Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
I städerna har under de senaste tre seklen villkoren för inbördes-hjälp-institutioners framväxt varit lika ogynnsamma som i byarna. Då medeltidsstäderna under 1500-talet kuvades av allt mäktigare militärstater, förstördes som bekant alla de inrättningar som höll ihop hantverkarna, mästarna och köpmännen i skrån och stadsorganisationer. Såväl skråets som stadens självstyrelse och egna lagskipning upphävdes; trohetseden mellan skråbröderna ansågs som förräderi mot staten; skrånas egendom drogs in på samma sätt som bykommunernas jordegendom; och den inre och tekniska organisationen inom varje yrke tog staten hand om. Lagar som blev allt strängare utfärdades för att hindra hantverkare att bilda någon form av sammanslutning. Under en period tolererade man en del rester av de gamla gillena: köpmansgillen tilläts existera, om de utan knot betalade skatt till kungarna, och några hantverksskrån behölls som förvaltningsorgan. Några av dem för ännu en meningslös tynande tillvaro. Men det som tidigare varit livsnerven i medeltidens liv och verksamhet har förlamats under centralstatens förkrossande tyngd.
I Storbritannien, som kan tjäna som exempel på moderna staters industripolitik, började parlamentet sina försök att upplösa gillena redan på 1400-talet; men först under nästa århundrade togs de avgörande stegen. Henrik VIII nöjde sig inte med att krossa gillenas organisation, utan konfiskerade även deras egendom tom mer hänsynslöst och burdust, för att citera Toulmin Smith, än då han drog in klostergodsen till staten.[1] Edvard VI fullbordade verket,[2] och redan under andra hälften av 1500-talet är det parlamentet som avgör alla tvister mellan hantverkare och köpmän, som tidigare avgjorts av varje stad för sig. Parlamentet och kungen införde lagar för alla sådana tvister, men dessutom började man snart med kronans intresse i exporthandeln för ögonen att bestämma lärlingarnas antal i varje yrke och noga reglera själva tekniken i varje tillverkning - tygernas vikt, antalet trådar per aln o d. Med föga framgång, får man nog säga, eftersom dessa tvister och tekniska svårigheter, som under sekler ordnats på bästa sätt genom överenskommelse mellan av varandra nära beroende gillen och städer som slutit förbund, vida översteg centralstatens krafter. Den ständiga inblandningen från dess ämbetsmäns sida lamslog yrkesutövarna och ledde till ett fullständigt förfall för många av dem; och när 1700-talets ekonomer protesterade mot statens kontroll över industrin, gav de bara uttryck åt ett vida känt missnöje. Franska revolutionens upphävande av denna inblandning hälsades som en befrielse, och Frankrikes föredöme följdes snart på andra håll.
Med sin reglering av lönerna hade staten inte heller någon framgång. Då skillnaden mellan mästare och lärlingar eller gesäller blev alltmer framträdande i medeltidsstäderna under 1400-talet, bildades lärlingsförbund (Gesellenverbände), som ibland fick en internationell prägel, som motvikt mot mästarnas och köpmännens föreningar. Nu var det staten som åtog sig att lösa deras problem, och enligt drottning Elisabeths stadga av 1563 hade fredsdomarna att bestämma lönerna för att garantera ett "lämpligt" levebröd åt gesäller och lärlingar. Domarna visade sig dock inte kunna medla mellan stridiga intressen och förmådde inte heller göra sig åtlydda av mästarna. Lagen blev så småningom en död bokstav och återtogs mot slutet av 1700-talet. Men medan staten sålunda avstod från uppgiften att bestämma lönerna, fortsatte den att med stränghet förhindra alla sammanslutningar mellan gesäller och arbetare för att höja lönerna eller hålla dem på en viss nivå. Genom hela 1700-talet lagstiftade den mot arbetarföreningar, och år 1799 förbjöd den slutligen under hot om stränga straff alla slags föreningar. Det brittiska parlamentet följde i detta fall enbart det franska konventets föredöme. Detta hade utfärdat en drakonisk lag mot förbund av arbetare - eftersom förbund mellan ett antal medborgare betraktades som angrepp på statens suveränitet, vilken antogs beskydda alla sina undersåtar i lika mån. Medeltidsgillena var alltså härmed satta helt ur spel. Både i staden och i byn regerade staten över lösa individaggregat och var redo att med de eftertryckligaste åtgärder förhindra återställandet av varje slags sammanslutningar dem emellan. Under sådana villkor hade alltså inbördes-hjälp-tendensen att bryta sig väg under 1800- talet.
Naturligtvis kunde inga åtgärder av sådant slag kuva denna tendens. Under 1700-talet återupprättades arbetarförbund en gång på gång.[3] De utrotades inte heller av de grymma förföljelser som följde på lagarna av 1797 och 1799. Man drog fördel av varje lucka i bevakningen, varje mästares dröjsmål med att anmäla föreningarna. Maskerade till vänskapsförbund, begravningsklubbar eller hemliga brödraskap spred sig förbunden inom textilindustrin, bland Sheffieldsmederna och bland gruvarbetarna, och livskraftiga föreningar bildades för att stödja yrkesutövarna under strejker och domstolsförhandlingar.[4]
Föreningslagens återkallande år 1825 gav rörelsen nytt uppsving. Fackföreningar och förbund bildades inom alla yrken;[5] och när Robert Owen grundade sin Grand National Consolidated Trades' Union, fick den på några månader en halv miljon medlemmar. Denna period av relativ frihet varade visserligen inte länge. Förföljelsen började på nytt på trettiotalet, och de bekanta grymma domarna av 1832-1844 följde. Grand National Union upplöstes, och över hela landet började både enskilda arbetsgivare och regeringen i sina egna verkstäder tvinga arbetarna att avsäga sig alla förbindelser med fackföreningar och att underteckna kontrakt med denna innebörd. Föreningsmedlemmar massförföljdes enligt tjänstehjonsstadgan - så att arbetare kort och gott anklagades och dömdes på en av "husbonden" ingiven anmälan om dåligt uppförande.[6] Strejker slogs ner godtyckligt, och de underligaste straff utdömdes enbart för att ha tillkännagivit en strejk eller deltagit i en sådan - för att inte tala om hur militären slog ner strejkupplopp eller de domar som följde de ofta förekommande våldshandlingarna. Att under sådana villkor utöva inbördes hjälp var en allt annat än lätt sak. Och ändå, trots alla hinder, som vår generation knappt kan ha en föreställning om, levde föreningslivet upp igen år 1841, och arbetarnas organisationer har vuxit stadigt sedan dess. Efter en lång strid, som varat i över hundra år, erövrade man rätten att organisera sig, och nu omfattar fackföreningarna nära en fjärdedel, d.v.s. omkring 1.500.000 av de fast anställda arbetarna.[7]
I övriga europeiska stater behandlades ända till helt nyligen alla föreningar som sammansvärjningar; trots detta existerar de överallt, även om de ofta måste anta formen av hemliga sällskap; och i Förenta staterna och Belgien har arbetarförbundens och särskilt Arbetets Riddares utbredning och styrka visat sig fullt ut vid strejker på nittiotalet. Man får också komma ihåg att förutom förföljelser medför medlemskap i en förening också stora uppoffringar i pengar, tid, oavlönat arbete och fortfarande även risken att förlora sin anställning, därför att man är medlem.[8] Dessutom måste en fackföreningsmedlem alltid vara beredd på en strejk; och strejkens innebörd är att en arbetarfamiljs begränsade kredit hos bagaren och pantlånaren snart är tömd, att strejkkassan inte räcker långt ens till maten, och hungern står snart skriven i barnens ansikten. För den som lever i nära kontakt med arbetare, är en långvarig strejk en hjärtslitande syn; och det är lätt att inse vad en strejk i England betydde för fyrtio år sedan och ännu betyder i de fattigaste trakterna på kontinenten. Ännu i dag kan strejker få till följd att hela befolkningar utarmas fullständigt och blir tvungna att utvandra; och att strejkande skjuts ner vid minsta anledning eller ingen alls[9] är ännu mycket vanligt på kontinenten.
