Centralkommittén har sedan länge planerat att ge ut en tidskrift för partiets medlemmar, och nu äntligen har planen verkställts. En sådan tidskrift är nödvändig för uppbygget av ett bolsjeviserat kinesiskt kommunistiskt parti, ett parti som omsluter hela landet och har en bred masskaraktär, ett parti som är helt och fullt befäst ideologiskt, politiskt och organisatoriskt. Denna nödvändighet är allt mer självklar i nuvarande läge, vars särskilda kännetecken är följande: å ena sidan, växer dagligen faran för kapitulation, för en splittring och en tillbakagång inom den Antijapanska nationella enhetsfronten; medan å andra sidan vårt parti har tagit steget ut ur sina snäva skrankor och blivit ett betydande landsomfattande parti. Partiets uppgift är att mobilisera massorna för att övervinna faran för kapitulation, splittring och tillbakagång samt för att vidta förberedelser emot alla tänkbara möjligheter så att, om de inträffar, partiet och revolutionen inte ska lida oförutsedda förluster. Vid en tid som denna är en inre partitidskrift verkligen ytterst nödvändig.
Denna inre partitidskrift heter Kommunisten. Vad är dess uppgift? Vad kommer den att behandla? På vilket sätt kommer den att skilja sig från andra partitidskrifter?
Dess uppgift är att vara en hjälp i uppbygget av ett bolsjeviserat kinesiskt kommunistiskt parti som omsluter hela landet, har en bred masskaraktär och är helt och fullt befäst ideologiskt, politiskt och organisatoriskt. Uppbygget av ett sådant parti är oundgängligt för den kinesiska revolutionens seger och på det hela taget finns nu de subjektiva och objektiva betingelserna för det; och detta stora företag är faktiskt redan i gång. En särskild partitidskrift behövs för att hjälpa till med förverkligandet av denna stora uppgift, som övergår en vanlig partitidnings krafter. Därför publiceras nu Kommunisten.
I viss utsträckning är vårt parti redan landsomfattande och har en bred masskaraktär; det är redan ett bolsjeviserat parti, som är ideologiskt, politiskt och organisatoriskt befäst, vad kärnan i dess ledning, en del av dess medlemmar och dess allmänna linje och revolutionära arbete beträffar.
När det är så, varför ska då en ny uppgift ställas?
Skälet är, att vi nu har så. många nya avdelningar, som har många nya medlemmar men som inte ännu kan anses ha en bred masskaraktär, vara ideologiskt, politiskt och organisatoriskt befästa eller vara bolsjeviserade. Samtidigt har vi problemet att höja den politiska nivån hos de äldre partimedlemmarna och göra ytterligare framsteg i bolsjeviseringen av de äldre avdelningarna och i deras ideologiska, politiska och organisatoriska befästande. De förhållanden i vilka partiet nu befinner sig och de förpliktelser som det axlar är helt olika dem som förekom i det revolutionära inbördeskrigets period; förhållandena är mycket mer komplicerade och förpliktelserna är mycket tyngre.
Detta är den nationella enhetsfrontens period, och vi har skapat en enhetsfront med bourgeoisin; detta är perioden för _försvarskriget mot Japan, och vårt partis väpnade styrkor är vid fronten, där de utkämpar ett hänsynslöst krig mot fienden i samverkan med de vänskapligt sinnade arméerna; detta är den period då vårt parti har blivit ett stort landsomfattande parti och således inte längre är vad det tidigare var. Om vi tar alla dessa faktorer tillsammans, kommer vi. att förstå hur ärorik och viktig den uppgift är som vi har föresaft oss, uppgiften att ”bygga upp ett bolsjeviserat kinesiskt kommunistiskt parti, ett parti som omfattar hela landet och har en bred masskaraktär, ett parti som är helt och fullt befäst ideologiskt, politiskt och organisatoriskt”.
Det är detta slags parti som vi nu vill bygga upp, men hur ska vi göra det? Vi kan inte besvara denna fråga utan att beröra vårt partis historia och dess arton år av kamp.
