Skrivet: Ung. den 22 maj - 1 juli 1868
Publicerat: Ffg. på ryska i tidskriften "Letopisi marksizma" (Marxismens
annaler) nr 1, 1926.
Källa: Marx Engels Werke bd XVI, s. 288-309; "Rezension
des Ersten Bandes »Das Kapital» für die »Fortnightly Review»".
Översättning: Kamma Lager
Digitalisering: Jonas Holmgren
En alternativ översättning finns att läsa här.
Herr Thomas Tooke hänvisar i sina undersökningar av penningcirkulationen till det faktum att pengar i sin funktion som kapital flyter tillbaka till sin utgångspunkt, medan detta inte är fallet med pengar som endast fungerar som monetära medel i cirkulationsprocessen. Denna distinktion (som dock hade fastställts långt tidigare av Sir James Steuart) använder herr Tooke blott som ett led i sin argumentation mot "currency-männen"[2] och deras påståenden om det inflytande utgivningen av papperspengar har på varupriserna. Men vår författare tar denna undersökning till utgångspunkt för sin undersökning av själva kapitalets natur och särskilt av frågan: hur förvandlas pengar, denna självständiga värdeform, till kapital?
Alla sorters affärsmän, säger Turgot, har det gemensamt att de köper för att sälja; deras köp är ett förskott som de får tillbaka senare.
Köpa för att sälja - det är i själva verket den transaktion där pengar fungerar som kapital och vilken betingar deras återflöde till utgångspunkten, i motsats till att sälja för att köpa där pengar endast behöver fungera som cirkulationsmedel. Man ser således att den olika ordningsföljd i vilken handlingarna att sälja och att köpa följer på varandra ger pengarna prägel av två olika cirkulationsrörelser. För att åskådliggöra dessa två processer ger författaren oss följande formel:
Att sälja för att köpa: en vara v bytes mot pengar P, som åter bytes mot en annan vara V, eller V-P-V.
Att köpa för att sälja: pengar utbytes mot en vara och denna åter mot pengar: P-V-P.
Formeln V-P-V föreställer den enkla varucirkulationen där pengar fungerar som cirkulationsmedel. Denna formel analyseras i första kapitlet i denna bok, vilken innehåller en ny och mycket enkel värde- och penningteori som är vetenskapligt ytterst intressant men som vi dock här inte skall gå in på då den i det stora hela är en bisak jämfört med det som vi anser vara det väsentligaste i herr Marx' uppfattning om kapital.
Formeln P-V-P, å andra sidan, uttrycker den cirkulationsform där pengar förvandlas till kapital.
Processen att köpa för att sälja, P-V-P, kan tydligen upplösas i P-P; det är ett indirekt byte av pengar mot pengar. Antag att jag köper bomull för 1.000 p.st. och säljer den för 1.100 p.st., då har jag slutligen utbytt 1.000 p.st. mot 1.100 p.st., pengar mot pengar.
Om nu denna process emellertid alltid resulterade i återflödet av samma summa pengar som jag förskotterat vore den absurd. Men om den köpman som förskotterat 1.000 p.st. realiserar 1.100 p.st., 1.000 p.st. eller kanske endast 900 p.st., så har hans pengar dock genomgått en fas som är helt olik formeln V-P-V; en formel som innebär att sälja för att köpa, att sälja något man inte behöver för att kunna köpa något man behöver. Låt oss jämföra de båda formlerna.
Varje process består av två faser eller handlingar, och dessa två handlingar är identiska i båda formlerna; men det är stor skillnad mellan de två processerna själva. I V-P-V är pengar endast förmedlaren; varan, bruksvärdet, är utgångs- och slutpunkten. I formeln P-V-P utgör varan mellanledet, medan pengarna är början och slutet. I V-P-V ges pengarna ut definitivt; i P-V-P förskotteras de blott, de skall återvinnas; de återgår till sin utgångspunkt, och här har vi den första påtagliga skillnaden mellan cirkulationen av pengar som cirkulationsmedel och pengar som kapital.
I processen att sälja för att köpa, V-P-V, kan pengarna återgå till sin utgångspunkt endast genom en upprepning av hela processen, genom en försäljning av en ny varukvantitet. Återflödet är alltså oavhängigt av själva processen. Men i P-V-P är detta återflöde en nödvändighet och avsett från början; om det inte äger rum har det inträffat en stockning någonstans och processen förblir ofullständig.
Att sälja för att köpa har som mål förvärvande av bruksvärde; att köpa för att sälja har som mål förvärvande av bytesvärde.
