Skrivet: I juli och de 10 första dagarna av augusti 1857.
Publicerat: I "The New American Cyclopaedia", bd. I, 1858.
Digitalisering: Marxistiskt Bibliotek Online
Anmärkningar: Jonas Holmgren
Följande artikel är baserad på John W. Kaye's "History of the War in Afghanistan" (bd. I-II, London, 1851) över vilken Engels även skrev en recension. Anmärkningarna är översatta från den engelska utgåvan. - MIA.
Afghanistan: Stort land i Asien nordväst om Indien. Det ligger mellan Persien och Indien och i andra riktningen mellan Hindukush och Indiska Oceanen. Det innefattade tidigare de persiska provinserna Khorasan och Kohistan, liksom Herat, Baluchistan, Kashmir, Sind och en ansenlig del av Punjab.
Inom sina nuvarande gränser har det troligen inte mer än fyra miljoner invånare. Afghanistans landyta är mycket oregelbunden - högplatåer, vidsträckta berg, djupa dalar och raviner. Som i alla tropiska bergsländer hittar man alla sorters klimat. I Hindukush är de höga bergen snötäckta året om, medan temperaturen kan stiga till +55° C i dalgångarna. Det är varmare i öster än i väster, men klimatet är i allmänhet svalare än i Indien. Fastän temperaturväxlingarna mellan sommar och vinter och mellan natt och dag är mycket stora, är klimatet i allmänhet hälsosamt.
De vanliga sjukdomarna är feber, katarrer och ögoninflammationer. Tid efter annan gör smittkopporna sina härjningar. Jorden är överflödande fruktbar. Dadelpalmer blomstrar i sandöknarnas oaser, sockerrör och bomull i de varma dalgångarna. Europeiska frukter och grönsaker växer i överflöd på kullarnas terrasser upp till l.500 ā 2.000 meters höjd. Bergen är täckta av skogar med ädla trädslag, i vilka det finns björnar, vargar och rävar, medan lejon, leoparder och tigrar återfinns i områden som är passande för deras vanor. De djur som är nyttiga för människan saknas inte. Det finns en fin varietet av persian- eller fettsvansfåret. Hästarna är välväxta fullblod. Kamelen och åsnan används som lastdjur och det finns getter, hundar och katter i stort antal.
Förutom Hindukush, som är en fortsättning av Himalaya, finns det en bergskedja som kallas Sulaiman i sydväst. Mellan Afghanistan och Balkh finns en bergskedja som heter Paropamisos.
Mycket litet information om den har emellertid nått Europa. Floderna är få till antalet, Hilmend och Kabul är de viktigaste. Båda rinner upp i Hindukush, Kabul flyter mot öster och mynnar ut i Indus nära Attock. Hilmend flyter mot väster genom Sistan och rinner ut i Zurrahsjön. Hilmend har den egenheten att svämma över sina bräddar varje år liksom Nilen, och bringar fruktbarhet åt jorden, som utanför översvämningsområdet består av sandöken.
De viktigaste städerna i Afghanistan är huvudstaden Kabul, Ghazni, Peshawar och Kandahar. Kabul är en fin stad på 34° 10' nordlig latitud och 60° 43' östlig longitud, vid floden med samma namn. Byggnaderna är uppförda i trä, prydliga och rymliga, och staden, som är omgiven av vackra trädgårdar, gör ett mycket behagligt intryck. Omsluten av byar ligger den mitt på en stor slätt, omringad av låga kullar. Det viktigaste monumentet är kejsar Baburs grav.
Peshawar är en stor stad med en folkmängd som beräknas till 100.000. Ghazni är en stad av gammal ryktbarhet. Den var en gång den store sultanen Mahmuds huvudstad, men har fallit från sin höga ställning och är nu en fattig plats. I närheten ligger Mahmuds grav.
