Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
En estraddiskussion under ledning av Klaus Meschkat. Meschkat är ledare för Republikanska Klubben och yngre lärare vid Freie Universität. Peter Gäng tillhör SDS och är medförfattare till bl.a. Vietnam, Genesis eines Konflikts. René Mayorga är student från Bolivia och Bahman Nirumand yngre forskare från Iran, författare till boken Persiens, Modell eines Entwicklungslandes. Wolfgang Schwiedrzik tillhör SDS.
Peter Gäng: De faktorer som bestämmer Vietnamkriget måste fattas som inomvietnamesiska problem. De utgörs av den vietnamesiska befolkningens outhärdliga belägenhet, i synnerhet den vietnamesiska lantbefolkningens, och i omedelbart samband därmed står anteciperandet av en bättre belägenhet, erfarenheten att det outhärdliga läget skulle kunna upphävas om man använde bestämda metoder mot de etablerade makterna i Vietnam. Mot detta står de etablerade makterna i själva Vietnam, förstärkta med Förenta staternas imperialistiska makt, som motsätter sig att detta elände i Vietnam upphävs och därmed bryter - respektive skulle kunna avbryta - en revolutionsprocess.
För att kort beskriva dessa faktorer:
Som ett outhärdligt läge betecknar jag de sociala förhållandena på landsbygden i Vietnam, det vill säga den feodalstruktur som förstärktes av den franska kolonialismen och som höll större delen av den vietnamesiska bondebefolkningen i elände, tillät en minoritet att utnyttja frukterna av böndernas arbete för egen del och därmed som tendens efterlikna kolonialherrarnas liv. Och mot detta:
Som Vietminhs kampform betecknar jag upphävandet av denna feodalstruktur genom en jordreform som bestod i att först och främst frånta storgodsägarna jorden och fördela den och därmed låta bönderna själva få skörda frukterna av sitt arbete.
Denna process i den vietnamesiska revolutionen avbröts, först genom det bekanta Genèveavtalet, därnäst genom att USA stödde och slutligen bytte ut regeringen Diem, så att bönderna i Vietnam hindrades att själva övervinna sitt elände. Därigenom fick revolutionsprocessen i Vietnam formen av ett nationellt befrielsekrig. Det skedde nu med nödvändighet i form av ett sådant revolutionärt folkkrig som redan hade praktiserats i Kina, ett krig som av varje enskild bonde krävde erfarenheten att det inte var möjligt att övervinna feodalstrukturen utan egen insats i striden. Denna stridsform som utspelades i det revolutionära folkkrigets form motsvarade också Förenta staternas kontrarevolutionära strategi som kan sammanfattas sålunda: det gäller att skilja partisanerna från bondebefolkningen. Detta försökte man på olika sätt. Man försökte med strategiska byar, ett experiment som misslyckades för att slutligen kulminera i att man i nödfall förintade den vietnamesiska befolkningen för att man därmed skulle kunna undanhålla partisanrörelsen dess baser. Den nationella befrielsefrontens stridsform i Vietnam gick ut på att man förutsatte en inlärningsprocess bland de vietnamesiska bönderna. Bönderna måste lära sig att skydda sig mot den övermäktige fienden, ofta med mycket primitiva metoder, till exempel att bygga fällor mot fientliga styrkor och liknande. Under denna process polariserades den vietnamesiska befolkningen i sådana som entydigt ställde sig på utsugarnas sida och i en övervägande majoritet av befolkningen som inte hade något annat val än att ställa sig på befrielserörelsens sida.
Genom denna revolutionsprocess, som på grund av sitt sociala ursprung måste utgå från landsbygden, har nu en speciell situation uppstått i de vietnamesiska städerna. Den bestäms praktiskt av att de vietnamesiska städerna direkt indrogs i Förenta staternas produktionsprocess och att det sydvietnamesiska näringslivet infogades i det amerikanska näringslivets kretslopp, i synnerhet genom att befolkningen i städerna ägnade sig åt serviceverksamhet för de amerikanska soldaterna. Därigenom måste inneboende motsättningar av borgerligt-revolutionär karaktär på grund av sina inkonsekvenser - nämligen att bara vara borgerligt-revolutionära - också nödvändigt leda till misslyckande och nya polariseringar. Exempel utgör buddistoroligheterna som hela tiden kunde slås ned. Förenta staternas kontrarevolutionära strategi, som började med strategiska byar och slutade med ytbombardemang mot befolkningen, fick vissa återverkningar inom Förenta staterna. Oberoende av själva Vietnamkrigets ekonomiska återverkningar utvecklades dessa till en kraftig opposition mot systemet. Denna strategi stred mot den borgerliga demokratins ideal i USA och resulterade främst i en moralisk protest mot detta krig. Detta ledde med nödvändighet till en proteströrelse bland de mer medvetna elementen som begrep att Förenta staternas samhällssystem måste frambringa detta krig i just denna form och de kom därför att framträda i den s.k. nya vänstern i Förenta staterna.
För själva kriget i Vietnam och för liknande befrielserörelser är nu följande avgörande:
1. att Förenta staterna just nu uppenbarligen inte är i stånd att helt slå ned befrielserörelsen i Vietnam men att det samtidigt är någorlunda säkert att de kapitalistiska länderna tillsammans gemensamt skulle vara i stånd att förtrycka alla liknande befrielserörelser; att det inte på långt när har kommit till en sådan sammanslagning av de kapitalistiska länderna är förmodligen mer en tidsfråga än en fråga om opposition i de kapitalistiska länderna själva; för den efterföljande diskussionen kommer det att vara bestämmande hur man kan omintetgöra den "allimperialistiska sammanslutningen".
2. för de kapitalistiska ländernas reaktionssätt är utvecklingen av den kinesisk-sovjetiska konflikten och dess återverkningar bestämmande; denna konflikt återverkar å ena sidan på den fredliga samexistensen och med den fredliga samexistensen återigen på de kapitalistiska ländernas reaktionssätt.
René Mayorga: Jag skulle här konkret bara vilja ta ställning till det kontrarevolutionära och revolutionära våldets sammanhang i Latinamerika. Det samtida läget i Latinamerika kännetecknas av en allmän kris i det nationalekonomiska systemet.
Som väsentlig beståndsdel i Förenta staternas maktsystem är Latinamerika utlämnat åt en ekonomisk process som inte förmår lösa industrialiseringens och jordreformens problem eller de problem som hör ihop med att de ekonomiska maktpositionerna frikopplas från den monopolkapitalistiska eller nykoloniala oligarkin.
