[ Detta är ett avsnitt ur kamrat Mao Tsetungs avslutningstal vid andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommitté. ]
1. En sekreterare i en partikommitté måste vara en bra ”gruppchef”. En partikommitté har tio å tjugo ledamöter. Man kan likna den vid en grupp i armén, och sekreteraren kan jämföras med ”gruppchefen”. Det är sannerligen inte lätt att leda denna grupp väl. Var och en av Centralkommitténs byråer och underbyråer leder nu ett väldigt område och bär ett mycket tungt ansvar. Att leda betyder inte bara att besluta om politiken i allmänhet och i speciella fall utan också att skapa riktiga arbetsmetoder. Även om politiken i allmänhet och i de särskilda fallen är riktig, kan likväl svårigheter uppstå, om arbetsmetoderna försummas. För att kunna fylla sin uppgift som ledning måste en partikommitté lita till alla sina ”gruppmedlemmar” och sätta var och en av dem i stånd att spela sin roll helt och fullt. För att bli en bra ”gruppledare” måste sekreteraren bedriva intensiva studier och grundliga undersökningar. En sekreterare eller vice sekreterare, som inte bryr sig om att bedriva propaganda och organisationsarbete bland sin egen ”grupps” medlemmar, inte förstår att skapa ett gott förhållande till kommittéledamöterna och inte studerar hur han ska genomföra möten med bästa resultat, kommer att finna det svårt att leda sin ”grupp” väl. Om ”gruppmedlemmarna” inte marscherar i takt, kan de aldrig vänta sig att få leda tiotals miljoner människor i strid och uppbygge. Förhållandet mellan sekreteraren och kommittéledamöterna är naturligtvis ett i vilket minoriteten måste lyda majoriteten, och skiljer sig sålunda från förhållandet mellan en gruppledare och hans män. Här talar vi om gruppen endast som ett analogt exempel.
2. Lägg fram problemen. Detta bör inte endast ”gruppledaren” utan också kommittéledamöterna göra. Prata inte bakom ryggen på folk. Närhelst problem uppstår, kalla ett möte, lägg fram problemen till diskussion, fatta beslut och problemen kommer att lösas. Om det finns problem och de inte läggs fram, kommer de att bestå olösta under lång tid, kanske i åratal. ”Gruppledaren” och kommittéledamöterna bör visa förståelse i sitt förhållande till varandra. Ingenting är viktigare än ömsesidig förståelse, stöd och vänskap mellan sekreteraren och kommittéledamöterna, mellan Centralkommittén och dess byråer och mellan byråerna och partiets områdeskommittéer. Tidigare ägnades föga uppmärksamhet åt denna sak, men sedan Sjunde partikongressen har många framsteg gjorts i detta avseende, och vänskapsbanden och enheten har stärkts i hög grad. Vi bör fortsätta att ägna ständig uppmärksamhet åt denna sak i framtiden.
3. ”Utbyt informationer.” Detta betyder att ledamöterna i en partikommitté ska hålla varandra informerade och utbyta åsikter om ting som de uppmärksammat. Detta är av stor betydelse för uppnåendet av ett gemensamt språk. En del misslyckas med att göra detta och liksom de människor Lao Tzu beskriver ”besöker de aldrig i hela sitt liv varandra, fastän var och en av dem kan höra tuppen gala och hunden skälla hemma hos den andre”.[1] Resultatet är att de saknar ett gemensamt språk. Förr hade en del av våra högsta kadrer inte ett gemensamt språk ens i marxismen-leninismens grundläggande teoretiska frågor därför att de inte studerat tillräckligt. Det finns mera av ett gemensamt språk i partiet i dag, men problemet har ännu inte helt lösts. Till exempel, i jordreformen består fortfarande vissa skiljaktigheter i uppfattningen om vad som menas med ”mellanbönder” och ”rika bönder”.
