Denna artikel skrevs för att bekämpa två avvikelser som då förekom i partiet. Företrädarna för den första, representerade av Chen Tu-hsiu, intresserade sig blott för samarbetet med Kuomintang och glömde bönderna. Detta var högeropportunism. Företrädarna för den andra avvikelsen, representerade av Chang Kuotao, ägnade sig bara åt arbetarrörelsen och glömde likaledes bönderna. Detta var ”vänster”-opportunism. Bägge var medvetna om att deras egen styrka inte räckte till, men ingen av dem visste var de skulle söka förstärkning eller var de skulle skaffa bundsförvanter i massomfattning. Kamrat Mao Tsetung påpekade, att bönderna var den pålitligaste och numerärt starkaste av det kinesiska proletariatets bundsförvanter, och löste på så sätt problemet om vem som var den främste bundsförvanten i den kinesiska revolutionen. Dessutom insåg han att den nationella bourgeoisin var en vacklande klass och förutsade att den skulle sönderdelas under revolutionens uppsving, och att dess högerflygel skulle gå över till imperialismens sida. Detta bekräftades av händelserna 1927.
Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen. Grundorsaken till att alla tidigare revolutionära strider i Kina gav så ringa resultat, var revolutionärernas underlåtenhet att enas med sina verkliga vänner för att angripa sina verkliga fiender. Ett revolutionärt parti är massornas vägvisare, och en revolution kan aldrig lyckas, om det revolutionära partiet leder massorna vilse. För att försäkra oss om att vi ovillkorligen kommer att ha framgång med vår revolution och inte kommer att föra massorna vilse, måste vi ägna uppmärksamhet åt att ena oss med våra verkliga vänner för att angripa våra verkliga fiender. För att skilja verkliga vänner från verkliga fiender måste vi göra en allmän analys av det ekonomiska läget för de olika klasserna i det kinesiska samhället och deras respektive inställningar till revolutionen.
Hurudant är läget för var och en av klasserna i det kinesiska samhället?
Godsägarklassen och compradorklassen.[1] I det ekonomiskt efterblivna och halvkoloniala Kina är godsägarklassen och compradorklassen helt och hållet bihang till den internationella bourgeoisin, avhängiga av imperialismen för sitt bestånd och sin tillväxt. Dessa klasser representerar de mest efterblivna och de mest reaktionära produktionsförhållandena i Kina och hindrar utvecklingen av dess produktivkrafter. Deras existens är fullständigt oförenlig med den kinesiska revolutionens mål. Särskilt storgodsägarnas och de stora compradorernas klasser ställer sig alltid på imperialismens sida och utgör en ytterligt kontrarevolutionär grupp. Deras politiska företrädare är Etatisterna[2] och Kuomintangs högerflygel.
Mellanbourgeoisin. Denna klass representerar de kapitalistiska produktionsförhållandena i städerna och på landsbygden i Kina. Mellanbourgeoisin, varmed huvudsakligen avses den nationella bourgeoisin,[3] är ombytlig i sin inställning till den kinesiska revolutionen. De känner behovet av revolution och stöder den revolutionära rörelsen mot imperialismen och krigsherrarna när de lider under det utländska kapitalets slag och krigsherrarnas förtryck. Men de blir misstänksamma mot revolutionen, när de anar att den, genom det kämpande proletariatets deltagande i den här hemma och det aktiva stödet från det internationella proletariatet i utlandet, hotar deras klass' förhoppningar om att bli storbourgeoisi. Politiskt är de inriktade på att upprätta en stat styrd av en enda klass, den nationella bourgeoisin. En som kallade sig själv sann lärjunge till Tai Chi-tao[4] skrev i Chen Pao[5] i Peking: ”Höj din vänstra näve för att slå ned imperialisterna och din högra för att slå ned kommunisterna.” Dessa ord ger en bild av denna klass' dilemma och oro. Den är motståndare till att Kuomintangs princip om folkets försörjning tolkas i överensstämmelse med teorin om klasskampen, och den vänder sig emot att Kuomintang ingått förbund med Ryssland och beviljar kommunister[6] och vänsterfolk inträde. Men dess försök att upprätta en stat under den nationella bourgeoisins välde är helt ogenomförbart, ty det nuvarande världsläget är sådant att de två huvudkrafterna, revolution och kontrarevolution, är låsta i en sista strid. Var och en av dem har höjt ett väldigt baner: det ena är revolutionens röda baner, som bärs av Tredje Internationalen i dess egenskap av samlingspunkt för all världens förtryckta klasser; det andra är kontrarevolutionens vita baner, som bärs av Nationernas Förbund i dess egenskap av samlingspunkt för all världens kontrarevolutionärer. Mellanklasserna kan inte undgå att snabbt falla sönder, en del grupper går till vänster för att ansluta sig till revolutionen, andra går åt höger för att ansluta sig till kontrarevolutionen; det finns inte plats för dem att bestå som ”självständiga”. Därför är den av Kinas mellanbourgeoisi omhuldade idén, om en ”självständig” revolution, i vilken den ska spela huvudrollen, endast en illusion.
