[ Detta var en rapport som gavs vid en konferens med sekreterarna i Kinas kommunistiska partis provins-, municipal- och autonoma områdeskommittéer. ]
I
Ett nytt uppsving i den socialistiska massrörelsen är nära förestående över hela landsbygden. Men några av våra kamrater stapplar omkring som en kvinna med snörda fötter och klagar ständigt: ”Ni går för fort!” Överdriven kritik, oberättigade klagomål, ändlös oro och uppställandet av otaliga tabun - detta tror de är det rätta sättet att vägleda den socialistiska massrörelsen på landsbygden.
Nej, detta är inte rätta sättet; det är fel sätt.
Den sociala omvandlingens flodvåg på landsbygden, kooperationens flodvåg, har redan nått en del orter och kommer snart att svepa fram över hela landet. Det är en väldig socialistisk revolutionär rörelse som berör en landsbygdsbefolkning på mer än 500 miljoner. Den har en oerhört stor och världsomfattande betydelse. Vi bör ge denna rörelse aktiv, entusiastisk och systematisk ledning, och inte driva den tillbaka på ena eller andra sättet. En del misstag är oundvikliga under rörelsens förlopp, det är begripligt och det blir inte svårt att rätta till dem. Brister eller fel som påträffas hos kadrerna och bönderna kan rättas och övervinnas, om vi ger dem positiv hjälp. Kadrerna och bönderna rycker fram under partiets ledning, och i grunden är rörelsen sund. På några orter har de begått vissa misstag i sitt arbete; fattigbönder har till exempel utestängts från kooperativen och deras svårigheter har ignorerats, medan välbärgade mellanbönder har tvingats in i kooperativen och man har inkräktat på deras intressen. Allt detta måste rättas genom fostran och inte genom så grova medel som tillrättavisningar. Uppläxning kan helt enkelt inte lösa några problem. Vi måste leda rörelsen djärvt och får inte ”ständigt frukta drakarna framför oss och tigrarna bakom oss”. Både kadrer och bönder kommer själva att omvandla sig under loppet av den kamp de upplever. Låt dem gå till handling och lära av vad de gör, och de kommer att bli skickligare. På så sätt kommer bra folk att träda fram i stort antal. Att ”ständigt frukta drakarna framför oss och tigrarna bakom oss” kommer inte att skapa några kadrer. Det är nödvändigt att sända stora grupper av kadrer med kort utbildning ut till landsbygden för att vägleda och bistå den kooperativa rörelsen. Men det är också genom att ta del i själva rörelsen som dessa kadrer, vilka sänts uppifrån, kan lära sig hur de ska arbeta. Det är inte säkert att man lär sig klara en uppgift enbart genom att delta i en utbildningskurs och höra en föreläsare förklara ett par dussin frågor.
Kort sagt, ledningen får aldrig släpa efter massrörelsen. Ändå är det nuvarande läget just sådant att massrörelsen löper förbi ledningen, som inte kan hålla jämna steg med den. Detta tillstånd måste ändras.
II
Den landsomfattande kooperativa rörelsen tar nu väldiga steg framåt, och ändå måste vi fortfarande diskutera sådana frågor som: Kan kooperativen växa? Kan de befästas? Vad vissa kamrater angår, tycks sakens kärna vara deras oro för huruvida det är möjligt att konsolidera de åtskilliga hundratusen nuvarande halvsocialistiska kooperativen, som i allmänhet är ganska små och i medeltal omfattar några och tjugo bondehushåll. Om de inte kan befästas, kan det naturligtvis inte bli tal om någon tillväxt. Några kamrater är ännu inte övertygade av fakta om kooperationens tillväxt under de senaste åren och vill vänta och se hur utvecklingen går under 1955. De kanske till och med vill vänta och se ännu ett år, och endast om ytterligare kooperativ fått fast form vid slutet av år 1956 kommer de att bli verkligt övertygade om att jordbrukskooperationen är möjlig och att den politik som vårt partis Centralkommitté för är riktig. Därför är arbetet under dessa två år mycket viktigt.
För att visa möjligheten av kooperation inom jordbruket och riktigheten i Centralkommitténs politik i denna fråga, är det kanske inte utan värde för oss att gå igenom den jordbrukskooperativa rörelsens historia i vårt land.
Under de tjugotvå år av revolutionära krig som föregick grundandet av Folkrepubliken Kina har vårt parti redan förvärvat erfarenhet i att vägleda bönderna att efter jordreformen bilda organisationer för ömsesidig hjälp jordbruksproducenter emellan, vilka innehåller vissa ansatser till socialism. Under denna tid fanns det arbetsgrupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag[1] i provinsen Kiangsi, lag för utbyte av arbete i norra Shensi och lag för ömsesidig hjälp på olika orter i norra, östra och nordöstra Kina. I enstaka fall skapade jordbruksproducenter kooperativ av en halvsocialistisk eller socialistisk karaktär. Under försvarskriget mot Japan dök det t ex upp ett jordbruksproducentkooperativ av en socialistisk karaktär i Ansais härad i norra Shensi. Men sådana kooperativ uppmuntrades då inte i större omfattning.
Det var efter Folkrepubliken Kinas grundande som vårt parti ledde bönderna till att i större omfattning organisera lag för ömsesidig hjälp jordbruksproducenter emellan och tog initiativet till att på basis av dessa lag bilda ett stort antal kooperativ för jordbruksproducenter. Nu har vi lagt ner nära sex år på detta arbete.
Den 15 december 1951 utformade partiets Centralkommitté det första preliminära beslutet om ömsesidigt bistånd och kooperation inom jordbruket[2] och utsände det på försök till lokala partiorganisationer på olika orter. Då fanns det 300 eller fler producentkooperativ inom jordbruket. (Dokumentet publicerades inte i pressen som ett formellt partibeslut förrän i mars 1953). Två år senare, när Centralkommittén den 16 december 1953 utsände sitt beslut om producentkooperativ inom jordbruket,[3] hade antalet vuxit till över 14 000, en 47-faldig ökning under loppet av två år.
Detta beslut antydde att antalet producentkooperativ inom jordbruket från vintern 1953 och till höstskörden 1954 skulle öka från mer än 14 000 till över 35 800, dvs bara två och en halv gång. I själva verket steg antalet under året till 100 000, eller mer än sju gånger den ursprungliga siffran.
I oktober 1954 beslöt vårt partis Centralkommitté att antalet kooperativ skulle ökas sexfalt, från 100 000 till 600 000. I själva verket organiserades 670 000. I juni 1955, efter en preliminär justering, skars antalet ner med 20 000 till 650 000, eller 50 000 fler än det uppsatta målet. Antalet bondehushåll i kooperativen var 16 900 000, eller i medeltal 26 hushåll i varje.
Dessa kooperativ finns huvudsakligen i de norra provinserna, som befriades tidigast. De flesta av de provinser som befriades senare har också ett antal producentkooperativ inom jordbruket, men med undantag för Anhwei och Chekiang har de ännu inte så många.
I allmänhet är kooperativen små, men några är stora, en del har 70 till 80 hushåll, några över 100, ja till och med flera hundra hushåll.
I regel är de halvsocialistiska[4] men några har utvecklats till avancerade socialistiska kooperativ.
Jämsides med tillväxten av böndernas kooperativa rörelse inom jordbruksproduktionen har ett mindre antal socialistiska statliga jordbruk upprättats i vårt land. År 1957 kommer vi att ha 3 038 statliga jordbruk som odlar 16 870 000 mu[5] jord. De kommer att omfatta 141 mekaniserade jordbruk (inberäknat såväl de som fanns 1952 som de som upprättas under loppet av den första femårsplanen) med 7 580 000 mu odlad jord. Det kommer att finnas 2 897 icke-mekaniserade statliga jordbruk under lokal förvaltning, vilka odlar 9 290 000 mu. Det statliga jordbruket kommer att starkt tillväxa under den period som täcks av andra och tredje femårsplanerna.
