Mycket snart kommer vi att ha segrat över hela landet. Denna seger kommer att slå hål på imperialismens östra front och att få stor internationell betydelse. Det krävs inte mycket mera tid och ansträngningar för att vinna denna seger, men det krävs ganska mycket av bägge delarna för att konsolidera den. Bourgeoisin betvivlar vår förmåga att bygga upp. Imperialisterna räknar med att vi omsider ska tigga allmosor från dem för att kunna leva. Efter segern är det möjligt att vissa stämningar kan växa fram i partiet — högmod, hjältefasoner, slöhet och ovilja mot framsteg, njutningslystnad och avsmak för fortsatt hårt liv. Efter segern kommer folket att vara tacksamt mot oss, bourgeoisin kommer att träda fram för att smickra oss. Det har bevisats att fienden inte kan betvinga oss med vapenmakt. Det är emellertid möjligt att bourgeoisins smicker kan betvinga de viljesvaga i våra led. Det kan möjligen finnas en del kommunister, som fienderna inte kunde besegra med gevär och som var värda att kallas hjältar för det sätt på vilket de motstod dessa fiender, men som inte kan motstå sockermantlade kulor. De kommer att besegras av sockermantlade kulor. Vi måste värja oss emot en sådan situation. Att vinna en landsomfattande seger innebär bara att ta första steget i en tiotusen li lång marsch. Även om det är ett steg värt att vara stolt över så är det jämförelsevis litet. Mera värt att vara stolt över är det som komma ska. Efter flera årtionden kommer det kinesiska folkets demokratiska revolutions seger, när man ser tillbaka på den, att te sig endast som en kort prolog till ett långt drama. Ett drama inleds med en prolog, men prologen är inte dramats klimax. Den kinesiska revolutionen är stor, men vägen efter revolutionen kommer att bli längre, arbetet större och mödosammare. Detta måste nu göras klart i partiet. Kamraterna måste hjälpas att förbli anspråkslösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Kamraterna måste hjälpas att bevara stilen att leva enkelt och kämpa hårt. Vi har kritikens och självkritikens marxist-leninistiska vapen. Vi kan göra oss av med en dålig stil och behålla den goda. Vi kan lära oss det vi inte vet. Vi är skickliga inte bara att förinta den gamla världen, vi är också skickliga att bygga den nya. Det kinesiska folket kan inte blott leva utan att tigga imperialisterna om allmosor, det kommer att leva ett bättre liv än man gör i de imperialistiska länderna.
[1] Detta är tionde avsnittet av rapporten till KKP:s sjunde Centralkommittés andra plenarmöte. Hela texten finns i Valda verk av Mao Tsetung, band IV.