Publicerat: I "New York Daily Tribune" nr
4222, den 30 oktober 1854
Källa: Marx Engels Werke bd X, s. 460-462; "Das
revolutionäre Spanien".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
[......]
Det fruktansvärda slaget vid Ocaña, den 19 november 1809, var spanjorernas sista stora fältslag. Från och med nu begränsade man sig till gerillakrig. Blotta faktum att den reguljära krigföringen övergivits bevisar att de centrala regeringsorganisationerna ogiltigförklarats av de lokala organisationerna. Allteftersom den reguljära arméns nederlag blev vanligare, blev också gerillabanden vanligare, och folkets massor, som knappast fäst något avseende vid de nationella nederlagen, visade entusiasm för sina hjältars lokala framgångar. Åtminstone på denna punkt delade la Junta Central folkets illusioner. I Gaceta publicerades mer detaljerade skildringar från varje gerillastrid än från slaget vid Ocaña.
På samma sätt som Don Quijote med sin lans gick till storms mot krutet motsatte sig gerillabanden Napoleon, ehuru med mycket annorlunda resultat.
"Denna gerilla", säger den österrikiska Militär-Gazette, "hade så att säga sin bas inom sig själv, och varje operation riktad mot den slutade med att målsättningen försvann."
Det är nödvändigt att skilja mellan tre perioder i gerillakrigets historia. Under den första perioden grep befolkningen i hela provinsen till vapen och gav sig ut att slåss, som i Galicien och Asturien. Under den andra perioden var det trupper bildade av den spanska härens rester, spanjorer som deserterat ur franska armén, smugglare, etc., som vidmakthöll kriget som sin egen angelägenhet, opåverkade av varje inflytande utifrån och enbart med tanke på sina egna intressen. Gynnsamma omständigheter och händelser samlade många gånger hela trakter under deras banér. Så länge gerillatrupperna såg ut på detta sätt framträdde de inte som någon fruktad helhet, men de var ändå i högsta grad farliga för fransmännen. Gerillatrupperna utgjorde grundvalen för en effektiv väpnad befolkning. Så snart något tillfälle erbjöd sig att ta någon till fånga eller något komplicerat företag skulle utföras dök de effektivaste och djärvaste elementen ur folket upp och sällade sig till gerillatrupperna. Med största snabbhet kastade man sig över bytet eller ställde upp sig på slagordning alltefter företagets art. Det var inte ovanligt att se krigare uppehålla sig en hel dag inom synhåll för en fiende som sökte plundra någon postvagn eller komma över livsmedel. På detta sätt tillfångatog Mina el Mozo vicekungen av Navarra, utnämnd av José Bonaparte, och Julián tillfångatog kommendanten i Ciudad Rodrigo. Så snart företaget var slutfört, gick var och en till sitt, och de beväpnade männen skingrades åt alla håll; de bönder som slutit sig till gerillabanden återvände i allsköns lugn och ro till sina dagliga sysselsättningar "utan att någon fäst minsta vikt vid deras frånvaro". På detta sätt avskars kommunikationerna på alla vägar. Tusentals fiender låg på lur, även om ingen kunde upptäckas. Man kunde inte skicka en kurir utan att den tillfångatogs, inte skicka livsmedel utan att de plundrades. Det var helt enkelt omöjligt att göra en rörelse utan att iakttas av hundratals ögon. Samtidigt fanns ingen möjlighet att komma åt en sammanslutning av det här slaget. Fransmännen såg sig tvingade att ständigt vara väpnade mot en fiende, som ehuru han ständigt flydde undan alltid dök upp på nytt och som fanns överallt utan att verkligen synas någonstans, då bergen tjänade honom som sannskyldiga ridåer.
"Det var varken slagen eller skärmytslingarna", säger abboten i Pradt, "som tröttade ut de franska trupperna, utan det oupphörliga besväret med en fiende, som när han förföljdes försvann bland folket för att omedelbart dyka upp igen med förnyad energi. Fabelns lejon, som plågas fruktansvärt av en mygga, är en trogen bild av den franska arméns situation."
Under den tredje perioden imiterade gerillabanden den reguljära armén: de förstärkte sina avdelningar till att bestå av 3.000 till 6.000 man, de var inte längre sammansvetsade förband ur den egna staden eller byn, utan föll i händerna på ledare som använde dem så som bäst passade deras egna syften. Denna förändring i gerillans system innebar stora fördelar för fransmännen. Då de på grund av sitt stora antal inte som förut kunde gömma sig och plötsligt försvinna utan att leverera batalj, såg sig gerillakrigarna ofta överraskade, slagna på flykten, skingrade och för lång tid urståndsatta att skapa nya obehag.
[......]