Och ändå förekommer varje år tusentals strejker och lockouter i Europa och Amerika, och de hårdaste och långvarigaste striderna är i regel s.k. "sympatistrejker" som genomförs för att stödja lockoutade kamrater eller försvara rätten att bilda fackföreningar. Och medan en del av pressen vill antyda att strejkerna leds av ett fåtal som får med sig de övriga under hot om repressalier, finns det människor som levt bland strejkande och som med beundran talar om den inbördes hjälp som hela tiden finns bland dem. Vem har kunnat undgå att höra talas om det ofantliga arbete som arbetare frivilligt åtog sig med att ordna understöd under dockarbetarstrejken i London? Eller om de gruvarbetare som efter att ha gått arbetslösa under flera veckor betalade en avgift av fyra shillings i veckan till strejkfonden när de återtog arbetet? Eller om den gruvarbetaränka som under Yorkshirestrejken 1894 lämnade sin mans livförsäkring till strejkfonden? Eller om människor som delat sin sista brödbit med sina grannar? Eller om gruvarbetarna i Radstock som, då de ägde något större köksträdgårdar än de andra, bjöd in fyrahundra kamrater från Bristol för att ta sin andel av kål och potatis etc. Alla tidningskorrespondenter under den stora gruvarbetarstrejken i Yorkshire år 1894 såg mängder av liknande händelser, fastän inte alla kunde rapportera sådana "ovidkommande" saker till sina respektive tidningar.[10]
Fackföreningsrörelsen är dock inte den enda form i vilken arbetarens behov av inbördes hjälp tar sig uttryck. Det finns politiska sammanslutningar, vilkas verksamhet många arbetare anser vara av större nytta för allmänheten än fackförbunden, eftersom dessa är så begränsade till sina syften. Enbart medlemskap i en politisk förening är inte nödvändigtvis tecken på en läggning för inbördes hjälp. Det är allmänt känt att politiken är det fält där samhällets rent själviska element på det mest invecklade sätt kombineras med altruistiska strävanden. Men varje erfaren politiker vet att alla stora politiska rörelser kämpar för stora och ofta avlägsna resultat, och att de starkaste rörelserna varit de som framkallat den mest oegennyttiga entusiasmen. Alla stora historiska rörelser har haft den karaktären, och för vår egen generation är socialismen en sådan rörelse. "Betalda agitatorer" är utan tvivel en älsklingsrefräng för den som inte vet någonting om socialism. Men - för att bara referera till min egen erfarenhet - om jag hade fört dagbok över de senaste tjugofyra åren och där upptecknat all den hängivenhet och självuppoffring som jag träffat på i socialiströrelsen, skulle läsaren ständigt haft ordet "hjältar" på tungan. Men de människor jag syftar på var inga hjältar; de var vanliga människor som inspirerades av en stor idé. Varje socialisttidning - och det finns hundratals sådana enbart i Europa - har samma historia: är av uppoffring utan hopp om ersättning och, i de allra flesta fall, utan någon personlig ärelystnad. Jag har sett familjer som inte vetat hur de skulle få bröd för morgondagen, då mannen varit bojkottad överallt i sin lilla stad för sin verksamhet i tidningen, och hustrun har försörjt familjen med sömnad i åratal tills familjen givit upp striden utan ett förebrående ord, bara med ett "Fortsätt, vi orkar inte längre". Jag har sett människor som varit i sista stadiet av lungsot, och som vetat om det, ändå trava omkring i snö och dimma för att anordna möten, tala på möten några veckor före sin död och först sedan uppsöka sjukhuset med orden: "Nu, vänner, är det slut med mig; läkarna säger att jag bara har några veckor att leva. Säg till kamraterna, att jag är glad, om de kommer och besöker mig." Jag har sett saker som skulle uppfattas som "idealiserade" om jag berättade dem här; och enbart namnen på dessa människor, som knappt är kända utanför en trång vänkrets, kommer snart att vara bortglömda, när också vännerna ar borta. Jag vet i själva verket inte vilket jag skall beundra mest, den oerhörda hängivenheten hos dessa få människor eller den samlade mängden av obetydliga och hängivna handlingar från den stora massans sida. Varje såld tidningsbunt, varje möte, varje hundratal röster som har vunnits vid ett socialistval representerar en energi och en uppoffring som en utomstående inte har den svagaste aning om. Och det som nu uträttas av socialisterna, har i det förflutna uträttats av alla folkliga och progressiva grupper, politiska eller religiösa. Alla de resultat som uppnåtts har åstadkommits av sådana människor och genom sådan hängivenhet.
Kooperationsrörelsen, särskilt i England, beskrivs ofta som en "aktiebolagsindividualism"; och sådan den nu är, kan den utan tvivel driva fram en kooperativ egoism, inte endast gentemot kommunen i sin helhet, utan även bland kooperatörerna själva. I sitt ursprung hade emellertid rörelsen en avgjord inbördes-hjälp-karaktär. T.o.m. nu är dess ivrigaste anhängare övertygade om att kooperationen leder släktet till ett högre stadium när det gäller ekonomiska relationer, och man behöver bara vistas i något av kooperationens fästen i norra England för att förstå att det stora flertalet ledare och anhängare har samma uppfattning. De flesta skulle förlora sitt intresse för rörelsen om denna tro togs ifrån dem; och man måste erkänna, att under de senaste åren en mer vidsynt uppfattning om den allmänna välfärden och producenternas solidaritet börjat göra sig gällande bland kooperatörerna. I dag finns det en klar tendens att upprätta bättre förhållanden mellan arbetarna och kooperationsbodarnas ägare.
