Kamrater! Vår konferens[1] har gått mycket bra. Många frågor har tagits upp under konferensen, och vi har fått reda på många ting. Jag ska nu göra några anmärkningar till frågor som kamraterna har diskuterat.
Vi lever i en period av stor samhällelig förändring. Det kinesiska samhället har under en lång tid genomgått stora förändringar. Försvarskriget mot Japan var en period av stora förändringar, och befrielsekriget var en annan. Men den nuvarande förändringen är till sin karaktär mycket mera djupgående än de tidigare. Vi bygger nu socialismen. Hundratals miljoner människor deltar i rörelsen för den socialistiska omvandlingen. Klassförhållandena förändras i hela landet. Småbourgeoisin inom jordbruk och hantverk och bourgeoisin inom industri och handel har båda undergått en förändring. Det samhälleliga och ekonomiska systemet har förändrats; individuell hushållning har förvandlats till kollektiv hushållning och kapitalistiskt privatägande håller på att omvandlas till socialistiskt allmänt ägande. Dessa väldiga förändringar återspeglas naturligtvis i människors medvetande. Människans samhälleliga' tillvaro bestämmer hennes medvetande. Folk ur skilda klasser, skikt och samhällsgrupper reagerar olika på de stora förändringarna i vårt samhällssystem. Massorna stöder dem ivrigt, för livet självt har bekräftat att socialismen är den enda utvägen för Kina. Att kasta det gamla samhällssystemet överända och att upprätta ett nytt, socialismens system, är en stor kamp, en stor förändring i samhällssystemet och i människors förhållanden till varandra. Det bör framhållas att läget i grunden är gott. Men det nya samhällssystemet har alldeles nyss grundats och kräver tid för att befästas. Tro inte, att det nya systemet kan helt befästas i samma ögonblick som det grundas, ty detta är omöjligt. Det måste befästas steg för steg. För att uppnå dess slutgiltiga befästande är det nödvändigt, inte blott att genomföra landets socialistiska industrialisering och att framhärda i den socialistiska revolutionen på den ekonomiska fronten, utan även att ständigt bedriva en mödosam socialistisk revolutionär kamp och en socialistisk skolning på de politiska och ideologiska fronterna. Dessutom krävs olika bidragande internationella faktorer. I Kina kommer kampen för att befästa det socialistiska systemet, kampen för att avgöra huruvida socialismen eller kapitalismen ska råda, fortfarande att ta en lång historisk period i anspråk. Men vi bör alla inse, att det nya systemet, socialismen, otvivelaktigt kommer att befästas. Vi kan förvisso bygga en socialistisk stat med modern industri, modernt jordbruk och modern vetenskap och kultur. Detta är det första jag vill fastslå.
För det andra, låt oss betrakta läget beträffande de intellektuella i vårt land. Ingen exakt statistik finns över antalet intellektuella i Kina. Man beräknar att det finns ungefär fem miljoner av alla slag, omfattande både högre och vanliga intellektuella. Av dessa fem miljoner är den överväldigande majoriteten patriotiska, älskar vår folkrepublik och är villiga att tjäna folket och den socialistiska staten. Ett litet antal tycker inte riktigt om socialismen och är inte särskilt tillfreds. De är fortfarande skeptiska när det gäller socialismen, men de är patrioter när de ställs inför imperialismen. Antalet intellektuella som är fientligt inställda till vår stat är mycket litet. De tycker inte om vår stat, det vill säga proletariatets diktatur, och trånar efter det gamla samhället. Närhelst en möjlighet uppstår, kommer de att ställa till bråk och söka störta kommunistiska partiet och återställa det gamla Kina. I valet mellan den proletära och den borgerliga vägen, mellan den socialistiska och den kapitalistiska vägen, väljer dessa människor envetet att följa den sistnämnda. I verkligheten är denna väg omöjlig, och därför är de i verkligheten redo att kapitulera för imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. Sådana människor hittas i politiska kretsar och i industriella och kommersiella, kulturella och undervisnings-, vetenskapliga, teknologiska och religiösa kretsar, och de är ytterligt reaktionära. De uppgår till endast 1 eller 2 eller 3 procent av de fem miljonerna intellektuella. Den överväldigande majoriteten eller gott och väl över 90 procent av de totalt fem miljonerna, stöder i varierande grad det socialistiska systemet. Många av dem är ännu inte helt klara över hur de ska arbeta under socialismen och hur de ska förstå, handskas med och lösa många nya problem.
