Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Tjugoett år har gått sedan slutet av det senaste världskriget. På otaliga språk har mängder av tidningar och tidskrifter celebrerat minnet, symboliserat av Japans kapitulation. I de skilda läger som världen är uppdelad i lever många i ett klimat av tillförsikt och förtröstan.
Tjugoett år utan världskrig i en tid av oerhörda motsättningar, våldsamma kriser och plötsliga omvälvningar förefaller vara en lång tid. Men, även om vi avstår från att analysera de praktiska resultaten av denna så kallade fred - för vilken vi alla påstår oss vilja verka - det vill säga misär och hungersnöd för, förödmjukande och exploatering av, en allt större del av mänskligheten, borde vi fråga oss huruvida denna fred faktiskt existerar.
Min avsikt med nedanstående reflexioner är ingalunda att relatera alla de lokala konflikter som utspelats sedan den japanska kapitulationen. Inte heller är det min uppgift att återge den alltmer omfattande, alltmer växande serie av inbördeskrig och revolutioner som sett dagen under dessa år av "fred". Gentemot den glada optimismen räcker Korea- och Vietnamkrigen som exempel.
I det ena fallet utsattes den nordliga delen av landet under flera års oförsonlig kamp för den mest fruktansvärda förödelse som det moderna kriget över huvud taget dittills kunnat åstadkomma. Nordkorea blev helt och hållet sönderbombat: efter kriget stod det utan fabriker, utan sjukhus, utan skolor, utan bostäder för tio miljoner invånare.
I detta krig intervenerade under FN:s påtvingade och uppreklamerade banér ett stort antal stater under Förenta staternas militära ledning och med Förenta staternas militära styrkor som stöttrupp, under det att Sydkoreas befolkning såsom värnpliktiga fick tjänstgöra som kanonmat.
På den ena sidan kunde Nordkoreas armé och befolkning liksom de kinesiska frivilliga räkna med materiellt stöd från Sovjetunionen. Förenta staterna använde Nordkorea som experimentfält för olika slags förstörelsevapen: termonukleära vapen förekom inte, men kemiska och bakteriologiska vapen synes ha använts i begränsad utsträckning.
I Vietnam har militära aktioner företagits av nationella styrkor praktiskt taget oupphörligt mot tre imperialistiska makter i tur och ordning: mot Japan, vars makt förintades efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki; mot Frankrike, som från det besegrade Japan återerövrade sitt förlorade Indokina utan hänsyn till de löften som man givit i olyckans stund; och nu, i frihetskampens senaste skede, mot Förenta staterna.
Under flera år har vi varit vittnen till många begränsade uppror och sammanstötningar i alla världsdelar. På den amerikanska kontinenten har emellertid under lång tid endast förekommit militärkupper eller ansatser till befrielserörelser, intill dess den kubanska revolutionen 1959 med en genomträngande trumpetstöt drog världsopinionens uppmärksamhet till denna del av världen och samtidigt drog till sig imperialismens vrede och tvingade den till dels försvaret av sitt eget territorium vid Playa Girón 1961 och dels till det diplomatiska försvaret under och efter oktoberkrisen 1962. Den senare krisen skulle ha kunnat utmynna i ett kärnvapenkrig med oberäkneliga konsekvenser mellan Förenta staterna och Sovjetunionen - för Kubas skull!
För närvarande ligger emellertid naturligtvis motsättningarnas brännpunkt på den indokinesiska halvön med de angränsande staterna. Laos och Vietnam är offer för ett inbördeskrig som har förlorat karaktären av inbördeskrig i och med att den amerikanska imperialismen har intervenerat med hela sin militära styrka; härigenom har hela denna del av världen förvandlats till en krutdurk som när som helst kan explodera.
I Vietnam har konfrontationen antagit en extremt skärpt karaktär. Det är emellertid inte heller min avsikt att bedriva någon historieskrivning då det gäller detta krig. Låt mig dock i korthet repetera ett par väsentliga fakta.