Den kooperativa rörelsens betydelse i England, i Holland och i Danmark är välbekant; i Tyskland och särskilt vid Rhen är de kooperativa föreningarna redan en viktig faktor i det industriella livet.[11] Kanske erbjuder dock Ryssland det bästa tillfället för ett studium av kooperationen från en mängd synpunkter. I Ryssland har den vuxit fram naturligt till följd av ett arv från medeltiden; och medan en formellt riktigt bildad kooperativ förening skulle råka ut för många rättsliga svårigheter och misstänksamhet från officiellt håll, utgör den informella kooperationen - artelet - själva kärnan i det ryska bondelivet. Historien om "Rysslands skapande" och om Sibiriens kolonisering är historien om jägar- eller handels-artelet eller -gillet, understött av bykommunen, och i dag träffar vi på artelet överallt; i varje grupp på tio till femtio bönder som hör hemma i samma by och arbetar på samma fabrik, i alla yrken, inom byggnadsverksamheten, bland fiskare och jägare, bland fångar på väg till och i Sibirien, bland bärare, bankbud, tullhusarbetare, överallt i byindustrierna, som ger sysselsättning åt 7.000.000 människor - uppifrån och ner inom arbetarvärlden, stadigvarande eller tillfälligt, för produktion och konsumtion, under alla möjliga förhållanden. Ännu i dag innehas många av fiskerättigheterna på områdena kring Kaspiska havet av ofantliga artel, och Uralfloden tillhör Uralkosackernas stam, vilken delar ut och omfördelar fiskerättigheterna bland byarna - det är kanske det rikaste fisket i världen - utan någon inblandning från myndigheterna. Fisket i Ural, Volga och Nordrysslands sjöar bedrivs alltid av artel. Förutom dessa permanenta organisationer finns det oräkneliga tillfälliga artel, som grundats för särskilda syften. När tio eller tjugo bönder från någon ort kommer till en storstad för att arbeta som vävare, timmermän, murare, båtbyggare etc., bildar de alltid ett artel. De hyr rum, lejer en kock (ofta tjänstgör hustrun till en av dem som sådan), väljer en ålderman och äter gemensamt, och var och en betalar sin andel för mat och logi till artelet. En trupp fångar på väg till Sibirien gör på samma sätt, och deras valde ålderman är den officiellt erkände medlaren mellan fångarna och truppens militärchef. I straffängelserna har de samma organisation. Bärarna, bankbuden, arbetarna på tullhuset, stadsbuden i en huvudstad, som är kollektivt ansvariga för varje medlem, åtnjuter ett sådant anseende, att en artelmedlem anförtros obegränsade penning- eller sedelbelopp av köpmännen. Inom byggnadsyrkena bildas artel som består av mellan 10 och 200 medlemmar; och förståndiga byggmästare och järnvägsentreprenörer föredrar alltid att underhandla med ett artel framför enstaka arbetare. Krigsministeriets senaste försök att underhandla direkt med producerande artel, som bildats för detta syfte inom de inhemska yrkena, och att ge dessa beställningar på stövlar och alla slags mässings- och järnvaror lär ha utfallit mycket väl; och utarrenderandet av ett av kronans järnverk (Votkinsk) till ett arbetarartel för sju, åtta år sedan blev en definitiv framgång.[12]
Vi ser alltså, hur den gamla medeltidsinstitutionen levt kvar ända tills nu i Ryssland, där den varit fri från statlig inblandning, och uppvisar en otrolig mångfald former som väl motsvarar den moderna industrins och handelns krav. På Balkanhalvön, i Turkiet och Kaukasusländerna finns likaså de gamla gillena kvar. Serbiens esnaf har fullständigt bevarat sin medeltida karaktär; det omfattar både mästare och gesäller, reglerar yrket och är en inrättning för inbördes bistånd under arbete och sjukdom; och amkari i Kaukasus och särskilt i Tiflis har dessutom ett viktigt inflytande på det municipala livet.[13]
I samband med kooperationen borde jag kanske också påminna om vänskapsförbunden, Odd-Fellow-sammanslutningarna, begravningsklubbarna, de små klubbarna, som är så vanliga bland fabriksflickor, och till vilka de lägger några pence i veckan för att, när summan stigit till ett pund, dra lott om den; och annat sådant. Det råder en sällskaplig och munter stämning i sådana sällskap och klubbar, även om vars och ens "debet och kredit" noga bevakas. Men det finns så många samfund som uppstått ur beredvillighet att offra tid, hälsa och liv, om så krävs, att vi kan komma med otaliga exempel på de bästa formerna för inbördes hjälp.
Livräddningssällskapet i England och liknande företeelser på kontinenten bör nämnas i första hand. Det förra äger nu över trehundra båtar längs de brittiska öarnas kuster och skulle ägt dubbelt så många, om inte fiskarna var för fattiga att köpa räddningsbåtar. Besättningarna utgörs emellertid av frivilliga, vilkas villighet att offra livet för att rädda främlingar varje år sätts på de hårdaste prov; varje vinter förlorar man flera av de tappraste. Och om vi frågar dessa män vad som förmår dem att våga sina liv, även när det inte finns utsikt att lyckas, blir svaret något i stil med följande. En förfärlig snöstorm över Kanalen rasade på den låga, sandiga kusten utanför en liten by i Kent, och en liten apelsinlastad smack strandade på bankarna där i närheten. I dessa grunda farvatten kan man bara använda en flatbottnad räddningsbåt av förenklad typ, och att bemanna den under en sådan storm var att gå en nästan säker undergång till mötes. Och ändå gick männen ut, kämpade i timmar mot vinden, och båten kantrade två gånger. En man drunknade, de andra slungades upp på land. En av de senare, en kustvakt, hittades nästa morgon illa tilltygad och halvt förfrusen i snön. Jag frågade honom varför de gjort ett så förtvivlat försök. "Jag vet inte själv", var hans svar. "Där var vraket; allt folket från byn stod på stranden, och alla sa att det skulle vara vansinnigt att gå ut nu; vi kunde aldrig slå oss genom bränningen. Vi såg fem eller sex män klättra upp i masten och ge förtvivlade signaler. Vi kände alla att något måste göras, men vad kunde vi göra? En timme gick, två timmar, och vi stod kvar där. Vi kände oss mycket obehagliga till mods. Då tyckte vi med ens, att vi hörde nödrop genom stormen - de hade en ung pojke med ombord. Vi stod inte ut längre. Alla på en gång sa vi: 'Vi måste gå!'. Kvinnorna höll med oss, de hade tyckt att vi var fega om vi inte gått ut, fast nästa dag sa de att vi var galna som gjorde det. Som en man rusade vi till båten och stötte ut. Båten kantrade, men vi klängde oss fast vid den. Det värsta var att se stackars... drunkna vid sidan om båten, och vi kunde ingenting göra för att rädda honom. Sedan kom en förskräcklig våg, båten kantrade igen, och vi kastades i land. Männen blev ändå räddade av D-båten, vår hittades flera kilometer härifrån. Jag blev funnen morgonen därpå i snön."
