Varför har vi organiserat Röda armén? För att besegra fienden. Varför studerar vi krigets lagar? För att tillämpa dem i krig.
Det är inte lätt att lära och det är ännu svårare att tillämpa det man har lärt. Många människor verkar imponerande, när de behandlar militärvetenskap i klassrummen eller i böcker, men när det gäller verklig strid, vinner en del slagen medan andra förlorar dem. Både krigets historia och vår egen erfarenhet i krig har bevisat detta.
Vari ligger då svårigheten?
I det verkliga livet kan vi inte begära ”ständigt segrande generaler”, historien uppvisar ytterst få sådana, och det är långt emellan dem. Vad vi kan begära är generaler, som är modiga och kloka och i regel segrar i striderna under ett krigs förlopp, generaler som förenar visdom med mod. För att bli både vis och modig, måste man förvärva en metod, en metod som kan användas både då man lär något och då man tillämpar det man har lärt.
Vilken metod? Metoden är att göra oss ur alla synpunkter väl förtrogna med såväl fiendens som vårt eget läge, att upptäcka de lagar som styr båda parternas handlingar och sedan utnyttja dessa lagar i våra egna operationer.
De militära handböcker som utgivits i många länder pekar både på nödvändigheten av ”att smidigt tillämpa principerna i enlighet med betingelserna” och på de åtgärder man måste vidta i händelse av nederlag. De pekar på det förstnämnda, för att varna en befälhavare mot att subjektivt begå misstag genom en alltför stel tillämpning av principerna, och på det sistnämnda för att sätta honom i stånd att reda upp situationen sedan han begått subjektiva misstag eller sedan oväntade och oundvikliga förändringar inträtt i de objektiva förhållandena.
Varför begås subjektiva misstag? Därför att det sätt på vilket styrkorna i ett krig eller i en strid fördelas eller ledes inte passar den givna tidens och platsens betingelser, därför att subjektiv ledning inte motsvarar eller strider emot de objektiva betingelserna, med andra ord, därför att motsättningen mellan det subjektiva och det objektiva inte har lösts. Vad människor än sysslar med, kan de svårligen undvika sådana situationer, men en del människor visar sig mera kompetenta än andra. Liksom vi i vilket arbete som helst kräver en relativt hög kompetens, så kräver vi också i ett krig flera segrar, eller omvänt, färre nederlag. Här ligger svårigheten i att bringa det subjektiva och det objektiva i rätt förhållande till varandra.
Ta ett exempel ur taktiken. Om den punkt som utväljs för angrepp, ligger på en av fiendens flanker och just där han har sin svaga punkt och angreppet följaktligen lyckas, då står det subjektiva i rätt förhållande till det objektiva, det vill säga, då stämmer befälhavarens spaning, bedömning och beslut med fiendens verkliga läge och dispositioner. Om den punkt man väljer att angripa ligger på en annan flank eller i mitten och angreppet stöter på ett hinder och inte har framgång, saknas en dylik överensstämmelse. Om angreppet görs i rätt tid, om reserverna används varken för sent eller för tidigt och om alla andra dispositioner och operationer i denna strid är sådana att de är förmånliga för oss och inte för fienden, stämmer den subjektiva ledningen under stridens gång fullkomligt med det objektiva läget. En dylik överensstämmelse är mycket sällsynt i ett krig eller i ett slag, ty de stridande är grupper av levande människor, som bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva. Detta är något helt annat än att hantera livlösa ting eller rutinsaker. Men om de order som befälhavaren ger i stort sett stämmer med det verkliga läget, det vill säga, om de avgörande elementen i dessa order stämmer med det verkliga läget, finns det en grundval för seger.
