Kamrat Norman Bethune, medlem av Kanadas kommunistiska parti, var omkring 50 år gammal då de kommunistiska partierna i Kanada och Förenta staterna sände honom till Kina. Han tog det som en lätt sak att resa tusen mil för att hjälpa oss i försvarskriget mot Japan. Han anlände till Yenan i fjol våras, arbetade i Wutaibergen, och till vår stora sorg, dog han som martyr på sin post. Vad slags anda är det som förmår en utlänning att osjälviskt göra det kinesiska folkets befrielse till sin egen sak? Det är internationalismens anda, kommunismens anda, av vilken varje kinesisk kommunist måste lära. Leninismen lär oss att världsrevolutionen kan lyckas endast om proletariatet i de kapitalistiska länderna stöder folkens befrielsekamp i de koloniala och halvkoloniala länderna och om proletariatet i dessa länder stöder proletariatets kamp i de kapitalistiska länderna. Kamrat Bethune omsatte denna leninistiska linje i praktiken. Vi kinesiska kommunister måste också följa denna linje i vår praktik. Vi måste förena oss med proletariatet i alla de kapitalistiska länderna, med proletariatet i Japan, Storbritannien, Förenta staterna, Tyskland, Italien och alla andra kapitalistiska länder, innan det är möjligt att kasta imperialismen över ända, att befria vår nation och vårt folk och att befria världens övriga nationer och folk. Detta är vår internationalism, den internationalism med vilken vi bekämpar både inskränkt nationalism och inskränkt patriotism.
Kamrat Bethunes anda, hans ytterliga hängivenhet mot andra, utan någon tanke på det egna jaget, kom till uttryck i den obegränsade ansvarskänsla han visade i sitt arbete och den gränslösa hjärtevärme han visade alla kamrater och folket. Varje kommunist måste lära av honom. Inte så få människor finns som är oansvariga i sitt arbete, de föredrar det lätta framför det tunga, de vältrar de tunga bördorna över på andra och väljer de lätta för egen del. De tänker vid varje tillfälle främst på sig själva. När de gör någon liten insats, sväller de av stolthet och skryter om det av fruktan för att andra inte ska få reda på det. De känner ingen värme gentemot kamraterna och folket, utan är kalla, likgiltiga och apatiska. Sådana människor är i verkligheten inte kommunister, eller kan åtminstone inte räknas såsom sanna kommunister. Ingen av dem som återvände från fronten underlät att uttrycka sin beundran för Bethune närhelst hans namn nämndes, och ingen förblev oberörd av hans anda. I gränsområdet ShansiChahar-Hopei förblev ingen soldat eller civil oberörd, som hade behandlats av dr Bethune eller sett hur han arbetade. Varje kommunist måste lära denna sanna kommunistiska anda av kamrat Bethune.
Kamrat Bethune var läkare, hans yrke var att hela och han ökade ständigt sin kunnighet, som värderades mycket högt inom Åttonde routearméns sjukvårdstjänst. Hans exempel är en utmärkt läxa för den typ av människor som så fort de får se någonting annorlunda vill byta arbete, och för dem som föraktar tekniskt arbete därför att de anser att det är oviktigt eller inte bjuder någon framtid.
Kamrat Bethune och jag sammanträffade endast en gång. Efteråt skrev han många brev till mig. Men jag var upptagen, och jag skrev endast ett brev till honom och jag vet inte ens om han någonsin fick det. Jag är djupt sorgsen över hans död. Nu hyllar vi alla hans minne, vilket visar hur djupt hans anda inspirerar en var. Vi måste alla lära den fullkomliga osjälviskhetens anda av honom. Besjälad av denna anda kan en och var göra stor nytta för folket. En människas förmåga kan vara stor eller liten, men om hon besitter denna anda är hon redan högsint och ren, en människa som besitter moralisk integritet och står över vulgära intressen, en människa som är av värde för folket.