I formeln V-P-V är de två ytterligheterna, ekonomiskt uttryckt, identiska. De är båda varor; de är dessutom av samma kvantitativa värde, ty hela värdeteorin förutsätter att normalt endast ekvivalenter utbytes. Samtidigt är de två ytterligheterna V-V kvalitativt olika bruksvärden, och just därför bytes de. I processen P-V-P förefaller hela operationen vid första blicken meningslös. Att byta 100 pundsedlar mot 100 pundsedlar, och det till och med på omvägar, förefaller absurt. En penningsumma kan skiljas från en annan penningsumma endast genom sin storlek. Därför kan P-V-P endast ha en mening genom den kvantitativa skillnaden på dess ytterligheter. Man måste få ut flera pengar ur cirkulationen än man satt in i den. Den för 1.000 p.st. köpta bomullen säljes för 1.100 p.st. = 1.000 p.st. + 100 p.st.; formeln som föreställer denna process förvandlas således till P-V-P', där P' = P + ΔP, P plus ett tillägg. Detta ΔP, detta tillägg, kallar herr Marx mervärde.[3] Det ursprungligen förskotterade värdet inte endast består; det ökas dessutom med ett tillägg, det avlar värde, och det är denna process som förvandlar pengar till kapital.
I cirkulationsformen V-P-V kan det naturligtvis också finnas en värdeskillnad mellan ytterligheterna, men en sådan omständighet är här fullständigt oväsentlig; formeln blir inte absurd om båda ytterligheterna är ekvivalenter. Detta är tvärtom en betingelse för deras normala karaktär.
Upprepningen av V-P-V begränsas av omständigheter som ligger helt utanför själva bytesprocessen: av konsumtionsbehoven. I P-V-P däremot är början och slut kvalitativt sett identiska, vilket just medför att rörelsen är, eller kan vara, ändlös. Helt säkert är P + ΔP kvantitativt olik P; men det är ju också blott en begränsad penningsumma. Om man använder den skulle den upphöra att vara kapital; om man drar den ur cirkulationen skulle den stagnera i form av skatt. Ifall behovet av värdets avlande av värde en gång finnes, då existerar detta behov lika mycket för P' som för P; kapitalets rörelse blir ständig och ändlös därför att dess mål vid slutet av varje enskild affär är lika ouppnådd som förr. Genomförandet av denna ändlösa process förvandlar penningägaren till kapitalist.
Det synes som om formeln P-V-P endast är användbar på köpmannakapitalet. Men industrikapitalet är också pengar som utbytes mot varor och återutbytes mot flera pengar. Utan tvivel uppkommer ett antal operationer mellan köp och försäljning, operationer som ligger utanför den rena cirkulationssfären; men de ändrar inte processens natur. Å andra sidan visar sig samma process i sin mest förkortade form i räntebärande kapital. Här krymper formeln ihop till P-P', ett värde som liksom är större än sig självt.
Men varifrån kommer denna ökning av P, detta mervärde? Våra tidigare undersökningar av varornas, värdets, pengarnas och själva cirkulationens natur lämnar inte blott denna fråga ouppklarad; de tycks till och med utesluta varje form av cirkulation som resulterar i något sådant som mervärde. Hela skillnaden mellan varucirkulationen (V-P-V) och cirkulationen av pengar som kapital (P-V-P) tycks bestå i att processen helt enkelt vänds bak och fram. Hur skulle denna omkastning kunna frambringa ett så egendomligt resultat?
Vidare: Denna omkastning berör endast en av de tre deltagarna i processen. Som kapitalist köper jag varor av A och säljer dem åter till B. A och B uppträder endast som enkla säljare och köpare av varor. Jag själv uppträder vid köpet från A endast som penningägare och vid försäljningen till B endast som varuägare; men i ingen av dessa transaktioner uppträder jag som kapitalist, som representant för något som är mer än pengar eller varor. För A började transaktionen med en försäljning, för B med ett köp. Om det från min ståndpunkt sker en omkastning av formeln V-P-V, så är detta inte fallet från deras ståndpunkt. Dessutom kan intet hindra A från att sälja sina varor till B utan min förmedling, och då skulle det inte finnas någon utsikt till mervärde.
Antag att A och B köper det de behöver direkt av varandra. Vad beträffar bruksvärdet kan båda få vinst. A kan till och med producera mer av sin speciella vara än B skulle kunna producera på samma tid och vice versa, varvid båda skulle förtjäna. Men det är annorlunda med bytesvärdet. I detta fall bytes samma värdestorlekar, vare sig pengar tjänar som förmedlare eller inte.
Abstrakt sett, det vill säga bortsett från alla omständigheter som inte kan avledas ur de immanenta lagarna för den enkla varucirkulationen, försiggår i denna enkla cirkulation endast en formväxling av varan, förutom ersättandet av ett bruksvärde med ett annat. Samma bytesvärde, samma mängd socialt arbete omsatt i föremål, förblir i varuägarens hand, det må vara i form av själva denna vara eller av pengar för vilka den säljes eller i form av den andra varan som köpts för pengarna. Denna formväxling inkluderar lika litet en ändring av värdestorleken som en växlingen av en fempundssedel mot fem sovereigns. För så vitt som det endast rör sig om en formväxling av bytesvärdet måste lika stora värden bytas, åtminstone när processen försiggår i ren form och under normala betingelser. Varor kan säljas till priser som ligger över eller under deras värden, men endast om man bryter mot lagen om varubyte. I sin rena och normala form är därför varubytet inget medel för att skapa mervärde. Därav uppstår de misstag som begås av alla ekonomer som försöker att härleda mervärdet ur varubytet, som t.ex. Condillac.
