Skrivet: Den 15 juni 1842.
Publicerat: Under pseudonymen Friedrich Oswald,
i "Deutsche Jahrbücher für Wissenschaft und Kunst", Leipzig 1842.
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 433ff; "Alexander
Jung, Vorlesungen über die moderne Literatur der Deutschen".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Ju mer glädjande den mäktiga andliga rörelsen, med vilken Königsberg söker bli medelpunkten för den tyska politiska utvecklingen, ju friare och mer utbildad allmänna opinionen där visar sig vara, desto sällsammare förefaller det, att just på denna plats en viss justemilieu[1] söker göra sig gällande i filosofiskt avseende, vilken uppenbarligen måste råka i motsättning till den därvarande allmänhetens flertal. Och om Rosenkranz[2] ännu har många respektabla sidor, fastän också han saknar konsekvensens mod, träder den filosofiska justemilieuns hela slapphet och ynklighet i dagen hos herr Alexander Jung[3].
Det finns i varje rörelse, i varje idékamp ett visst slags virrpannor, som blott i grumlet känner sig väl till mods. Så länge principerna ännu inte är på det klara med sig själva, låter man sådana individer löpa med; så länge alla kämpar för klarhet, är det inte lätt att igenkänna deras förutbestämda oklarhet. Men när elementen skiljs åt, och princip står mot princip, då är det tid att ta avsked av de odugliga och definitivt göra upp med dem; då visar sig nämligen på ett skrämmande sätt deras ihålighet.
Till dessa människor hör också herr Alexander Jung. Det vore bäst att ignorera hans ovan nämnda bok; men då han dessutom ger ut Königsberger Litteraturblatt och också här varje vecka inför publiken för fram sin långtråkiga positivism, måste Jahrbüchers läsare förlåta mig, om jag en gång tar honom på kornet och något utförligare karakteriserar honom.
Vid tiden för före detta "Det unga Tyskland" framträdde han med brev om den nyaste litteraturen. Han hade anslutit sig till den yngre riktningen och råkade nu tillsammans med den in i oppositionen, utan att han ville det. Vilken ställning för vår förmedlare! Herr Alexander Jung på yttersta vänstern! Man kan lätt tänka sig det obehag, i vilket han råkade, det flöde av lugnande ord han utströmmade. Nu hade han en särskild passion för Gutzkow[4], som då gällde för ärkekättaren. Han ville ge sitt betryckta hjärta luft, men han var rädd, han ville inte väcka anstöt. Hur skulle han bära sig åt? Han fann ett litet medel, som var honom helt värdig. Han skrev en apoteos över Gutzkow men undvek att däri nämna hans namn; sedan satte han som överskrift: "Fragment om den okände". Med Er tillåtelse, herr Alexander Jung, det var fegt!
Sedan framträdde Jung åter med en förmedlande och förvirrad bok: "Königsberg i Preussen och den närvarande pietismens ytterligheter". Vilken titel! Pietismen själv låter han vara, men dess ytterligheter måste bekämpas, likaväl som den unghegelianska riktningens ytterligheter nu bekämpas i Königsberger Litteraturblatt, liksom alla ytterligheter överhuvudtaget är av ondo och endast den kära förmedlingen och måttfullheten duger något till. Som om inte ytterligheterna blott vore de yttersta konsekvenserna! För övrigt har boken på sin tid behandlats i Hallische Jahrbücher.
