FÖRORD TILL ”DENNA SOCKEN BLEV KOOPERATIV PÅ TVÅ ÅR”[2]
December 1955
Alla de som inte tror, att det är möjligt att inom tre år uppnå en kooperation av ett lägre stadium i ett område (kooperation inom tre år var den paroll som framfördes av massorna men kritiserades av opportunisterna), och alla de som inte tror, att det är möjligt för de senare befriade områdena att uppnå kooperation på samma gång som de tidigare befriade, var goda och ta en titt på denna socken i Kunshans härad, provinsen Kiangsu! Här har hela socknen blivit kooperativ, inte på tre år utan på två. Detta är inte något gammalt befriat område, utan till 100 procent ett nytt befriat område. Och det går med stormsteg före många av de gamla befriade områdena. Vad kan ni göra åt det? Hålla det tillbaka? Naturligtvis inte. Opportunisterna har inget annat val än att medge sitt nederlag. Massorna har en potentiellt outtömlig entusiasm för socialismen. De som i en revolutionär period bara kan följa den gamla rutinen är helt oförmögna att se denna entusiasm. De är blinda och allt är mörkt framför dem. Ibland går de så långt att de förväxlar rätt och fel och vänder upp och ned på tingen. Har vi inte träffat på tillräckligt med personer av denna typ? De som helt enkelt följer den gamla rutinen, underskattar ständigt folkets entusiasm. Framkommer det något nytt, ogillar de det alltid och skyndar sig att bekämpa det. Efteråt måste de erkänna sitt nederlag och göra en smula självkritik. Men nästa gång något nytt framkommer, genomgår de om igen samma process från början till slut. Detta är deras beteendemönster gentemot allt som är nytt. Sådana människor är alltid passiva, försummar alltid att röra sig framåt i det kritiska ögonblicket och måste alltid få en knuff i ryggen innan de tar ett steg. När ska sådana människor kunna gå av egen drift och gå på ett riktigt sätt? Ett botemedel för denna sjuka är att någon tid bege sig ut bland massorna, erfara vad de tänker och se vad de gör, för att på så sätt förvärva deras avancerade erfarenhet och tillämpa den annorstädes. Detta är receptet mot kronisk högeropportunism, och de som är anfäktade av denna tillråds att pröva det.
FÖRORD TILL ”VEM SÄGER ATT EN HÖNSFJÄDER INTE KAN FLYGA UPP TILL HIMLEN?”[3]
December 1955
Här är en utmärkt artikel som kommer att öppna ögonen på många människor. Partiorganisationen på denna ort har aldrig vacklat i frågan om kooperationen. Den stod helt bakom de fattigare bönderna i deras krav på ett kooperativ och i deras segerrika tävlan mot de välbärgade mellanbönderna, så att kooperativet växte och blev stort, ökade sin produktion från år till år, och på tredje året hade hela byn blivit kooperativ. De välbärgade mellanbönderna hade hånat. ”De där trashankarna tror, att de kan sätta upp ett kooperativ. Man har väl aldrig hört att en hönsfjäder flugit upp till himlen”. Men det är just vad den här hönsfjädern har gjort. Här finner vi en kamp mellan de två vägarna - socialismens och kapitalismens. I Kina är de rika bönderna ekonomiskt mycket svaga (den del av jorden som de brukade på ett halvfeodalt sätt togs ifrån dem under jordreformen, de flesta av de gamla rika bönderna kan inte längre lega arbetskraft och de har ett illaluktande rykte), men de välbärgade och ganska välbärgade mellanbönderna är rätt starka och utgör mellan 20 och 30 procent av landsbygdsbefolkningen. En viktig sida av kampen mellan de två vägarna på Kinas landsbygd är den fredliga tävlan mellan å ena sidan fattigbönderna och de lägre mellanbönderna och å andra sidan de välbärgade mellanbönderna. Vem kan öka sin produktion under loppet av två eller tre år - de välbärgade mellanbönderna, som arbetar var för sig, eller