gottgör sig genom att inkassera växeln när den förfaller. Också här har en ömsesidig kapitalöverföring försiggått mellan A och banken och detta alldeles som vid köp och försäljning av varje annan vara, just därför har A inte fått något kapital i tillskott. Vad han behövde och fick var betalningsmedel, och han fick dem genom att banken förvandlade den ena formen av hans penningkapital - växeln - till den andra - pengar. Om ett verkligt kapitalförskott kan det alltså vara tal bara i första fallet. I andra och tredje fallet på sin höjd endast i den meningen som man vid varje kapitalplacering "förskotterar kapitalet". I denna mening förskotterar banken penningkapital åt A; men för A är det penningkapital endast i den meningen att det är en del av hans kapital överhuvud taget, och han begär och utnyttjar det inte speciellt som kapital utan speciellt som betalningsmedel. Eljest vore även varje vanlig varuförsäljning, genom vilken man förskaffar sig betalningsmedel, att anse som ett mottaget kapitalförskott. - FE.]
Ifråga om en privatbank med sedelutgivning föreligger den skillnaden, att ifall dess sedlar varken stannar i den lokala cirkulationen eller återvänder i form av depositioner eller betalning för förfallna växlar, kommer de i händerna på folk som banken måste betala guld eller Bank of Englands sedlar i utväxling. Då representerar förskottet av dessa sedlar i detta fall förskott av Bank of Englands sedlar eller av guld, som är samma sak för banken, alltså en del av dess bankkapital. Detta gäller också om fall då Bank of England själv eller någon annan bank, som är underkastad lagen om maximerad sedelutgivning, måste försälja värdepapper för att dra sina egna sedlar ur cirkulationen och sedan åter utge dem i förskott; här representerar deras egna sedlar en del av deras mobiliserade bankkapital.
Till och med om cirkulationen vore rent metallisk, kunde samtidigt 1) ett guldutflöde [här menas uppenbarligen ett guldutflöde som åtminstone till en del går till utlandet - FE.] tömma skattkammaren och 2) då guldet huvudsakligen begäres av banken bara för att saldera betalningar (att avsluta tidigare transaktioner), så kunde dess förskott i värdepapper växa starkt men komma tillbaka i form av depositioner eller i återbetalning av förfallna växlar; så att å ena sidan vid tillväxt av värdepapper i bankens portfölj dess totala skatt blev mindre men den å andra sidan innehade samma summa som gäldenär till sina insättare som den tidigare hade som ägare.
Det har tidigare förutsatts, att förskotten göras i sedlar, alltså medföra åtminstone en tillfällig om också snabbt försvinnande ökning av sedelutgivningen. Detta är emellertid inte nödvändigt. I stället för att lämna papperssedlar kan banken öppna en bokkredit för A. Genom detta blir alltså denne, bankens låntagare, skenbart insättare. Han betalar sina fordringsägare med check på banken och mottagaren betalar den åter till sin bankir, som byter ut den mot en på honom löpande check i Clearing House. I detta fall förekommer ingen mellankomst av sedlar, och hela transaktionen begränsas till att banken, för en fordran den har, blir salderad med en check på sig själv, medan dess verkliga gottgörelse består i en kreditfordran på A. I detta fall har den förskotterat honom en del av sitt bankkapital såsom varande dess egna skuldfordringar.
Såvida denna efterfrågan på penningackomodation är efterfrågan på kapital, så gäller den enbart penningkapital; kapital från bankirens ståndpunkt, nämligen guld - vid guldutflöde till utlandet - eller nationalbankens sedlar, som privatbanken kan erhålla endast genom köp mot en ekvivalent och som därför för denna betyder kapital. Eller slutligen handlar det om räntebärande värdepapper, statspapper, aktier etc., som måste säljas för att skaffa guld eller sedlar. Men dessa är, om de är statspapper, kapital endast för den som köpt dem, för vilken de alltså representerar han köppris, det kapital han investerat i dem; i och för sig är de inte kapital utan blotta skuldfordringar; är de hypotek, blotta anvisningar på framtida jordränta; är de aktier i övrigt, blotta egendomsanspråk som berättigar till erhållande av framtida mervärde. Alla dessa ting är inte verkligt kapital, de bildar inga beståndsdelar av kapitalet och är inte heller i och för sig några värden. Genom liknande transaktioner kan också pengar som tillhör banken förvandlas till depositioner, så att banken i stället för ägare blir låntagare och därigenom behåller sina pengar under en annan rubrik. Hur viktigt detta än är för banken själv, så ändrar det inte kvantiteten av reservkapital eller ens av penningkapital som är tillgängligt inom ett särskilt land. Kapital figurerar här alltså enbart som penningkapital, och, om det inte föreligger i verklig penningform, som ren kapitaltitel. Detta är mycket viktigt, då brist eller trängande efterfrågan på bankkapital förväxlas med en minskning av det verkliga kapitalet, som dock i sådana fall tvärtom finns i överflöd i form av produktionsmedel och produkter som pressar marknaderna.