Nu kommer han fram med den ovannämnda boken och häller ut ett helt ämbar fullt av vaga, okritiska påståenden, förvirrade omdömen, ihåliga fraser och löjligt inskränkta åsikter framför oss. Det är som om han hade sovit sedan sina "Brev". Rien appris, rien oublié.[5] "Det unga Tyskland" har gått förbi, den unghegelianska skolan har kommit, Strauss, Feuerbach, Bauer och Die Jahrbücher har dragit den allmänna uppmärksamheten till sig, principernas kamp är i sin skönaste blomning, det rör sig om liv eller död, kristendomen står på spel, den politiska rörelsen uppfyller allt, men den gode Jung är ännu i den naiva tron, att "nationen" inte har något annat att göra än att spännas för ett nytt stycke av Gutzkow, en utlovad roman av Mundt, ett väntat bisarreri av Laube. Medan hela Tyskland genljuder av stridsrop, medan de nya principerna debatteras vid herr Jungs egna fötter, sitter han i sin lilla kammare, tuggar på pennan och grubblar på begreppet "det moderna". Han hör ingenting, han ser ingenting, ty han står på huvudet i bokpackar, för vilkas innehåll inte en människa nu intresserar sig, och bemödar sig om att riktigt nätt och ordentligt inordna de enskilda styckena under hegelska kategorier.
Vid tröskeln till sina föreläsningar ställer han som vakt upp "det modernas" fågelskrämma. Vad är "det moderna"? Herr Jung säger - och som utgångspunkter härvid sätter han Byron och George Sand - att den nya tidens nästa principiella element för Tysklands del vore: Hegel och den s.k. unga litteraturens författare. - Vad allt pådyvlas inte den arme Hegel! Ateism, jagmedvetandets allenaherravälde, revolutionär statslära och nu också "Det unga Tyskland". Det är dock alltför löjligt att sätta Hegel i förbindelse med detta kotteri. Vet då inte herr Jung, att Gutzkow i alla tider polemiserat mot den hegelska filosofin, att Mundt och Kühne förstår så gott som ingenting av saken, att i synnerhet Mundt i "Madonnan" och annorstädes kommit med den värsta smörja och de grövsta missförstånd beträffande Hegel och nu är förklarad motståndare till hans lära? Vet han inte, att Wienbarg likaledes uttalade sig mot Hegel, och att Laube i sin litteraturhistoria hela tiden använde hegelska kategorier felaktigt?
Nu övergår herr Jung till begreppet "det moderna" och plågar sig med det på sex sidor utan att bemästra det. Naturligtvis! som om "det moderna" någonsin kunde "upphöjas till begrepp"! Som om en så vag, innehållslös, obestämd fras, som av ytliga själar överallt sköts fram på ett visst hemlighetsfullt sätt, någonsin kunde bli en filosofisk kategori! Vilket avstånd från Heinrich Laubes "modernitet", som doftar av aristokratiska salonger, och som förkroppsligas blott i en dandys[6] gestalt, och till "den moderna vetenskapen" i titeln till Strauss'[7] troslära! Men allt detta hjälper inte; herr Jung ser i denna titel ett bevis för att Strauss erkänner det moderna, det speciellt ungtyskt moderna, som en makt över sig och får honom bums under samma hatt som den unga litteraturen. Slutligen bestämmer han begreppet "det moderna" som subjektets oavhängighet av varje blott yttre auktoritet. Att strävandet därefter är ett huvudmoment i tidsrörelsen har vi länge vetat, och att de "moderna" hänger samman därmed förnekar ingen; här visar sig emellertid riktigt glänsande den bakvändhet, med vilken herr Jung absolut vill upphöja delen till det hela och ett överlevt genomgångsskede till blomstringstid. "Det unga Tyskland" skall nu en gång - det må bära eller brista - göras till bärare av hela tidsinnehållet, och därjämte skall även Hegel få sin lilla del. Man ser, hur herr Jung tidigare var delad i två delar; i ena hjärtkammaren har han Hegel, i den andra "Det unga Tyskland". Då han nu skrev dessa föreläsningar, måste han nödvändigt sätta dessa båda i sammanhang med varandra. Så brydsamt! Vänstra handen karesserade[8] filosofin, högra handen den ytliga, skimrande ofilosofin, och på god kristlig fason visste inte högra handen vad den vänstra gjorde. Hur skulle han bära sig åt? I stället för att vara ärlig och låta den ena av de båda oförenliga passionerna falla, gjorde han en djärv vändning och härledde ofilosofin ur filosofin.
