Partiets nuvarande landsbygdspolitik är inte såsom fallet var under de tio åren av inbördeskrig en politik för agrarrevolutionens genomförande, utan en landsbygdspolitik för den nationella enhetsfronten mot Japan. Hela partiet bör genomföra Centralkommitténs direktiv av den 7 juli och den 25 december 1940[1] och direktiven från den förestående Sjunde rikskongressen. Det material som här följer publiceras i syfte att hjälpa kamraterna att finna en metod att studera problemen. Många av våra kamrater har alltjämt en primitiv och vårdslös arbetsstil, bemödar sig inte att grundligt förstå tingen och kan till och med vara fullständigt okunniga om förhållandena på lägre nivåer, och likväl är de ansvariga för att leda arbetet. Detta tillstånd är ytterligt farligt. Utan en verklig konkret kännedom om de faktiska klassförhållandena i det kinesiska samhället kan ingen verkligt god ledning utövas.
Enda sättet att få kännedom om förhållandena är att företa samhällsundersökningar, att undersöka varje samhällsklass' förhållanden i verkliga livet. Den grundläggande metoden för dem, som fått till uppgift att leda arbetet, att skaffa sig kännedom om förhållandena, är att koncentrera sig på några städer och byar enligt en plan och använda marxismens grundläggande synpunkt, dvs metoden att analysera klasserna, samt göra ett antal grundliga undersökningar. Utan att gå tillväga på detta sätt kan vi inte förvärva ens en mycket rudimentär kunskap om Kinas samhälleliga problem.
För att göra detta ska ni för det första rikta blicken nedåt, håll inte huvudet högt och stirra mot skyn. Utan att en person är intresserad av att vända blickarna nedåt och besluten att göra det, kommer han aldrig i hela sitt liv att förstå förhållandena i Kina.
För det andra, håll möten för att söka fakta. Man vinner förvisso ingen allomfattande kunskap genom att bara titta hit och dit och lyssna till hörsägner. Av de uppgifter jag erhöll, genom möten för att söka fakta, har de som rör provinsen Hunan och Chingkangshan gått förlorade. Det Material som här publiceras består huvudsakligen av ”Undersökningen av Hsingkuo”, ”Undersökningen av Changkangs socken” och ”Undersökningen av Tsaihsi socken”, Att hålla möten för att finna fakta är den enklas te, mest praktiska och mest tillförlitliga metoden, en metod av vilken jag har dragit mycken nytta. Den är en bättre skola än något universitet. De som deltar i dylika möten bör vara verkligt erfarna kamrater ur den lägre kadern. och mellankadern eller vanligt folk. Vid mina undersökningar av fem härad i provinsen Hunan och två härad på Chingkangshan vände jag mig till ansvariga kadrer i målarställning. Vid undersökningen i Hsunwu vände jag mig till lägre- och mellankadrer, en fattig hsiutsai,[2] en konkursmässig f d president i handelskammaren och en lägre tjänsteman, som haft hand om häradsskatten men förlorat sitt arbete. Alla dessa människor gav mig en mängd upplysningar om saker, som jag aldrig ens hört talas om. Den som första gången gav mig en fullständig bild av ruttenheten i de kinesiska fängelserna var en lägre fängelsetjänsteman som jag träffade under min undersökning i Hengshans härad i Hunan. Vid mina undersökningar av Hsingkuo härad och Changkang och Tsaihsi socknar, vände jag mig till kamrater som arbetade på sockennivån och till vanliga bönder. Dessa kadrer, bönderna, hsiutsaien, fångvaktaren, köpmannen och skatteskrivaren var allesammans mina värderade lärare, och såsom deras elev hade jag att visa respekt för dem, vara flitig och uppträda kamratligt emot dem. I annat fall skulle de inte brytt sig om mig, de skulle ha hållit tyst med vad de visste eller de skulle inte ha talat om allt de visste. Ett möte för att söka fakta behöver inte vara stort; från tre till fem eller sjuåtta deltagare är tillräckligt. Man måste ta tillräcklig tid på sig och göra upp en plan för undersökningen. Vidare måste man personligen utfråga och diskutera med dem som deltar i mötet samt anteckna vad de säger. Således kan man med visshet inte företa en undersökning eller göra den väl, utan att driva den med nit, utan att vara besluten att rikta blickarna nedåt, utan kunskapstörst och utan att lägga av sig anspråksfullhetens fula mantel och bli en villig lärjunge. Man måste ha klart för sig att massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är barnsliga och okunniga, och utan att förstå detta kan man. inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap.