Samma känsla rådde också bland gruvarbetarna i Rhonda Valley, då de arbetade för att rädda sina kamrater ur en översvämmad gruva. De hade brutit igenom ett kollager på trettio meter för att nå fram till sina begravna kamrater, men då bara någon meter var kvar att bryta igenom, omgavs de av gruvgas. Lamporna slocknade, och undsättningstruppen drog sig tillbaka. Att arbeta under sådana förhållanden var att varje ögonblick riskera att bli sprängd i luften. Med de begravna arbetarnas bultningar hördes alltjämt, männen levde ännu och tiggde om hjälp, och flera gruvarbetare beslöt att arbeta vidare trots risken; och då de gick ner i gruvan, hade deras hustrur bara tysta tårar att skicka med dem på vägen - inte ett ord att hejda dem med.
Detta är en grundlag i människonaturen. När människor inte förlorat sitt förnuft på ett slagfält, "kan de inte stå ut med" att höra rop om hjälp utan att reagera. Hjälten går; och vad hjälten gör, känner alla att de lika väl kunde ha gjort. Rationellt tänkande kan inte stå emot inbördes-hjälp-känslan, eftersom denna känsla vuxit fram under tusentals år av mänskligt, samhällsliv och hundratusentals år av för-mänskligt samfundsliv.
"Men vad skall man säga om de män som drunknade i Serpentinedammen inför ögonen på en folkhop, där ingen lyfte en hand för att hjälpa dem? Och vad skall man säga om barnet, som föll i Regents Park-kanalen - också inför ögonen på en söndagsklädd folkmängd - och som räddades enbart genom sinnesnärvaron hos en flicka, som släppte ut en Newfoundlandshund till dess hjälp?" Svaret är enkelt nog. Människan är ett resultat både av sina ärvda instinkter och av sin uppfostran. Bland gruvarbetarna och sjömännen skapar det gemensamma arbetet och deras vardagliga kontakt med varandra en känsla av solidaritet, och farorna i omgivningen uppmuntrar mod och raskhet. I städerna däremot åstadkommer bristen på gemensamt intresse likgiltighet, medan mod och raskhet som sällan får tillfälle att utövas försvinner eller tar en annan riktning. Dessutom lever minnet av gruvans eller havets hjälte i gruvarbetarnas och fiskarnas byar omgivet med ett poetiskt skimmer. Men vad finns i en brokig folkhops minnen? Den enda tradition de skulle kunna ha gemensamt, skulle vara skapad av litteraturen, men en litteratur som kunde motsvara "byarnas epos" existerar knappast. Prästerna är så angelägna att bevisa att allt som kommer från människonaturen är synd, och att allt gott i människan har ett övernaturligt ursprung, att de oftast är obekanta med sådant som inte kan framställas som exempel på högre "upplysning" eller nåd från ovan. Och diktarnas uppmärksamhet riktas huvudsakligen på ett slags hjältemod, det som gagnar statens idé. De beundrar därför den romerske hjälten eller soldaten i strid, men förbigår fiskarens hjältemod, som de knappast lägger märke till. Skalden och målaren borde förstås kunna gripas av människohjärtats skönhet i och för sig; men oftast känner ingen av dem till de fattigare klassernas liv, och medan de är i stånd att besjunga eller måla den romerske hjälten eller krigshjälten i sin vanliga omgivning, kan de varken besjunga eller måla den hjälte som utför sina handlingar i den blygsamma omgivning som de inte alls känner till. Om de försöker sig på något sådant, blir resultatet blott och bart retorik.[14]
De otaliga sällskap, klubbar och förbund för nöjen, för studium och forskning, för uppfostran etc., vilka man skulle behöva år enbart för att förteckna, är ytterligare utflöden av samma, evigt verkande tendens. Några har, precis som de ungfågelskaror av olika arter som samlas om hösten, endast gemensam förströelse som mål. Varje by i England, i Schweiz, i Tyskland etc. har sina cricket-, fotbolls-, kägel-, musik- och sångföreningar. Andra typer av sällskap är ännu vanligare, och en del, som cyklistförbundet, har plötsligt fått ett oerhört uppsving. Fast medlemmarna av detta förbund enbart har intresset för cykelsporten gemensamt, finns det redan ett slags frimureri mellan dem för inbördes hjälp, särskilt i sådana avlägsna trakter som inte översvämmas av cyklister; de betraktar varje "C A C" - Cyclist's Alliance Club - ute i byarna som ett slags hem; och vid det årliga cyklistmötet knyts många varaktiga vänskapsband. Die Kegelbrüder, kägelspelarnas förbund i Tyskland, är en liknande sammanslutning; likaså gymnastikklubbarna (i Tyskland 300.000 medlemmar), roddklubbarna i Frankrike, jaktklubbar etc. Sådana sällskap ändrar säkert ingenting i förhållandena mellan samhällets ekonomiska skikt, men särskilt i småstäder bidrar de till att utjämna sociala olikheter, och eftersom de alla strävar efter att bilda stora nationella och internationella förbund, för de människor från alla världens hörn närmare varandra.
Alpinistklubbarna, die Jagdschutzvereine i Tyskland, som har över 100.000 medlemmar - jägare, utbildade skogvaktare, zoologer eller enbart naturvänner - och det Internationella Ornitologiska Sällskapet, som omfattar zoologer, uppfödare och lantmän i Tyskland, har liknande karaktär. De har dels på några få år utfört ett omfattande och välbehövligt arbete som bara en stor förening är i stånd till (kartor, turistkojor, bergsvägar; studier av djurlivet, av skadeinsekter, av fågelflyttningar etc.), dels har de knutit nya band människor emellan. Två alpinister av olika nationalitet som träffas i en turistkoja i Kaukasus, eller professorn och bonden som båda är ornitologer och vistas i samma hus, är inte längre främlingar för varandra; och Uncle Toby's Society i Newcastle, som redan fått över 260.000 pojkar och flickor att lova att aldrig förstöra fågelbon utan vara snälla mot alla djur, har säkert gjort mer för utvecklingen av humanitet och känsla för naturen än massor av moralfilosofer och de flesta av våra skolor.