Våren 1955 beslöt vårt partis Centralkommitté att antalet producentkooperativ inom jordbruket skulle ökas till en miljon. Detta betyder en ökning av endast 350 000 över de ursprungliga 650 000 eller litet mer än 50 procent Det förefaller mig som om detta vore en aning för litet. Antagligen borde det nuvarande antalet på 650 000 i stort sett fördubblas, dvs ökas till något i stil med 1 300 000 så att det, bortsett från några av gränsområdena, kommer att finnas ett eller flera små producentkooperativ inom jordbruket av halvsocialistisk typ, vilka kan tjäna som förebilder i vart och ett av landets något över 200 000 socknar. På ett år eller två kommer dessa kooperativ att vinna erfarenheter och bli ”veteraner”, och folk kommer att lära av dem. Från nu och fram till höstskörden i oktober 1956 har vi fortfarande fjorton månader, under vilka det bör vara möjligt att genomföra denna plan för att bilda kooperativ. Jag hoppas att de ansvariga kamraterna i de olika provinserna och de autonoma områdena, när de återvänder, kommer att sätta sig in i frågan, utarbeta lämpliga planer i enlighet med de konkreta förhållandena och rapportera till Centralkommittén inom två månader. Därefter ska vi diskutera frågan igen och fatta ett slutgiltigt beslut.
Frågan är huruvida kooperativen kan befästas. En del folk säger, att fjolårets plan, att upprätta 500 000, var alltför stor och förhastad och att årets plan, att upprätta ytterligare 350 000, också är för stor och förhastad. De betvivlar att så många kooperativ kan befästas.
Är det då möjligt att befästa dem?
Det är sant att varken den socialistiska industrialiseringen eller den socialistiska omvandlingen är lätt. Att omvandla cirka 110 miljoner bondehushålls individuella jordbrukshushållning till en kollektiv jordbrukshushållning och att därefter åstadkomma en teknisk omvandling av jordbruket innebär förvisso otaliga svårigheter. Men vi bör ha förtroende till vårt partis förmåga att leda massorna till att övervinna dessa svårigheter.
Vad jordbrukskooperationen beträffar tror jag, att vi bör känna oss säkra på, för det första, att både de fattiga bönderna och de lägre skikten av de nya och gamla mellanbönderna[6] är entusiastiska för den socialistiska vägen, och ivrigt följer partiets uppmaning till kooperation - detta är särskilt fallet bland dem som nått en högre politisk medvetenhet - därför att de fattiga bönderna befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge och därför att de lägre mellanbönderna fortfarande inte är särskilt välbärgade, ehuru deras ekonomiska läge är bättre än före befrielsen.
För det andra, tror jag att vi bör känna oss säkra på att partiet är i stånd att leda folket i hela landet till socialismen. Vårt parti har lett folkets stora demokratiska revolution till seger och upprättat folkets demokratiska diktatur, ledd av arbetarklassen. Därför kommer det säkerligen att kunna leda hela vårt folk till att i grunden förverkliga den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen av jordbruk, hantverk, kapitalistisk industri och handel under loppet av ungefär tre femårsplaner. Inom jordbruket har vi lika väl som inom andra områden redan starka och övertygande bevis på detta. Det omvittnas av den första omgången på 300 kooperativ, den andra på 13 700 och den tredje på 86 000, eller totalt 100 000, alla upprättade före hösten 1954 och alla befästa sedan dess. Varför ska då inte den fjärde omgången på 550 000 kooperativ, som tillkommit under 1954-55, och den femte omgången som ska upprättas 1955-56 (den provisoriska kontrollsiffran är 350 000, och ska bli föremål för slutgiltig fastställelse) också befästas?
Vi måste tro på massorna och tro på partiet. Detta är två huvudprinciper. Om vi tvivlar på dessa principer kommer vi inte att uträtta någonting.
III
För att steg för steg genomföra kooperationen i alla våra jordbruksområden måste vi samvetsgrant kontrollera och stärka de kooperativ som redan finns.
Stor vikt måste läggas vid kooperativens kvalitet, och vi måste bekämpa varje tendens att koncentrera sig blott på att öka deras antal och medlemsantal medan deras kvalitet försummas. Vi måste därför ägna allvarlig uppmärksamhet åt arbetet med att kontrollera kooperativen.
Denna kontroll bör inte bara göras en gång, utan två, tre gånger om året. Den företogs i ett visst antal kooperativ första halvåret i år (på vissa orter uppenbarligen mycket ytligt och utan någon verklig möda). Jag föreslår, att en andra kontroll genomförs i dessa kooperativ under hösten eller vintern i år, och en tredje under våren eller sommaren nästa år. Av de 650 000 kooperativen som finns är 550 000 nya, har upprättats i vintras eller i våras, och de innefattar ett antal kooperativ av första klassen,[7] som är mer eller mindre befästa. Om man därtill lägger de 100 000 gamla och befästa kooperativen, är antalet nu befästa alls inte litet. Kan dessa kooperativ hjälpa till att successivt befästa de andra? Svaret bör vara, det kan de säkert.
Vi bör uppskatta varje gnista av socialistisk entusiasm som kadrerna och bönderna visar, och inte motverka denna entusiasm. Vi bör helhjärtat identifiera oss med medlemmarna och kadrerna i kooperativen och med kadrerna i häradena, distrikten och socknarna och inte motverka deras entusiasm.
Kooperativ bör inte upplösas med mindre än att alla, eller nästan alla deras medlemmar är fast beslutna att inte fortsätta. Om några medlemmar är beslutna att inte fortsätta, låt då dem dra sig tillbaka medan flertalet stannar kvar och fortsätter. Om flertalet är bestämt emot att fortsätta, men minoriteten är villig, låt då flertalet dra sig tillbaka medan minoriteten stannar kvar och fortsätter. Även om det går dithän, kommer det att bli bra. I ett mycket litet kooperativ på bara sex hushåll i provinsen Hopei vägrade tre hushåll bestående av gamla mellanbönder bestämt att fortsätta och tilläts dra sig tillbaka, men de tre fattigbondehushållen sade att de skulle fortsätta vad som än hände. De stannade kvar, och kooperativet bevarades.[8] I själva verket är den riktning som de tre fattigbondehushållen rör sig i just den i vilken de 500 miljonerna bönder i hela landet kommer att röra sig. Alla bönder som nu bedriver individuellt jordbruk kommer slutligen att ta den väg som resolut valdes av dessa tre fattigbondehushåll.
I och med antagandet av en politik som kallades ”beslutsam sammandragning” i Chekiang (inte genom beslut av provinsen Chekiangs partikommitté) upplöstes 15 000 kooperativ av 53 000 i provinsen (omfattande 400 000 bondehushåll) med ett enda slag. Detta förorsakade stort missnöje bland massorna och kadrerna, och det var helt fel att göra så. Denna politik för ”beslutsam sammandragning” beslöts i ett tillstånd av panik. Ej heller var det riktigt att ta ett så stort steg utan Centralkommitténs medgivande. För övrigt hade Centralkommittén redan i april 1955 utfärdat en varning: ”Upprepa inte misstaget från 1953 med massupplösningar av kooperativ, ty i så fall kommer ni återigen att få göra en kritisk granskning av ert fel”. Men en del kamrater föredrog att inte bry sig om denna varning.