Men låt oss antaga att processen inte försiggår under normala betingelser och att olika stora värden bytes. Låt oss antaga att t.ex. varje säljare avyttrar sin vara tio procent över dess värde. Ceteris paridus[4] förlorar var och en åter som köpare vad han har vunnit som säljare. Det skulle vara precis detsamma som om penningvärdet hade sjunkit med 10 procent. Det motsatta, dock med samma verkan, skulle inträffa om alla köpare inhandlade sina varor 10 procent under deras värde. Vi kommer inte en smula närmare lösning om vi antar att varje varuägare som producent säljer varorna över deras värde och som konsument köper dem över deras värde.
De konsekventa företrädarna för illusionen att mervärdet uppstår av ett nominellt pristillägg på varorna förutsätter alltid existensen av en klass som köper utan att någonsin sälja, som konsumerar utan att producera. På detta stadium av vår undersökning är existensen av en sådan klass ännu oförklarlig. Vi antar dock att den finns. Varifrån får denna klass pengar till att ständigt köpa? Uppenbarligen från varuproducenterna, på grund av någon legal eller nödtvungen rättighet, utan utbyte. Att till en sådan klass sälja varor över deras värde innebär intet annat än att få tillbaka en del av de pengar som getts bort gratis. På detta sätt fick Mindre Asiens städer, då de betalde tribut till romarna, en del av pengarna tillbaka genom att lura romarna i handeln; men ändå var det dessa städer som lurades mest. Detta är alltså ingen metod att skapa mervärde.
Låt oss se på fallet med att lura. A säljer vin till B till ett värde av 40 p.st. Betalningen är spannmål till ett värde av 50 p.st. A har tjänat 10 p.st. och B har förlorat 10 p.st., och ändå har båda tillsammans endast 90 p.st., som förut. Värde har överförts, men inte skapats. Hela kapitalistklassen i ett land kan inte öka sin samlade rikedom genom att lura varandra inbördes.
Följaktligen: om likvärdiga ting bytes uppstår intet mervärde, om icke-likvärdiga ting bytes uppstår inte heller något mervärde. Varucirkulationen skapar inget nytt värde. Det är orsaken till att de två äldsta och mest populära formerna av kapital, handelskapital och räntebärande kapital, här lämnas helt utan avseende. För att inte förklara det mervärde, som tillägnas genom dessa båda kapitalformer, som ett resultat av enbart bedrägeri behövs det ett antal mellanled som ännu fattas i detta stadium av undersökningen. Vi skall senare se att båda endast är sekundärformer, och skall också konstatera varför båda uppträdde i historien långt före det moderna kapitalet.
Mervärdet kan alltså inte uppstå ur varucirkulationen. Men kan det uppstå utanför denna? Utanför varucirkulationen är varuägaren helt enkelt producent av sin vara, vars värde bestämmes av mängden av hans däri nedlagda arbete och mätt enligt en bestämd social lag. Detta värde uttryckes i pengar, låt oss säga ett pris av 10 p.st. Men detta pris på 10 p.st. är inte samtidigt ett pris på 11 p.st.; det arbete som nedlagts i varan skapar värde, men inget värde som avlar nytt värde; det kan till ett existerande värde lägga nytt värde, men endast genom tillägg av nytt arbete. Hur skall nu varuägaren utanför cirkulationsområdet, utan att komma i beröring med andra varuägare, kunna skapa mervärde eller, med andra ord, förvandla vara och pengar till kapital?
"Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen. Penningens förvandling till kapital måste förklaras utifrån varubytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt. Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta![5]"[6]
Och nu till lösningen:
"Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek. Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalformen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person. Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare ... Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara ...
Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen, inte ens en framtidsdrömmare, kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Orsaken till att denne frie arbetare möter honom på varumarknaden, intresserar inte penningägaren, ty för honom är arbetsmarknaden endast en särskild avdelning av varumarknaden. Och tillsvidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum, liksom penningägaren gör det praktiskt. En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det självt resultatet av en föregående historisk utveckling, resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av en hel rad äldre produktionsformers undergång.
Även de ekonomiska kategorier, som vi tidigare har studerat, bär sin historiska stämpel. I produktens existens som vara döljer sig bestämda historiska förutsättningar. Om produkten skall bli en vara, får den inte tillverkas som ett direkt existensmedel för producenten själv. Om vi vidare hade undersökt, under vilka omständigheter alla eller flertalet arbetsprodukter antar varuform, så hade det visat sig, att detta endast sker på grundvalen av ett alldeles speciellt produktionssätt, det kapitalistiska. En dylik undersökning låg dock fjärran från vår analys av varan. Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om den övervägande delen av produktmassan är avsedd för omedelbar egenförbrukning och inte förvandlas till vara, om den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin omfattning behärskas av bytesvärdet ...