fattigbönderna och de lägre mellanbönderna, som arbetar tillsammans i kooperativ? Till en början var det bara några få fattigbönder och lägre mellanbönder, som organiserat sig i kooperativ, som tävlade med de välbärgade mellanbönderna, vilka arbetade på egen hand, medan majoriteten fortfarande stod vid sidan om och såg på. De båda sidorna kämpade för att vinna massorna. Bakom de välbärgade mellanbönderna stod godsägarna och de rika bönderna som gav dem sitt stöd, ibland i hemlighet, ibland öppet. På kooperativens sida stod kommunistiska partiet, vars organisationer överallt borde ha varit lika fasta i sitt stöd åt kooperativen, som kommunisterna i byn Nantsuichuang i Anyangs härad. Olyckligtvis var inte alla partiavdelningar på landsbygden lika ståndaktiga. Där de inte var det, uppstod förvirring. För det första, spreds tvivlet om huruvida en hönsfjäder kunde flyga upp till himlen. Detta är naturligtvis en allvarlig fråga. Har någon under årtusendenas lopp sett sådant hända? Att det inte kunde ske, föreföll självklart. Om inte partiet hade vederlagt påståendet, skulle många fattigbönder och lägre mellanbönder blivit förvirrade. Dessutom, skulle kooperativen ha fått det besvärligt såväl vad kadrer som materiella tillgångar, exempelvis krediter, beträffar, om inte partiet och regeringen hade hjälpt till. De välbärgade mellanbönderna vågade sprida sådana mossbelupna plattheter som ”en hönsfjäder kan inte flyga upp till himlen” därför att kooperativen ännu inte hade ökat sin produktion, de fattiga kooperativen inte blivit rika kooperativ och kooperativen ännu inte vuxit i antal från några få enskilda, isolerade enheter upp till tiotusentals och hundratusentals. De vågade göra det därför, att partiet ännu inte hade inlett en kraftfull, landsomfattande kampanj för att bekantgöra kooperationens fördelar, och därför, att partiet ännu inte i klara ordalag framhållit varför den ålderdomliga plattheten ”en hönsfjäder kan inte flyga upp till himlen” inte längre höll streck i socialismens tidevarv. De fattiga vill omvandla sina liv. Det gamla systemet dör och ett nytt håller på att födas. Hönsfjädrar flyger verkligen upp till himlen. Detta har redan hänt i Sovjetunionen. Det händer nu i Kina. Och det kommer att hända över hela världen. Många av våra lokala partiorganisationer kan inte ges hela skulden för att de försummat att ge de fattigare bönderna ett kraftfullt stöd, ty de högre organisationerna hade ännu inte tilldelat de opportunistiska idéerna dödsstöten, de hade inte heller gjort upp omfattande planer för att befrämja kooperationen och ge mera effektiv ledning åt rörelsen över hela landet. Under år 1955 gjorde vi allt detta, och under loppet av några månader förändrades läget fullständigt. De massor som stått vid sidan om och sett på slöt upp, hela grupper i taget, och tog ställning för kooperativen. De välbärgade mellanbönderna bytte linje. En del ansökte om inträde i kooperativen, och andra förberedde sig att göra det. Inte ens de mest fanatiska bland dem vågade längre diskutera sådana frågor som huruvida en hönsfjäder kunde flyga upp till himlen. Luften hade gått ur godsägarna och de rika bönderna. Detta sammanhängde också med de straff som folkregeringen gav ett antal kontrarevolutionärer som hade stört den allmänna ordningen och försökt att ödelägga kooperativen. Kort sagt, en grundläggande förändring skedde i styrkeförhållandet mellan klasserna i vårt land under den senare hälften av 1955. Socialismen tog ett stort steg framåt, kapitalismen led ett allvarligt bakslag. Med ännu ett år av hårt arbete under 1956, kommer vi att i stort skapa en hållbar grund för den socialistiska omdaningen i övergångsperioden.