Vad de fem miljonerna intellektuellas inställning till marxismen beträffar, kan man säga att över 10 procent, kommunisterna och sympatisörerna inberäknade, är ganska hemmastadda i marxismen och tar en fast ståndpunkt - proletariatets ståndpunkt. Bland de fem miljonerna utgör de en minoritet, men de är kärnan och en mäktig kraft. Majoriteten önskar att studera marxismen och har redan lärt en smula men de är ännu inte bekanta med den. En del av dem har ännu tvivel, deras ståndpunkt är ännu inte fast, och de vacklar i stunder av påfrestning. Denna del av de intellektuella, som utgör majoriteten av de fem miljonerna, befinner sig fortfarande i ett övergångsläge. Det antal som starkt motsätter sig marxismen eller är fientliga mot den är mycket litet. En del människor är i själva verket oense med marxismen, även om de inte öppet säger det. Det kommer att finnas folk av detta slag en lång tid framöver, och vi bör tillåta dem att vara oense. Ta till exempel en del idealister. De kan stöda socialismens politiska och ekonomiska system men ta avstånd från den marxistiska världsåskådningen. Detsamma gäller för patriotiskt folk i religiösa kretsar. De är teister och vi är ateister. Vi kan inte tvinga dem att acceptera den marxistiska världsåskådningen. I korthet kan de fem miljonerna intellektuellas inställning till marxismen sammanfattas som följer: De som stöder marxismen och är ganska hemmastadda i den är en minoritet, de som går emot den är också en minoritet. Majoriteten stöder marxismen men är inte hemmastadda i den och de stöder den i olika grad. Här kan vi särskilja tre olika slag av ståndpunkter: den resoluta, den vacklande och den antagonistiska. Och denna situation kommer obestridligen att fortsätta en lång tid framöver. Om vi underlåter att erkänna detta faktum kommer vi att ställa alltför stora krav på andra och samtidigt ställa alltför små uppgifter för oss själva. Våra kamrater i propagandaarbetet har uppgiften att sprida marxismen. Detta bör göras steg för steg och göras väl, så att folk villigt kommer att acceptera den. Vi kan inte tvinga folk att acceptera marxismen, vi kan endast övertyga dem. Om ett ganska stort antal av våra intellektuella under en period av flera femårsplaner accepterar marxismen och skaffar sig ett ganska gott grepp om den genom sitt arbete och levnadssätt, genom klasskampens praktik, genom produktion och vetenskaplig verksamhet, är det bra. Och detta är vad vi hoppas ska ske.
För det tredje, har vi frågan om de intellektuellas omdaning. Vårt land är kulturellt underutvecklat. För ett stort land som vårt är fem miljoner intellektuella för litet. Utan intellektuella kan vårt arbete inte göras väl, och vi bör därför göra ett gediget arbete för att enas med dem. Det socialistiska samhället omfattar i huvudsak tre grupper av människor: arbetarna, bönderna och de intellektuella. Intellektuella är hjärnans arbetare. Deras arbete står i folkets tjänst, det vill säga i arbetarnas och böndernas tjänst. Vad det gäller majoriteten av de intellektuella kan de tjäna det nya Kina såsom de tjänade det gamla och tjäna proletariatet såsom de tjänade bourgeoisin. När de intellektuella tjänade det gamla Kina, gjorde vänsterflygeln motstånd, centern vacklade och endast högerflygeln stod fast. Nu, när det gäller att tjäna det nya samhället, är situationen omvänd. Vänsterflygeln är resolut, centern vacklar (denna vacklan i det nya samhället skiljer sig från den som förekom i det gamla samhället), och högerflygeln gör motstånd. Dessutom är de intellektuella fostrare. Våra tidningar undervisar folket varje dag. Våra författare och konstnärer, vetenskapsmän och tekniker, professorer och lärare undervisar allesammans studerande, undervisar folket. Eftersom de är fostrare och lärare, måste de själva först bli undervisade. Detta gäller så mycket mera i den nuvarande perioden av stora förändringar i samhällssystemet. De har fått en del marxistisk undervisning under de senaste åren, och några har studerat mycket hårt och gjort stora framsteg. Men majoriteten har fortfarande en lång väg att gå innan de fullständigt kan ersätta den borgerliga världsåskådningen med den proletära. En del människor har läst några marxistiska böcker och anser sig vara ganska lärda, men det som de har läst har inte trängt in på djupet, har inte slagit rot i deras hjärnor, följaktligen vet de inte hur de ska använda det och deras klasskänslor förblir desamma som förr, Andra är mycket övermodiga, och sedan de lärt sig några fraser ur böcker, anser de att de är något och gör sig mycket viktiga. Men närhelst det blåser upp till storm, intar de en hållning som markant skiljer sig från den som arbetarna och flertalet av bönderna visar. De vacklar, medan de senare står fast, de slingrar sig, medan de senare är rättframma. Därför är det fel att anta att personer som undervisar andra inte längre har behov av att själva bli undervisade, inte längre behöver studera och att socialistisk omdaning innebär att omdana andra - godsägarna, kapitalisterna och de individuella producenterna - men inte de intellektuella. Även de intellektuella behöver omdanas, och inte blott de som inte har ändrat sin grundinställning, alla behöver studera och omdanas. Jag säger ”alla” och detta innefattar oss som här är närvarande. Förhållandena förändrar sig ständigt, och för att anpassa sitt tänkande till de nya förhållandena måste man studera. Till och med de som har ett bättre grepp om marxismen och har en relativt fast proletär ståndpunkt måste fortsätta att studera, måste suga upp det nya och studera nya problem. Om de intellektuella inte befriar sina hjärnor från det som är osunt, kan de inte åta sig uppgiften att undervisa andra. Naturligtvis måste vi lära samtidigt som vi undervisar och vara elever samtidigt sons vi tjänar som lärare. För att bli en god lärare måste man först vara en god elev. Det finns många saker som inte kan läras enbart från böcker, man måste lära av dem som står i produktionen, av arbetarna, av de fattiga och lägre mellanbönderna och i skolorna av eleverna, av dem man undervisar. Enligt min uppfattning är de flesta av våra intellektuella villiga att lära. Det är vår uppgift att hjälpa dem varmhjärtat och på rätt sätt, på grundval av deras villighet att studera. Vi får inte tillgripa tvång och tvinga dem att studera.