Nu förklaras alltså mycket enkelt hur mängden av de värdepapper som banken håller som täckning växer, hur det tilltagande anspråket på penningackomodation kan tillgodoses av banken vid konstant eller avtagande totalmängd av omloppsmedel. Denna totalmängd hålles därvid inom sina skrankor under sådana tider av penningbrist på två sätt: 1) genom guldutflöde; 2) genom efterfrågan på pengar som rent betalningsmedel, då de utgivna sedlarna omedelbart flyter tillbaka eller då transaktionen medelst bokkredit avvecklas utan att sedlar lämnas; då alltså en ren kredittransaktion förmedlar betalningarna, vilkas avslutande var affärens enda syfte. Det är speciellt för penningen, att där den fungerar enbart för saldering av betalningar (och i kristider tas lån inte för att betala utan för att köpa; för att avveckla tidigare affärer, inte för att inleda nya) dess cirkulation är krympande eller försvinnande, t.o.m. om denna saldering inte försiggår utan all mellankomst av pengar, enbart genom ren kreditoperation; att alltså vid starkt behov av penningackomodation en oerhörd mängd av dessa transaktioner kan försiggå utan att cirkulationen utvidgas. Men enbart det faktum, att Bank of Englands cirkulation förblir stabil eller t.o.m. avtar samtidigt som den presterar en stark penningackomodation bevisar ingalunda utan vidare som Fullarton, Tooke och andra antar (till följd av deras misstag att penningackomodation är liktydigt med upptagande av "capital on loan", av tillskottskapital), att penningens cirkulation (banksedlarnas) i dess funktion som betalningsmedel inte tilltar och utvidgas. Då sedlarnas cirkulation som köpmedel avtar i tider av affärsstockning, då sådan stark ackomodation är nödvändig, kan penningens cirkulation som betalningsmedel tillta, medan cirkulationens totalsumma, summan av de som köpmedel och betalningsmedel fungerande sedlarna, ändå förblir stabil eller t.o.m. avtar. Cirkulationen av banksedlar som betalningsmedel, vilka genast strömmar tillbaka till den utgivande banken, är i dessa ekonomers ögon inte någon cirkulation.
Om cirkulationen som betalningsmedel tilltar i högre grad än den avtar som köpmedel, så skulle totalcirkulationen växa, fastän mängden som köpmedel fungerande pengar betydligt avtagit. Och detta inträffar verkligen under vissa moment av krisen, nämligen vid kreditens fullständiga sammanbrott, då inte bara varor och värdepapper är osäljbara utan även växlarna blivit omöjliga att diskontera och ingenting annat gäller än kontant betalning eller, som köpmannen säger: kassa. Då Fullarton o. a. inte förstår, att cirkulationen av sedlar som betalningsmedel är det karaktäristiska för sådana tider av penningnöd, behandlar de detta fenomen som tillfälligt.
"With respect again to those examples of eager competition for the possession of banknotes, which characterise seasons of panic and which may sometimes, as at the close of 1825, lead to a sudden, though only temporary, enlargement of the issues, even while the efflux of bullion is still going on, these, I apprehend, are not to be regarded as among the natural or necessary concomitants of a low exchange; the demand in such cases is not for circulation" (skulle heta cirkulation som köpmedel) "but for hoarding, a demand on the part of alarmed bankers and capitalists which arises generally in the last act of the crisis" (alltså som reserv för betalningsmedel) "after a long continuation of the drain, and is the precursor of its termination." <"Återigen angående det exempel på häftig konkurrens om innehav av banksedlar, vilket karaktäriserar perioder av panik, och ibland, som i slutet av 1825, kan leda till en plötslig ehuru endast tillfällig utvidgning av sedelutgivningen, även då guldutflödet fortfarande pågår. Jag menar, att detta inte ska betraktas som en naturlig och nödvändig följdföreteelse till en låg växelkurs; efterfrågan gäller i sådana fall inte cirkulationen" (...) "utan skattbildningen. Det är en efterfrågan från förskräckta bankirers och kapitalisters sida. Den uppstår vanligen i sista akten av krisen" (...) "sedan guldutflödet länge pågått, och är ett förebud om att denna är nära sitt slut."> (Fullarton, s. 130.)