Småbourgeoisin. Innefattade i denna kategori är de självägande bönderna,[7] hantverksmästarna, de lägre skikten av de intellektuella - studerande, botten- och mellanskolelärare, lägre statstjänstemän, kontorister, småadvokater - och småhandlarna. Både till följd av sin storlek och sin klasskaraktär förtjänar denna klass mycket noggrann uppmärksamhet. De självägande bönderna och hantverksmästarna är bägge sysselsatta i produktion i liten skala. Ehuru alla skikt i denna klass har samma ekonomiska läge som småbourgeoisin, faller de i tre olika grupper. Den första gruppen består av de som har överskott av pengar eller spannmål, det vill säga de som varje år genom fysiskt eller andligt arbete förtjänar mera än de konsumerar för sitt eget underhåll. Sådant folk har en mycket stark önskan att bli rika och dyrkar hängivet marskalk Chao;[8] ehuru de inte har några illusioner om att samla jätteförmögenheter, strävar de utan undantag att klättra upp i mellanbourgeoisin. Det vattnas väldeliga i munnarna på dem när de ser vilken respekt dessa små penningpåsar åtnjuter. Människor av detta slag är försagda, rädda för regeringens ämbetsmän och även en smula rädda för revolutionen. Eftersom de i fråga om ekonomiskt läge står mellanbourgeoisin nära, sätter de mycken tro till dess propaganda och är misstänksamma mot revolutionen. Denna grupp är en minoritet bland småbourgeoisin och bildar dess högerflygel. Den andra gruppen består av de som i stort sett reder sig ekonomiskt. De är ganska olika folket i den första gruppen: de vill också bli rika men marskalk Chao tillåter dem aldrig att bli det. Dessutom har de, under senare år, då de lidit under exploatering och förtryck från imperialisternas, krigsherrarnas, de feodala godsägarnas och den stora compradorbourgeoisins sida, blivit medvetna om att världen inte längre är vad den var. De känner att de inte längre kan förtjäna tillräckligt att leva på genom att bara utföra lika mycket arbete som tidigare. För att få debet och kredit att gå ihop måste de arbeta längre, stiga upp tidigare och sluta senare och vara dubbelt så noggranna i sitt arbete. De blir ganska ovettiga och angriper utlänningarna som ”främmande djävlar”, krigsherrarna som ”rövargeneraler” och de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen som ”de hjärtlösa rika”. Vad rörelsen mot imperialisterna och krigsherrarna beträffar, tvivlar de på att den kan lyckas (av det skälet att utlänningarna och krigsherrarna verkar vara så mäktiga), tvekar att ansluta sig till den och föredrar att vara neutrala, men de bekämpar aldrig revolutionen. Denna grupp är mycket talrik och utgör omkring hälften av småbourgeoisin. Den tredje gruppen består av de vars levnadsstandard sjunker. Läget för många i denna grupp, som ursprungligen hörde hemma i bättre ställda familjer, genomgår en gradvis förändring. Från att med nöd och näppe ha kunnat reda sig, råkar de i allt mera beträngda förhållanden. När de gör upp sina bokslut vid varje års utgång blir de förskräckta och utropar: ”Vad! Ännu ett underskott!” Eftersom dessa människor har sett bättre dagar och nu rutschar utför med vart år som går, medan deras skuldsättning ökar och deras liv blir allt eländigare, ”ryser de vid tanke på framtiden”. De känner sig svårt betryckta därför att det består en sådan skillnad mellan deras förflutna och deras nutid. Dessa människor är ganska viktiga för den revolutionära rörelsen; de bildar en massa som alls inte är liten, och de utgör småbourgeoisins vänsterflygel. Under normala tider skiljer sig dessa tre grupper av småbourgeoisin i sin inställning till revolutionen. Men i krigstider, det vill säga när den revolutionära flodvågen svallar högt och segerns gryning är i sikte, kommer inte blott vänsterflygeln inom småbourgeoisin att ansluta sig till revolutionen, utan också mellangruppen kan ansluta sig, och även medlemmar av högerflygeln, som sopas med av proletariatets och småbourgeoisins vänsterflygels stora revolutionära flodvåg, blir nödsakade att slå följe med revolutionen. Vi kan av erfarenheterna från Trettiondemajrörelsen[9] 1925 och bonderörelserna på olika orter se, att denna slutsats är riktig.