Det latinamerikanska näringslivet har nått en nivå där elimineringen av dess nykoloniala beroende står eller måste stå på dagordningen. Krisen i vår nykoloniala ekonomiska struktur är alltså själva nykolonialismens kris och att övervinna den måste innebära ett undanröjande av imperialismens ekonomiska grund i Latinamerika. Den försämrade nationalekonomiska situationen blir stadigt ännu sämre efter Kubas revolution och Förenta staternas systematiska utbyggnad av de politiskt-militära kontrollmekanismerna. Dessa kontrollmekanismer skall befästa den ekonomiska makten och ett politiskt status quo, åstadkomma större effektivitet och förläna direkta ingripanden en skenhelig legalitet. Den avlidna framstegsalliansen, vars förspel var den av Pentagon och CIA arrangerade invasionen på Kuba i april 1961, den nya uppblomstringen av fascistiska statskupper i Brasilien, Argentina och Bolivia, för att bara nämna några exempel, den brutala interventionen i Dominikanska republiken, den av Pentagon och en välsignelserik militärhjälp stödda våldspolitiken mot de framstegsvänliga krafterna, de upprepade försöken att inom ramen för de amerikanska staternas organisation (OAS) bygga upp en interkontinental stridsmakt för att slå ned den s.k. kommunistiska infiltrationen, de av CIA inspirerade sociologiska planerna, till exempel Camelot-planen i Chile, för att noga fastställa den revolutionära potentialen och dess risker i Latinamerika, utgör väsentliga element i en politisk globalstrategi som tydligt visar hur USA-imperialismen i alla sina handlingar utgår från att det föreligger en kritisk, objektivt revolutionär situation i Latinamerika. Denna repressiva, kontrarevolutionära politik kan sammanfattas i tre punkter:
1. Folkens och deras nykoloniala regeringars villkorslösa underkastelse under Förenta staternas regerings diktat.
2. Det oåterkalleliga beslutet att vidmakthålla den bestående utsugningsstrukturen.
3. Radikal opposition mot varje rörelse som har till mål att utbyta eller förändra systemet.
På dessa principer grundas det nuvarande kontrarevolutionära våld som i kontinentala mått planeras mot de latinamerikanska ländernas revolutionära uppsving. Denna den revolutionära oppositionens och kontrarevolutionens dialektik utgår från den kubanska revolutionen. Denna framkallade ett kvalitativt nytt läge därigenom att den ledde till en förändrad kraftkonstellation som har kommit till synes framför allt i polariseringen av de politiska krafterna, i skärpningen av klasskampen. Kuba har inlett en ny fas i Latinamerikas historia och lyft de latinamerikanska ländernas sekulära kamp mot den nordamerikanska imperialismen till en ny nivå. Sedan dess har, som Che Guevara formulerat det, "beslutet att strida, medvetandet om att en revolutionär förändring är nödvändig, vissheten om dess möjlighet alltmer mognat med varje dag". Dessa element infiltrerar redan det bestående systemets praxis. I deras tecken står gerillarörelserna i Venezuela, Colombia, Bolivia och Guatemala. De bestämmer alltmer den politiska dynamiken i sina länder och bidrar till en påskyndad upplösning av systemet. Nu är detta systematiska kontrarevolutionära våld, som Latinamerika har fått erfara under de senaste sex åren, inte den enda våldsformen. Det är så att säga ett nödvändigt korrektiv, ett extramedel för att ge stöd åt det våld som innebor i själva det ekonomiska systemet. Våldet i det ekonomiska systemet i Latinamerika är lika påtagligt som fysisk förintelse genom militär intervention. Det innebär ett permanent folkmord utan krigsförklaring som tar gestalt i de latinamerikanska massornas usla levnadsförhållanden, i deras långsamma hungerdöd. Medan Latinamerikas strategiska råvaru- och investeringsområde livnär Förenta staternas imperium som avsättningsmarknad och bas för kapitalackumulationen, tilltar förslumningen alltmer.
Några siffror som belyser detta komplex: Mellan 1950 och 1965 satsade USA 3,8 miljarder dollar i direkta investeringar. Under samma period uppgick profiterna till 11,3 miljarder dollar, d.v.s. ett förhållande på ungefär 1:3. De nordamerikanska koncernernas årliga utdelning utgör 2,5 miljarder. Den ekonomiska utarmningen kommer tydligt till uttryck i följande siffror från FN:s ekonomiska kommission för Latinamerikas länder. De latinamerikanska länderna uppvisade till exempel bara under år 1961 en förlust på 6,8 miljarder dollar på grund av investeringsmöjligheternas försämring, valutautflödet och amorteringar. Denna förlust är tre gånger så hög som det teoretiska belopp som av Framstegsalliansen fastställdes som utvecklingshjälp. Mot detta kan levnadsförhållandena statistiskt redovisas sålunda: Den genomsnittliga inkomsten per capita uppgår till 75 respektive 123 dollar i Bolivia och Peru. Jordegendomarnas koncentration: 90 % av den odlade jorden tillhör ungefär 10 % av jordägarna. 70 % av befolkningen är beroende av ett halv-feodalt jordbruk. Ungefär 50 % av befolkningen är analfabeter. Den sannolika livslängden uppgår i till exempel Bolivia eller nordöstra Brasilien till i genomsnitt 30 år. Denna situation kommer att bli ännu mer akut, eftersom Latinamerika demografiskt sett har den största befolkningstillväxten i världen, 3 %.
Detta är alltså några sidor hos och följder av ett system som grundar sig på den speciella sammanflätningen av kapitalistisk ekonomi och halvfeodala jordbruksförhållanden och som i sin helhet representerar det nykoloniala systemets enklav och uppland. För att tala med Carlos Fuentes: "Latinamerika är ruinen av ett feodalt slott med kapitalistisk pappfasad." Därmed är också den s.k. representativa demokratins ram och spelrum utstakade. Som politiskt system är denna representativa demokrati uteslutande en skylande slöja. Som sådan har den avslöjats i de många försöken att på evolutionär väg företa ändringar i systemet. Val, partier, parlament är institutionaliserade former som rättfärdigar och skyler över våldssystemet. Borgerlig legalitet på grundval av ett sådant ekonomiskt system är en myt. Erfarenheterna från de femton senaste åren visar att alla demokratiska, borgerliga försök som har gjorts på reformistisk väg - till exempel i Guatemala eller Brasilien - eller på revolutionär väg - till exempel i Mexiko eller Bolivia - har misslyckats. Orsakerna är lätta att finna.
