Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Inbördes-hjälp-tendensen hos människan har ett så tidigt ursprung och är så sammanvävd med människosläktets hela tidigare utveckling, att den bevarats hos vårt släkte ända till idag, trots alla historiens växlingar. Den har gjort sig mest gällande under tider av fred och blomstring; men även då människorna hemsökts av olyckor - då hela länder ödelagts av krig och hela befolkningar svultit ihjäl eller lidit under tyranniets ok - har denna tendens levt kvar i byarna och bland de fattigare klasserna i städerna; den har hela tiden hållit ihop dem och har i längden också haft återverkningar på de härskande, krigförande och skövlande minoritetsgrupper som velat avfärda den som känslosamt nonsens. Och överallt där människosläktet varit tvingat att arbeta ut en ny samhällsstruktur som varit bättre anpassad till en ny utvecklingsfas har man fått skaparkraft och inspiration ur denna eviga kraft. Nya ekonomiska och sociala inrättningar, i de fall de skapats av massorna, nya etiska inriktningar och nya religioner, alla har haft samma ursprung, och etiska framsteg hos vår ras innebär i stort sett bara en gradvis utsträckning av inbördes-hjälp-principerna från stammen till allt större sammanhang för att slutligen en dag omfatta hela släktet utan hänsyn till olika trosläror, språk och raser.
Då staten - såsom skildrades i föregående kapitel - kvävde de fria medeltidsorganisationerna, gjorde massorna ännu en kraftansträngning att bygga upp samhället på den gamla inbördes-hjälp-principen. Vi vet idag att den stora reformationsrörelsen inte bara var en resning mot katolska kyrkans missbruk. Den hade även ett positivt ideal, och detta ideal var ett liv i fria samhällen med vänskapliga förbindelser sinsemellan. De tidiga skrifter och predikningar under denna period som fick störst gensvar hos massorna förkunnade människosläktets ekonomiska och sociala broderskap. De "Tolv artiklarna" och liknande trosbekännelser som spreds bland de tyska och schweiziska bönderna och hantverkarna framhöll inte bara vars och ens rätt att tolka Bibeln efter eget förstånd, utan innehöll också ett krav att kommunaljorden skulle återlämnas till bysamhällena och att de feodala skyldigheterna skulle upphävas, och de talade alltid om den "sanna" tron - broderskapets tro. Samtidigt slöt sig tusentals män och kvinnor till de kommunistiska brödraskapen i Mähren genom att skänka dessa hela sin förmögenhet och flyttade samman i stora och blomstrande kolonier som fungerade enligt en kommunistisk princip.[1] Inget annat än massblodbad kunde hejda denna vitt utbredda folkrörelse, och det var med eld, svärd och pinobänk som de unga staterna lyckades åstadkomma sin första och avgörande seger över folkets massor.[2]
Under de tre följande seklen utrotade staterna både på kontinenten och i England systematiskt alla institutioner där inbördes-hjälp-tendensen tidigare manifesterats. Bysamhällena berövades sina folkförsamlingar, sina domstolar och sin självförvaltning; deras jordar drogs in. Gillena fråntogs sin egendom och sina friheter och underkastades statsämbetsmännens kontroll, godtycke och korruption. Städerna förlorade sin suveränitet, och deras inre livskällor - folkförsamlingen, de valda domarna och förvaltningen, den självständiga församlingen och det självständiga gillet - tillintetgjordes; statsämbetsmän fördelade sinsemellan det som tidigare utgjort ett organiskt helt. Under denna olyckliga politik och de krig den gav upphov till ödelades hela nejder som förr varit folkrika och välmående; rika städer blev obetydliga köpingar; vägarna som knöt ihop dem med andra städer blev omöjliga att använda. Industri, konst och lärdom förföll. Politisk uppfostran, vetenskap och lag måste tjäna iden om den centraliserade