Publicerat: I "Der Volksstaat" nr 73, den 26 juni 1874.
Källa: Marx Engels Werke bd XVIII, s. 528; omtryckt i samlingen "Flüchtlingsliteratur".
Översättning: Michael Wirth
HTML: Jonas Holmgren
Efter varje misslyckad revolution eller motrevolution utvecklar det sig en feberlik aktivitet bland de till utlandet undkomna flyktingarna. De olika partischatteringarna grupperar sig, anklagar varandra ömsesidigt för att ha kört ner kärran i dyn, beskyller varandra för förräderi och alla möjliga andra sådana dödssynder. Därvid förblir man i livlig kontakt med hemlandet, organiserar, konspirerar, trycker flygblad och tidningar, svär på att det brakar loss igen inom tjugofyra timmar, att segern är viss, och fördelar med avseende på det redan ministerposterna. Naturligtvis följer besvikelse på besvikelse, och då man inte tillskriver dessa de oundvikliga historiska förhållandena, som man inte vill förstå, utan tillfälliga misstag av enstaka individer, så hopar sig de ömsesidiga anklagelserna, och det hela slutar med ett allmänt gurgel. Detta är historien om alla flyktingöden från de rojalistiska emigranterna av 1792 fram till våra dagar; och den bland flyktingarna som har förstånd och insikt drar sig undan från denna ofruktbara träta, när det väl går att göra så på ett anständigt sätt, och sysslar med något bättre.
Den franska emigrationen efter Kommunen har inte heller undgått detta oundvikliga öde. Genom den europeiska förtalskampanjen, som angrep alla på en gång och särskilt i London fann den gemensamma kärnan i Internationalens generalråd, behövde den under en tid åtminstone inför omvärldens ögon undertrycka de inre tvistefrågorna, men så var man dock under de senaste två åren inte längre i stånd att hemlighålla den allt snabbare fortskridande upplösningsprocessen. Den öppna striden bröt ut överallt. I Schweiz anslöt sig en del till bakunisterna, till stor del influerade av Malon[1], som själv var en av grundarna av den hemliga alliansen. Sedan drog sig de så kallade blanquisterna tillbaka från Internationalen i London och bildade en grupp för sig under titeln: Den revolutionära Kommunen. Därjämte uppstod sedan en mängd andra grupper, som dock befinner sig i ständig ombildning och omsmältning och som inte heller i manifesten presterat något betydande, medan blanquisterna nyss i en proklamation till "Communeux" låtit hela världen få kännedom om sitt program.
Dessa blanquister är nu inte något som skall likna en efter Blanqui benämnd grupp - endast ett par av de 33 undertecknarna av det här programmet har väl någonsin talat med Blanqui -, utan eftersom de vill verka i dennes anda och i dennes tradition. Blanqui är en betydande revolutionär, socialist endast till känslan, sympatiserande med folkets lidande, men han har varken en socialistisk teori eller bestämda praktiska förslag till sociala åtgärder. I sin politiska verksamhet var han framför allt "en man av handling", och med tron, att en liten välorganiserad minoritet, som i rätta ögonblicket försöker sig på en revolutionär kupp, kan genom ett par inledande framgångar riva med sig den stora massan och på det sättet göra en segerrik revolution. Denna kärna kunde han naturligtvis endast organisera som hemligt sällskap under Louis-Philippe, och då hände det, som vanligtvis sker vid sammansvärjningar: de människor, som hade fått nog av att evigt hållas tillbaka av tomma löften, att nu snart brakar det loss, förlorade till sist helt tålamodet, blev rebelliska, och så återstod bara två alternativ: antingen låta sammansvärjningen upplösas eller utan yttre anledningar sätta igång. Och det gjorde man (12 maj 1839) och tillintetgjordes omedelbart. För övrigt var den här blanquistiska sammansvärjningen den enda, där polisen aldrig kunde få fotfäste; slaget kom för dem som från blå himmel. - Av det att Blanqui förstår varje revolution som en kupp av en liten revolutionär minoritet, följer av sig självt nödvändigheten av diktaturen efter att den har lyckats: diktaturen, väl att märka, inte för hela den revolutionära klassen, eller proletariatet, utan för det lilla antal, som genomfört kuppen och som själva redan på förhand är organiserade under en eller någras diktatur.