År 1954, efter det franska nederlaget vid Dien Bien Phu, undertecknades Genèveöverenskommelsen, varigenom landet delades i två zoner, samtidigt som det stipulerades att allmänna val skulle hållas inom en tidrymd av 18 månader i avsikt att bestämma, dels vem som skulle regera i Vietnam, dels hur landet skulle återförenas. Förenta staterna, som vägrade att underteckna överenskommelsen, inledde efterhand manövrer i avsikt att ersätta fransmännens marionett Bao Dai med en ur deras synpunkt lämpligare. Det råkade bli Ngo Dinh Diem, vars tragiska slut - såsom imperialismens urkramade citron - vi alla känner.
Under månaderna närmast efter undertecknandet av fördraget härskade optimism i det nationella lägret. Antifranska motståndscentra upplöstes i den södra zonen, och man förlitade sig på fördragets bestämmelser. Så småningom insåg emellertid de nationella grupperna att några val icke skulle komma att genomföras med mindre Förenta staterna såge sig i stånd att genomdriva sin vilja vid valurnorna, något som var otänkbart ens med alla de möjligheter till valfusk som rimligtvis och anständigtvis kunde utnyttjas.
På nytt återupptogs striderna i söder[1] och intensifierades intill dess den amerikanska ockupationsarmén numera omfattar ca en halv miljon man, under det att de sydvietnamesiska quislingtrupperna minskar i antal och, framför allt, i stridsberedskap och kampvilja.
För omkring två år sedan inledde Förenta staterna sina systematiska bombraider över Nordvietnam i ett ytterligare försök att krossa FNL och framtvinga en fredskonferens utifrån en styrkeposition. Från början var dessa bombardemang mer eller mindre isolerade företeelser och maskerades som repressalier gentemot föregivna provokationer från norr. Efter hand intensifierades de för att slutligen förvandlas till en gigantisk, daglig amerikansk flygvapeninsats, med målet att förstöra varje spår av civilisation i landets norra del, ännu ett trappsteg i den beryktade "eskaleringen"!
Detta Förenta staternas mål har i stor utsträckning uppnåtts trots det nordvietnamesiska luftvärnets envisa försvar, trots de över 1.700 nedskjutna eller på annat sätt förstörda flygplanen och trots det socialistiska lägrets militära hjälp.
Realiteten är smärtsam och ömklig: Vietnam, denna nation som representerar en hel världs förhoppningar, står ensam, tragiskt ensam. Detta folk måste uthärda hela den nordamerikanska teknikens överlägsenhet, förkrossande i söder och med några få försvarsmöjligheter i norr: men ensamt, ständigt ensamt!
Den så kallade "progressiva" yttervärldens solidaritet med Vietnams folk påminner om den bittra ironi som folkets jubel måste ha inneburit för gladiatorerna i det gamla Rom. Anständigheten borde fordra att vi delade deras öde, inte bara önskade dem lycka till: att vi följde dem i döden, eller till segern.
Då vi ser detta vietnamesiska folks ensamhet och övergivenhet är det ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick som griper tag i oss. Den amerikanska imperialismen är skyldig till aggression; dess brott är oerhörda och utbredda över hela jordklotet. Det vet vi redan. Men det finns andra skyldiga. De som i avgörandets ögonblick tvekade att innesluta Vietnam i den socialistiska världens försvarade, oangripbara territorium, visserligen med risk att behöva acceptera ett världskrig men samtidigt med möjligheten att tvinga den amerikanska imperialismen till ett avgörande beslut. Och, icke minst, de som nu fortsätter den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter.
För att få ett ärligt svar ställer jag frågan på det här sättet: Är Vietnam isolerat, eller är det inte, då det tvingas gå en farlig balansgång mellan dessa två stridande stormakter?
Och vilken storhet besitter icke detta folk! Vilket mod, och vilken stoicism, finns icke hos detta folk! Vilken ära innebär icke denna kamp för all världens folk.
Det kommer att dröja länge innan vi får veta om Johnson någonsin på allvar tänkt sig att genomföra några av de reformer som hans folk så väl behöver för att lindra de för var dag alltmer explosiva klassmotsättningarna. Allt vi vet är att det mesta av de reformer som utbasunerats under den pompösa titeln "The Great Society" har slängts i den vietnamesiska rännstenen.
