Detta tal hölls vid ett kadermöte i Yenan. Det gav en ingående och på den marxist-leninistiska klassanalysens metod baserad undersökning av grunddragen i det politiska läget i Kina efter segern i försvarskriget mot Japan och lade upp proletariatets revolutionära taktik. Såsom kamrat Mao Tsetung framhållit i sitt öppningstal vid Kinaskommunistiska partis sjunde rikskongress i april 1945 stod Kina, efter att ha besegrat den japanska imperialismen, alltjämt i valet mellan tvenne öden, två slags framtid - antingen att bli ett nytt Kina eller att förbli det gamla Kina. Kinas storgodsägare och storbourgeoisi, som representerades av Chiang Kai-shek, ville rycka frukterna av segern i försvarskriget ur folkets händer och behålla Kina under sin diktatur såsom ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Kinas kommunistiska parti, som representerade proletariatets och folkmassornas intressen, strävade å ena sidan efter fred och kämpade med hela sin kraft för att avvärja ett inbördeskrig. A andra sidan var det nödsakat att skapa en fullständig beredskap mot Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära planer på att inleda ett landsomfattande inbördeskrig, och att utforma en korrekt politik, det vill säga att inte hysa några illusioner om imperialismen och reaktionen, inte frukta deras hotelser utan beslutsamt skydda frukterna av folkets kamp och sträva att bygga ett nytt Kina - ett de breda folkmassornas ny-demokratiska Kina under proletariatets ledning. Den avgörande kampen mellan dessa tvenne öden, dessa två framtidsperspektiv, som Kina stod inför, utgjorde innehållet i den historiska perioden från slutet av försvarskriget mot Japan och till grundandet av Folkrepubliken Kina, den historiska period under vilken det kinesiska folket utkämpade sitt Befrielsekrig eller det Tredje revolutionära inbördeskriget. Efter försvarskriget mot Japan rev Chiang Kai-shek, understödd av imperialismen i Förenta staterna, gång efter annan fredsavtalen i stycken och inledde ett jättelikt kontrarevolutionärt inbördeskrig utan motstycke i historien i ett försök att förinta folkets stridskrafter. Tack vare den riktiga ledning det kinesiska folket fick av Kinas kommunistiska parti kunde det genom endast fyra års strider vinna en stor landsomfattande seger - störta Chiang Kai-shek och skapa ett nytt Kina.
Läget i Fjärran östern undergår i dessa dagar väldiga förändringar. Den japanska imperialismens kapitulation kan betraktas som på förhand given. Avgörande för Japans kapitulation är att Sovjetunionen inträtt i kriget. En miljon rödarmister går in i nordöstra Kina, denna styrka är oemotståndlig. Den japanska imperialismen kan inte längre fortsätta kampen[1]. Det kinesiska folkets hårda och bittra försvarskrig kröns med seger. Som historiskt stadium är försvarskriget mot Japan nu slut.
Hurudana är under dessa omständigheter för närvarande förhållandena mellan de olika klasserna i Kina och förhållandet mellan Kuomintang och kommunistiska partiet? Hurudana kommer de att bli i framtiden? Vilken är vårt partis politik? Dessa frågor är av stor betydelse för folket i hela landet och för alla medlemmar av vårt parti.
Vad ska man tro om Kuomintang? Betrakta dess förflutna och ni kan säga vad det är i dag. Se efter vad det var i det förgångna och vad det är i dag, och ni kan säga vad det blir i framtiden. I det förgångna förde detta parti under hela tio år ett kontrarevolutionärt inbördeskrig. Under försvarskriget mot Japan genomförde det tre stora antikommunistiska fälttåg[2], 1940, 1941 och 1943, och försökte varje gång utveckla angreppet till ett landsomfattande inbördeskrig. Det var endast tack vare vårt partis riktiga politik och motståndet från folket i hela landet som dessa försök misslyckades. Som alla vet är Chiang Kai-shek, den politiske representanten för Kinas storgodsägare och storbourgeoisi, en ytterligt brutal och svekfull gynnare. Hans politik har varit att sitta som åskådare med armarna i kors, att vänta på segern, bevara sina stridskrafter och förbereda inbördeskrig. Nu har verkligen den seger han väntat på kommit, och nu är denne ”generalissimo” färdig att ”stiga ned från berget”[3]. Under de senaste åtta åren har vi bytt plats med Chiang Kai-shek - tidigare var vi på bergen och han vid vattnet[4]. Under försvarskriget befann vi oss bakom fiendens linjer och han gick upp på berget. Nu är han i färd med att stiga ned från berget, stiga ned för att gripa segerns frukter.
Under de senaste åtta åren har folket och armén i våra befriade områden utan någon som helst hjälp utifrån och uteslutande genom sina egna bemödanden befriat väldiga områden samt stått emot och bundit huvudparten av de japanska invasionsstyrkorna och praktiskt taget samtliga marionettrupper. Det var endast vårt fasta motstånd och vår heroiska kamp som räddade de 200 miljonerna människor i Stora bakre området[5] från att förtrampas av de japanska angriparna och skyddade den del av landet som dessa 200 miljoner människor bebor från japansk ockupation. Chiang Kai-shek gömde sig på berget Omei med skyddsvakt framför sig - och denna skyddsvakt utgjordes av de befriade områdena, av folket och armén i de befriade områdena. Då vi försvarade de 200 miljonerna människor i Stora bakre området, beskyddade vi också denne ”generalissimo” och gav honom både tid och rum att sitta med korslagda armar och vänta på segern. Tiden var åtta år och en månad. Och rummet ett område bebott av 200 miljoner människor. Dessa betingelser försåg vi honom med. Om det inte hade varit för oss, kunde han icke ha stått vid sidan om och tittat på. Är då ”generalissimon” tacksam mot oss? Ånej, inte han. Denne gynnare har aldrig vetat vad det är att känna tacksamhet. Hur klättrade Chiang Kai-shek upp till makten? Genom Nordexpeditionen[6], genom den första perioden av samarbete mellan Kuomintang och kommunistiska partiet[7], genom det stöd han erhöll av folket som ännu inte hade genomskådat honom. Väl vid makten visade sig Chiang Kai-shek långt ifrån tacksam mot folket. Han slog ned det och störtade det i ett tioårigt inbördeskrigs blodbad. Ni, kamrater, är väl bekanta med detta avsnitt av historien. Under försvarskriget mot Japan försvarade det kinesiska folket honom på nytt. Detta krig håller nu på att sluta i seger och Japan är färdigt att kapitulera, men Chiang Kai-shek är alls inte tacksam mot folket. Tvärtom, han bläddrar igenom 1927 års krönika och vill handla på samma gamla sätt[8]. Han säger, att det aldrig förekommit något ”inbördeskrig” i Kina, bara ”undertryckande av banditer”[9]. Han må kalla det vad han vill, ett faktum är att han vill öppna inbördeskrig mot folket, han vill slakta folket.