Arton hela år har förflutit sedan vår första rikskongress 1921. Under dessa arton år har vårt parti genomgått många stora strider. Och partiets medlemmar, dess kadrer och organisationer har alla blivit stålsatta i dessa stora strider. De har fått uppleva både lysande segrar och allvarliga nederlag under revolutionen. Partiet upprättade en nationell enhetsfront med bourgeoisin, och när denna enhetsfront bröts sönder, utkämpade det en bitter väpnad kamp mot storbourgeoisin och dess bundsförvanter. Under de tre senaste åren har det ännu en gång ingått i en period av nationell enhetsfront med bourgeoisin. Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisin som den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti har gjort framsteg i sin utveckling. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria. Vidare, eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt land, eftersom dess politiska, ekonomiska och kulturella utveckling är ojämn, eftersom dess ekonomi i huvudsak är halvfeodal och dess territorium väldigt, följer härav att den kinesiska revolutionens karaktär i dess nuvarande skede är borgerligt-demokratisk, att dess viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen och att dess grundläggande drivkraft är proletariatet, bönderna och städernas småborgare, medan den nationella bourgeoisin deltar vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning. Härav följer också att den viktigaste kampformen i den kinesiska revolutionen är väpnad kamp. Vårt partis historia kan faktiskt kallas en historia om väpnad kamp. Kamrat Stalin har sagt, ”I Kina kämpar den väpnade revolutionen mot den väpnade kontrarevolutionen. Detta är ett av den kinesiska revolutionens särdrag och en av dess tillgångar.”[1] Detta är absolut sant. Det halvkoloniala Kinas särdrag finns inte, eller finns inte på samma sätt, i historien om de revolutioner som letts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder. Således finns det två grundläggande särdrag i den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen: 1) proletariatet upprättar antingen en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisin, eller tvingas att bryta den; och 2) väpnad kamp är revolutionens huvudform. Här beskriver vi inte partiets förhållande till bönderna och städernas småborgare såsom ett grundläggande särdrag, för det första, därför att detta förhållande i princip är detsamma som det som kommunistiska partier över hela världen står inför, och för det andra, därför att den väpnade kampen i Kina till sitt väsen är ett bondekrig och partiets förhållande till bönderna och dess nära förhållande till bondekriget är en och samma sak.
Det är därför att dessa två grundläggande särdrag finns, just som följd av dem, som uppbygget och bolsjeviseringen av vårt parti försiggår under särskilda förhållanden. Partiets misslyckanden eller segrar, dess reträtter eller framryckningar, dess minskning eller utbyggande, dess utveckling och konsolidering är oundvikligen förbundna med dess förhållande till bourgeoisin och med väpnad kamp. När partiet följer en riktig politisk linje i frågan om att skapa en enhetsfront med bourgeoisin eller bryta den när det tvingas att så göra, tar vårt parti ett steg framåt i sin utveckling, konsolidering och bolsjevisering; men när det följer en felaktig linje i sitt förhållande till bourgeoisin, tar vårt parti ett steg bakåt. Likaledes tar vårt parti, när det behandlar frågan om revolutionär väpnad kamp på ett riktigt sätt, ett steg framåt i sin utveckling, konsolidering och bolsjevisering; men när det behandlar frågan felaktigt, tar det ett steg tillbaka. I arton år har sålunda partiets uppbygge och bolsjevisering varit nära förknippat med dess politiska linje, med den riktiga eller felaktiga behandlingen av frågorna om enhetsfronten och den väpnade kampen. Denna slutsats bekräftas klart av vårt partis artonåriga historia. Eller, omvänt, ju mer partiet blir bolsjeviserat, desto mer blir det i stånd att på ett riktigt sätt besluta om sin politiska linje och behandla frågorna om enhetsfront och väpnad kamp. Denna slutsats bekräftas också klart av vårt partis artonåriga historia.
