I det följande beskriver Engels feodalismens uppkomst i Frankrike och adelns stöld av böndernas jord.
Översatt från Marx Engels Werke band 19, sid. 474-518; "Fränkische Zeit".
Markförfattningen[1] förblev till slutet av medeltiden basen för nära nog den tyska nationens hela liv. Efter att ha bestått ett och ett halvt årtusende gick den slutligen så småningom under av rent ekonomiska orsaker. Den dukade under då den inte längre motsvarade den ekonomiska utvecklingen. Vi kommer senare att undersöka dess förspel och slutliga undergång, vi kommer att finna, att resterna av den fortlever ännu idag. Då markförfattningen emellertid levde kvar så länge, skedde detta på bekostnad av dess politiska betydelse. Den hade under århundraden varit den form, i vilken de germanska stammarnas frihet hade förkroppsligats. Den blev nu grundvalen för tusenårigt slaveri för folket. Hur var detta möjligt? De äldsta sammanslutningarna omfattade, som vi såg, hela folket. All jord som hade tagits i besittning tillhörde ursprungligen hela folket. Senare blev ett landskaps alla invånare, som var nära släkt med varandra, ägare till det av dem bebodda området, och åt folket som sådant återstod endast förfoganderätten över de områden som var utan ägare. Landskapet överlät sina åker- och skogsområden till de enskilda bysamfälligheterna, som även de utgjordes av människor som var nära släkt med varandra, varvid då åter den del av jorden som blev över återstod för landskapet. Då det anlades nya byar som utrustades med jord från den ursprungliga byns allmänning, utnyttjades återstoden av allmänningen gemensamt av byarna.
Blodsförvantskapet, som hela folkförfattningen baserade sig på här liksom överallt, råkade genom folkökning och folkets vidareutveckling mer och mer i glömska.
Detta var fallet först beträffande folket som helhet. Den gemensamma härstamningen kändes allt mindre som släktskap; minnena av den blev allt svagare, sedermera återstod endast den gemensamma historien och dialekten. Däremot höll sig medvetenheten om släktskapet naturligtvis längre kvar hos befolkningen i landskapet. Folket reduceras till en mer eller mindre fast sammanslutning av landskap. Germanerna tycks ha befunnit sig i detta stadium vid tiden för folkvandringarna. Detta berättar Ammianus Marcellinus uttryckligt om alemannerna; i folkrätten skymtar det fram överallt. Hos saxarna bestod detta utvecklingsstadium ännu på Karl den Stores tid; hos friserna fram till den frisiska frihetens undergång.
Men folkvandringarna på romersk mark bröt ned även landskapets blodsförvantskap och måste bryta ned det. Även om man hade för avsikt att bosätta sig stam- och släktvis, så gick det inte att genomföra. De långa färderna hade blandat samman inte bara stammar och släkter utan t.o.m. hela folk. Endast med möda kunde de enskilda bysamfälligheternas blodsförvantskap hållas samman, och dessa hade därigenom blivit de verkliga politiska enheterna, som folket bestod av. De nya landskapen på romerskt område var redan från första början, eller blev det snart, mer eller mindre godtyckligt bestämda domsagor eller bestämdes av de förhållanden som man träffade på.
Med detta hade folket upplösts i ett förbund av bysamfälligheter, mellan vilka det inte alls eller endast i liten utsträckning fanns något ekonomiskt samband, då ju varje bysamfällighet var sig själv nog, själv producerade vad som behövdes och där nästan exakt detsamma producerades i de angränsande bysamfälligheterna. Utbyte mellan dem var alltså tämligen omöjligt. Och en sådan sammansättning av folket i idel små sammanslutningar, som visserligen har samma men därför inte gemensamma intressen, gör att en statsmakt, som inte härstammar från bysamfälligheterna, som står helt främmande inför dem och som måste suga ut dem mer och mer, blir nödvändig för att nationen ska kunna fortsätta att existera.
Den form som denna statsmakt uppträder i, beror på den form som bysamfälligheterna då har. Då den uppstår vid en tidpunkt när kommunen odlar åkern för allas räkning eller tilldelar den enskilda familjen åkern under en viss tid, som hos de ariska folken i Asien och hos ryssarna, då alltså ännu inte någon privat äganderätt till marken har utbildats, uppträder denna statsmakt som despotism. I de av germanerna erövrade romerska landskapen finner vi däremot, som vi såg, de enskilda andelarna av åker och äng redan som allod, som ägarens fria egendom, endast underkastad de allmänna markförpliktelserna. Vi ska nu undersöka, hur en samhälls- och statsförfattning, som baserades på denna allod uppstod, hur denna samhälls- och statsförfattning - med historiens vanliga ironi - slutligen upplöste staten och i sin klassiska form förintade all allod.
Med alloden blev det inte bara möjligt utan nödvändigt, att den ursprungliga likheten i jordägande vändes i sin motsats. Från det ögonblick då den tyska alloden framträdde på tidigare romersk mark, blev den vad den bredvidliggande romerska jordegendomen sedan länge hade varit - en vara. Och det är en obönhörlig lag i alla samhällen som är beroende av varuproduktion och varuutbyte, att fördelningen av ägande i dem blir allt ojämnare, motsättningarna mellan rikedom och fattigdom allt större eller att ägandet blir alltmer koncentrerat till ett fåtal; en lag som visserligen uppnår sin fulla utveckling i den moderna kapitalistiska produktionen, men som ingalunda får sin betydelse först i den. Från det ögonblick då alloden, fri egendom som kan avyttras, blev en vara, från det ögonblicket var det bara en tidsfråga innan de stora jordegendomarna skulle uppstå.
Under den epok som vi sysslar med var åkerbruk och boskapsskötsel de avgörande produktionsgrenarna. Jordegendomen och dess produkter utgjorde utan jämförelse den största delen av den dåtida rikedomen. Vad som annars fanns av rörlig rikedom följde i enlighet med sakens natur jordegendomen och befann sig mer och mer i samma händer som denna. Industri och handel hade ödelagts redan under det romerska förfallet, den germanska invasionen, förintade dem nästan fullständigt[A]. Det som ännu återstod av dem bedrevs mestadels av ofria och utlänningar och förblev föraktade sysselsättningar. Den härskande klassen, som så småningom bildades genom den ojämnhet i ägande som uppkom, kunde bara vara en klass av stora jordägare, den politiska formen för deras överhöghet kunde bara vara aristokratin. När vi alltså kommer att se, hur politiska faktorer, våld och bedrägeri är verksamma vid upprepade, ja till synes det övervägande antalet, tillfällen, då denna klass uppstår och bildas, så får vi inte glömma, att dessa politiska faktorer bara tjänar till att befordra och påskynda en nödvändig ekonomisk process. Vi kommer faktiskt att lika ofta se, hur dessa politiska faktorer hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta inträffar tillräckligt ofta och varje gång då de olika deltagandes intressen står i motsättning till varandra eller korsar varandras riktningar.