I denna hastiga överblick får vi inte glömma bort de tusentals vetenskapliga, litterära, konstnärliga och pedagogiska sällskap som existerar. Hittills har de vetenskapliga samfunden, som kontrollerats och ofta stötts av staten, rört sig i ganska trånga kretsar, och de har oftast betraktats enbart som möjligheter att få statliga tjänster, och deras exklusivitet har drivit fram småsinthet och avundsjuka. Men ändå har dessa sällskap i viss mån utjämnat olikheter i börd samt politisk och religiös tillhörighet; och i mindre och mer isolerade städer har de vetenskapliga, geografiska eller musikaliska sällskapen, särskilt de som omfattar en vidare krets av amatörer, varit små centra av intellektuellt liv, en länk mellan den lilla orten och vida världen och ett ställe där människor med olika bakgrund kan mötas på jämlikfot. För att helt och fullt uppskatta sådana föreningar, borde man känna till dem t.ex. från Sibirien. De otaliga bildningsförbund som just nu är på väg att bryta statens och kyrkans undervisningsmonopol kommer säkert inom kort att få en ledande ställning på detta område. "Fröbelförbunden" har vi redan att tacka för Kindergartensystemet, och ett antal officiella och inofficiella bildningsförbund har äran av den kvinnliga bildningens framskjutna ställning i Ryssland, fastän dessa samfund hela tiden måst handla i opposition mot en stark regering.[15] De många bildningsförbunden i Tyskland har haft det tyngsta arbetet med att utveckla moderna lärometoder i folkskolorna. Det är också sådana föreningar som ger läraren det bästa stödet. Den överansträngde och illa avlönade byskolläraren skulle verkligen ha haft det svårt utan deras hjälp![16]
Alla dessa föreningar, samfund, brödraskap, förbund, institut etc., som nu finns i tiotusental enbart i Europa och som var och en representerar en mängd frivilligt, anspråkslöst, oavlönat eller illa avlönat arbete - utgör de inte allesamman sidor av samma odödliga inbördes-hjälp-tendens? Under nära trehundra år förbjöd man människor att sluta sig samman till och med för litterära, konstnärliga och pedagogiska syften. Samfund kunde bildas enbart under statens eller kyrkans skydd eller i form av hemliga sällskap som frimureriet. Men nu när motståndet brutits växer de upp överallt, de finns inom alla former av mänsklig verksamhet, börjar fungera internationellt och bidrar utan tvivel i en omfattning som man ännu inte kan bedöma till att riva ner de murar som staten byggt upp mellan folken. Trots all avund som den kommersiella konkurrensen föder och trots allt hat som finns kvar i skuggorna från det förflutna växer känslan av solidaritet både mellan världens ledare och mellan arbetarmassorna, sedan även de kämpat sig till rätten till internationella kontakter; och när det gällt att förhindra ett europeiskt krig under de senaste tjugofem åren har denna känsla helt säkert spelat en betydande roll.
De kyrkliga välgörenhetssällskapen, som är världsomspännande, bör också nämnas här. Utan tvivel drivs de flesta av deras medlemmar av samma känsla för inbördes hjälp som människosläktet i övrigt. Olyckligtvis vill religionsförkunnarna tillskriva dessa känslor ett övernaturligt ursprung. Många av dem påstår att människan inte medvetet lyder inbördes-hjälp-känslan innan hon blivit upplyst och fått del av deras speciella religionslära, och i likhet med Augustinus förnekar de att den "hedniske vilden" kan hysa några sådana känslor. Och medan den första kristendomen som alla andra religioner vädjade till den rent mänskliga känslan för inbördes hjälp och medlidande, har den kristna kyrkan hjälpt staten att krossa alla kvarvarande inbördes-hjälp-institutioner som var äldre än kyrkan eller som utvecklats utanför kyrkan; och i stället för den inbördes hjälp som varje vilde anser vara en plikt mot alla släktingar har den predikat barmhärtighet, som bär karaktären av ingivelse från ovan och följaktligen ger givaren en viss överlägsenhet i förhållande till mottagaren. Med denna inskränkning och utan någon avsikt att kränka dem som anser sig vara en utvald skara när de utför helt mänskliga handlingar, kan vi utan vidare betrakta de många kyrkliga välgörenhetsföreningarna som framsprungna ur samma känsla för inbördes hjälp.
Allt detta visar att jakten efter personliga fördelar utan hänsyn till andra människors behov inte är det enda som karakteriserar vårt moderna liv. Vid sidan om denna strömning, som så kraftigt gör anspråk på att styra alla mänskliga handlingar, upptäcker vi en tydlig strävan både bland landsbygds- och bland industribefolkningen att återinföra fasta inbördes-hjälp-institutioner, och bland alla klasser kan vi se samma tendens. Och då vi från det offentliga livet vänder oss till privatlivet, upptäcker vi en ny värld där inbördes-hjälp-instinkten tydligt visar sig fastän den där inte har iakttagits av sociologerna därför att den är begränsad till familjen och den personliga vänskapen.[17]
Under vårt nuvarande samhällssystem har alla föreningsband mellan invånarna på samma gata eller från samma trakt upplösts. I de rikare områdena i de stora städerna lever människor utan att veta vilka som är deras grannar. Men i de överbefolkade gränderna blir människorna mer bekanta. Små tvister förekommer naturligtvis i gränderna som överallt; men människor får här en grupptillhörighet, och inom dessa kretsar utövar man inbördes hjälp i en omfattning som de rikare inte har en aning om. Tar vi t.ex. fattigkvarterens barn som leker på en gata eller en kyrkogård eller en gräsplan, märker vi genast att trots allt tillfälligt kiv finns det ett starkt band som förenar dem och skyddar dem mot många missöden. När en unge nyfiket lutar sig mot öppningen av en ränna, ropar en annan: "Akta dig, febern sitter i hålet!". "Klättra inte opp på muren, du blir dödad av tåget om du ramlar ner! Gå inte för nära diket! Ät inte de där bären - de är giftiga - du dör!" Detta är de första lärdomar som inplantas hos barnet när det kommer ihop med kamrater. Det är många barn som leker på stenläggningen utanför arbetarbostäderna eller på kanalernas kajer och broar som skulle ha krossats av vagnar eller drunknat i det gyttjiga vattnet om inte detta slag av inbördes hjälp fanns! Och då den livlige lille Hans halkar ner i det öppna diket utanför en mjölkkörares gård eller den lilla körsbärskindade Lisa till sist ramlar ner i kanalen, ställer barnaskaran till ett sådant liv att hela grannskapet snart är på benen och skyndar till hjälp.