FÖRORD TILL ”HUR DEN LEDANDE STÄLLNINGEN I WUTANGS JORDBRUKSPRODUCENTERS KOOPERATIV I KAOSHANS SOCKEN I CHANGSHAS HÄRAD ÖVERGICK FRÅN MELLANBÖNDERNA TILL FATTIG BÖNDERNA”
September 1955
Här har vi ett allmänt och allvarligt problem. Partikommittéerna på alla nivåer och de kamrater som sänts att vägleda arbetet med att organisera kooperativ på landsbygden, bör ägna det full uppmärksamhet. De ledande instanserna i kooperativen måste tillse att de fattiga bönderna och de nya lägre mellanbönderna intar en dominerande ställning inom dessa instanser, med de gamla lägre mellanbönderna och de övre mellanbönderna - gamla eller nya - som hjälpstyrka. Endast på detta sätt kan enhet mellan de fattiga bönderna och mellanbönderna uppnås, kooperativen konsolideras, produktionen utvidgas och den socialistiska omdaningen av hela landsbygden bli korrekt genomförd i enlighet med partiets politik. Annorledes kan inte enhet mellan fattiga bönder och mellanbönder uppnås, kan inte kooperativen befästas, kan inte produktionen utvidgas och kan inte den socialistiska omvandlingen av hela landsbygden genomföras. Många kamrater förstår inte detta. De vidhåller att det var nödvändigt för fattigbönderna att inta ledarställningen under jordreformen, eftersom fattigbönderna då utgjorde 50, 60 eller 70 procent av landsbygdsbefolkningen och ännu inte blivit mellanbönder, medan mellanbönderna vacklade i sin inställning till jordreformen. Följaktligen var det en verklig nödvändighet. Men nu, i den period då jordbrukets socialistiska omvandling försiggår, har flertalet av de före detta fattigbönderna redan blivit nya mellanbönder, medan de gamla mellanbönderna äger mera produktionsmedel så att kooperativens brist på produktionsmedel inte kan lösas utan deras medverkan. Därför påstår dessa kamrater, att vi inte längre ska föra fram parollen om att stödja sig på de fattiga bönderna och ge dem en ledande ställning, och att denna paroll är skadlig för kooperationens utveckling.
Detta är, anser vi, en felaktig ståndpunkt. Det är enbart genom att lita till den breda massan av fattiga bönder, som förut bildade halvproletariatet, som arbetarklassen och kommunistiska partiet i en socialistisk anda och medels det socialistiska systemet kan grundligt omvandla hela systemet med småböndernas privata ägande av produktionsmedlen och göra det relativt smidigt. Annars kommer den att bli verkligt svår att genomföra. Ty halvproletariatet på landsbygden håller mindre envist fast vid systemet med småböndernas privata ägande och kan lättare acceptera socialistisk omvandling. De flesta av dem har nu blivit nya mellanbönder, men i jämförelse med de gamla mellanbönderna, har flertalet (dvs med undantag av de nya välbärgade mellanbönderna) en högre politisk medvetenhet och de drar sig lätt till minnes sitt forna elände. Hos de lägre skikten av de gamla mellanbönderna ligger dessutom ekonomisk status och politisk inställning nära de lägre skiktens bland de nya mellanbönderna och skiljer sig från de mellanbönders, som är välbärgade eller ganska välbärgade, dvs det övre skiktet av de nya och gamla mellanbönderna. Därför måste vi under kooperationens utveckling ägna uppmärksamhet åt:
1) de fattiga bönderna som fortfarande har svårigheter;
2) det lägre skiktet bland de nya mellanbönderna och
3) det lägre skiktet bland de gamla mellanbönderna.
