[ Detta var en resolution till frågan om metoderna för ledningen, vilken skrevs för Kinas kommunistiska partis Centralkommitté. ]
1. Det finns två metoder, vilka vi kommunister måste använda i allt arbete vi utför. Den ena är att förena det allmängiltiga med det särskilda; den andra är att förena ledningen med massorna.
2. De breda massorna kan inte mobiliseras till handling i någon uppgift därest inte en allmän och vittnående uppmaning därom utges. Men om personer i ledande ställningar begränsar sig till att utfärda allmänna upprop - om de inte personligen, djupt och konkret, engagerar sig i några av organisationerna i det arbete uppropet manar till, gör ett genombrott på någon punkt, vinner erfarenhet och använder denna till att vägleda andra organisationer - då har de ingen möjlighet att pröva riktigheten av eller att berika innehållet i sitt allmänna upprop, och det är fara värt att det inte leder till någonting. I korrigeringsrörelsen 1942 till exempel hade man framgångar överallt där metoden att förbinda det allmänna uppropet med särskild vägledning kom till användning, men överallt där denna metod inte togs i bruk förekom inga framgångar. I korrigeringsrörelsen 1943 måste alla Centralkommitténs byråer och underbyråer och varenda en av partiets områdes- och prefekturkommittéer[1] förutom att utge ett allmänt upprop (en korrigeringsplan för hela året) utföra följande och vinna erfarenhet under denna process. Välj ut två eller tre (men inte för många) enheter ur själva organisationen och andra organisationer, skolor eller arméförband i omgivningen. Företa ett grundligt studium av dessa enheter, förvärva en detaljerad kännedom om korrigeringsrörelsens utveckling där och en detaljerad kunskap om den politiska historien, de ideologiska kännetecknen, studiefliten och de starka och svaga punkter i arbetet som några (återigen inte för många) av de representativa medlemmarna av deras personal kan uppvisa. Vidare, ge dem som leder dessa enheter personlig vägledning till att finna konkreta lösningar av de praktiska problem som enheterna står inför. Ledarna för varje organisation, skola eller arméförband måste göra likadant eftersom var och en av dessa har ett antal underordnade enheter. Detta är dessutom den metod med vilken ledare förbinder uppgifterna att leda och att lära. Ingen i ledande ställning är kompetent att ge allmän vägledning till samtliga enheter därest han inte drar konkret erfarenhet från särskilda individer och tilldragelser i särskilda underordnade enheter. Denna metod måste främjas överallt så att ledande kadrer på alla nivåer lär sig att tillämpa den.
3. Erfarenheterna av 1942 års korrigeringsrörelse bevisar också att det för att lyckas med korrigeringen är väsentligt att i varje enhet under rörelsens fortgång bilda en ledande grupp bestående av ett litet antal aktiva med den ifrågavarande enhetens ledare som kärna samt att denna ledande grupp intimt förenar sig med de massor som deltar i rörelsen. Hur aktiv denna ledande grupp än må vara, kommer dess aktivitet inte att bli något annat än en handfull människors fruktlösa bemödanden därest den inte förbindes med massornas aktivitet. Om å andra sidan massorna ensamma är aktiva, utan en stark ledande grupp som på riktigt sätt organiserar deras aktivitet, kan aktiviteten varken upprätthållas under längre tid, föras framåt i rätt riktning eller höjas till en hög nivå. I allmänhet är massorna allestädes sammansatta av tre grupper, de relativt aktiva, de som intar en mellanställning och de relativt efterblivna. Ledarna måste därför vara väl förfarna i att ena det lilla antalet aktiva element kring ledningen och måste lita till dem för att höja nivån hos mellangruppen och vinna de efterblivna elementen. En ledande grupp som är verkligt enig och förbunden med massorna kan bildas endast så småningom under masskampens utveckling men inte isolerat från denna. Under en stor strids förlopp kan och bör den ledande gruppens sammansättning i de flesta fall inte förbli helt oförändrad under det inledande, det mellanliggande och det slutliga stadiet. De aktiva, som framträder under kampens gång, måste oavbrutet befordras för att ersätta de av den ledande gruppens ursprungliga medlemmar som är underlägsna jämförda med dem eller har urartat. En grundorsak till att arbetet på många orter och i många organisationer inte kan drivas framåt är bristen på en ledande grupp som är enig, förbunden med massorna och ständigt hålls frisk. En skola med hundra människor kan förvisso inte drivas väl, om den inte har en ledande grupp bestående av flera personer, ett dussin eller flera, som bildats i överensstämmelse med de faktiska betingelserna (och inte fösts ihop artificiellt) och är sammansatt av de mest aktiva, rättrådiga och vakna bland lärarna, den övriga personalen och de studerande. I varje organisation, skola, arméförband, fabrik eller by, de må vara stora eller små, bör vi förverkliga den nionde av Stalins tolv betingelser för partiets bolsjevisering, den om upprättande av en ledande kärna.[2] Kännetecknen på en sådan ledande grupp bör vara de fyra som Dimitrov räknade upp då han diskuterade kaderpolitiken – absolut hängivenhet för saken, kontakt med massorna, förmåga att självständigt orientera sig och iakttagande av disciplin. [3] Såväl vid genomförandet av de centrala uppgifterna - krig, produktion, skolning (inklusive korrigering) – som vid kontrollen av arbetet, granskningen av kadrernas biografier och annan verksamhet, är det nödvändigt att tillämpa metoden att förbinda den ledande gruppen med massorna förutom metoden att förbinda den allmänna uppmaningen med särskild vägledning.