Vidare har vi bandet mellan mödrarna. "Ni kan inte föreställa er" (skrev en kvinnoläkare, som bor i närheten av fattigkvarteren, till mig), "hur mycket de hjälper varandra. Om en kvinna inte förberett någonting eller inte kunnat förbereda något för barnet hon väntat - och hur ofta händer inte det - kommer alla grannarna med småsaker åt nykomlingen. En av dem tar alltid hand om barnen, och någon annan tittar in för att sköta hushållet så länge modern ligger till sängs." Detta förhållande är det vanliga. Alla som levt bland fattiga människor, nämner detta. Mödrarna hjälper varandra med tusen och en småsaker och tar hand om barn som inte är deras egna. En överklassdam får vara härdad - på gott eller ont, det får de själva avgöra - för att kunna gå förbi ett frysande och hungrigt barn på gatan utan att lägga märke till det. Men de fattigare klassernas mödrar är inte så härdade. De står inte ut med att se ett hungrigt barn; de måste ge det mat och de gör det också. "När skolbarnen tigger bröd, blir de sällan eller aldrig nekade", skriver en kvinna som jag känner och som flera år arbetat med en arbetarförening i Whitechapel. Jag vill gärna ta med ytterligare några bitar ur hennes brev:
"Vård av grannar under sjukdom utan någon ersättning förekommer ofta bland arbetare. Och om en kvinna som har små barn förvärvsarbetar, tar en annan mor alltid hand om dem.
Om de arbetande klassernas medlemmar inte hjälpte varandra, skulle de inte kunna överleva. Jag känner familjer som hela tiden hjälper varandra - med pengar, mat, bränsle, passning åt de små barnen, vid sjukdoms- eller dödsfall.
Mitt och ditt är inte lika noga uppdelat bland de fattiga som bland de rika. Skor, kläder, hattar etc. - vad som för ögonblicket kan behövas - lånas jämt ut mellan dem och likadant är det med alla slag av husgeråd.
Senaste vintern hade medlemmarna av United Radical Club samlat in lite pengar för att efter jul gratis dela ut bröd och soppa bland skolbarn. Efterhand fick de 1.800 barn att förse med mat. Pengarna kom från utomstående, men allt arbetet gjordes av klubbmedlemmar. Några av dem, som var utan arbete, kom kl. fyra på morgonen för att skölja och rensa grönsaker; fem kvinnor kom kl. nio eller tio (sedan de skött sitt eget hushåll) för att laga mat och stannade till sex eller sju för att diska. Och under utspisningen mellan tolv och två kom mellan tjugo och trettio arbetare för att hjälpa till med serveringen och offrade så mycket de kunde av sin egen lunchrast. Detta varade i två månader. Ingen ersättning utgick."
Min vän nämner också flera enskilda fall; det följande är ett typiskt sådant.
"Annie W. inackorderades av sin mor hos en äldre person i Wilmot Street. Vid moderns död behöll den gamla kvinnan, som själv var mycket fattig, den lilla utan en pennys ersättning. När så även den gamla dog, blev naturligtvis barnet, som var fem ar gammalt, under hennes sjukdom vanskött och trasigt, men blev så taget om hand av Mrs S., en skomakarhustru som själv hade sex barn. Nyligen, da mannen var sjuk, hade de alla mycket ont om mat.
Häromdagen passade Mrs M., moder till sex barn, Mrs M-g under hennes sjukdom och tog det äldsta barnet med sig hem ... Men behöver ni sådana redogörelser? De här fallen är mycket vanliga... Jag känner också Mrs D. (Oval, Hackney Road), som har en symaskin och jämt syr åt andra, utan att någonsin ta emot ersättning, fast hon själv har fem barn och sin man att se till..."
För alla som känner till arbetarklassens liv står det helt klart att de utan ömsesidig hjälpsamhet i stor skala inte skulle kunna klara sig igenom alla svårigheter. Det är rena turen om en arbetarfamilj aldrig i sitt liv kommer i sådana omständigheter som den kris som bandvävaren Joseph Gutteridge skildrat i sin självbiografi.[18] Och om inte alla går under i sådana fall, måste man leta efter orsaken i den inbördes hjälp som utövas. I Gutteridges fall var det en gammal amma, själv ytterst fattig, som dök upp i det ögonblick då familjen närmade sig en slutlig katastrof, med lite bröd, kol och sängkläder som hon fått på kredit. I andra fall är det någon annan som dyker upp, eller också ingriper grannarna för att rädda familjen. Men utan hjälp av andra fattiga skulle varje år många gå en oundviklig undergång till mötes.[19]
Plimsoll prövade att en tid leva bland de fattiga på 7 shillings och 6 pence i veckan, och var efter experimentet tvungen att erkänna att de sympatikänslor för de fattiga som han haft i början, "förbytts i uppriktig aktning och beundran" sedan han sett hur förhållandet mellan dem kännetecknas av inbördes bistånd, och sedan han iakttagit det okonstlade sätt varpå detta bistånd lämnas. Efter mångårig erfarenhet kom han fram till slutsatsen att "de flesta inom arbetarklassen var som dessa människor".[20] Till och med bland de fattigaste familjer är det sed, ja regel, att man tar hand om föräldralösa barn; och efter de båda explosionerna i Warren Vale och Lund Hill fann de kommittéer som gjorde undersökningar att "nära en tredjedel av de dödade gruvarbetarna försörjt andra anhöriga än hustru och barn". "Har ni tänkt på vad detta innebär?", tillägger Plimsoll. "Rika människor och något så när välbärgade människor gör sådant, utan tvivel. Men tänk vilken skillnad!" Tänk vad en shilling, som varje arbetare lägger till en insamling för att hjälpa en kamrats änka, eller en sexpence-slant, som han ger för att hjälpa en kamrat med den extra utgiften för en begravning, betyder för den som tjänar 16 shillings i veckan och har hustru och ibland fem eller sex barn att försörja![21] Men sådana insamlingar är vanliga bland arbetare över hela världen även i mindre speciella fall än dödsfall, och hjälp med arbetet är mycket vanligt.
Inte heller bland de förmögna klasserna saknas sådana exempel på inbördes hjälp. Men om man betänker den hårdhet som arbetsgivare ofta visar mot sina arbetstagare, lutar man åt att få en pessimistisk uppfattning av människonaturen. Många av oss kommer fortfarande ihåg den harm det väckte under den stora Yorkshirestrejken 1894, när några gamla gruvarbetare som brutit kol i en övergiven gruva stämdes av gruvägaren. Och även om vi förbigår fasorna under sociala omvälvningar, som arkebuseringen av tusentals fångna arbetare efter Pariskommunens fall - vem kan läsa t.ex. arbetskommissionens avslöjande på fyrtiotalet i England eller vad Lord Shaftesbury skrev om "det förskräckliga slöseriet med människoliv i fabrikerna, där man stängde in barn som hämtats från fattighusen eller som helt enkelt samlats ihop över hela landet för att säljas som fabriksslavar"[22] - vem kan läsa detta utan att få ett kraftigt intryck av den tarvlighet som människan kan sjunka ner till när hennes girighet får lösa tyglar? Men hela skulden för detta får inte läggas på människonaturens brottslighet. Har inte vetenskapsmän och även en stor del av prästerskapet ända till helt nyligen predikat misstro, ovilja och nästan hat mot de fattigare klasserna? Har inte vetenskapen påstått att sedan träldomen upphävts behöver ingen vara fattig? Man har sagt att den som fortfarande är fattig enbart har sig själv att skylla. Och hur många av kyrkans män har haft mod att klandra barnamördare? Nej, de allra flesta har förkunnat att de fattigas lidanden precis som negrernas slaveri är en del av Guds allvisa verk. Har inte sekterismen i sig själv varit en protest från folkets sida mot statskyrkans hårda behandling av de fattiga?