För det fjärde, har vi frågan om att förena de intellektuella med massorna av arbetare och bönder. Eftersom de intellektuellas uppgift är att tjäna arbetarnas och böndernas massor, måste de först och främst känna dem och vara hemmastadda i deras liv, deras arbete och idéer. Vi uppmuntrar de intellektuella att gå ut bland massorna, att bege sig till fabrikerna och byarna. Det är mycket illa om ni aldrig i ert liv träffar en arbetare eller bonde. Våra regeringstjänstemän, författare, konstnärer, lärare och de som arbetar med vetenskaplig forskning bör ta varje tillfälle att komma arbetarna och bönderna nära. En del kan fara till fabriker eller byar bara för att se sig omkring; detta kan man kalla ”att se på blommorna från hästryggen”, och det är bättre än ingenting. Andra kan stanna där i några månader, företa undersökningar och skaffa sig vänner; detta kan man kalla ”att stiga av hästen för att titta på blommorna”. Andra åter kan stanna och bo där under avsevärd tid, låt oss säga två-tre år eller ännu längre; detta kan man kalla ”att slå sig ner”. En del intellektuella lever bland arbetarna och bönderna, till exempel industriteknikerna i fabrikerna och jordbruksteknikerna och lantbruksskolelärarna på landsbygden. De bör göra sitt arbete väl och förena sig med arbetarna och bönderna. Vi bör skapa en stämning, där det faktiskt blir en vana att ”komma arbetarna och bönderna nära”. Vi bör med andra ord ha ett stort antal intellektuella som gör så. Inte alla naturligtvis, en del är av olika skäl förhindrade att fara, men vi hoppas att så många som möjligt kommer att fara ut. De kan inte fara alla på en gång, men de kan fara i grupper vid olika tillfällen. När vi var i Yenan förr i tiden hade de intellektuella tillfälle att komma i direkt kontakt med arbetarna och bönderna. Många av de intellektuella i Yenan var mycket förvirrade i sitt tänkande och kom fram med allsköns konstiga argument. Vi höll ett forum och tillrådde dem att bege sig ut bland massorna. Senare var det många som begav sig ut, och resultaten blev mycket goda. Inte förrän de bokliga kunskaperna hos en intellektuell förenats med praktiken, är de fullständiga och de kan sannerligen vara mycket bristfälliga. Det är huvudsakligen genom att läsa böcker som de intellektuella får del av våra föregångares erfarenheter. Naturligtvis är det nödvändigt att läsa böcker, men i sig självt löser det inga problem. Man måste studera det faktiska läget, undersöka praktiska erfarenheter och konkret material och bli vän med arbetarna och bönderna. Att bli vän med arbetarna och bönderna är inte lätt. Till och med nu, när folk far ut till fabrikerna och byarna, blir resultaten bra i vissa fall men inte i andra. Vad det här rör sig om, är en fråga om ståndpunkt och inställning, det vill säga om ens världsåskådning. Vi förespråkar att ”låta hundra åsiktsriktningar tävla”, och inom varje lärdomsgren kan det finnas många åsiktsriktningar och tendenser, men då det gäller världsåskådningen finns det i dag i grunden endast två riktningar, den proletära och den borgerliga. Det är antingen den ena eller den andra, den proletära eller den borgerliga världsåskådningen.