4. I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara ”från massorna och till massorna”. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och gå på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin.
5. Uppfattningen om det riktiga förhållandet mellan den ledande gruppen och massorna i en organisation eller i en kamp, uppfattningen att den riktiga idén om ledning en kan vara endast ”från massorna och till massorna” och uppfattningen att den allmänna uppmaningen måste kombineras med särskild vägledning då ledningens idéer om sätts i praktiken - dessa uppfattningar måste propageras överallt under den pågående korrigeringskampanjen för att rätta de felaktiga synpunkterna bland våra kadrer i dessa frågor. Många kamrater ser inte betydelsen av eller är inte bra på att dra samman aktivisterna till att bilda en ledande kärna, och de ser inte vikten av eller är inte bra på att intimt förbinda denna ledande kärna med massorna och därför blir deras ledning byråkratisk och skild från massorna. Många kamrater inser inte vikten av eller är inte bra på att summera erfarenheterna av masstrider, men inbillar sig att de är klyftiga, tycker om att ge luft åt sina subjektiva idéer, och därför blir deras idéer tomma och opraktiska. Många kamrater nöjer sig med att ställa en allmän uppmaning rörande en uppgift och ser inte betydelsen av eller är inte bra på att omedelbart fullfölja den med särskild och konkret vägledning, och därför stannar maningen på deras läppar eller på papperet eller i konferensrummet och deras ledning blir byråkratisk. I den pågående korrigeringsrörelsen måste vi rätta dessa fel och måste lära oss att använda metoderna att förena ledningen med massorna och förena det allmänna med det särskilda i våra studier, i kontrollen av arbetet och i granskningen av kadrernas biografier, och vi måste också tillämpa dessa metoder i allt vårt framtida arbete.
6. Ta massornas idéer och koncentrera dem, gå sedan till massorna, håll fast vid idéerna och genomför dem, för att på så sätt forma de riktiga idéerna om ledning - detta är den grundläggande metoden för ledningen. Medan man koncentrerar och håller fast vid idéerna, är det nödvändigt att använda metoden att förbinda den allmänna uppmaningen med särskild vägledning, och detta är en beståndsdel av grundmetoden. Formulera allmänna idéer (allmänna uppmaningar) på grundval av den särskilda vägledning som givits i ett antal fall, och pröva dem i många olika enheter (gör det inte endast själv utan säg också åt andra att göra det). Koncentrera sedan den nyvunna erfarenheten (summera den) och gör upp nya direktiv för vägledning av massorna i allmänhet. Kamrater bör göra detta i den pågående korrigeringsrörelsen och även i allt annat arbete. Allt efter som skickligheten häri ökar blir ledningen bättre.