Med sådana andliga ledare blev de förmögnare klasserna, som Plimsoll anmärker, inte avtrubbade i sina känslor, utan följde snarare med i en social "skiktning". De trängde sällan neråt mot de fattiga, eftersom de skilde sig så från dessa i sina levnadsvanor, och de lärde aldrig känna de fattiga från deras bästa sidor, i deras vardagsliv. Men sinsemellan - om man bortser från verkningarna av penningbegär och den ytliga spendersamhet som rikedom i sig ger upphov till - i kretsen av vänner och anförvanter utövar de rika samma inbördes hjälp som de fattiga. Dr Ihering och L Dargun har alldeles rätt i att om en statistisk beräkning skulle göras av alla de pengar som går ur hand i hand i form av lån och tjänster vänner emellan, skulle totalsumman bli ofantlig, även jämförd med världshandelns kommersiella transaktioner. Och om vi till detta lägger, vilket man bör göra, det som offras av gästvänlighet, små ömsesidiga tjänster, ordnandet av andras affärer, gåvor och välgörenhet, skulle vi häpna över denna omsättnings betydelse för nationalekonomin. Även i denna värld, som styrs av pengar och egennytta, visar det stående uttrycket "Vi har blivit illa behandlade av den firman", att det också finns en vänlig behandling såsom motsats till den dåliga, d.v.s. den lagenliga behandlingen; och varje affärsman kan intyga att många firmor varje år räddas från konkurs genom vänskaplig hjälp från andra firmor.
Alla känner till betydelsen av den välgörenhet och det arbete för allmänhetens bästa som frivilligt utförs idag av många välbärgade personer likaväl som av arbetare och särskilt av yrkesmän. Även om begäret efter ryktbarhet, politiskt inflytande eller samhällsställning ofta grumlar denna välgörenhets verkliga karaktär, kan man dock inte betvivla att bevekelsegrunden i de flesta fall är samma inbördes-hjälp-känsla. Män som samlat en förmögenhet finner ofta inte den väntade tillfredsställelsen i denna. Andra börjar känna att vad än ekonomerna säger om rikedomen såsom belöning för duglighet, så är deras egen belöning överdriven. Den mänskliga samhörighetskänslan börjar bli en faktor, och fast samhällslivet är så inrättat att det med tusen illistiga medel ska kunna kväva denna känsla, så vinner ofta känslan; och så vill man uttrycka detta djupt mänskliga behov genom att ägna sin förmögenhet eller sina krafter åt något som enligt ens mening kan verka för allas bästa.
Alltså har varken den centraliserade statens förkrossande makt eller de predikningar om inbördes hat och obarmhärtig kamp vilka, utsmyckade med vetenskapliga attribut, förkunnats av filosofiska och sociologiska auktoriteter, kunnat utplåna den känsla av mänsklig solidaritet som är så djupt rotad i människans förstånd och hjärta, därför att den är ett resultat av all föregående utveckling. Det som har vuxit fram ur utvecklingen från dess tidigare stadium kan inte tillintetgöras av en annan faktor i samma utveckling. Och behovet av inbördes hjälp, som under en period varit begränsad till den tränga familjekretsen, till grannarna i slummen eller i byn eller till hemliga arbetarföreningar, gör sig på nytt gällande i vårt moderna samhälle och kräver sin rätt att vara vad det alltid varit, den viktigaste faktorn för framåtskridandet. Detta är slutsatser som vi måste komma fram till om vi noga begrundar det som lagts fram i de båda senaste kapitlen.
[1] Toulmin Smith, English Guilds, London 1870, Introd., s XLIII.
[2] Edward VI:s förordning - den första under hans regering - påbjöd att till kronan överlämna "alla brödraskap och gillen, som finns inom England och Wales och andra konungens besittningar; samt alla gods, jordar, arrenden och andra arvedelar, som tillhörde dem eller någon av dem" (English Guilds, Introd., s XIV). Se även Otschenkowskis Englands wirthschaftliche Entwickelung im Ausgange des Mittelalters, Jena 1879, kap II-V.
[3] Se Sidney och Beatrice Webb, History of Trade Unionism, London 1894, ss 21-38.
[4] Se i makarna Webbs arbete de föreningar som existerade på den tiden. Londonhantverkarna förmodas aldrig ha varit bättre organiserade än 1810-20.
[5] The National Association for the Protection of Labour omfattade omkring 150 olika föreningar, som betalade höga avgifter och hade omkring 100.000 medlemmar. The Builders' Union och The Miners' Union var också stora sammanslutningar (Webb, a a, s 107).
[6] Jag följer här makarna Webbs arbete, som återgett en mängd kontrakt, vilka bekräftar deras uppgifter.
[7] En stor förändring har sedan fyrtiotalet ägt rum i de förmögnare klassernas hållning mot föreningarna. Dock gjorde ännu på sextiotalet arbetsgivarna ett överväldigande enigt försök att krossa dem genom att stänga ute hela befolkningar. Ända till 1869 var det vanligt att man bestraffade enbart strejkbeslut eller strejkkungörelser genom plakat - för att inte tala om förfarandet att sätta ut strejkvakter - såsom utgörande "hot". Först 1875 återkallades tjänstehjonstadgan, fredlig strejkbevakning tilläts, och "våld och hot" under strejker föll under allmän lag. Men ännu under dockarbetarstrejken 1887 mäste man inför domstol försvara bevakningsrätten, och åtal under de senaste åren har hotat att åter göra den tillkämpade rätten illusorisk.
[8] Ett veckobidrag av 6 pence av en lön på 18 shilling eller 1 shilling från en lön på 25 shilling betyder mera än 9 pund från en inkomst på 300 pund: bidraget går vanligen ut över matpengarna; och bidraget fördubblas snart, om det förklaras strejk i en broderförening. Den noggranna skildring ur fackföreningslivet som skrivits av en rutinerad hantverkare och som offentliggjorts avMroch Mrs Webb (s 431 f), ger en god föreställning om det arbete som krävs av en föreningsmedlem.