Framgång för, som jag ser det, ofta med sig två dåliga tendenser. Den ena är att man blir yr av framgången, vilket leder till att man blir stor i korken och begår ”vänster misstag. Naturligtvis är det illa. Det andra är att man blir skrämd av framgången, vilket leder till ”beslutsam sammandragning” och högermisstag. Detta är lika illa. Bekymren nu är av det senare slaget, för en del kamrater har blivit skrämda av de hundratusentals småkooperativen.
IV
Innan kooperativ upprättas måste förberedande arbete genomföras noggrant och väl.
Från första början måste man ägna uppmärksamhet åt kooperativens kvalitet, vi måste bekämpa tendensen att koncentrera sig enbart på kvantitet.
Utkämpa ingen strid oförberedd, utkämpa ingen strid, som du inte är säker om att vinna. Detta var vårt partis berömda paroll under de revolutionära krigen. Den kan tillämpas också i arbetet för att bygga socialismen. För att vara säker om framgång måste man vara förberedd, och vad mera är grundligt förberedd. En massa förberedelsearbete är nödvändigt innan en ny omgång producentkooperativ inom jordbruket kan upprättas i en provins, prefektur eller ett härad. Detta arbete bör huvudsakligen bestå i följande:
1) Att kritisera felaktiga idéer och summera den erfarenhet som vunnits i tidigare arbete.
2) Att bedriva systematisk och upprepad propaganda bland bondemassorna beträffande vårt partis principer, politik och åtgärder i jordbrukskooperationen.. När vi för ut detta bland bönderna bör vi inte bara förklara kooperationens fördelar utan också de svårigheter som kan möta på vägen så att de andligen är väl förberedda.
3) Att skissera en omfattande plan för jordbrukskooperationens utbyggnad i hela provinsen, prefekturen, häradet, distriktet eller socknen ifråga i ljuset av de faktiska förhållandena och att på grundval härav arbeta ut en årsplan.
4) Att utbilda kadrer för kooperativen genom korta kurser.
5) Att utveckla lag för ömsesidig hjälp för jordbruksproducenter i stor omfattning och i stort antal och, närhelst det. är möjligt, få dessa lag att förenas och bilda kombinerade lag för ömsesidig hjälp, för att på så sätt lägga grunden till vidare sammanslagning till kooperativ.
Om allt detta görs, kommer det att bli möjligt att nå en grundläggande lösning på problemet att kombinera kvantitet med kvalitet i kooperativens utveckling. Men det kommer fortfarande att vara nödvändigt att företa en omedelbar kontroll sedan en grupp kooperativ har bildats.
Huruvida en grupp kooperativ, när de en gång upprättats, kan befästas, beror för det första, på hur väl det förberedande arbetet skötts och, för det andra, på hur väl kontrollen genomförs efteråt.
I arbetet för att upprätta och kontrollera kooperativen måste vi förlita oss på partiets och ungdomsförbundets avdelningar i socknarna. Därför måste båda dessa uppgifter nära förenas med arbetet på att bygga upp och befästa partiets och ungdomsförbundets organisationer i landsbygdsområdena.
Vare sig det gäller att upprätta eller kontrollera kooperativen bör de lokala kadrerna i jordbruksområdena vara huvudstyrkan, och de bör uppmuntras och ombedjas att ta ansvaret, medan kadrer som sänts uppifrån bör vara en hjälptrupp, vars funktion är att ge vägledning och hjälp och inte att ta allt i egna händer.
V
När det gäller produktionen måste producentkooperativen inom jordbruket uppnå större skördeavkastning än de individuella bönderna och lagen för ömsesidig hjälp. Produktionen kan inte tillåtas förbli på samma nivå som för de individuella bönderna och för lagen för ömsesidig hjälp, ty detta skulle betyda misslyckande; vad skulle det då vara för mening att ha kooperativ? Än mindre kan avkastningen tillåtas minska. Mer än 80 procent av de 650 000 producentkooperativen inom jordbruket som redan upprättats har ökat sina skördar. Detta är mycket bra, och visar att medlemmarna i kooperativen är mycket intresserade av produktionen och att kooperativen är överlägsna lagen för ömsesidig hjälp och vida överlägsna individuellt jordbruk.
För att öka skördarna är det nödvändigt:
1) att bestämt följa principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel;
2) att förbättra ledningen (planering och förvaltning av produktionen, arbetets organisation osv);
3) att förbättra jordbruksteknikerna (djupplöjning och intensiv odling, tätplantering i små grupper, utökning av den areal som ger dubbla eller tredubbla skördar, införande av bättre utsädessorter, popularisering av nya slag av jordbruksredskap, kamp mot växtsjukdomar och skadeinsekter osv); och
4) att öka produktionsmedlen (jord under odling, gödsel, bevattningsanläggningar, dragdjur, jordbruksredskap osv).
Dessa betingelser är oumbärliga för att befästa kooperativen och säkerställa ökad produktion.
Medan vi håller fast vid principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel, måste vi nu ägna uppmärksamhet åt följande problem:
1) Huruvida det är riktigt att i ett eller två år fördröja sammanförandet av dragdjur och större jordbruksredskap i gemensam ägo, och huruvida de priser som bestäms är rättvisa och betalningen till ägarna då dessa djur och redskap överlämnas till kooperativen har fördelats över en alltför lång tidsrymd.
2) Huruvida förhållandet mellan betalningen för jordandelar står i rimlig proportion till betalningen för arbetet eller ej.
3) Hur kooperativet ska bygga upp de fonder som det behöver.
4) Huruvida medlemmarna kan ägna en del av sitt arbete åt vissa slag av binäringar eller ej. (Eftersom de producentkooperativ inom jordbruket som vi nu upprättar i allmänhet fortfarande är halv socialistiska måste vi vara noga med att lösa dessa fyra frågor korrekt för att inte våldföra oss på principen om ömsesidig fördel mellan fattig- och mellanbönder, utan vilken det inte kan finnas grundval för frivilligt deltagande).
5) Hur mycket jord ska avsättas för medlemmarnas privata bruk.
6) Frågan om kooperativmedlemmarnas klassammansättning.
Och så vidare.
Här skulle jag vilja behandla frågan om kooperativmedlemmarnas klassammansättning. Jag tror att vi, varhelst den kooperativa rörelsen börjat sprida sig eller nyligen spritt sig, dvs för närvarande i de flesta områdena, inom ett eller två år måste börja med att förmå de aktiva elementen i följande grupper bland folket att organisera sig: 1) fattigbönderna, 2) de lägre skikten bland de nya mellanbönderna och 3) de lägre skikten bland de gamla mellanbönderna. Vi får emellertid inte mot deras vilja dra in de medlemmar av dessa grupper som för närvarande inte är entusiastiska. Ta med dem i smågrupper i kooperativen först när deras politiska medvetenhet har höjts och de har blivit intresserade av kooperativ. Dessa gruppers ekonomiska villkor är ganska lika. Antingen lever de fortfarande ett hårt liv (dvs fattigbönderna, som, trots att de har fått jord och har det mycket bättre än före befrielsen, fortfarande är i svårigheter på grund av brist på arbetskraft, dragdjur och jordbruksredskap) eller de har det fortfarande inte bra (dvs de lägre mellanbönderna). Därför har de alla en viss entusiasm för att organisera kooperativ. Icke desto mindre varierar deras entusiasm av olika skäl - en del är mycket intresserade, en del är för stunden inte så intresserade och en del föredrar att vänta och se. Därför bör vi ägna en viss tid åt att fostra alla dem som inte ännu vill ingå i kooperativen fastän de är fattig- eller lägre mellanbönder, och vi bör tålmodigt vänta på att deras politiska medvetenhet ska växa och aldrig dra in dem mot deras vilja och våldföra oss på principen om frivillighet.