Därför är enhetsfront, väpnad kamp och partiets uppbygge de tre grundläggande frågorna för vårt parti i den kinesiska revolutionen. Att ha ett riktigt grepp om dessa tre frågor och om deras inbördes förhållande är lika med att ge riktig ledning till hela den kinesiska revolutionen. Vi är nu i stånd att dra riktiga slutsatser rörande dessa tre frågor i kraft av våra rikliga erfarenheter under partiets artonåriga historia, våra rika och djupa erfarenheter av misslyckanden och segrar, reträtter och framryckningar, minskning och utbyggnad. Detta innebär att vi nu är i stånd att på ett riktigt sätt behandla frågorna om enhetsfront, väpnad kamp och partiets uppbygge. Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets utbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ”magiska vapen”, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen. Detta är en stor framgång för det kinesiska kommunistpartiet och den kinesiska revolutionen.
Låt oss här i korthet diskutera vart och ett av dessa tre magiska vapen, var och en av de tre frågorna.
Under de senaste arton åren har det kinesiska proletariatets enhetsfront med bourgeoisin och andra klasser utvecklats under tre olika slags omständigheter eller i tre olika stadier: den första stora revolutionen från 1924 till 1927, det agrarrevolutionära kriget från 1927 till 1937 och det nuvarande försvarskriget mot Japan. Dessa tre stadiers historia har bekräftat följande lagar:
1) kommer vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning att delta i kampen mot imperialismen och de feodala krigsherrarna, emedan utländskt förtryck är det största förtryck som Kina utsätts för. Således bör proletariatet vid dylika tidpunkter bilda en enhetsfront med den nationella bourgeoisin och vidmakthålla denna så långt som möjligt. 2) Under andra historiska omständigheter kommer att vackla och falla ifrån som följd av sin ekonomiska och politiska slapphet. Beståndsdelarna i Kinas revolutionära enhetsfront kommer därför inte att vid alla tidpunkter förbli konstanta utan är underkastade förändring. Vid en viss tidpunkt kommer den nationella bourgeoisin måhända att delta i enhetsfronten, vid en annan måhända inte. 3) Den kinesiska storbourgeoisin, som är comprador till sitt väsen, är en klass som direkt tjänar imperialismen och uppammats av den. Av dessa skäl har den compradorbetonade kinesiska storbourgeoisin alltid utgjort ett angreppsmål för revolutionen. Olika grupper inom denna storbourgeoisi stöds emellertid av olika imperialistiska makter, så att när motsättningarna bland dessa makter blir skarpare och när revolutionens udd riktar sig huvudsakligen mot en viss imperialistisk makt, kommer de av storbourgeoisins grupper som är beroende av de andra makterna måhända att i viss utsträckning och under viss tid ansluta sig till kampen mot denna särskilda imperialistiska makt. Vid dylika tillfällen kommer det kinesiska proletariatet, i syfte att försvaga fienden och stärka sina egna reserver, måhända att skapa en enhetsfront med dessa grupper och bör vidmakthålla den så långt som möjligt, om detta gagnar revolutionen. 4) Den compradorbetonade storbourgeoisin fortsätter att vara ytterst reaktionär även när den ansluter sig till enhetsfronten med proletariatet och kämpar mot den gemensamma fienden. Den bekämpar envist all ideologisk, politisk och organisatorisk utveckling hos proletariatet och proletariatets parti, söker påtvinga dem förbud av olika slag och använder sig av sådana splittringsmanövrer som bedrägerier, smicker, ”sönderfrätning” samt vildsinta angrepp mot dem; dessutom gör den allt detta i syfte att förbereda en kapitulation inför fienden och för att splittra enhetsfronten. 5) Bönderna är proletariatets trofasta bundsförvanter. 6) Småbourgeoisin i städerna är en pålitlig bundsförvant.
