För att vinna nya segrar måste vi uppmana partiets kadrer att göra sig av med sitt bagage och sätta maskineriet igång. ”Att göra sig av med sitt bagage” betyder att befria vårt tänkande från många hindersamma bördor. Många saker kan bli bagage, kan bli en black om foten, om vi blint och okritiskt klänger oss fast vid dem. Låt oss illustrera saken. När ni begått misstag, känner ni det kanske som om ni har dem att släpa på vad som än händer, och det gör er nedslagna. Om ni inte begått några misstag, kanske ni känner er felfria och så blir ni högfärdiga. Brist på framgångar i arbetet kan ge upphov till pessimism och depression medan framgångar kan föda stolthet och övermod. En kamrat, som varit med i kampen endast en kort tid, kan av det skälet undfly ansvar, medan en veteran kan bli inbilsk därför att han varit med i kampen så länge. Kamrater ur arbetarnas och böndernas led kan, i stolthet över sitt klassursprung, se ned på de intellektuella, medan intellektuella, därför att de besitter en viss mängd kunskap, kan vara böjda att se ned på arbetare och bönder. Varje särskild yrkesskicklighet kan kapitalisters och därmed leda till högmod och förakt för andra. Till och med en människas ålder kan bli orsak till högmod. De unga kan, därför att de är begåvade och duktiga, komma att se ned på de gamla, och de gamlas rika erfarenhet kan föranleda dem att se ned på de unga. Allt sådant blir en black om foten eller bagage, om vederbörande saknar kritisk medvetenhet. Ett viktigt skäl till att en del kamrater är mycket högdragna, isolerar sig från massorna och begår upprepade misstag, är att de släpar på dylikt bagage. En förutsättning för att kunna upprätthålla nära förbindelser med massorna och göra färre misstag, är sålunda att undersöka sitt bagage, göra sig av med det och därmed frigöra sitt tänkande. Det har funnits flera tillfällen i partiets historia då stor själv godhet gjorde sig gällande, och vi fick lida till följd därav. Det första inträffade under första hälften av 1927. Nordexpeditionens armé hade nått Wuhan och några kamrater blev så stolta och övermodiga att de glömde att Kuomintang just ämnade gå till angrepp mot oss. Resultatet blev den felaktiga Chen Tu-hsiulinjen,[2] som ledde till revolutionens nederlag. Det andra tillfället inträffade 1930. Röda armén, som utnyttjade Chiang Kai-sheks stort upplagda krig mot Feng Yu-hsiang och Yen Hsi-shan,[3] vann ett antal slag och återigen blev en del kamrater stolta och övermodiga. Resultatet blev den felaktiga Li Li-sanlinjen,[4] som förorsakade de revolutionära krafterna en del nya förluster. Tredje tillfället kom 1931. Röda armén hade krossat Kuomintangs tredje ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg[5]. och blev omedelbart därefter ställd inför den japanska invasionen. Folket i hela landet inledde den stormiga och heroiska antijapanska rörelsen, och återigen blev en del kamrater stolta och övermodiga. Resultatet blev ett ännu allvarligare fel i den politiska linjen,[6] vilket kostade oss omkring 90 procent av de revolutionära styrkor, som vi med så mycken möda byggt upp. Fjärde tillfället inträffade 1938. Försvarskriget hade börjat och enhetsfronten upprättats, och på nytt blev en del kamrater stolta och övermodiga. Som följd härav begick de ett fel som i någon mån liknade Chen Tu-hsiulinjen. Denna gång led det revolutionära arbetet svåra skador på de orter där verkningarna av dessa kamraters felaktiga idéer var särskilt märkbara. Överallt i partiet bör kamraterna ta varning av dessa exempel på stolthet och misstag. Vi har nyligen givit ut Kuo Mo-jos essä om Li Tzu-cheng[7] i nytryck så att kamraterna ska kunna ta varning också av denna historia och inte upprepa felet att bli övermodiga i det ögonblick deras arbete kröns med framgång.
”Att sätta maskineriet igång” betyder att använda hjärnan väl. Ehuru vissa människor inte släpar på något bagage och har förtjänsten att stå i intim kontakt med massorna, lyckas de ingenting åstadkomma därför att de inte vet hur de ska tänka på ett sökande sätt eller är ovilliga att använda sina hjärnor till att tänka mycket och hårt. Andra vägrar att använda sina hjärnor, därför att de bär på bagage som förlamar deras intellekt. Lenin och Stalin rådde ofta människor att använda sina hjärnor, och vi bör ge samma råd. Denna mekanism, hjärnan, har den speciella funktionen att tänka. Mencius sade: ”Hjärnans uppgift är att tänka”[8]. Han definierade hjärnans funktion riktigt. Vi bör alltid använda våra hjärnor och noggrant övertänka allt. Ett vanligt ordstäv säger: ”Rynka pannan och du kommer på en fint”. Med andra ord, mycket tänkande ger visdom. För att göra slut på praktiken att handla i blindo, som är mycket utbredd i vårt parti, måste vi uppmuntra våra kamrater att tänka, att lära metoden att analysera och odla vanan att analysera. Det finns alltför litet av denna vana i vårt parti. Om vi gör oss av med vårt bagage och sätter maskineriet igång, om vi marscherar med lätta packningar och kan tänka hårt, då är vi säkra om att segra.
[1] Detta är tredje avsnittet i ”Våra studier och det aktuella läget”, ett tal som hölls vid en konferens för äldre kadrer i Yenan i april 1944 för att diskutera partiets historia. Den fullständiga texten finns i Valda verk, band III, s. 157 o. f.
[2] Om Chen Tu-hsiu, se ”Om motsättningar”, not 19, s. 119 i detta band.
[3] Detta stora krig mellan krigsherrarna, Chiang Kai-shek å ena och Feng Yu-hsiang och Yen Hsi-shan å andra sidan, utkämpades längs Lunghai- och Tientsin-Pukowjärnvägarna. Det pågick i sex månader från maj till oktober 1930. Förlusterna på ömse sidor uppgick till 300.000 man.
[4] Rörande Li Li-san-linjen, se ”Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget”, not 3, s. 142 i detta band.
[5] Från juli till september 1931 hade Chiang Kai-shek personligen posten som överbefälhavare och förflyttade reaktionära styrkor uppgående till 300.000 man i ett inringningsfälttåg mot det röda basområdet i Kiangsi. Röda armén krossade detta .inringningsfälttåg och vann en stor seger. För ytterligare detaljer se ”Strategiska problem i Kinas revolutionära krig”, Valda verk, band I, s. 226-234.
[6] Se ”Kommunisten presenteras”, not 3, s. 161 i detta band.
[7] Kuo Mo-jo skrev 1944 essän ”Trehundraårsminnet av 1644 års resning” för att påminna om den segerrika bonderevolt som under Mingdynastins sista år leddes av Li Tzu-shen. Han förklarade att resningens nederlag år 1645 berodde på att vissa av dess ledare, sedan bondestyrkorna intagit Peking, korrumperades av ett luxuöst liv och att fraktionsstrider uppstod dem emellan. Denna essä trycktes först i Nya Kinas Dagblad i Chungking och senare som broschyr i Yenan och annorstädes i de befriade områdena.
[8] Mencius, 11:e boken, ”Kao Tzu”, del 1.