Eller beträffande pengarna, så förutsätter dessa en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlet, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen. Ändock visar erfarenheten, att en relativt svagt utvecklad varucirkulation är tillräcklig för att frambringa alla dessa former. Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med varu- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en epok i den samhälleliga produktionsprocessen."[7]
Vi måste nu undersöka denna egendomliga vara, arbetskraften. Liksom alla andra varor har den ett bytesvärde; detta värde bestämmes, liksom värdet av alla andra varor, genom den arbetstid som är nödvändig för dess produktion, alltså också reproduktion. Arbetskraftens värde är värdet på de livsförnödenheter som är nödvändiga för att bevara dess ägares normala arbetsduglighet. Dessa livsförnödenheter rättar sig efter klimat och andra naturens betingelser samt efter en levnadsstandard som historiskt utvecklats i varje land. De växlar men är givna för ett bestämt land och för en bestämd epok. Vidare omfattar de livsförnödenheter för dem som skall ersätta förbrukade arbetare, d.v.s. för deras barn, så att detta egendomliga slag av varuägare kan förevigas. Vid kvalificerat arbete omfattar de dessutom utbildningskostnaderna.
Minimigränsen för arbetskraftens värde är värdet av de fysiskt oumbärliga livsförnödenheterna. Om dess pris sjunker till detta minimum så sjunker det under dess värde, eftersom det senare förutsätter arbetskraft av normal och inte mindervärdig kvalitet.
Av arbetets natur framgår att arbetskraften förbrukas först efter avslutad försäljning; och i alla länder med kapitalistiskt produktionssätt betalas arbetet först sedan det har utförts. Arbetaren krediterar således överallt kapitalisten. Beträffande de praktiska följderna av den kredit arbetaren ger anför herr Marx några intressanta exempel ur parlamentariska dokument; angående dessa hänvisar vi till boken.
Med konsumtionen av arbetskraft producerar dess köpare samtidigt varor och mervärde; för att undersöka detta måste vi lämna cirkulationen och bege oss till produktionens område.
Här konstaterar vi genast att arbetsprocessen har en dubbelnatur. Å ena sidan är den en enkel process för att framställa bruksvärde; som sådan kan och måste den vara gemensam för alla historiska former av samhällsexistens; å andra sidan försiggår som sagt denna process under den kapitalistiska produktionens speciella betingelser. Vi måste nu undersöka dessa.
Arbetsprocessen på kapitalistisk grundval har två egenheter. För det första arbetar arbetaren under kontroll av kapitalisten, som ser till att intet går till spillo och att inte mer än den samhälleligt nödvändiga mängden arbete lägges ned på varje enskild produkt. För det andra är produkten kapitalistens egendom då processen försiggår mellan två ting som tillhör honom: arbetskraften och arbetsmedlen.
Kapitalisten intresserar sig for bruksvärdet endast för så vitt det är en materialisering av bytesvärdet och framför allt av mervärdet. Hans mål är att producera en vara vars värde är högre än den värdesumma som är investerad i dess produktion. Hur kan detta ske?
Låt oss ta en vara vilken som helst, t.ex. bomullsgarn, och analysera den däri förkroppsligade mängden arbete. Låt oss anta att det går åt 10 pund bomull till ett värde av 10 shilling för att framställa 10 pund garn (varvid vi lämnar avfallet utan avseende). Vidare kräves bestämda arbetsmedel: en ångmaskin, kardningsmaskiner och andra maskiner, kol, smörjmedel o.s.v. För enkelhetens skull kallar vi allt detta "spindel" och antar att förslitning, kol m.m. som är nödvändigt för att spinna 10 pund garn representerar 2 sh. Vi har således 10 sh. för bomull + 2 sh. för spindel = 12 sh. Om 12 sh. representerar produkten av 24 arbetstimmar eller 2 arbetsdagar, då motsvarar bomull och spindel i garnet två arbetsdagar. Hur mycket tillkommer nu genom spinnandet?
Låt oss anta att värdet av arbetskraften per dag är 3 sh. och att dessa 3 sh. representerar 6 timmars arbete. Vidare att en arbetare behöver 6 timmar för att spinna 10 pund garn. I detta fall har produkten genom arbetet tillfogats 3 sh.; värdet av 10 pund garn utgör 15 sh. eller 1 sh. 6 pence per pund.
Denna process är mycket enkel, men ur den uppstår inget mervärde. Så kan inte heller ske, ty i den kapitalistiska produktionen går det inte till så enkelt.
"Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri ... Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[8] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren."