Det finns inte objektiva betingelser för att skapa en kapitalistisk stat som uppbärs av en nationell bourgeoisie, och detta just på grund av det imperialistiska systemet. I Latinamerika har alliansen mellan å ena sidan en imperialistisk bourgeoisie, å andra sidan storgodsägare, den nykoloniala handeln och en byråkratisk bourgeoisie hindrat uppkomsten av ett nationellt, oberoende, industriellt borgerskap som företrädare för en kapitalistisk uppbyggnadsprocess. Där ansatserna till ett nationellt borgerskap i skuggan av de båda världskrigen och bestämda sociala förändringar i läget uppstod, som till exempel i Brasilien eller Argentina, har denna svaga och - när allt kommer omkring - parasitära bourgeoisie inte kunnat hävda sig. Att en sådan klass inte har existerat i de latinamerikanska länderna eller att den har varit så ytterligt konstitutivt svag har medfört att det inte har funnits underlag för borgerliga reformer. Statskupper som i Brasilien eller militära ingripanden som i Guatemala är de konkreta former som det kontrarevolutionära våldet till sist har måst tillgripa i Latinamerika för att förhindra borgerliga reformer. De s.k. reformistiska möjligheterna är som ett slocknat fyrverkeri, inte minst Framstegsalliansens nykoloniala program som tillkännagav en reformism uppifrån. Det revolutionära våldet kan förklaras av detta sammanhang. Det betyder att en demokrati måste upprättas som kan spränga den imperialistiska ramen. Till grund för det revolutionära uppsvinget bland massorna i Latinamerika under de betingelser som den första socialistiska revolutionen på kontinenten frambringade ligger en dynamik som för att motsvara massornas livsintressen går mot och kräver en förstörelse av denna ram. Det revolutionära våldet har blivit till en nödvändighet i ett land där arbetarnas och böndernas ekonomiska krav, där studenternas protesthandlingar slås ned med största brutalitet. I hela Latinamerika existerar de facto diktaturer som har eliminerat och omintetgjort den politiska kampens traditionella former. En enhetsfront, som många kommunistiska partier fortfarande kräver, masstrejker, som skall fullborda övergången från facklig aktion till allmänt uppror och som några av de trotskistiska grupperna pläderar för, kan inte uträtta något mot den militära apparaten. Att förstöra den militära apparaten, systemets ryggrad, utgör emellertid den väsentligaste förutsättningen för att denna apparat skall kunna besegras, i synnerhet som skärpningen av samhällsmotsättningarna - revolutionärens konkreta uppgift i Latinamerika - har lett till en konsolidering av de reaktionära krafterna. Därför är revolutionärens konkreta uppgift i Latinamerika att åstadkomma de teoretiska och politiska betingelser, finna de organisationsformer som kan förverkliga den revolutionära makterövringen.
Vilken väg de revolutionära rörelserna tar ser vi redan i Venezuela, Colombia, Bolivia och Guatemala. Det är gerillakrigets väg, den politiska kampens viktigaste uttrycksmedel, som formar de undertryckta klassernas revolutionära vilja och bygger upp deras verkliga politiska makt. Che Guevara skrev nyligen:
"Det finns inte längre några förändringar som man kan göra. Vi har att välja mellan den socialistiska revolutionen eller en karikatyr av en revolution. Det är Vietnams väg, den väg som Amerika kommer att följa, med den ytterligare fördelen att de väpnade grupperna här kommer att kunna skapa någonting liknande en samordningskommitté för att försvåra yankeeimperialismens nedkämpningsuppgifter och underlätta den egna kampen.
Amerika, som under de senaste årens befrielsekrig varit en glömd kontinent, börjar nu göra sig hört både genom den "Trikontientala konferensen" och genom sitt revolutionära avantgarde, den kubanska revolutionen. Det kommer att få en ännu mycket viktigare uppgift: den att skapa ett andra eller ett tredje eller både ett andra och tredje Vietnam i världen.
Vi måste hålla i minnet att imperialismen är ett världsomspännande system - kapitalismens sista stadium - och att detta system måste krossas i en världsomfattande konflikt."[1]
Som avslutning skulle jag vilja citera John Foster Dulles, Förenta staternas avlidne utrikesminister. Han sade nämligen: "Förenta staterna har inga vänner utan bara intressen."
Bohman Nirumand: Undersökningar i enskilda länder som anses underutvecklade har kommit till olika resultat. Detta får dock inte skyla det faktum att dessa olikheter tillhör symtomkomplexet i ett sjukdomstillstånd som i regel ges många namn men som för oss representerar den permanenta kontrarevolutionen. Den verkar överallt där människor inte längre som öde vill godta den villkorliga och oförnuftiga inskränkningen av sin lycka. Den bär andra drag här där den för det manipulerbara medvetandet antyder ett falskt sken av frihet än där den ställer upp till försvar för massornas hunger och elände. Befrielseprocessens möjligheter kan både på det ena och på det andra stället beräknas av de logiska svårigheter och motsägelser som den irrationella makten invecklar sig i. Efter den nykoloniala politikens omslag i naket våld i Vietnam krävs i och för sig inte något ytterligare bevis för hur utsiktslös den är. En sådan politik kännetecknas ju av att den är motsägelsefull redan i en fas där den till synes fungerar, det vill säga i det flesta förrevolutionära länderna i den tredje världen. Jag rekapitulerar än en gång helt kort den historiska utvecklingen av metropolernas förhållande till de länder som anses underutvecklade:
1. Den tidiga kolonialismen är inriktad på att utan ersättning tillägna sig koloniländernas varor och tjänster. Utsugningen lyckas i denna fas på grund av den tekniska och militära överlägsenheten. Koloniländernas samhällsprocess stagnerar under det främmande herraväldet.
2. Imperialismen behöver ekonomiska och politiska annex. Dess produktionskapacitet överstiger konsumtionsmöjligheterna på grund av massornas låga inkomster. Varu- och kapitalexport inträder vid sidan av råvaruutvinningen som ytterligare ett motiv för den imperialistiska politiken. Utsugningen av koloniländernas resurser intensifieras. Det uppstår monokulturer inom jordbruket. Helt ensidigt utbyggs de extraktiva industrierna, till exempel gruvorna och råvaruutvinningen. I denna fas är den imperialistiska politiken beroende av att det existerar ett mäktigt feodalskikt som sanktionerar exproprieringen av de nationella rikedomarna. Det bildas ett korrumperat skikt av köpmän som är beredda att samarbeta med kolonialherren och för vilka detta samarbete samtidigt utgör deras status och materiella grund. Just det skikt som enligt sin historiska funktion var bestämt att avlösa det patriarkaliska feodalskiktet döms av detta förlopp till ett andligt och materiellt parasiterande. Ett borgerskap sådant som det som på sin tid i Europa avtvingade feodalherrarna politiska rättigheter för att för egen räkning kunna utnyttja sina tekniska och vetenskapliga landvinningar och den utvidgning av de samhälleliga produktivkrafterna som dessa givit till resultat finns det inte i något av koloniländerna. Teknologiska framsteg, vetenskap och konst importeras i färdigfabricerat skick och utvecklas eller kompletteras inte genom egna forskningar. Anpassning till metropolens habitus blir ett surrogat för det historiska medvetandet.
Bristen på ett sådant skikt och dess speciella samhällsbakgrund - att med andra ord ett självmedvetet borgerskap och den traditionella samhällsordningens och de traditionella värdenas liberaliserings- och sekulariseringsprocess uteblir möter den moderna nykolonialistiska politiken med olösliga motsägelser. Å ena sidan är man fortfarande beroende av de s.k. underutvecklade ländernas råvaror och därmed också av det privilegierade feodalskikt som är medprofitörer när det gäller att ta för sig och som döljer att folket berövas landets tillgångar genom att kalla det nationell politik. Å andra sidan tjänar den statliga och privata kapitalexporten från metropolerna till de s.k. underutvecklade länderna till att nya marknader skapas, det vill säga att varuexporten indirekt utvidgas. Till betydande del placeras pengarna som privatinvesteringar i konsumtionsvaruindustrin, liksom varuexporten i stor utsträckning också består av halv- eller helfabrikat inom konsumtionsvaruområdet. Avsättningen av dessa varor förutsätter emellertid en bredare spridning av privategendom och köpkraft än som förekommer inom ett feodalt system. Omöjligheten att praktisera fri marknadsekonomi i ett feodalt samhälle kolliderar med det imperialistiska intresset när det gäller att vidmakthålla den gamla maktstrukturen. Man har utnyttjat kapitalismen utan att uppge feodalismen.