Innan ett inbördeskrig bryter ut över hela landet kommer en stor del av folket och många av våra partikamrater inte att klart förstå denna fråga. Eftersom inbördeskriget ännu inte börjat i större omfattning, eftersom det ännu inte är vida utbrett och ett känt faktum och eftersom striderna ännu inte är så talrika, är det många som tänker: ”Nåja, när allt kommer omkring blir det kanske inget inbördeskrig”. Många andra är rädda för ett inbördeskrig. De saknar inte skäl för sin fruktan. Vi hade tio år av strider och därefter åtta år av försvarskrig, var ska det sluta om striderna nu fortsätter? Det är helt naturligt att dylika farhågor ska uppkomma. Vad Chiang Kai-sheks plan, att sätta i gång ett inbördeskrig, beträffar, har vårt partis politik varit klar och följdriktig. Den har varit inriktad på att beslutsamt bekämpa ett inbördeskrig, gå emot inbördeskrig och förhindra inbördeskrig. Under kommande dagar ska vi fortsätta att med största tålamod och uppbjudande av alla våra krafter leda folket till kamp för att hindra ett inbördeskrig. Icke dess mindre är det nödvändigt att vara nyktert medveten om att faran för inbördeskrig är ytterligt allvarlig emedan Chiang Kai-sheks politik redan är fastlagd. Chiang Kai-sheks politik är inbördeskrig. Vår politik, folkets politik, är emot inbördeskrig. Inbördeskrigets motståndare utgörs endast av Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket. Det är beklagligt att de inte också omfattar Chiang Kai-shek och Kuomintang. Här är det så att den ena sidan inte vill slåss och den andra vill det. Om bägge inte ville det, skulle det inte bli någon strid. Eftersom nu endast den ena sidan inte vill det och denna sida ännu icke är stark nog att hejda den andra, är faran för inbördeskrig ytterligt allvarlig.
Vårt parti framhöll i god tid att Chiang Kai-shek skulle hålla fast vid sin reaktionära politik med diktatur och inbördeskrig. Före, under och efter 7. partikongressen[10] utförde vi ett ganska tillfredsställande arbete för att uppmärksamma folket på faran för inbördeskrig på det att hela folket, våra partimedlemmar och våra truppförband i sitt tänkande skulle vara i förväg beredda. Detta är ett mycket viktigt moment, och det gör en väldig skillnad om en sådan andlig beredskap finns eller ej. Är 1927 befann sig vårt parti ännu i sin barndom och var andligen fullständigt oförberett på Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära överraskningsattack. Följaktligen gick frukterna av den seger som folket vunnit snart förlorade, folket hade att genomgå ett långvarigt lidande och ljuset över Kina förbyttes plötsligt i mörker. Denna gång ligger det annorlunda till. Vårt parti har i tre revolutioner[11] förvärvat en rik erfarenhet och nått en mycket högre grad av politisk mognad. Partiets Centralkommitté har gång efter annan tydligt klargjort faran för ett inbördeskrig, och sålunda befinner sig hela folket, alla partimedlemmar såväl som de truppförband vårt parti leder i ett tillstånd av beredskap.