Beträffande de övre skikten av de nya och gamla mellanbönderna, dvs de mellanbönder som har det ekonomiskt bättre, bör de ännu inte släppas in i kooperativen - med undantag för de som är tillräckligt politiskt medvetna att ta den socialistiska vägen och verkligen är villiga att gå in - än mindre bör dessa människor dras in mot sin vilja. Skälet är att de ännu inte är tillräckligt politiskt medvetna för att ta den socialistiska vägen; de kommer att besluta sig för att gå in i kooperativen först sedan flertalet i landsbygdsområdena har gått in, eller när avkastningen per mu i kooperativen uppgår till eller t o m överstiger de välbärgade mellanböndernas och de inser att det i alla avseenden är ofördelaktigt för dem att fortsätta arbeta ensamma och att de inte kan främja sina intressen på bättre sätt än genom att ansluta sig.
Det första som bör göras är därför att gruppera dem, som är fattiga eller ännu inte fått det bra, enligt politisk medvetenhet (tillsammans utgör de ungefär 60-70 procent av landsbygdsbefolkningen) och förmå dem att bilda kooperativ under de närmaste åren. Först därefter bör de välbärgade mellanbönderna dras in. På så sätt kan vi undvika kommandometoder.
Under de närmaste åren får godsägare och rika bönder absolut inte släppas in i kooperativen i några av de områden där övergången till kooperation inte i grunden har slutförts. I de områden där denna övergång i grunden har slutförts, kan emellertid de fast etablerade kooperativen på vissa villkor och steg för steg ta in grupper av f d godsägare och rika bönder, som för längesedan slutat att exploatera, deltar i arbetet och är laglydiga. De kan tillåtas delta i kollektivt arbete medan man fortsätter att omvandla dem genom arbete.
VI
Vad frågan att utveckla kooperativen beträffar, är problemet nu inte att vi måste kritisera dem för att de går för hastigt fram. Det är fel att säga att den nuvarande utvecklingen av kooperativen har ”gått utöver de verkliga möjligheterna” eller ”gått utöver massornas politiska medvetenhetsnivå”. Så här ligger det till: Kina har en enorm befolkning och otillräckligt med odlad jord (endast tre mu jord per person om man tar landet som helhet, och bara en mu eller mindre i genomsnitt i många delar av de södra provinserna), naturkatastrofer är vanliga (varje år hemsöks stora arealer odlad jord i växlande grad av översvämningar, torka, stormar, frost, hagelskurar och skadeinsekter) och jordbruksmetoderna är efterblivna. Följaktligen befinner sig många fortfarande i svårigheter eller har ännu inte fått det bra och endast relativt få är välbärgade trots att levnadsstandarden bland bondemassorna har förbättrats eller t o m förbättrats en hel del sedan jordreformen. Därför är flertalet bönder entusiastiska för att ta den socialistiska vägen. Deras entusiasm ökas ständigt genom Kinas socialistiska industrialisering och dess framsteg. För dem är socialismen den enda utvägen. Dessa bönder utgör 60-70 procent av hela befolkningen på landsbygden. Med andra ord, den enda möjligheten för flertalet av bönderna att göra sig kvitt fattigdomen, förbättra sin försörjning och bekämpa naturkatastrofer är att förena sig och gå framåt på socialismens breda väg. Denna känsla växer nu snabbt bland massorna av fattigbönder och bland dem som ännu inte fått det bra. De välbärgade eller jämförelsevis välbärgade bönderna som utgör endast 20-30 procent av befolkningen på landsbygden vacklar, medan några gör allvarliga försök att gå den kapitalistiska vägen. Som jag redan sagt, många fattigbönder och sådana som ännu inte fått det bra, intar på grund av sin låga politiska medvetenhet en ”vänta-och-se” inställning just nu, och vacklar också. Det är emellertid lättare för dem att acceptera socialismen än det är för de välbärgade bönderna. Så ligger det i själva verket till. Men en del kamrater ignorerar dessa fakta och tror att de många hundratusentals nyligen upprättade små halvsocialistiska kooperativen för jordbruksproducenter har ”gått utöver de verkliga möjligheterna” eller ”gått utöver massornas politiska medvetenhetsnivå”. Detta betyder att deras blickar är riktade på det förhållandevis lilla antalet välbärgade bönder och att de förbiser det stora flertalet som består av fattiga bönder och av de som inte är välbärgade. Detta är ett slag av felaktigt tänkande.
Dessa kamrater underskattar också styrkan i kommunistiska partiets ledning på landsbygden och bondemassornas helhjärtade stöd för partiet. De tror att det är svårt nog som det är för partiet att befästa de åtskilliga hundratusentals småkooperativ som redan finns och att därför en stor utökning av antalet kooperativ är otänkbar. De målar en pessimistisk bild av partiets nuvarande arbete i ledningen för jordbrukskooperationen och anser att det har ”gått utöver kadrernas erfarenhetsnivå”. Det är sant att den socialistiska revolutionen är en ny revolution. Förut var vår erfarenhet begränsad till den borgerligt-demokratiska revolutionen, och vi hade ingen erfarenhet av socialistisk revolution. Hur ska vi likväl vinna en sådan erfarenhet? Genom att sätta oss ned och vänta på den, eller genom att kasta oss in i den socialistiska revolutionens kamp och lära i den? Hur kan vi vinna erfarenheter av industrialiseringen utan att genomföra femårsplanen, eller utan att driva den socialistiska industrialiseringens arbete framåt? Ett avsnitt av femårsplanen rör jordbrukskooperation. Om vi inte leder bönderna i att organisera ett eller flera kooperativ för jordbruksproducenter i varje socken eller by, varifrån ska då ”kadrernas erfarenhetsnivå” komma, och hur ska den höjas? Det är helt klart att föreställningen att den nuvarande utvecklingen av producentkooperativ inom jordbruket har ”gått utöver kadrernas erfarenhetsnivå” visar ett felaktigt tänkande. Detta är ett andra slag av felaktigt tänkande.
Det sätt på vilket dessa kamrater ser på problemen är felaktigt. De ser inte de väsentliga eller huvudsidorna, utan understryker de oväsentliga eller underordnade. Det bör påpekas att dessa oväsentliga eller underordnade sidor inte får förbises, utan måste behandlas en efter en. Men de bör inte tas för de väsentliga eller huvudsidorna, ty då tappar vi orienteringen.
Vi måste ha tilltro till, för det första, att bondemassorna är redo att rycka fram steg för steg på socialismens väg under partiets ledning, och, för det andra, att partiet är i stånd att leda bönderna på denna väg. Dessa två ting utgör sakens kärna, huvudströmningen. Om vi saknar denna övertygelse kommer det att vara omöjligt för oss att i grunden slutföra socialismens uppbygge inom en tidsrymd av i stort sett tre femårsplaner.
VII
Sovjetunionens stora historiska erfarenhet i socialismens uppbygge inger vårt folk en fast övertygelse om att socialismen kan byggas i Kina. Emellertid finns det även i denna fråga, om den internationella erfarenheten, olika åsikter. Några kamrater ogillar vår Centralkommittés politik att låta utvecklingen av jordbrukskooperationen hålla takten med vår socialistiska industrialisering, trots att en sådan politik visade sig riktig i Sovjetunionen. De anser att den nu fastställda takten i industrialiseringen är riktig, men att jordbrukskooperationen bör fortgå i en mycket låg takt och inte behöver hålla jämna steg med den. Detta är att nonchalera Sovjetunionens erfarenheter. Dessa kamrater förstår inte att den socialistiska industrialiseringen inte kan genomföras isolerad från jordbrukskooperationen.