Dessa lagars giltighet bekräftades under den första stora revolutionen och agrarrevolutionen och bekräftas ånyo i det pågående försvarskriget. Således, när proletariatets parti bildar enhetsfront med bourgeoisin (och särskilt med storbourgeoisin), måste det föra en sträng och beslutsam kamp på två fronter. A ena sidan är det nödvändigt att bekämpa misstaget, att förbise möjligheten att bourgeoisin vid vissa tider och i viss utsträckning kommer att ansluta sig till den revolutionära kampen. Det är ett misstag av ”vänster”-sekteristisk typ (den stängda dörrens politik) att tro att bourgeoisin i Kina är likadan som i de kapitalistiska länderna och följaktligen negligera politiken att bilda enhetsfront med bourgeoisin och vidmakthålla den så länge som möjligt. A andra sidan är det också nödvändigt att bekämpa misstaget att likställa proletariatets program, politik, ideologi, praktik och så vidare med bourgeoisins, och förbise de principiella skillnader som råder mellan dem. Misstaget består här i att man förbiser det faktum att bourgeoisin (och särskilt storbourgeoisin) inte enbart utövar ett inflytande på småbourgeoisin och bönderna, utan gör sitt yttersta för att utöva ett inflytande på proletariatet och kommunistiska partiet i ett energiskt försök att utplåna deras ideologiska, politiska och organisatoriska självständighet, förvandla dem till ett bihang till bourgeoisin och dess politiska parti samt försäkra sig om att den kommer att skörda revolutionens frukter för sig själv eller för sitt politiska parti allena; detta misstag består likaledes i att man förbiser det faktum att bourgeoisin (och särskilt storbourgeoisin) förråder revolutionen närhelst revolutionen kommer i konflikt med bourgeoisins själviska intressen eller med dess eget politiska partis intressen. Att förbise allt detta är högeropportunism. Kännetecknet för Chen Tu-hsius högeropportunism var att den ledde proletariatet till att anpassa sig till bourgeoisins och dess politiska partis själviska intressen, och detta var den subjektiva orsaken till den första stora revolutionens misslyckande. Dubbelnaturen hos den kinesiska bourgeoisin i den borgerligt-demokratiska revolutionen utövar ett stort inflytande på vår politiska linje och vårt partis uppbygge, och om vi inte förstår denna dubbelnatur kan vi inte få ett bra grepp om vår politiska linje eller om partiuppbygget. En viktig beståndsdel i det kinesiska kommunistpartiets politiska linje är politiken av såväl enhet med bourgeoisin som kamp emot den. I verkligheten är partiets utveckling och stålsättning genom dess enhet och kamp med bourgeoisin en viktig beståndsdel i partiuppbygget. Enhet innebär här enhetsfront med bourgeoisin. Kamp betyder här den ”fredliga” och ”oblodiga”, ideologiska, politiska och organisatoriska kamp, som pågår när vi är enade med bourgeoisin och som förvandlas till väpnad kamp när vi tvingas att bryta med den. Om vårt parti inte förstår att det vid vissa tidpunkter måste enas med bourgeoisin, kan det inte gå framåt och kan inte revolutionen utvecklas. Om vårt parti inte förstår att det måste föra en sträng och beslutsam ”fredlig” kamp emot bourgeoisin samtidigt som det enas med den, kommer vårt parti att falla sönder ideologiskt, politiskt och organisatoriskt, och revolutionen kommer att misslyckas. Och om vårt parti inte för en sträng och beslutsam väpnad kamp mot bourgeoisin, när det tvingas att bryta med den, kommer vårt parti likaledes att falla sönder och revolutionen kommer likaledes att misslyckas. Sanningen i allt detta har bekräftats av händelserna under de senaste arton åren.