På motsvarande sätt är halvhetens kriterium gemensamt för alla försök att komma ut ur detta dilemma. Reformer heter det slagord som skall trolla fram en syntes mellan kapitalism och feodalism. Reformer som har stoppats upp på halva vägen förekommer därför överallt i de förrevolutionära länderna: Jordreformer som förvandlar en bråkdel av den fruktbara jorden till böndernas privategendom - de storgodsägare som sålunda mister sin jord bereds möjlighet till lockande delaktighet i industrier som ger dem en minst lika privilegierad monopolställning. Ekonomisk exploatering av landet genom infrastrukturella anläggningar som mer intresserar sig för utlandets avsättningsmöjligheter än det egna ekonomiska livets funktionsduglighet. Transport- och trafikleder mellan hamnar och huvudstäder men inga förbindelser till byarna. Utbyggnad av bildningsväsendet genom att ställa hantverks- och lantbruksskolor till förfogande för en försvinnande liten del av befolkningen. Skendemokratisering av befolkningen genom inrättandet av formellt demokratiska institutioner, vilkas gränser dock uppnås när det nationella borgerskapet vill sätta stopp för utlandets expropriering av naturtillgångarna. Gynnande av jordbruket genom att erbjuda minikrediter åt bönderna, som skall mobiliseras som köpare av jordbruksredskap och som konsumenter över huvud taget för första gången - man är däremot inte beredd att ställa i ordning tillräckligt med bevattningsanläggningar, bygga dammar eller underlätta distributionen av jordbruksprodukter. Inhemsk företagsamhet uppmuntras, men den är strängt begränsad till den lätta industrin som i hög grad förblir beroende av metropolernas tunga industri och matarindustrier. Och med hänsyn till den öppna dörrens politik, som den egna regeringen bedriver gentemot utländska varor, förblir uppbyggnaden av en solid nyckelindustri för all kapitalistisk ekonomi i längden oundviklig. Denna skulle emellertid komma i motsatsställning både till imperialismens gamla mål att utvinna råvaror, eftersom dessa råvaror till avsevärd del skulle behövas för den egna industrin, och till nykolonialismens mål, eftersom denna därmed skulle förlora en sedan länge säker marknad för den tunga industrins produkter och senare dessutom stå inför en skärpt konkurrens på förädlingsindustriernas område.
Dessa olösliga motsättningar i den nykolonialistiska politiken finner sitt uttryck i den blodiga terror som tillämpas i de underutvecklade länderna när dessa försöker hålla samman en helhet under den övermäktiga spänningen då delarna håller på att sprängas isär. Terror kommer dock inte att kunna förhindra att de motsättningar inom kapitalismen som har exporterats till utvecklingsregionerna kommer tillbaka till givarländerna. I ett sådant krisögonblick kommer gnistan att hoppa över från de folk i den tredje världen som kämpar i befrielserörelsen till de skikt i metropolerna som inte längre kan integreras. Till de utomstående, isolerade grupperna i de högt utvecklade länderna som uppreser sig mot det dolda förtrycket genom utsugning och manipulering av medvetandet kommer då till följd av skärpta intressemotsättningar och skärpt repression massan av arbetare att ansluta sig och kräva en förändring av produktions- och ägandeförhållanden.
Drar man kontentan ur de här dagarnas diskussioner finner man som gemensamt kännetecken för både den rika och fattiga världen förtryck, förtryck i olika uppenbarelseformer. Det är samma våld som helt öppet träder i dagen i blodbadet i Vietnam, som i Persien dömer oskyldiga människor till döden genom en inhemsk ståthållare och som latent är verksamt i metropolerna och där stympar medborgarnas medvetande. I de s.k. underutvecklade länderna finns en revolutionär potential i befolkningens massa, bland bönderna, arbetarna och även inom den nationella bourgeoisien, som när den en gång har vunnits för den nationella saken rehabiliterar sig genom att delta i den nationella befrielsekampen.
I metropolerna däremot saknas i våra dagar den materiella grunden för revolutionen. Visserligen utsugs arbetarklassen liksom tidigare så långt att den till och med förlorar sin identitet. Den nöjer sig emellertid med en lömsk ideologis kulisser och förblir omedveten om sitt verkliga läge. Den utomparlamentariska opposition som står utanför produktionsprocessen är i dag ännu isolerad. Den måste söka bundsförvanter i sådana grupper som inte själva är medier för förtrycket utan dess objekt, hos arbetarna och fackföreningarnas underorganisationer. Men i det ögonblick då den intellektuella oppositionen söker genombryta sin isolering och upprätta förbindelser med grupper inom produktionsprocessen, reagerar systemet - vilket vi har sett här i Berlin - ytterst känsligt och upphäver skrupelfritt de demokratiska spelreglerna. Det förefaller mig också som om det passiva motståndets och icke-våldsaktionens former endast vore effektiva indirekt och på lång sikt.
Jag skulle här vilja dra upp en tankegång som redan har antytts i en tidigare diskussion, nämligen att de förrevolutionära länderna på grund av sin integrering i de kapitalistiska staternas ekonomiska struktur kan betraktas som en klass inom det kapitalistiska systemet. Denna klass har beslutat sig för revolution. Oppositionens verkan beror nu på om och när den blir medveten om detta världsomfattande sammanhang och aktualiserar det teoretiskt och organisatoriskt. Paradoxalt nog har det blivit kontrarevolutionen förbehållet att upprätta en första förbindelse mellan dessa båda grupper. För att ideologiskt underbygga och rättfärdiga den imperialistiska politiken bedrivs uppfostran i de förrevolutionära länderna som en europeiseringsprocess. För denna speciella medvetandeproduktion ställer sig skolor, universitet och kulturinstitut till de nykolonialistiska ländernas förfogande. Mot sina egna avsikter har dessa institutioner gjort det möjligt för intelligentian i den tredje världen att öppna sig för den kritiska teorin, utnyttja den och ansluta sig till den europeiska vänstern. Å andra sidan har hittills ingen av de kommunistiska partiernas aktioner i väst bidragit så mycket till oppositionens utbredning och internationalisering som det amerikanska kriget i Vietnam. Protesten mot folkmordet i Vietnam kommer kanske, då det av allt att döma inte kommer att stanna vid detta enda Vietnam, att återställa vad som har gått förlorat genom att arbetarna har bortfallit som revolutionär klass: vänsterns massbas.