Den kommunistiska världsåskådningen är proletariatets och ingen annan klass' världsåskådning. De flesta av våra nuvarande intellektuella kommer från det gamla samhället och från icke-arbetande familjer. Också de som kommer från arbetar- eller bondefamiljer är fortfarande borgerliga intellektuella på grund av att den utbildning de fått före befrielsen var en borgerlig utbildning och deras världsåskådning var i grunden borgerlig. Om de inte gör sig av med den gamla och ersätter den med den proletära världsåskådningen, kommer de fortfarande att skilja sig från arbetarna och bönderna ifråga om sin synpunkt, ståndpunkt och känslor och kommer att vara som fyrkantiga pluggar i runda hål. Arbetarna och bönderna kommer inte att öppna sina hjärtan för dem. Om de intellektuella förenar sig med arbetarna och bönderna och blir vänner med dem, kan den marxism som de lärt sig ur böcker verkligen bli deras egen. För att få ett riktigt grepp om marxismen måste man lära den inte bara ur böcker utan främst genom klasskamp, genom praktiskt arbete och nära förbindelser med arbetarnas och böndernas massor. När våra intellektuella, förutom att ha läst några marxistiska böcker, också förvärvat en viss förståelse genom nära förbindelser med arbetarnas och böndernas massor och genom sitt eget praktiska arbete, kommer vi alla att tala samma språk, inte endast patriotismens och det socialistiska systemets gemensamma språk, utan antagligen även den kommunistiska världsåskådningens gemensamma språk. Om detta sker, kommer vi alla säkerligen att arbeta mycket bättre.
För det femte, har vi korrigeringen. Korrigering betyder att rätta sitt sätt att tänka och sin arbetsstil. Korrigeringsrörelser genomfördes inom det kommunistiska partiet under försvarskriget mot Japan, under Befrielsekriget och under första tiden efter Folkrepubliken Kinas grundande.[2] Nu har kommunistiska partiets Centralkommitté beslutat om ännu en korrigering inom partiet, vilken ska sättas igång i år. Folk som inte tillhör partiet kan delta i den, men de behöver inte göra det om de inte vill. Huvudsaken i denna korrigeringsrörelse är att kritisera följande tre fel i sättet att tänka och i arbetsstilen - subjektivism, byråkrati och sekterism. Liksom i korrigeringsrörelsen under försvarskriget mot Japan, kommer metoden denna gång att bli att först studera ett antal dokument, och sedan på grundval av detta studium undersöka sitt eget tänkande och arbete och utveckla kritik och självkritik för att avslöja brister och fel och främja det som är riktigt och bra. A ena sidan måste vi vara stränga och genomföra kritik och självkritik av brister och fel på ett allvarligt sätt och inte ytligt och rätta dem. A andra sidan, får vi inte vara bryska, utan måste följa principen att ”lära av begångna misstag för att undvika framtida och bota sjukdomen för att rädda patienten” och vi måste bekämpa metoden att ”ta kål på folk med ett enda slag”.
Vårt parti är stort, ärorikt och har en riktig linje. Detta måste fastställas som faktum. Men vi har fortfarande brister, och detta måste också fastställas som ett faktum. Vi ska inte bejaka allt, utan endast det som är riktigt. På samma gång ska vi inte förkasta allt, utan endast det som är fel. Våra framgångar är huvudsaken i vårt arbete. Ändå finns det fortfarande inte så få brister och fel. Därför behöver vi en korrigeringsrörelse. Kommer det att undergräva vårt partis prestige om vi kritiserar vår egen subjektivism, byråkrati och sekterism? Jag tror inte det. Tvärtom kommer det att öka vårt partis prestige. Korrigeringsrörelsen under försvarskriget mot Japan bevisade detta. Den förhöjde vårt partis, våra partikamraters och våra äldre kadrers prestige, och den satte också de nya kadrerna i stånd att göra stora framsteg. Vem var rädd för kritik, Kuomintang eller kommunistiska partiet? Kuomintang. Det förbjöd kritik, men detta räddade det inte undan dess slutliga nederlag. Kommunistiska partiet fruktar inte kritik, ty vi är marxister, sanningen är på vår sida och de avgörande massorna, arbetarna och bönderna, är på vår sida. Som vi brukade säga, korrigeringsrörelsen är ”en utbredd rörelse för marxistisk fostran”.[3] Korrigering innebär att hela partiet studerar marxismen genom kritik och självkritik. Vi kan förvisso lära mer om marxismen under korrigeringsrörelsens förlopp.