Arbetaren arbetar alltså 12 timmar, spinner 20 pund garn som representerar 20 sh. bomull, 4 sh. spindel o.s.v., och hans arbete kostar 3 sh., tillsammans 27 sh. Men om 10 pund bomull absorberat 6 arbetstimmar så har 20 pund bomull absorberat 12 arbetstimmar, lika med 6 sh.
"I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling. Garnets värde utgör 30 shilling. Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 shilling har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är 'tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles'.[9]"[10]
Från framställningen av metoderna för produktion av mervärde övergår herr Marx till att analysera detta. Det framgår av vad som tidigare sagts att endast en del av det i ett produktivt företag investerade kapitalet direkt bidrar till att skapa mervärde, och det är det kapital som förskotterats för att köpa arbetskraft. Endast denna del skapar nytt värde. Det kapital som investerats i maskiner, råmaterial, kol o.s.v. uppträder visserligen ånyo i produktens värde pro tanto,[11] det upprätthålles och reproduceras, men inget mervärde kan skapas av det. Detta föranleder herr Marx att föreslå en ny underindelning av kapitalet: i konstant kapital som endast reproduceras - den del som investerats i maskiner, råmaterial och alla andra för arbetsprocessen nödvändiga medel - och i variabelt kapital som inte endast reproduceras utan samtidigt är en direkt källa till mervärde - den del som investerats i inköp av arbetskraft och i löner. Därav framgår att det konstanta kapitalet inte medverkar direkt till skapandet av mervärde, hur nödvändigt det än må vara härför; och dessutom har den i en produktionsgren investerade mängden av konstant kapital inte det minsta inflytande på den inom denna gren producerade mängden mervärde.[12] Därför kan man inte ta hänsyn till det konstanta kapitalet vid bestämningen av mervärdekvoten. Denna kan endast fastställas genom att jämföra mervärdets storlek med storleken av det kapital som bidrar direkt till skapande av mervärdet, d.v.s. med storleken av det variabla kapitalet. Herr Marx bestämmer därför mervärdekvoten som mervärdets proportion till enbart det variabla kapitalet: om arbetets dagspris är 3 sh. och det dagligen skapade mervärdet likaledes är 3 sh., så utgör mervärdekvoten 100 procent. Vilka märkvärdigheter det kan leda till om man, som det i allmänhet sker, betraktar konstant kapital som en aktiv faktor vid skapandet av mervärde visas med herr N. W. Senior som exempel. Denne oxfordprofessor, ryktbar för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna, blev 1836 "kallad till Manchester för att där lära sig politisk ekonomi" (av bomullsspinnarna) "i stället för att lära ut den i Oxford".[13]
Den arbetstid, under vilken arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft, kallar herr Marx "nödvändigt arbete"; den arbetstid därutöver, under vilken mervärdet skapas, kallar han "merarbete". Nödvändigt arbete och merarbete bildar tillsammans "arbetsdagen".
I en arbetsdag är den nödvändiga arbetstiden given; men den till merarbetet använda tiden fastställes inte av någon ekonomisk lag, den kan inom vissa gränser vara längre eller kortare. Den kan aldrig vara lika med noll, ty då skulle lusten att anlita arbete försvinna hos kapitalisten. Samtidigt kan arbetsdagens totala längd av fysiologiska orsaker aldrig uppgå till 24 timmar. Mellan en arbetsdag på t.ex. 6 timmar och en på 24 timmar finns det emellertid många mellansteg. Lagarna för varuutbyte fordrar att arbetsdagen inte är längre än vad som motsvarar en normal förslitning av arbetaren. Men vad är normal förslitning? Hur många timmars dagligt arbete motsvarar den? På denna punkt går kapitalistens och arbetarens åsikter starkt isär, och då det inte finnes någon högre auktoritet avgöres frågan med makt. Historien om fastställandet av arbetsdagens längd är historien om en kamp om dess gränser - en kamp mellan den kollektive kapitalisten och den kollektive arbetaren, mellan kapitalistklassen och arbetarklassen.
"Kapitalet har", som redan konstaterats, "inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus[14] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist."[15]
Det är emellertid klart att i varje samhällsform, i vilken produktens bruksvärde är viktigare än dess bytesvärde, är merarbetet begränsat till en snävare eller vidare krets av samhälleliga behov; och att under dessa omständigheter strävan efter merarbete för dess egen skull inte nödvändigtvis existerar. Vi finner således att i den gamla klassiska tiden existerade merarbetet i sin krassaste form, arbetaren arbetade sig till döds, nästan uteslutande i guld- och silvergruvorna där bytesvärdet producerades i sin självständiga form, som pengar.
"Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system ... På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena."[16]
Här blir jämförelsen med den kapitalistiska produktionen särskilt intressant, därför att merarbetet i dagsverksarbetet har en självständig, påtaglig form.
"Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka 6 x 6 eller 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder för sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet."[17]
Vi måste avstå från att citera ytterligare intressanta exempel från Donaufurstendömenas nutida samhällshistoria, genom vilka herr Marx bevisar att bojarerna, understödda av den ryska interventionen, är lika duktiga att suga ut merarbete som vilken som helst kapitalistisk företagare. Men vad Règlement organique,[18] med vilket den ryske generalen Kiseljov gav bojarerna nästan obegränsad makt över böndernas arbete, uttrycker positivt, uttrycker de engelska fabrikslagarna negativt.
"Genom statlig tvångsbegränsning av arbetsdagen tyglar dessa lagar kapitalets begär efter arbetskraftens omåttliga utsugning, och detta sker i en stat som behärskas av kapitalister och storgodsägare. Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. Periodiska epidemier talade här samma tydliga språk som soldaternas avtagande längd i Tyskland och Frankrike."[19]
För att bevisa kapitalets tendens att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser citerar herr Marx utförligt rapporter från fabriksinspektörer och från kommissionen för undersökning av barnarbete, rapporter om folkhälsan och andra parlamentariska dokument, och sammanfattar:
" 'Vad är en arbetsdag?' Hur lång är den tid, under vilken kapitalet äger rätt att förbruka arbetskraften, vars dagsvärde det betalar? Hur långt kan arbetsdagen förlängas utöver den arbetstid, som är nödvändig för att reproducera arbetskraften? På dessa frågor svarar kapitalet, som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion. Det är självklart, att arbetaren under hela sin livstid inte är något annat än arbetskraft, att all hans disponibla tid alltså enligt naturens och samhällets lagar är arbetstid och således tillhör kapitalet ... Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns ... Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd ... arbetskraften avtynar, uttömmes och dör i förtid. Den kapitalistiska produktionen förlänger arbetarens produktionstid under en given tidsperiod genom att förkorta hans livstid."[20]
Men strider inte detta mot kapitalets egna intressen? Måste inte kapitalet med tiden ersätta kostnaderna för denna måttlösa förslitning? Teoretiskt kan det vara fallet. I praktiken har den organiserade slavhandeln i de inre sydstaterna upphöjt förslitningen av slavarnas arbetskraft under sju år till en erkänd ekonomisk princip; i praktiken förlitar sig den engelska kapitalisten på tillförsel av arbetare från jordbruksdistrikten.
"Erfarenheten visar i allmänhet kapitalisten en permanent överbefolkning, d.v.s. överbefolkning i förhållande till kapitalets omedelbara värdeökningsbehov, ehuru denna människoström utgöres av förkomna, snabbt bortdöende och försvinnande generationer, vilka så att säga har skördats före mognaden. Den intelligente iakttagaren ser i varje fall, hur hastigt och djupgående den kapitalistiska produktionen, som historiskt sett kan dateras från gårdagen, har angripit folkets krafter vid livsrötterna, hur industribefolkningens degeneration endast fördröjes genom den ständiga tillgången på livskraftiga arbetare från landsbygden, och huru t.o.m. dessa lantliga arbetares livskraft redan börjar försvagas, trots den friska luften och den principle of natural selection[21] som allmänt gör sig gällande bland dem, och som endast gör det möjligt för de livskraftigaste individerna att överleva. Kapitalet, som har så 'goda skäl' att ljuga bort eländet hos den nu levande arbetargenerationen, påverkas i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänsklighetens förstörelse och en oundviklig avfolkning som av risken för att jorden skulle störta in i solen. Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Après nous le déluge[22]! det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder ... Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."[23]
Fastställandet av normalarbetsdagen är resultatet av en månghundraårig kamp mellan företagare och arbetare. Och det är intressant att iaktta de två motsatta strömningarna i denna kamp. I början var syftet med lagarna att tvinga arbetarna att arbeta längre; från den första arbetarlagen i det 23:e året av regeringen Edward III (1349) och fram till 1700-talet lyckades det aldrig de härskande klasserna att pressa ut den fulla mängden av möjligt arbete. Men bladet vände sig i och med införandet av ångmaskiner och modern maskinteknik. Införandet av kvinno- och barnarbete bröt så snabbt ned alla traditionella gränser för arbetstiden att 1800-talet började med ett system av merarbete som är exempellöst i världshistorien och som redan år 1803 tvingade den lagstiftande makten att begränsa arbetstiden. Herr Marx ger en utförlig rapport om den engelska fabrikslagstiftningens historia till fabrikslagen 1867 och drar följande slutsatser:
1. Maskinteknik och ånga leder först till merarbete i de industrigrenar, där de används, och lagliga restriktioner införes därför först i dessa grenar. Men i fortsättningen konstaterar vi att detta system med merarbete har spritt sig till nästan alla grenar, även till dem där man inte använder maskinteknik eller där de mest primitiva produktionsmetoder består. (Se rapporterna från kommissionen för undersökning av barnarbete.)
2. Med införandet av kvinno- och barnarbete i fabrikerna förlorar den individuelle "frie" arbetaren sin motståndskraft gentemot kapitalets övergrepp och måste ge sig villkorslöst. Det tvingar honom till kollektivt motstånd; kampen klass mot klass, kollektivarbetare mot kollektivkapitalister börjar.