För tillfället befinner vi oss i ett spänningsfält mellan teori och praxis som ställer stora krav på vår uthållighet och enträgenhet. Insikten om det utsiktslösa i en omedelbar revolution får inte förleda oss till att begränsa oss till enbart teori. I det aktuella läget skulle vi förråda teorin genom att nöja oss med teorin. Att avstå från praxis till förmån för teori vore i dag ett lika stort fel som att för tidigt ställa till med en revolution. Motuniversitetet är en utomordentlig bas för ett intensivt och senare också vida utbrett upplysningsarbete. Man borde studera gerillataktik med hänsyn till dess användbarhet i aktioner av det slag som professor Marcuse rapporterar om från Amerika. Nyttiga är också på teorin grundade provokationer i riktning mot revolutionen, det vill säga provokationer som kan avslöja det latenta våldet, den latenta fascismen i detta system, slita undan den slöja som för de härskande är så värdefull och för de behärskade så dyr.
Herbert Marcuse: Jag finner att de accentförskjutningar som har förekommit i de tre anföranden som vi har hört är av obetydligare slag än jag hade väntat mig. Det gläder mig mycket, och jag vill bara säga några ord om de båda sista accentförskjutningarna: Förhoppningen om att arbetarklassen i metropolerna genom den historiska kris som tillkännager sig i imperialismens utveckling skall mogna revolutionärt - på den punkten är jag ännu, av skäl som jag redan har antytt, mer pessimistisk, eftersom integreringen där inte bara sker på ideologisk utan också på en i hög grad materiell bas. Den ekonomiska analys som har kommit till uttryck i inläggen instämmer jag nästan helt i. Det gladde mig att den på detta sätt ställdes i förgrunden. Efter vad Ni har hört i dessa tre inlägg tror jag knappast Ni skall förstå varför det finns en sådan känslighet bland marxister i dag när det gäller att bruka begreppet imperialism - jag har sedan länge inte kunnat förstå det. Jag tycker att det som vi har hört i de tre referaten verkligen står så nära den klassiska teorin om imperialismen att man frågar sig av vilken anledning denna överkänslighet mot ett oriktigt vetenskapligt bruk av begreppet imperialism ännu finns kvar. Vi har här om någonsin att göra med en imperialism av en omfattning och en makt som tidigare aldrig har förekommit i historien. Kanske är först detta den klassiska teori om imperialismen som vi nu måste utarbeta.
En sista accentförskjutning - jag vet inte ens om det är en sådan, om inte talarna kommer att vara ense med mig. Jag tror jag tillräckligt har betonat hur oerhört viktig den tredje världen och befrielsekampen i den tredje världen är för den radikala omvandlingen av det kapitalistiska systemet. Men jag måste tillfoga att det är i metropolerna som viljan och makten till kolonisation måste brytas. Det är nämligen endast genom sammanflödet och samarbetet mellan dessa båda krafter som detta hopp kan omsättas i verkligheten.
Man har frågat mig om jag inte vill säga några ord om hur denna framställning av den tredje världen passar in i min teori. Det är inte särskilt viktigt, men jag vill säga några ord om hur den passar in i den marxistiska teorin. Som Ni vet tror jag fortfarande att jag ägnar mig åt marxistisk teori. En antydan i denna riktning har redan gjorts. Sedan trettitalet talar man om en överföring av klasskampen till den internationella arenan, det vill säga man talar om att proletariatet i de högt utvecklade industriländerna gradvis skulle uppge åtminstone en del av sin roll till proletariatet i de s.k. efterblivna länderna i den tredje världen. Det rör sig därvid om mer än bara ett talesätt, nämligen om en viktig begreppsförändring som krävs inom ramen för själva den marxska teorin. Vi måste i alla fall medge att proletariatet i den tredje världen endast till en mycket ringa del är ett industriproletariat och till övervägande del ett lantarbetarproletariat, och i detta avseende föreligger det faktiskt en väsentlig skillnad i förhållande till Marx' begreppsbildning. Är det inte just jordbruksproletariatet som i dessa nykolonialistiska länder intar den grundläggande rollen i samhällets materiella produktion och reproduktion, alltså faktiskt den klass som inte bara får bära hela utsugningens och förtryckets börda utan också intar en avgörande position i själva den materiella produktionen och reproduktionen, något som vi just har saknat hos oppositionen i metropolerna. Alltså är också i detta avseende den begreppsförändring enligt vilken åtminstone en del av proletariatets roll i metropolerna har övertagits av jordbruksproletariatet i nykolonialismens länder äkta marxistisk.
I analysen av Vietnamkriget är jag helt enig med Peter Gäng. Jag skulle här bara vilja tillägga en sak som avslutning. Gentemot den fasa som där förekommer och gentemot den nakna brutalitet med vilken denna fasa publiceras, med vilken man stolt gör propaganda med denna fasa, är oppositionen i USA skamligt liten och svag. Vi skall inte missta oss på det. När vi läser att större delen av befolkningen är emot kriget i Vietnam får vi inte glömma att de flesta av dessa offentliga opinionsundersökningar inte skiljer på om oppositionen mot kriget beror på om man förkastar kriget som sådant eller om den riktar sig mot den alltför svaga, alltför ineffektiva krigsföringen. Till stor del - det vet jag - är det en opposition mot den alltför svaga krigsföringen och inte mot kriget över huvud taget. När jag i år - och jag hoppas verkligen inte bara i år (jag skulle gärna vilja komma tillbaka nästa år) - talar till er, skulle jag vilja tillåta mig att säga ett par ord som skenbart faller ur ramen. Jag har vid dessa tillställningar uppmärksammat något märkligt, ett slags bortträngning, nämligen en bortträngning av konflikten i Mellanöstern.
Man skulle anta att konflikten i Mellanöstern skulle ha kommit på tal i en diskussion om senkapitalismens och den tredje världens belägenhet i dag, detta så mycket mera som det just är denna konflikt som inom vänstern, i synnerhet den marxistiska vänstern, har haft ett förödande inflytande. Vänstern har genom denna konflikt splittrats ännu mer än tidigare, i synnerhet i USA. Jag hoppas det är en överdrift att säga att konflikten i Mellanöstern har gjort den redan på förhand svaga oppositionen mot kriget i Vietnam ännu svagare. Anledningen därtill är lätt att förstå. Inom vänstern finns faktiskt en mycket stark och mycket begriplig identifiering med Israel. Å andra sidan kan vänstern, och just den marxistiska vänstern, inte dölja för sig att den arabiska världen delvis är identisk med den antiimperialistiska världen. Begreppslig och emotionell solidaritet delas och splittras här objektivt. I denna situation skulle jag mycket hellre vilja att Ni diskuterade vad jag nu säger som min personliga mening än som en objektiv analys av situationen. Ni kommer att förstå att jag på ett mycket personligt men inte bara personligt sätt känner mig solidarisk och identisk med Israel. Just jag som ideligen påpekar att emotioner, moraliska begrepp och känslor hör hemma i politiken och till och med i vetenskapen, att man inte kan bedriva vare sig vetenskap eller politik utan emotioner, just jag måste i denna solidaritet se mer än en personlig fördom. Jag kan inte glömma att judarna i århundraden hörde till de förföljda och förtryckta, att sex miljoner av dem för inte så länge sedan utplånades. Det är ett faktum. När det för dessa människor äntligen skapas ett område, där de inte längre behöver känna ångest för förföljelse och förtryck, så är det ett mål som jag känner mig identisk med. Det gläder mig att också Jean-Paul Sartre är enig med mig på denna punkt. Han har sagt: det enda som under alla omständigheter måste förhindras är ett nytt förintelsekrig mot Israel. Denna förutsättning måste vi utgå ifrån när vi skall besvara frågan, och denna förutsättning betyder ingalunda ett godkännande av Israel eller ett fullständigt gillande av den andra sidan.