Hur uppstod nu denna klass av stora jordägare? För det första vet vi, att en mängd romerska storgodsägare, som till största delen lät fria eller livegna underlydande bruka godsen mot arrende, levde kvar i Gallien också efter den frankiska erövringen.
Sedan har vi sett hur kungadömet blev en permanent inrättning och en verklig maktfaktor genom erövringskrigen som fördes av alla de utdragande germanerna; hur kungadömet förvandlade den jord som folket ägde till kungliga domäner och även införlivade den romerska statens landområden med sin egendom. Under de många inbördeskrigen, som uppstod genom delningarna av riket, utökades den kungliga egendomen ständigt genom masskonfiskationer av egendomar som tillhörde s.k. rebeller. Men lika fort som egendomen växte, lika fort förslösades den genom donationer till kyrkan, liksom till privatpersoner, franker och folk av romansk härstamning, de kungliga hirdmännen eller andra av kungens gunstlingar. När det redan under och genom inbördeskrigen hade bildats början till en härskande klass av stormän och mäktiga, jordägare och tjänstemän och härförare, så köpte småfurstar deras bistånd med hjälp av donationer. Roth[1*] har obestridligt bevisat att detta i de absolut flesta fall var verkliga donationer, överlåtelser till fri, ärftlig egendom med rätt att avyttras, tills det inträdde en ändring med Karl Martell. När Karl började regera, hade kungarnas makt brutits fullständigt, men den makt som innehades av major domus[2] hade ännu inte på långt när tagit dess plats. Den klass av stormän, som på kronans bekostnad, skapats under merovingerna främjade på alla sätt den kungliga maktens ruin, men ingalunda för att underkasta sig major domus, sin klasslike.
Tvärtom, hela Gallien var, som Einhardt säger, i händerna på dessa "tyranner som överallt tog makten i anspråk" (tyrannos per totam Galliam dominatum sibi vindicantes oppresit[3]. Vid sidan av de världsliga stormännen var detta även fallet med biskoparna, som i många trakter hade tillägnat sig makten över kringliggande grevskap och hertigdömen och som skyddades av kyrkans immunitet och starka organisation. På rikets inre upplösning följde anfall från yttre fiender; saxarna trängde in i Rhenfranken, avarerna in i Bayern, araberna trängde över Pyrenéerna till Akvitanien. I ett sådant läge kunde varken ett enkelt nedslående av den inre fienden eller fördrivning av den yttre fienden hjälpa i längden. Man måste finna en väg som band de underkuvade stormännen eller deras efterföljare, som tillsatts av Karl, starkare till kronan. Denna omvälvning är den karolingiska dynastins främsta verk. Den utmärker sig genom att medlet som valdes för att ena riket och att för alltid binda stormännen till kronan och därigenom stärka denna, slutligen föranledde kronans totala maktlöshet, stormännens oavhängighet och rikets sönderfall.
För att förstå varför Karl valde detta medel måste vi först undersöka kyrkans aktuella egendomsförhållanden, som var en väsentlig beståndsdel av de dåvarande jordförhållandena och därför inte får förbigås utan vidare här.
Redan under romartiden hade kyrkan i Gallien betydande jordegendomar, vilkas inkomster ökades genom stora privilegier beträffande skatter och andra prestationer. Den galliska kyrkans gyllene tid inföll dock först efter frankernas omvändelse till kristendomen. Kungarna tävlade inbördes om vem som skulle ge kyrkan de flesta donationerna i jord, pengar, klenoder, kyrksilver. Redan Chilperik brukade (enligt Gregorius av Tours) säga: "se hur skral vår statskassa har blivit, se hur alla våra rikedomar har gått till kyrkan."[4] Under Guntram, prästernas älskling och dräng, var donationerna utan gränser. Så gick egendom som indragits från fria franker, vilka beskylldes för att vara rebeller, till största delen över i kyrkans ägo.
Som kungarna handlade, så gjorde också folket. Små som stora kunde inte skänka kyrkan tillräckligt.
"En mirakulös läkning av ett verkligt eller förment ont, uppfyllelsen av en innerlig önskan t.ex. att en son föddes, att bli räddad ur en fara, inbringade en donation till kyrkan, vars helgon hade visat sig hjälpsamma. Det ansågs för allt nödvändigare att alltid vara generös, då det var en utbredd mening hos hög och låg, att donationer till kyrkan åstadkom förlåtelse för synderna" (Roth s. 250).
Därtill kom immuniteten som skyddade kyrkans egendom från våldförande i en tid av oupphörliga inbördeskrig, plundringar, konfiskationer. Mången enkel man fann det lämpligt att avträda sin egendom till kyrkan, när han fick behålla nyttjanderätten till den mot ett måttligt arrende.
Allt detta var dock inte tillräckligt för de fromma prästerna. Genom att hota med eviga straff i helvetet formligen utpressade de allt större donationer, så att Karl den Store i ett kapitular från Aachen[5] år 811 förebrår dem detta och dessutom att de förleder människorna "till mened och falsk vittnesbörd för att öka sin rikedom (biskoparnas och abbotarnas rikedom)". Olagliga donationer lyckades man tillskansa sig genom list i förlitan på att kyrkan förutom sin privilegierade rättsställning, ägde tillräckligt med medel för att räcka lång näsa åt rättskipningen. Under 500-talet och 600-talet förlöpte knappast något galliskt kyrkomöte som inte hotade varje kritik av donationer till kyrkan med kyrklig bannbulla. T.o.m. formellt ogiltiga donationer skulle på detta sätt förvandlas till giltiga, enskilda prästers privatskulder skulle skyddas från indrivning.
"Verkligt föraktliga är medlen som vi ser användas för att alltid på nytt väcka lusten att göra fler donationer. När inte skildringarna av den himmelska saligheten och helvetets kval drog längre, lät man hämta reliker från avlägsna områden. Man flyttade dem från de ursprungliga gravarna till nya, och byggde nya kyrkor. Detta var en regelrätt affärsverksamhet under 800-talet." (Roth s. 254) "När de utsända från klostret St. Medard i Soissons med stor möda hade tiggt sig till den helige Sebastians kropp i Rom och hade stulit Gregorius kropp och hade lagt ner båda i klostret St. Medard, kom så många människor till de nya helgonen att området var liksom översållat med gräshoppor och de hjälpsökande botades inte en och en utan i stora skaror. Följden blev att munkarna håvade in pengar i massor, de räknade till 85 skäppor, och deras guldförråd belöpte sig till 900 pund" (sid 255).
Bedrägeri, taskspeleri, uppenbarelser av döda, särskilt av helgon, hjälpte kyrkan att lyckas lura till sig rikedomar; sist men inte minst använde man sig av urkundsförfalskningar. Detta - vi låter åter Roth tala -
"bedrevs i stor utsträckning av många präster ... denna rörelse började redan mycket tidigt ... i vilken utsträckning detta hantverk bedrevs framgår av det stora antal förfalskade dokument som våra samlingar innehåller. Bland de 360 merovingska diplomen hos Bréquigny är ungefär 130 utan tvekan förfalskade ... Remigius falska testamente användes redan av Hincmar av Reims för att skaffa sin kyrka en rad egendomar, om vilka det äkta testamentet inte säger någonting. Detta trots att det äkta testamentet aldrig försvann, och Hincmar mycket väl kände till att det falska testamentet var oäkta". T.o.m. påven Johannes VIII försökte "att förvärva äganderätten till klostret St. Denis i Paris genom en urkund som han visste var falsk." (Roth sid 256 ff).