7. Då en högre instans och dess avdelningar vidarebefordrar uppgifter för de underordnade enheterna (de må röra det revolutionära kriget, produktionen eller utbildningen, korrigeringsrörelsen, kontrollen av arbetet eller undersökningen av kaderbiografierna, propagandaarbete, organisationsarbete, spionbekämpning eller annat arbete) bör de i samtliga fall gå genom ledaren för ifrågavarande lägre organisation så att han kan få ta ansvaret. På detta sätt uppnår man såväl fördelning av arbetet som enhetlig centraliserad ledning. En avdelning i en högre instans bör inte vända sig endast till sin motsvarighet på den lägre nivån (till exempel bör en högre avdelning som sysslar med organisation, propaganda eller spionbekämpning inte vända sig endast till sin motsvarande avdelning på lägre nivå) och lämna den person som har ledningen av hela den lägre organisationen (såsom sekreteraren, ordföranden, direktören eller skolrektorn) i okunnighet eller utan ansvar. Såväl den som har ledningen av hela organisationen som den som har ansvaret för den särskilda avdelningen bör informeras och båda ska ges ansvar. Denna centraliserade metod, som förbinder arbetsfördelning med enhetlig ledning, gör det möjligt att genom den person som har hela ansvaret mobilisera ett stort antal kadrer - ibland till och med en organisations hela personal - för att genomföra en särskild uppgift och på det sättet övervinna bristen på kadrer i enskilda avdelningar och att förvandla ett stort antal människor till aktiva kadrer i det arbete som ska utföras. Detta är också ett sätt att förbinda ledningen med massorna. Ta till exempel granskningen av kaderbiografierna. Om detta arbete utförs isolerat, om det sköts endast av några få människor i den organisationsavdelning som har hand om detta arbete, kan det förvisso inte bli väl utfört. Men om det utförs genom den administrativa chefen för en viss organisation eller skola, som mobiliserar många av eller till och med hela sin personal och många av eller till och med alla sina studerande att delta i arbetet, samtidigt som de ledande medlemmarna av organisationsavdelningen i den högre instansen ger riktig vägledning och tillämpar principen att förbinda ledningen med massorna, kommer uppgiften att granska kaderbiografierna utan tvivel att bli tillfredsställande genomförd.
8. Man kan inte någonstädes samtidigt ha flera centrala uppgifter. Vid varje tidpunkt kan det endast förekomma en central uppgift, kompletterad med andra uppgifter, som kommer i andra eller tredje hand. Följaktligen måste den person, som har det högsta ansvaret på orten, ta hänsyn till kampens historia och betingelser på platsen samt ställa de olika uppgifterna i deras rätta ordning. Han bör inte utan någon egen planering följa varje instruktion som kommer från de högre instanserna och därigenom skapa en mängd av ”centrala uppgifter” och ett tillstånd av förvirring och oordning. Inte heller bör en högre organisation tilldela en lägre organisation en mängd uppgifter samtidigt, utan att ange deras relativa betydelse och vikt och vilken som är den centrala uppgiften, ty detta kommer att leda till förvirring i de åtgärder de lägre organisationerna har att vidta i sitt arbete och sålunda kommer inga bestämda resultat att uppnås. En del av ledningens konst är att i ljuset av de historiska betingelserna och de förhandenvarande omständigheterna ta hela läget med i beräkningen och i överensstämmelse därmed på varje plats, planera och fatta ett riktigt beslut om var tyngdpunkten i arbetet ska förläggas och om turordningen i arbetet under varje period, orubbligt genomföra beslutet och försäkra sig om att bestämda resultat uppnås. Detta är också ett problem om metoden för ledning, och man måste noga se till att lösa det vid tillämpningen av principerna att förena ledningen med massorna och det allmänna med det särskilda.
9. Detaljer rörande metoderna för ledningen har inte behandlats här. Förhoppningen är att kamraterna på alla orter själva ska utföra en del hårt tankearbete och ge fritt spel åt sin egen skaparförmåga på grundval av de här framlagda principerna. Ju hårdare kampen är, desto nödvändigare är det för kommunister att intimt förbinda sin ledning med de stora massornas krav och att intimt förbinda allmänna uppmaningar med särskild vägledning för att helt krossa de subjektiva och byråkratiska ledningsmetoderna. Alla ledande kamrater i vårt parti måste ständigt ställa de vetenskapliga marxistiska metoderna för ledningen emot de subjektiva, byråkratiska ledningsmetoderna och använda de förra till att övervinna de sistnämnda. Subjektiva människor och byråkrater förstår inte principerna för att förena ledningen med massorna och det allmänna med det särskilda; de hindrar i hög grad utvecklingen av partiets arbete. För att bekämpa subjektiva och byråkratiska ledningsmetoder måste vi både på djupet och på bredden främja vetenskapliga marxistiska ledningsmetoder.
[1] Partiets områdeskommitté var ett ledande organ jämställt med partikommittén i provinsen. Den var lägre än Centralkommitténs underbyrå men högre än partiets prefekturkommitté. Partiets prefekturkommitté var ett ledande organ som var lägre än partikommittén i provinsen eller gränsområdets partikommitté men högre än partiets häradskommitté.
[2] Se J. V. Stalin, ”Tysklands kommunistiska partis utsikter och frågan om bolsjeviseringen” (3 februari 1925), Works, FLPH, Moskva 1954, band VII, s. 39.
[3] Se Georgi Dimitrov, Arbetarklassen mot fascismen (augusti 1935), ”Tal och slutord vid Kommunistiska internationalens 7:e världskongress”. Förlagsab Arbetarkultur, Sthlm 1935, s. 97-98.