Låt mig lite närmare förklara vad jag menar: Etablerandet av staten Israel som en självständig stat kan betecknas som en orätt såtillvida som denna stat genom ett internationellt avtal upprättades på främmande mark utan att det verkligen avlades räkenskap över den inhemska befolkningens problem och över vad som skedde med den inhemska befolkningen. Men denna orätt kan inte gottgöras med en andra och ännu större orätt. Staten finns nu där, och man måste komma till förståelse med den fientligt inställda omvärlden. Det är den enda lösningen.
Jag medger att orätten från början har följts av andra oförrätter från Israels sida. Behandlingen av den arabiska befolkningen i Israel var minst sagt förkastlig - om inte mer. Israels politik har visat rasdrag och nationalistiska drag som just vi som judar borde och måste fördöma. Vi måste vägra att samtycka till att araber i Israel behandlas som medborgare av andra eller tredje rang även om det finns legal jämlikhet.
En tredje orätt är, och ni ser att jag inte gör saken lätt för mig, en tredje orätt är - och jag tror att även detta är ett faktum - att Israels utrikespolitik efter att staten grundlades alltför nära och alltför konsekvent har följt den amerikanska utrikespolitiken. Det har knappast förekommit något tillfälle i Förenta nationerna där Israels företrädare verkligen har tagit ställning för befrielsekampen i den tredje världen mot imperialismen. Det har gjort det lätt att identifiera Israel med imperialism. Det har gjort det ännu lättare att identifiera den arabiska saken med antiimperialism.
Inte heller här tänker jag göra det lätt för mig. Den arabiska världen är ingen enhet. Ni vet precis lika bra som jag att den består av både progressiva och reaktionära stater och samhällen. När det rör sig om stöd till imperialismen kvarstår ännu frågan, om imperialismen i verkligheten får mer stöd av att Israel röstar med västmakterna i Förenta nationerna än av de kontinuerliga petroleumleveranserna från Saudi-Arabien och Kuwait till de imperialistiska makterna, leveranser som redan har återupptagits. För det andra måste man också hänvisa till att förhandlingsförsök flerfaldiga gånger har gjorts från Israels sida men har avböjts från de arabiska företrädarnas sida. För det tredje och sista är det ett faktum att företrädare för arabstaterna och inte bara godtyckliga sådana, högt och tydligt har förklarat att förintelsekriget mot Israel måste genomföras. Det är också ett faktum. (Jag beklagar, men det kan kontrolleras.) Under dessa omständigheter och i detta sammanhang bör preventivkriget - och ett sådant var det mot Egypten, Syrien och Jordanien - förstås och värderas.
Frågan är vad man kan göra för att undanröja denna ohyggliga konflikthärd. Det hemska är att det ur konflikten mellan Israel och arabstaterna sedan lång tid har uppstått en konflikt mellan Förenta staterna och Sovjetunionen, att den redan sedan länge har förts ut ur det aktuella området och in i diplomatin - den öppna och den hemliga diplomatin - in i de konkurrerande vapenleveranserna på båda sidor. Det stora problemet är nu hur ramen för denna konfliktdiskussion nu åter skall kunna krympas. Vi måste göra allt vi kan för att arbeta på att Israels och arabstaternas företrädare äntligen sätter sig ned tillsammans för att diskutera sina egna problem - som sannerligen är andra än de stora utpressarmakternas problem - för att med varandra diskutera och försöka lösa de egna problemen. Idealet vore ju att dessa diskussioner ledde till ett tillstånd där både Israel och de arabiska motståndarna till sist kunde göra gemensam front mot de imperialistiska makternas inblandning. En sådan gemensam front står i själva verket på dagordningen. Också i de arabiska staterna återstår det nämligen att genomföra en social revolution - det får vi inte glömma. Och kanske är denna sociala revolution rent av en mer överhängande uppgift än att förgöra Israel. Jag skulle vilja sluta med ett påpekande som jag hoppas ni vill lägga på minnet. Många av er känner väl redan till den tjocka bok, egentligen en samling dokument, som Les temps modernes har publicerat om den israelisk-arabiska konflikten. Det är en bok där utgivarna i redaktionen inte alls har tagit ställning. I första delen behandlas den arabiska positionen, i andra den israeliska, utan redaktionens kommentarer eller bedömning. Var och en kan bilda sig sitt eget omdöme. Det enda är att den vikt man ger vänsterriktningarna på båda sidor något väger över. Det finns arabiska vänstermän som kommer till tals, och det finns vänstermän som företräder den israeliska ståndpunkten. Och det man förvånar sig över i denna volym är - om ni läser den - hur nära de arabiska och de israeliska vänsterståndpunkterna står varandra. Om man har gjort det klart för sig, blir man kanske på nytt lite optimistisk och ser att det ändå kanske redan finns ett underlag för en direkt uppgörelse mellan de två makterna.
Rudi Dutschke: Vi har under de senaste dagarna inte bara undanträngt Israel och Egypten utan också frågan om Sovjetunionen och folkrepubliken Kina, som helt enkelt är nödvändig att diskutera i dag med hänsyn till Vietnam. Det är alltså fråga om hela den s.k. andra världen, om Kinas, Sovjets och folkdemokratiernas position i den världsomfattande uppgörelseprocessen inte mellan öst och väst utan mellan å ena sidan historiskt överflödig makt, elände, hunger, krig och å andra sidan den historiskt möjliga befrielsen av en modern värld som kännetecknas av krig, hunger, förtryck, manipulering. Att förstå detta är av avgörande betydelse.
Che Guevara säger med hänsyn till Vietnam följande:
"Realiteten är smärtsam och ömklig: Vietnam, denna nation som representerar en hel världs förhoppningar, står ensam, tragiskt ensam. Detta folk måste uthärda hela den nordamerikanska teknikens överlägsenhet, förkrossande i söder och med några få försvarsmöjligheter i norr: men ensamt, ständigt ensamt!
Den så kallade 'progressiva' yttervärldens solidaritet med Vietnams folk påminner om den bittra ironi som folkets jubel måste ha inneburit för gladiatorerna i det Gamla Rom. Anständigheten borde fordra att vi delade deras öde, inte bara önskade dem lycka till: att vi följde dem i döden, eller till segern.