Kinas omvandling och uppbygge är för sin ledning beroende av oss. När vi har korrigerat vårt sätt att tänka och vår arbetsstil kommer vi att uppvisa större initiativ i vårt arbete, bli skickligare och arbeta bättre. Vårt land behöver många människor som helhjärtat tjänar folket och socialismens sak och som är beslutna att genomföra förändringar. Vi kommunister bör alla vara folk av detta slag. I det gamla Kina var det ett brott att tala om reformer, och de som gjorde sig skyldiga därtill blev halshuggna eller kastades i fängelse. Ändå fanns det beslutsamma reformatorer som utan fruktan publicerade böcker och tidningar, undervisade och organiserade folket och okuvligt utkämpade strider under alla slags svårigheter. Folkets demokratiska diktatur har banat vägen för vårt lands snabba ekonomiska och kulturella utveckling. Det har bara gått några år sedan vår stat upprättades och ändå kan folk redan se att ekonomin, kulturen, undervisningen och vetenskapen blomstrar som aldrig förr. När vi kommunister bygger det nya Kina fruktar vi inga som helst svårigheter. Men vi kan inte göra detta ensamma. Vi behöver en hel del icke-partifolk med höga ideal som är redo att oförväget slåss tillsammans med oss för att omvandla och bygga vårt samhälle i riktning mot socialismen och kommunismen. Det är en mödosam uppgift att säkerställa bättre levnadsförhållanden för Kinas hundratals miljoner människor och att bygga upp vårt ekonomiskt och kulturellt efterblivna land till ett välmående och mäktigt land med en hög kulturnivå. Det är just för att vi ska kunna ta oss an denna uppgift på ett bättre sätt, och kunna arbeta bättre tillsammans med alla som inte tillhör partiet men drivs av höga ideal och är beslutna att genomföra reformer, som vi både nu och i framtiden måste genomföra korrigeringsrörelser och ständigt göra oss kvitt allt som är fel. Verkliga materialister är utan fruktan; vi hoppas att alla våra medkämpar ska modigt axla de uppgifter de ansvarar för och övervinna alla svårigheter utan att frukta vare sig bakslag eller smädelser och inte heller dra sig för att kritisera oss kommunister och ge oss sina förslag. ”Den som inte fruktar döden från ettusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen” - detta är den oövervinneliga anda som behövs i vår kamp för att bygga socialismen och kommunismen. För vår del bör vi kommunister skapa förhållanden som hjälper dem som samarbetar med oss, upprätta goda, kamratliga förbindelser med dem i vårt gemensamma arbete och enas med dem i vår gemensamma kamp.
För det sjätte gäller det frågan om ensidigheten. Ensidighet betyder att tänka i absoluta begrepp, det vill säga att närma sig problemen på ett metafysiskt sätt. När vi bedömer vårt arbete, är det ensidigt att se allting antingen som helt positivt eller helt negativt. Det finns en hel del folk inom kommunistiska partiet och väldigt många utanför som gör just så. Att se allting som positivt, är att se endast det goda och inte det dåliga, och att tolerera endast beröm och ingen kritik. Att tala som om vårt arbete vore bra i varje avseende strider mot fakta. Det är inte sant att allting är bra; det finns fortfarande brister och misstag. Men det är inte heller sant, att allting är dåligt, och detta strider likaledes mot fakta. Här behövs analys. Att förneka allting är att, utan att ha gjort någon analys, tro att ingenting har gjorts väl och att det stora arbetet med det socialistiska uppbygget, den stora kamp i vilken hundratals miljoner människor deltar, är en enda röra utan något som är värt att prisa. Trots att det finns en skillnad mellan de många människor, som hyser sådana synpunkter och de som är fientliga mot det socialistiska systemet, är dessa synpunkter mycket felaktiga och skadliga och tjänar endast till att göra folk nedslagna. Det är fel att bedöma vårt arbete antingen ur den synpunkten att allting är positivt eller ur den att allting är negativt. Vi bör kritisera de människor som närmar sig problemen på ett sådant ensidigt sätt, men naturligtvis, när vi kritiserar dem bör vi hjälpa dem och hålla fast vid principen att ”lära av begångna misstag för att undvika framtida och bota sjukdomen för att rädda patienten”.
En del människor säger: Eftersom det ska bli en korrigeringsrörelse, och eftersom alla kommer att ombedjas att lufta sina åsikter, blir ensidighet oundviklig, och när ni därför manar till att eliminera ensidighet, förefaller det som om ni i själva verket inte vill att folk ska säga sin mening. Är detta påstående riktigt? Det är naturligtvis svårt för alla att undvika varje spår av ensidighet. Folk undersöker och behandlar alltid problem och uttrycker sina åsikter i ljuset av sina egna erfarenheter, och därför visar de ibland oundvikligen en smula ensidighet. Ska vi då inte be dem, att undan för undan övervinna sin ensidighet och att betrakta problemen på ett relativt allsidigt sätt? Det bör vi, enligt min mening. Annars skulle vi stagnera, vi skulle godta ensidighet och motverka hela syftet med korrigeringen, om vi inte ställde kravet att allt fler människor från dag till dag och från år till år bör betrakta problemen på ett relativt allsidigt sätt. Ensidighet är ett brott mot dialektiken. Vi vill successivt sprida dialektiken och uppmana alla att steg för steg lära sig använda den vetenskapliga dialektiska metoden. Några av de artiklar som nu publiceras är enormt pompösa men saknar allt innehåll, all analys av problemen och varje spår av förnuftigt argument, och de kan inte övertyga någon. Det bör bli färre och färre dylika artiklar. När man skriver en artikel, ska man inte hela tiden tänka: ”Vilket skinande ljus jag är!”, utan man bör betrakta sina läsare såsom sina jämlikar. Ni må ha deltagit i revolutionen under lång tid, men säger ni något som är felaktigt kommer folk i alla fall att vederlägga er. Ju mer ni kråmar er, desto mindre kommer folk att tåla det, och desto mindre lust har de att läsa era artiklar. Vi bör utföra vårt arbete hederligt, analysera saker och ting konkret, skriva artiklar som övertygar och aldrig skrämma folk genom att posera.