Redan vid analysen av penningen som betalningsmedel (Bok I., Kap. III. 3 b) klargjordes hur penningen vid ett häftigt avbrott av betalningskedjan slår om från blott ideell form till en konkret och samtidig absolut form av värde gentemot varorna. Några exempel på detta gavs därstädes, not 84 och 85. Själva detta avbrott är dels verkan, dels orsak till att krediten skakas och till de omständigheter som åtföljer denna rubbning: överfyllda marknader, minskning av varornas värde, produktionsavbrott etc.
Men klart är, att Fullarton förvandlar skillnaden mellan pengar som köpmedel och pengar som betalningsmedel till en falsk skillnad mellan currency och kapital. Till grund för detta ligger återigen bankirens trångsynta föreställning om cirkulationen. -
Vidare kan man fråga: Vad fattas då i sådana tider av knapphet, är det kapital eller är det pengar i dess egenskap av betalningsmedel? Och detta är en välkänd tvistefråga.
Till en början står det klart, såvida knappheten visar sig i guldutflöde, att vad som begäres är internationellt betalningsmedel. Men pengar i dess form av internationellt betalningsmedel är guld i dess realitet som värdefull metallsubstans, som värdemassa. Pengar är samtidigt kapital, men inte kapital som varukapital utan som penningkapital, kapital inte i form av varor utan i form av pengar (och som sådana i ordets eminenta mening, i vilken de existera som allmän världsmarknadsvara). Det föreligger här inte någon motsats mellan efterfrågan på pengar som betalningsmedel och pengar som kapital. Motsatsen föreligger mellan kapitalet i dess form som pengar och dess form som vara; och den form i vilken det här begäres och den enda där det kan fungera är dess penningform.
Bortsett från denna efterfrågan på guld (eller silver) kan man inte säga, att det under sådana kristider råder någon brist på kapital. Under alldeles speciella förhållanden, som höjda spannmålspriser, bomullsbrist etc., kan det förekomma; men dessa företeelser åtföljer ingalunda nödvändigtvis eller regelmässigt sådana tider; därför kan inte existensen av en sådan kapitalbrist utan ytterligare undersökning bevisa att ett behov av penningackomodation föreligger. Tvärtom. Marknaderna är överfyllda, översvämmade med varukapital. Det är alltså i varje fall inte brist på varukapital, som förorsakar knappheten. Vi kommer senare tillbaka till denna fråga.
[54*] Här kunde man citera några ställen där ekonomerna fattar saken så. - "Ni" (the Bank of England) "gör mycket stora affärer med varan kapital?" Tillfrågas under ett vittnesförhör för Report of Bank Acts (H. of C. 1857 [s. 104]) en direktör för denna bank.
[55*] "Att en man, som lånar pengar i avsikt att göra profit på dem, bör betala en del av profiten åt utlånaren är en självklar princip i den naturliga rättvisan." (Gilbart, The History and Principles of Banking. London 1834, s. 163.)
[56*] "Ett hus", "pengar" o.s.v. är därför enligt Proudhon inte utlånade som "kapital" utan ... avyttrade som "vara ... till sitt kostnadspris" (s. 44). Redan Luther hade kommit längre än Proudhon. Han visste, att profitmakeriet är oberoende av formen lån eller köp: "De gör ocker även av köpandet. Men det är för mycket att ta itu med på en gång. Vi måste först avstyra den del som gäller ocker på lån, när vi väl har gjort detta (på domens dag) så ska vi också ge köpockraren en läxa." (M. Luther. "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540 [52].)
[57*] "Rättigheten att ta ränta är oberoende av om en person gör profit eller inte, utan den hänger på dess" (det utlånades) "kapacitet att producera profit, om det användes på rätt sätt." (An Essay on the Governing Causes of the Natural Rate, of Interest, wherein the sentiments of Sir W. Petty and Mr. Locke, on that head, are considered. London 1750, s. 49. Författare till den anonyma skriften är J. Massie.)
[58*] "I stället för att använda sina pengar själva lånar rikt folk ut dem till andra, för att de ska göra profit och lämna ägarna en del av denna profit" (a.a., s. 23, 24).