Så kan det inte förvåna oss när kyrkans jordegendomar som roffats samman genom donationer, utpressning, list, bedrägeri, förfalskning och andra olagligheter, på några århundraden antog kolossala proportioner. Klostret St. Germain des Prés, nu beläget i Paris omgivningar, hade i början av 800-talet en jordegendom som omfattade 8.000 hemman och vars ytinnehåll Guérard beräknade till 429.987 hektar med en årsavkastning på 1 miljon frances = 800.000 mark[6]. Om vi utgår från samma genomsnitt på 54 hektar yta och 125 frances =100 mark i inkomst per hemman, så hade vid samma tid vart och ett av klostren St. Denis, Luxeuil och St. Martin i Tours, med 15.000 hemman en jordegendom på 810.000 hektar och en inkomst på en och en halv miljon mark. Och detta var efter konfiskationen av kyrkogods under Pippin den lille! Roth uppskattar (s. 249) det sammanlagda kyrkogodset i Gallien i slutet av 600-talet till snarare över än under en tredjedel av den totala arealen.
Dessa oerhörda mängder av egendom brukades dels av ofria, dels av fria underlydande till kyrkan. Av de ofria var slavarna (servi) ursprungligen underkastade obegränsat arbete åt sina herrar, då de inte hade några juridiska rättigheter; för bosatta slavar tycks det här ha etablerats ett vanemässigt mått av avgifter och sysslor. Arbetet som de båda övriga ofria klasserna, koloner och liter (det föreligger inte några uppgifter om den rättsliga skillnaden mellan dem vid denna tid) skulle utföra var däremot fixerat och bestod i dagsverken och körslor liksom i en bestämd del av avkastningen. Dessa beroendeförhållanden var sedan länge vanliga. Däremot var det något nytt för germanerna att fria män var bosatta på annan än allmän eller egen jord. Visserligen fann germanerna i Gallien och även överhuvudtaget i den romerska rättens område ofta fria romare som arrendatorer, men erövringen av länder i kolonisationssyfte sörjde för att de själva inte behövde bli arrendatorer utan kunde sitta på egen jord. Innan de fria frankerna överhuvudtaget kunde bli landbor[7] hos någon, måste de på något sätt förlora den allod som de fått vid erövringen av andra länder; det måste alltså ha uppstått en klass av jordlösa franker.
Denna klass bildades genom den begynnande koncentrationen av jordegendomen och av samma orsaker som framkallade denna koncentration; å ena sidan genom inbördeskrigen och konfiskationerna, å andra sidan genom överlämnandet av jord till kyrkan, vilket till största delen berodde på trycket från tidens förhållande, längtan efter trygghet. Och kyrkan fann snart ett särskilt medel för att främja sådana överlämnanden, i det att den inte bara lät givaren utnyttja sin jord mot arrende utan även gav honom kyrkojord i arrende. Dessa donationer skedde nämligen på två sätt. Antingen behöll givaren nyttjanderätten till egendomen under sin livstid, så att den först efter hans död övergick i kyrkans ägo (donatio post obitum). I detta fall var det vanligt att givaren tilldelades dubbelt så mycket som den skänkta egendomen i arrende från kyrkan, och detta fastställdes senare uttryckligt i kungliga kapitularier. Eller också trädde donationen omedelbart i kraft (cessio a die proesente), och då fick givaren arrendera det tredubbla i kyrkoegendom jämte sin egen egendom, medelst en s.k. prekaria, ett dokument som utställdes av kyrkan och som överlämnade detta jordområde till honom på livstid, ibland för en längre eller kortare tid. Då klassen av fria jordlösa en gång skapats, trädde många som tillhörde den också in i ett sådant förhållande; de prekarier som beviljats för dem tycks i början för det mesta ha varit utställda på fem år, men blev snart livslånga.
Man kan säkert inte betvivla, att det redan under merovingerna hade utbildats förhållanden på de världsliga stormännens egendomar som liknade förhållandena på kyrkogodsen; att även här fria underlydande hade bosatt sig mot arrende bredvid de ofria. De måste t.o.m. ha varit mycket talrika under Karl Martell, då den av honom påbörjade och av hans son och sonson fulländade omvälvningen av jordägarförhållandena, annars åtminstone från en sida sett skulle bli oförklarlig.
Denna omvälvning beror i sin grund på två nya inrättningar. För att binda rikets stormän till kronan donerades för det första fr.o.m. nu i regel inte kronogods till dem längre, utan förlänades bara som beneficium på livstid till dem. Detta skedde under bestämda villkor, och om man bröt mot dem skulle det leda till konfiskation. De blev på detta sätt själva underlydande till kronan; och för att försäkra sig om att stormännens landbor skulle rycka in till krigstjänst, överlämnades för det andra en del av landsgrevens ämbetsbefogenheter, som gällde de fria män som var bosatta på godsen, till stormännen. Stormännen kallades "seniorer". Av dessa båda förändringar ska vi tillsvidare bara betrakta den första.
När de rebelliska små "tyrannerna" underkuvades (uppgifter saknas), konfiskerades deras egendomar till förmån för Karl enligt gammal sed, men i den utsträckning som han återinsatte dem som ämbetsmän förlänades de på nytt, helt eller delvis, sina jordegendomar som beneficium. Med de motspänstiga biskoparnas kyrkoegendomar vågade han ännu inte förfara på samma sätt; han avsatte biskoparna och gav deras tjänster till människor som stod på hans sida, av vilka många inte hade något prästerligt över sig förutom tonsuret (sola tonsura clericus). Dessa nya biskopar och abbotar började nu på Karls befallning att överlämna stora områden av kyrkoegendomar till lekmän som prekaria; det förekom redan tidigare men skedde nu i stor skala. Hans son Pippin gick betydligt längre. Kyrkan var förfallen, prästerskapet föraktat, påven trängd av langobarderna och helt utlämnad till Pippins hjälp. Denne hjälpte påven, främjade utvidgningen av påvens kyrkliga överhöghet, hjälpte honom upp i sadeln. Men han tog betalt genom att införliva den utan jämförelse största delen av kyrkoegendomarna med kronogodset och lämnade åt biskoparna och klostren endast det som var nödvändigt för deras underhåll. Denna första sekularisering i stor skala gick kyrkan med på utan motstånd, kyrkomötet i Lestines bekräftade den, visserligen med ett visst förbehåll som dock aldrig iakttogs. Denna väldiga egendomsmängd ställde det försvagade kronogodset på respektabel grund igen och tjänade till största delen till nya förläningar som faktiskt snart antog formen av vanliga beneficier.