staten. Från läro- och predikstolen förkunnade man att de institutioner som förr tillgodosåg människornas behov av hjälp sinsemellan inte kunde tillåtas existera i en riktigt organiserad stat; att staten ensam kunde förkroppsliga de sammanhållande banden mellan dess undersåtar; att federalism och "partikularism" var framstegsfiender, och att staten var den som verkligen befrämjade framåtskridande. Vid 1700-talets slut rådde det enighet mellan kungarna på kontinenten, Englands parlament och Frankrikes revolutionskonvent, trots att dessa låg i krig med varandra, om att inga separata förbund mellan medborgare fick finnas inom staten; att straffarbete och döden var lämpliga straff för arbetare som vågade bilda "föreningar". "Ingen stat i staten!" Staten och statskyrkan borde ensamma bevaka allmänna intressen, medan undersåtarna enbart skulle vara flockar av individer utan några som helst särskilda föreningsband och var tvungna att vädja till regeringen varje gång de kände ett gemensamt behov. Ända till mitten av detta sekel var detta teori och praktik i Europa. Till och med handels- och industrisammanslutningar betraktades med misstanke. Arbetarföreningarna behandlades som olagliga, i England nästan in i vår tid och till för tjugo år sedan var det likadant på kontinenten. Hela systemet i vår statliga uppfostran har varit sådant att man till och med idag här i England inom en stor del av samhället skulle uppfatta det som revolutionärt att genomdriva sådana rättigheter som var och en, friboren eller ofri, hade redan för femhundra är sedan i byns folkförsamling, gillet, församlingen och staden.
Statens övertagande av alla sociala funktioner gynnade givetvis utvecklingen av en otyglad, trångsynt individualism. I samma mån som skyldigheterna mot staten ökade, befriades medborgarna från plikterna mot varandra. I skrået - och under medeltiden tillhörde varje man något skrå eller brödraskap - tillhörde det skyldigheterna att två "bröder" skulle vaka växelvis över en broder som blivit sjuk; nu var det tillräckligt att man hänvisade sin sjuke granne till närmaste fattigsjukhus. Att i barbarsamhället passivt bevittna en strid mellan två män som uppkommit ur ett gräl, skulle medföra att man själv behandlades som en mördare; men enligt teorin om staten som vakar över alla behöver åskådaren inte ingripa; det är polisens sak att ingripa eller låta bli. Och medan det bland vildar, hos hottentotterna, skulle vara en skam att börja sin måltid innan man tre gånger med hög röst inbjudit var och en som möjligen kunde vara i behov av mat, har hos oss en respektabel medborgare bara att betala sin skatt och låta den hungrande hungra. Följaktligen segrar nu både inom juridiken, vetenskapen och religionen den teorin, att människor kan och bör sträva efter egen framgång utan hänsyn till andras behov. Det är dagens religion, och att betvivla dess riktighet är att vara en farlig utopist. Vetenskapen förkunnar att allas kamp mot alla är den grundlag som råder i naturen likaväl som i de mänskliga samhällena. Biologin hävdar att all utveckling inom djurriket ägt rum tack vare denna kamp. Historien påstår detsamma; och nationalekonomerna härleder i sin naiva okunnighet alla den moderna industrins och maskinteknikens framsteg från de "underbara" verkningarna av just denna princip. Till och med den religion man förkunnar från predikstolen är en individualistreligion, en smula mildrad av mer eller mindre barmhärtigt beteende mot nästan, särskilt på söndagarna. "Praktiskt" folk och teoretiker, vetenskapsmän och predikanter, jurister och politiker, alla är överens om en sak - att man till en viss grad kan lindra individualismens svåraste effekter genom kärlek till nästan, men att den förra är den enda säkra grunden för samhällets bevarande och framåtskridande.