Halvproletariatet. Vad som här kallas halvproletariatet består av fem kategorier: 1) den övervägande majoriteten av de till hälften självägande bönderna,[10] 2) de fattiga bönderna, 3) småhantverkarna, 4) butiksbiträdena,[11] och 5) gårdfarihandlarna. Det övervägande flertalet av de till hälften självägande bönderna utgör tillsammans med de fattiga bönderna en mycket stor del av massorna på landsbygden. Bondefrågan är väsentligen deras fråga. De till hälften självägande bönderna, de fattiga bönderna och småhantverkarna är sysselsatta med produktion i en ännu mindre skala än de självägande bönderna och hantverksmästarna. Ehuru både det överväldigande flertalet av de till hälften självägande bönderna och de fattiga bönderna tillhör halvproletariatet kan de i överensstämmelse med sina ekonomiska villkor uppdelas i ytterligare tre mindre kategorier: den övre, den mellersta och den lägre. De till hälften självägande bönderna är sämre ställda än de självägande, ty varje år lider de brist på omkring hälften av den föda de behöver och måste fylla denna brist genom att arrendera jord av andra, sälja en del av sin arbetskraft eller ägna sig åt handel i smått. På senvåren och försommaren, när grödan ännu inte mognat och spannmålsförrådet från fjolåret är förbrukat, lånar de till orimliga räntor och köper säd till höga priser; de är naturligtvis i en värre belägenhet än de självägande bönderna, som inte behöver hjälp från andra, men de har det bättre ställt än de fattiga bönderna. För de fattiga bönderna äger ingen jord och får endast halva skörden eller mindre för sitt arbete under året, medan de till hälften självägande bönderna, ehuru de endast får halva eller mindre än halva skörden på den jord de arrenderar från andra, kan behålla hela skörden från sin egen jord. De till hälften självägande bönderna är där för mera revolutionära än de självägande, men mindre revolutionära än de fattiga bönderna. De fattiga bönderna är arrendebönder, som utsugs av godsägarna. De kan åter igen uppdelas i två kategorier efter sitt ekonomiska läge. En kategori har jämförelsevis tillräckligt med redskap och en del tillgångar. Dessa bönder kan måhända behålla halva produkten av sitt arbete under året. För att täcka vad som fattas odlar de diverse nyttoväxter vid sidan om, fångar fisk eller räkor,[*] föder upp höns eller grisar eller säljer en del av sin arbetskraft för att klara livhanken och hoppas, mitt uppe i alla sina mödor och sitt armod, att dra sig fram för året. Deras liv är sålunda hårdare än de till hälften självägande böndernas, men de har det bättre ställt än den andra kategorin fattiga bönder. De är mera revolutionära än de till hälften självägande bönderna, men mindre revolutionära än de fattiga bönderna i den andra kategorin. De sistnämnda har varken jordbruksredskap tillräckligt eller tillgångar eller gödsel nog, deras skördar är dåliga, och eftersom de har litet över sedan de betalt arrendet, har de ett ännu större behov av att sälja en del av sin arbetskraft. Under svåra tider tigger de jämmerligen om hjälp från släktingar och vänner, lånar några få tou eller sheng spannmål (en tou är ca 5 liter, en sheng är ca 1,03 liter. Övers. anm.) som de lever på några få dagar, och deras skulder tornar upp sig som bördorna på oxarnas ryggar. De har det sämst ställt av