Vi bör först leda dessa tre grupper av människor, som lättare kan acceptera en socialistisk omvandling, till att gå in i kooperativen grupp för grupp och från det ena stadiet till det andra; dessutom bör vi bland dem utse ett visst antal, som har högre politisk medvetenhet och större organisatorisk förmåga, och utbilda dem till ryggrad i ledningen för kooperativen och vara noga med att välja dem särskilt ur de fattiga böndernas och de nya lägre mellanböndernas led. Detta betyder inte att företa ytterligare en differentiering av klasserna på landsbygden, utan är en fråga om politik som måste behärskas av partiavdelningarna och av de kamrater som sänts ut att vägleda arbetet under kooperationens utveckling och som bör offentligen klargöras för bondemassorna. Det betyder inte heller, att de välbärgade mellanbönderna inte ska släppas in i kooperativen, vi menar blott att de ska släppas in, när deras socialistiska medvetenhet blivit högre och när de visar sig villiga att gå med och acceptera de fattiga böndernas ledarskap (inklusive de nuvarande fattiga bönderna samt alla de nya lägre mellanbönder som förr var fattigbönder), och att vi inte med deras oxar och jordbruksredskap i tankarna bör tvinga dem att gå med mot sin vilja. De som redan är med i kooperativen och önskar stanna, bör tillåtas att bli kvar. De som har ansökt om utträde, men efter övertalning är villiga att stanna kvar, bör också få stanna. Kooperativen kan organiseras även där produktionsmedlen är ganska obetydliga, vilket har bevisats av de många kooperativ som organiserats av fattiga bönder och lägre mellanbönder. Dessutom menar vi inte, att inte en enda välbärgad mellanbonde kan fungera som kader i ett kooperativ. Enskilda individer bland dem, vilkas socialistiska medvetenhet är hög och som är rättvisa, kompetenta och respekterade av flertalet av medlemmarna i kooperativet, kan tjäna som kadrer. Emellertid måste den ledande ställningen innehas av fattigbönderna (för att upprepa, de som nu är fattiga bönder och alla de nya lägre mellanbönder, som förut var fattiga bönder, vilka tillsammans utgör flertalet eller det överväldigande flertalet av landsbygdsbefolkningen). De bör utgöra ungefär två tredjedelar av hela medlemsantalet, medan mellanbönderna (inklusive de gamla lägre mellanbönderna och både de nya och gamla övre mellanbönderna) bör utgöra omkring en tredjedel men inte mera. Vad den ledande principen angår måste den vara politiken att kooperativen ska vara till nytta för såväl fattiga bönder som mellanbönder, och man får inte kränka någonderas intressen. Också för den skull är det nödvändigt att de fattiga bönderna har den ledande ställningen. I de kooperativ, där mellanbönderna har ledningen, blir de fattiga bönderna vanligen knuffade åt sidan och deras intressen kränks. Erfarenheterna från Kaoshans socken i Changshas härad, provinsen Hunan, visar till fullo både nödvändigheten och möjligheten att upprätta de fattiga böndernas ledande ställning och att på denna grund fast enas med mellanbönderna. De visar också faran av att inte göra detta. Artikelns författare förstår till fullo partilinjen. Den metod som användes var också riktig, nämligen, att först genomföra den brådskande uppgiften att öka produktionen och sedan upprätta de fattiga böndernas ledande ställning och ledarskap. Resultatet är att de fattiga bönderna håller huvudet högt, och att också mellanbönderna med glatt mod accepterar deras ledarskap.
Författaren behandlar även ett annat ämne av stor vikt, nämligen, är det bättre att upplösa ett kooperativ, som befinner sig i oreda, än att söka reda upp det hela och få det ut ur oredan och på en sund grundval? Och är det möjligt att befästa ett sådant kooperativ? Han visar på ett mycket övertygande sätt att vi inte bör upplösa ”111:e klasskooperativen” utan bör gripa oss an med arbetet att reda upp dem. Om vi gör så, är det helt möjligt för ett ”III:e klasskooperativ” att bli ett ”I:a klasskooperativ”. Detta är erfarenheten från många orter runtom i landet, och är inte begränsat till Kaoshans socken i Changshas härad.
FÖRORD TILL ”EN ALLVARLIG LÄXA”[4]
September 1955
Livsblodet i allt ekonomiskt arbete är politiskt arbete. Detta gäller alldeles särskilt i en tid då samhällssystemet och det ekonomiska systemet genomgår grundläggande förändringar. Den jordbrukskooperativa rörelsen har från första början varit en hård ideologisk och politisk kamp. Inget kooperativ kan upprättas utan att genomgå en sådan kamp. Innan ett helt nytt samhällssystem kan byggas på det gamlas plats, måste platsen sopas ren. Rester av gamla idéer, som återspeglar det gamla systemet, kommer alltid att finnas kvar i människors sinnen under lång tid, och försvinner inte lätt. Sedan ett kooperativ har upprättats, måste det genomgå många fler strider innan det kan befästas. Till och med då, kan det falla samman i det ögonblick det slappnar av i sina bemödanden. Sanlouszekooperativet i Hsiehyu härad, provinsen Shansi, höll på att falla samman därför att det slappnade av just efter det att det blivit starkt. Inte förrän den lokala partiavdelningen hade kritiserat sina misstag, återupptagit masskolningen för socialismen och mot kapitalismen och återupptagit sitt politiska arbete, övervanns krisen och kooperativet kunde växa på nytt. Bekämpandet av själviska, spontana tendenser till kapitalism och befrämjandet av socialismens anda, som gör principen att förbinda det kollektiva intresset med det individuella till en norm för bedömning av alla ord och handlingar dessa är de ideologiska och politiska garantierna för den gradvisa övergången från den splittrade småbondehushållningen till den kooperativa storhushållningen. Detta är en mödosam uppgift, den måste genomföras konkret och omsorgsfullt i enlighet med böndernas egen levande erfarenhet och inte på ett klumpigt och förenklat sätt. Den bör utföras, inte isolerat från våra ekonomiska åtgärder utan i samband med dem. Vi har redan en ganska rik erfarenhet av detta slags arbete i landsomfattande skala.