Det förefaller därför hopplöst att i ett modernt samhälle leta efter inbördes-hjälp-inrättningar. Vad skulle kunna återstå av dessa? Men om man studerar människomassornas dagliga liv, överraskas man av den roll inbördes hjälp ännu idag spelar i den mänskliga tillvaron. Trots att nedbrytandet av inbördes-hjälp-inrättningarna i teori och praktik pågått i tre- till fyrahundra är, använder sig fortfarande hundratals miljoner människor av sådana institutioner; de bevarar dem omsorgsfullt och försöker införa dem på nytt där de har upphört att existera. I våra inbördes förhållanden har var och en av oss sina stunder då han revolterar mot dagens individualisttro, och handlingar som människor utför därför att de tror på inbördes hjälp utgör en sa stor del av värt dagliga samliv att om allt detta upphörde skulle allt etiskt framåtskridande stanna av med ens. Det mänskliga samhället skulle inte kunna existera ytterligare en generation. Dessa fakta, som för det mesta förbises av sociologer, och som ändå är av grundläggande betydelse för människosläktets tillvaro och framsteg, kommer att utgöra värt nästa ämne. Vi ska börja med de existerande inbördes-hjälp-inrättningarna och sedan övergå till de handlingar av inbördes hjälp som har sin grund i personlig eller social medkänsla.
Om vi gör en överblick över de nutida europeiska samhällena, finner vi till vår förvåning, att trots att så mycket gjorts för att bli av med bysamhället, existerar denna föreningsform ännu i stor utsträckning, som vi strax ska se, och att det görs många försök idag att antingen återinföra den i någon form eller att hitta en ersättning till den. Den rådande åsikten om bysamhället är att det i Västeuropa dog en naturlig död därför att kommunalt jordägande var oförenligt med det moderna jordbrukets krav. Men bysamhället försvann inte på något håll av fri vilja, överallt fick de härskande klasserna föra en hård kamp under hundratals år och med varierande framgång för att upphäva det och konfiskera kommunaljorden.
I Frankrike började man beröva bysamhällena deras oberoende och ta ifrån dem deras jordar så tidigt som på 1500-talet. Dock var det först under nästa århundrade, då de flesta bönder genom indrivningar och krig hamnat i det tillstånd av träldom och elände som alla historiker skildrat så levande, som indragandet av deras jordar blev så lätt och fick en så skandalös omfattning. "Var och en har efter förmåga plundrat dem... Man har utkrävt uppdiktade skulder för att komma åt deras jord" - heter det i ett edikt av Ludvig XIV år 1667.[3] Statens botemedel mot det onda var naturligtvis att göra kommunerna ännu mer underdåniga mot staten och att själv plundra. Två år senare beslagtogs kommunernas penninginkomster av konungen. Förvärvet av kommunaljord fortsatte allt hänsynslösare, och under nästa århundrade hade adeln och prästerna tillskansat sig ofantliga landområden - hälften av den odlade marken enligt vissa beräkningar - till stor del för att lägga den i träde.[4] Men bönderna behöll ännu sina kommunala institutioner och fram till 1787 sammanträdde folkförsamlingar, bestående av alla fast bosatta, i skuggan av klocktornet eller av ett träd för att dela ut och omfördela vad de hade kvar av sin jord, för att bestämma skatter och välja förtroendemän, alldeles som den ryska miren gör i denna dag. Detta enligt Babeaus undersökningar.[5]
Regeringen fann dock folkförsamlingarna för "bullersamma", för olydiga, och 1787 ersattes de av valda råd, sammansatta av en maire och tre till sex syndici, som valdes bland de förmögnare bönderna. Två år senare (den 14 december 1789) bekräftades denna lag av Assemblée Constituante, som på denna punkt var ense med l'ancien régime, och det blev nu les bourgeois du village som i sin tur kunde börja plundra kommunaljorden, vilket fortsatte under hela revolutionen. Den 16 augusti 1792 befallde konventet efter påtryckningar genom bondeupproren, att man skulle lämna tillbaka den indragna jorden till kommunerna,[6] men bestämde samtidigt att den skulle utdelas i lika delar endast bland de mer förmögna bönderna - en åtgärd som framkallade nya resningar och som upphävdes nästa år, 1793, då befallning kom att fördela kommunaljorden lika bland alla kommunmedlemmar, rika och fattiga, "företagsamma" och "oföretagsamma".