Vi kan här infoga att kyrkan snart kunde återhämta sig från slaget. Knappt hade uppgörelsen med Pippin ägt rum förrän guds duktiga män på nytt började sin gamla praktik. Donationer regnade åter från alla håll, de små fria bönderna befann sig fortfarande i samma dåliga läge, mellan hammaren och städet, som sedan 200 år tillbaka. Under Karl den Store och hans efterföljare fick de det ännu sämre, och många sökte sig med hus och hem in under kräklans skydd. Kungarna gav tillbaka en del av rovet till gynnade kloster, eller, särskilt i Tyskland, så skänkte man dem stora områden kronogods; under Ludvig den Fromme tycktes de välsignade tider som kyrkan åtnjöt under Guntram ha återvänt. I klostrens arkiv finns många uppgifter om donationer under 800-talet.
Beneficiet, denna nya institution, som vi nu ska undersöka, hade ännu inte övergått i den senare förläningen men var väl ett frö till den. Det överlämnades ursprungligen på förlänarens och mottagarens gemensamma livstid. Om den ene eller andre dog, så tillföll det ägaren eller dennes arvingar. För att förnya det hittillsvarande förhållandet måste en ny överlåtelse äga rum till mottagaren eller dennes arvingar. Beneficiet var alltså, på det senare uttryckssättet, underkastat såväl kungen som mottagarens död. Man slutade snart att räkna med kungens död; de stora beneficarerna blev t.o.m. mäktigare än kungen. Att mottagaren dog förde redan tidigt med sig att egendomen återförlänades till den tidigare beneficarens arvingar. Ett gods, Patriciacum (Percy) vid Autun, som Karl Martell hade förlänat till Hildebrannus som beneficium, stannade i familjen från far till son under fyra generationer, tills kungen 839 skänkte det som full egendom till den fjärde beneficarens broder. Det är inte sällsynt med liknande exempel sedan mitten av 700-talet.
Beneficiet kunde indragas av förlänaren vid alla tillfällen då förmögenhetskonfiskation på det stora hela hade blivit välförtjänt. Och sådana tillfällen fanns det säkert mer än nog av under karolingerna. Upproren i Alamannien under Pippin den Lille, tyringarnas sammansvärjningar, saxarnas återkommande uppror medförde ständigt nya indragningar, vare sig det var av fritt bondeland eller av egendom och beneficier som tillhörde stormän. Det var likadant under de inre krigen under Ludvig den Fromme och hans söner, trots alla fördragsbestämmelser som stod hindrande för det. Också vissa opolitiska förbrytelser medförde konfiskation.
Dessutom kunde kronan draga in beneficiet när beneficaren försummade sina allmänna förpliktelser som undersåte t.ex. inte överlämnar rövaren från immuniteten, inte för sin harnesk till fälttåg, inte respekterar kungliga brev etc.
Dessutom var beneficierna överlämnade på vissa villkor, och om man bröt mot dessa medförde det konfiskation från vilket naturligtvis beneficarens övriga förmögenhet var undantagen. Så t.ex. när f.d. kyrkoegendomar förlänades och beneficaren försummade att betala kyrkan de avgifter som var knutna till egendomen (nonae et decimae). Likaså när han lät egendomen förfalla, då vanligtvis en ettårig varningsfrist först sattes, så att beneficaren kunde skydda sig från den annars inträdande konfiskationen, genom att bättra sig etc. Vidare kunde överlåtelsen av en egendom vara knuten till bestämda tjänster och blev det i själva verket mer och mer i samma utsträckning som beneficiet vidareutvecklades till egentlig förläning. Men ursprungligen var detta inte absolut nödvändigt, åtminstone beträffande krigstjänst. En mängd beneficier förlänades till lägre präster, till munkar, till kyrkliga och världsliga kvinnor.
Slutligen är det ingalunda uteslutet, att kronan i början också förlänade markområden med återinkallningsrätt eller på bestämd tid d.v.s. som prekarier. Enstaka uppgifter och kyrkans exempel gör det sannolikt. Detta upphörde emellertid snart, då förläningen med beneficarvillkor blev den allmänna på 800-talet.
Kyrkan, som tidigare för det mesta hade överlämnat egendomar som prekarier till sina landbor på viss tid, måste följa den impuls som givits av kronan, och det samma måste vi antaga beträffande de stora jordägarna och beneficarerna. Kyrkan började inte bara förläna beneficier, detta förläningssätt blev t.o.m. förhärskande, så att de redan bestående prekarierna blev livslånga och omärkligt antog beneficiets natur, tills den förra på 800-talet nästan helt gick upp i den senare. Under sista hälften av 800-talet måste kyrkans beneficarer och de världsliga stormännens beneficarer ha intagit en viktig ställning i staten; många av dem måste ha varit människor med betydande egendomar och varit grundare till den senare lågadeln. Annars hade väl Karl den Skallige inte så livligt tagit sig an dessa beneficarer, som Hincmar från Laon hade berövat beneficiet utan orsak.
Vi ser att beneficiet redan har många egenskaper, som återfinns i den utvecklade förläningen. De bestämmelser som träder i kraft vid kungens död och vid mottagarens död är gemensamma för båda. Liksom förläningen är beneficiet bara underkastat konfiskation under bestämda villkor. Grundvalen till den senare slutna feodalhierarkin ser vi i den genom beneficierna skapade samhälleliga hierarkin, som sträcker sig från kronan, genom de stora beneficarerna (föregångare till riksfurstarna) - till de mellersta beneficarerna (den senare adeln) - och från dessa ner till de fria och ofria som till ojämförligt största delen utgörs av bönder som lever i Mark-förbund.
Om den senare förläningsegendomen under alla omständigheter är tjänsteegendom och förpliktar till krigstjänst för länsherren, så är det sistnämnda visserligen ännu inte fallet vid beneficiet och det förstnämnda inte absolut nödvändigt. Men tendensen hos beneficiet att bli tjänsteegendom är redan omisskännligt för handen och får under 800-talet mer och mer spelrum; i samma utsträckning som denna tendens breder ut sig, utvecklar sig också beneficiet till förläning.
Vid denna utveckling medverkar emellertid en andra faktor: den förändring som lands- och härförfattningen undergick, först under inflytande från de stora jordegendomarna och senare under inflytande från de stora beneficier, till vilka de tidigare stora jordegendomarna hade förvandlats mer och mer till följd av de oupphörliga inre krigen och de därmed förknippade konfiskationerna och återförläningarna.
Det är klart att det i detta kapitel endast talas om beneficiet i dess rena klassiska form. Detta var en försvinnande form som inte ens uppträdde samtidigt överallt. Men sådana historiska former som de ekonomiska förhållandena framträder i, förstår man bara om man griper tag i dem i denna deras renhet, och en av Roths huvudförtjänster är att ha skalat fram beneficiets klassiska gestalt ur alla virriga bihang.