[59*] "Uttrycket värde (value) använt om cirkulationsmedel (currency) har tre betydelser ... 2. Cirkulationsmedel till omedelbart förfogande (currency actually in hand) jämfört med samma belopp currency, som inflyter senare. Då mätes dess värde genom räntefoten, och denna bestämmes genom förhållandet mellan mängden kapital för utlåning och efterfrågan på detta (by the ratio between the amount of loanable capital and the demand for it)." (R. Torrens: On the Operation of the Bank Charter Act of 1844 etc. 2nd ed. 1847.)
[60*] "Den dubbla betydelsen av uttrycket pengars eller cirkulationsmedels värde, när det användes utan urskiljning såväl för att beteckna varornas bytesvärde som kapitalets bruksvärde är en ständig källa till förvirring." (Tooke: Inquiry into the Currency Principles, s. 77.) - Huvudorsaken till förvirringen (som ligger i själva saken), att värdet som sådant (räntan) blir kapitalets bruksvärde, ser Tooke inte.
[61*] "Den naturliga räntefoten regleras genom profiten på den enskilda handeln." (Massie, a.a., s. 51.)
[62*] Här återfinnes följande anmärkning i manuskriptet: Under arbetet med detta kapitel visar det sig, att det ändå är bättre att innan lagarna för profitens fördelning undersökas, först behandla frågan om hur den kvantitativa delningen blir en kvalitativ. Ingenting annat behövs för övergången till detta från föregående kapitel än att förutsätta räntan som en inte närmare bestämd del av profiten.
[63*] "Under den första perioden omedelbart efter en lågkonjunktur är det gott om pengar och spekulationen är återhållen; under den andra perioden är det gott om pengar och mycket spekulation; under den tredje perioden börjar spekulationerna att avta och pengar är efterfrågade; under den fjärde är pengar sällsynta och ett tryckt läge inträder." (Gilbart, a.a., I, s. 144.)
[64*] Tooke förklarar detta "genom ackumulation av överskottskapital, som oundvikligen blir följden av bristen på profitabla placeringar under föregående år, genom att penningkapital sättes i omlopp och genom att förtroendet för affärsutsikterna återupprättas". (History of Prices from 1839 till 1847. London 1848, s. 54.)
[65*] "En gammal kund hos en bankir vägrades ett lån, fastän han hade ett värdepapper på 200.000 £ som säkerhet; just när han stod i begrepp att bekantgöra, att han inställde sina betalningar, blev han tillsagd, att ett sådant steg inte var nödvändigt, under föreliggande omständigheter skulle bankiren köpa värdepapperet för 150.000 £." ([H. Roy] The theory of the Exchanges, The Bank Charter Act of 1844 etc., London 1864, s. 80.)
[66*] Då räntefoten allmänt bestämmes av genomsnittsprofitkvoten, kan mycket ofta ett stort mått av svindel vara förbundet med låg räntefot, t.ex. järnvägssvindeln sommaren 1844. Räntefoten i Bank of England höjdes först 16 okt. 1844 till 3%.
[67*] Så gör t.ex. B. J. Opdyke: A Treatise on Pol. Econ., New. York 1851, ett högst misslyckat försök att förklara den allmänna räntefoten 5% ur eviga lagar. Karl Arnd är ännu mer naiv i Die naturgemäße Volkswirtschaft gegenüber dem Monopolgeist und dem Kommunismus etc. Hanau 1845. Där står att läsa: "I varuproduktionens naturliga förlopp ges det bara en företeelse som - i helt uppodlade länder - synes bestämd att i någon mån reglera räntefoten; det är den proportion i vilken de europeiska skogarnas virkesmassor tilltar genom årlig tillväxt. Denna tillväxt sker alldeles oberoende av dess bytesvärde (hur komiskt av träden att växa oberoende av sitt bytesvärde!) i proportionen 3 á 4 till 100. Enligt detta vore alltså (då virkesmassans tillväxt nämligen är helt oberoende av dess bytesvärde, hur mycket än detta bytesvärde må vara avhängigt av tillväxten) ett sjunkande under det läge, som den (räntefoten) f. n. har i de rikaste länderna inte att förvänta" (s. 124). - Detta förtjänar att benämnas "den ursprungliga skogsräntefoten", och dess upptäckare gör sig i samma verk ytterligare förtjänt om "vår vetenskap" som "hundskattens filosof".