Jag vill upprepa att huvudsyftet med att publicera detta referensmaterial är att visa en metod att ta reda på de förhållanden som råder på de lägre nivåerna; syftet är inte att kamraterna ska lära sig detta speciella material och de slutsatser som dragits därav utantill. I allmänhet har bourgeoisin i Kina, som ännu går i barnskorna, hittills inte varit och kommer aldrig att bli i stånd att lägga fram ett relativt omfattande eller ens ett rudimentärt material angående de samhälleliga förhållandena såsom bourgeoisin i.. Europa, Amerika och Japan gjort. Vi har därför inget annat val än att själva samla materialet. Mera bestämt uttryckt, folk som sysslar med praktiskt arbete måste ständigt hålla sig i nivå med de växlande förhållandena, och detta är något som inget kommunistiskt parti i något land kan lita till andra för.
Alla som sysslar med praktiskt arbete måste därför undersöka förhållandena på de lägre nivåerna. Dylika undersökningar är särskilt nödvändiga att göra för dem som endast känner teorin men är obekanta med de faktiska förhållandena, ty i annat fall blir de inte i stånd att förena teorin med praktiken. Ehuru mitt påstående: ”Ingen undersökning, ingen rätt att tala”, har förlöjligats såsom ”trång empirism”, ångrar jag ännu i denna dag inte att jag framställde det. Och långt ifrån att ångra det, hävdar jag fortfarande att utan undersökning kan det omöjligen förekomma någon rätt att tala. Det finns många människor, som ”i samma ögonblick som de stiger ur ämbetsvagnen”, ställer till ett stort oväsen, hasplar ur sig omdömen, kritiserar det ena och fördömer det andra, men faktum är ändå att i tio fall av tio kommer sådana människor att misslyckas. Ty åsikter eller kritik som inte baseras på grundlig undersökning är ingenting annat än okunnigt snack. Vårt parti har oräkneliga gånger tillfogats skada av dessa ”kejserliga sändebud”, som rusat hit och dit och allestädes. Stalin säger alldeles riktigt: ”Teorin blir naturligtvis meningslös om den ej förknippas med den revolutionära praktiken”. Och han tillägger lika riktigt: ”Praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära teorin belysa sin väg”.[3] Ingen bör betecknas som en ”trång empireker” utom ”den praktiske man” som trevar omkring i mörkret och saknar perspektiv och förutseende.
I dag känner jag alltjämt och mycket starkt nödvändigheten av grundlig forskning i såväl kinesiska som internationella angelägenheter. Det sammanhänger med min bristfälliga kunskap om kinesiska och internationella angelägenheter och innebär inte att jag vet allt och att andra är okunniga. Det är min önskan att fortsätta att vara lärjunge och att tillsammans med alla andra kamrater i partiet lära av massorna.
[1] Centralkommitténs direktiv av den 7 juli 1940 var ”Kinas kommunistiska partis Centralkommittés beslut angående det nuvarande läget och partiets politik”. Centralkommitténs direktiv av den 25 december 1940 ingår i Valda verk av Mao Tsetung, band II, såsom artikeln ”Om politik”.
[2] Ända sedan Tangdynastins tid genomfördes de kejserliga examenstävlingarna på tre nivåer, riks-, provins- och häradsnivån. De som lyckades i häradsexamen kallades hsiutsai.
[3] J. V. Stalin: ”Om leninismens grunder” (april-maj 1924), Leninismens problem. Förlaget för litteratur på utländska språk, Moskva, 1951, s. 26.