4. Fråga era underordnade om saker som ni inte förstår eller inte känner till, och ge inte utan vägande skäl uttryck åt ert gillande eller ogillande. Man väntar en tid med att sända ut vissa dokument som skrivits därför att vissa frågor i dem behöver klaras upp och det är nödvändigt att först rådgöra med de lägre instanserna. Vi bör aldrig låtsas veta det vi inte vet, vi bör ”inte skämmas för att fråga folk under oss och lära av dem”[2] och vi bör noga efterhöra meningarna bland kadrerna på lägre nivåer. Var elev innan ni blir lärare, lär av kadrerna på de lägre nivåerna innan ni ger order. Detta sätt att behandla problem bör vara praxis i alla Centralkommitténs byråer och partikommittéerna vid fronterna, utom i militära nödlägen eller då fakta i saken redan är klara. Ingen förlorar prestige av att handla på detta sätt utan vinner ökad prestige därigenom. Eftersom våra beslut innehåller de riktiga åsikterna hos kadrerna på lägre nivåer kommer dessa helt naturligt att understödja besluten. Vad kadrerna på lägre nivåer säger må vara riktigt eller inte - sedan vi hört det måste vi analysera det. Vi måste beakta de riktiga åsikterna och handla i enlighet med dem. Orsaken till att Centralkommittén utövar en riktig ledning är huvudsakligen att den gör en syntes av det material, de rapporter och de riktiga åsikter som kommer från skilda orter. Det skulle vara svårt för Centralkommittén att ge riktiga order, om de olika orterna inte försåg den med material och framlade sina meningar. Lyssna också till de felaktiga åsikterna underifrån. Det är fel att inte alls lyssna på dem. Man ska emellertid inte handla enligt sådana åsikter utan kritisera dem.
5. Lär att ”spela piano”. Då man spelar piano är alla tio fingrarna i rörelse. Det duger inte att bara röra några fingrar och inte andra. Men om alla tio fingrarna på en gång trycker ned på tangenterna, blir det ingen melodi. För att framkalla god musik bör de tio fingrarna röra sig rytmiskt och i samverkan. En partikommitté bör ha ett fast grepp om sin centrala uppgift men bör samtidigt utveckla arbetet på andra fält kring denna centrala uppgift. För närvarande måste vi ta hand om många fält. Vi måste sköta arbetet i alla områden, väpnade styrkor och avdelningar och får inte ägna all vår uppmärksamhet åt ett fåtal problem och utelämna andra. Varhelst det finns ett problem måste vi sätta fingret på det, och detta är en metod som vi måste behärska. Några spelar piano bra och andra gör det dåligt, och det är stor skillnad på de melodier de framkallar. Partikommittéernas ledamöter måste lära sig att ”spela piano” bra.
6. ”Ta ett fast grepp.” Därmed menas att partikommittéerna inte endast ska ha ”grepp” om utan måste ha ett ”fast grepp” om sina huvuduppgifter. Man kan få grepp om en sak endast om man griper den fast i handen och inte låter greppet lossna i minsta mån. Tar man inte ett fast grepp, är det detsamma som att man inte har något grepp alls. Man kan naturligtvis inte få grepp om någonting med en öppen hand. Om handen sluts såsom om den grep om någonting, men inte sluts hårt, har den fortfarande inget grepp. En del av våra kamrater har grepp om huvuduppgifterna, men deras grepp är inte fast och därför lyckas de inte med sitt arbete. Det går inte att inte ha något grepp alls, och om greppet inte är fast går det inte heller.
7. ”Ha sinne för siffror.” Därmed menas att vi måste intressera oss för ett läges eller ett problems kvantitativa sida och företa en grundläggande kvantitativ analys. Varje kvalitet tar sig uttryck i en viss kvantitet, och utan kvantitet kan det inte finnas någon kvalitet. Ända in till denna dag förstår många av våra kamrater alltjämt inte att de måste ägna uppmärksamhet åt sakernas kvantitativa sida - den grundläggande statistiken, de viktigaste procenttalen och de kvantitativa gränser som bestämmer tingens kvaliteter. De har inga ”siffror” i huvudet och kan som följd därav inte undgå att göra misstag. Vid genomförandet av jordreformen till exempel är det oundgängligen nödvändigt att ha siffror som visar hur stor procent av befolkningen som utgörs av godsägare, rika bönder, mellanbönder och fattiga bönder och hur stor del av jorden varje grupp äger, ty endast på denna grund kan vi formulera en riktig politik. Vem ska kallas rik bonde och vem en välbärgad mellanbonde, och hur stor inkomst av exploatering är det som gör en person till rik bonde och skiljer honom från en välbärgad mellanbonde? Även i samtliga dessa fall måste man fastställa de kvantitativa gränserna. I alla massrörelser måste vi göra en grundläggande undersökning och analys av antalet aktiva anhängare, motståndare och neutrala och får inte avgöra problemen subjektivt och utan underlag.