Om vi nu återvänder till det moment där vi antog att vår "frie" och "likställde" arbetare träffar ett avtal med kapitalisten, konstaterar vi att mycket har väsentligt ändrats i produktionsprocessen. Från arbetarens sida är det inte fråga om ett fritt avtal. Den dagliga tid under vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft är den tid under vilken han är tvungen att sälja den; och endast arbetarnas massopposition framtvingar införandet av en allmän lag för att hindra dem att genom ett "frivilligt" avtal sälja sig själva och sina barn till död och slaveri.
"I stället för den fina listan över 'omistliga rättigheter' kommer den lagligen begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta.[24]"[25]
Härnäst måste vi analysera mervärdekvoten och dess förhållande till massan av det producerade mervärdet. Som hittills förutsätter vi i denna undersökning att arbetskraftens värde är en given, konstant storhet.
Under denna förutsättning bestämmer kvoten samtidigt den mängd av mervärde som den enskilde arbetaren under en bestämd tid lämnar kapitalisten. Om vår arbetskrafts dagsvärde är 3 sh., vilket motsvarar 6 arbetstimmar, och mervärdekvoten är 100 procent, så skapar det variabla kapitalet på 3 sh. dagligen ett mervärde av 3 sh., eller arbetaren utför dagligen 6 timmars merarbete.
Då det variabla kapitalet är uttrycket i pengar på värdet av all arbetskraft som samtidigt användes av en kapitalist, så får man mängden av mervärde skapat av denna arbetskraft genom att multiplicera det variabla kapitalet med mervärdekvoten; den bestämmes med andra ord av förhållandet mellan antalet av samtidigt anställd arbetskraft och graden av exploatering. Båda faktorer kan variera så att en reducering av den ena kan kompenseras genom en ökning av den andra. Ett variabelt kapital som är nödvändigt för att sysselsätta 100 arbetare med en mervärdekvot på 50 procent (låt oss säga 3 timmars dagligt merarbete), kommer inte att producera högre mervärde än hälften av det variabla kapital som sysselsätter 50 arbetare vid en mervärdekvot på 100 procent (låt oss säga 6 timmars dagligt merarbete). Således kan under vissa omständigheter och inom vissa gränser den tillgång på arbete kapitalisten förfogar över bli oberoende av den faktiska tillgången på arbetare.
Denna ökning av mervärdet genom ökning av dess kvot har emellertid sin absoluta gräns. Oavsett värdet på arbetskraften, om det nu materialiserar två eller tio timmars nödvändig arbetstid, så kan totalvärdet som en arbetare dag för dag skapar aldrig nå upp till det värde i vilket 24 arbetstimmar är representerade. För att få samma mängd mervärde kan det variabla kapitalet endast inom dessa gränser ersättas genom en förlängning av arbetsdagen. Detta kommer senare att bli viktigt för att förklara olika företeelser, som uppstår ur de två motstridiga tendenserna hos kapitalet: 1) att reducera antalet sysselsatta arbetare, d.v.s. storleken på det variabla kapitalet, och 2) ändå skapa största möjliga mängd merarbete.
Vidare:
"Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar ... Denna lag motsäger uppenbarligen all erfarenhet, som grundas på omedelbar iakttagelse. Var och en vet, att en bomullsfabrikant, som beräknar sin profit i procent av totalkapitalet, använder relativt mycket konstant och litet variabelt kapital, och att han dock inte får mindre profit eller mindre mervärde än en bagarmästare, som använder relativt mycket variabelt och litet konstant kapital. För att förklara denna skenbara motsägelse behöver man många mellanled, liksom man i den elementära algebran måste införa många mellanled för att visa, att 0/0 kan representera en verklig storhet."[26]
I ett givet land med en given längd på arbetsdagen kan mervärdet ökas endast genom en ökning av arbetarantalet, d.v.s. befolkningen; denna ökning bildar den matematiska gränsen för mervärdeproduktion genom detta lands samlade kapital. Om å andra sidan arbetarantalet är givet dras denna gräns genom den möjliga förlängningen av arbetsdagen. Senare skall man se att denna lag endast gäller för den hittills analyserade formen av mervärde.
På detta stadium av vår undersökning konstaterar vi att inte varje penningsumma kan förvandlas till kapital; att det finns ett bestämt minimum för detta: kostnaderna för en arbetskraftsenhet och de arbetsmedel som är nödvändiga för att hålla den igång. Antag att mervärdekvoten är 50 procent. Då måste vår kapitalist i vardande sysselsätta två arbetare för att själv kunna leva som en arbetare. Därvid kan han naturligtvis intet spara, men syftet med den kapitalistiska produktionen är inte bara att bevara utan i första hand att öka rikedomen.