Chiang Kai-shek försöker alltid beröva folket varje smula makt och varje smula av vad det vunnit. Och vad gör vi? Vår politik är att ge honom lika gott igen och att kämpa för varje tumsbredd jord. Vi handlar efter hans metod. Han försöker alltid att påtvinga folket krig, håller ett svärd i vänstra handen och ett annat i den högra. Efter hans exempel griper också vi till svärd. Vi fann denna metod endast efter undersökningar och studier. Sådana undersökningar och studier är mycket viktiga. När vi ser vår motpart hålla någonting i händerna bör vi undersöka förhållandet en smula. Vad är det han håller i händerna? Svärd. Vad är svärd till för? För att döda. Vem vill han döda med sina svärd? Folket. Sedan detta konstaterats, fortsätt att undersöka - det kinesiska folket har också händer och kan gripa till svärd, det kan smida ett svärd om inget finns till reds. Denna sanning har det kinesiska folket upptäckt efter långvariga undersökningar och studier. Krigsherrar[*], godsägare, lokala tyranner och elaka herrskap har liksom imperialisterna allesammans svärd i händerna och avser att döda. Folket har kommit att inse detta och därför handla enligt samma metod. En del av oss försummar ofta dylika undersökningar och studier. Chen Tu-hsiu till exempel begrep inte att man kan döda människor med svärd. Många säger, men detta är ju en enkel vardagssanning, hur kan en ledare i kommunistiska partiet vara ovetande om det? Man kan aldrig vara säker. Chen Tu-hsiu undersökte och studerade inte och förstod därför inte detta. Av det skälet kallade vi honom opportunist. Den som inte undersöker och studerar har inte rätt att yttra sig, och i överensstämmelse därmed berövade vi Chen Tu-hsiu denna rätt. Vi har tagit en kurs som är olika Chen Tu-hsius och satt människor som lider under förtryck och massakrer i stånd att gripa till svärd. Om någonsin igen någon önskar döda oss, kommer vi att handla på samma sätt. För inte länge sedan sände Kuomintang sex divisioner att angripa vårt underområde Kuanchung. Tre av dem bröt in och tog ett landområde som mätte 20 gånger 100 li.[**] Vi handlade på samma sätt som de och förintade helt, grundligt och fullständigt Kuomintangtrupperna inom detta område på 20 gånger 100 li[12]. Vår politik är att ge lika gott igen och kämpa för varje tumsbredd mark. Vi kommer aldrig att utan hård kamp tillåta Kuomintang att ta vår mark och döda vårt folk. Att vi ska kämpa för varje tumsbredd mark betyder naturligtvis inte att vi ska följa den gamla ”vänster”-linjen att ”inte utrymma en enda tumsbredd mark i basområdena”[13]. Denna gång utrymde vi ett område på 20 gånger 100 li. Det utrymdes i slutet av juli och återtogs i början av augusti. Efter Södra Anhweiintermezzot[14] år 1941 frågade Kuomintangs förbindelseofficer mig en gång vad vi ämnade göra. Jag svarade: ”Vet ni inte det, ni som har varit här i Yenan hela tiden? Om Ho ger sig på oss, kommer vi att ge oss på honom. Om han slutar, ska vi också sluta.[15] Vid detta tillfälle nämndes inte Chiang Kai-shek, bara Ho Ying-chin. I dag säger vi: ”Om Chiang Kai-shek ger sig på oss, ger vi oss på honom. Om han håller sig stilla, håller vi oss också stilla.” Vi kommer att handla på samma sätt som han. Eftersom Chiang Kai-shek nu slipar sina svärd, måste även vi slipa våra.
De rättigheter som folket vunnit får inte lättvindigt uppges, de måste försvaras genom kamp. Vi vill inte ha ett inbördeskrig. Om emellertid Chiang Kai-shek envisas med att påtvinga det kinesiska folket ett inbördeskrig, är det enda vi kan göra att gripa till vapen och bekämpa honom i självförsvar till skydd för folkets i de befriade områdena liv och egendom, rättigheter och välfärd. Det kommer att vara ett inbördeskrig han påtvingar oss. Om vi inte vinner, ska vi varken skylla himmelen eller jorden för det utan endast oss själva. Ingen bör emellertid tro att det är lätt att bestjäla eller bedraga folket på de rättigheter det vunnit, det är omöjligt. I fjol frågade en amerikansk korrespondent mig: ”Vem har givit er makten att handla?” Jag svarade: ”Folket.” Och vem skulle det väl vara, om inte folket? Det regerande Kuomintang har inte givit oss någon makt. Det erkänner oss inte. I Folkets politiska råd deltar vi i enlighet med dess statuter såsom ”kulturorganisation”[16]. Men vi är ingen kulturorganisation, säger vi. Vi har en armé och är en ”militär organisation”. Den 1 mars i år uttalade Chiang Kai-shek att kommunistiska partiet måste överlämna sin armé innan det kunde erkännas såsom legalt. Chiang Kai-sheks uttalande gäller fortfarande. Vi har inte överlämnat vår armé och därför har vi ingen legal status och ”trotsar såväl mänskliga som gudomliga lagar”. Vår plikt är att hålla oss själva ansvariga inför folket. Varje ord, varje handling och all vår politik måste stå i överensstämmelse med folkets intressen, och om misstag förekommer måste de rättas - detta är innebörden i att stå ansvarig inför folket. Kamrater! Folket önskar befrielse och ger därför makt åt dem som kan representera det och trofast arbetar för det, det vill säga till oss kommunister. Som folkets representanter måste vi förstå att representera det väl och inte handla som Chen Tu-hsiu. Då Chen Tu-hsiu ställdes inför de kontrarevolutionära attackerna mot folket grep han inte till politiken att ge lika gott igen och att kämpa för varje tumsbredd mark. Som en följd där av förlorade folket på några få månader år 1927 alla rättigheter det tillkämpat sig. Denna gång måste vi vara på vår vakt. Vår politik är helt olika Chen Tuhsius, inga knep kan lura oss. Vi måste hålla våra huvuden klara och föra en riktig politik. Vi får inte göra misstag.
Vem bör frukterna av segern i försvarskriget tillfalla? Det är väl alldeles uppenbart. Tag ett persikoträd som exempel. Persikorna som trädet bär är segerns frukter. Vem är berättigad att plocka dem? Spörj vem som planterade och vattnade trädet. Chiang Kai-shek, som satt och tryckte på berget, bar inte ett enda ämbar vatten, men likväl sträcker han nu ut sin arm från fjärran för att plocka persikorna. ”Jag, Chiang Kai-shek, äger dessa persikor”, säger han. ”Jag är godsägaren, ni är mina livegna och jag tillåter er inte att plocka några persikor.” Vi har bemött honom i pressen[17]. Vi säger: ”Du bar aldrig något vatten så du har ingen rätt att plocka persikorna. Vi, folket i de befriade områdena, vattnade trädet dag ut och dag in och har den största rätten att skörda frukten.” Kamrater, det är folket som gjutet det blod och gjort de offer med vilka segern i försvarskriget vunnits, den bör vara folkets seger och frukterna av försvarskriget bör tillfalla folket. Chiang Kai-shek var passiv då det gällde att resa motstånd mot Japan men aktiv i antikommunism. Han var en stötesten i folkets försvarskrig. Nu framträder denna stötesten och vill monopolisera segerns frukter, han vill att Kina efter segern ska falla tillbaka i det gamla förkrigstillståndet och tolererar inte minsta förändring. Detta ger upphov till kamp. Kamrater! Det är en mycket allvarlig kamp.