Kandahar grundades så sent som år 1754 på resterna av en gammal stad. Den var huvudstad under några år, men 1774 flyttades regeringens säte till Kabul. Man tror att staden har 100.000 invånare. Det var Ahmed Shah som grundade Kandahar. Hans grav ligger nära staden, och är en asylplats, så helig att inte ens kungen har rätt att föra bort en brottsling, som har sökt skydd inom dess murar.
Afghanistans geografiska läge och befolkningens särskilda kynne förlänar landet en politisk betydelse i Centralasiens affärer, som knappast kan överskattas. I fråga om styrelseskicket är det en monarki, men kungens auktoritet över sina djärva och upproriska undersåtar är personlig och mycket osäker. Kungadömet är uppdelat i provinser, var och en under ledning av en representant för härskaren, som samlar in skatten och sänder den till huvudstaden.
Afghanerna är ett modigt, härdigt och självständigt släkte. De ägnar sig endast åt boskapsskötsel och jordbruk och undviker handel och hantverk, som de med förakt överlåter åt hinduer och andra stadsbor. För dem är kriget något spännande och en befrielse från de enformiga sysslorna i deras näringsfång.
Afghanerna är delade i klaner[1] över vilka de olika hövdingarna utövar en sorts feodal överhöghet. Deras okuvliga hat mot styrelse och deras kärlek till individuell självständighet är de enda hindren för att deras land skulle bli en stark nation; men just denna ostyrbarhet och oförutsägbarhet gör dem till farliga grannar, benägna att ledas av sina nycker eller hetsas upp av politiska intrigörer som skickligt kan spela på deras känslor. De två viktigaste klanerna är Durrani och Ghilzai, som alltid är i fejd med varandra. Durranerna är de mäktigaste; i kraft av deras överlägsenhet gjorde sig deras emir eller khan till kung över Afghanistan. Han har en skatteinkomst på cirka $10.000.000. Hans auktoritet är dock obestridd bara i den egna klanen.
De stridande förbanden hämtas huvudsakligen från durranerna; resten av armén antingen från de övriga klanerna eller bland militära äventyrare som tar värvning i hopp om lön eller plundring. Rättskipningen i städerna utövas av kadis, men afghanerna anlitar sällan lagen. Deras khaner har rätten att bestraffa, de kan till och med råda över liv och död. Blodshämnden är en plikt för familjen, ändå anses afghanerna som ett frisinnat och generöst folk när de inte blir uppretade. Gästfriheten är så helig att en dödsfiende som äter bröd och salt är skyddad från hämnd, även om det skulle vara åtkommet genom list, och han t.o.m. kan kräva skydd av sin värd mot varje annan fara.
I sin religion är de muslimer av den sunnitiska riktningen, men de är inga fanatiker och giftermål mellan shiiter och sunniter[2] är ingalunda ovanliga.
Afghanistan har stått under omväxlande indisk[3] och persisk överhöghet. Innan engelsmännen kom till Indiens stränder, var det alltid från Afghanistan som de främmande invasioner utgick, som härjade Hindustans slätter. Sultan Mahmud den store, Djingis Khan, Timurlenk, Nadir shah, alla tog de denna väg.
År 1747, efter Nadirs död, bestämde sig Ahmed Shah Durrani, som lärt sig krigskonsten av denne store fältherre, för att skaka av sig det persiska oket. Under hans styre nådde Afghanistan höjden av sin storhet och rikedom i modern tid.
Han tillhörde familjen Saddozai, och hans första åtgärd var att sätta sig i besittning av det byte hans forne chef samlat i Indien. År 1748 lyckades han driva ut mogulernas ståthållare från Kabul och Peshawar, gick över Indus och erövrade snabbt Punjab. Hans rike sträckte sig från Khorasan till Delhi och han korsade även sitt svärd med Mahratta-staterna[4]. Dessa stora företag hindrade honom dock inte från att även odla fredliga konstarter, och han var väl ansedd som poet och historiker. Ahmed dog 1772 och hans krona gick i arv till sonen Timur, som dock inte var vuxen den tunga bördan.