"Endast för att kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och samtidigt förvandla hälften av det producerade mervärdet till kapital måste han 8-dubbla antalet arbetare liksom även minimum av det satsade kapitalet. Visserligen kan han själv direkt lägga hand vid produktionsprocessen på samma sätt som arbetarna, men då är han bara ett mellanting mellan kapitalist och arbetare, en 'småföretagare'. Så snart den kapitalistiska produktionen nått en viss utvecklingsgrad, är det nödvändigt, att kapitalisten kan använda hela den tid han fungerar som kapitalist, d.v.s. som personifierat kapital, för att tillägna sig och därmed också kontrollera främmande arbete samt försälja detta arbetes produkter. Hantverksmästarens förvandling till kapitalist sökte medeltidens skråväsen förhindra genom drastiska inskränkningar i det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta. Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans 'Logik' upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter."[27]
Den minimala värdemängd som är nödvändig för att förvandla en penning- eller varuägare till kapitalist växlar med den kapitalistiska produktionens olika utvecklingsfaser och, vid en given utvecklingsfas, för olika affärsgrenar.
Under den ovan utförligt behandlade produktionsprocessen har förhållandet mellan kapitalist och arbetare väsentligen förändrats. I första hand har kapitalet utvecklats och tagit befäl över arbetet, d.v.s. över arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, ser till att arbetaren utför sitt arbete regelmässigt, omsorgsfullt och med behörig intensitet.
"Kapitalet utvecklades vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av merarbete och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baserats på direkt tvångsförhållande.
Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser, som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet. Den var inte mindre verksam i det gammalmodiga bageriet än i det moderna bomullsspinneriet.
När produktionsprocessen ses som en arbetsprocess, betraktar inte arbetaren produktionsmedlen som kapital utan som medel och material för sin egen ändamålsenliga, produktiva verksamhet. I ett garveri behandlar han t.ex. hudarna endast som sina arbetsföremål. Det är inte för kapitalisten han garvar dem. Saken blir helt annorlunda, så snart vi betraktar produktionsprocessen som en värdeskapande process. Produktionsmedlen förvandlas då genast till medel att insuga främmande arbete. Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde. Smältugnar och fabrikslokaler, som vilar under natten och inte insuger något levande arbete, är 'ren förlust' för kapitalisten. Därför innebär smältugnar och fabrikslokaler ett 'anspråk på nattarbete' av arbetskrafterna." (Se rapporter från kommissionen för undersökning av barnarbete, 4:e rapporten, 1865, sid. 79-85.) "Förvandlingen av pengarna till objektiva faktorer i produktionsprocessen, till produktionsmedel, förvandlar dessa till rättsanspråk och tvångskrav på främmande arbete och merarbete."[28]
Det finns emellertid ytterligare en form av mervärde. När yttersta gränsen för arbetsdagen har nåtts återstår det ännu ett sätt för kapitalisten att öka merarbetet: genom att öka arbetsproduktiviteten, genom att därvid sänka arbetskraftens värde och förkorta den nödvändiga arbetstiden. Denna form av mervärde skall undersökas i en annan artikel.
[1] K. Marx, "Kapitalet", b. 1, O. Meissner, Hamburg 1867.
[2] Den s.k. currency-principen var en i England under första hälften av 1800-talet utbredd teori om att varornas värde och pris berodde av mängden cirkulerande pengar. - Red.
[3] Där värde här användes utan närmare bestämning betyder det hela tiden bytesvärde.
[4] under i övrigt oförändrade förhållanden - Red.
[5] Här är Rhodos, hoppa här! I betydelsen: visa här vad du kan. - Red.
[6] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 143-144. - Red.
[7] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 144-147. - Red.
[8] en nödvändig förutsättning - Red.
[9] allt förträffligt i den bästa av tänkbara världar (Voltaire) - Red.
[10] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 167-168. - Red.
[11] som en del därav - Red.
[12] Vi måste här observera att mervärde på intet sätt är identiskt med profit.
[13] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 192. - Red.
[14] romersk borgare - Red.
[15] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté" Uddevalla 1969, sid. 201-202. - Red.
[16] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 202. - Red.
[17] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 202 f. - Red.
[18] Règlement organique, den första författningen (1831) i Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet). Författningsförslaget hade utarbetats av den ryske generalen Kiseljov som var chef för förvaltningen i furstendömena, dit ryska trupper införts 1829 efter det rysk-turkiska kriget. - Red.
[19] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 205. - Red.
[20] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 227-228. - Red.
[21] principen om det naturliga urvalet - Red.
[22] efter oss syndafloden - Red.
[23] K. Marx. "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 231-232. - Red.
[24] Magna charta, en försäkran som de engelska baronerna 1215 avtvingade kung Johan utan land. I överförd bemärkelse en politisk fri- och rättighetsförklaring överhuvudtaget. - Red.
[25] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 261. - Red.
[26] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 265. - Red.
[27] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 267. - Red.
[28] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 268-269. - Red.