För detta ändamål belyses den arme Hegel på trettio sidor. En svulstig, frasrik apoteos utgjutes som en grumlig flod på den store mannens grav, därefter plågar sig herr Jung med att bevisa, att det hegelska systemets grunddrag är hävdandet av det fria subjektet mot den stela objektivitetens heteronomi[9]. Man behöver emellertid inte just vara bevandrad i Hegel för att veta, att han tar en mycket högre ståndpunkt i anspråk, nämligen subjektets försoning med de objektiva makterna, att han hade en oerhörd respekt för objektiviteten, att han ställde verkligheten, det bestående vida högre än den enskildes subjektiva förnuft och just av detta fordrade, att det skulle erkänna den objektiva verkligheten som förnuftig. Hegel är inte den subjektiva autonomins[10] profet, såsom herr Jung menar, och såsom det godtyckligt ter sig hos "Det unga Tyskland". Hegels princip är också heteronomi, subjektets underkastelse under det allmänna förnuftet eller emellanåt, t.ex. i religionsfilosofin, under det allmänna oförnuftet. Vad Hegel mest föraktade var förståndet, och vad är detta annat än det i sin subjektivitet och avskildhet fixerade förnuftet? Nu skall väl herr Jung svara mig, att han inte har menat det sså, att han talar om en blott yttre auktoritet, att han inte heller i Hegel vill se något annat än förmedlingen mellan båda sidor, och att den "moderna" individen enligt hans åsikt inte heller vill något annat än att just se sig betingad "av egen insikt i det objektivas förnuftighet". Men då får jag också utbedja mig, att han inte för samman Hegel med ungtyskarna, vilkas väsen är just det subjektiva godtycket, vurmen, kuriositeten; då är "den moderna individen" bara ett annat uttryck för en hegelian. Med en så gränslös förvirring måste herr Jung då också uppsöka det "moderna" inom den hegelska skolan, och riktigt nog är vänstersidan därvid företrädesvis lämpad att fraternisera med ungtyskarna.
Slutligen kommer han till den "moderna" litteraturen och släpper så lös ett allmänt erkännande och lovordande. Där finns ingen, som inte gjort något gott, ingen, som inte representerade något anmärkningsvärt, ingen, som inte litteraturen hade att tacka för något framsteg. Detta eviga komplimenterande, denna strävan att förmedla, denna rasande drift att spela den litteräre kopplaren och underhandlaren är outhärdlig. Vad angår det litteraturen, om den och den har en smula talang, då och då presterar några småsaker, när han annars inte duger någonting till, när hela hans inriktning, hans litterära karaktär, hans prestationer i stort inte är värda någonting? I litteraturen är individen inte värd någonting i och för sig utan blott i sin ställning till det hela. Om jag ville låna mig till en sådan slags kritik, finge jag förfara skonsammare också med herr Jung själv, emedan kanske fem sidor i denna bok ej är dåligt skrivna utan förråder en smula talang. - Ur herr Jungs penna flyter med stor lätthet och en viss grandezza en massa komiska uttalanden. Så glädjer han sig på tal om kritikens skarpa avvisande av Pückler åt att den "fäller sin dom utan avseende på person och rang. Det visar i sanning tysk kritiks höga, i sig själv oavhängiga ståndpunkt". Vilken dålig mening måste inte herr Jung ha om den tyska nationen, när han räknar den detta som en så stor förtjänst! Som om det fordrades ett rent underbart mod för att klandra en furstes verk!