alla bönderna och är mycket mottagliga för revolutionär propaganda. Småhantverkarna kallas halvproletärer därför att de, trots att de äger några enkla produktionsmedel och dessutom är sina egna herrar, ofta är tvungna att sälja en del av sin arbetskraft och vad ekonomiskt läge beträffar är de fattiga bönderna ganska lika. Till följd av sina tunga försörjningsbördor och klyftan mellan sina förtjänster och levnadskostnaderna, känner de sig ständigt pressade av fattigdom och fruktar arbetslöshet; även i detta avseende påminner de i stort sett om de fattiga bönderna. Affärsbiträdena är butiks- och affärsanställda, som försörjer sina familjer på magra löner och kanske får en lönehöjning en enda gång under flera års tid medan priserna stiger varje år. Om ni händelsevis råkar i förtroligt samspråk med dem, utgjuter de sig alltid i oändliga klagomål. I stort sett är deras läge detsamma som de fattiga böndernas och småhantverkarnas, och de är mycket mottagliga för revolutionär propaganda. Gårdfarihandlarna, vare sig de bär omkring sina varor på en stång eller sätter upp stånd utefter gatorna, har obetydliga tillgångar och mycket små inkomster, som inte förslår till kläder och föda åt dem själva. Deras läge är ungefär detsamma som de fattiga böndernas, och liksom dessa behöver de en revolution för att ändra sakernas nuvarande tillstånd.
Proletariatet. Det moderna industriproletariatet uppgår till omkring två miljoner. Det är inte stort, därför att Kina är ekonomiskt efterblivet. Dessa två miljoner industriarbetare sysselsätts huvudsakligen i fem industrier - järnvägar, gruvor, sjötransport, textil och skeppsbyggeri - och ett stort antal är förslavade i företag som ägs av utländska kapitalister. Ehuru industriproletariatet inte är stort till antalet, representerar det Kinas nya produktivkrafter, är den mest progressiva klassen i det moderna Kina och har blivit den ledande kraften i den revolutionära rörelsen. Av den styrka industriproletariatet visat i de senaste fyra årens strejker, sådana som sjömansstrejken,[12] järnvägsstrejken,[13] strejkerna i Kailans och Tsiaotsos kolgruvor,[14] Shameenstrejken[15] och generalstrejkerna i Shanghai och Hongkong[16] efter Trettiondemajintermezzot, kan vi se vilken betydelsefull ställning industriproletariatet intar i den kinesiska revolutionen. Det första skälet till att industriproletariatet intar denna ställning är dess koncentration. Ingen annan sektion av folket är så koncentrerad. Det andra skälet är dess låga ekonomiska läge. Det har berövats alla produktionsmedel och har intet annat än sina händer kvar; har inget hopp om att någonsin bli rika och är dessutom föremål för den mest hänsynslösa behandling från imperialisternas, krigsherrarnas och bourgeoisins sida. Det är orsaken till att de är särskilt goda kämpar. Kulierna i städerna är också en kraft som påkallar uppmärksamhet. De är mestadels hamnarbetare och rikshadragare, men bland dem finns också renhållningsarbetare och gatsopare. Eftersom de inte besitter någonting med undantag för sina händer befinner de sig i ett ekonomiskt läge liknande industriarbetarnas, men de är inte så koncentrerade och spelar en mindre viktig roll i produktionen. Det finns hittills mycket litet av modernt kapitalistiskt jordbruk i Kina. Med landsbygdsproletariatet menar vi jordbruksarbetare, som är lejda för ett år, per månad eller som dagsverkare. De har varken jord, jordbruksredskap eller tillgångar och kan existera endast genom att sälja sin arbetskraft. De har en längre arbetsdag, lägre löner, sämre villkor och mindre trygghet i anställningen än några andra arbetare. De är de värst pressade människorna i byarna och deras ställning i bonderörelsen är lika viktig som de fattiga böndernas.