Timur övergav Kandahar, som grundats av fadern och på några få år blivit en förmögen och folkrik stad, och flyttade regeringens säte tillbaka till Kabul. Under hans styre blossade stamkrigen upp igen, de hade hållits nere av Ahmeds fasta hand. 1793 avled Timur och efterträddes av Zaman. Denne furste kom på idén att konsolidera det muslimska väldet i Indien, och denna plan, som kunde allvarligt ha hotat de brittiska besittningarna, bedömdes som så viktig att sir John Malcolm sändes till gränsen för att hålla afghanerna under uppsikt, om de skulle göra någon rörelse, och samtidigt inleddes underhandlingar med Persien, med vars hjälp afghanerna skulle kunna placeras mellan två eldar.
Dessa åtgärder var emellertid onödiga. Zaman Shah var mer än tillräckligt upptagen av konspirationer och konflikter hemmavid, och hans stora planer kvävdes i sin linda.
Hans bror Mahmud installerade sig i Herat, i avsikt att bilda ett självständigt furstendöme där, men misslyckades och flydde till Persien. Zaman Shah hade fått hjälp att inta tronen av familjen Barakzai, vars ledare var Shir Afras khan. När Zaman utnämnde en impopulär visir, vaknade hatet hos hans gamla anhängare. De organiserade en sammansvärjning som avslöjades, och Shir Afras avrättades. Mahmud återkallades nu av de sammansvurna, Zaman togs till fånga och fick ögonen utstuckna.
I motsättning till Mahmud, som stöddes av durranerna, lanserades Shah Shujah av Ghilzai-klanen. Han satt på tronen någon tid, men besegrades till slut, huvudsakligen genom sina egna anhängares förräderi, och tvingades söka skydd hos sikherna.[5]
År 1809 hade Napoleon skickat general Gardanne till Persien i hopp om att kunna förmå shahen [Fath Ali] att invadera Indien. Den indiska regeringen skickade en representant [Mountstuart Elphinstone] till Shah Shujahs hov för att organisera motståndet mot Persien. Under denna tid steg Ranjit Singh till makt och berömmelse. Han var en sikh-hövding som med sin begåvning gjorde sitt land självständigt från afghanerna och grundade ett kungadöme i Punjab. Med rätta fick han titeln Maharaja (Stor-rajah) och den anglo-indiska regeringens respekt. Usurpatorn Mahmud skulle dock inte få njuta av sin triumf så länge. Hans visir Fath khan, som hade pendlat mellan Mahmud och Shah Shujah allt efter som ärelystnaden och tillfälliga fördelar dikterade, togs till fånga av Kamran, Mahmuds son, fick ögonen utstuckna och blev avrättad på ett grymt sätt.
Den mördade visirens mäktiga familj svor att hämnas hans död. Marionetten Shah Shujah fördes fram igen och Mahmud drevs bort. Shah Shujah väckte dock förargelse, blev snart avsatt och en annan broder kröntes i hans ställe. Mahmud flydde till Herat, som han fortfarande innehade, och vid hans död år 1829 efterträdde hans son Kamran honom som styresman för detta distrikt. Familjen Barakzai, som nu vunnit högsta makten, delade upp landet inom sig, men kivades enligt landets sed och kunde bara enas i närvaro av en gemensam fiende. En av bröderna, Mahmud khan, höll staden Peshawar, för vilken han betalade tribut till Ranjit Singh, en annan höll Ghazni, en tredje Randahar, medan Dost Mohammed, den mäktigaste i familjen, styrde i Kabul.
Till denne furste sändes kapten Alexander Burnes som ambassadör 1835, då Ryssland och England intrigerade mot varandra i Persien och Centralasien. Han erbjöd en allians som Dost Mohammed var blott alltför ivrig att acceptera, men den anglo-indiska regeringen krävde allt av honom och gav absolut ingenting i utbyte. Under tiden, 1838, belägrade perserna med ryskt bistånd Herat, som var nyckeln till Afghanistan och Indien[6]. En persisk och en rysk agent anlände till Kabul, där Dost Mohammed, till följd av britternas ständiga vägran att engagera sig på allvar, slutligen blev direkt tvingad att ta emot anbud från de andra parterna.
