[ Detta tal hölls vid en mottagning till ära för arbetets hjältar i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. ]
Å kommunistiska partiets Centralkommittés vägnar vill jag säga några ord vid denna mottagning, som Centralkommittén ger för de arbetets hjältar och hjältinnor och andra mönsterarbetare inom produktionen vilka valts av byarna, fabrikerna, de väpnade styrkorna, administrationen och andra organisationer samt skolorna i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Vad jag vill säga kan uttryckas med orden: ”Organisera er!” I år har bondemassorna och folket i armén, regeringen och andra organisationer, skolorna och fabrikerna i gränsområdet genomfört en kampanj för produktionen i enlighet med resolutionerna från det möte med äldre kadrer som förra vintern inkallades av Centralkommitténs Nordöstra byrå. Stora insatser och framgångar har gjorts på varje område inom produktionen i år, och gränsområdet har fått ett nytt utseende. Fakta har till fullo bekräftat riktigheten i den politik som de äldre kadrernas möte antog. Kärnan i denna politik är att organisera massorna, att i en enda stor arbetets armé mobilisera och organisera alla de tillgängliga krafterna utan undantag - folket, armén, administrationen och andra organisationer samt skolorna - alla män och kvinnor, unga och gamla, vilka kan bidra med sin arbetskraft på deltid eller heltid.
Vi har en armé för strid såväl som en armé för arbete. För strid har vi Åttonde routearmén och Nya fjärde armén; men även de utför ett dubbelt arbete, krigföring och produktion. Med dessa två slag av arméer, och med en kämpande armé som är skicklig i dessa två uppgifter och i massarbete, kan vi övervinna våra svårigheter och besegra den japanska imperialismen. Om framgångarna som vi vunnit i vår kampanj för produktionen under de senaste åren i gränsområdet inte vore stora eller märkliga nog för att slutgiltigt bevisa detta, har våra framgångar under det gångna året verkligen gjort det, vilket vi alla sett med egna ögon.
I alla de väpnade förband i gränsområdet som i år tilldelats jord har soldaterna i genomsnitt brukat arton mu per person. De kan producera eller framställa praktiskt taget allt - livsmedel (grönsaker, kött och matolja), kläder (vadderade bomullskläder, ylletrikå och skodon), tak över huvudet (grottboningar, hus och möteslokaler), ting för dagligt bruk (bord, stolar, bänkar och skrivpapper) samt bränsle (ved, träkol och kol). Med egna händer har vi uppnått målet ”tillräckligt med livsmedel och kläder”. Varje soldat behöver tillbringa endast tre månader varje år i produktionen och kan ägna de återstående nio månaderna åt att utbilda sig och strida. Våra soldater är beroende varken av kuomintangregeringen eller administrationen i gränsområdet eller folket för sin lön utan kan helt och hållet försörja sig själva. Vilken livsviktig nyskapelse för den nationella frigörelsens sak! Under de senaste sex och ett halvt åren av försvarskriget har de antijapanska basområdena utsatts för fiendens politik ”bränn allt, plundra allt, döda alla”. Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia har utsatts för sträng blockad av Kuomintang och vi har lidit den allra största nöd både finansiellt och ekonomiskt. Om våra soldater inte varit i stånd till annat än att slåss, skulle vi aldrig ha löst våra problem. Nu har våra soldater i gränsområdet lärt sig att producera, och det har en del av soldaterna vid fronten också gjort, medan andra håller på att lära det. Om varje man i vår heroiska och stridsdugliga Åttonde routearmé och Nya fjärde armé blir i stånd att inte endast strida och utföra massarbete utan också att producera, behöver vi inte frukta några svårigheter utan kommer att bli ”oövervinneliga under himlen”,[1] för att använda Mencius ord. Våra organisationer och skolor har även de tagit ett stort steg framåt i år. Endast en liten del av deras utgifter har bestritts av administrationen, det mesta har de täckt genom att producera själva. De har odlat 100 procent av de grönsaker de konsumerar, jämfört med 50 procent i fjol, kraftigt ökat sin konsumtion av kött genom att idka svin- och fåravel, och upprättat många verkstäder för att tillverka enkla bruksartiklar. Eftersom armén, organisationerna och skolorna nu helt eller till större delen försörjer sig själva, har skatten minskat för folket, som därför får tillfälle att njuta mer av sitt arbetes frukter. Eftersom både soldater och civila ökar produktionen, har alla tillräckligt med mat och kläder och är lyckliga. I våra fabriker har produktionen likaledes ökat, hemliga agenter har kammats ut och produktiviteten har höjts avsevärt. I hela gränsområdet har arbetets hjältar framträtt i stort antal inom jordbruket och industrin, i organisationerna och skolorna samt i armén; vi kan säga att produktionen i gränsområdet har kommit in på rätt väg. Allt detta beror på att vi har organiserat massornas styrka.