Vid sidan om alla dessa finns ett tämligen stort trasproletariat, bestående av bönder som förlorat sin jord och hantverkare som inte kan få arbete. Deras tillvaro är osäkrare än någon annans. I varje del av landet har de sina hemliga sällskap, vilka ursprungligen var deras organisationer för ömsesidig hjälp i den politiska och ekonomiska kampen, t.ex. Triadsällskapet i Fukien och Kwangtung, Brödrasällskapet i Hunan, Hupeh, Kweichow och Szechuan, Stora svärdens sällskap i Anhwei, Honan och Shantung, Sällskapet för rationell livsföring i Chihli[17] och de tre nordöstra provinserna samt Gröna bandet i Shanghai och annorstädes.[18] Ett av Kinas svåra problem är hur man ska behandla dessa människor. De kan, om de får riktig vägledning, bli en revolutionär kraft, ty de är modiga kämpar ehuru böjda för att vara destruktiva.
För att sammanfatta: som synes är våra fiender alla de som står i förbund med imperialismen - krigsherrarna, byråkraterna, compradorklassen, storgodsägarnas klass och den reaktionära grupp av intelligentsian som är ansluten till dem. Den ledande kraften i vår revolution är industriproletariatet. Våra närmaste vänner är hela halvproletariatet och småbourgeoisin. Vad den vacklande mellanbourgeoisin beträffar, kan dess högerflygel bli vår fiende och dess vänsterflygel kan bli vår vän - men vi måste ständigt vara på vår vakt emot dem och inte tillåta dem att skapa förvirring i våra led.
[*] Det rör sig om de i Kinas floder och sjöar förekommande arterna av sötvattensräkor, vilka är betydligt större än de saltvattensräkor som äts i Sverige. Övers. anm.
[1] Efter imperialisternas invasion av Kina anställdes en del kineser av de utländska kapitalisterna som agenter för att utföra ekonomisk aggression. De kallades compradorer. Compradorklassen var den del av bourgeoisien som direkt tjänade de imperialistiska ländernas kapitalister och som närdes av dem. Oräkneliga band knöt den till de inhemska feodala krafterna.
[2] Etatisterna var en handfull skamlösa fascistiska politiker, som vid denna tid bildade Kinas etatistiska ungdomsförbund, senare omdöpt till Kinesiska ungdomspartiet. De skapade sig kontrarevolutionära karriärer genom att bekämpa kommunistiska partiet och Sovjetunionen och erhöll subsidier från de olika grupperna av reaktionärer som hade makten samt av imperialisterna.
[3] För ytterligare diskussion av den nationella bourgeoisins roll se ”Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti”, kapitel 2, 4:e avsnittet, Valda verk av Mao Tsetung, band II.