Burnes lämnade Kabul och lord Auckland, som då var generalguvernör i Indien, beslöt, under inflytande av sin sekreterare W. McNaghten, att straffa Dost Mohammed för vad han själv hade tvingat honom att göra. Han beslöt att avsätta honom och i stället sätta in Shah Shujah, som nu var den indiska regeringens pensionär. En överenskommelse ingicks med Shah Shujah och med sikherna. Shahen började samla ihop en armé, betalad och under befäl av engelsmännen, och en anglo-indisk truppstyrka samlades vid floden Sutlej.
McNaghten, sekunderad av Burnes, skulle följa trupperna i egenskap av envoyé till Afghanistan. Under tiden hade perserna hävt belägringen av Herat. Det enda giltiga skälet för en intervention i Afghanistan var sålunda avlägsnat. Icke desto mindre marscherade armén i december 1838 mot Sind, som tvingades till underkastelse och till att betala en kontribution till förmån för sikherna och Shah Shujah.[7]
Den 20 februari 1839 passerade den brittiska armén Indus. Den bestod av cirka 12.000 man, följd av 40.000 civila förutom shahens nya uppbåd. Man passerade Bolanpasset i mars. Bristen på livsmedel och foder åt djuren började märkas. Kamelerna stupade i hundratal och en stor del av trossen gick förlorad. Den 7 april nådde armén Kojakpasset och kom igenom det utan motstånd, den 25 april nåddes Kandahar, som de afghanska furstarna, bröder till Dost Mohammed, hade övergivit. Efter ett par månaders vila gick sir John Keane, som var chef för expeditionskåren, mot norr med huvuddelen av armén. Han lämnade en brigad i Kandahar under befäl av Nott. Ghazni, Afghanistans ointagliga bålverk, intogs den 22 juli. En desertör hade berättat att porten mot Kabul var den enda som inte var igenmurad. Den sprängdes följaktligen och staden stormades. Efter denna katastrof upplöstes omedelbart den armé Dost Muhammed samlat och även Kabul öppnade sina portar den 6 augusti. Shah Shujah installerades vederbörligen på tronen, men regeringens verkliga ledning förblev i McNaglitens händer. Han betalade också alla shahens utgifter ur den indiska skattkammaren.
Erövringen av Afghanistan föreföll fullbordad och en stor del av trupperna sändes tillbaka. Men afghanerna var på intet sätt nöjda med att styras av feringi kafirs (europeiska otrogna). Hela 1840 och 1841 utbröt det ena upproret efter det andra i alla delar av landet. De anglo-indiska trupperna måste vara i ständig rörelse. McNaghten förklarade emellertid att det var det normala tillståndet i Afghanistan. Han skrev till England att allt gick bra och att Shah Shujahs makt började få fäste. Förgäves kom varningar från officerare och andra politiska agenter. Dost Mohammed hade överlämnat sig till engelsmännen i oktober 1840 och skickats till Indien. Alla uppror sommaren 1841 slogs ner framgångsrikt, och i oktober tänkte McNaghten, som blivit guvernör i Bombay, återvända till Indien med ännu en del av trupperna.
Men då bröt stormen ut. Ockupationen av Afghanistan kostade den indiska statskassan 1,25 miljoner pund per år. Man måste betala 16.000 soldater i i Afghanistan, anglo-indiska trupper och Shah Shujahs styrkor. Ytterligare 3.000 man låg i Sind och Bolanpasset. Shah Shujahs kungliga glans, lönerna till hans funktionärer och alla utgifter för hans hov och regering betalades också ur den indiska statskassan. Slutligen understöddes, eller snarare mutades, de afghanska hövdingarna ur samma källa för att avhålla dem från ofog.