[1] Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd är ett arbete om den jordbrukskooperativa rörelsen som utgavs av KKP:s Centralkommittés huvudkontor under andra hälften av 1955. Den är en samling på 176 artiklar, som återspeglar läget inom den jordbrukskooperativa rörelsen i olika delar av Kina, och är en guldgruva av erfarenheter från alla sidor av rörelsen vid denna tid. Kamrat Mao Tsetung tog direkt ansvar för redaktörskapet och skrev dels förordet till boken, dels förord till 104 av artiklarna. Dessa förord tjänade som en värdefull vägledning vid lösningen av många problem i den jordbrukskooperativa rörelsen i Kina, i det socialistiska uppbygget och partiarbetet.
[2] Socknen är Hsisu socken i Kunshans härad, provinsen Kiangsu. Den hade totalt 677 hushåll. Två kooperativ för jordbruksproducenter bildades våren 1954 och ytterligare tio under hösten samma år. Under hösten följande år växte antalet kooperativ till tretton, omfattande 89 procent av alla bondehushåll i socknen, och övergången till kooperation på lägre stadium hade på detta sätt i grunden genomförts.
[3] Denna artikel skildrar vad som hände i byn Nantsuichuang, Anyangs härad, provinsen Honan. Ett kooperativ för jordbruksproducenter bildades där nyårsdagen 1953. Det var ett litet, fattigt kooperativ på arton hushåll, och det mötte stora svårigheter i produktionen och att få det att gå ihop. De välbärgade mellanbönderna hånade det och sade: ”De där trashankarna tror att de kan upprätta ett kooperativ. Man har väl aldrig hört att en hönsfjäder flugit upp till himlen!” Partiavdelningen sade: ”Nåväl, vi ska hålla ut. Vi ska se till att den här hönsfjädern flyger rakt upp till himlen!” Kommunisterna och de andra medlemmarna i kooperativet var optimister om kooperativet trots de många svårigheterna. ”Deras hjärtan slog som ett enda och de delade ljuvt och lett”. De välbärgade mellanbönderna i byn organiserade ett lag för ömsesidig hjälp och planerade i hemlighet att ”tävla” med kooperativet. Men de förlorade tävlingen. Det året fick kooperativet en anmärkningsvärd ökning i produktionen, och medlemmarna ökade sina inkomster. Deras liv började förbättras. Bönderna utanför kooperativet sade: ”Det är inte ett kooperativ för fattiga längre. Den där hönsfjädern håller på att flyga rakt upp till himlen!” och de ansökte ivrigt om inträde. Nästa höst var alla 88 familjerna av fattig- och mellanbönder anslutna till kooperativet, dvs hela byn utom fjorton familjer av godsägare, rika bönder och medlemmar i två familjer som stod under övervakning på grund av kriminell verksamhet.
[4] ”En allvarlig läxa” berättar vad som hände i Sanlouszes jordbrukskooperativ i Hsiehyus (numera Yungchis) härad, Shansi. Detta kooperativ gick bra under de första tre åren, men den spontana tendensen till kapitalism utvecklades på grund av avslappning i det politiska arbetet. Som ett resultat härav misslyckades kooperativet med att uppfylla sin plan för ökad produktion under 1954, och medlemmarnas inkomster sjönk avsevärt. Efter höstskörden stod det på sammanbrottets rand. Först sedan detta fel rättats till befästes kooperativet och började åter växa.