En sak är att frukterna av segern i försvarskriget bör tillfalla folket och en annan är frågan om vem som slutligen får dem och huruvida det blir folket. Var inte för säkra om att alla segerns frukter ska falla i folkets händer. Chiang Kai-shek kommer att grabba åt sig en mängd stora persikor, sådana som Shanghai, Nangking, Hangchow och andra stora städer. Han har gått med i den amerikanska imperialismens gäng, och på dessa orter har de övertaget medan det revolutionära folket hittills i stort sett kan ockupera endast landsbygdsområdena. Andra persikor kommer bägge sidorna att försöka ta. Dessa är de medelstora och små städerna, vilka ligger längs järnvägen Tatung-Puchow norr om Taiyuan, mellersta delen av järnvägen Peiping-Suiyuan, järnvägen Peiping-Liaoning, den sektion av järnvägen Peiping-Hankow, som sträcker sig norr om Chengchow, Chengting-Taiyuanjärnvägen, Paikuei-Chinchengjärnvägen[18], järnvägen Tehchow-Shihchiachuang, järnvägen Tientsin-Pukow, järnvägen Tsingtao-Tsinan och den del av Lunghaibanan, som ligger öster om Chengchow. Dessa små och medelstora städer måste det bli strid om. De är små och medelstora persikor, vilka folket i de befriade områdena vattnat med sin svett och sitt blod. Det är svårt att nu säga huruvida dessa orter kommer att falla i folkets händer. För närvarande kan man bara säga två ord: kämpa hårt! Finns det platser som med säkerhet kommer att falla i folkets händer? Ja, sådana finns. Dessa är de väldiga landsbygdsområdena och de talrika städerna i provinserna Hopei, Chahar och Jehol[19], större delen av Shansi, Shantung och norra delen av Kiangsu med byar fogade intill varandra och med omkring hundra städer i ett område, sjuttio å åttio i ett annat och fyrtio å femtio i ett tredje - allt som allt tre, fyra, fem eller sex sådana områden, stora och små. Vad slags städer? Medelstora och små städer. Vi är säkra om dem. Vi har kraft att plocka dessa frukter av segern. Det kommer att bli första gången i den kinesiska revolutionens historia som vi får en sådan mängd frukter. Historien visar att det var först sedan vi under senare hälften av 1931 krossat fiendens tredje ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg[20] som vi hade sammanlagt så många som tjugoen häradsstäder[21] i Centrala basområdet i provinsen Kiangsi, men bland dem fanns inte en enda medelstor stad. De tjugoen små städerna inberäknade uppgick hela invånarantalet, när det var som störst, till 2.500.000. Stödda på denna bas var det kinesiska folket i stånd att fortsätta kampen under så lång tid, att vinna så stora segrar och slå ned så stora ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg. Senare blev vi slagna, men det kan vi inte skylla på Chiang Kai-shek utan endast på oss själva som inte slogs tillräckligt bra. Om, den här gången, tjogtals små och stora städer är förenade inom ett stort sammanhängande område, och om det finns tre, fyra, fem eller sex sådana områden, då kommer det kinesiska folket att ha tre, fyra, fem eller sex revolutionära baser, var och en större än Centrala basområdet i Kiangsi, och situationen för den kinesiska revolutionen blir sannerligen mycket lovande.
Om man betraktar läget i dess helhet, är stadiet för försvarskriget mot Japan slut och uppgiften i det nya läget gäller kampen inom landet. Chiang Kai-shek talar om att ”bygga upp landet”. Från och med nu kommer kampen att gälla frågan: Vad slags land är det som ska byggas upp? Ska det byggas ett de breda folkmassornas ny-demokratiska land under proletariatets ledning? Eller ska det byggas ett halvkolonialt och halvfeodalt land under storgodsägarnas och storbourgeoisins diktatur? Kampen härom kommer att bli mycket komplicerad. Just nu tar den form av en kamp mellan Chiang Kai-shek, som försöker att tillskansa sig frukterna av segern i försvarskriget, och oss som vänder oss emot hans tilltag. Om det finns något slag av opportunism under denna period så är det den som ligger i att man underlåter att kämpa hårt och frivilligt skänker Chiang Kai-shek de frukter som bör tillfalla folket.
Kommer ett öppet och hela landet omfattande inbördeskrig att utbryta? Det beror av inre och internationella faktorer. De inre faktorerna utgörs först och främst av vår styrka och graden av vår politiska medvetenhet. Är det, med utgångspunkt från det internationella och inre läget samt folkstämningen möjligt att genom vår egen kamp lokalt begränsa inbördeskriget eller fördröja utbrottet av ett landsomfattande inbördeskrig? Den möjligheten finns.
Därest Chiang Kai-shek försöker släppa inbördeskriget löst, kommer han att ställas inför många svårigheter. För det första finns i de befriade områdena etthundra miljoner människor, en miljon trupper och över två miljoner man i folkmilisen. För det andra är de politiskt medvetna människorna i kuomintangområdena motståndare till inbördeskrig, och detta är ett slags hämsko på Chiang Kai-shek. För det tredje finns även inom Kuomintang en grupp, som inte är anhängare av inbördeskrig. Läget i dag är mycket olikt det som bestod år 1927. Särskilt är vårt partis tillstånd ett helt annat än 1927. På den tiden befann sig vårt parti ännu i koltåldern och besatt varken ett klart huvud eller erfarenhet i väpnad kamp eller politiken att ge lika gott igen. I dag har den politiska medvetenheten i vårt parti nått en mycket högre nivå.