McNaghten informerades om att det var omöjligt att fortsätta ge ut pengar i denna omfattning. Han försökte begränsa utgifterna, men enda möjligheten var att skära ned bidragen till hövdingarna. Samma dag han försökte med detta, ingick hövdingarna en sammansvärjning för att utplåna engelsmännen. McNaghten var sålunda själv den som åstadkom en koncentration av de upproriska krafter, som dittills hade kämpat var för sig mot inkräktarna, utan enighet eller samordning. Men det är också säkert, att afghanernas hat mot den brittiska överhögheten hade nått sin höjdpunkt vid denna tid.
I Kabul förde nu general Elphinstone befälet över den engelska garnisonen. Han var en giktbruten, obeslutsam, fullkomligt hjälplös gammal man, som oavbrutet gav motsägande order. Trupperna låg i ett slags befäst läger med så vid utsträckning, att garnisonen knappast förslog att bemanna vallarna, än mindre att avdela trupp för uppdrag i fält. Befästningsverken var så ofullständiga att man kunde ta sig över bröstvärn och skyttegravar till häst. Inte nog med det, lägret behärskades nästan inom skotthåll från de omgivande höjderna. Som kronan på verket i detta absurda arrangemang, låg alla proviant- och medicinförråd i två fristående fort på avstånd från lägret, skilda från detta av muromgärdade trädgårdar och ännu ett fort som inte var i engelsmännens händer. Fästningen Bala Hissar i Kabul hade kunnat erbjuda hela armén starka och präktiga vinterkvarter, men för att behaga Shah Shuja hölls den inte besatt.
Den 2 november 1841 bröt upproret ut. Alexander Burnes hus i staden anfölls och han själv mördades. Den brittiske generalen gjorde ingenting, och upproret växte genom frånvaron av straff. Den totalt hjälplöse Elphinstone var prisgiven åt allehanda motstridiga råd och bringade snart allting i den förvirring som Napoleon [Bonaparte] karakteriserat med de tre orden ordre, contreordre, désordre (order, kontraorder, oordning). Inte ens nu besatte man Bala Hissar. Några få kompanier skickades ut mot de tusentals upprorsmännen och blev naturligtvis slagna. Detta gjorde afghanerna än mer djärva.
Den 3 november besattes forten närmast lägret. Den 9 tog afghanerna förrådsfortet, som hade en besättning av bara 80 man, och engelsmännen var sålunda hänvisade till att svälta. Redan den 5 november hade Elphinstone talat om att köpa sig fri lejd ut ur landet. I själva verket hade hans obeslutsamhet och oförmåga i mitten av november demoraliserat trupperna så att varken européer eller sepoyer[8] var i stånd att möta afghanerna i öppen strid. Då började förhandlingarna. Under dessa blev McNaghten mördad vid ett möte med afghanska hövdingar. Snön började täcka marken och det var brist på föda. Slutligen beslöts om kapitulation den 1 januari. Alla pengar, 190.000 pund, skulle överlämnas till afghanerna och pantbrev skrivas på för ytterligare 140.000 pund. Hela artilleriet med ammunition utom sex "sexpundare" och tre bergskanoner[1*] skulle lämnas kvar. Hela Afghanistan skulle evakueras. I stället lovade hövdingarna fri lejd, livsmedel och lastdjur.