Dessa två lagar stred så mycket mot böndernas uppfattning att de inte blev åtlydda, och överallt där bönderna fick tillbaka äganderätten till jorden, behöll de den odelad. Men sedan följde krigsåren, och kommunaljorden drogs helt enkelt in till staten (1794) som hypotek för statslån, bjöds ut till salu och plundrades; lämnades så tillbaka igen till kommunerna och konfiskerades på nytt (1813); och först 1816 återställdes vad som återstod av den, d.v.s. omkring 12.000.000 tunnland av den ofruktbaraste jorden, till bykommunerna.[7] Med detta var det dock inte slut på kommunernas bekymmer. Varje ny régime betraktade deras jord som en möjlighet att ge gåvor åt sina anhängare, och tre lagar (den första 1831 och den sista under Napoleon III) utfärdades för att förmå bykommunerna att dela upp sina egendomar. Tre gånger måste dessa lagar återkallas på grund av det motstånd de mötte i byarna; men varje gång blev de lurade på en del, och Napoleon III kunde på så sätt skänka stora områden av kommunaljorden åt sina gunstlingar under förevändning att uppmuntra förbättrade lantbruksmetoder.
Men vad skulle väl kunna finnas kvar av bykommunernas självstyrelse efter så många inskränkningar och motgångar? Mairen och syndici uppfattades endast som oavlönade statsämbetsmän. Även nu, under tredje republiken, kan man nästan inte göra någonting i en bykommun utan att ett vidlyftigt statsmaskineri ända upp till prefekten och ministerierna sätts igång. Det är otroligt men sant att när t.ex. en bonde vill betala sin väghållningsskyldighet i reda pengar i stället för att själv skaffa den nödvändiga mängden sten, måste inte mindre än tolv olika statsämbetsmän ge sitt tillstånd, och femtiotvå olika handlingar måste skickas mellan dem, innan bonden får betala pengarna till kommunalrådet - och allt annat är i samma stil.[8]
Vad som skedde i Frankrike, ägde rum överallt i västra och mellersta Europa. Tom tidpunkterna för de stora indragningarna av böndernas jord sammanfaller. Enda skillnaden för Englands del är att plundringen utfördes genom enstaka beslut snarare än genom omfattande och plötsliga förändringar - långsammare, men grundligare än i Frankrike. Adelns övertagande av kommunaljord började sedan ett bondeuppror slagits ner år 1380 - som framgår av Rossus Historia och av en stadga som infördes av Henrik VII, där dessa indragningar omtalas såsom "gruveligheter och skadligheter till förfång ... för det allmänna".[9] Senare började som bekant den Stora Undersökningen under Henrik VIII för att göra slut på förvärven av kommunaljord, men den slutade med ett godkännande av det skedda.[10] Även senare fortsatte man att plundra kommunens jord, och bönderna drevs från sin mark. Men det var först vid mitten av 1700-talet som det i England liksom överallt annars genomdrevs en systematisk politik som gick ut på att utplåna alla spår av gemensamt ägande; och det underliga är inte att det har försvunnit, utan att det har kunnat leva kvar, även i England, och var "allmänt förhärskande så sent som på denna generations farföräldrars tid."[11] Ändamålet med Indragningslagarna var, som Seebohm visat, att avskaffa detta system[12] och det avskaffades genom närmare fyra tusen parlamentsbeslut mellan 1760 och 1844, och det skedde så grundligt att det bara finns kvar minimala rester. Bysamhällenas jord togs i besittning av adeln, och parlamentet stadfäste varje särskilt fall.