[68*] Bank of England höjer och sänker sin diskontoränta, ehuru naturligtvis alltid med iakttagande av den i öppna marknaden härskande räntan, efter guldets ökning och minskning. "Därigenom har spekulationer i växeldiskontot genom antaganden om förändringar i bankräntan nu blivit hälften av affärerna för de stora männen på penningmarknaden" - d.v.s. Londons penningmarknad. (The Theory of the Exchanges etc., s. 113.)
[69*] "Varornas pris fluktuerar ständigt; de är alla bestämda för olika användning; penningen duger för alla ändamål. Varor, t.o.m. av samma slag, skiljer sig åt ifråga om kvaliteten; kontanta pengar är alltid av samma värde eller bör åtminstone vara det. Därav kommer det sig, att penningens pris, som vi betecknar med ordet ränta, äger större fasthet och likformighet än priset för varje annat ting." (J. Steuart, Principles of Pol. Econ. Fransk översättning, 1789, IV, s. 27.)
[70*] "Denna lag för profitens delning kan emellertid inte användas på varje enskild långivare och låntagare utan bara på långivare och låntagare i allmänhet ... Anmärkningsvärt stora eller små vinster är resultat av skicklighet eller av brist på uppmärksamhet, som utlånaren inte har något att göra med. Eftersom denne inte vill bli lidande genom det ena bör han inte heller tjäna på det andra. Vad som sagts om enskilda i samma affärsgren kan också gälla för olika affärsgrenar; när de köpmän och hantverkare, som är sysselsatta i någon affärsgren, genom det de lånat får mera än den allmänna profiten ger andra köpmän och hantverkare i samma land, så tillhör extravinsten dem och inte långivarna som satsat pengarna, även om det inte behövts mer än vanlig skicklighet och uppmärksamhet för att få den ... för långivarna skulle inte ha lånat dem pengarna för att satsas i någon handelsgren med lägre utdelning än den allmänna räntekvoten; därför behöver de inte heller få mer än denna, vilka förtjänster deras pengar än ger." (Massie, a.a., s. 50, 51.)
| Bankränta | 5 % | |
| Marknadsdiskonto, 60 dagar växel | 35/8 % | |
| Marknadsdiskonto, 3 mån. växel | 31/2 % | |
| Marknadsdiskonto, 6 mån. växel | 35/16 % | |
| Lån per dag till växelmäklare | 1 - 2 % | |
| Lån per vecka till växelmäklare | 3 % | |
| Sista 14 dagarsränta, lån till mäklare för börspapper | 43/4 - 5 % | |
| Deposita (banker) | 31/2 % | |
| Deposita (diskontfirmor) | 3 - 31/4 % |
Hur stor denna skillnad kan vara på samma dag visar en uppställningen härovan över räntefoten på Londons penningmarknad den 9 dec. 1889 ur "Daily News" [54] - Cityartikel den 10 dec. Minimum är 1%, maximum 5%. - FE.
[72*] "Företagarvinsten är avhängig nettoprofiten (net profits of capital), inte tvärtom." (Ramsay, a.a., s. 214. Net profits hos Ramsay alltid = räntan.)
[73*] "Överuppsikt är här" (ifråga om den jordägande bonden) "helt onödig." (J. E. Cairnes, The Slave Power. London 1862, s. 48.)
[74*] "När arbetets natur fordrar att arbetarna" (nämligen slavarna)" ska fördelas över ett större område, blir antalet uppsyningsmän större och därmed stiger arbetskostnaden för denna uppsikt proportionellt." (Cairnes, a.a., s. 44.)
[75*] A. Ure, Philos. of Manufactures, fransk översättning 1836. I, s. 67, 68, där denna fabrikanternas Pindaros också ger dem det vitsordet, att de flesta av dem inte alls förstår den mekanism de använder.
[76*] I ett för mig bekant fall blev efter krisen en bankrutterad fabrikant betald lönarbetare åt sina egna tidigare arbetare. Fabriken övertogs nämligen efter bankrutten av en arbetarkooperativ och den tidigare ägaren anställdes som direktör. - FE.
[77*] De räkenskaper som det hänvisas till går högst fram till 1864, då ovanstående skrevs 1865. - FE.
[78*] "Mästare är arbetare lika väl som sina gesäller. I denna roll har de samma intressen som sina män. Men de är också antingen kapitalister eller ombud för kapitalister, och i detta avseende är deras intressen avgjort motsatta arbetarnas" (s. 27). "Den stora spridningen av utbildning för industriarbetare här i landet minskar dagligen värdet av arbete och skicklighet för de flesta mästare och anställda genom att utöka antalet personer, som behärskar deras särskilda vetande" (s. 30. Hodgskin, "Labour defended against the Claims of Capital etc", London 1825).