Väpnad kamp från det kinesiska kommunistpartiets sida tar formen av ett bondekrig under proletär ledning. Denna väpnade kamps historia uppdelas också i tre stadier. Det första var det stadium då vi deltog i Nordexpeditionen. Vårt parti hade redan börjat inse vikten av väpnad kamp men förstod den inte helt, det förstod inte att väpnad kamp var huvudformen för kampen i den kinesiska revolutionen. Det andra stadiet var det agrarrevolutionära kriget. Vid denna tidpunkt hade vårt parti redan börjat bygga upp sina egna självständiga väpnade styrkor, lärt sig konsten att kämpa självständigt samt upprättat folkets politiska makt och basområden. Vårt parti var redan i stånd att direkt eller indirekt uppnå en samordning av den väpnade kampen, som var kampens huvudform, med många andra nödvändiga former, det vill säga, det kunde samordna den i landsomfattande skala med arbetarnas kamp, böndernas kamp (som var huvudsaken), kampen bland ungdomen, kvinnorna och alla andra delar av folket, kampen för politisk makt, kampen på ekonomins, kontraspionagets och ideologins fronter samt andra former av kamp. Och denna väpnade kamp var böndernas agrarrevolution under proletariatets ledning. Det tredje stadiet är det nuvarande stadiet, försvarskriget. I detta stadium är vi i stånd att tillgodogöra oss våra erfarenheter av den väpnade kampen i det första och särskilt i det andra stadiet, och vår erfarenhet i att samordna väpnad kamp med alla andra nödvändiga kampformer. Allmänt sett innebär väpnad kamp för närvarande gerillakrig.[2] Vad är gerillakrig? I ett efterblivet land, ett stort halvkolonialt land är denna kampform under en lång tid den absolut nödvändiga och därför också den bästa för folkets väpnade styrkor att använda, om de ska kunna tillfoga den väpnade fienden nederlag och bygga upp sina egna baser. Hitintills har både vår politiska linje och vårt partis uppbygge varit nära förbundna med denna kampform. Det är omöjligt att ha ett gott grepp om vår politiska linje och följaktligen om vårt partis uppbygge om man isolerar det från den väpnade kampen eller gerillakriget. Väpnad kamp är en viktig beståndsdel av vår politiska linje. Under arton år lärde sig vårt parti steg för steg att föra väpnad kamp och har hållit fast vid den. Vi har lärt oss att utan väpnad kamp skulle varken proletariatet, folket eller kommunistiska partiet ha någon ställning alls i Kina, och det skulle vara omöjligt för revolutionen att segra. Under dessa år har vårt partis utveckling, konsolidering och bolsjevisering pågått mitt under revolutionära krig; utan väpnad kamp skulle kommunistiska partiet säkerligen inte vara vad det i dag är. Kamraterna inom hela partiet får aldrig glömma denna erfarenhet, för vilken vi betalt med blod.
På samma sätt har det funnits tre klart avskilda stadier i partiets uppbygge, dess utveckling, konsolidering och bolsjevisering.
Det första stadiet var partiets barndom. I detta stadiums tidiga och mellanliggande skeden hade partiet en riktig linje, och den revolutionära glöden hos både leden och kadrerna var mycket hög; härur kom segrarna i den första stora revolutionen. Men när allt kom omkring var vårt parti då alltjämt ett barn, det saknade erfarenhet rörande de tre grundläggande problemen: enhetsfront, väpnad kamp och partiuppbygge. Det hade inte mycken kännedom om kinesisk historia och det kinesiska samhället eller om den kinesiska revolutionens särdrag och lagar, och det saknade en omfattande förståelse för enheten mellan marxismen-leninismens teori och den kinesiska revolutionens praktik. Därav kom det sig att i detta stadiums sista skede, eller i det kritiska ögonblicket i detta stadium, de som hade en ledande ställning i partiets ledande organ försummade att leda partiet till att konsolidera revolutionens segrar. Som följd härav blev de bedragna av bourgeoisin och åsamkade revolutionen nederlag. I detta stadium byggdes partiorganisationerna ut, men de konsoliderades inte, och de misslyckades med att hjälpa partimedlemmarna och kadrerna att bli ideologiskt och politiskt fasta och stabila. Det fanns en uppsjö på nya medlemmar men de fick inte den nödvändiga marxistleninistiska fostran. Det fanns också rikliga erfarenheter i arbetet, men de summerades inte på rätt sätt. Många karriärister smög sig in i partiet, men de kammades inte ut. Partiet fastnade i ett virrvarr av planer och intriger från både fiender och bundsförvanter, men brast i vaksamhet. Inom partiet kom det fram ett stort antal aktivister, men de förvandlades inte i tid till partiets förnämsta stöd. Partiet hade en del revolutionära väpnade förband under sitt kommando, men var ur stånd att behålla ett starkt grepp om dem. Orsakerna till allt detta var oerfarenhet, otillräckligt djup revolutionär förståelse samt oförmåga att sammansmälta marxismen-leninismens teori med den kinesiska revolutionens praktik. Sådant var det första stadiet i partiets uppbygge.