[4] Tai Chi-tao anslöt sig i ungdomen till Kuomintang och var under en tid Chiang Kai-sheks kompanjon i börsspekulationer. Efter Sun Yat-sens död år 1925 bedrev han antikommunistisk agitation och förberedde ideologiskt Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära statskupp, som genomfördes 1927. I många år var han Chiang Kai-sheks trofaste hejduk i kontrarevolutionen. I februari 1949 begick han självmord i förtvivlan över Chiang Kai-shekregimens förestående undergång.
[5] Chen Pao var organ för Sällskapet för studium av konstitutionell styrelse, en politisk grupp som stödde krigsherreväldet i norr.
[6] År 1923 beslöt Sun Yat-sen med hjälp av de kinesiska kommunisterna att omorganisera Kuomintang, åvägabringa samverkan mellan Kuomintang och kommunisterna samt bevilja kommunistiska partiets medlemmar inträde i Kuomintang. I januari 1924 sammankallade han Kuomintangs första rikskongress i Canton vid vilken han lade fram de Tre stora politiska riktlinjerna - förbund med Ryssland, samverkan med kommunistiska partiet samt hjälp till bönderna och arbetarna. Mao Tsetung, Li Ta-chao, Lin Pochu, Chu Chiu-pai och andra kamrater deltog i kongressen och spelade en viktig roll genom att hjälpa Kuomintang in på en revolutionär linje. En del av dessa kamrater valdes till ledamöter och andra till suppleanter i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté.
[7] Med självägande bönder menar kamrat Mao Tsetung mellanbönderna.
[8] Marskalk Chao är i den kinesiska folkloren Chao Kung-ming, rikedomens gud.
[9] Trettiondemajrörelsen var en landsomfattande antiimperialistisk proteströrelse mot den massaker som den brittiska polisen i Shanghai den 30 maj 1925 anställde på kinesiska medborgare i staden. Tidigare samma månad hade i de av japaner ägda textilfabrikerna i Tsingtao och Shanghai stora strejker utbrutit, vilka de japanska imperialisterna och krigsherrarna i norr, som var japanernas hejdukar, undertryckte. Den 15 maj sköt och dödade de japanska fabriksägarna i Shanghai arbetaren Ku Cheng-hung och sårade ett dussin andra. Den 28 maj slaktades åtta arbetare av den reaktionära regeringen i Tsingtao. Den 30 maj demonstrerade mer än två tusen studerande i de utländska koncessionerna i Shanghai för stöd till de strejkande arbetarna och för de utländska koncessionernas återgång till Kina. De samlade över 10.000 människor framför det brittiska polishögkvarteret, där de ropade ut paroller såsom ”ned med imperialismen!” och ”kineser, förena er!” Den brittiska imperialismens polis öppnade eld och dödade eller sårade många studerande. Denna händelse blev bekant som Trettiondemajmassakern. Den utlöste omedelbart indignation över hela landet, och arbetare, studerande och butiksägare genomförde allestädes demonstrationer och strejker, som flöt samman till en väldig antiimperialistisk rörelse.
[10] Med ”det övervägande flertalet av de till hälften självägande bönderna” hänsyftar kamrat Mao Tsetung här på de utarmade bönderna, vilka brukade dels sin egen jord och dels jord som de arrenderat av andra.
[11] Det fanns flera skikt av butiksbiträden i det gamla Kina. Kamrat Mao Tsetung talar här om det största. Det fanns också ett lägre skikt av affärsanställda, som levde som proletärer.
[12] Sjömansstrejkerna organiserades i början av 1922 av sjöfolket i Hongkong samt besättningarna på ångfartygen på Yangtsefloden. Sjöfolket i Hongkong höll ut i åtta veckor. Efter en bitter och blodig strid tvingades de brittiska imperialistiska myndigheterna i Hongkong slutligen att höja lönerna, upphäva förbudet mot Sjöfolksförbundet samt frige de häktade arbetarna och betala skadestånd till martyrernas familjer. Besättningarna på ångfartygen på Yangtse gick ut i strejk kort efteråt, kämpade i två veckor och vann också seger.