För det första, är, som alla vet, Kinas nuvarande produktion av spannmål för avsalu och råvaror till industrin, mycket låg, medan statens behov av dessa ting ökar år från år. Detta skapar en skarp motsättning. Om vi inte inom en period av i stort sett tre femårsplaner kan i grunden lösa jordbrukskooperationens problem, dvs om vårt jordbruk inte kan ta språnget från småjordbruk med djurdragna jordbruksredskap till ett mekaniserat storjordbruk, inklusive en omfattande statsorganiserad nyodling av jord med nybyggare som använder maskiner (planen är att lägga 400-500 miljoner mu öde mark under plogen inom loppet av tre femårsplaner), då kommer vi att misslyckas att lösa motsättningen mellan det ständigt ökade behovet av spannmål för avsalu och råvaror för industrin och den nuvarande i allmänhet dåliga avkastningen av stapelgrödor, vi kommer att få väldiga svårigheter i vår socialistiska industrialisering och kommer att vara oförmögna att fullborda den. Sovjetunionen som hade att möta samma problem i det socialistiska uppbygget löste det genom metoden med planerad ledning och utveckling av kooperation inom jordbruket. Det enda sättet för oss att lösa det är att använda samma metod.
För det andra har en del av våra kamrater inte ägnat en tanke åt sambandet mellan följande två fakta, nämligen att den tunga industrin, den viktigaste grenen av den socialistiska industrialiseringen, producerar traktorer och andra jordbruksmaskiner, kemiska gödningsämnen, moderna transportmedel, olja, elektrisk kraft o s v för användning i jordbruket och att alla dessa ting kan användas, eller användas i stor omfattning, endast på basis av ett kooperativt jordbruk i stor skala. Vi genomför nu en revolution, inte bara i samhällssystemet, övergång från privat till offentligt ägande, utan också inom teknologin, övergång från hantverk till modern maskinproduktion i stor skala. Dessa två revolutioner är inbördes förbundna. Inom jordbruket måste, sådana som förhållandena är i vårt land, kooperation föregå användningen av stora maskiner, (i de kapitalistiska länderna utvecklas jordbruket på kapitalistiskt sätt). Därför får vi på inga villkor betrakta industri och jordbruk, den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen av jordbruket, som två skilda och isolerade ting, och vi får på inga villkor framhäva den ena och tona ner den andra. Också i denna sak, visar de sovjetiska erfarenheterna vägen. Ändå ägnar somliga kamrater detta föga uppmärksamhet och ser alltid dessa frågor isolerade och utan samband.
För det tredje, tänker en del av våra kamrater aldrig på sambandet mellan två andra fakta, nämligen att stora belopp behövs för att genomföra både en hela landet omfattande industrialisering och en teknisk omvandling av jordbruket, och att en avsevärd del av dessa medel måste ackumuleras genom jordbruk. Bortsett från den direkta jordbruksskatten sker detta genom att utveckla en lätt industri som framställer de stora mängder konsumtionsvaror som bönderna behöver och utbyter dem mot den spannmål bönderna har till salu och råvaror för den lätta industrin, så att både böndernas och statens materiella behov tillfredsställs och medel ackumuleras åt staten. Dessutom kräver den lätta industrins utveckling i större omfattning utveckling av såväl jordbruket som den tunga industrin. Ty den kan inte åstadkommas på grundval av böndernas småproduktion, den kräver storjordbruk, och i vårt land betyder det socialistiskt kooperativt jordbruk. Endast denna typ av jordbruk kan ge bönderna en ojämförligt större köpkraft än de nu har. Här har vi åter Sovjetunionens erfarenheter att tillgå, men en del av våra kamrater tar ingen notis om dem. De intar samma ståndpunkt som bourgeoisin, de rika bönderna eller de välbärgade mellanbönderna med deras spontana tendens till kapitalism, och därför tänker de alltid på de fås intressen och inte på hela landets och hela folkets intressen och utifrån arbetarklassens ståndpunkt.
VIII
Vidare har en del kamrater i SUKP:s historia funnit orsak att kritisera vad de kallar impulsivitet och överilning i vårt nuvarande arbete med jordbrukskooperationen i Kina. Berättar inte Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, att vid vissa tillfällen många lokala partiorganisationer i Sovjetunionen begick misstaget att vara impulsiva och överila sig i fråga om den fart med vilken kooperationen genomfördes? Ska vi inte ta hänsyn till denna internationella erfarenhet?
Jag tror att vi ska ta hänsyn till denna sovjetiska erfarenhet och bekämpa allt impulsivt och överilat tänkande som nonchalerar det förberedande arbetet och inte tar hänsyn till nivån på bondemassornas politiska medvetenhet, men vi får under inga förhållanden tillåta dessa kamrater att använda de sovjetiska erfarenheterna som försvar för sin uppfattning att man ska röra sig med snigelfart.
Hur har vårt partis Centralkommitté beslutat att genomföra jordbrukskooperationen i Kina?
För det första förbereder den att på arton år genomföra planen i huvudsak. Perioden på litet mer än tre år, från grundandet av folkrepubliken i oktober 1949 till 1952, ägnades åt att återställa landets ekonomi. Inom jordbruket organiserade vi under denna period i starkt ökad utsträckning jordbruksproducentlag för ömsesidig hjälp i alla de gamla befriade områdena, samtidigt som vi genomförde jordreformen och återställde jordbruksproduktionen. Vi började också att grunda halvsocialistiska producentkooperativ inom jordbruket, från vilka vi vann en del erfarenheter. Därnäst följde den första femårsplanen, som började 1953. Nära tre år har gått sedan dess, och den kooperativa rörelsen inom jordbruket sprider sig i hela landet och vår erfarenhet växer. Tillsammans kommer arton år att förflyta från grundandet av folkrepubliken till slutet av tredje femårsplanen. Under denna period avser vi att, samtidigt som vi i grunden slutför den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen av hantverket, den kapitalistiska industrin och handeln, att i grunden fullborda jordbrukets socialistiska omvandling. Är detta möjligt? De sovjetiska erfarenheterna säger oss att det är helt möjligt. Inbördeskriget i Sovjetunionen slutade 1920 och kooperationen inom jordbruket fullbordades under de sjutton åren mellan 1921 och 1937. Huvudparten av detta arbete gjordes under de sex åren mellan 1929 och 1934. Trots att, som Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, säger oss, en del lokala partiorganisationer i Sovjetunionen blev ”yra av framgångarna”[9] under denna period, blev misstagen fort rättade. Slutligen lyckades Sovjetunionen genom en stor ansträngning att framgångsrikt genomföra den socialistiska omvandlingen av hela sitt jordbruk och på samma gång genomföra en gigantisk teknisk ombyggnad av jordbruket. Den väg som Sovjetunionen tagit är vår förebild.