Man kan se att Blanqui är en revolutionär ur den förra generationen. Dessa förställningar om gången för de revolutionära händelserna är åtminstone för det tyska arbetarpartiet är för länge sedan föråldrade och kan i Frankrike endast finna genklang hos de mindre mogna eller hos de mer otåliga arbetarna. Vi kommer också att finna att de kommer att underkastas vissa inskränkningar i det föreliggande programmet. Men även hos våra London-blanquister har grundsatsen fått fäste: att revolutionerna överhuvudtaget inte gör sig själv, utan görs; att de görs av en förhållandevis liten minoritet och efter en i förväg uppgjord plan; och till sist, att det alltid "snart brakar loss". Med sådana grundsatser prisger man sig förstås oundvikligen till alla flyktingskapets självbedrägerier och man måste störta sig från en dåraktighet till nästa. Man vill framför allt låtsas vara Blanqui, "en man av handling". Men med god vilja uträttar man inte mycket här, Blanquis revolutionära instinkt och snabba beslutsamhet har inte vem som helst, och Hamlet kan prata hur mycket han vill om energi, han förblir Hamlet ändå. Och när nu våra trettiotre män av handling inte kan finna något att göra på det område, de kallar handling, så hamnar våra trettiotre Brutusar i en mer komisk än tragisk konflikt med sig själv, en konflikt, vars tragik på intet sätt blir större av den dystra åsyn, de omger sig med, som vore de idel "ödesgudinnor med dolkar", något som i förbigående inte faller dem in. Vad kan de uträtta? De förbereder nästa "lossbrakande", genom att ställa upp proskriptionslistor för framtiden, så att raden av människor, som deltagit i Kommunen, skulle bli renade (épuré), varför de också kallas de rena (les purs) av de andra flyktingarna. Om de själva lägger sig till med den här titeln, är mig inte bekant, den skulle nog sitta ganska skevt för en del av dem. Deras sammankomster är slutna och deras beslut skall hemlighållas, vilket dock ändå inte förhindrar, att hela franska kvarteret ekar av dem påföljande morgon. Och det går för sådana allvarliga män av handling, där ingen handling finns att utföra, som det alltid gör: de har inlåtit sig i en först personlig, sedan litterär strid med en värdig motståndare, en av de mest illa beryktade människorna i den lilla Parispressen, en viss herr Vermersch, som under Kommunen gav ut "Père Dûchene" en eländig karikatyr av Heberts blad från 1793. Denne ädling svarar på deras moraliska nedrustning, genom att i en pamflett förklara dem allihopa för att vara "skojare eller medbrottslingar till skojare" och skyfflar över med en sällan skådad flora av avträdesord:
Varje ord
Är en potta, och ingen tom en.
Och med en dylik motståndare finner våra trettiotre Brutusar det nödvändigt att hålla på och bråka inför allmänheten!
Om det är något som är säkert, så är det väl detta, att Paris-proletariatet behöver en viss tid av lugn och ro efter det utmattande kriget, efter utsvältningen av Paris och i synnerhet efter det fruktansvärda åderlåtandet under majdagarna 1871, för att åter samla krafter, och att varje för tidigt utfört försök till uppror kan ha till följd bara ett nytt, kanske än mer fruktansvärt nederlag. Våra blanquister är av en annan åsikt. Upplösningen inom den monarkistiska majoriteten i Versailles förkunnar för dem
"Versailles fall, Kommunens revansch. För vi kommer till ett av dessa stora historiska ögonblick, till en av dessa stora kriser, där folket, medan det tycks gå under i sitt elände och vara dödens lammungar, åter med ny kraft anträder den revolutionära uppmarschen."
Det brakar således loss på nytt, och det genast. Denna förhoppning om en omedelbar "revansch för Kommunen" är inte blott en flyktingsillusion, den är en nödvändig trosartikel för människor, som med våld sätter sig före att spela "handlingens män" i en tid, när det i deras sinnen, sinnen för revolutionära lossbrakanden, alls inget finns att göra. Hur som helst. Då det brakar loss, tycks dem "ögonblicket ha kommit, då allt vad som ännu har liv i sig i flyktingskapet, förklarar sig". Och på så sätt förklarar de 33 för oss, att de är 1. ateister, 2. kommunister, 3. revolutionärer.