Somliga säger, att medan ensidighet kan undvikas i en längre artikel, är den oundviklig i en kort uppsats. Måste en kort uppsats alltid vara ensidig? Som jag just sagt, är det vanligen svårt att undvika ensidighet, och det är ingen fara, om ett visst mått av ensidighet smyger sig in. Om alla tvingades att betrakta problemen på ett absolut allsidigt sätt skulle kritiken hämmas. Ändå uppmanar vi alla att försöka nalkas problemen på ett relativt allsidigt sätt och försöka undvika ensidighet i både långa och korta artiklar, inklusive korta uppsatser. Somliga resonerar: Hur är det möjligt att företa analys i en uppsats på några hundra eller ett-två tusen ord? Jag frågar: Varför inte? Gjorde inte Lu Hsun det? Den analytiska metoden är dialektisk. Med analys avser vi analys av motsättningarna inom tingen. Och en hållbar analys är omöjlig utan en intim kännedom om livet och utan verklig insikt i de dithörande motsättningarna. Lu Hsuns senare uppsatser är så genomträngande och kraftfulla och ändå så fria från ensidighet, just därför att han då fått grepp om dialektiken. En del av Lenins artiklar kan också kallas korta uppsatser, de är satiriska och bitande men utan ensidighet. Nästan alla Lu Hsuns uppsatser riktades mot fienden, en del av Lenins uppsatser riktades mot fienden och andra mot kamrater. Kan Lu Hsuns typ av uppsats användas mot fel och brister inom folkets led? Det tror jag den kan. Naturligtvis måste vi göra skillnad mellan fienden och oss, och vi får inte inta en antagonistisk hållning gentemot kamrater och behandla dem som vi skulle behandla fienden. Då man tar till orda, måste man vara besjälad av en ivrig önskan att skydda folkets sak och att höja dess politiska medvetenhet, och det får inte förekomma något förlöjligande eller några angrepp i ens framställning.
Men tänk, om man inte vågar skriva? Somliga säger att de inte vågar skriva ens då de har något att säga, av fruktan att stöta folk och få kritik. Jag tror att sådana betänkligheter kan kastas åt sidan. Vi har ett demokratiskt folkstyre och det ger gynnsamma betingelser för de som skriver i folkets tjänst. Politiken att ”låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla” erbjuder ytterligare garantier för konstens och vetenskapens blomstring. Om det ni säger är riktigt, behöver ni inte frukta kritiken, och ni kan ytterligare förklara era riktiga synpunkter genom debatt. Om det ni säger är fel, kan kritiken hjälpa er att rätta era misstag, och det är inget ont i det. I vårt samhälle är militant revolutionär kritik och motkritik den sunda metod som används för att avslöja och lösa motsättningar, utveckla konst och vetenskap och tillförsäkra oss framgång i allt vårt arbete.
För det sjunde, ska vi ”öppna på vid gavel” eller ska vi ”hålla igen”? Detta är en fråga om politik. ”Låt hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla” är en såväl långsiktig som grundläggande politik, den är inte bara en tillfällig linje. I diskussionen fanns det kamrater som uttryckte ogillande av politiken att ”hålla igen”, och jag tror att den åsikten är den rätta. Partiets Centralkommitté är av den åsikten att vi måste ”öppna på vid gavel”, inte ”hålla igen”.
När det gäller att leda vårt land kan två alternativa metoder användas, med andra ord, två alternativa riktlinjer - att ”öppna på vid gavel” eller att ”hålla igen”. Att ”öppna på vid gavel” betyder, att låta alla människor fritt ge uttryck för sina åsikter, så att de vågar tala, vågar kritisera och vågar debattera. Det betyder att inte vara rädd för felaktiga åsikter eller något giftigt. Det betyder att uppmuntra diskussion och kritik bland människor som hyser olika åsikter, att tillåta frihet både för kritik och motkritik. Det betyder att inte undertrycka felaktiga åsikter utan övertyga folk genom att resonera med dem. Att ”hålla igen” betyder att förbjuda folk att ge luft åt avvikande meningar eller att uttrycka felaktiga idéer och att ”ta kål på dem med ett enda slag” om de gör det. Detta är sättet att förvärra snarare än att lösa motsättningar. Att ”öppna på vid gavel” eller att ”hålla igen” - vi måste välja den ena eller den andra av dessa två linjer. Vi väljer den förra, eftersom denna är politiken som kommer att bidra till att befästa vårt land och utveckla vår kultur.