Den nyss framställda omvälvningen av jordägandets ställning kunde inte bli utan inflytande på den gamla författningen. Omvälvningen framkallade betydande förändringar i denna, och dessa återverkade i sin tur på egendomsförhållandena. Vi lämnar till att börja med den allmänna statsförfattningens ombildning åt sidan, och begränsar oss här till det nya ekonomiska lägets inflytande på de ännu fortlevande resterna av den gamla folkförfattningen för landskap och här.
Redan under merovingerna finner vi ofta grevar och hertigar som förvaltare av kronogods. Först på 800-talet finner vi dock otvivelaktigt, att vissa kronogods är förbundna med grevebefattningen på så sätt, att den aktuelle greven åtnjöt dess inkomst. Den tidigare hedersposten hade övergått i en nystiftad avlönad post. Vid sidan av detta finner vi också, och det var självklart under de dåvarande förhållandena, att grevarna innehade kungliga beneficier, som överlämnats till dem personligen. På så sätt blev greven en mäktig jordägare inom sitt grevskap.
Först och främst är det klart att grevens auktoritet måste bli lidande genom uppkomsten av stora jordägare under och bredvid honom; människor, som under merovingerna och de första karolingerna ofta hade hånat kungens befallningar, måste visa grevens påbud ännu mindre respekt. I förlitan på de mäktiga jordherrarnas beskydd försummade likaså dessas landbor att rätta sig efter grevens kallelser till domstolen eller hans uppbåd till hären. Detta var just en av orsakerna till att införandet av förläningar ledde till beneficium i stället för till allod och den senare allmänna omvandlingen av de flesta, tidigare fria, stora jordegendomarna till beneficium.
Enbart med detta kunde inte staten vara säker på att de fria, som var bosatta på stormännens gods, skulle ställa upp för prestationer åt staten. En ytterligare ändring måste äga rum. Kungen såg sig nödgad att göra de stora jordägarna ansvariga för att deras landbor infann sig till domstolen, till hären och andra traditionella fullgöranden åt staten; ansvariga på samma sätt som greven hittills hade ansvarat för alla fria invånare i sitt grevskap, och detta kunde bara ske genom att kungen gav stormännen en del av de grevliga ämbetsbefogenheterna över sina underlydande. Jordägaren eller beneficaren måste ställa sina underlydande inför domstolen; de måste alltså inkallas genom hans förmedling. Han måste föra dem till hären; genom honom måste alltså uppbådandet av dem äga rum. Han måste, för att även i fortsättningen ha ansvar för dem, ha ledningen över dem och rätt till krigsdisciplin. Men det var och förblev landbornas kungatjänst. Jordägaren straffade inte de motspänstiga; böterna tillföll den kungliga statskassan.
Också denna nyhet går tillbaka till Karl Martell. Åtminstone finner vi först sedan hans tid seden att de stora kyrkliga överhetspersonerna själva drager ut i fält, vilket enligt Roth bara kan förklaras med att Karl lät skjuta fram biskoparna i spetsen för sina landbor, för att försäkra sig om att de sistnämnda skulle infinna sig. Otvivelaktigt hände samma sak med de världsliga stormännen och deras landbor. Under Karl den Store tycks den nya inrättningen redan vara fast grundad och allmänt genomförd.
Härmed hade emellertid en väsentlig förändring inträtt också i landbornas politiska ställning. De, som tidigare hade varit rättsliga jämlikar med sin godsherre, hur ekonomiskt beroende de än hade varit av honom, blev nu även i rättsligt avseende hans underlydande. Den ekonomiska underkastelsen sanktionerades politiskt. Jordägaren blir "senior", "seigneur", de underlydande blir hans homines[8], "herren" blir "mannens" överordnade. De frias likhet i rättsligt avseende är förlorad, den lägste "mannen", vars fulla frihet redan lidit starkt avbräck genom förlusten av arvegodset, närmar sig ytterligare de ofria. Desto mer höjer sig den nye "herren" över den gamla gemensamma frihetens nivå. Den ekonomiska, redan etablerade, grundvalen för den nya aristokratin, erkänns av staten, blir ett av drivhjulen som regelrätt medverkar i statsmaskineriet.
Bredvid dessa homines, som bestod av landbor, fanns det ännu en annan sort. Dessa var de utarmade fria, som frivilligt hade inträtt i ett tjänste- eller följeförhållande till stormännen. Merovingerna hade sina följen i hirdmännen, och denna tids stormän torde inte heller ha varit utan följen. Under karolingerna kallas kungens följeslagare för vassi, vasalli eller gasindi, uttryck som i den äldsta folkrätten ännu användes för en ofri, men som nu antagit betydelsen av en i regel fri följeslagare. Samma beteckning gällde för stormännens följeslagare, som nu förekommer allmänt och blir ett allt talrikare och viktigare element i samhället och staten.
Hur stormännen fick sådana följen visar de gamla fördragsformulären.[9] I ett sådant (Formulae Sirmondicae 44) heter det t.ex.:
"Då det är allom bekant, att jag inte har något som jag kan föda eller kläda mig av, så ber jag av Er fromhet, att jag får inträda under Ert skyddsherreskap och skulle vilja anbefalla, att Ni på så sätt är skyldig att hjälpa mig med mat och kläder allt eftersom jag tjänar Er och kommer att förtjäna sådant; och jag är skyldig att tjäna och följa Er på en fri mans sätt under min livstid; inte heller att under min livstid undandraga mig makten av Ert välde och Er skyddsöverhet, utan skall förbliva under Ert välde och skydd så länge jag lever."
Detta formulär ger fullständig förklaring till hur det enkla följeförhållandet, som var berövat all främmande inblandning, uppkom och hurdant det var, och detta desto mer som det utgör det extrema fallet av en helt utblottad stackars sate. Inträdandet i seniorens följeskara skedde till följd av en fri överenskommelse mellan båda parter - fri i den romerska och den moderna juridikens mening - ofta likadan som då en arbetare i dag tillträder en tjänst hos en fabrikör. "Mannen" anbeföll sig åt herren, och denne antog hans anbefallan. Detta bestod i handslag och trohetsed. Överenskommelsen varade hela livet och löstes bara om en av kontrahenterna dog. Vasallen var förpliktigad att utföra alla arbeten som var förenliga med en fri mans ställning, och som hans herre kunde ge honom i uppdrag. I gengäld blev han underhållen av denne och avlönad allt efter dennes gottfinnande. Detta var inte nödvändigtvis förbundet med överlämnande av jord, vilket faktiskt inte ägde rum vid alla tillfällen. Detta förhållande inte bara tolererades under karolingerna, särskilt sedan Karl den Store, utan direkt gynnades och gjordes slutligen till en plikt för alla vanliga fria, som det förefaller av ett kapitular från 847. Så kunde vasallen bara lösa förhållandet till sin herre ensidigt, om denne ville döda honom, slå honom med en käpp, skända hans fru eller dotter eller ta ifrån honom hans arvegods (kapitular från 813), och ändå var vasallen bunden till herren så snart han från denne erhållit värdet av en solidus;[10] av detta framgår klart hur lite vasallförhållandet på den tiden nödvändigtvis var förbundet med jordförläning. Samma bestämmelser upprepas i ett kapitular från 816 med tillägget, att vasallen befriades, när hans herre orättmätigt ville göra honom till ofri eller kunde ge honom det utlovade skyddet men inte gjorde det.