[79*] "Den allmänna uppluckringen av konventionella skrankor och utökade möjligheter till utbildning har en tendens att sänka lönerna för kvalificerat arbete i stället för att höja dem för enklare." (J. St. Mill, "Princ. of Pol. Econ.". 2nd ed., London 1849, I, s. 479.)
[80*] Richard Price: An Appeal to the Public on the subject of the National Debt, 2nd ed., London 1772. Han kommer med den naiva vitsen: "Man måste låna pengar till enkel ränta för att föröka dem med ränta på ränta." (R. Hamilton: An Inquiry into the Rise and Progress of the National Debt of Great Britain, 2nd ed. Edinburgh 1814.) Enligt detta skulle lån vara det säkraste medlet att bli rik även för en privatperson. Men om jag t.ex. lånar 100 £ till 5% årlig ränta, har jag att vid årets slut betala 5 £. Antag att detta fortsätter 100 miljoner år, så har jag hela tiden bara 100 £ att låna ut och varje år 5 £ att betala. Genom denna procedur kommer jag aldrig att kunna lån" ut 105 £ genom att låna 100 £. Och varmed ska jag betala dessa 5 £? Genom nya lån eller, om jag är staten, genom skatter. Men om industrikapitalisten lånar pengar, så har han vid en profit av, låt oss säga 15%, att betala 5% som ränta, att använda 5% (fastän hans aptit väl växer med inkomsten) och att kapitalisera 5%. Det förutsättes alltså redan 15% profit för att ständigt betala 5% i ränta. Fortgår processen, så faller profitkvoten av tidigare utvecklade skäl från 15% till säg 10%. Men Price glömmer alldeles, att räntan 5% förutsätter en profitkvot om 15% och låter denna vara oförändrad med kapitalets ackumulation. Han behandlar överhuvud taget inte alls den verkliga ackumulationsprocessen utan tänker bara på att låna ut pengar för att de ska komma tillbaka med ränta på ränta. Hur han börjar är utan betydelse, då han litar på det räntebärande kapitalets medfödda kvalitet.
[81*] Se Mill och Carey och Roschers felaktiga kommentarer till detta [61].
[82*] "Det är klart, att inget arbete, ingen produktivkraft, ingen begåvning och ingen konst kan göra övergripande anspråk på ränta på ränta. Men alla besparingar som göras tagas från kapitalisternas reveny, så att dessa anspråk ställas verkligen oavbrutet och arbetets produktivkraft vägrar lika oavbrutet att infria dem. Därför skapas ständigt en sorts utjämning." (Labour defended against the Claims of Capital, s. 23. - Av Hodgskin.)
[83*] D.v.s. tidigare fastställde man dividenden och inkomstskatten drogs sedan av för den enskilde aktieägaren vid utbetalningen, men efter 1844 betaldes först skatten av bankens totalprofit och dividenden fördelades "free of Income Tax". De nominella Procentsiffrorna är alltså i senare fallet lika mycket högre som skattens belopp. - FE.
[84*] Mera om Overstones begreppsförvirring i fråga om kapitalet vid slutet av kapitel 32. - [FE.]
[85*] "Den genomsnittliga sedelcirkulationen i Frankrikes bank var år 1812 106.538.000 fr., 1818 101.205.000 fr., medan penningomloppet, totalmängden in- och utbetalningar, var år 1812: 2.837.712.000 fr., 1818: 9.665.030.000 fr. Omloppets aktivitet förhöll sig alltså i Frankrike 1818 till den av 1812 som 3:1. Krediten är den stora regulatorn av cirkulationens hastighet ... Detta förklarar, varför ett hårt tryck på penningmarknaden vanligen sammanfaller med full cirkulation" (the Currency Theory Reviewed, etc., s. 65). - "Mellan sept. 1833 och sept. 1843 uppstod i Storbritannien nära 300 banker som gav ut egna sedlar; följden blev en inskränkning i sedelcirkulationen med 21/2 miljoner; slutet av september 1833 var den 36.035.244 £ och i slutet av september 1843 33.518.544 £" (a.a., s. 53). "Den skotska sedelcirkulationens utomordentliga effektivitet gör det möjligt att med 100 £ klara samma mängd penningaffärer som i England kräver 420 £" (a.a., s. 55). Detta hänför sig enbart till det tekniska förfarandet i operationen.