[13] Så snart Kinas kommunistiska parti bildats år 1921 tog det itu med att organisera järnvägsarbetarna. Under åren 1922-23 ägde strejker, ledda av kommunistiska partiet, rum vid alla stambanorna. Den mest bekanta av dessa var den allmänna strejken vid järnvägen Peking-Hankow, vilken inleddes den 4 februari 1923. Den var en kamp för rätten att organisera en fackorganisation för alla arbetare vid banan. Den 7 februari anställde krigsherrarna i norr, Wu Pei-fu och Hsiao Yao-nan, som stöddes av den brittiska imperialismen, slakt på de strejkande. Denna blev bekant såsom Sjundefebruarimassakern.
[14] Kailans kolgruvor var den gemensamma beteckningen för de stora och intill varandra belägna kolfälten Kaiping och Luanchow i provinsen Hopei, vilka då hade över 50.000 arbetare. Under Yi Ho Tuan-rörelsen av år 1900 beslagtog den brittiska imperialismen Kaipingfältets gruvor. Därefter bildades av kineser Luanchows kolgruveaktiebolag, som senare införlivades med Kailans gruvförvaltning. Bägge kolfälten kom därmed helt under den brittiska imperialismens kontroll. Kailanstrejken ägde rum i oktober-november 1922. Även Tsiaotsos kolgruvor, belägna i norra delen av provinsen Honan, kontrollerades då av de brittiska imperialisterna. Tsiaotsostrejken utbröt i juli 1925 som ett gensvar på Trettiondemajrörelsen och pågick i över sju månader.
[15] Shameen, en del av staden Canton, innehades då på arrende av den brittiska imperialismen. I juli 1924 utgav de brittiska imperialisterna som styrde stadsdelen en ny ordningsstadga, vilken krävde att alla kineser som gick in i eller lämnade området skulle uppvisa pass med foto. Detta gällde icke utlänningar. Den 15 juli gick arbetarna i Shameen i strejk som protest mot denna orimliga bestämmelse, vilken de brittiska imperialisterna slutligen blev tvungna att upphäva.
[16] Efter Trettiondemajintermezzot i Shanghai utbröt allmänna strejker den 1 juni 1925 i Shanghai och den 19 juni i Hongkong. I strejkerna deltog i Shanghai över 200.000 och i Hongkong över 250.000 arbetare. Den stora Hongkongstrejken, som stöddes av folket i hela landet, pågick i sexton månader. Den var den längsta strejken i den internationella arbetarrörelsens historia.
[17] Chihli var det gamla namnet på provinsen Hopei.
[18] Triadsällskapet, Brödrasällskapet, Stora svärdens sällskap, Sällskapet för rationell livsföring och Gröna bandet var primitiva hemliga organisationer bland folket. Deras medlemmar bestod huvudsakligen av bönder som gått i konkurs, arbetslösa hantverkare och andra trasproletärer. I det feodala Kina drogs dessa element ofta samman av någon religion eller vidskepelse till att bilda organisationer av patriarkalisk typ och med olika namn, och några innehade vapen. Genom dessa organisationer försökte trasproletärerna att hjälpa varandra socialt och ekonomiskt och bekämpade ibland byråkraterna och godsägarna som förtryckte dem. Naturligtvis kunde dessa efterblivna organisationer inte bjuda bönderna och hantverkarna någon utväg. Dessutom kunde de lätt bringas under kontroll av godsägare och lokala tyranner och utnyttjas av dessa. Till följd såväl av detta som av sin blinda destruktivitet förvandlades en del av dem till reaktionära styrkor. Chiang Kai-shek använde sig av dem i sin kontrarevolutionära statskupp 1927 till att bryta enheten bland det arbetande folket och förinta revolutionen. Allt efter som det moderna industriproletariatet uppstod och växte sig starkare, samlade sig bönderna småningom under arbetarklassens ledning i organisationer av en helt ny typ och dessa primitiva, efterblivna sällskap förlorade sina livsbetingelser.