Gentemot staten fick nu herren över följena samma rättigheter och plikter beträffande sina följeslagare som jordägaren eller beneficaren hade över sina landbor. Dessa förblev skyldiga att göra tjänst åt kungen, men mellan kungen och dennes grevar trängde nu herren över följena in sig. Han ställde vasallerna inför domstolen, han uppbådade dem, ledde dem i krig och upprätthöll manstuktan bland dem, han ansvarade för dem och deras föreskrivna utrustning. Därigenom fick herren över följena en viss befogenhet att straffa sina underlydande, och detta bildar utgångspunkt för den domsrätt som sedan utvecklar sig, och som länsherren får över sina vasaller.
I dessa båda ytterligare inrättningar, i utbildandet av följeväsendet och i överlämnandet av grevliga, alltså statliga, ämbetsbefogenheter till jordägarna, krono- och beneficarherrarna och herrarna över följena över de underlydande, som nu nästan alla sammanfattas som vassi, vasalli, homines-landbor liksom jordlösa följeslagare; i denna statliga bekräftelse, detta förstärkande av herrarnas faktiska makt över vasallerna, ser vi alltså det frö till länsväsende, som givits i beneficierna, redan utveckla sig betydligt längre. Ståndshierarkin från kungen genom de stora beneficarerna till dessas underlydande och slutligen ner till de ofria, blir ett erkänt element som i egenskap av institution medverkar i statsordningen. Staten erkänner, att den inte kan bestå utan dess hjälp. Det kommer verkligen att visa sig hur denna hjälp lämnades.
Skillnaden mellan följeslagare och landbor är bara viktig till en början för att påvisa det dubbla ursprung, som de fria männens beroende hade. Mycket snart flyter båda sortens vasaller oskiljbart tillsammans, inte bara till namnet utan också i praktiken. De stora beneficarerna börjar mer och mer att anbefalla sig åt kungen, alltså bli hans vasaller vid sidan av att vara hans beneficarer. Kungarna fann, att det låg i deras intresse, att låta stormännen, biskoparna, abbotarna, grevarna och vasallerna avlägga trohetseden åt sig personligen (Annales Bertiniani 837[11] och oftare under 800-talet), varvid skillnaden mellan den allmänna undersåtseden och den särskilda vasalleden snart måste utplånas. Så förvandlades så småningom samtliga stormän till kungliga vasaller. Med detta hade den långsamt försiggångna utvecklingen av de stora jordägarna till ett särskilt stånd, till en aristokrati, erkänd av staten, infogad i statsordningen, blivit en av dess institutionellt verkande faktorer.
Likaså går följeslagaren hos den enskilde storgodsägaren så småningom upp bland landborna. Frånsett den direkta förplägnaden vid herrgården, som dock bara kunde ges åt ett ringa antal munnar, återstod inget annat medel för att försäkra sig om följeslagare, än att man lät dem slå sig ner på ett markområde och överlämnade jorden till dem som beneficium. Ett talrikt, stridsbart följe, huvudvillkor för stormännens existens i en tid av evig kamp, kunde man alltså enbart skaffa sig genom jordförläningar till vasallerna. Därför försvinner så småningom de jordlösa vasallerna på herrgårdarna i den mängd som anställdes på herrgårdens jord.
Ju mer detta nya element trängde in i den gamla författningen, desto mer skakad måste denna bli. Det gamla, direkta utövandet av statsmakten genom kung och grevar lämnade mer och mer plats för ett indirekt; mellan de vanliga fria och staten trädde senioren, som de andra i allt större utsträckning var personligt förbundna med genom trohet. Det verksammaste drivhjulet i statsmaskinen, greven, måste träda tillbaka mer och mer, och gjorde det verkligen också. Karl den Store handlade här som han överallt brukade handla. Först främjade han, som vi såg, att vasallförhållandena bredde ut sig tills det nästan inte fanns något enkelt oberoende folk kvar längre; när då den försvagning av hans makt som ägt rum härigenom trädde i dagen, försökte han att hjälpa den på benen igen genom statliga ingrepp. Det kunde i många fall lyckas under en så energisk och fruktad härskare; under hans svaga efterföljare bröt styrkan fram hos de förhållanden som skapats med hans hjälp.
Karls mest omtyckta medel var att sända ut kungliga sändebud (missi dominici) med utomordentligt stor makt. Där den vanlige kunglige tjänstemannen, greven, inte kunde styra den ökande oordningen, där skulle en specialutsänd göra detta (detta historiskt ytterligare att begrunda och utveckla).
Nu fanns det emellertid ännu ett medel, och detta bestod i att sätta greven i en sådan ställning, att han beträffande materiella ting åtminstone var likställd med stormännen i sitt grevskap. Detta var bara möjligt om greven trädde in i raden av stora jordägare, vilket kunde ske på två sätt. Vissa jordområden kunde i det enskilda landskapet bifogas grevetjänsten som donation, så att den för tillfället härskande greven förvaltade dem å ämbetets vägnar och åtnjöt deras inkomster. Det finns många exempel på detta, särskilt i urkunder och t.o.m. redan sedan slutet av 700-talet. Fr.o.m. 800-talet är detta förhållande mycket vanligt. Sådana donationer härstammar naturligtvis för det mesta från de kungliga statsegendomarna, liksom vi redan under merovingertiden ofta ser grevar och hertigar som förvaltare av kronogods, som är belägna inom deras områden.