Den mäktigaste av de imperialistiska staterna känner i sina inälvor den blodförlust som åsamkats den av ett fattigt, efterblivet land, och dess fabulösa ekonomiska välmåga får känna av krigsansträngningen. Att slå ihjäl är inte längre monopolisternas mest lönsamma affär. Det enda dessa beundransvärda vietnamesiska soldater äger, förutom sin fosterlandskärlek och sitt mod, är defensiva vapen, och inte ens sådana i tillräcklig mängd. Men imperialismen klafsar allt djupare ned i träsket och söker förtvivlat efter en utväg ur den farliga situation den försatt sig i. Men Nordvietnams "fyra punkter" och FNL:s fem har fångat den i en rävsax som gjort den pågående kraftmätningen än mer avgörande.
Allt pekar på att freden, denna bräckliga fred som kallas så enbart av den anledningen att något tredje världskrig ännu inte brutit ut, åter är hotad av första bästa oåterkalleliga och oursäktliga steg som Förenta staterna kan ta. Vilken är då den roll som vi, de exploaterade folken, skall spela? Tre kontinenter har sina blickar riktade mot Vietnam och lär sig sin läxa där. Eftersom imperialisterna använder krigshotet som utpressning mot mänskligheten finns det bara ett vettigt svar: att inte frukta kriget. Hård och oupphörlig motattack på alla fronter måste bli folkens gemensamma taktik.
Men, vilken är vår plikt i de delar av världen där denna eländiga och förödmjukande fred redan brutits? Att befria oss själva, till varje pris!
Imperialismens skördefält utgörs numera i huvudsak av de tre underutvecklade kontinenterna: Asien, Afrika och Latinamerika. Varje land inom dessa kontinenter har sina egna kännetecken, men de tre kontinenterna har också, var och en för sig, vissa sammanhållande förtecken.
Amerika är en mer eller mindre homogen enhet, och över praktiskt taget hela världsdelen upprätthåller de nordamerikanska monopolen sin absoluta överhöghet. Marionettregeringarna, eller i bästa fall de svaga och förskrämda nationella regeringarna, är oförmögna att motsätta sig de nordamerikanska herrarnas order. Förenta staterna har nått nära nog maximal politisk och ekonomisk dominans över denna världsdel; en ytterligare utvidgning av deras makt synes omöjlig. Varje tänkbar förändring av situationen borde rimligen utfalla till deras nackdel. Förenta staternas politik går därför ut på att behålla de gjorda erövringarna. Den begränsar sig för närvarande till brutala maktdemonstrationer för att kväva varje slag av befrielserörelse, likgiltigt av vad politisk färg.
Under slagordet "Vi kommer inte att tillåta ett nytt Kuba" döljer sig beredskapen till nya massiva aggressioner, sådana som den mot Dominikanska republiken eller som den tidigare massakern i Panama, och samtidigt den uttalade varningen att Förenta staternas stridskrafter är beredda att intervenera överallt i Amerika där den bestående ordningen kan tänkas sväva i fara, dymedelst hotande Förenta staternas intressen. Denna politiks företrädare räknar med att de är praktiskt taget oangripbara; OAS är en bekväm maskering, hur utskämd den sedan än är; FN:s maktlöshet gränsar till det löjeväckande eller till det tragiska; samtliga arméer i Amerika ligger i beredskap för att vid behov förinta befolkningen i sina egna länder. Den international som i själva verket har bildats är brottets och landsförräderiets international.
Å andra sidan har den inhemska bourgeoisin förlorat all förmåga till opposition mot imperialismen - om någon sådan någonsin funnits - och utgör numera endast dess svans. Endast två alternativ återstår: antingen en socialistisk revolution, eller en karikatyr av revolutionen.
Asien är en kontinent med andra kännetecken. Befrielsekamperna mot en rad europeiska kolonialmakter resulterade i ett antal mer eller mindre progressiva regeringar, vilka senare i vissa fall har utvecklats mot ett fördjupande av de nationella befrielsesträvandena, i andra mot en återgång till proimperialistiska positioner.
Ur ekonomisk synpunkt har Förenta staterna haft föga att förlora och mycket att vinna i Asien. De förändringar som skett har i stort sett tjänat dess intressen, kampen mot andra nykoloniala makter, och penetreringen av nya ekonomiska intressesfärer sker dels direkt, dels genom utnyttjande av Japan som bas.