Jag hoppar över detta struntprat, som gör anspråk på att vara litteraturhistoria och förutom sin inre ihålighet och brist på sammanhang också har obegränsat många luckor; sålunda saknas lyrikerna Grün, Lenau, Freiligrath, Herwegh, dramatikerna Mosen och Klein o.s.v. Slutligen kommer han dit han strävat från början, till sitt kära "Unga Tyskland", som för honom är det "modernas" fulländning. Han börjar med Börne. Men Börnes inflytande på "Det unga Tyskland" är faktiskt inte så stort. Mundt och Kühne förklarade honom vara förryckt, för Laube var han alltför demokratisk, alltför bestämd, och blott hos Gutzkow och Wienbarg yttrade sig mera varaktiga verkningar. I synnerhet har Gutzkow Börne att tacka för mycket. Det största inflytande Börne haft är detta tysta inflytande på nationen, som bevarar hans verk som en helig klenod, och som därav har styrkts och hållits uppe i den svåra tiden 1832-1840, tills den parisiske brevskrivarens[11] sanna söner uppstod i de nya filosofiska liberalerna. Utan Börnes direkta och indirekta verkan hade det blivit mycket svårare för den ur Hegel framgående fria riktningen att konstituera sig. Nu kom det emellertid bara an på att gräva ut de täckta tankebanorna mellan Hegel och Börne, och det var inte så svårt. Dessa båda män stod varandra närmare än det föreföll. Börnes omedelbarhet och sunda åskådning visade sig vara den praktiska sidan av vad Hegel åtminstone teoretiskt ställde i utsikt. Herr Jung inser naturligtvis inte heller detta. Börne är för honom utan tvivel en i viss mening respektabel man, som t.o.m. hade karaktär, vilket under vissa omständigheter förvisso är mycket värt, han har oförnekliga förtjänster - liksom även Varnhagen och Pückler - och har i synnerhet skrivit god teaterkritik, men han var fanatiker och terrorist, och för det må Gud bevara oss! Skam över en så slapp och räddhågad uppfattning av en man, som bara genom sin karaktär blev sin tids fanbärare! Denne Jung, som vill konstruera "Det unga Tyskland" och t.o.m. Gutzkows personlighet ur det absoluta begreppet, är inte en gång i stånd att begripa en så enkel karaktär som Börne; han inser inte, hur nödvändigt, hur konsekvent också Börnes extremaste och radikalaste uttalanden framgår ur hans innersta väsen, att Börne till sin natur var republikan, och att för en sådan Parisbreven sannerligen inte är för starka. Eller har herr Jung aldrig hört en schweizare eller nordamerikan tala om monarkiska stater? Och vem vill förebrå Börne för att han "betraktade livet blott ur politikens synvinkel"? Gör inte Hegel detsamma? Är inte också för honom staten i dess övergång till världshistorien, alltså i den inre och yttre politikens förhållanden, den absoluta andens konkreta realitet? Och - är det inte löjligt - inför denna Börnes omedelbara, naiva åskådning, som finner sin fullbordan i den utvidgade hegelska åskådningen och ofta på det mest överraskande sätt stämmer med denna, menar herr Jung i alla fall, att Börne "gjort utkastet till ett politikens och folklyckans system", en sådan abstrakt molnbild, ur vilken man måste förklara dess ensidighet och grovhet! Herr Jung har ingen aning om Börnes betydelse, om hans järnhårda, slutna karaktär, om hans imponerande viljekraft, just emedan han själv är en sådan liten vekhjärtad och osjälvständig fjant. Han vet inte, att Börne är enastående som personlighet i den tyska historien, att Börne var den tyska frihetens banerförare, den ende mannen i Tyskland på sin tid; han anar inte, vad det vill säga att stå upp emot fyrtio miljoner tyskar och proklamera idéns rike; han kan inte begripa, att Börne är den nya tidens Johannes Döparen, som för de självbelåtna tyskarna predikar bot och bättring och ropar till dem, att yxan redan ligger vid trädets fot, att den starkare skall komma, som döper med eld och obarmhärtigt skiljer agnarna från vetet. Till dessa agnar får också herr Jung räkna sig. Slutligen kommer herr Jung till sitt kära "Unga Tyskland" och börjar med en dräglig men alldeles för utförlig kritik av Heine. De övriga gås sedan igenom i tur och ordning, först Laube, Mundt, Kühne, sedan Wienbarg, som hyllas efter förtjänst, och till sist Gutzkow på nästan femtio sidor. De första tre ägnas den vanliga juste milieu-hyllningen, mycket beröm och mycket beskedligt klander; Wienbarg skjuts avgjort fram, men på knappt fyra sidor, och Gutzkow slutligen görs med oförskämd underdånighet till det "modernas" bärare, konstrueras enligt det hegelska begreppsschemat och behandlas som en personlighet av första rangen.