För det andra är den metod vi använder i den socialistiska omvandlingen av jordbruket en metod att rycka fram steg för steg. Det första steget var att uppmana bönderna att organisera producentlag för ömsesidig hjälp i jordbruket, vilka innehåller endast vissa ansatser till socialism och omfattar från några få och upp till omkring ett dussin hushåll vardera, och att göra detta i enlighet med principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel. Det andra steget har varit att mana bönderna att också i enlighet med principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel på basis av dessa lag för ömsesidig hjälp organisera små jordbruksproducentkooperativ, vilka är halvsocialistiska till sin natur och som kännetecknas av sammanförande av jorden på andelsbasis och av enhetlig förvaltning. Sedan kommer det tredje steget att bli att uppmana bönderna, att, i enlighet med samma principer om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel, ytterligare förena sig på grundval av dessa små halvsocialistiska kooperativ och organisera stora jordbruksproducentkooperativ som är helt socialistiska till sin natur. Dessa steg gör det möjligt för bönderna att undan för undan höja sin socialistiska medvetenhet genom sina personliga erfarenheter och undan för undan ändra sitt levnadssätt, för att sålunda minska varje känsla av abrupt förändring. Genom dessa steg kan vi i allmänhet undvika att avkastningen sjunker under låt oss säga det första året eller de första två åren. Faktiskt måste de säkerställa en ökning från år till år, och detta kan ske. Mer än 80 procent av de nuvarande 650 000 producentkooperativen inom jordbruket har ökat sin produktion, medan över tio procent har visat varken ökning eller minskning och mindre än tio procent har uppvisat en minskning. Läget i de båda senare kategorierna är dåligt, särskilt i den sista, där produktionen har fallit, och stora ansträngningar måste göras för att kontrollera och stärka sådana kooperativ. Eftersom mer än 80 procent av alla kooperativ har ökat sin produktion (med mellan 10 och 30 procent), eftersom mer än 10 procent har uppvisat varken ökning eller minskning under sitt första år, men kanske kommer att uppvisa en ökning under sitt andra år sedan de kontrollerats, och eftersom de färre än tio procent som uppvisat ett fall i produktionen också efter kontrollen kan komma att uppvisa en ökning under sitt andra år eller åtminstone nå ett läge där produktionen varken ökar eller minskar, kan det sägas att vår framgång i kooperationen i det stora hela är sund och att vi i allmänhet kan säkerställa en ökad produktion och undvika sjunkande avkastning. Dessutom är dessa steg en utmärkt skola för att utbilda kadrer. På detta sätt kan administrativ och teknisk personal för kooperativen steg för steg utbildas i stort antal.
För det tredje bör en kontrollsiffra för upprättandet av nya jordbrukskooperativ fastställas en gång om året i ljuset av det faktiska läget, medan det under året bör företas flera inspektioner för att kontrollera hur arbetet med kooperationen genomförs. Konkreta åtgärder för att utvidga kooperationen i varje provins, härad och socken kan på så sätt beslutas varje år i enlighet med förändringar i förhållandena och graden av framgång i arbetet. Framstegen kan komma att behöva hejdas en tid på en del orter, för att genomföra en kontroll, på andra orter kan expansionen och kontrollen försiggå sida vid sida. I vissa kooperativ kan vissa av medlemmarna tillåtas dra sig ur, och enskilda kooperativ kan till och med medges att tillfälligt upplösa sig. På en del orter bör nya kooperativ upprättas i stort antal, medan på andra orter det inte bör bli någon ökning utom i antalet bondehushåll i de existerande kooperativen. I varje provins eller härad, där en grupp kooperativ upprättats, måste framåtskridandet hejdas för att ge tid till en kontroll, innan en ny grupp upprättas. Idén att aldrig tillåta någon paus, något uppehåll är felaktig. Beträffande inspektionen av arbetet med att organisera kooperativ, måste Centralkommittén och partikommittéerna i provinsen, den autonoma regionen, municipet och prefekturen ta ett fast grepp om den och se till att den utförs inte en, utan flera gånger varje år. Närhelst ett problem dyker upp, behandla det med ens, låt inte problemen hopa sig för att ni sedan ska försöka lösa dem alla på en gång. Vad kritiken beträffar, framför den i god tid, ta inte för vana att kritisera först sedan skadan är skedd. Så har exempelvis Centralkommittén ensam under de första sju månaderna i år inkallat tre konferenser med ledande kamrater från olika orter, denna konferens inberäknad, för att diskutera frågan om kooperationen inom jordbruket. Denna metod att anpassa våra åtgärder till lokala förhållanden och att ge vägledning i god tid försäkrar oss om att färre fel begås i vårt arbete och att de snabbt kan rättas, om de begås.
Kan vi inte med hänsyn till allt det ovan anförda säga att vårt partis Centralkommittés vägledande politik i fråga om jordbrukskooperationen är riktig, och att den därför garanterar en sund utveckling av rörelsen? Jag anser att vi kan och bör säga så, och att det är synnerligen felaktigt att värdera denna politik som ”överilad”.
IX
En del kamrater har en felaktig inställning i den livsviktiga frågan om förbundet mellan arbetare och bönder, eftersom de utgår från den ståndpunkt som intas av bourgeoisin, de rika bönderna eller de välbärgade mellanbönderna, med dessas spontana tendens till kapitalism. De tror att det nuvarande läget i den kooperativa rörelsen är mycket farligt, och de råder oss att ”snabbt hoppa av hästen” i vår nuvarande framryckning längs kooperationens väg. ”Om ni inte gör det”, varnar de oss, ”löper ni risk att slå sönder förbundet mellan arbetarna och bönderna”. Vi tror precis motsatsen. Om vi inte snabbt sitter upp på hästen, kommer det att finnas risk att förbundet mellan arbetarna och bönderna slås sönder. Det finns en skillnad här i bara ett par ord - en säger ”hoppa av” medan den andra säger ”sitt upp” - ändå visar de skillnaden mellan två motsatta linjer. Som alla vet har vi redan ett förbund mellan arbetare och bönder byggt på grundval av den borgerligt-demokratiska revolutionen mot imperialismen och feodalismen, en revolution som tog jorden från godsägarna och fördelade den bland bönderna för att befria dem ur det feodala äganderättssystemets slaveri. Men denna revolution är över och den feodala äganderätten har avskaffats. Det som finns på landsbygden i dag är de rika böndernas kapitalistiska ägande och ett väldigt hav av enskilda bönders privatägande. Som var och en förstår har kapitalismens spontana krafter oavbrutet vuxit på landsbygden under de senaste åren, nya rika bönder har skjutit upp överallt och många välbärgade mellanbönder strävar att bli rika bönder. A andra sidan lever fortfarande många fattiga bönder i armod på grund av att de saknar tillräckliga produktionsmedel, några är skuldsatta och andra säljer eller arrenderar ut sin jord. Om denna tendens får fortsätta ohämmad, kommer polariseringen på landsbygden oundvikligen att förvärras dag för dag. De bönder som förlorar sin jord och de som fortsätter att leva i armod, kommer att klaga över att vi inte gör någonting för att rädda dem undan ruin eller hjälpa dem att lösa sina svårigheter. Inte heller de välbärgade mellanbönderna som går i kapitalistisk riktning kommer att bli nöjda med oss, för vi kommer aldrig att kunna uppfylla deras krav om vi inte avser att ta den kapitalistiska vägen. Kan förbundet mellan arbetare och bönder stå rycken under sådana omständigheter? Uppenbarligen inte. Det finns ingen lösning på detta problem annat än på en ny grundval. Och det betyder att steg för steg åstadkomma en socialistisk omvandling av hela jordbruket samtidigt med ett successivt förverkligande av den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omdaningen av hantverk, kapitalistisk industri och handel, med andra ord, det betyder att genomföra kooperationen och eliminera de rika böndernas hushållning och den enskilda hushållningen på landsbygden så att hela landsbygdsbefolkningen tillsammans kommer att få det allt bättre. Vi vidhåller att detta är det enda sättet att befästa förbundet mellan arbetarna och bönderna. I annat fall kommer detta förbund att löpa verklig fara att slås sönder. De kamrater som råder oss att ”hoppa av hästen” har helt fel i sitt tänkande i denna fråga.