Vid sidan av frågan om vår egen politiska medvetenhet, den politiska medvetenheten hos proletariatets avantgarde, står frågan om folkmassornas politiska medvetenhet. Om folket ännu inte är politiskt medvetet, är det allt igenom möjligt att dess revolutionära vinster kan bli över lämnade åt andra. Detta hände i det förgångna. I dag har emellertid också det kinesiska folkets politiska medvetenhet nått en mycket högre nivå. Vårt partis prestige bland folket har aldrig varit så stor som nu. Likväl finns bland folket, och huvudsakligen bland dem som bor i de av japanerna ockuperade delarna eller i kuomintangområdena, fortfarande ganska många som tror på Chiang Kai-shek och hyser illusioner om Kuomintang och Förenta staterna, illusioner som Chiang Kai-shek gör sig stor möda att sprida. Faktum att en del av det kinesiska folket ännu inte är politiskt medvetet visar att mycket återstår att göra i vårt propaganda- och organisationsarbete. Det är inte lätt att väcka folket politiskt. Det kräver att vi gör oss stor och allvarlig möda att frigöra dess tänkande från felaktiga idéer. Vi bör sopa de efterblivna idéerna ur det kinesiska folkets tänkande liksom vi sopar våra rum. Damm försvinner aldrig av sig självt utan sopning. Vi måste utföra ett omfattande propaganda- och uppfostringsarbete bland massorna för att de ska förstå det verkliga läget och utvecklingstendensen i Kina samt tro på sin egen styrka.
Det åligger oss att organisera folket. Vad reaktionärerna i Kina beträffar, åligger det oss att organisera folket till att störta dem. Det är likadant med allt reaktionärt, det faller inte, om man inte slår omkull det. Detta erinrar också om golv sopning, dammet försvinner som regel inte av sig självt från de ställen dit sopborsten inte når. Söder om gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia rinner en flod som heter Chiehtse. Söder om den ligger Lochuans härad och norr om den Fuhsiens härad. Dessa bägge härad utgör två skilda världar. Det södra befinner sig under Kuomintangs välde. Eftersom vi inte nått dit är folket oorganiserat och där finns mycken smuts och ruttenhet. En del av våra kamrater sätter sin lit endast till politiskt inflytande och inbillar sig att problem kan lösas enbart med inflytande. Det är en blind tro. År 1936 befann vi oss i Pao-an[22]. Fyrtio eller femtio li därifrån låg en befäst by, som hölls av en godsägare och despot. Partiets Centralkommitté befann sig då i Pao-an och vårt politiska inflytande kunde sannerligen anses såsom mycket stort, men kontrarevolutionärerna i den där byn vägrade envist att ge sig. Vi sopade i söder, vi sopade i norr, men det hade ingen inverkan på dem. Inte förrän vår kvast sopade rätt in i den där byn stånkade godsägaren: ”Oj, jag ger mig![23]” Så står det till här i världen. En gonggong ljuder inte förrän man slår på den. Bord rör sig inte förrän man flyttar dem. Japan ville inte kapitulera förrän Sovjetunionens Röda armé gått in i nordöstra Kina. Fiendens och marionetternas trupper lämnade aldrig ifrån sig sina vapen förrän våra trupper tvingade dem därtill i strid. Det politiska inflytandet kan få full effekt endast på de ställen dit kvasten når. Vår kvast är kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén. När ni fått kvasten i handen måste ni lära er att sopa, inte ligga på sängen och inbilla er att en vindpust på något sätt ska uppstå och blåsa bort allt dammet. Vi marxister är revolutionära realister och hänger oss aldrig åt gagnlösa drömmar. Ett gammalt kinesiskt ordstäv säger: ”Stig upp i gryningen och sopa gården[24]” Gryningen bebådar den nya dagens inbrott. Våra förfäder manade oss att stiga upp och börja sopa just då dagen bröt in. De ställde en uppgift för oss. Endast genom att tänka och handla på detta sätt kan vi göra nytta och hitta arbete att utföra. Kina har ett väldigt territorium, och det är vår sak att sopa det rent bit för bit.
På vilken basis bör vår politik vila? Den bör vila på vår egen styrka, och detta betyder att nydaningen ska åvägabringas genom våra egna insatser. Vi är inte ensamma, alla länder och folk i världen, som står i motsättning till imperialismen, är våra vänner. Inte desto mindre understryker vi: nydaning genom våra egna insatser. Stödda på de krafter vi själva organiserar kan vi besegra alla kinesiska och utländska reaktionärer. Chiang Kai-shek däremot litar helt till hjälpen från den amerikanska imperialismen, vilken han betraktar såsom sitt starkaste stöd. Hans politik har alltid baserat sig på treenigheten diktatur, inbördeskrig och utförsäljning av landet. Imperialismen i Förenta staterna önskar hjälpa Chiang Kai-shek att föra inbördeskrig och förvandla Kina till ett amerikanskt lydland, och även den politiken har lagts upp för länge sedan. Men fastän den amerikanska imperialismen till det yttre är stark, är den svag invärtes. Vi måste hålla våra huvuden klara, det vill säga vi ska varken tro på imperialisternas ”fagra ord” eller låta oss skrämmas av deras hotfulla skrävel. En amerikan sade en gång till mig: ”Ni borde följa Hurleys förslag och skicka några personer att ingå i Kuomintang-regeringen.[25] Jag svarade: ”Det är inget lätt arbete att sitta som minister med både händer och fötter bundna. Vi gör det inte. Om vi ska bli regeringsmedlemmar måste vi ha händer och fötter fria, vi måste ha frihet att handla, det vill säga en koalitionsregering måste bildas på demokratisk grund.” Han sade: ”Det går illa, om ni inte gör det.” Jag frågade honom: ”Illa, hur så?” Han sade: ”För det första kommer amerikanerna att förbanna er, och för det andra kommer de att stödja ChiangKai-shek.” Jag svarade: ”Om ni amerikanare, som har mer än ni behöver både av bröd och sömn, vill förbanna folket och stödja Chiang Kai-shek, är det er sak och jag lägger mig inte i det. Hirs plus gevär är vad vi nu har, och bröd plus kanoner är vad ni har. Om ni tycker om att stödja Chiang Kai-shek så stöd honom, stöd honom så länge ni vill. Men kom ihåg en sak. Vem är det Kina tillhör? Kina tillhör absolut inte Chiang Kai-shek, Kina tillhör det kinesiska folket. Den dagen ska säkert gry då ni finner det omöjligt att stödja honom längre.” Kamrater, denne amerikan försökte skrämma folk. Imperialisterna är mästare i den konsten, och många människor i kolonialländerna blir skrämda. Imperialisterna tror att alla människor i kolonialländerna kan skrämmas, och de inser inte att det i Kina finns människor som inte är rädda för skrämskott. Vi har tidigare öppet kritiserat och avslöjat Förenta staternas politik, att understödja Chiang Kai-shek i kampen mot kommunisterna; det var nödvändigt och vi ska fortsätta med det.