Våra blanquister har det med bakunisterna gemensamt, att de vill företräda den mest långtgående och extrema riktningen. Varför de också, sagt i förbigående, även om dessas mål är rakt motsatta, ändå vad medlen beträffar ofta stämmer överens med dem. Det handlar alltså om det, att när det kommer an på ateismen vara radikalare än alla andra. Att vara ateist, är lyckligtvis ingen konst längre. Ateismen är så tämligen självklar bland de europeiska arbetarpartierna, även om den stundom tycks vara nog så konstgjord i vissa länder, som hos de spanska bakunisterna, som därom förklarade: att tro på Gud, är mot all socialism, men att tro på Jungfru Maria, det är något helt annat, på henne måste en verklig socialist naturligtvis tro. Om de tyska socialdemokratiska arbetarna, kan man till och med säga, att ateismen redan överlevt sig själv hos dem; detta rent negativa ord finner ingen användning längre hos dem, då de inte längre står i teoretisk motsats, utan ännu bara i praktisk till gudatron: de har helt enkelt gjort upp med Gud, de lever och tänker i den verkliga världen och är därför materialister. Detta kommer förmodligen att ske även i Frankrike. Men om inte, så vore ju inget enklare än att se till att sprida den praktfulla franska materialistiska litteraturen från förra seklet i massupplagor bland arbetarna, just den litteratur, i vilken den franska anden presterat sitt främsta vad gäller form och innehåll och som - om man betraktar vetenskapens dåtida ställning - än idag står oändligt högt till innehållet och till formen aldrig senare uppnåtts. Men detta kan inte passa för våra blanquister. För att bevisa att de är de mest radikala, avskaffar man Gud per dekret, som 1793:
"Kommunen vill för evigt befria mänskligheten från detta spöke från det förgångna" (Gud), "från denna orsak" (den icke existerande Guden en orsak!) "till dess nuvarande elände. - Inom Kommunen finns det inte utrymme för prelaterna; varje religiös manifestation, varje religiös organisation måste förbjudas."
Och detta krav, att förvandla folk till ateister par ordre du mufti [order från ovan] har undertecknats av tvenne medlemmar i Kommunen, vilka dock verkligen hade tillfälle nog att erfara, att man för det första kan befalla oerhört mycket på pappret, utan att det därför behöver verkställas, och för det andra, att förföljelser är det främsta medlet för att främja misshagliga övertygelser! Så mycket står klart: den enda tjänst man kan göra Gud nu för tiden, är att förklara ateismen vara tvångsmässig trosartikel och övertrumfa Bismarcks kyrkokulturkampslagar genom ett förbud mot religionen överhuvudtaget.
Den andra punkten i programmet är kommunismen. Här känner vi oss redan mycket mer hemmastadda, eftersom båten vi seglar i här, heter: "Kommunistiska partiets manifest", offentliggjort i februari 1848. Redan hösten 1872 hade de fem blanquister som brutit sig ur Internationalen bekänt sig till ett socialistiskt program, som i alla väsentliga punkter motsvarar det nuvarande inom den tyska kommunismen, och begrundat sitt utträde endast med det att Internationalen vägrade att medverka i en revolution på dessa fems sätt. Nu adopterar de trettiotres råd detta program med hela dess materialistiska historieuppfattning, även om överförandet av denna till blanquistisk franska låter ett och annat övrigt att önska, i den mån som "Manifestet" inte bibehållits tämligen ordagrant, som det t.ex. i följande sats har skett:
"Som sista uttryck för alla former av träldom har bourgeoisien berövat utsugningen av arbetet dess mystiska slöja, som förr skylde den: regeringar, religioner, familj, lag, institutioner från det förflutna såväl som samtiden framställde sig till sist så, i detta till den enkla motsatsen mellan kapitalister och lönearbetare tillbakaförda samhälle, som verktyg för förtrycket, med vars hjälp bourgeoisien upprätthåller sitt herravälde - och håller nere proletariatet."
Här kan man jämföra med Kommunistiska manifestet, avsnitt I:
"Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen. Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare. Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet dess rörande-sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningförhållande" o.s.v.