Då vi ser detta vietnamesiska folks ensamhet och övergivenhet är det ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick som griper tag i oss. Den amerikanska imperialismen är skyldig till aggression; dess brott är oerhörda och utbredda över hela jordklotet. Det vet vi redan. Men det finns andra skyldiga. De som i avgörandets ögonblick tvekade att innesluta Vietnam i den socialistiska världens försvarade, oangripbara territorium, visserligen med risk att behöva acceptera ett världskrig men samtidigt med möjligheten att tvinga den amerikanska imperialismen till ett avgörande beslut. Och, icke minst, de som nu fortsätter den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter."[2]
Så långt Che Guevara. Nu är frågan om den kinesiska och sovjetiska hållningen har historisk nödvändighetskaraktär eller om det här bara är fråga om en brist på revolutionär vilja hos Sovjetunionen, i de folkdemokratiska länderna eller kanske också hos kineserna. Jag tror att den sovjetiska hållningen ännu har strukturell objektiv karaktär. Det system av institutioner som härskar i Sovjetunionen utmärks just av att det inte förekommer någon kritiskt skapande dialog mellan partiet och massorna. Det numera självständiga byråkratiska maktsystemet, hopkedjandet av partiet och statsapparaten och det sedan årtionden härskande främlingsskapet mellan parti och massa utgör grunden för dubbeltydigheten, grunden för det vacklande Sovjetunionen som med vänstra handen ställer vapen och ammunition till förfogande för den vietnamesiska revolutionen och med den högra handen stöder den korrumperade indiska bourgeoisien, lämnar den brottsliga shahregimen krediter, förbjuder de latinamerikanska kommunisterna att göra väpnat uppror och därmed också att föra den politiska striden, för in splittringen i revolutionens läger och förhindrar en vietnamisering av Latinamerika.
Men revolution och kommunistiskt parti är inte längre identiska - och det vore något helt nytt. I Bolivia fick kommunisterna först genom regeringspressen veta att det fanns bolivianska gerillatrupper i södra delen av landet - och ville inte tro det. Först de bolivianska regeringstruppernas nederlag mot gerillan, som med stor sannolikhet anfördes av Che Guevara, övertygade kommunisterna, och de började tala om kubansk inblandning i bolivianska angelägenheter. Så kan man också hamna på historiens ruinhög. Men trots detta kommer människor som inte längre är beredda att förlänga eländet och acceptera omyndighetsförklaringen att fortsätta sin frigörelsekamp och utveckla nya organisationsformer för den revolutionära striden.
Vi har en helt ny situation framför oss som vi också måste begripa med tanke på vår situation vid uppgörelsen här i metropolerna. Den kinesiska positionen såsom andraposition skiljer sig enligt min mening strukturellt från den sovjetiska positionen. Den kinesiska revolutionens långa och ihållande kamp mellan 1923 och segern efter det andra världskriget och revolutionens fortsättning ännu i dag har ständigt upphävt främlingsskapet mellan partiet och massorna, mellan partiet och statsapparaten, mellan statsapparaten och massorna, genom systematiska kampanjer mot byråkratisering och återfall i kapitalism i medvetandet och i det ekonomiska livet. Trots detta bör vi inte underskatta den kinesiska kampens svårighetsgrad. Beredskapen inför USA:s hotande aggression och de inre politiska svårigheterna i samband med övergången från en mycket underutvecklad industrigrund till en socialistiskt utvecklad industrination låter oss ana en del om en ingalunda enkel situation. Men vi bör inte heller förbise att de kinesiska kamraternas utrikespolitiska analyser, antingen det har gällt Indonesien, Israel, Egypten eller Algeriet, inte har träffat prick i dessa strider. Det sammanhänger enligt min mening med den principiella tesen i teorin om den oavbrutna revolutionen, att den nationella befrielsestridens teori och taktik först och sist är en angelägenhet för folken själva och inte för utländska nationer.
Jag menar att det problem som redan Che Guevara antydde om en fortsättning av uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Kina helt enkelt inte har den nödvändighetskaraktär som jag ifrågasatte, det vill säga att käbblet faktiskt måste upphöra för att man skall kunna göra kampen i tredje världen mera effektiv och uppnå en konkret solidarisering av alla krafter mot herraväldet. Och jag instämmer med Che Guevara om att stunden har kommit då man måste låta skiljaktigheterna inom de olika lägren mot herraväldet träda tillbaka och låta allt tjäna striden mot imperialismen. Att stora meningsskiljaktigheter skakar den värld som kämpar för friheten, det vet vi alla, och vi kan inte hemlighålla det. Att de har varit av en sådan karaktär, fått en sådan tillspetsning att de i hög grad har försvårat, om inte omöjliggjort en dialog och en försoning, det vet vi också. Att söka metoder för en dialog som motståndarna undviker är en fåfäng uppgift. Men fienden finns där. Han slår varje dag och hotar med nya slag. Och dessa slag kommer att ena oss, säger Che Guevara, i dag, i morgon eller i övermorgon. De som märker detta och förbereder sig för den nödvändiga föreningen kommer att få de kämpande folkens erkännande.
Vi i metropolerna - och det är den diskussion som vi måste föra - har till uppgift att medverka till att en förmedling kommer till stånd mellan den tredje och den andra världen. I denna förmedling mellan den tredje och den andra världen måste vi utarbeta vår egen politiska position bortom kapitalismen och den bestående socialismen, föra vår kamp mot vårt eget bestående system. Vi har redan förstått att vi i dag måste skaffa oss en position bortom det falska öst-väst-alternativet, och vår identifikation är enbart striden för att åstadkomma mer människovärdiga förhållanden över hela världen.
Wolfgang Schwiertzik: I undertiteln för denna tillställning tillkännagavs och utlovades att det skulle talas om den tredje världen och oppositionen i metropolerna. Jag vet att vi under de gångna dagarna redan har talat en hel del om oppositionsrörelserna - också här i Berlin - men jag skulle ändå vilja föra över diskussionen på en pragmatisk punkt. Ni vet alla att de stora demonstrationer som har genomförts här i Berlin samtliga har föranletts av meningsyttringar till förmån för den tredje världen. Det började med Tshombe och fortsatte med Vietnam och Persien. Ni har sett att studenter sedan ungefär tio dagar springer omkring på universitetsområdet med bössor och samlar in pengar till FNL. Jag vill i det sammanhanget meddela några erfarenheter. För ungefär tre veckor sedan samlade vi in pengar till läkemedel. Jag var själv med och gick med bössa. På några dagar fick vi ihop mycket pengar. Men när vi samlade till vapen kom slantarna sparsamt. Jag skulle vilja säga något om det. Jag menar - och professor Marcuse har här talat om bestämd negation - att det så länge vi samlade in pengar till läkemedel egentligen inte rörde sig om en bestämd negation utan om en spegelbild av Helgolandspolitiken. Jag menar att vi här måste diskutera - och kanske kan professor Marcuse säga ännu något om sina amerikanska erfarenheter - vilka konkreta solidaritetsformer det finns för att stödja kampen i den tredje världen och om insamlandet av pengar för vapeninköp är en sådan form.
Den sista stora solidaritetsyttring som förekom i Europa i samband med en strid mot auktoritet var solidariteten med Spanien under åren 1937-1939. Denna solidaritet inskränkte sig inte till att man sände läkemedel utan det förekom frivilligaktioner, penninginsamlingar och vapeninsamlingar. Jag förmodar att åtminstone varannan av er har Ernst Buschplattor hemma i skåpet och fortfarande hyllar Spanienromantiken. Jag tror att det också hos oss finns något sådant som en partisanromantik. Man känner sig i diskussionerna solidarisk med det som striden står om i Vietnam, men om det gäller att ge en mark för inköp av vapen, då är det slut.