Men här föreligger en rad speciella politiska förhållanden - framför allt på den indokinesiska halvön - som förlänar Asien en alldeles särskild betydelse i den nordamerikanska imperialismens hela militära strategi. Förenta staterna inringar Kina genom sitt politiska och militära herravälde över randstaterna: Sydkorea, Japan, Formosa, Sydvietnam och Thailand - uppräkningen skulle kunna fortsättas.
Denna dubbla komplikation - å ena sidan det militärstrategiska intresset av att bibehålla inringningen av Kina, och å den andra det amerikanska kapitalets intresse av att exploatera denna oerhörda marknad, som det ännu inte behärskar - gör Östasien till ett av vår tids mest explosiva områden, trots det skenbara lugn som råder utanför Vietnams gränser.
Mellersta östern hör geografiskt till samma kontinent, men sjuder av sina egna motsättningar. Ingen kan förutse hur långt det kalla kriget mellan å ena sidan det av imperialisterna understödda Israel och å den andra de mer eller mindre progressiva statsbildningarna i området kan komma att drivas; denna del är ännu en av världens hotande vulkaner.
Afrika synes vara ett nästan jungfruligt fält för den neokoloniala invasionen. Förändringar har inträtt som i viss måtto tvingat de neokoloniala besittningarna att avstå från sina forna prerogativ av absolut karaktär. Men när processerna oavbrutet genomförs, följs kolonialismen, utan våld, av en neokolonialism med liknande effekter vad beträffar det ekonomiska väldet.
Förenta staterna hade inga kolonier i detta område och kämpar nu för att tränga in i sina bundsförvanters tidigare stängda områden. Man kan med säkerhet säga att Afrika, enligt den nordamerikanska imperialismens planer, utgör dess reservat på lång sikt; deras aktuella investeringar har för närvarande endast betydelse i Sydafrikanska Unionen och börjar göra sig märkbara i Kongo, Nigeria och andra länder, där konkurrensen (hittills av fredlig karaktär) inletts med andra imperialistiska länder.
De har ännu inte några betydande intressen att försvara, bortsett från sin föregivna rätt att ingripa var som helst på klotet där deras monopol vädrar goda förtjänster eller förekomsten av viktiga råvaror.
Alla dessa antecedentia gör frågan om möjligheterna att befria dessa folk på kort eller jämförelsevis kort tid befogad.
Om vi analyserar Afrika ser vi att man kämpar med viss intensitet i de portugisiska kolonierna Guinea, Moçambique och Angola, med särskild framgång i den förstnämnda och med varierande framgång i de båda övriga. Att kampen mellan Lumumbas efterföljare och Tshombes gamla medbrottslingar i Kongo alltjämt vidmakthålls, en strid som för ögonblicket tycks luta till de senares förmån, de som för sin egen vinnings skull "pacificerat" en stor del av landet, även om kriget hålls latent.
I Rhodesia är problemet annorlunda: den brittiska imperialismen använde sig av alla till buds stående medel för att ge makten åt den vita minoriteten, som nu också innehar den. Konflikten är, ur Englands synpunkt, absolut inofficiell, det är bara det att Storbritannien med sin vanliga diplomatiska skicklighet - även kallad hyckleri - sätter upp en fasad av motvilja inför de åtgärder Ian Smiths regering vidtar och i sin listiga hållning stöds av vissa länder i samväldet, som följer det, medan det angrips av en god del av länderna i Svarta Afrika, vare sig dessa är fogliga vasaller under den engelska imperialismen eller inte.
I Rhodesia kan läget bli i högsta grad explosivt om de svarta patrioternas ansträngningar leder till att de griper till vapen och denna rörelse effektivt stöds av angränsande afrikanska nationer. Men för tillfället ventileras alla problem inom så menlösa organisationer som FN, Samväldet och OAU.