Märkvärdigt nog finns det många exempel (t.o.m. ett formulär för det) där biskopar skänker greveämbetet ur kyrkogodset, naturligtvis med kyrkoegendomens oavhändlighet, i någon form av beneficium. Kyrkans frikostighet är bara alltför känd, för att det skulle finnas någon annan anledning till det än den bittra nöden. Under det växande trycket från de världsliga stormännen i grannskapet, återstod för kyrkan bara förbundet med resterna av statsmakten. Dessa pertinencer, som förknippades med grevetjänsten (res comitatus, pertinentiae comitatus)[12] är i början ännu skarpt åtskilda från beneficierna, som överlämnades till greven personligen. Också dessa utdelades vanligen rikligt, och om man räknar samman donation och beneficium, blev greveämbetena, från att ursprungligen ha varit hedersposter, nu avlönade poster. Dessa gavs sedan Ludvig den Fromme, i likhet med andra kungliga gåvor, till människor, som man ville vinna, eller som man ville försäkra sig om. Så sägs det om Ludvig den Stammande, att han quos potuit conciliavit, dans eis abbatias et comitatus ac villas[13] (Annales Bertiniani 877). Benämningen "Honor", varmed ämbetet tidigare betecknades med hänsyn till de därmed förbundna rättigheterna, får under loppet av 800-talet samma betydelse som beneficium. Och med detta verkställdes med nödvändighet även en väsentlig förändring i det grevliga ämbetets karaktär, vilket med rätta framhålls av Roth (s. 408). Ursprungligen hade senioratet, i den utsträckning det fick offentlig karaktär, bildats med greveämbetet som förebild, utrustat med grevliga befogenheter. Nu - under senare delen av 800-talet - hade senioratet spridit sig så allmänt, att det hotade att växa över greveämbetet, och detta kunde bara hålla sig kvar i sin maktställning genom att självt mer och mer antaga karaktären av ett seniorat. Grevarna tillägnade sig mer och mer, och inte utan framgång, ställningen av en senior gentemot invånarna i landskapet (pagenses), såväl beträffande deras privata som offentliga förhållanden. Helt i likhet med hur de övriga "herrarna" handlade mot vanligt enkelt folk i grannskapet, så försökte även grevarna med lämpor eller våld att få de mindre bemedlade fria invånarna i landskapet att underkasta sig dem som vasaller. Detta lyckades desto lättare som redan det förhållandet, att grevarna på detta sätt kunde missbruka sina ämbetsbefogenheter, är det bästa beviset på hur lite skydd den återstående delen av de vanliga fria kunde vänta av kungamakten och dess organ. Prisgivna åt våld från alla håll, måste oberoende enkelt folk vara glada över att hitta någon skyddsherre t.o.m. mot att de avträdde alloden och återfick densamma blott som beneficium. Redan i kapitular från 811 klagar Karl den Store över att biskopar, abbotar, domare, grevar under århundraden genom ständiga rättstrakasserier eller ständigt upprepade uppbåd till hären, ödelägger vanligt folk ända därhän, att de överlämnar eller säljer sin allod, att de fattiga högljutt beklagar sig över det rov som sker på deras egendom o.s.v. På detta sätt hade i Gallien redan i slutet av 800-talet den största delen av den fria egendomen kommit i händerna på kyrkan, grevarna och andra stormän (Hincmar Remensis 869), och något senare fanns det i några provinser inte längre någon fri jordegendom som tillhörde vanliga fria. (Maurer, Einl. 212). Så snart nu beneficierna, med beneficarernas växande makt och kronans avtagande makt, så småningom blev ärftliga, så blev vanligen även greveämbetena det. Om vi i mängden av kungliga beneficarer såg början till bildandet av den senare adeln, så finns här fröet till territorialöverhögheten hos de senare landsfurstarna, som härstammar från landsgrevarna.
*
Medan då den samhälleliga och statliga ordningen förändrades helt, förblev den gamla härförfattningen, grundad på vapentjänst - såväl rättigheter som plikter - för alla fria, till det yttre densamma; där de nya beroendeförhållandena bestod, trängde dock senioren in sig mellan sina vasaller och greven. Men de vanliga fria blev år från år allt mindre i stånd att bära lasset med härtjänstens börda. Denna bestod inte bara i personlig tjänst; den uppbådade måste också utrusta sig själv och förpläga sig själv på egen bekostnad under de sex första månaderna, tills det slutligen gick för långt under Karl den Stores oupphörliga krig. Bördan blev så outhärdlig att vanligt enkelt folk, för att undgå den, i mängder föredrog att överlämna inte bara resten av sin egendom, utan sin egen person och sina efterkommande till stormännen, men i synnerhet dock till kyrkan. Karl hade drivit de fria krigiska frankerna därhän, att de hellre blev livegna för att slippa draga ut i krig. Det var följden av att Karl envist höll fast vid att genomdriva krigsförfattningen, som var grundad på allmän och lika jordägande för alla, och att driva den till sin yttersta spets, då den stora mängden av fria jordägare helt eller till största delen hade försvunnit.
Verkligheten var emellertid starkare än Karls envishet och ärelystnad. Den gamla härförfattningen stod inte längre rycken. Att upprusta hären på statens bekostnad och förpläga den gick inte i en tid med naturahushållning, med nästan fullständig avsaknad av pengar och handel. Karl var alltså tvungen att begränsa tjänsteplikten, så att det blev möjligt att upprusta och förpläga mannen. Detta hände i kapitularet i Aachen 807, då krigen ännu inskränkte sig till gränsstrider och rikets bestånd på det hela taget var säkrat. Först och främst skulle varje kunglig beneficar utan åtskillnad ställa upp, sedan skulle den som ägde tolv hemman vara iförd harnesk, alltså även komma till häst (ordet caballarius-riddare förekommer i samma kapitular). Ägare av tre till fem hemman var förpliktigade att ställa upp. Av två ägare med två hemman var, av tre med ett hemman var, av sex med ett halvt hemman var, måste varje gång en man ställa upp och utrustas av de andra. Av fria män som var jordlösa, men som hade en förmögenhet i lösöre till ett värde av fem solidi, skulle likaledes var sjätte rycka ut och få ett penningunderstöd på en solidus från var och en av de fem andra. Plikten att tåga ut för de olika delarna av landet, som vid krig som förs i närheten är fullständig, begränsas vid avlägsnare krig allt efter avståndet till mellan hälften och en sjättedel av manskapet.
Karl försökte här tydligen att anpassa den gamla härförfattningen till de tjänstepliktigas ändrade ekonomiska levnadsförhållanden, att rädda det som ännu kunde räddas. Men inte heller denna koncession hjälpte; redan snart därpå tvingades han i Kapitulare de exercitu promovendo[14] att tillåta nya frikallelser. Detta kapitular, vanligtvis daterat tidigare än det i Aachen, är enligt sitt innehåll otvivelaktigt åtskilliga år senare än detta. Det höjer hemmanstalet, från vilket en man ska ställa upp, från tre till fyra; ägarna av halva hemman och de jordlösa tycks tjänstefria, och även för beneficarerna har inställningsplikten begränsats till en man för vart fjärde hemman. Under Karls efterföljare tycks minimum för antalet hemman som skulle ställa upp en man t.o.m. ha höjts till fem.
Det är egendomligt att inställelsen i harnesk av de som ägde tolv hemman tycks ha mött de största svårigheterna. Åtminstone upprepas påbudet, att de måste komma bepansrade, otaliga gånger i kapitularierna.
Så försvann de vanliga fria allt mer och mer. Om deras gradvisa avskiljande från jorden hade drivit en del in i vasallförhållandet till de nya stora jordägarna, så drev fruktan för direkt ruin genom krigstjänst den andra delen in i livegenskap. Hur snabbt denna underkastelse till slaveri gick, vittnar Polyptichon (jordägarregistret) för klostret Saint Germain des Prés om, som vid denna tid ännu var beläget utanför Paris. Det är sammanställt av abbot Irminon i början av 700-talet och uppvisar bland klostrets underlydande: 2080 kolonen-familjer, 35 liter-familjer, 220 slav-familjer (servi), däremot endast 8 fria familjer. Ordet colonus innebar vid den tiden i Gallien avgjort en ofri. Ett giftermål mellan en fri och en kolon eller slav var underkastat herren såsom skändligt (deturpatam, kapitular 817), Ludvig den Fromme befallde, att colonus vel servus (från ett kloster i Poitiers) ad naturale servitium velit nolit redeat.[15] De pryglades (kapitularier 853, 861, 864, 873) och blev ibland frisläppta (Guerard "Polyptique de l'abbé Irminon"). Dessa livegna bönder var inte av romansk härstamning utan enligt Jacob Grimm själv ("Geschichte der deutschen Sprache") som undersökte namnen "nästan idel frankiska som stort överväger ett litet antal romanska."