I Tyskland, Österrike och Belgien skövlades bysamhällena likaså av staten. Det förekom enstaka fall då ägarna själva fördelade jorden,[13] men det vanligaste var att staterna överallt tvingade dem att genomföra skifte eller helt enkelt gynnade privat förvärv av kommunaljord. Sista slaget mot allmänningsrätten i Mellaneuropa daterar sig från mitten av 1700-talet. I Österrike grep regeringen till våld för att år 1768 förmå kommunerna att dela sin jordar - två år senare utnämndes en särskild kommission för samma syfte. I Preussen anbefallde Fredrik II i flera av sina förordningar (1752, 1763, 1765 och 1769) sina Justizcollegien att tvinga fram en jordfördelning. I Schlesien utfärdades en särskild förordning för detta ändamål år 1771. Samma sak skedde i Belgien, och när kommunerna inte lydde, utfärdades 1847 en lag som befullmäktigade regeringen att köpa kommunala ängar för att sälja dem i smålotter och att tvångssälja kommunaljord, om det fanns spekulanter.[14]
Att tala om bysamhällenas naturliga död på grund av ekonomiska lagar är alltså ett lika grymt skämt som att tala om en naturlig död för soldaten som dödats på ett slagfält. Faktum var helt enkelt detta: bysamhällena hade existerat i över tusen år; och på alla håll där bönderna inte hade utarmats av krig och pålagor, förbättrade de alltjämt sina jordbruksmetoder. Men då jordpriset steg till följd av industrins utveckling och adeln under statsorganisationen fått en makt som den aldrig ägt under feodalsystemet, tog den för sig av de bästa bitarna kommunaljord och gjorde sitt bästa för att utrota kommunalinrättningarna.
Emellertid motsvarade bysamhällets institutioner så väl jordbrukarnas behov och uppfattning, att Europa trots allt i denna dag är fyllt av levande rester av bysamhället, och att det europeiska lantlivet har bevarat många seder och bruk från kommunperioden. Även i England fanns det gott om rester av dessa ännu i början av 1800-talet. Gomme - en av de få engelska forskare som studerat ämnet - visar i sitt arbete, att många spår av kommunal jordbesittning finns kvar i Skottland, att "runrig"-arrende förekommit i Forfarshire ända fram till 1813, och att det i vissa byar i Inverness var bruk ända till 1801 att plöja jorden för hela kommunen utan att lämna några gränser och att dela upp den genom lottning sedan plöjningen var klar. I Kilmorie brukade man lotta ut fälten "till för tjugofem år sedan", och torparutredningen fann detta ännu i bruk på några öar.[15] På Irland rådde systemet ända till den stora hungersnöden; och för Englands del bekräftar Marshalls arbeten, som låg i glömska ända tills Nasse och sir Henry Maine drog uppmärksamheten till dem, att bykommunsystemet varit utbrett i nästan alla engelska grevskap ända till början av 1800-talet.[16] Så sent som för tjugo år sedan blev sir Henry Maine "högeligen överraskad över de många exempel på egendomliga ägorättigheter, som nödvändigt förutsatte en tid av gemensamhetsägo och allmänningsbruk", vilka en ganska hastigt genomförd undersökning förde till hans kännedom.[17] Och eftersom kommuninrättningar levt kvar så sent som då, skulle man helt säkert upptäcka många inbördes-hjälp-seder i engelska byar om forskare bara gav sig till att undersöka bylivet.[18]
På kontinenten kan vi finna att de kommunala institutionerna i högsta grad är vid liv i många delar av Frankrike, Schweiz, Tyskland, Italien, Skandinavien och Spanien, för att inte tala om Östeuropa; bylivet i dessa länder är rikt på seder och bruk som innesluter hela samhället; och nästan varje år berikas kontinentens litteratur med seriöst inriktade verk som behandlar detta och närliggande ämnen. Jag inskränker mig därför till de mest typiska exemplen. Schweiz är utan tvivel ett av dem. Det är inte bara de fem kantonerna Uri, Schwyz, Appenzell, Glarus och Unterwalden som äger sina jordar som odelade gods och som styrs av sina folkförsamlingar, utan i alla andra kantoner har bysamhällena kvar en vidsträckt självstyrelse och äger stora delar av Edsförbundets mark.