En befälhavares riktiga dispositioner härleder sig ur hans riktiga beslut, hans riktiga beslut härleder sig ur hans riktiga omdömen, och hans riktiga omdömen härleder sig ur en grundlig och nödvändig spaning samt ur att han överväger och sammanfogar de data av olika slag som samlats genom spaningsverksamheten. Han använder alla möjliga och nödvändiga spaningsmetoder, begrundar de upplysningar som samlats om fiendens läge, förkastar de värdelösa och väljer ut de väsentliga, eliminerar det som är falskt och behåller det som är sant. Han går från ett ting till ett annat och utifrån och in; sedan tar han förhållandena på sin egen sida med i beräkningen och gör en jämförande granskning av båda sidorna och deras inbördes förhållanden, och på så sätt bildar han sina omdömen, bestämmer sig och utarbetar sina planer. Sådan är hela den process som en militär går igenom för att vinna kunskap om ett läge, innan han utformar en strategisk plan, en plan för ett fälttåg eller för ett slag. Men i stället för att göra detta, baserar en vårdslös militär sina militära planer på sitt eget önsketänkande, följaktligen är hans planer fantasifulla och överensstämmer inte med verkligheten. En våghalsig militär, som stöder sig enbart på entusiasm, måste ofelbart bli lurad av fienden, eller lockas av någon ytlig eller partiell företeelse i fiendens läge, eller påverkas av sina underordnades oansvariga förslag, vilka inte är grundade på verklig vetskap eller djup insikt. På detta sätt kör han huvudet i väggen, därför att han inte vet och inte vill veta, att varje militär plan måste grundas på den nödvändiga spaningen och på omsorgsfullt övervägande av fiendens läge, hans eget läge och förhållandet mellan dessa.
Den process genom vilken man får kunskap om ett läge pågår inte endast innan en militär plan utformats utan också efteråt. Under planens genomförande, från och med den stund den sättes i verkställighet och fram till operationens slut, finns en annan process för att få kunskap om läget, nämligen praktikens. Under denna process' förlopp är det nödvändigt att ånyo granska huruvida planen, som man utarbetade under den föregående processen, stämmer med verkligheten. Gör den inte det, eller stämmer den inte helt med verkligheten, blir det, i ljuset av vår nya kunskap, nödvändigt att bilda nya omdömen, fatta nya beslut och ändra den ursprungliga planen så att den svarar mot det nya läget. I nästan varje operation ändras planen något och ibland ändras den helt. En våghalsig man, som inte förstår behovet av dylika ändringar eller är ovillig att göra dem och i stället går blint på, kommer oundvikligen att köra huvudet i väggen.
Det ovan sagda gäller en strategisk aktion, ett fälttåg eller ett slag. Så länge en erfaren militär är anspråkslös och villig att lära, kommer han att kunna lära sig väl känna sina egna styrkors karaktär (officerare, soldater, vapen, förråd osv och summan av allt detta), de fientliga styrkornas karaktär (likaledes officerare, soldater, vapen, förråd osv och summan av allt detta) samt alla andra förhållanden som sammanhänger med kriget, såsom politik, ekonomi, geografi och väder. En sådan militär kommer att bättre begripa att leda ett krig eller en operation och är en mera trolig segrare. Han kommer dithän, därför att han, under en lång tidsperiod, har lärt känna läget på både fiendesidan och sin egen sida. Han har upptäckt handlingens lagar och löst motsättningarna mellan det subjektiva och objektiva. Denna kunskapsprocess är ytterst viktig; utan en sådan lång period av erfarenhet vore det svårt att förstå och begripa lagarna för ett helt krig. Varken en nybörjare eller en människa, som strider endast på papperet, kan bli en verkligt skicklig befälhavare av hög rang; endast den som har lärt genom verklig kamp i krig kan bli det.
Alla militära lagar och militära teorier som är av principiell natur, utgörs av erfarenheter från tidigare krig, vilka summerats av människor i gångna tider eller i vår egen tid. Vi bör allvarligt studera dessa lärdomar, som betalts med blod och är ett arv från gångna tiders krig. Detta är en sak. Men det finns en till. Vi bör pröva dessa slutsatser mot vår egen erfarenhet, tillägna oss det som är nyttigt, förkasta det som är till ingen nytta samt tillfoga det som är vårt eget speciella. Det sistnämnda är mycket viktigt, ty annars kan vi inte leda ett krig.
Att läsa är att lära, men att tillämpa är också att lära, och därtill det viktigaste sättet att lära. Vår främsta metod att lära oss krigföring är att föra krig. En person som inte haft tillfälle till skolgång kan dock lära krigföring - han kan lära genom att kämpa i krig. Ett revolutionärt krig är ett massföretag; ofta är det inte en fråga om att först lära och sedan göra, utan om att göra och sedan lära, ty att göra är i sig självt att lära. Det finns en skiljelinje mellan en vanlig civil människa och en soldat, men den är inte någon kinesisk mur och kan snabbt bryggas över, och sättet att brygga över den är att deltaga i revolution, i krig. När vi säger, att det inte är lätt att lära och tillämpa det man lär sig, menar vi, att det är svårt att lära grundligt och tillämpa skickligt. När vi säger, att civila mycket snabbt kan bli soldater, menar vi att det inte är svårt att stiga över tröskeln. För att föra samman dessa två uttalanden, kan vi citera det kinesiska ordstävet: ”Ingenting i världen är svårt för den som lägger manken till.” Att stiga över tröskeln är inte svårt, och att uppnå mästerskap är också möjligt, förutsatt att man inriktar sig på uppgiften och är skicklig i att lära.