Vi är beredda att använda politiken att ”öppna på vid gavel” för att ena oss med de flera miljonerna intellektuella och omvandla deras nuvarande åskådning. Som jag ovan sagt vill den överväldigande majoriteten av de intellektuella i vårt land göra framsteg och omdana sig, och de är fullt kapabla att omdana sig. I detta sammanhang kommer den politik vi antar att spela en väldig roll. Frågan om de intellektuella är framför allt en ideologisk fråga, och det är inte till någon hjälp, utan tvärtom skadligt, att ta till klumpiga och despotiska åtgärder för att lösa ideologiska frågor. De intellektuellas omdaning och i synnerhet förändringen av deras världsåskådning är en process som kräver en lång tidsperiod. Våra kamrater måste fatta, att en ideologisk omvandling innebär långvarigt, tålmodigt och noggrant arbete, och de får inte försöka att ändra människors ideologi, som skapats under en decennier omfattande livstid, genom några få föreläsningar eller genom att hålla några få möten. övertalning, inte tvång, är det enda sättet att övertyga dem. Tvång kommer aldrig att resultera i att de övertygas. Att försöka övertyga dem med våld går helt enkelt inte. Detta slags metod är tillåtlig endast gentemot fienden, men absolut otillåtlig gentemot kamrater eller vänner. Men om vi då inte förmår övertyga andra? Då måste vi lära oss. Vi måste lära oss att besegra felaktiga idéer genom debatt och resonemang.
”Att låta hundra blommor blomma” är sättet att utveckla konsterna, och ”att låta hundra åsiktsriktningar tävla” är sättet att utveckla vetenskapen. Denna politik är inte bara en bra metod att utveckla vetenskapen och konsten, utan utgör, om man tillämpar den vittgående, en bra metod för att utföra allt vårt arbete. Den kan hjälpa oss att göra färre fel. Det finns många ting som vi inte förstår och därför är oförmögna att gripa oss an, men genom debatt och kamp kommer vi att förstå dem och lära hur vi ska gripa oss an dem. Sanningen utvecklas genom debatt mellan olika åsikter. Samma metod kan användas på allt som är giftigt och antimarxistiskt, ty marxismen kommer att utvecklas i kampen mot det. Detta är utveckling genom motsatsernas kamp, utveckling i överensstämmelse med dialektiken.
Har inte folk diskuterat det sanna, det goda och det sköna i alla tider? Deras motsatser är det falska, det onda och det fula. Det förra skulle inte finnas utan det senare. Sanning står i motsättning till lögn. I samhället såväl som i naturen splittras varje enhet oundvikligen i sina olika delar, det finns skillnader endast i innehåll och form under olika konkreta betingelser. Det kommer alltid att finnas falska och fula företeelser. Det kommer alltid att finnas sådana motsatser som rätt och fel, gott och ont, vackert och fult. Detsamma gäller välluktande blomster och giftiga ogräs. Förhållandet dem emellan är ett förhållande av motsatsers enhet och kamp. Åtskiljande kan inte förekomma utan kontraster. Det kan inte bli tal om utveckling utan åtskiljande och kamp. Sanningen utvecklas i sin kamp mot lögnen. Så utvecklas marxismen. Marxismen utvecklas i kampen mot borgerlig och småborgerlig ideologi, och det är bara genom kamp som den kan utvecklas.
Vi är anhängare av politiken att ”öppna på vid gavel”; hittills har det snarare varit för litet än för mycket av denna politik. Vi får inte vara rädda för att öppna på vid gavel och vi bör inte heller frukta kritik och giftiga ogräs. Marxismen är vetenskaplig sanning, den fruktar ingen kritik och kan inte besegras med kritik. Detsamma gäller kommunistiska partiet och folkregeringen, de fruktar ingen kritik och kan inte besegras av den. Det kommer alltid att finnas en del saker som är fel, och det är ingenting att vara rädd för. Nyligen har en del vålnader och odjur framträtt på scenen. En del kamrater blev mycket bekymrade när de såg detta. Enligt min åsikt spelar en liten smula sådant ingen större roll. Inom några årtionden kommer dylika vålnader och odjur att helt försvinna från scenen, och ni kommer inte att kunna se dem även om ni önskar det. Vi måste främja det som är rätt och bekämpa det som är fel, men vi får inte bli rädda om människor kommer i kontakt med det som är fel. Inga problem kan lösas enbart genom att utfärda administrativa order, som förbjuder folk att ha kontakt med förvända och onda företeelser och med felaktiga idéer eller förbjuder dem att se vålnader och odjur på scenen. Naturligtvis förespråkar jag inte att sådana ting ska spridas, jag säger bara att ”några få av dem spelar ingen större roll”. Det är inte alls konstigt, att felaktiga saker existerar, och detta bör heller inte orsaka fruktan, i själva verket kommer detta att lära folk att kämpa mot dem bättre. Inte ens stora stormar ska vi frukta. Det är just i stora stormar som det mänskliga samhället utvecklas.