Om det vore en ung författare som först nu höll på att utvecklas, som uppträdde med sådana omdömen, skulle man låta det passera; det finns många, som en tid ställt förhoppningar på den unga litteraturen och med hänsyn till en väntad framtid betraktat dess verk mer överseende än de annars kunde ansvara för. I synnerhet den, som i sitt eget medvetande reproducerat den tyska andens senaste utvecklingsstadier, lär någon gång ha sett med sympati på Mundts, Laubes eller Gutzkows alster. Men sedan dess har framsteget förbi denna riktning gjort sig alldeles för energiskt gällande, och de flesta ungtyskarnas innehållslöshet har på ett skrämmande sätt uppenbarats.
"Det unga Tyskland" kämpade sig fram ur en rörlig tids oklarhet och blev själv också behäftad med denna oklarhet. Tankar, som då ännu jäste formlösa och outvecklade i hjärnorna, och som senare först genom filosofins förmedling kom till medvetande, utnyttjades av "Det unga Tyskland" till fantasins spel. Därav den obestämdhet, den begreppsförvirring, som rådde bland ungtyskarna själva. Gutzkow och Wienbarg visste väl bäst vad de ville, Laube sämst. Mundt löpte efter sociala griller, Kühne, hos vilken Hegel spökade, schematiserade och klassificerade. Men med den allmänna oklarheten kunde inget värdefullt komma fram. Tanken på sinnlighetens berättigande uppfattades efter Heines föredöme rått och platt, de politiskt-liberala principerna skilde sig med personligheterna, och kvinnans ställning gav anledning till de mest fruktlösa och förvirrade diskussioner. Ingen visste var han hade den andre. Till tidens allmänna förvirring måste också läggas de olika regeringarnas åtgärder mot dessa människor. Den fantastiska form, i vilken dessa föreställningar propagerades, kunde bara bidra till att öka detta förvirrade tillstånd. Genom de ungtyska skrifternas glänsande exteriör, deras snillrika, pikanta och levande stil, den hemlighetsfulla mystik, varmed de viktigaste slagorden omgavs, liksom genom kritikens pånyttfödelse och återupplivande av de skönlitterära tidskrifter som utgick från dem, drog de snart till sig yngre författare i mängd, och det dröjde inte länge förrän var och en av dem, med undantag av Wienbarg, hade sitt hov. Den gamla slappa skönlitteraturen måste ge vika för den unga anstormningen, och "den unga litteraturen" tog det erövrade fältet i besittning, delade in det och - föll själv sönder efter delningen. Här kom principens otillräcklighet till synes. Var och en hade bedragit sig på den andre. Principerna försvann, det rörde sig bara om personer. Gutzkow eller Mundt, det var frågan. Kotteriväsen, gräl och stridigheter om struntsaker började fylla tidsskrifterna. Den lätta segern hade gjort de unga herrarna övermodiga och fåfänga. De ansåg sig vara världshistoriska personligheter. Så fort en ung författare uppträdde, strax sattes pistolen mot hans bröst och obetingad underkastelse avkrävdes honom. Var och en gjorde anspråk på att vara den ende litteräre guden. Du skall inga andra gudar hava jämte mig! Det ringaste klander uppväckte dödlig fiendskap. På detta sätt miste riktningen allt det andliga innehåll som den ännu haft en smula av och sjönk ner i rena skandalskrivandet, som kulminerade i Heines bok om Börne, och som övergick till nedrigheter och gemenheter. Av de enskilda personligheterna är Wienbarg obetingat den ädlaste; en hel, kraftfull man, en staty av ljust glänsande brons i en stöpning, vid vilken ingen rostfläck låder. Gutzkow är den klaraste ooh