[19] Två tredjedelar av alpängarna och två tredjedelar av alla skogar i Schweiz är ännu allmänningsland; och ett betydande antal fält, trädgårdar, vingårdar, torvmossar, stenbrott etc. ägs gemensamt. I Waadt, där alla bofasta medborgare fortfarande deltar i sina valda kommunalråds överläggningar, är gemenskapskänslan särskilt utpräglad. Mot slutet av vintern beger sig alla unga män i byn till skogs för några dagar för att fälla timmer och forsla det nerför de branta sluttningarna, varefter virke och bränsle delas mellan alla hushåll eller säljs för deras räkning. Dessa utfärder är riktiga arbetshögtider. Längs Genčvesjöns stränder uträttar man fortfarande gemensamt en del av det arbete som behövs för underhållet av vingårdarnas terrasser; och om våren, då termometern hotar att sjunka under noll strax före soluppgången, väcker nattväktaren byns alla husinnehavare, som med brinnande halm och gödsel försöker skydda vinträden mot frost. I nästan alla kantoner äger bykommunerna s.k. Bürgernutzen - d.v.s. de håller gemensamt ett antal kor för att förse varje familj med smör; eller också odlar man kommunala fält eller vingårdar, vilkas avkastning delas mellan medlemmarna; eller också utarrenderas jorden för gemensam räkning.[20]
Där kommunerna behållit så mycket av sin självförvaltning att de ännu utgör livskraftiga delar av nationen, och där de inte hamnat i armod och elände, sköter de i regel sin jord väl. De schweiziska kommunalgodsen utgör därför en slående motsats till "allmänningarna" i England. Kommunalskogarna i Waadt och Wallis är väl underhållna i enlighet med det moderna skogsbrukets krav. På andra häll är kommunernas "jordlappar", som skiftar ägare enligt omlottningssystemet, verkligt välskötta, särskilt som det inte saknas ängar och kreatur. De höglänta ängarna är i regel väl skötta, och landsvägarna är av bästa kvalitet.[21] Och när vi beundrar den schweiziska bergsvägen, châlet, böndernas kreatur, vingårdsterrasserna eller det schweiziska skolhuset, måste vi betänka att om inte timret till le châlet kommit från kommunskogarna och stenen från kommunens stenbrott, och om inte korna fötts upp på kommunens ängar och vägarna och skolhusen byggts av kommunen, skulle där nästan inte finnas någonting att beundra.
Naturligtvis lever en mängd inbördes-hjälp-seder kvar i de schweiziska byarna. Kvällssammankomster för valnötskalning, som hälls turvis i familjerna, aftonsamkväm för att sy hemgiften åt flickan som skall gifta sig; "hjälp", som uppbådas för att bygga ett hus eller bärga skörden och för allt slags arbete som en kommunmedlem kan vilja ha uträttat; utbyte av barn mellan två kantoner, bl.a. för att de små ska lära sig bägge språken, franska och tyska - allt detta är sed och bruk.[22] Det finns å andra sidan också ett antal modernare göromål som man utför i samma anda. I Glarus har man under en nedgångsperiod sålt av de flesta alpängarna; men kommunerna fortsätter ännu att köpa upp åkermark, och sedan de nyköpta fälten brukats av enskilda kommunmedlemmar under tio, tjugo eller trettio är återgår de till kommunen, som äter lottar ut dem efter behovsprövning. En mängd små föreningar bildas för gemensam produktion av förnödenheter - bröd, ost och vin, om ock i liten skala; och kooperativt lantbruk vinner alltmer terräng i Schweiz. Det är mycket vanligt att mellan tio och trettio bönder går samman och köper ängar och åkrar gemensamt och odlar dem som samägare; och mejeriföreningar förekommer överallt. Schweiz var i själva verket födelseorten för denna form av kooperation. Det är för övrigt ett rikt fält för studium av alla slags små och stora sammanslutningar som är ämnade att fylla olika moderna behov. I vissa delar av Schweiz finns det föreningar i varje by; mot eldfara, för färjning, för underhållande av kajerna vid stranden av en sjö, för vattentillförsel etc., och landet har en mängd bågskytte-, skarpskytte-, topografförbund och liknande, som uppstått ur den moderna utilitarismen.