Emellertid låter den politiska och sociala utvecklingen i Afrika inte förutse en kontinental revolutionär situation. Befrielsekampen mot portugiserna måste sluta med seger, men Portugal betyder ingenting på den imperialistiska sidan. Konfrontationer av revolutionär betydelse är sådana som håller hela imperialistapparaten i schack - även om vi fördenskull inte upphör att kämpa för befrielse av de tre portugisiska kolonierna och för ett fördjupande av deras revolutioner.
När negermassorna i Sydafrika eller Rhodesia inleder sin verkliga revolutionära kamp, först då har en ny epok tagit sin början i Afrika. Eller när ett lands fattiga massor ger sig i kast med att rädda sin rätt till ett värdigt liv ur de styrande oligarkiernas händer.
Hittills har armékupper följt på varandra, där en grupp officerare ersatt en annan eller ersatt någon guvernör som inte längre tjänar sin klass eller kasts intressen, men inga folkliga rörelser förekommer. I Kongo visade sig flyktigt tecken härpå, stimulerade av minnet av Lumumba, men de har förlorat i styrka de senaste månaderna.
Som vi har sett är läget i Asien explosivt och det inte bara i Vietnam och i Laos, där man kämpar just nu, utan även i Kambodja där en ny amerikansk aggression när som helst kan väntas, i Thailand, i Malaysia och självklart i Indonesien, där det sista ordet inte är sagt trots att kommunistpartiet blivit praktiskt taget utrotat i samband med det reaktionära maktövertagandet. Detsamma gäller även Mellersta Östern.
I Latinamerika fortgår den väpnade kampen i Guatemala, Colombia, Venezuela och Bolivia. Och i Brasilien har de första skärmytslingarna redan börjat. På andra ställen tänds och utslocknar då och då revolthärdar och motståndsgrupper. Men praktiskt taget samtliga stater på denna kontinent synes vara mogna för en kamp som för att föras till seger inte kan sluta med något mindre än upprättandet av ett styre av socialistisk typ.
På denna kontinent talas nära nog endast ett enda språk, om man undantar Brasilien, vars språk dock är så likt det spanskamerikanska att inbördes språksvårigheter är sällsynta. De skilda samhällsklasserna i alla dessa länder har var för sig lyckats uppnå en latinamerikansk "internationalism", som når oerhört mycket längre än på någon annan kontinent. Språk, sedvänjor, religion förenar dem, lika mycket som deras gemensamma beroende av samma främmande härskare. I de flesta av de latinamerikanska staterna är formen för och intensiteten av exploateringen likartad för både dem som exploaterar och dem som blir exploaterade.
Och revolten mognar allt hastigare. Vi må fråga oss hur denna mognande frukt kommer att se ut. Sedan rätt lång tid tillbaka har jag sökt hävda att kampen i vårt Amerika på grund av de överallt likartade förutsättningarna i sinom tid kommer att omfatta hela kontinenten.
Vårt Amerika kommer att bli skådeplatsen för en lång rad av bataljer för mänsklighetens frigörelse. Inom ramen för denna kontinentala kamp är de nuvarande striderna endast inledande episoder; men de har redan givit oss sina martyrer, vilka kommer att framstå i vårt Amerikas historia som de som givit sitt blod i denna den sista och avgörande fasen i kampen för människans frihet. I denna historia kommer vi att möta namn som major Turcíos Lima, prästen Camilo Torres och majorerna Fabricio Ojeda, Lobatón och Luis de la Puente Uceda, de främsta ledarna av revolterna i Guatemala, Colombia, Venezuela och Peru.
Men folkets egen, aktiva mobilisering skapar sina egna ledare: César Montes och Yon Sosa höjer sin fana i Guatemala; Fabio Vázquez och Marulanda gör det i Colombia; och Douglas Bravo och Américo Martin leder redan var och en sin del av upproret i Venezuela.
Nya resningar kommer att äga rum i dessa och i andra latinamerikanska stater, och de kommer att växa, med alla de med- och motgångar som följer med detta farliga yrke: den moderne revolutionärens. Många kommer att falla offer för sina egna misstag och felgrepp, andra kommer att stupa i de bittra strider som nalkas; nya soldater och nya ledare kommer att smidas och härdas i revolutionens smedja. Folket kommer att forma sig sin armé och sina styresmän i krigets egen smältdegel, samtidigt med att de nordamerikanska straffexpeditionerna kommer att alltmer intensifieras.