Sovjetunionen har sänt sina trupper, Röda armén har kommit för att hjälpa det kinesiska folket att driva ut angriparen. Något sådant har aldrig tidigare förekommit i Kinas historia. Den inverkan detta får blir större än någon kan mäta. Förenta staternas och Chiang Kai-sheks propagandaorgan hoppades att kunna sopa undan Röda arméns politiska inflytande med två atombomber[26]. Men det kan inte sopas undan, så lätt är det inte. Kan atombomber avgöra krig? Nej, det kan de inte. Det var inte atombomberna som fick Japan att kapitulera. Utan den kamp som folket för skulle atombomber allena inte tjäna något till. Om atombomber kunde avgöra kriget, varför var det då nödvändigt att begära att Sovjetunionen skulle sända trupper? Varför kapitulerade inte Japan när de två atombomberna släpptes, och varför kapitulerade det så snart Sovjetunionen sände in trupper? Även några av våra kamrater tror att atombomben är allsmäktig. Detta är ett stort misstag, och kamraterna ifråga visar mindre omdöme än en viss brittisk pär. Det finns en brittisk pär vid namn lord Mountbatten. Han sade, att det är ett misstag av värsta möjliga slag att tro att atombomben kan avgöra kriget.[27] Dessa kamrater är mera efterblivna än Mountbatten. Vad slags inflytande är det som får dessa kamrater att betrakta atombomben som något mirakulöst? Bourgeoisins inflytande. Varifrån kommer det? Från deras uppfostran i bourgeoisins skolor, från bourgeoisins press och nyhetsbyråer. Det finns två världsåskådningar och två slags metodik: proletariatets världsåskådning och metodik och bourgeoisins världsåskådning och metodik. Dessa kamrater klänger ofta fast vid bourgeoisins världsåskådning och metodik och glömmer ofta den proletära världsåskådningen och metodiken. Teorin att ”vapen avgör allt”, den rent militära synpunkten, en byråkratisk och från massorna skild arbetsstil, individualistiskt tänkande och annat liknande - allt detta är utslag av bourgeoisins inflytande i våra led. Precis som vi sopar ut damm, måste vi ständigt sopa ut dessa företeelser från bourgeoisins värld ur våra led.
Sovjetunionens inträde i kriget har bestämt den japanska kapitulationen, och läget i Kina ingår i ett nytt skede. Mellan försvarskriget och detta nya skede finns ett övergångsstadium. Kampen under detta övergångsstadium gäller att hindra Chiang Kai-shek att lägga sig till med frukterna av segern i försvarskriget. Chiang Kai-shek önskar inleda ett landsomfattande inbördeskrig, och hans politik är fastlagd. Vi måste vara beredda på detta. När helst detta landsomfattande inbördeskrig bryter ut, måste vi vara väl beredda. Även om det kommer tidigt, låt oss säga i morgon bittida, bör vi vara beredda. Detta är punkt ett. I det nuvarande internationella och inrikespolitiska läget är det möjligt att inbördeskriget till en tid kan begränsas till omfattningen och hållas inom lokal ram. Detta är punkt två. Punkt ett handlar om vad vi bör förbereda oss på, punkt två rör förhållanden som redan består sedan länge. Kort sagt, vi måste vara beredda. Är vi beredda, kommer vi också att vara i stånd att på rätt sätt ta itu med alla slags komplicerade situationer.
[*] Som krigsherrar betecknar man i Kina de feodala och halvfeodala lycksökare som stödda på privata och oftast huvudsakligen tvångsrekryterade arméer än uppträdde i de reaktionära makthavarnas och imperialisternas tjänst mot folket, än med stöd av de konkurrerande imperialistgrupperna slogs inbördes och mot folket för att var för sig göra sig till herre av imperialisternas nåde över största möjliga del av landet. Som typiska exempel kan nämnas Chang Tso-lin, Wu Pei-fu och övriga mot vilka Nordexpeditionen var riktad. Övers. anm.
[**] En li = 500 meter, 20 li × 100 li är alltså 500 kvadratkilometer. Övers. anm.
[1] Den 8 augusti 1945 förklarade Sovjetunionen Japan krig. Den 10 augusti förklarade även den mongoliska regeringen krig mot Japan. Sovjets Röda armé trängde såväl land- som sjövägen in i nordöstra Kina och i Korea samt drev snabbt den japanska Kwantung-armén på flykten. De förenade sovjetisk-mongoliska arméerna korsade Inre Mongoliets ökenområde och gick in i provinserna Jehol och Chahar. Den 10 augusti blev den japanska regeringen nödsakad att översända en not med hemställan om att få kapitulera och den 14/8 förklarade den formellt att den kapitulerade utan villkor. Kwantung-armén utgjorde gräddan av den japanska arméns huvudstyrka och var Japans allmänna strategiska reserv. De japanska imperialisterna hade drömt om att stödda på denna styrka genomföra ett långvarigt krig från sin strategiskt gynnsamma position i nordöstra Kina och Korea. Denna plan ödelades helt genom Sovjetunionens inträde i kriget, och den japanska regeringen var tvungen att erkänna nederlaget och kapitulera.