X
Vi måste inse här och nu, att det snart kommer en landsomfattande flodvåg av socialistisk omvandling på landsbygden. Detta är oundvikligt. På våren 1958, vid slutet av första femårsplanens sista år och början av andra femårsplanens första år, kommer kooperativen av halvsocialistisk typ att omfatta ungefär 250 miljoner människor, ungefär 55 miljoner bondehushåll (med i medeltal fyra och en halv person var), vilket betyder hälften av landsbygdsbefolkningen. Vid denna tid kommer många härader och en del provinser att ha i grunden fullbordat den halvsocialistiska omvandlingen av jordbrukshushållningen, och i varje del av landet kommer ett litet antal halvsocialistiska kooperativ att ha blivit helt socialistiska. År 1960, under första hälften av andra femårsplanen, kommer vi att i huvudsak ha genomfört den halvsocialistiska omvandlingen av återstoden av jordbrukshushållningen som omfattar den andra hälften av landsbygdsbefolkningen. Då kommer antalet helsocialistiska kooperativ som bildats av de halvsocialistiska kooperativen att ha ökat.[10] Under den första och andra femårsplanen, kommer denna samhälleliga omvandling fortfarande att vara huvuddraget i omvandlingen på landsbygden medan den tekniska omvandlingen kommer att inta en andrarangsställning. Antalet stora jordbruksmaskiner kommer visserligen att öka, men inte i någon större utsträckning. Under tredje femårsplanen kommer den samhälleliga och tekniska omvandlingen av landsbygden att fortgå sida vid sida, allt fler stora jordbruksmaskiner kommer att tas i bruk från år till år. Vad den samhälleliga omvandlingen angår kommer från 1960 och framåt de halvsocialistiska kooperativen att undan för undan utvecklas till helt socialistiska, grupp för grupp och steg för steg. Kinas samhälleliga och ekonomiska fysionomi kommer inte att undergå någon fullständig förändring förrän den socialistiska omvandlingen av det samhälleliga och ekonomiska systemet är fullbordad och förrän, på det tekniska området, maskiner användes, varhelst det är möjligt i varje gren av produktionen och på varje ort. På grund av landets ekonomiska förhållanden kommer den tekniska omvandlingen att ta längre tid än den samhälleliga. Det beräknas att det kommer att ta ungefär fyra eller fem femårsplaner, d v s tjugo till tjugofem år att i huvudsak fullborda den landsomfattande tekniska omvandlingen av jordbruket. Hela partiet måste kämpa för att slutföra denna stora uppgift.
XI
Vi måste ha en omfattande planering och en mera effektiv ledning.
Det måste finnas planer för landet, provinsen, prefekturen, häradet, distriktet och socknen för den successiva utvecklingen av kooperationen. Allt eftersom arbetet fortskrider, måste dessa planer oavbrutet revideras i ljuset av rådande förhållanden. Alla partiets och ungdomsförbundets organisationer, vare sig det gäller provinsen, prefekturen, häradet, distriktet eller socknen måste ägna landsbygdsproblemen allvarlig uppmärksamhet och med iver förbättra den ledning de ger arbetet på landsbygden. Alla ledande kamrater i partiets och ungdomsförbundets lokala kommittéer måste omedelbart sätta igång att studera arbetet med jordbrukskooperationen och bli experter på det. Kort sagt, vi får inte förbli passiva utan ta initiativet, inte uppge ledningen utan stärka den.
XII
I augusti 1954 (detta är naturligtvis inte längre någon nyhet) rapporterade Kinas kommunistiska partis kommitté för provinsen Heilungkiang:
I och med uppkomsten och spridningen av jordbrukskooperationen är organisationerna för ömsesidig hjälp och kooperation och de skilda olika grupperna bland befolkningen på landsbygden alla i större eller mindre utsträckning i rörelse. Existerande kooperativ för jordbruksproducenter planerar och bereder sig på att utvidga sitt medlemsantal och de lag för ömsesidig hjälp för jordbruksproducenter, som enligt plan ska bli kooperativ, planerar och bereder sig för att dra in flera hushåll, medan de som ännu inte nått denna nivå också önskar gå framåt. En del människor är sysselsatta med att förbereda sin anslutning till nya kooperativ, andra att ansluta sig till redan existerande. De som inte är beredda att ingå i kooperativ i år, överväger aktivt att ansluta sig till lag för ömsesidig hjälp. Rörelsen är mycket vittomfattande. Den har blivit en massrörelse. Detta är ett nytt och slående drag i jordbrukskooperationens stora utveckling. Men eftersom några av de ledande kamraterna i vissa härad och distrikt inte har hållit jämna steg med detta nya drag och inte i god tid har givit en mera effektiv ledning, har vissa osunda företeelser börjat framträda i ett antal byar och tun. (NB I provinsen Heilungkiang är byn den administrativa enhet som motsvarar socknen i provinserna söder om Stora muren, medan tun, som inte är en administrativ enhet, motsvarar byn i provinserna söder om Stora muren).
Till exempel, när folk börjar se sig om efter nya medlemmar letar de starka efter de starka och armbågar de illa ställda bönderna åt sidan, det uppstår gräl om kadrer och medlemmar, vilket ger upphov till oenighet, det förekommer en blind koncentration av kadrer till en enda ort, och de rika bönderna och de välbärgade bönderna, som har ganska starka tendenser till kapitalism, ser tillfället att bilda lag för ömsesidig hjälp av lägre grad eller sina egna kooperativ för rika bönder. Allt detta visar klart, att med den enorma tillväxten av kooperationen inom jordbruket är det inte tillräckligt att bara tänka på att upprätta nya kooperativ, när man genomför partiets politik och vägleder rörelsen, utan att man måste ta hela byn (dvs hela socknen) i betraktande och tänka på att främja hela den jordbrukskooperativa rörelsen. Man måste ägna uppmärksamhet både åt att utvidga de gamla kooperativen och åt att upprätta nya, både åt att utveckla kooperativen och att föra upp lagen för ömsesidig hjälp till ett högre stadium, både åt det som händer i år och det som kommer att hända nästa år och till och med året därpå. Detta är enda sättet att till fullo genomföra partiets politik och tillförsäkra den kooperativa rörelsen inom jordbruket en sund utveckling.
Är det bara i provinsen Heilungkiang som ”några av de ledande kamraterna i vissa härad och distrikt inte har hållit jämna steg med detta nya drag och inte i god tid har givit mera effektiv ledning”? Är det bara i vissa härad och distrikt? Jag tror att det är mycket sannolikt att det i många ledande organisationer i hela landet finns folk som representerar detta mycket allvarliga tillstånd, där ledningen släpar efter rörelsen.
Rapporten från provinsen Heilungkiangs kommitté fortsatte:
Byn Hsichin i Shuangchengs härad har utarbetat en omfattande plan för hela byn på basis av vägledning från ledningen i förening med massornas frivilliga deltagande. Detta är en ny giv i den ledning, som givits åt den stora utvidgningen av kooperationen. Dess betydelse ligger först och främst i det faktum, att genom detta slags planering partiets klasslinje helt kan omsättas i verkligheten på landsbygden, så att enheten mellan fattiga bönder och mellanbönder har stärkts och en kraftig kamp har förts mot rikebonde-tendenser. Kadrerna har på ett riktigt sätt fördelats för att tjäna jordbrukskooperationens allmänna framåtskridande. Förhållandet mellan de olika kooperativen och mellan kooperativen och lagen för ömsesidig hjälp har justerats och stärkts, och den kooperativa rörelsen inom jordbruket har som följd härav genomgående ryckt fram över hela fronten enligt planerna. För det andra har genom detta slags planering uppgifterna i arbetet med att i stor omfattning utvidga jordbrukskooperationen blivit bestämt fördelade ända ned till de ledande organen på grundnivån och till massorna, så att partiavdelningen i byn förstår hur den ska leda, de gamla kooperativen hur de ska gå framåt och de nya kooperativen hur de ska inrätta sig, och lagen för ömsesidig hjälp hur de ska finna sin särskilda väg till fortsatt framåtskridande. På så sätt har initiativet och entusiasmen hos partiavdelningen i byn och hos de breda massorna fått fritt spelrum och riktigheten i principen att lita till partiavdelningen och till massornas erfarenhet och klokhet har till fullo ådagalagts. Slutligen är det just genom detta slag av planering som vi blivit i stånd att bättre fastställa det verkliga läget i byn och att konkret och fullständigt genomföra partiets politik. Därför har det varit möjligt att undvika impulsivitet och överilning å den ena sidan och konservatism och overksamhet å den andra och därigenom korrekt tillämpa Centralkommitténs politik för ”aktiv ledning och jämnt framåtskridande”.