Att organisera massornas styrka är e n politik. Finns det en motsatt politik? Ja, det gör det. Det är en politik som saknar massynpunkten, inte har tillit till massorna eller organiserar dem utan ägnar hela uppmärksamheten åt att organisera det fåtal människor som arbetar i de finansiella, distributions- eller handelsorganisationerna, medan den inte ägnar någon uppmärksamhet åt att organisera massorna i byarna, inom armén, administrationen och andra organisationer, i skolorna och fabrikerna. Denna politik behandlar det ekonomiska arbetet inte som en bred rörelse eller en vidsträckt front utan endast som ett medel till att täcka finansiella underskott. Sådan är den andra politiken, den felaktiga politiken. En sådan politik fanns förr i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia, men sedan en riktig vägledning givits under alla dessa år och särskilt efter mötet med de äldre kadrerna i fjol och massrörelsen i år, är antalet människor som fortfarande har denna inställning förmodligen litet. I basområdena i norra och mellersta Kina, där striderna är bittra och de ledande organen inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt massornas produktionskampanj, har denna ännu inte nått stor omfattning. Efter Centralkommitténs direktiv av den 1 oktober i år[2] görs emellertid nu överallt förberedelser för en produktionskampanj nästa år. Förhållandena vid fronten är svårare än i gränsområdet. Det pågår hårda strider, dessutom har naturkatastrofer inträffat på en del ställen. Trots detta måste vi mobilisera hela partiet, administrationen och armén samt den civila befolkningen att både kämpa mot fienden och delta i produktion för att stödja kriget, ta itu med fiendens politik ”bränn allt, plundra allt, döda alla”, och lämna hjälp åt katastrofområden. Med hjälp av den erfarenhet vi redan under de senaste få åren uppnått i produktion vid fronten, och med hjälp av de ideologiska, organisatoriska och materiella förberedelser som gjordes i vintras, kan och måste en omfattande kampanj inledas nästa år. I områden som ligger vid fronten, där strider pågår, är det ännu inte möjligt att ha ”tillräckligt med mat och kläder”, men det är helt möjligt och till och med absolut nödvändigt att ”använda våra händer till att övervinna svårigheterna”.
Kooperativen är nu den viktigaste formen för massorganisation på det ekonomiska området. Fastän det är onödigt att insistera på att sätta etiketten kooperativ på den produktiva verksamhet som bedrivs av massorna i vår armé, vår administration och i andra organisationer samt i våra skolor, har denna verksamhet kooperativ karaktär, eftersom den bedrivs under en central ledning för att tillgodose de materiella behoven hos olika avdelningar, enheter och individer genom ömsesidig hjälp och gemensamt arbete. De är ett slags kooperativ.
Bland böndernas massor har i tusentals år förhärskat ett system av individuell hushållning, i vilken varje familj eller hushåll utgjorde en produktiv enhet. Denna spridda, individuella form av produktion är det feodala väldets ekonomiska grundval och håller bönderna nere i evig fattigdom. Det enda sättet att ändra detta förhållande är att steg för steg kollektivisera, och enda sättet att åstadkomma kollektivisering är, enligt Lenin, genom kooperativ.