Vladimir Lenin

Om Kommunistiska internationalen

Lenin var en av de främsta initiativtagarna till bildandet av Kommunistiska internationalen och även aktiv när det gällde att utforma dess politik. Detta är en sammanställning av Lenins artiklar, debattinlägg, resolutionsförslag m m som rör Komintern och som finns på MIA:s svenska avdelning. OBS huvudtexterna från Kominternkongresserna nedan är artikelsamlingar.

Innehåll:

Noter

[1] Första kongressen sammanträdde i Moskva, 2-6 mars 1919, med 52 delegater närvarande, varav 34 var fullvärdiga delegater med rösträtt, representerande 19 länder; 18 med rådgivande röster representerande 16 länder. På grund av den allierade blockaden kom inte alla delegater fram. Det italienska socialistpartiet och ett antal oppositionella grupper i Frankrike, Storbritannien och Amerika var därför inte representerade vid kongressen. En av de tyska delegaterna greps vid tyska gränsen. Andra råkade ut för olika hinder och anlände först efter det att kongressen hade börjat.
Dagordningen var: 1) Grundandet av Tredje internationalen; 2) Rapporter från olika länder; 3) Kongressens plattform (rapportörer: Eberlein, Bucharin); 4) Borgerlig demokrati och proletariatets diktatur (rapportör: Lenin); 5) Inställningen till de socialistiska strömningarna och Bernkonferensen (rapportörer: Platten, Zinovjev); 6) Det internationella läget och de ententens politik (rapportörer: Osinskij, Platten); 7) Manifest (rapportör: Trotskij); 8) Den vita terrorn (rapportör: Sirola); 9) Val av Byrå och Exekutivkommitté samt andra organisatoriska frågor.
Det ryska bolsjevikpartiet representerades av Lenin, Trotskij, Zinovjev, Stalin (som dock inte deltog i förhandlingarna), Bucharin och Tjitjerin, samt två suppleanter: Vorovskij och Osinskij.
Sverges socialdemokratiska vänsterparti representerades av Otto Grimlund.
För en utförlig dokumentation av denna kongress, se John Riddell (ed), Founding the Communist International: Proceedings and Documents of the First Congress, March 1919 (1987)

[2] Andra världskongressen ägde rum 17 juli till 7 augusti 1920. Kongressen inledde sammanträdena i Petrograd, där Lenin (19 juli) rapporterade om det internationella läget och Kominterns huvuduppgifter. Efterföljande möten hölls i Moskva från 23 juli till 6 augusti.
Trots den allierade blockaden kom delegater till kongressen från Europa, Amerika, Afrika, Asien och Australien. Totalt representerades 37 länder av 218 delegater, varav 169 hade avgörande röster och 49 rådgivande röster. De viktigaste rapporterna på kongressens agenda var: Zinovjevs rapport om kommunistpartiets roll i den proletära revolutionen (23 juli); Lenins rapport om de nationella och koloniala frågorna (26 juli); Zinovjevs rapport om villkoren för antagning till Komintern (29 juli); Bucharins rapport om parlamentarism (2 augusti); Radeks rapport om fackföreningsrörelsen (3 augusti); Zinovjevs rapport om villkoren för sovjeternas organisation (5 augusti); och Trotskijs rapport om Manifestet från Kominterns II Kongress vid den avslutande sessionen den 7 augusti. Bland de viktiga diskussionerna var den som hölls den 6 augusti och ägnades åt frågan om kommunisters inträde i det brittiska arbetarpartiet. Kongressen avslutade sitt arbete med att välja exekutivkommittén. Kominterns manifest, och de flesta teserna m m finns i Dokument från Kominterns 2:a kongress.
Det ryska bolsjevikpartiet representerades av Lenin, Trotskij, Zinovjev, Radek, Bucharin, Dzerzjinskij, Rykov, Rjazanov, Tomskij, Krupskaja, Pokrovskij, Rudzutak och andra (Stalin ingick inte i denna delegation). Svenska representanter var Kata Dahlström och Sven Linderot.
Kongressprotokoll och -dokument: John Riddell (ed), Workers of the World and Oppressed Peoples, Unite: Proceedings and Documents of the Second Congress, 1920. 2 vol. (1991).

[3] Kominterns tredje kongress sammanträdde i Moskva från 22 juni till 12 juli 1921. Kongressen började sina sessioner med 509 delegater, representerande 48 länder; 291 av dessa hade avgörande röster; 218 var rådgivande. Mot slutet ökade antalet delegater till 603.
Det ryska bolsjevikpartiet representerades av 72 delegater, bland dem: Lenin, Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Radek, Bucharin och Rykov.
”Vänsterkommunisterna” var mycket starkt representerade och verkade ett tag till och med ha majoritet på kongressen. Lenin tillkännagav demonstrativt att han vid denna kongress var med ”högerflygeln” (se Tal till försvar av Kommunistiska Internationalens taktik). Lenins och Trotskijs linje segrade till slut.
Kongressprotokoll: John Riddell (ed), To The Masses: Proceedings of the Third Congress of the Communist International, 1921 (2015).

[4] Kominterns fjärde kongress sammanträdde den 5 november 1922 i Petrograd, och de återstående sessionerna fram till den 5 december 1922 hölls i Moskva. Dagordningen innehöll 24 punkter. Rapporten från EKKI hölls av Zinovjev. Lenin 13/11 (Fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv), Clara Zetkin (13/11-14/11) och Bela Kun (14/11) rapporterade om den ryska revolutionens fem år och världsrevolutionens perspektiv. Rapporten om NEP gavs av Trotskij 14/11.
Den proletära enhetsfronten och bildandet av en arbetarregering var de viktigaste taktiska frågorna som diskuterades, tillsammans med den fackliga taktiken.
Frågan om Kominterns program var femte punkt på dagordningen, med utkast som presenterades av Bucharin (SSSR), Thalheimer (Tyskland) och Kabakchiev (Bulgarien). Inget program antogs.
Kongressprotokoll: John Riddell (ed), Toward the United Front: Proceedings of the Fourth Congress of the Communist International, 1922 (2012).

Vladimir Lenin

Om Kommunistiska internationalen

Innehåll:

I. Förberedelser för grundandet av en ny International

II. Första världskongressen (1919) [1]

III. Från Första till Andra världskongressen

IV. Andra världskongressen (1920) [2]

V. Från Andra till Tredje världskongressen

VI. Tredje världskongressen (1921) [3]

VII. Från Tredje till Fjärde världskongressen

VIII. Fjärde världskongressen (1922) [4]

Noter