Herbert Marcuse: Eftersom jag har blivit uppmanad till det, skall jag helt kort säga något om mina erfarenheter från USA. All hjälp till Nordvietnam är illegal. Till och med penninghjälp. Det finns vägar över Kanada och över Frankrike, och dessa vägar utnyttjas. Faktiskt är penninginsamlingar i dag - det vet jag också från den andra sidan, det vill säga från företrädare för Nordvietnam - det som kanske kommer till störst nytta. Man måste därför göra insamlingar, och man behöver ju inte ovillkorligen tala om, om man samlar in pengar till vapen eller till läkemedel. Detta neurotiska bekännelsetvång går lite för långt, men samla pengar bör man under alla omständigheter.
I fråga om de frivilliga föreligger ett problem: I vad mån kan den intellektuelle i västerlandet verkligen komma med något bidrag i gerillastriderna under dessa betingelser? Jag har hört talas om sådana fall där de frivilliga snarare har visat sig vara en belastning än en hjälp. Men det är något helt annat när det rör sig om läkare, assistentläkare, tekniker o.s.v. Alltså detta andra stadium, att gå ut som frivillig, är naturligtvis också en hjälp, något som man i Amerika endast i mycket liten utsträckning har försökt, därför att var och en som gör det ju vet att han aldrig mer kan återvända till Förenta staterna.
Peter Gäng: Om man med tanke på denna vapeninsamling talar om ett neurotiskt bekännelsetvång, har man grundligt missförstått vad det är fråga om. Det är helt säkert inte frågan om att någon skulle mena att en sådan insamling för vapen skulle utgöra något relevant bidrag till nordvietnamesernas respektive Nationella befrielsefrontens vapenutrustning, utan det rör sig om att man inför detta alternativ - och det har diskussionerna här på Fria universitetets område visat - att man inför detta alternativ, att samla pengar till vapen eller till läkemedel, har använt argumentet att insamlingar till vapen skulle förlänga kriget i Vietnam. Det betyder att man principiellt utgår från att Förenta staterna måste vinna detta krig men att nationella befrielsefronten genom att få vapen kan kämpa längre. Och därmed rör det sig i själva verket om problemet huruvida vi bara solidariserar oss humanitärt med offren för en aggression eller med kampen mot Förenta staterna. Så länge vi abstrakt utgår från att vi vill åstadkomma en fred i Vietnam, helt likgiltigt under vilka betingelser, och att vi tills denna fred har inträtt vill ge offren lindring, så länge utgår vi också från att det är oss fullständigt likgiltigt om utsugningen och förtrycket i Vietnam och andra länder i den tredje världen kommer att upphöra eller ej.
Bahman Nirumand: Jag skall bara säga något om oppositionens aktioner: Medlen för Vietnamkriget framställs ju inte i Vietnam utan i metropolerna.
Rudi Dutschke: En principiell pacifism innebär just i exemplet med tredje världen och med hänsyn till den kamp som folken i tredje världen för, en identifiering med kontrarevolutionen. En principiell pacifism gör nämligen det som den ville undvika, den tar ställning mot offren. Detta är emellertid - och det behöver också sägas - inte något godkännande av tvånget att använda revolutionärt våld i metropolerna. Vi har en principiell skillnad mellan användningen av metoder i tredje världen och i metropolerna. Fullständig identifikation med nödvändigheten av revolutionär terrorism och revolutionär kamp i tredje världen är ett oeftergivligt villkor för de kämpande folkens befrielsestrid och för utvecklingen av motståndets former här hos oss. De senare har i huvudsak våldskaraktär utan denna speciella aspekt, denna elaka aspekt av hat och revolutionär terror. Såvitt vi kan överblicka representerar detta den andra sidan av medaljen, nämligen kampen mot makten i hela världen.
Peter Gäng: Vi har tidigare berört ett problem, nämligen oppositionens roll i själva metropolerna. Nu har Rudi Dutschke enligt min mening gjort ett strukturellt misstag i sin framställning av den kinesisk-sovjetiska konflikten. Han har utgått ifrån att det enda alternativet är att Sovjetunionen materiellt solidariserar sig med befrielserörelserna, att den kinesisk-sovjetiska konflikten tills vidare kan lämnas därhän och att de nationella befrielserörelserna därigenom utifrån kan få ett stöd som eventuellt kunde göra det möjligt för dem att bli lika starka som metropolerna, med andra ord att de kunde bli segerrika i sin nationella befrielsestrid. Konsekvensen av detta teoretiska antagande skulle vara en vädjan till Sovjetunionen, som också delvis gjordes av Che Guevara, en vädjan till Sovjetunionen och folkdemokratierna om att nu äntligen understödja de nationella befrielserörelserna utan att för den skull åsidosätta folkdemokratiernas egna intressen.
I våra analyser har vi utgått ifrån att frihetsrörelserna i tredje världen inte minst är beroende av hur motsättningarna inom metropolerna själva utvecklar sig. I detta avseende är i själva verket närmandet, det politiska och utrikespolitiska närmandet, och avspänningen mellan folkdemokratierna och de kapitalistiska, högindustrialiserade länderna ett konstituerande moment på det sättet att befolkningens tabun, nämligen hos arbetarklassen i de kapitalistiska länderna, försvagas gentemot kommunismen, socialismen o.s.v. Det är i dag allt färre arbetare, allt färre enskilda människor i de kapitalistiska länderna, som uppfattar folkdemokratierna som ett förverkligande eller ens som ett dåligt förverkligande av en utopi. I stället uppfattar man alltmer att man där har att göra med en annan utvecklingslinje som har föga samband med en utopi.
Om man nu utgår från att utvecklingen av den fredliga samexistensen är en objektiv process, som kommer att ha sin gång oberoende av om vi vädjar till Sovjetunionen att ge Vietnam ett bättre stöd eller inte, då borde man enligt min mening undersöka vilka möjligheter som därav ges för oppositionen i de kapitalistiska länderna själva. Härtill skulle jag vilja nämna en sak: Motsatsen mellan de högindustrialiserade socialistiska och kapitalistiska länderna utgick inte minst från antagandet att klasskampen i de socialistiska länderna på grund av denna frontställning skulle avbrytas och förvandlas till en klasskamp utåt. I denna kamp skulle då den socialchauvinistiska riktningen inom arbetarrörelsen kunna växa sig stark, medan den nu möjligtvis försvagas på grund av att denna frontställning mellan de socialistiska och de kapitalistiska länderna upphör. Annorlunda uttryckt skulle det därmed vara möjligt att åter internationalisera klasskampen. De objektiva möjligheterna att stimulera en opposition inom arbetarklassen i de kapitalistiska länderna skulle öka.
Herbert Marcuse: På återseende här 1968!
[1] Che Guevara, Vietnam får inte lämnas ensamt!
[2] Idem.