[2] För närmare uppgifter se ”En kommentar till Kuomintangs Centrala Exekutivkommittés och Folkets tredje politiska råds möten”. Valda verk av Mao Tsetung, band III, s. 133-146.
[3] Med ”berget” avses här berget Omei i provinsen Szechuan och mera allmänt bergsområdena i sydvästra och nordvästra Kina. Sedan Wuhan 1938 ockuperats av den japanska armén tog Chiang Kai-shek och huvudstyrkan under hans befäl sin tillflykt till dessa bergsområden och satt där som åskådare till den förbittrade kamp som armén och befolkningen i de befriade områdena förde mot de japanska angriparna i dessas rygg.
[4] Före försvarskriget mot Japan låg de flesta av de revolutionära och av Kinas kommunistiska parti ledda basområdena i bergstrakter. Vid den tiden hade Chiang Kai-sheks välde sina centra i de stora städerna längs floderna och vid kusten. Det var detta som föranledde kamrat Mao Tsetung att säga: ”tidigare var vi på bergen och han vid vattnet”.
[5] Beträffande det stora bakre området, se not 11 till ”Föreläsningar i ett forum i Yenan om konst och litteratur”, s. 263 i detta band.
[6] Nordexpeditionen var en straffexpedition emot krigsherrarna i norr, företagen av den revolutionära armén, som marscherade norrut från provinsen Kwangtung under tiden maj-juli 1926. Nordexpeditionens armé, i vars ledning Kinas kommunistiska parti deltog och som stod under inflytande av partiet (huvudparten av det politiska arbetet i armén var vid denna tid anförtrott åt medlemmar av kommunistiska partiet), fick starkt stöd av de kinesiska arbetare och bondemassorna. Under andra halvåret 1926 och första halvåret 1927 intog den flertalet av provinserna längs Yangtsefloden och Gula floden samt besegrade krigsherrarna i Nordkina. I april 1927 misslyckades detta revolutionära krig till följd av det förräderi som inom den revolutionära armén begicks av den reaktionära klicken under Chiang Kai-shek.
[7] År 1924 reorganiserade Sun Yat-sen med hjälp av Kinas kommunistiska parti Kuomintang och åstadkom samarbete mellan Kuomintang och kommunistiska partiet. Det revolutionära kriget 1924-1927 inleddes på grundval av detta samarbete. Detta första samarbete mellan Kuomintang och kommunistiska partiet ödelades såsom ett resultat av Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis förräderi år 1927.
[8] Här åsyftas Chiang Kai-sheks förräderi mot revolutionen år 1927. Efter förräderiet lät Chiang Kai-shek massakrera ett stort antal kommunister, arbetare, bönder och revolutionära intellektuella samt öppnade ett kontrarevolutionärt krig mot de revolutionära massorna.
[9] Chiang Kai-sheks banditgäng kallade det revolutionära folket för ”banditer” och sina väpnade anfall och massakrer på dem för ”undertryckande av banditer”.
[10] Denna kongress hölls i Yenan i april 1945. Det var på den kamrat Mao Tsetung avgav den politiska rapporten ”Om koalitionsregering”. (Se Valda verk av Mao Tsetung, band III, s. 195 o. f.)
[11] Om de tre revolutionerna, se not 2 till ”Låt hela partiet enas och kämpa för att utföra sina uppgifter”, s. 292 i detta band.
[12] Den 21 juli 1945 angrep provisoriska 59. divisionen och 2. kavalleridivisionen under Hu Tsung-nan, befälhavare för Kuomintangs 1. krigszon, plötsligt Yehtaiberget i Chunhua härad i Kuanchungs underområde i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Den 23 juli sände Hu Tsung-nan sin 3. reservdivision att deltaga i angreppet. Den 27 juli utrymde våra styrkor på eget initiativ Yehtaiberget och fyrtioen byar väster därom. Kuomintangstyrkorna fortsatte sitt angrepp mot Hsunyi, Yaohsien och andra orter. Den 8 augusti slog våra styrkor till mot de invaderande Kuomintangtrupperna och återtog Yehtaiberget jämte området däromkring.
[13] Denna paroll ställdes av ”vänster”-opportunisterna under perioden från oktober 1933 till oktober 1934, då Röda armén i Centrala basområdet bekämpade Kuomintangs femte inringningsfälttåg. Parollen stod i diametral motsättning till den av kamrat Mao Tsetung formulerade strategin, som gick ut på att locka fienden djupt in i vårt territorium, välja ut hans svagaste punkter och sätta in en överlägsen styrka mot dem för att förinta honom i rörlig krigföring.
[14] januari 1941 begav sig Nya fjärde arméns av Kinas kommunistiska parti ledda högkvarter jämte de förband som stod under dess direkta befäl i enlighet med Chiang Kai-sheks order norrut från södra delen av provinsen Anhwei för att gå över Yangtsefloden. Medan de befann sig på marsch omringades de och togs i bakhåll av Chiang Kai-sheks trupper samt förlorade över 9.000 man i dödade, sårade och tillfångatagna. Därefter återkallade Chiang Kai-shek sitt erkännande av Nya fjärde armén och beordrade angrepp mot dess övriga förband. Denna tilldragelse blev kallad Södra Anhweiintermezzot.