Schweiz är dock ingalunda ett undantag i Europa, för samma institutioner och seder kan påträffas t.ex. i franska, italienska, tyska och danska byar. Vi har sett vad Frankrikes härskare gjort för att krossa bysamhället och komma åt dess jordar; men trots detta befinner sig en tiondel av all odlingsbar jord eller 11.000.000 tunnland i kommunernas ägo, inbegripet hälften av all naturlig ängsmark och nära en femtedel av skogsarealen. Skogarna förser kommunmedlemmarna med ved, och timret avverkas genom kommunalt arbete med all önskvärd regelbundenhet; betena står öppna för medlemmarnas boskap; och det åkerland som återstår, lottas ut och omfördelas i vissa delar av Frankrike - i Ardennerna - på sedvanligt sätt.[23]
Dessa biinkomstkällor, som hjälper de fattigare bönderna över ett dåligt skördeår utan att de behöver förlora sin lilla jordlapp eller råka i bottenlös skuld är säkert till nytta både för jordbruksarbetarna och för de nära tre miljonerna småbrukare. Småbruket skulle kanske vara omöjligt utan dessa biinkomster. Men kommunalegendomarnas etiska värde är ännu större än deras ekonomiska. De häller liv i sådana inbördes-hjälp-vanor i bylivet, som utan tvivel motverkar den själviskhet och girighet som småbruket lätt kan ge upphov till. Inbördes hjälp i alla sammanhang i bylivet ingår som ett traditionellt moment i alla landsdelars liv. Överallt träffar vi under olika namn på le charroi, d.v.s. den frivilliga hjälpen grannar emellan vid skörd, vinskörd eller husbygge; likaså aftonsamkvämen som nämndes nyss på tal om Schweiz; och överallt finner vi mängder av fall där man har organiserat arbetsgemenskap. Sådana bruk nämns av nästan alla som skrivit om franskt byliv. Men jag skall här göra några utdrag ur brev från en vän, som jag bett sända mig sina iakttagelser i ämnet. De härrör från en gammal man, som i åratal varit maire i sin kommun i södra Frankrike (i Aričge); de fakta som nämns i brevet har iakttagits av brevskrivaren i många år och har fördelen att höra hemma i en enda trakt i stället för att vara sammanplockade från ett stort område. Några av dem kan verka obetydliga, men som helhet målar de en hel liten värld.
"I flera kommuner i vårt grannskap", skriver min vän, "har man ännu kvar det gamla bruket l'emprount. När man behöver mycket arbetskraft på en arrendegård (métairie) för att snabbt utföra ett arbete - ta upp potatis eller slå gräs - kallas ungdomen i trakten ihop; ungdomar av båda könen samlas i mängd, arbetar med glädje gratis; och efter en liten festmåltid blir det dans på kvällen.
När en flicka någonstans inom de här kommunerna skall ha bröllop, samlas traktens flickor för att sy utstyrseln. I flera kommuner sysslar ännu kvinnorna med spånad. När man ska nysta garn i en familj, kallas alla vänner samman för det arbetet, som då klaras av på en kväll. I många kommuner i Aričgetrakten och på flera andra håll i sydväst anlitar man grannarna även när majskornen ska plockas ur kolvarna. De trakteras sedan med kastanjer och vin, och ungdomen dansar efter arbetets slut. Så går det också till vid pressning av valnötsolja eller bråkning av hampa. I L. kommun gör man likadant också när man ska bärga sin säd. Dessa dagar av hårt arbete blir till festdagar, då ägaren sätter sin ära i att bjuda på en god måltid. Ingen ersättning utgår; alla gör arbetet åt varandra.[24]
I S. kommun utökas gräsallmänningen varje år, så att nästan hela kommunjorden nu innehas gemensamt. Herdarna väljs ut av alla kreatursägare, inklusive kvinnorna. Tjurarna tillhör kommunen.