Den 5 januari avmarscherade engelsmännen, 4.500 soldater följda av 12.000 civila. En dagsmarsch räckte för att de sista resterna av ordning skulle upplösas och soldater och civila blandas i en hopplös förvirring som gjorde allt motstånd omöjligt. Kylan, snön och bristen på föda hade samma effekt som den haft under Napoleons reträtt från Moskva [år 1812]. Men i stället för kosackerna, som hållit sig på respektfullt avstånd, intog förbittrade afghanska elitskyttar bergshöjderna och ansatte engelsmännen med sina långskjutande luntlåsgevär. Hövdingarna som undertecknat kapitulationshandlingarna varken kunde eller ville hålla bergsfolken tillbaka. Khurd-Kabulpasset blev en grav för nästan hela armén, och den lilla återstoden, färre än 200 européer, stupade vid infarten till Jagdalakpasset. En enda man, doktor Brydon, lyckades nå Jalalabad och berätta vad som skett. Många officerare hade blivit fångar hos afghanerna. Jalalabad hölls av general Sales brigad. Afghanerna ville att han skulle kapitulera, men han vägrade att lämna staden, likaså Nott i Kandahar. Ghazni hade däremot fallit. Inte en enda man där begrep någonting alls om artilleri, och sepoyerna i garnisonen hade dukat under för det hårda klimatet.
Under tiden hade de brittiska gränsmyndigheterna, vid nyheten om katstrofen i Kabul, i Peshawar samlat de trupper som var avsedda att avlösa regmentena i Afghanistan. De hade emellertid inga transportmedel, och sepoyerna insjuknade i stort antal. I februari tog general Pollock kommandot och i slutet av mars 1842 fick han förstärkningar. Han tog sig igenom Khyberpasset och avancerade för att avlösa Sale i Jalalabad. Några dagar innan hade Sale i grund besegrat den afghanska armé som belägrat Jalalabad. Lord Ellenborough, som nu var generalguvernör i Indien, gav trupperna order att dra sig tillbaka, men både Nott och Pollock fann en välkommen förevändning i bristen på transportmedel. Slutligen, i början av juli, tvingade den allmänna opinionen i Indien lord Ellenborough att göra någonting för att återställa nationens ära och den brittiska arméns prestige. Därför gav han sitt tillstånd till en offensiv mot Kabul från Kandahar och Jalalabad.
I mitten av augusti hade Pollock och Nott kommit överens om hur de skulle förflytta sig och den 20 augusti marscherade Pollock mot Kabul, nådde Gandamak och slog en afghansk styrka den 23 augusti, öppnade Jagdalakpasset den 8 september, besegrade den samlade fiendestyrkan vid Tezin den 13 och slog läger den 15 under Kabuls murar.
Under tiden hade Nott lämnat Kandahar den 7 augusti och marscherat med hela sin styrka mot Ghazni. Efter några mindre drabbningar slog han en stor afghansk styrka den 30 augusti, besatte den 6 september Ghazni, som övergivits av fienden, förstörde staden och dess befästningar, slog återigen afghanerna i en befäst ställning vid Alidan och kom den 17 till grannskapet av Kabul, där Pollock omedelbart tog kontakt med honom.
Shah Shujah hade långt dessförinnan mördats av några hövdingar. Sedan dess fanns det ingen reguljär regering i Afghanistan; hans son Fath Jang var kung bara till namnet. Pollock skickade en kavalleristyrka för att befria fångarna i Kabul, men dessa hade lyckats muta sina fångvaktare och mötte honom på vägen. Som ett tecken på hämnd förstördes basaren i Kabul. Vid detta tillfälle plundrade soldaterna en del av staden och massakrerade många invånare. Den 12 oktober lämnade engelsmännen Kabul och marscherade till Indien via Jalalabad och Peshawar. Fath Jang, som förtvivlade om sin ställning, följde dem. Dost Mohammed befriades från sin fångenskap och återvände till sitt rike. Sålunda slutade britternas försök att installera en furste av egen tillverkning i Afghanistan.
[1] Engels använder den i Västeuropa allmänt spridda facktermen "klan" för att beteckna "heli" (grupper av stammar) i vilka afghanska stammar var indelade.
[2] Sunniter (sunnimuslimer) och shiiter (shiamuslimer) - anhängare av de två största mohammedanska sekter som framträdde under 600-talet till följd av stridigheter mellan Mohammeds efterföljare.