[3] Vi har redan organiserat många bondekooperativ i gränsområdet, men för närvarande är de endast i begynnelsestadiet och måste genomgå flera utvecklingsstadier innan de kan bli kooperativ av den sovjetiska typen som kallas kollektiv jordbruk. Vi har en ny-demokratisk hushållning, och våra kooperativ är fortfarande organisationer för kollektivt arbete och grundar sig på en individuell hushållning (på privategendom). Vidare är de av flera typer. En typ är organisationen för ömsesidig hjälp i jordbruksarbetet, såsom ”lag för utbyte av arbete” och ”lag för utbyte av arbete och lejning av arbetskraft”[4]. Detta slags organisation kallades i de röda områdena i Kiangsi för ”arbetsgrupp för ömsesidig hjälp” eller ”plöjningslag”,[5] och heter nu på en del ställen vid fronten ”grupp för ömsesidig hjälp”. Så länge som de är kollektiva organisationer för ömsesidig hjälp, till vilka människor ansluter sig frivilligt (tvång får aldrig användas), är de alla bra, vad de än må kallas, vare sig de består av ett fåtal, några dussintal eller hundratal människor eller helt eller delvis består av folk som kan bidra med heltidsarbete; vare sig medlemmarna ger varandra ömsesidig hjälp medels fysiskt arbete, dragdjur eller verktyg, vare sig de bor och äter tillsammans under den brådaste tiden i jordbruket eller organisationerna är tillfälliga eller beständiga. Dessa metoder för kollektiv ömsesidig hjälp har skapats av massorna själva. I det förgångna summerade vi sådana erfarenheter bland massorna i Kiangsi, och nu summerar vi dem i norra Shensi. I gränsområdet har ömsesidig hjälp i arbetet blivit mycket mer systematisk och bättre utvecklad sedan den uppmuntrades av de äldre kadrernas möte i fjol och praktiserats hela detta år. Många lag för arbetsutbyte i gränsområdet har kollektivt plöjt, planterat, rensat ogräs och skördat och årets skörd är dubbelt så stor som fjolårets. Nu, när massorna fått se dessa betydande resultat, kommer otvivelaktigt allt fler människor att gå in för kollektivt arbete under det kommande året. Vi väntar oss inte att inom loppet av ett år kunna organisera i kooperativ alla de hundratusentals människor i gränsområdet som kan bidra med heltids- eller deltidsarbete, men detta mål kan förverkligas inom några år, Alla kvinnor bör också mobiliseras att utföra en viss mängd produktivt arbete. Alla dagdrivare bör reformeras till att bli goda medborgare genom att delta i produktionen. Dylika kollektiva produktionskooperativ för ömsesidig hjälp bör i stor omfattning och frivilligt organiseras i alla antijapanska basområden i norra och mellersta Kina.
Förutom de kollektiva kooperativen för ömsesidig hjälp i jordbruksproduktionen finns tre andra typer: kooperativ med många syften såsom kooperativet i Södra distriktet i Yenan, vilket förenar funktionerna hos produktions-, konsument-, transport- (av salt) och kreditkooperativen; kooperativ för transport (salttransportlag) och hantverkskooperativ.
Med dessa fyra typer av kooperativ bland massorna och de kollektiva arbetskooperativen i armén, skolorna och administrationen och andra organisationer, kan vi organisera folkets alla krafter i en väldig arbetsarmé. Detta är den enda vägen till befrielse för folket, den enda vägen som leder från fattigdom till välstånd och den enda vägen till seger i försvarskriget. Varje kommunist måste lära sig att organisera massornas arbete. Även kommunister som har en intellektuell bakgrund måste lära sig att göra detta; när de väl en gång bestämt sig för att göra det, kan de lära sig det inom sex månader eller ett år. De kan hjälpa massorna att organisera produktionen och summera erfarenheterna. När våra kamrater vid sidan om andra färdigheter har lärt sig att organisera massornas arbete - att hjälpa bönderna göra upp produktionsplaner för sina hushåll, bilda lag för arbetsutbyte, salttransportlag och kooperativ med många syften, att organisera produktionen i armén, skolorna och administrationen och andra organisationer, att organisera produktionen i fabrikerna, utveckla förmågan att ta efter i produktionen, uppmuntra och belöna arbetshjältar samt ordna produktionsutställningar - när våra kamrater har lärt sig att få massornas skapande kraft och initiativ med i spelet, kommer vi säkerligen att bli i stånd att köra ut de japanska imperialisterna och att tillsammans med hela folket bygga upp ett nytt Kina.