Det andra stadiet var det agrarrevolutionära kriget. Vårt parti var i stånd att i tio år föra en segerrik agrarrevolutionär kamp, beroende av den erfarenhet det fått i det första stadiet, därför att det bättre förstod kinesisk historia, och det kinesiska samhället och den kinesiska revolutionens särdrag och lagar och därför att kadrerna hade ett bättre grepp om marxismen-leninismens teori och bättre kunde sammansmälta den med den kinesiska revolutionens praktik. Fastän bourgeoisin hade visat sig vara förrädare, kunde vårt parti fast förlita sig på bönderna. Partiorganisationen inte bara växte ut på nytt utan blev också befäst. Dag efter dag försökte fienden att sabotera vårt parti, men partiet drev ut sabotörerna. Återigen kom ett stort antal kadrer fram inom partiet, och denna gång blev de dess förnämsta stöd. Partiet röjde vägen för folkets politiska makt och lärde sig på detta sätt konsten att styra. Partiet skapade starka väpnade styrkor och lärde sig på detta sätt krigets konst. Dessa var märkliga framsteg och gärningar. Icke desto mindre hände det under denna stora kamps förlopp att en del av våra kamrater sjönk ned i opportunismens träsk, eller gjorde det åtminstone till en tid, och åter var skälet att de inte försynt lärde av det förgångnas erfarenheter, inte tillägnade sig kännedom om kinesisk historia och det kinesiska samhället eller om den kinesiska revolutionens särdrag och lagar samt inte förstod enheten mellan marxismen-leninismens teori och den kinesiska revolutionens praktik. Således underlät i detta stadium vissa människor som innehade ledande ställning inom partiet att hålla fast vid riktiga politiska och organisatoriska linjer. Vid en tidpunkt skadades partiet och revolutionen av kamrat Li Li-sans ”vänster”-opportunism, vid en annan av ”vänster”-opportunism,[3] i det revolutionära kriget och i arbetet i de vita områdena. Inte förrän vid mötet i Tsunyi (Politiska byråns möte i Tsunyi, i provinsen Kweichow, i januari 1935) slog partiet definitivt in på bolsjeviseringens väg och lade grunderna till sin senare seger över Chang Kuo-taos högeropportunism och till upprättandet av den Antijapanska nationella enhetsfronten. Detta var det andra stadiet i partiets utveckling.
Det tredje stadiet är den Antijapanska nationella enhetsfrontens stadium. Vi har nu befunnit oss i detta stadium i tre år, och dessa år av kamp är ytterst viktiga. Vårt parti har, genom att utnyttja sina erfarenheter i de två föregående revolutionära stadierna, sin organisatoriska kraft och kraften i sina väpnade styrkor, sin höga politiska prestige bland folket i hela landet och sin djupare förståelse för enheten mellan marxismen-leninismens teori och den kinesiska revolutionens praktik, inte enbart upprättat den Antijapanska nationella enhetsfronten utan också fört det stora försvarskriget mot Japan. Det har organisatoriskt trätt ut över sina trånga gränser och blivit ett stort nationellt parti. Dess väpnade styrkor växer återigen och blir allt starkare i kampen mot de japanska angriparna. Dess inflytande bland hela folket blir allt mer vittomfattande. Dessa är alla stora gärningar. Många av våra nya partimedlemmar har emellertid ännu inte fått någon skolning, många av de nya organisationerna har ännu inte konsoliderats, och det finns fortfarande en stor skillnad mellan dem och de äldre medlemmarna och organisationerna. Många av de nya partimedlemmarna och kadrerna har ännu inte fått tillräcklig revolutionär erfarenhet. De vet fortfarande mycket litet eller ingenting om kinesisk historia och det kinesiska samhället eller om den kinesiska revolutionens särdrag och lagar. Deras uppfattning om enheten mellan marxismen-leninismens teori och den kinesiska revolutionens praktik är fortfarande långt ifrån omfattande. När partiorganisationerna byggdes ut lyckades