[3] Mogulerna - inkräktare av turkisk härkomst, ankomna till Indien från besittningar i Centralasien i början av 1500-talet. Grundande år 1526 Mogul-riket (uppkallat efter imperiets härskande dynasti) i norra Indien. Samtida betraktade dem som direkt härstammande från Djingis Khan's mongol-krigare, därav namnet "moguler". I mitten av 1600-talet omfattade Mogul-riket större delen av Indien och delar av Afghanistan. Längre fram började imperiet emellertid förfalla till följd av bondeuppror, det indiska folkets växande motstånd mot de Mohammedanska erövrarna, och ökande separatisttendenser. Under första hälften av 1700-talet upphörde Mogul-riket praktiskt taget att existera.
[4] Mahratterna - en etnisk grupp som levde i nordvästra Deccan. I mitten av 1600-talet inledde de ett väpnat uppror mot Mogul-riket, vilket sålunda bidrog till dess tillbakagång. Under stridens gång bildade mahratterna en egen oberoende stat, vars regenter snart invecklade sig i erövringskrig. Vid 1600-talets slut försvagades deras rike genom inhemsk feodal splittring, men under tidigt 1700-tal skapades ett mäktigt förbund av Mahratta-furstendömen under en enväldig härskare, Peshwan. 1761 led de ett svårt nederlag mot afghanerna i kampen om överhöghet i Indien. Försvagade av denna strid och den inhemska feodala splittringen, föll Mahratta-furstendömena offer för Ostindiska kompaniet under vilket de blev underkuvade efter det anglo-mahrattska kriget åren 1803-05.
[5] Sikherna - en religiös sekt som framträdde i Punjab (nordvästra Indien) på 1500-talet. Deras tro på jämlikhet blev lantbrukarnas och de lägre urbana samhällsskiktens ideologi i deras kamp mot Mogul-riket och de afghanska inkräktarna i slutet av 1600-talet. Därefter uppstod en provinsiell aristokrati bland sikherna och dess representanter anförde sikh-furstendömena. Under tidigt 1800-tal förenades dessa furstendömen under Ranjit Singh vars sikh-stat inbegrep Punjab och några närbelägna områden. De brittiska myndigheterna i Indien provocerade fram en väpnad konflikt med sikherna år 1845, och 1846 lyckades de ombilda sikh-staten till en vasall. Sikherna gjorde uppror 1848, men underkuvades 1849.
[6] Belägringen av Herat varade från november 1837 till augusti 1838. I syfte att öka Brittaniens inflytande över Afghanistan och försvaga Rysslands över Persien, förklarade den brittiska regeringen shahens handlingar som varande fientliga mot Brittanien och krävde att han skulle häva belägringen. Under hot om krig skickade de trupp till Persiska viken år 1838. Shahen tvingades då ge efter och godkänna ett unilateralt handelsavtal med Brittanien. Marx skildrar belägringen av Herat i hans artikel "Der Krieg gegen Persien".
[7] Sind är ett område nordväst om Indien (nuvarande Pakistan) gränsande till Afghanistan. Under anglo-afghanska kriget tillgrep Ostindiska kompaniet hot och våld för att vinna de feodala Sind-regenternas medgivande att låta brittiska trupper passera genom deras territorium. Britterna utnyttjade detta och krävde år 1843 att de provinsiella feodalfurstarna skulle tillkännage sig som Kompaniets vasaller. Efter att ha tillintetgjort de upproriska Baluchi-stammarna (Sinds ursprungsbefolkning), förklarade de hela området som annekterat av Brittiska Indien.
[8] Sepoyer - legosoldater i den brittisk-indiska armen som värvats från den indiska befolkningen och som tjänstgör under brittiska officerare. De användes av britterna för att underkuva Indien och till att utkämpa erövringskrig mot Afghanistan, Burma och andra närbelägna stater. Sepoyerna delade emellertid det allmänna missnöjet mot det koloniala styret ibland den Indiska befolkningen och deltog i den nationella befrielserevolten i Indien åren 1857-59.
[1*] kanoner som kunde klövjas på hästar. (Ö.a)