Redan nu finns amerikanska "instruktörer" i alla de länder där den väpnade kampen fortgår; den yankeeutbildade och yankeeinstruerade peruanska armén har tydligen lyckats med en stöt mot revolutionärerna. Men, om krigsskådeplatserna vidgas med tillräcklig politisk och militär kunnighet kommer revolutionen att bli snart sagt oövervinnelig. Nya förstärkningar av yankeetrupper kommer att bli nödvändiga. Till och med i Peru håller nya, ännu praktiskt taget okända män på att reorganisera guerillakriget. Så småningom kommer de föråldrade vapen som är tillräckliga för att nedkämpa små väpnade band att ersättas med moderna, och Förenta staternas militära rådgivare med stridande förband, intill dess de i ett givet ögonblick blir tvingade att sända allt större mängder reguljära trupper för att vidmakthålla den relativa stabiliteten hos regimer vars marionettarméer undan för undan faller sönder i kampen mot guerillan. Det är Vietnams väg, den väg som Amerika kommer att följa, med den ytterligare fördelen att de väpnade grupperna här kommer att kunna skapa någonting liknande en samordningskommitté för att försvåra yankeeimperialismens nedkämpningsuppgifter och underlätta den egna kampen.
Amerika, som under de senaste årens befrielsekrig varit en glömd kontinent, börjar nu göra sig hört både genom den "Trikontinentala konferensen" och genom sitt revolutionära avantgarde, den kubanska revolutionen. Det kommer att få en ännu mycket viktigare uppgift: den att skapa ett andra eller ett tredje eller både ett andra och tredje Vietnam i världen.
Vi måste hålla i minnet att imperialismen är ett världsomspännande system - kapitalismens sista stadium - och att detta system måste krossas i en världsomfattande konflikt. Vår uppgift, de efterblivna och exploaterade folkens uppgift, i denna kamp är att rycka undan grunderna för imperialismen: våra egna förtryckta folk, från vilka den tar sitt kapital, sina råvaror och sin underbetalda arbetskraft, och till vilka den exporterar nytt kapital i form av vapen och industriprodukter, som alla tjänar samma ändamål - att vidmakthålla imperialismens överhöghet och vårt absoluta beroende.
Grundstenen i det strategiska slutmålet - imperialismens krossande - är i själva verket de förtryckta nationernas befriande; och denna befrielse kommer i de flesta fall att genomföras i väpnad kamp, och kommer i vårt Amerika nära nog naturnödvändigt att utmynna i en socialistisk revolution. Och då vi talar om att krossa imperialismen måste vi samtidigt vara medvetna om vad som är dess huvud och hjärta: Nordamerikas Förenta stater.
Med detta perspektiv för ögonen blir vår taktiska målsättning att locka ut fienden ur hans naturliga omgivning och tvinga honom att slåss på platser där förhållandena utmanar och trotsar hans normala levnadsvanor. Vi får inte underskatta vår motståndare; den nordamerikanske soldaten har teknisk kunnighet och understöds av resurser som bör inge oss respekt. Vad som fattas honom är i första hand den av en stor idé betingade viljekraft som hans envisaste motståndare i dag - vietnameserna - i så hög grad äger. Vi kan besegra denna armé endast genom att underminera dess stridsmoral - och detta åstadkommer vi endast genom att om och om igen tillfoga den ständiga och oupphörliga nålstick.
Denna korta antydan om vägen till seger innebär oerhörda offer av folket. Dessa offer får vi inte tveka att begära redan i dag, öppet och utan omsvep, ty de kan kanske komma att visa sig mindre smärtsamma än dem som folken skulle få uthärda om vi gång på gång sökte undvika och uppskjuta kampen för att i stället låta andra kratsa kastanjerna ur elden åt oss.
Det är naturligtvis mycket troligt att det sista land som befriar sig gör detta utan väpnad kamp och på så vis besparar sig de lidanden som imperialisternas långa och grymma krig för med sig. Men kanske är det omöjligt att undvika en sådan väpnad kamp och dess följder i ett världskrig, då lidandena blir lika stora eller större. Vi kan inte förutsäga framtiden, men vi får aldrig ge vika för den ynkliga frestelsen att vara ledare för ett folk som längtar efter frihet men som förnekar den strid som medför friheten och istället väntar på den som en tiggare på en brödkant.