en hel del karriärister och fientliga sabotörer smyga sig in, trots att Centralkommittén underströk parollen ”Bygg dristigt ut partiet men släpp inte in en enda icke-önskvärd människa”. Trots att enhetsfronten skapades och nu har upprätthållits i tre år, har bourgeoisin, särskilt storbourgeoisin, oavbrutet sökt att förinta vårt parti. Storbourgeoisins kapitulanter och yttersta höger har uppammat allvarliga ”slitningar”[4] i hela landet, och kommunisthetsen pågår oavbrutet. Allt detta används av storbourgeoisins kapitulanter och yttersta höger för att bereda vägen för en kapitulation inför den japanska imperialismen, bryta sönder enhetsfronten och dra Kina bakåt. Ideologiskt försöker storbourgeoisin att ”fräta sönder” kommunismen, samtidigt som den politiskt och organisatoriskt försöker likvidera det kommunistiska partiet, gränsområdet och partiets väpnade styrkor. Under dessa omständigheter är det utan tvivel vår uppgift att övervinna faran för kapitulation, splittring och tillbakagång, upprätthålla den nationella enhetsfronten och samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna så långt detta är möjligt, arbeta för fortsatt motstånd mot Japan och fortsatt enhet och framåtskridande och samtidigt göra förberedelser för alla möjliga eventualiteter så att om de inträffar partiet och revolutionen inte kommer att lida oförutsedda förluster. I detta syfte måste vi stärka partiets organisation och dess väpnade styrkor och mobilisera hela folket för beslutsam kamp mot kapitulation, splittring och tillbakagång. Denna uppgifts genomförande beror av hela partiets ansträngningar, av en oavlåtlig och envis kamp från alla partimedlemmar, kadrer och organisationer överallt och på alla nivåer. Vi litar fullt på att det kinesiska kommunistpartiet med dess arton år av erfarenheter kommer att uppnå dessa mål genom de gemensamma ansträngningarna av dess erfarna äldre medlemmar och kadrer och de livskraftiga och yngre medlemmarna och kadrerna, genom de gemensamma ansträngningarna av dess välbeprövade bolsjeviserade Centralkommitté och dess lokala organisationer samt genom de gemensamma ansträngningarna av dess mäktiga väpnade styrkor och de progressiva massorna.
Vi har redogjort för de huvudsakliga erfarenheterna och huvudfrågorna inom vårt parti under dess artonåriga historia.
Vår artonåriga erfarenhet visar att enhetsfronten och den väpnade kampen är de två viktigaste vapnen för att besegra fienden. Enhetsfronten är en enhetsfront för att genomföra väpnad kamp. Och partiet är den hjältemodige kämpen som använder de två vapnen, enhetsfronten och den väpnade kampen, till att storma och slå sönder fiendens positioner. På detta sätt är dessa tre ting förbundna med varandra.
Hur skall vi bygga upp vårt parti i dag? Hur kan vi bygga upp ”ett bolsjeviserat kinesiskt kommunistiskt parti, ett parti som omfattar hela landet och har en bred masskaraktär, ett parti som är helt konsoliderat ideologiskt, politiskt och organisatoriskt”? Svaret kan vi få genom att studera partiets historia, genom att studera partiets uppbygge i samband med enhetsfronten och den väpnade kampen, i samband med problemet att både enas med och föra kamp mot bourgeoisin och i samband med problemet att fortsätta gerillakrigföringen mot Japan medelst Åttonde routearmén och Nya fjärde armén och upprätta antijapanska basområden.
Vår uppgift är att summera vår artonåriga erfarenhet och vår nuvarande nya erfarenhet på grundval av vår insikt om enheten mellan marxismen-leninismens teori och den kinesiska revolutionens praktik samt att sprida kännedom om denna erfarenhet genom partiet, så att vårt parti blir starkt som stål och undviker att upprepa forna misstag.
[1] J. V. Stalin, ”The Prospects of the Revolution in China”, (30 november 1926), Works, FLPH, Moskva, 1934, band VIII, s. 379.