[15] Under försvarskriget höll Kuomintang en stabsofficer i Yenan som förbindelseman. ”Ho” åsyftar Ho Ying-chin, Kuomintangs Generalstabschef. Den 19 oktober och den 8 december 1940 sände Chiang Kai-shek i Ho Ying-chins och vice generalstabschefen Pai Chung-hsis namn två telegram, vari han skymfade och beljög Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, vilka okuvligt kämpade bakom japanernas linjer, samt egenmäktigt beordrade de av folkets antijapanska styrkor, som opererade söder om Gula floden, att inom viss fastställd tid dra sig tillbaka norr om floden. Kuomintangreaktionärerna företog sedan ett plötsligt angrepp på de enheter ur Nya fjärde armén som drog norrut och skapade sålunda Södra Anhweiintermezzot. Vid denna tid utpekade Kinas kommunistiska parti Ho Ying-chin såsom representant för de Kuomintangreaktionärer som inlett det omfattande antikommunistiska fälttåget, men de menade i verkligheten Chiang Kai-shek.
[16] ”Folkets politiska råd” var ett rådgivande organ, som Kuomintangregeringen satte upp i början av försvarskriget. Samtliga dess medlemmar var ”utsedda” av Kuomintangregeringen, flertalet tillhörde Kuomintang och endast mycket få tillhörde Kinas kommunistiska parti eller övriga politiska partier. Dessutom erkände Kuomintangregeringen icke de partier som bekämpade den japanska aggressionen såsom lagliga och likaberättigade och inte heller tillät den deras medlemmar att sitta som representanter för sina partier i ”Folkets politiska råd”. En av bestämmelserna i de ”Organiska statuter för Folkets politiska råd”, vilka Kuomintangregeringen utfärdat, var att rådsmedlemmarna skulle utgöras av personer, ”som varit verksamma i viktiga kulturella eller ekonomiska organisationer under tre år eller längre och åtnjuter anseende eller ägnat sig åt statliga angelägenheter och sedan länge åtnjutit anseende härför”. Det var på grundval av denna bestämmelse som Kuomintang ”utsåg” några rådsmedlemmar från Kinas kommunistiska parti.
[17] Detta anknyter till kommentaren ”Chiang Kai-shek provocerar inbördeskrig”, vilken kamrat Mao Tsetung skrev för nyhetsbyrån Hsinhua. Se Valda verk av Mao Tsetung, band IV.
[18] En icke färdigbyggd järnvägslinje mellan Paikuei i Chihsiens härad och Chincheng i sydöstra delen av provinsen Shansi.
[19] Provinserna Chahar och Jehol avskaffades 1952 resp. 1955. Deras områden fördelades på provinserna Hopei, Shansi och Liaoning samt Autonoma området Inre Mongoliet.
[20] Från juli till september 1931 var Chiang Kai-shek själv överbefälhavare och satte in reaktionära trupper om tillhopa 300.000 man i ett inringningsfälttåg mot Kiangsis Röda basområde. Röda armén krossade inringningen och vann en stor seger. För närmare uppgifter se ”Strategiska problem i Kinas revolutionära krig”, kapitel V, 5:e avsnittet, Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 226 o. f.
[21] De tjugoen häradsstäder som här avsågs var Juichin, Hui-chang, Hsunwu, Anyuan, Hsinfeng, Yutu, Hsingkuo, Ningtu, Kuangchang, Shihcheng och Lichuan i provinsen Kiangsi samt Chienning, Taining, Ninghua, Chingliu, Kueihua, Lungyen, Chang. ting, Liencheng, Shanghang och Yungting i provinsen Fukien.
[22] Pao-an var ett härad i nordvästra delen av provinsen Shensi. Det heter nu Chihtan. Kinas kommunistiska partis Centralkommitté hade sitt högkvarter där från början av juli 1936 till januari 1937, varefter det flyttades till Yenan.
[23] Den befästa by som åsyftas var Tanpachai i sydvästra delen av Pao-ans härad. Det fanns över 200 hushåll i byn och den var strategiskt synnerligen välbelägen. Tsao Chun-chang, en despotisk godsägare, som stod i spetsen för ett reaktionärt och väpnat band på över 100 man, hade sedan länge befäst sig i denna by. Förband ur den kinesiska Röda armén belägrade byn upprepade gånger men lyckades icke ta den. I augusti 1936 använde Röda armén lokala väpnade styrkor till att omringa byn och inriktade sig på att söndra fienden genom att vinna över byns arbetande befolkning. I december samma år flydde banditen Tsao med en handfull av sina män och Tanpachai befriades.
[24] Ur ”Maximer för ett välskött hushåll”, som på 1600-talet skrevs av Chu Po-lu.
[25] Amerikanen ifråga var överste David D. Barrett, chef för den amerikanska arméns observatörgrupp i Yenan. Med Kinas kommunistiska partis medgivande sändes gruppen år 1944 till Yenan av de amerikanska styrkor som kämpade mot japanerna. Patrick J. Hurley, en reaktionär politiker ur det republikanska partiet kom i september 1944 till Kina såsom personlig representant för Förenta staternas president och blev vid årets slut Förenta staternas ambassadör i Kuomintangkina. Se ”Den narraktige gamle mannen, som tog bort bergen”, not 1, s. 263 i Valda verk, band III.
[26] Förenta staterna släppte den 6 augusti 1945 en atombomb över Hiroshima och den 9 augusti en annan över Nagasaki. Förenta staternas och Kuomintangs propagandaorgan gjorde det mesta möjliga av händelserna och påstod att den japanska regeringen kapitulerat av fruktan för Förenta staternas atombomber. Genom denna propaganda hoppades de kunna dölja den avgörande betydelse som Sovjetunionens inträde i kriget hade för framtvingandet av den japanska kapitulationen.
[27] Mountbatten, dåvarande överbefälhavare för de allierade stridskrafterna i Sydöstasien, avgav den 9 augusti 1945 en deklaration i vilken han välkomnade Sovjetunionens inträde i kriget mot Japan. Han sade däri också att det värsta misstag man kunde begå vore att tro att atombomben kunde göra slut på kriget i Fjärran Östern.