[86*] Före bankernas upprättande var det kapitalbelopp som togs i anspråk för cirkulationsmedlets funktion vid varje tidpunkt större än den verkliga varucirkulationen krävde." Economist 1845, s. 238.
[87*] Man bör titta på konkurslistorna i Times [69] ett krisår som 1857 och jämföra bankruttörernas egna tillgångar med deras skuldbelopp. - "Sannerligen överskrider inte köpkraften hos dem som besitter kapital och kredit, allt vad den kan föreställa sig som inte har någon praktisk bekantskap med spekulativa marknader." (Tooke, Inquiry into the Currency Principle, s. 79.) "En person, som har rykte om sig att besitta kapital nog för sitt reguljära geschäft och som i sin bransch åtnjuter god kredit, kan, ifall han har sangviniska åsikter om stigande konjunktur beträffande den artikel han för och om han gynnas av omständigheterna från början och under sina fortsatta spekulationer köpa i en jämfört med hans kapitalinnehav rent av enorm utsträckning." (Sammastädes s. 136.) - "Fabrikanter, köpmän etc. gör alla affärer långt utöver sitt kapital ... Kapitalet är nu för tiden mera grundvalen att bygga en god kredit på än gränsen för ett kommersiellt företags omsättning." (Economist 1847, s. 333.)
[88*] Th. Chalmers
[89*] Vi återger här ifrågavarande stycke, tidigare citerat på sidan 390 efter originalet: "The business of bankers, setting aside the issue of promissory notes payable on demand, may be divided into two branches, corresponding with the distinction pointed out by Dr (Adam) Smith of the transactions between dealers and dealers, and between dealers and consumers. One branch of the bankers' business is to collect capital from those who have not immediate employment for it, and to distribute and transfer it to those who have. The other branch is to recieve deposits of the incomes of their customers, and to pay out the amount, as it is wanted for expenditure by the latter in the object of their consumption ... the former being a cirkulation of capital, the latter of currency." <"Bortsett från uppdraget att utfärda banksedlar betalbara efter önskan, kan bankirers affärer uppdelas på två grenar, sammanfallande med en distinktion som gjorts av A. Smith, av transaktionerna mellan affärsmän och andra affärsmän och mellan affärsmän och konsumenter. En gren av bankirens affärer är att samla kapital från dem som inte har omedelbar användning för det och fördela och distribuera detta till sådana som kan bruka det. Den andra grenen är att motta depositioner av inkomst från kunder, och betala ut beloppet efterhand som de önskar förbruka det för sin konsumtion ... det förra är cirkulation av kapital, det senare av cirkulation av pengar."> (Tooke, Inquiry into the Currency Principle, London, s. 36.) Det förstnämnda är "the concentration of capital on the one hand and the distribution of it on the other", <"koncentration av kapital på den ena och fördelning av detsamma på den andra sidan"> det andra är "administering the circulation for local purposes of the district", <"att sköta cirkulationen för lokala ändamål inom distriktet"> a.a., s. 37. - Mycket närmare den riktiga uppfattningen kommer Kinnear i följande stycke: "Pengar brukas för att fullgöra två väsentligt olika operationer. Som bytesmedel mellan köpmän är de ett instrument, varigenom kapital överföres; d.v.s. utbyte av ett visst kapitalbelopp i pengar mot ett lika stort kapitalbelopp i varor. Men pengar utlagda i betalning av arbetslön och i köp och försäljning mellan köpman och konsument är inte kapital utan reveny; den del av samtliga revenyer, som användas för dagliga utgifter. Dessa pengar cirkulera fortlöpande i dagligt bruk och det är endast dessa som i sträng mening kan kallas cirkulationsmedel (currency). Kapitalförskott är uteslutande avhängigt bankens och andra kapitalinnehavares vilja - ty låntagare finns det alltid; men beloppet av cirkulationsmedel är avhängigt behovet hos den samfällighet inom vilken penningen cirkulerar för de dagliga utgifterna." (J. G. Kinnear, The Crisis and the Currency, London 1847 [s. 3, 4].)