[9] Se debatterna om strejkerna i Falkenau i Österrike i österrikiska Riksrådet den 10 maj 1894, där detta faktum fullständigt erkändes av ministeriet och gruvägaren. Se även den engelska pressen vid denna tid.
[10] Många liknande fakta kan hittas i Daily Chronicle och delvis Daily News för okt och nov 1894.
[11] De 31.473 producent- och konsumentföreningarna vid mellersta Rhen visade omkring 1890 en utgiftsstat för året av 368.750.000 mark; 73.500.000 mark beviljades i lån under året.
[12] British Consular Report, april 1889.
[13] En grundlig undersökning har ägnats detta ämne på ryska i Kaukasiska Geogr. Sällsk:s Zapiski (Redogörelse), bd VI, 2, Tiflis 1891, av C Egiazaroff.
[14] Att undkomma ur ett franskt fängelse är ytterst svårt; inte desto mindre lyckades en fånge fly ur ett av de franska fängelserna 1884 eller 1885. Han förblev oupptäckt en hel dag fast man slagit larm och bönderna i trakten var på spaning efter honom. Nästa morgon fann man honom gömd i ett dike nära en by. Kanske tänkte han stjäla litet mat eller kläder att byta ut fångdräkten mot. Medan han låg i diket, bröt en eldsvåda ut i byn. Han såg en kvinna rusa ut ur ett av de brinnande husen och hörde hennes förtvivlade rop om att rädda ett barn i husets övre våning. Men ingen vågade försöket. Då sprang rymlingen fram ur sitt gömställe, banade sig väg genom elden, och med förbränt ansikte och brinnande kläder räddade han barnet ur elden och räckte det till dess moder. Naturligvis blev han genast arresterad av byns gendarme, som kom till platsen. Han återfördes till fängelset. Saken omnämndes i alla franska tidningar, men ingen kom sig för att utverka hans frigivande. Om han skyddat en fångvaktare för en kamrats slag, hade man gjort honom till hjälte. Men hans handling var bara mänsklig, den främjade inte statens idé; han själv tillskrev den inte en plötslig ingivelse från ovan; och det räckte för att mannens öde skulle falla i glömska. Kanske lades sex eller tolv månader till hans straff för stöld av "statens egendom" - fängdräkten.
[15] Medicinska Institutet för Kvinnor (vilket skänkt Ryssland en stor del av dess 700 utexaminerade kvinnliga läkare), de fyra "Kvinnliga Universiteten" (omkr 1.000 studenter 1887; stängda det året och åter öppnade 1895) och Högre Handelsskolan för Kvinnor är helt och hållet sådana privata samfunds verk. Samma samfund har vi att tacka för den höga nivå som flickgymnasierna uppnått sedan de öppnades på sextiotalet. De hundra gymnasier som nu är spridda över kejsardömet (över 70.000 elever), motsvarar de högre flickskolorna i vårt land; alla lärare har emellertid universitetsexamen.
[16] Verein für Verbreitung gemeinnützlicher Kenntmsse har med ett medlemsantal av 5.500 personer redan öppnat mer än 1.000 bibliotek i skolor och för allmänheten, anordnat tusentals föreläsningar och givit ut värdefulla böcker.
[17] Mycket få sociologiska författare har uppmärksammat ämnet. Dr Ihering är en av dem, och hans fall är mycket belysande. När den store tyske rättslärde började sitt filosofiska verk Der Zweck im Rechte, var hans avsikt att analysera "de verkande krafter som orsakar och upprätthåller samhällets framåtskridande" och på så sätt lägga fram "den samhälleliga människans teori". Han behandlade först de egoistiska krafternas arbete, inklusive det nuvarande lönesystemet och tvånget i mångfalden av politiska och sociala lagar; och enligt den noggranna dispositionen för arbetet planerade han att ägna sista kapitlet åt de etiska krafterna - pliktkänslan och kärleken till nästan - som bidrar till samma syfte. Då han emellertid kom till dessa två faktorers sociala funktion, måste han skriva en andra volym, dubbelt så dryg som den första; och ändå avhandlade han enbart de personliga faktorerna, som bara upptar några rader i detta kapitel. L Dargun tog upp samma idé i Egoismus und Altruismus in der Nationalökonomie (Leipzig 1885) med tillägg av några nya fakta. Büchners Liebe och de olika bearbetningar av detta verk som publicerats i England och Tyskland handlar om samma ämne.
[18] Light and Shadow in the Life of an Artisan, Coventry 1893.
[19] Många rika kan inte förstå hur de fattiga kan hjälpa varandra, därför att de inte har en aning om de små mängder föda och pengar som en person från de fattigaste klasserna ofta måste klara sig på. Lord Shaftesbury hade insett denna grymma sanning då han stiftade sin Flowers and Watercress Girls' Fund, ur vilken lån på ett pund och i undantagsfall på två pund beviljades för att ge flickor en möjlighet att köpa en korg och blommor när vintern bryter in och de är i knappa omständigheter. Lånen gavs till flickor som "inte hade en sixpence", men som alltid fann någon annan fattig som var beredd att gä i borgen för dem. "Bland alla rörelser jag nånsin haft att göra med", skrev Lord Shaftesbury, "betraktar jag denna Watercress-Girls-rörelse som den framgångsrikaste... Den började 1872, och vi har beviljat 800 till 1.000 lån och inte förlorat så mycket som 50 pund på hela tiden... Det som förlorats - och det har varit mycket litet under omständigheterna - har varit på grund av dödsfall eller sjukdom, inte bedrägeri" (The Life and Work of the Seventh Earl of Shaftesbury av Edwin Hodder, vol III, s 322, London 1885-86). Flera exempel i C Booths Life and Labour in London, vol I; i Beatrice Potters "Pages from a Work Girl's Diary" (Nineteenth Century, sept 1888, s 310) etc.
[20] Samuel Plimsoll, Our Seamen, cheap ed., London 1870, s 110.
[21] Our Seamen, s 110. Plimsoll tillade: "Jag är inte ute efter att tala nedsättande om de rika, men man kan betvivla att hjälpsamheten är så högt utvecklad hos dem; för trots att rätt många av dem väl känner till fattiga anhörigas grundade eller ogrundade önskemål, kommer denna egenskap inte till synes så ofta. Rikedomen verkar i många fall kväva sina ägares mänsklighet, och deras sympatier blir kanske inte mer inskränkta, men - så att säga - 'stratifierade': de förbehålls lidanden inom deras egen klass och problem bland personer som står högre på rangskalan. De riktar sällan blickarna nedåt, och de har lättare för att beundra en tapper handling ... än den brittiske arbetarens dagligen visade uthållighet och känslighet."
[22] Life of the Seventh Earl of Shaftesbury av E Hodder, vol I, ss 137-138.