Vi kommunister måste kunna förena oss med massorna i allt. Om våra partimedlemmar tillbringar hela sina liv inomhus och aldrig går ut för att möta världen och trotsa stormen, till vad nytta kommer de att bli för det kinesiska folket? Ingen alls, och vi behöver inte sådana människor som partimedlemmar. Vi kommunister bör djärvt gå världen till mötes och trotsa stormen, den stora världen av masskamp och masskampens mäktiga storm. ”Tre skomakare som förenar sitt tänkande är lika bra som Chukeh Liang, den skarpsinnige”.[6] Med andra ord, massorna besitter en väldig skaparkraft. Det finns faktiskt tusen och åter tusen Chukeh Lianger bland det kinesiska folket; varje by, varje småstad har en egen Chukeh Liang. Vi bör gå till massorna och lära av dem, sammansmälta deras erfarenhet till bättre och klart uttryckta principer och metoder, sedan göra propaganda bland massorna och uppmana dem att omsätta dessa principer och metoder i praktiken, för att lösa sina problem, och hjälpa dem uppnå befrielse och lycka. Om de bland våra kamrater som arbetar lokalt är isolerade från massorna, inte förstår deras känslor eller inte hjälper dem att organisera sin produktion och förbättra sin försörjning, och om de begränsar sig till att samla ”statliga spannmålsförråd för nationens räddning” utan att inse att tio procent av deras energi gott och väl räcker för detta ändamål, förutsatt att de först sätter in 90 procent av sin energi på att hjälpa massorna lösa problemet om ”privata spannmålsförråd för folkets egen räddning”, då är dessa kamrater förgiftade av Kuomintangs arbetsstil och täckta av byråkratins damm. Kuomintang begär endast av folket men ger det ingenting åter. Om en medlem i vårt parti handlar på detta sätt, är hans arbetsstil densamma som Kuomintangs, och hans ansikte har blivit ingrott av byråkratins damm och behöver skrubbas ordentligt i hett vatten. Enligt min mening finns denna byråkratiska stil i det lokala arbetet i alla våra antijapanska basområden, och det finns kamrater som är isolerade från massorna, därför att de saknar en massynpunkt. Vi måste beslutsamt göra oss av med denna arbetsstil, innan vi kan knyta fasta band med massorna.
Dessutom finns i arbetet inom vår armé ett slags krigsherrestil, en stil som också är betecknande för Kuomintang, vars armé är skild från massorna. Våra trupper måste iaktta de riktiga principer som reglerar förhållandena mellan armén och folket, mellan armén och regeringen, mellan armén och partiet, mellan officerare och manskap, mellan militärt arbete och politiskt arbete och förhållandena mellan kadrerna, och de får aldrig begå de fel som sammanhänger med krigsherrementaliteten. Officerarna måste visa omsorg om sitt manskap och får inte vara likgiltiga för deras välbefinnande eller tillgripa kroppsstraff. Armén måste visa omsorg om folket och aldrig inkräkta på dess intressen. Armén måste respektera regeringen och partiet och aldrig ”hävda sitt oberoende”. Vår Åttonde routearmé och Nya fjärde armé är folkets väpnade styrkor; de har alltid varit mycket bra och är faktiskt de bästa arméerna i landet. Men det är sant att under senare år har vissa slag av fel härrörande ur krigsherrementaliteten uppstått, en del kamrater i armén har blivit högmodiga och självrådiga i sitt förhållande till soldaterna, folket, administrationen och partiet. De skyller alltid på de kamrater som arbetar lokalt men aldrig på sig själva, de ser alltid sina egna framgångar men inte sina brister, de välkomnar alltid smicker men aldrig kritik. Sådana företeelser finns till exempel i gränsområdet Shensi-KansuNingsia. Denna tendens har i grunden övervunnits som resultat av mötet med de äldre kadrerna och mötet med de militära och politiska kadrerna i fjol samt som följd av kampanjerna ”stöd administrationen och visa omsorg om folket” samt ”stöd armén”, som genomfördes under vårfesten[7] detta år, men det finns fortfarande en kvarleva som vi måste ytterligare bemöda oss att utplåna. Dessa fel finns också i basområdena i norra och mellersta Kina, och partiorganisationerna och armén där måste försöka att utplåna dem.
Vare sig det rör sig om en tendens till byråkrati i det lokala arbetet eller till krigsherrementalitet i arméns arbete, är felet av samma slag, nämligen isolering från massorna. Det stora flertalet av våra kamrater är bra kamrater. De som lider av detta fel rättar till det, när de väl fått kritik och fått sina misstag utpekade. Men självkritik är ytterligt viktig, man måste se felaktiga tendenser i ögonen och samvetsgrant rätta dem. Om någon underlåter att kritisera tendensen till byråkrati i lokalt arbete eller till krigsherrementalitet i arméns arbete, betyder det att han vill behålla Kuomintangs stil och fortfarande gå omkring med smutsen från byråkratin eller krigsherrementaliteten på sitt annars så rena ansikte, och då är han inte en bra kommunist. Om dessa två tendenser utplånas, kommer allt vårt arbete, särskilt produktionskampanjen, att gå framåt hinderfritt.