Det är absolut nödvändigt att undvika varje onödigt offer. Därför är det så viktigt att klargöra vilka reella möjligheter Amerika har att frigöra sig på fredlig väg. För oss är lösningen på detta problem given; det kan hända att just dagens läge inte är det fördelaktigaste för att ta upp kampen, men vi har inte rätt att göra oss några illusioner om att kunna vinna frihet utan strid. Och dessa strider kommer inte att vara några gatuslagsmål med stenkastning och tårgasbomber, inte heller några fredliga generalstrejker; inte heller blir det ett ursinnigt folkupplopp som på några dagar krossar de styrande oligarkiernas förtryck; det blir en långvarig, blodig strid, där fronten kommer att gå genom guerillasoldaternas gömställen, tvärs genom städerna, tvärs genom de stridandes egna hem - där fäder, mödrar, syskon och barn kommer att bli lättfångat byte för förtryckarna - tvärs genom den massakrerade bondebefolkningen i byar och städer förstörda av fiendens bomber.
Vi drivs till denna strid; vi kan inte göra annat än att förbereda den och bestämma oss för att börja den.
Vår början blir inte lätt; den kommer att bli ohyggligt svår. Alla oligarkiernas möjligheter till förtryck, brutalitet och demagogi kommer att tas i anspråk mot oss. Vår uppgift blir till en början att överleva; sedan kommer guerillans ständiga exempel att göra sig gällande, i form av vapnens propaganda, som vietnameserna säger, kulornas propaganda och stridernas, som vinns eller förloras men som utkämpas. Det kommer för de fattiga massorna att bli en ständig påminnelse om guerillans oövervinnelighet.
Den nationella stoltheten måste galvaniseras, folket måste förberedas för allt svårare uppgifter, för att motstå ett allt hårdare förtryck, en allt mer ursinnig repression. Hatets betydelse för kampen måste inskärpas, detta outsinliga hat till fienden som driver människan utöver hennes egna gränser och förvandlar henne till en effektiv, våldsam, beräknande och iskall dödsmaskin. Våra soldater måste vara sådana; ett folk utan hat kan inte besegra en brutal fiende.
Kampen måste föras där fienden själv för den: i hans hem, överallt där han äter, sover, njuter och roar sig. Han måste hindras från att få en minuts lugn eller vila utanför sina kaserner, eller ens inom dem. Han måste angripas var han än påträffas; han måste ana ett rasande vilddjur var han än färdas. Då sviktar hans moral. Han kommer att bli än mer bestialisk, men samtidigt kommer förfallet inom honom att visa sig.
Må vi skapa en verklig proletär internationalism, med internationella frivilligbrigader, där den flagga vi strider under skall bli den heliga uppgiften att återlösa mänskligheten, så att detta att dö för Vietnam, Venezuela, Guatemala, Laos, Guinea, Colombia, Bolivia eller Brasilien, för att bara nämna de aktuella krigsskådeplatserna, blir lika ärofullt och lockande för en amerikan som för en asiat, en afrikan eller, varför inte, en europé.
Varje droppe blod som gjutits i ett land under vars fana man inte fötts skänker en erfarenhet som den som överlever sedan har användning för i kampen för sitt eget lands befrielse. Och varje folk som befrias är ett led i kampen för ens eget lands befrielse.
Det är dags att mildra våra inbördes motsättningar och i stället inrikta oss på den gemensamma striden.
Att våldsamma kontroverser skakar den värld som kämpar för friheten vet vi alla, och vi kan inte dölja det. Vi vet också att de nått en sådan skärpa att förhandlingar och förlikning framstår som svåra för att inte säga omöjliga. Att leta efter utvägar att möjliggöra en diskussion som båda motståndarna undflyr är en meningslös uppgift. Men fienden finns där, han slår till varje dag, han hotar med ständigt nya slag, och dessa slag skall förena oss, i dag, i morgon och i övermorgon. Den som först fattar detta och förbereder sig på det nödvändiga enandet kommer att vinna folkens tacksamhet.