Men om vi då stiger ned från teorin till praxis, visar sig besynnerligheten hos de trettiotre:
"Vi är kommunister, eftersom vi vill anlända till vårt mål, utan att uppehålla oss på mellanstationer, vid kompromisser, som endast fördröjer segern och förlänger slaveriet."
De tyska kommunisterna är kommunister, därför att de klart kan se slutmålet genom alla mellanstationer och kompromisser, som inte skapas av dem själva, utan av den historiska utvecklingen: avskaffandet av klasserna, upprättandet av ett samhälle, vari det inte längre existerar någon privategendom på jorden eller av produktionsmedlen. De trettiotre är kommunister, eftersom de inbillar sig, att så snart de har den goda viljan att hoppa över mellanstationerna och kompromisserna, skulle saken vara ur världen, och när det, som det ju är fastslaget, dessa dagar "brakar loss" och de bara kan komma åt rodret så kommer "kommunismen vara införd" i övermorgon. Om detta inte är möjligt omedelbart, så är de alltså heller inga kommunister. Barnslig naivitet, det att uppfatta otålighet som en teoretiskt övertygande grund!
Till sist är dock våra trettiotre "revolutionärer". I det här ämnet har nu, vad beträffar de hårt uppblåsta orden, som bekant redan bakunisterna presterat det mänskligt möjliga; trots detta har våra blanquister dock plikten att åter överträffa dem. Men hur? Som bekant har hela det socialistiska proletariatet från Lissabon och New York till Pest och Belgrad en bloc [i massa] övertagit ansvaret för Pariskommunens handlingar. Detta räcker inte för våra blanquister:
"Vad oss beträffar, så gör vi anspråk på vår del av varje ansvar för de avrättningar, som" (under Kommunen) "har träffat folkets fiender" (härpå följer en lista på de skjutna) "och vi gör anspråk på vår del av ansvaret för de anlagda bränderna, vilka förstörde verktygen för det monarkistiska eller borgerliga förtrycket eller skyddade de kämpande."
I varje revolution sker oundvikligen en mängd dumheter, precis som i varje annan tid, och när man till slut återigen samlat tillräckligt med lugn och ro för att kunna avleverera kritik, så kommer man med nödvändighet till slutsatsen: vi har gjort mycket, som vi hellre borde ha lämnat ogjort, och vi har lämnat mycket ogjort, som borde ha gjorts, och därför gick det hela illa. Men vilken brist på kritik finns det inte då, för att just heligförklara Kommunen, förklarar den vara ofelbar, att hävda, att varje hus som brunnit ned och varje gisslan som skjutits, att de exakt och fram till pricken över i fick vad de förtjänade? Betyder inte det att man hävdar att under den majveckan sköts så mycket folk, just det antal människor som var nödvändigt, och inte fler, och att just de byggnader brändes ned, och inte fler, som måste brännas ned? Betyder inte det att säga detsamma om den första franska revolutionen: varenda halshuggning skedde med rätta, först de som Robespierre lät halshugga och sedan Robespierre själv? Till dylika barnsligheter leder det, när i grund och botten rätt godmodiga människor får löpa fritt med ett behov att verka hårresande.
Tillräckligt så. Genom alla flyktingsdumheter och genom alla försök, vilka slagit över i det komiska, att låta grabben Karl (eller Eduard)[2] framstå som förskräcklig, kan man inte lägga märke till några väsentliga framsteg i det här programmet. Det är det första manifest, vari franska arbetare bekänner sig till den nuvarande tyska kommunismen. Och därtill arbetare från just den riktning, som fransoserna anser vara revolutionens utvalda folk och Paris för att vara det revolutionära Jerusalem. Att ha fått dem dithän är Vaillants obestridliga förtjänst, som varit en av undertecknarna och som, vilket är känt, grundligt känner till det tyska språket och den tyska socialistiska litteraturen. Men de tyska socialistiska arbetarna, som 1870 bevisade att de är fullständigt fria från varje nationell chauvinism, kommer i alla fall att få lov att anse det vara ett gott tecken, om franska arbetare antar korrekta teoretiska grundvalar, även om de kommer från Tyskland.
[1] Bousquet Malon, sekreterare vid poliskommissariatet i franska Béziers.
[2] Anspelning på Édouard Vaillant (1840-1915).