Hur tog man itu med de ”vissa osunda företeelser” som omnämndes i rapporten från Heilungkiangs provinskommitté? Rapporten ger själv inget direkt svar på denna fråga. Men rapporten från partiets häradskommitté i Shuangcheng, som bilagts provinskommitténs rapport gör det. Den säger:
Som ett resultat av den omfattande planering som baserades på en förening av partiavdelningens ledning och massornas frivilliga deltagande har den avvikelse rättats som orsakade att illa ställda bondehushåll utestängdes från kooperativen, har praxis att koncentrera för många kadrer till en ort stoppats, har grälen om kadrerna och de nya medlemmarna försvunnit, har banden mellan kooperativen och lagen för ömsesidig hjälp knutits fastare, har de rika böndernas och de välbärgade mellanböndernas försök att organisera kooperativ för rika bönder och lag för ömsesidig hjälp av lägre grad misslyckats och partiavdelningens planer i det stora hela genomförts. Medlemsantalet i de båda äldre kooperativen har ökat med 40 procent, ett skelett till organisation för sex nya kooperativ har upprättats och två lag för ömsesidig hjälp har kontrollerats och stärkts.
Om sakerna sköts bra beräknar vi att under nästa år (dvs 1955) hela byn kommer att omfattas av kooperationen. För närvarande arbetar byn energiskt på att uppfylla årets plan för kooperation inom jordbruket, öka produktionen och tillförsäkra sig en god skörd. Den allmänna uppfattningen bland kadrerna i byn är: ”Det var väl att vi gjorde allt detta, annars skulle allt vara en enda röra. Vi skulle haft svårigheter, inte bara i år utan också nästa år.”
Låt oss alla arbeta på detta sätt.
En omfattande planering och effektivare ledning - det är vår politik.
[1] Beträffande arbetsgrupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag se ”Organisera er!”, not 5, s. 281 i detta band.
[2] Den 15 december 1951 utsände Kinas kommunistiska partis Centralkommitté detta beslut i preliminär form till de lokala partikommittéerna på skilda nivåer för försökstillämpning. Efter en partiell revidering antogs det av Centralkommittén den 15 februari 1953 som ett formellt beslut. Beslutet framhöll att sedan jordreformen i Kinas landsbygdsområde avslutats var det nödvändigt att aktivt leda bönderna in på den ömsesidiga hjälpens och kooperationens väg i enlighet med principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel. Det angav tre huvudformer för den ömsesidiga hjälpen och kooperationen, nämligen det tillfälliga laget för ömsesidig hjälp, året-runtlaget för ömsesidig hjälp och kooperativet för jordbruksproducenter, karakteriserat av sammanförande av jordandelar.
[3] Detta beslut summerade erfarenheterna av ömsesidig hjälp och kooperation inom jordbruket i olika delar av Kina och i synnerhet erfarenheterna från arbetet för att utveckla producentkooperativ inom jordbruket efter 1951. Det stadgade:
Partiets grundläggande uppgift i dess arbete på landsbygden är att fostra bönderna genom att skickligt använda resonemang och åtgärder, som de lätt kan förstå och acceptera, att uppmuntra dem att steg för steg organisera sig och undan för undan genomföra den socialistiska omvandlingen inom jordbruket så att den efterblivna individuella hushållningen som bygger på småproduktion kan omvandlas till en avancerad kooperativ hushållning som bygger på storproduktion. På så sätt kan man undan för undan lösa den motsättning som visar sig i den ojämna utvecklingen hos folkhushållningens två grenar, dvs industrin och jordbruket, och sätta bönderna i stånd att steg för steg helt befria sig från fattigdom och att leva ett liv i gemensamt välstånd och med nog av allt.
Samtidigt underströk det:
Enligt Kinas erfarenhet försiggår den successiva sammanslutningen av bönderna i produktionen längs en given väg, som leder från det enkla tillfälliga laget för ömsesidig hjälp med gemen sam arbetskraft, över året-runtlaget för ömsesidig hjälp med gemensam arbetskraft, som har en viss arbetsfördelning och ett visst mått av gemensam egendom, till kooperativet för jordbruksproducenter, i vilket jorden slås samman i andelar och där det finns en enhetlig förvaltning och ännu mer gemensam egendom, och därefter till jordbruksproducentkooperativet på ett högre stadium, det helt socialistiska med böndernas kollektiva ägande.
[4] Det halvsocialistiska kooperativet var ett jordbruksproducentkooperativ på lägre stadium. Det var halvsocialistiskt därför att det, å ena sidan, brukade jorden enhetligt, och använde jordbruksredskapen rationellt, utförde kollektivt arbete och genomförde en distribution efter arbetsinsats samt hade en ganska stor mängd gemensam egendom. Det hade sålunda sina socialistiska sidor. A andra sidan behöll fortfarande medlemmarna jorden och andra produktionsmedel i privat ägo och erhöll utdelning på sina jordandelar samt ett visst vederlag för de redskap och dragdjur de skjutit till. Detta slag av kooperativ för jordbruksproducenter var en övergångsform på vägen till det helt socialistiska kooperativet med kollektivt ägande.
[5] En mu motsvarar en femtondels hektar.
[6] Gamla mellanbönder är de som var mellanbönder före jordreformen. De nya mellanbönderna är de som vunnit status av mellanbönder efter jordreformen.
[7] Jordbruksproducentkooperativ av I:a klass var de som var jämförelsevis bra skötta; de som sköttes acceptabelt kallades II:a klass, och de som sköttes illa III:e klass.
[8] Kooperativet var det som bildats av de tre fattigbondehushållen Wang Yu-kun, Wang Hsiao-chi och Wang Hsiao-pang i Nanwangchuang i Anpings härad, provinsen Hopei (detta härad sammanslogs med Shenhsiens härad under en tid efter 1958). Under 1958 utvecklades kooperativet till Nanwangchuangs folkkommun med 140 000 mu jord. Efter 1959 har det haft ett överskott i stället för en brist på spannmål och det har i grunden fullbordat byggandet av vattenreservoarer och ett nät av bevattningskanaler samt mekaniseringen av vattentillförseln.
[9] Se Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1939, s. 387.
[10] Denna beräkning förverkligades senare i förtid. Tack vare den grundliga tillämpningen av den korrekta politik som kamrat Mao Tsetung framlade i denna rapport och den än effektivare ledning som gavs av partikommittéerna på alla nivåer åt den jordbrukskooperativa rörelsen, skedde ytterligare en stegring av de fattiga och lägre mellanböndernas socialistiska entusiasm och utvecklades rörelsen snabbt. I stort sett var övergången till halvsocialistisk kooperation på lägre stadium fullbordad under andra halvåret 1955 och övergången till helt socialistisk kooperation på högre stadium blev i huvudsak genomförd under året därpå.