Med tanke på den skärpa och oförsonlighet varmed motståndarna försvarar sina positioner kan vi, de fattiga och utarmade, inte ta parti för den ena eller den andra ståndpunkten, även om vi ibland är överens med någon eller några av de åsikter som den ena eller den andra sidan företräder, eller även om vi i huvudsak är mer överens med den ene än med den andre. I kampens stund förblir de former som de nuvarande meningsskiljaktigheterna tar sig en svaghet; men att tro sig kunna övervinna dem med ord är en illusion. Historien kommer att radera ut dem eller ge dem deras rätta förklaring.
I vår värld av kamp måste allt som innebär tvister ifråga om taktik, om metoder att uppnå begränsade målsättningar, analyseras med den respekt andras värderingar är värda. Vad däremot beträffar den stora strategiska målsättningen, imperialismens totala störtande genom väpnad kamp, måste vi vara omedgörliga.
Låt oss sammanfatta våra målsättningar: att krossa imperialismen genom att eliminera dess starkaste bålverk, Nordamerikas Förenta stater; detta genom att använda taktiken att gradvis befria folken, ett och ett eller gruppvis, och driva fienden till en ofördelaktig stridsposition, utanför hans eget territorium, samtidigt som vi likviderar hans underhållsbaser, d.v.s. de underkuvade länderna.
Detta betyder ett långvarigt krig. Och, vi upprepar det än en gång, ett grymt krig. Må ingen bedra sig själv då han inleder det, och må ingen tveka att inleda det av fruktan för de följder det kan medföra för hans eget land. Det är i varje fall praktiskt taget den enda möjligheten till segern.
Vi kan inte slippa undan stundens kallelse. Det visar oss Vietnam, med sitt ständiga exempel på heroism, sitt dagliga, tragiska exempel på strid och död för att en gång nå den slutliga segern.
Där möter imperialismens knektar de svårigheter som det innebär för dem, vana vid nordamerikansk livsföring som de är, att slåss i fiendeland; upplever osäkerheten i att inte kunna röra sig utan känslan att trampa fiendens jord; känner lukten av död som tränger innanför deras försvarslinjer; lever i det oupphörliga medvetandet om omgivningens fientlighet och avsky. Allt detta kommer att få återverkningar inom Förenta staterna: en faktor kommer att uppstå som dämpats av imperialismen när den varit som starkast, nämligen klasskampen inom det egna landet.
Hur ljus, hur nära skulle inte framtiden te sig för oss om två, tre, flera Vietnam blommade på jordens yta, med sina skördar av död och oändliga tragedier, med sin ständiga heroism, med sina oupphörliga slag mot imperialismen, med det tvång det skulle innebära för imperialismen att sprida ut sina styrkor - under det ständigt växande hatet från världens folk!
Och om vi alla vore i stånd att enas, så att våra angrepp bleve kraftigare och mera träffsäkra, så att vår hjälp till de kämpande folken bleve effektivare, hur lysande och nära skulle då inte framtiden te sig!
Om vi, som på en liten punkt på världskartan uppfyller den plikt vi gjort till vår och i denna kamp offrar det lilla vi har att offra, våra liv, om vi i dag eller i morgon stupar på en jordplätt som vi kan kalla vår egen därför att den är indränkt i vårt blod, då må man veta att vi varit fullt medvetna om hur föga betydelse våra handlingar har haft och att vi bara betraktar oss som en liten del av proletariatets stora armé. Men vi är stolta över att av den kubanska revolutionen och dess främste ledares ställningstagande i denna del av världen ha lärt oss detta: "Vad betyder faror och offer för en enda människa eller ett enda folk när hela mänsklighetens öde står på spel!"
Allt vårt handlande är ett enda stridsrop mot imperialismen, och en vädjan till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets främsta fiende: Nordamerikas Förenta stater. Och var än döden må överraska oss är den välkommen om endast detta vårt stridsrop nått någon annans öra, om endast någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra män stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!
[1] I större utsträckning dock först sedan Ngo Dinh Diem tydligt ådagalagt sin avsikt att krossa all opposition mot sitt eget styre (Övers. anm.)