8. ”Meddelanden för att lugna allmänheten.” Meddelanden om möten ska lämnas i förväg. Det är ungefär som när man sänder ut ”Meddelanden för att lugna allmänheten”, för att alla ska veta vad som kommer att diskuteras och vilka problem som ska lösas och ska kunna förbereda sig i god tid. På en del orter inkallas kadermöten utan att man först förberett rapporter och skrivit förslag till resolutioner, och först när folket anlänt till mötet improviserar man något på en slump. Detta erinrar om ordspråket: ”Soldater och hästar har anlänt men mat och foder är inte redo”, och detta är inte bra. Ha ingen brådska med att sammankalla ett möte, om inte förberedelserna är avslutade.
9. ”Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.” Samtal, tal, artiklar och resolutioner bör alla vara kortfattade och träffa huvudet på spiken. Möten bör inte heller vara för långa.
10. Ägna uppmärksamhet åt att skapa enhet och arbeta tillsammans med kamrater som har en annan uppfattning än ni själva. Detta bör man tänka på både i armén och ute på olika orter. Det gäller också förhållandet till människor utanför partiet. Vi har kommit tillsammans från landets alla hörn och bör vara skickliga i att under vårt arbete skapa enhet inte bara med kamrater, som har samma åsikter som vi själva, utan även med dem som har andra åsikter. Det finns bland oss några som begått mycket allvarliga fel; vi bör inte hysa fördomar emot dem utan vara redo att arbeta tillsammans med dem.
11. Var på er vakt mot högmod. För alla som står i ledande ställning är detta en principsak och en viktig förutsättning för enhetens bevarande. Inte ens de som inte begått några allvarliga misstag utan vunnit mycket stora framgångar i sitt arbete bör vara högmodiga. Det är förbjudet att fira partiledares födelsedagar. Det är likaledes förbjudet att uppkalla orter, gator och företag efter partiledare. Vi måste hålla fast vid vår stil att leva enkelt och arbeta hårt och göra slut på smicker och överdrivet beröm.
12. Dra två skiljelinjer. För det första mellan revolution och kontrarevolution, mellan Yenan och Sian.[3] En del förstår inte att de måste dra denna skiljelinje. När de bekämpar byråkratin talar de till exempel om Yenan som om ”inget är riktigt” där och underlåter att göra en jämförelse och skilja mellan byråkratin i Yenan och byråkratin i Sian. Detta är i grunden felaktigt. För det andra är det nödvändigt att inom de revolutionära leden dra en klar skiljelinje mellan rätt och fel, mellan framgångar och brister och att klargöra vilken av dessa två kategorier som är primär och vilken som är sekundär. Till exempel, uppgår framgångarna till 30 procent eller till 70 procent av det hela? Här går det vare sig an att underskatta eller överskatta. Vi måste få fram en grundläggande värdering av en persons arbete och fastställa huruvida hans framgångar utgör 30 och hans fel 70 procent eller tvärtom. Om hans framgångar utgör 70 procent av det hela, bör hans arbete i huvudsak godkännas. Det skulle vara fullständigt oriktigt att beskriva ett arbete, i vilket framgångarna är det primära, såsom arbete i vilket misstagen är det primära. Då vi tar upp problem får vi inte glömma att dra dessa två skiljelinjer mellan revolution och kontrarevolution och mellan framgångar och brister. Om vi håller dessa två skiljelinjer i minnet, blir vi i stånd att sköta sakerna väl. I annat fall skapar vi förvirring ifråga om problemens natur. För att dra dessa skiljelinjer väl är det naturligtvis nödvändigt att studera och analysera noggrant. Vår inställning till varenda människa och varje sak bör bygga på analys och studier.
Politiska byråns medlemmar och jag själv har en känsla av att partikommittéerna endast genom att använda de ovan nämnda metoderna kan utföra sitt arbete väl. För partikommittéerna på alla nivåer är det synnerligen viktigt att förutom att genomföra partikongresser väl kunna utföra sitt ledande arbete väl. Vi måste bemöda oss att studera och fullända arbetsmetoderna, för att ytterligare kunna höja partikommittéernas förmåga att leda.
[1] Citatet är hämtat ur Lao Tzu, kap. LXXX.
[2] Citatet är ur Confucian Analetts, 5:e boken, ”Kungyeh Chang”.
[3] Yenan var högkvarteret för Kinas Kommunistiska partis centralkommité från januari 1937 till mars 1947. Sian var det reaktionära kuomintangväldets centrum i nordvästra Kina. Kamrat MaoTse-tung nämnde de bägge städernas namn som symboler för revolutionen och kontrarevolutionen.