[2] När kamrat Mao Tsetung säger att väpnad kamp i den kinesiska revolutionen i allmänhet innebär gerillakrigföring, summerar han Kinas erfarenhet av revolutionärt krig från det andra revolutionära inbördeskriget fram till den tidiga perioden i försvarskriget mot Japan. Under det andra revolutionära inbördeskrigets långa period tog all väpnad kamp, som leddes av det kinesiska kommunistpartiet, formen av gerillakrigföring. I denna periods senare skede, allteftersom Röda arméns styrka växte, ändrades gerillakrigföringen till rörlig krigföring, som hade gerillakaraktär. Detta är, såsom kamrat Mao Tsetung definierar det, gerillakrigföring på en högre nivå. Men i försvarskriget mot Japan, med en annorlunda fiende och annorlunda omständigheter, återgick kampen till gerillakrigföring. I försvarskrigets tidiga period förringade de partikamrater, som gjorde misstaget att följa högeropportunismen, den gerillakrigföring som partiet ledde och satte sina förhoppningar till kuomintangarméns operationer. Kamrat Mao Tsetung vederlade deras synpunkter i ”Strategiska problem i gerillakriget mot Japan”, ”Om långvarigt krig” och ”Problem rörande krig och strategi”, och i artikeln här ovan framlade han en teoretisk summering av den erfarenhet som vunnits under den kinesiska revolutionens långvariga väpnade kamp, som tog formen av gerillakrigföring. I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.
[3] Partiets Sjätte centralkommittés tredje plenarmöte hölls i september 1930 och den centrala ledning som där valdes vidtog många positiva åtgärder för att göra slut på Li Li-sanlinjen. Men senare uppträdde ett antal i praktisk revolutionär kamp oerfarna partikamrater med Chen Shao-yu (Wang Ming) och Chin Pang-hsien (Po Ku) i spetsen mot de av den centrala ledningen vidtagna åtgärderna. I broschyren De två linjerna eller Kampen för Kinas kommunistiska partis fortsatta bolsjevisering påstod de eftertryckligen att ”högeropportunismen” men inte ”vänster”-opportunismen utgjorde huvudfaran i partiet just då, och för att rättfärdiga sin egen verksamhet ”kritiserade” de Li Li-sanlinjen som ”högerbetonad”. De framförde ett politiskt program, som fortsatte, återupplivade och utvecklade Li Li-sanlinjen och andra ”vänsterbetonade” idéer och politiska riktlinjer i ny klädnad, och motsatte sig kamrat Mao Tsetungs riktiga linje. Deras linje förhärskade inom partiet från Sjätte centralkommitténs fjärde plenarmöte i januari 1931 till det möte med Politiska byrån som Centralkommittén inkallade till Tsunyi i provinsen Kweichow i januari 1935 och som gjorde slut på denna felaktiga linjes dominans i partiet och upprättade en ny central ledning med kamrat Mao Tsetung i spetsen. Den felaktiga ”vänster”-linjen förhärskade i partiet under en särskilt lång tidsrymd (fyra år) och medförde synnerligen svåra förluster med katastrofala följder för partiet och revolutionen. Kinas kommunistiska parti och Kinas röda armé förlorade 90 procent av sina medlemmar respektive av sina officerare och soldater, och 9/10 av de revolutionära basområdena gick förlorade. Tiotals miljoner människor i de revolutionära basområdena åsamkades alla de lidanden som Kuomintangs grymma förtryck medförde, och den kinesiska revolutionens frammarsch fördröjdes. Det överväldigande flertalet av de felande kamraterna har under en långvarig process, i vilken de lärt av erfarenheten, insett och rättat sina misstag och har gjort en mängd gott arbete för partiet och folket. Under kamrat Mao Tsetungs ledning är de nu enade med massorna av övriga kamrater i partiet på grundval av en gemensam politisk uppfattning.
[4] Uttrycket ”slitningar” hade vid denna tid utbredd användning som beteckning på de reaktionära politiska och militära aktioner av olika slag som reaktionärerna inom Kuomintang företog i syfte att slå sönder den Antijapanska nationella enhetsfronten och för att bekämpa kommunistiska partiet och de progressiva krafterna, t ex massakrerna och de omfattande angreppen på åttonde routearmén och Nya fjärde armén.