[90*] "A demand for capital on loan and a demand for additional circulation are quite distint things, and not often found associated." (Fullarton, I. c, p. 82, överskrift till kap. 5.) - "Det är i själva verket ett stort misstag, att föreställa sig att efterfrågan på kredit (d.v.s. lånekapital) är identisk med en efterfrågan på tillskottsmedel för cirkulationen eller t.o.m. att de båda vanligen förekommer tillsammans. Varje efterfrågan uppstår under sina särskilda, bestämda omständigheter, som skiljer sig mycket från varandra. När allt ser ut att blomstra, lönerna är höga, priserna stigande och fabrikerna sysselsatta, blir vanligen ett tillskott till tillförseln av cirkulationsmedel nödvändigt, för att möta de ökade anspråken som är oskiljaktiga från nödtvånget att göra större och flera utbetalningar. Det är emellertid huvudsakligen på en mer avancerad nivå av den kommersiella cykeln, när svårigheterna börjar visa sig, när marknaderna är överfyllda och återflödet försenat, som räntan stiger och ett tryck uppstår på banken att den ska förskottera kapital. Det är sant, att banken inte brukar använda andra medel för att förskottera kapital än sina banksedlar och att därför en vägran att ge ut banksedlar betyder vägran att ge kredit. Men är kredit nu en gång beviljad, då ordnar sig allt enligt marknadens behov; lånet bibehålles och cirkulationsmedel som inte användas finner vägen tillbaka till utgivaren. Redan en ganska ytlig undersökning av parlamentsberättelserna kan övertyga vem som helst, att det är vanligare att mängden värdepapper i Bank of Englands besittning fluktuerar i motsatt riktning till dess cirkulerande sedlar än i överensstämmelse med dem, och att därför exemplet som hämtas från denna stora bank inte bildar något undantag från den doktrin som provinsbankirerna så eftertryckligt betonar, nämligen att ingen bank kan utöka sina cirkulerande sedlar, när denna cirkulation redan motsvarar de ändamål till vilka ett banksedelomlopp vanligen anpassas; utan att efter överskridande av denna gräns varje ökning av dess förskott måste tas från dess kapital genom försäljning av några av de värdepapper som utgör dess reserv eller genom avstående från vidare investeringar i sådana säkerheter. Den tabell som sammanställts ur parlamentsberättelserna för tiden 1833-40, vilken jag åberopat några sidor tidigare, levererar ytterligare exempel på denna sanning; men två av dem är så karaktäristiska att det är onödigt för mig att gå utöver dem. När den 3 januari 1837 bankens penningmedel utnyttjats till det yttersta för att upprätthålla krediten och möta svårigheterna på penningmarknaden, finner vi dess förskott för lån och diskonto uppdrivna till den oerhörda summan 17.022.000 £, ett belopp knappast känt sedan kriget, och nästan lika med hela summan utgivna sedlar, vilka under tiden stod oförändrat så lågt som 17.076.000 £. Å andra sidan finner vi den 4 juni 1833 ett sedelomlopp på 18.892.000 £ med en uppgift om innestående värdepapper som privata säkerheter på inte mer än 972.000 £, alltså nästan det lägsta om inte det allra lägsta under senare hälften av århundradet." (Fullarton, a.a., s. 97, 98.) - Att en efterfrågan på kredit (demand for pecuniary accomodation) ingalunda behöver vara identisk med den efterfrågan på guld (demand for gold) som Wilson, Tooke och andra kallar kapital, ser man av följande utsaga av herr Weguelin, högste chef för Bank of England: "Diskonteringen av växlar upp till detta belopp (en miljon dagligen tre dagar å rad) skulle inte minska reserven (av sedlar), ifall inte allmänheten begärde ett större belopp i aktiv cirkulation. De sedlar, som utgivits vid växeldiskontering skulle flyta tillbaka genom bankernas förmedling och genom depositioner. Ifall dessa transaktioner inte syftar till guldutförsel eller om inte inom landet en sådan panik råder att allmänheten håller på sina sedlar i stället för att betala in dem till bankerna, skulle reserven inte beröras av så väldiga omsättningar." - "Banken kan dagligen diskontera 11/2 miljon, och detta sker ständigt utan att dess reserver i minsta mån beröres. Sedlarna kommer tillbaka som depositioner, och den enda ändring som försiggår är ett rent överförande från ett konto till ett annat." (Report on Bank Acts, 1857 Evidence nr 241, 500.) Sedlarna tjänar här alltså endast som medel att överföra krediter.
[91*] Det följande stycket i originalet är i sitt sammanhang obegripligt och har nyskrivits av utgivaren, allt inom klammer. I annat sammanhang har denna fråga berörts redan i kapitel 26. - FE.