Ett sådant märkligt tillskott till den ofria befolkningen försköt återigen klassförhållandena i det frankiska samhället. Bredvid storjordägarna, som snabbt bildade ett eget stånd, bredvid dessas fria vasaller trädde nu en klass av ofria som mer och mer sög upp resterna av de vanliga fria. Men dessa ofria hade dels själva varit fria, dels var de barn till fria. De som sedan tre eller fler generationer tillbaka hade levt i ärftligt slaveri var bara ett fåtal. Inte heller var de till största delen utifrån insläpade saxiska, vendiska etc. krigsfångar; tvärtom, de flesta var inhemska invånare av frankisk och romansk härstamning. Det var inte lika lätt att ha att göra med sådana människor, när de började utgöra massan av befolkningen, som det var med ärvda eller främmande livegna. Slaveriet var ännu ovant för dem; slagen, som t.o.m. kolonerna fick (kapitularier 853, 861, 873), kändes ännu som en skymf, inte som något naturligt. Härav de många sammansvärjningarna och upproren bland de ofria och t.o.m. bland bondevasallerna. Karl den Store slog själv våldsamt ner ett uppror bland landborna i biskopsdömet Reims. Ludvig den Fromme talar i kapitular 821 om sammansvärjningarna bland slavarna (servorum) i Flandern och Menapis (vid övre Lys). 844 och 866 måste man kuva uppror bland homines i biskopsdömet Mainz. Påbuden att kuva sådana sammansvärjningar upprepas i kapitularierna sedan 779. Stellingaupproret[16] i Saxen måste likaledes höra hit. Det var tydligen en följd av den ofria massans hotande hållning, då de ofrias arbete t.o.m. de bosatta slavarnas arbete, sedan slutet av 700-talet och början av 800-talet, fastställdes till en bestämd oöverskridbar mängd, och Karl den Store föreskriver detta i sina kapitularier.
Det var alltså priset, för vilket Karl köpte sitt nyromerska kejsarrike; förintelsen av de vanliga fria männens stånd, som omfattat hela franker-folket vid tiden för Galliens erövring. Uppdelningen av folket i stora jordägare, vasaller, livegna. Men med de vanliga fria föll den gamla härförfattningen, med båda föll kungadömet. Karl hade förintat sitt eget herraväldes grundval. För honom höll det ännu stånd, under hans efterföljare kom det i dagen, vad som i verkligheten var hans händers verk.
[...][C]
[1] Se not 1 i "Die Mark" (Marken).
[2] Major domus - i det frankiska riket titeln på kungens främste ämbetsman, härens hövitsman och domänernas styresman.
[3] Einhardus Vita Karoli Magni op. 2.
[4] Citerat från Historica Francorum liber VI cap. 46 av Gregorius av Tours.
[5] Kapitularier - kungliga förordningar och bestämmelser från tidig medeltid (karolingertiden 700-talet till 800-talet). Kapitularet i Aachen är ett bevis på de omfattande konfiskationerna av bondejord som gjordes under denna tid av kyrkliga och världsliga feodalherrar och en viktig historisk källa.
[6] De uppgifter som Engels nämner finns bevarade i en förteckning från 800-talet över lantegendomar, befolkning och inkomster på klostret Saint-Germain des Prés. Denna förteckning publicerades första gången 1844 i Paris av den franske historikern Guérard under titeln Polyptique de l'abbé Irminon.[B]
[7] Landbo - äldre motsvarighet till arrendator.
[8] Homines - en av de mildare beteckningarna för livegen.
[9] Fördragsformulär - mönster för utformningen av urkunder angående de mest skilda fördrag, i vilka såväl egendomsförhållandena som de sociala förhållandena formulerades juridiskt. Några samlingar av sådana formulär har bevarats. De ger oss en föreställning om de social-ekonomiska förhållandena under frankertiden från slutet av 500-talet till slutet av 800-talet. Det formulär som Engels citerar finns i samlingen Formulae Turonenses vulgo Sirmondicae dictae (nr. 43). Engels lånade det uppenbarligen från Roth Geschichte des Beneficialwesens s. 379, där detta formulär anförs som nr. 44.
[10] Solidus - romerskt guldmynt infört av kejsar Konstantin I. Även i de genom folkvandringarna grundade germanska rikena uppbyggdes myntsystem med solidus som grund.
[11] Annales Bertiniani - en historisk källa från karolingertiden. Krönikan, som hittades i klostret St. Bertin och fick sitt namn efter detta, omfattar tiden från 830 till 882. Det består av tre delar som skrivits av olika författare bl.a. Hincmar av Reims (Hincmar Remensis). Annales Bertiniani finns bevarat i Monumenta Germaniae historica.
[12] Beteckning på gods "vars inkomster hade överlämnats till den aktuelle innehavaren." P. Roth Geschichte des Beneficialwesens sid. 430.
[13] att han gjorde dem, som han kunde, välvilligt inställda, genom att förläna dem abbotsdömen, grevskap och gods.
[14] Kapitular angående utvidgningen av hären.
[15] "En kolon eller slav skulle återvända till sin naturliga tjänst antingen han ville det eller inte." Citat som finns i Corpus inris Germanici antiqui, Tom. 2 Capitulania regum Francorum usque ad Ludovicum pium continens. Berlin 1824, utgiven av F. Walter.
[16] Stellinga - stellingaförbundet (söner av den forna rättsordningen) som fria (frilinge) och halvfria (liter) saxare bildade och som 841-842 stod i spetsen för ett uppror mot den frankiska och saxiska adeln. Upprorets mål var att återställa de gamla rättigheterna och sederna som fanns före det frankiska adelsherreskapet. Upproret slogs ner brutalt.
[1*] P. Roth Geschichte des Beneficialwesens (från den äldsta tiden fram till 900-talet), utkommen 1850. En av de bästa böcker från tiden före Maurer som jag lånar mycket av i detta kapitel. (Engels)
[A] Senare forskning gör gällande att denna ödeläggelse endast gällde lyxproduktionen för överklassen: glasblåsning, guldsmide o.dyl. Däremot fick hantverket i byarna för böndernas behov, som smide av plogbillar, uppsättande av vattenkvarnar o.dyl., ett uppsving efter romarrikets fall.
[B] Först långt in på 1900-talet har man gjort andra beräkningar och då kommit fram till att klostrets jordegendomar omfattade 32.748 hektar vid denna tid. (Slicher v. Bath: "The Agrarian history of Western Europe 500-1850". London 1966, s. 42.)
[C] Förlaget har utelämnat avsnittet om den franska dialekten. - MIA