intelligentaste; han har producerat mest och vid sidan av Wienbarg också avgivit de bestämdaste vittnesbörden om sitt tänkesätt. Om han vill bli det dramatiska området trogen, måste han emellertid sörja för bättre och idérikare ämnen än han hittills valt och skriva i nutidens verkliga i stället för dess "moderna" anda. Vi begär mer tankeinnehåll än Patkuls liberala fraser eller Werners veka känslighet. För publicistiken har Gutzkow mycket talang; han är en boren journalist, men han kan hålla sig uppe bara på ett sätt: genom att tillägna sig den nyaste religions- och statsfilosofiska utvecklingen och ovillkorligen ägna sin Telegraphen, vilken han, som det heter, skall låta återuppstå, åt den stora tidsrörelsen. Men om han låter ett urartat författeri bli herre över sig, blir den inte bättre än de andra skönlitterära tidsskrifterna, som varken är fågel eller fisk, fullproppade med långtråkiga noveller, vilka man knappt kan bläddra igenom, och som överhuvudtaget sjunkit mer än någonsin i fråga om innehåll och i publikens aktning. Deras tid är förbi, de går så småningom upp i de politiska tidningarna, som ännu mycket väl kan klara den lilla litteratur som finns.
Laube är med alla sina dåliga egenskaper dock i viss mening ganska älskvärd; men hans oordnade, principlösa författande, i dag romaner, i morgon litteraturhistoria, i övermorgon kritik, dramer o.s.v., hans fåfänga och ytlighet, hindrar honom från att höja sig. Frihetsanda har han lika lite som Kühne. Den före detta "unga litteraturens" "tendens" har för länge sedan glömts, det tomma, abstrakta litteraturintresset har tagit båda helt i anspråk. Däremot har likgiltigheten hos Heine och Mundt lett till öppen apostasi[12]. Heines bok om Börne är det ovärdigaste som någonsin skrivits på tyskt språk; Mundts senaste verksamhet i "Der Pilot" fråntar författaren till "Madonna" sista spåret av aktning i nationens ögon. Man vet här i Berlin blott alltför väl, vad herr Mundt avser med en sådan självförnedring, nämligen en professur; desto vämjeligare är denna underdånighet, som plötsligt farit i herr Mundt. Må herr Mundt och hans vapendragare F. Radewell blott fortsätta med att misstänkliggöra den nyare filosofin, gripa efter den schellingska uppenbarelsens nödankare och genom sina vansinniga försök att själva filosofera göra sig löjliga inför nationen. Den fria filosofin kan lugnt och utan att vederlägga dem låta deras filosofiska elevarbeten komma ut i världen; de faller själva sönder. Vad som än bär herr Mundts namn, är det liksom Leos verk märkt med apostasins brännmärke. Kanske får han i herr Jung snart en ny efterföljare; han artar sig redan bra, som vi sett och skall få se ännu mer.
[......][A]
[1] Justemilieu (fr.) - gyllene medelväg.
[2] Rosenkranz, Karl (1805-1879), filosof och litteraturhistoriker, högerhegelian, Hegels biografi.
[3] Jung, Alexander (1799-1884), litteraturhistoriker som stod "Det unga Tyskland" nära.
[4] Gutzkow, Karl (1811-1878), dramatiker, romanförfattare och journalist, huvudföreträdare för "Det unga Tyskland".
[5] Rien appris, rien oublié (fr.) - ingenting lärt och ingenting glömt.
[6] Dandy (eng.) - sprätt, modelejon.
[7] Strauss, David Friedrich (1808-1874), protestantisk teolog, författare till "Jesu liv".
[8] Karessera - smeka.
[9] Heteronomi - beroende av yttre lagar.
[10] Autonomi - självbestämmanderätt.
[11] Härmed åsyftas Börnes "Parisbrev".
[12] Apostasi - avfall.
[A] En följande 3:e artikel finns att läsa i det engelska arkivet.