I vårt land kommer borgerlig och småborgerlig ideologi, antimarxistisk ideologi, att fortsätta att finnas till under lång tid. I grunden har det socialistiska systemet upprättats i vårt land. Vi har vunnit den grundläggande segern genom att omvandla äganderätten till produktionsmedlen, men vi har ännu inte vunnit full seger på de politiska och ideologiska fronterna. På det ideologiska området har frågan om vem som ska vinna i kampen mellan proletariatet och bourgeoisin ännu inte blivit verkligt av gjord. Vi måste fortfarande föra en långvarig kamp emot borgerlig och småborgerlig ideologi. Det är fel att inte förstå detta och att ge upp den ideologiska kampen. Alla felaktiga idéer, alla giftiga ogräs, alla vålnader och odjur måste underkastas kritik; i intet fall bör de tillåtas att sprida sig obehindrade. Kritiken bör emellertid vara helt och fullt genomtänkt, analyserande och övertygande och inte grov, byråkratisk, metafysisk eller dogmatisk.
Under lång tid har folk nu riktat en mängd kritik mot dogmatismen. Detta är som det ska vara. Men de försummar ofta att kritisera revisionismen. Både dogmatism och revisionism går tvärtemot marxismen. Marxismen måste förvisso gå framåt, den måste utvecklas jämsides med praktikens utveckling och kan inte stå stilla. Den skulle bli livlös om den förblev stillastående och stereotyp. Marxismens grundläggande principer får emellertid aldrig brytas, annars kommer fel att begås. Det är dogmatism att närma sig marxismen från en metafysisk ståndpunkt och anse den som någonting stelt. Det är revisionism att förneka marxismens grundläggande principer och dess allmängiltiga sanning. Revisionismen är en form av borgerlig ideologi. Revisionisterna förnekar skillnaderna mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatets diktatur och bourgeoisins diktatur. Vad de förespråkar är i verkligheten inte den socialistiska linjen utan den kapitalistiska linjen. Under nuvarande förhållanden är revisionismen mera ödeläggande än dogmatismen. En av våra viktiga aktuella uppgifter på den ideologiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen.
För det åttonde och sista, måste partikommittéerna i provinserna, municipen och de autonoma områdena gripa sig an frågan om ideologin. Detta är den punkt som några av kamraterna här ville att jag skulle beröra. På många platser har partikommittéerna ännu inte tagit itu med frågan om ideologin, eller har gjort mycket litet i detta avseende. Huvudskälet är att de är upptagna. Men de måste gripa sig an frågan. Med ”gripa sig an” menar jag att den måste sättas på dagordningen och studeras. Massornas väldiga, stormiga klasskamp som kännetecknade de tidigare revolutionära perioderna har huvudsakligen avslutats, men det pågår fortfarande klasskamp – huvudsakligen på de politiska och ideologiska fronterna - och den är till och med mycket skarp. Frågan om ideologin har nu blivit mycket viktig. Förstesekreterarna i partikommittéerna på alla orter bör personligen gripa sig an denna fråga, som kan lösas korrekt först då de ägnat den allvarlig uppmärksamhet och trängt in i den. På alla orter bör möten om propagandaarbete, liknande vårt möte här, sammankallas för att diskutera lokalt ideologiskt arbete och alla besläktade problem. Sådana möten bör besökas, inte bara av partikamrater utan också av folk utanför partiet, och därtill av personer som har avvikande uppfattningar. Detta är bara bra och som erfarenheterna från vårt möte här visat, kan ingen skada uppstå därav.
[1] Kinas kommunistiska partis rikskonferens om propagandaarbete hölls av partiets Centralkommitté i Peking från den 6 till den 13 mars 1957. Över 380 ledande kadrer inom partiets propaganda-, kultur- och undervisningsavdelningar på central och provins- (eller municipal-)nivå deltog. Därutöver var mer än ett hundra människor utanför partiet inbjudna från olika departement och institutioner inom vetenskapen, undervisningen, litteraturen och konsten samt pressen.
[2] Korrigeringsrörelsen under försvarskriget mot Japan bedrevs 1942 i stor omfattning i partiorganisationerna i Yenan och andra antijapanska basområden för att bekämpa subjektivismen, sekterismen och stereotypt skriveri. Korrigeringen under befrielsekriget var en rörelse för partiets konsolidering, som i stor omfattning bedrevs i partiorganisationerna i de befriade områdena år 1948 i samband med rörelsen för jordreformen. Korrigeringen strax efter grundandet av Folkrepubliken Kina genomfördes inom hela partiet år 1950 efter den landsomfattande segern i syfte att intensifiera skolningen av de många nya partimedlemmarna och ändra deras orena ideologi och att övervinna den självbelåtenhet och den kommandobetonade arbetsstil som började sprida sig bland gamla partimedlemmar till följd av segern.
[3] Se ”Om arméns produktion för sitt eget underhåll och om betydelsen av de stora rörelserna för korrigering och produktion”, Valda verk av Mao Tsetung, band III, s. 264 o. f.