Krigets lagar är, liksom de lagar som styr alla andra ting, den objektiva verklighetens återspeglingar i vårt medvetande; allting utanför medvetandet är objektiv verklighet. Följaktligen innesluter det, som man måste lära och känna till, läget både hos fienden och på vår sida; bägge företeelserna måste betraktas såsom studieobjekt, medan medvetandet (förmågan att tänka) allena är subjektet som utför studiet. En del människor har förmåga att känna sig själva men är dåligt i stånd att känna sin fiende, och med andra är det tvärtom; ingendera sortens människor kan lösa problemet om att lära och tillämpa krigets lagar. Det finns ett uttalande från den gamla tiden i Kina i den store militärvetenskaparen Sun Wu Tzus bok, ”Känn fienden och känn dig själv, och du kan utkämpa ett hundra strider utan fara för nederlag.”[2] Detta åsyftar både lärandets och tillämpningens stadier, både kännedomen om lagarna för den objektiva verklighetens utveckling och våra egna beslut om handling i enlighet med dessa lagar i syfte att besegra den fiende vi står inför. Vi bör inte ta detta uttalande lätt.
Kriget är den högsta formen för kamp mellan nationer, stater, klasser eller politiska grupper, och alla krigets lagar tillämpas av krigförande nationer, stater, klasser eller politiska grupper i syfte att vinna seger. Seger eller nederlag i krig, beror tvivelsutan i stort sett av de militära, politiska och ekonomiska förhållandena och naturförhållandena på båda sidor. Men inte enbart av dessa. Det beror också av varje sidas subjektiva förmåga att leda kriget.
En militär strateg får inte, i sin strävan att vinna ett krig, överskrida de gränser, som de materiella betingelserna sätter; inom dessa gränser kan och bör han emellertid sträva efter seger. Skådeplatsen för en militär strategs aktioner är byggd på de objektiva materiella betingelserna, men på denna scen kan han leda uppförandet av månget drama, fyllt med dån och färg, kraft och storhet. När därför de objektiva materiella grundvalarna, det vill säga de militära, politiska och ekonomiska förhållandena samt naturförhållandena är givna, måste befälhavarna i vår Röda armé visa sin skicklighet och ställa upp alla sina styrkor i syfte att krossa de nationella fienderna och klassfienderna samt omdana denna onda värld. Det är här vår subjektiva skicklighet i att leda krig kan och bör utövas. Vi tillåter inte någon av våra befälhavare i Röda armén att bli en drumlig hetsporre; vi önskar förvisso att varje befälhavare i Röda armén ska bli en hjälte, som är både djärv och klartänkt, som äger både ett allt övervinnande mod och förmåga att förbli herre över situationen under alla de förändringar och växlingar som äger rum under hela kriget. När han simmar i krigets ocean, måste han inte endast undvika att kava omkring utan att komma någon vart, utan måste försäkra sig om att han med väl avpassade simtag når den motsatta stranden. Lagarna för hur man leder ett krig är läran om konsten att simma i krigets ocean.
[1] Detta är fjärde avsnittet av första kapitlet i ”Strategiska problem i Kinas revolutionära krig”. Hela artikeln finns i Valda verk av Mao Tsetung: band I, s. 180-255. Däri summerar kamrat Mao Tsetung erfarenheterna från Andra revolutionära inbördeskriget (1927-37) och ger en systematisk förklaring av de strategiska problemen i Kinas revolutionära krig.
[2] Sun Wu Tzu, eller Sun Wu, också känd som Sun Tzu, var en berömd kinesisk militärexpert under femte seklet f v t. Han skrev Sun Tzu, en avhandling om krig som omfattar tretton kapitel. Citatet härrör från kapitel 3, ”Angreppsstrategi”.