Vårt gränsområde har fått ett helt annat utseende därför att stora framgångar har uppnåtts här i produktionen, både bland bondemassorna, i administrationen och andra organisationer, skolorna, armén och fabrikerna, och förhållandena mellan armén och folket har förbättrats mycket. Allt detta visar att våra kamrater har en starkare massynpunkt och har gjort stora framsteg i att förena sig med massorna. Vi får emellertid inte bli självbelåtna utan bör fortsätta med självkritiken och sträva efter ytterligare framsteg. Vi måste även sträva efter ytterligare framsteg i produktionen. Eftersom våra ansikten har en benägenhet att bli smutsiga, måste vi tvätta oss varje dag; eftersom golvet har en benägenhet att samla damm, måste vi sopa det varje dag. Trots att tendenserna till byråkrati i lokalt arbete och till krigsherrementalitet i arméns arbete i grunden har övervunnits, kan dessa dåliga tendenser åter uppstå. Vi är omringade av den japanska imperialismens och den kinesiska reaktionens slutna led, vi lever mitt uppe bland den odisciplinerade småbourgeoisin, och därför blåser riktiga kastbyar fyllda med byråkratins och krigsherrementalitetens smuts oss dagligen mitt i ansiktet. Därför får vi inte bli självbelåtna för någon framgång. Vi bör tygla vår självbelåtenhet och ständigt kritisera våra brister, liksom vi varje dag bör tvätta våra ansikten eller sopa golvet för att ta bort smutsen och hålla dem rena.
Arbetets hjältar och mönsterarbetare i produktionen! Ni är folkets ledare, ni har haft stor framgång i ert arbete, och jag hoppas att inte heller ni ska bli självbelåtna. Jag hoppas, att när ni återvänder till häradena i underregionerna Kuanchung, Lungtung, Sanpien, Suiteh och Yenan,[8] när ni återvänder till era organisationer, skolor, arméförband eller fabriker, ska ni leda folket, leda massorna och arbeta ännu bättre, och först av allt få massorna organiserade på frivillig grund i kooperativ, få dem organiserade bättre och i ännu större antal. Jag hoppas, att när ni återvänder kommer ni att utföra detta arbete och propagera det, så att när vi håller konferens med arbetets hjältar nästa år kommer vi att ha uppnått ännu större resultat.
[1] Från Mencius, 3:e boken, ”Kungsun Chou”, 1:a delen, kapitel 5.
[2] Centralkommitténs direktiv av den 1 oktober var ”Sprid i basområdena kampanjerna för att minska arrendeavgifter, öka produktionen och 'stöda administrationen och visa omsorg om folket' ”. Det är intaget i Valda verk av Mao Tsetung, band III, s. 128 o. f.
[3] Se V. 1. Lenin: ”Om kooperationen” (januari 1923), Valda verk, band II: 2, s. 780-789.
[4] ”Lag för utbyte av arbete” och ”lag för utbyte och lejning av arbetskraft” var båda arbetsorganisationer för kollektiv ömsesidig hjälp i jordbruket i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Arbetsbytet var ett medel för bönderna att fördela arbetskraften sig emellan. Mansarbetsdagar byttes mot mansarbetsdagar, oxarbetsdagar mot oxarbetsdagar, mansarbetsdagar mot oxarbetsdagar osv. Bönder som anslöt sig till lag för utbyte av arbete bidrog med sin arbetskraft eller med sina dragdjur till att kollektivt och i tur och ordning bruka varje medlemsfamiljs jord. Då räkningen gjordes upp, togs arbetsdagen som bytesenhet; de som bidrog med flera mansarbetsdagar eller djurarbetsdagar fick betalt för mellanskillnaden av dem som bidrog med färre. ”Lag för utbyte och lejning av arbetskraft” bildades vanligen av bönder som hade otillräckligt med jord. Deras medlemmar utbytte arbete för ömsesidig hjälp och lejde dessutom ut sig kollektivt till familjer som led brist på arbetskraft.
[5] Arbetsgrupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag, baserade på individuellt jordbruk, bildades under Andra revolutionära inbördeskrigets period av bönderna i de röda områdena för att åstadkomma en bättre organisation av arbetskraften. På grundval av principen om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel utförde medlemmarna en lika mängd arbete för varandra, om någon inte kunde lämna en annan lika mycken hjälp som han själv mottagit från denne, betalade han kontant för mellanskillnaden. Förutom att de hjälpte varandra gav lagen förmånsbehandling åt familjerna till soldater i Röda armén samt arbetade för ensamma gamlingar utan annan ersättning än måltider under arbetet. Eftersom dessa åtgärder för ömsesidigt bistånd var till stor hjälp för produktionen och genomfördes på rimlig grund stöddes de varmt av massorna.
[6] Chukeh Liang var en statsman och strateg under de Tre kungarikenas period (221-265), som blev en symbol för fyndighet och klokhet i kinesisk folklore.
[7] Vårfesten är nyårsdagen i den kinesiska månkalendern.
[8] Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia var uppdelat i dessa fem underområden.