I M. kommun slår man ihop medlemmarnas fyrtio till femtio små fårflockar och delar upp dem i tre eller fyra, innan de sänds till bergsbetena. Varje ägare tjänstgör en vecka som herde.
I byn C. har flera hushåll gemensamt köpt in en tröskmaskin, och de femton till tjugo personer som behövs för att sköta maskinen tas ur alla familjerna. Tre andra tröskmaskiner har köpts in och hyrts ut av sina ägare, men arbetet utförs av hjälpare som bjudits samman på vanligt sätt.
I vår kommun R. skulle vi bygga på kyrkogårdsmuren. Halva summan som behövdes för inköp av kalk och för att betala utbildade arbetare lämnades av provinsrådet, och resten samlade vi ihop. Arbetet med att forsla grus och vatten, göra i ordning murbruk och assistera murarna uträttades av frivilliga (alldeles som i den kabyliska djemmâan). Byvägarna lagades likaså genom frivilliga dagsverken. Andra kommuner har på samma sätt byggt sina brunnar. Vinpressar och andra mindre redskap ägs ofta av kommunen."
Två personer i grannskapet, som tillfrågats av min vän, tillägger följande:
"I O. fanns för några år sedan ingen kvarn. Kommunen har nu byggt en och uttaxerat kostnaden på kommunmedlemmarna. För att undvika bedrägeri och partiskhet bestämde de att mjölnaren skulle avlönas med två francs för varje brödätare och säden malas fritt.
I S:t G är ytterst få bönder brandförsäkrade. Efter en eldsvåda - helt nyligen - skänkte alla något åt den familj som råkat illa ut - ett mått kol, ett sängtäcke, en stol etc. och familjen kunde på detta sätt på nytt bygga upp ett anspråkslöst hushåll. Alla grannarna hjälpte till att bygga huset och under tiden bodde familjen fritt hos grannarna."
Sådana inbördes-hjälp-seder - som kunde exemplifieras ytterligare - visar den beredvillighet med vilken franska bönder slår sig samman för att turvis använda en plog med dess dragare, vinpressen och tröskmaskinen, när det bara finns en i byn som äger sådana redskap, eller för att gemensamt utföra allt slags lantligt arbete. Sedan urminnes tider har bysamhällena underhållit kanaler, röjt skogar, planterat träd och dikat ut kärr; och samma saker gör man än idag. Helt nyligen har i La Borne i Lozčre genom kommunalt arbete nakna kullar förvandlats till rika trädgårdar. "Jord forslades på männens ryggar; terrasser uppfördes och planterades med kastanjer, persikoträd och fruktträd, och vatten leddes dit för bevattning i fyra till fem km långa kanaler." Just nu har de grävt en ny kanal som är arton km lång.[25]
Samma anda ligger också till grund för den framgång les syndicats agricoles eller lantbruksföreningarna nyligen haft. Det var först 1884 som föreningar av fler än nitton personer blev tillåtna i Frankrike; och när man till slut gav sig in på detta "farliga experiment" - så omnämndes saken i kamrarna - hade man naturligtvis vidtagit alla "försiktighetsmått" som ämbetsmännen kunde hitta på. Trots allt detta börjar Frankrike nu översvämmas av syndikat. I början grundade man sådana enbart för att köpa in utsäde och gödningsämnen, eftersom bedrägerier hade antagit sådan omfattning i dessa branscher;[26] men så småningom har de utsträckt sin verksamhet i olika riktningar, även till försäljning av lantbruksprodukter och jordförbättring. I södra Frankrike har phylloxerans härjningar drivit fram en mängd vinodlareförbund. Tio till tjugo odlare bildar ett syndikat, köper en ångmaskin för att pumpa vatten och gör nödvändiga anordningar för att turvis sätta sina vinfält under vatten.[27] Nya föreningar för att skydda landet för översvämningar, för bevattningsändamål och för att underhålla kanaler bildas ständigt, och den enhällighet bland alla bönder i trakten som lagen fordrar lägger inga hinder i vägen. På andra håll har vi les fruitičres eller mejeriföreningarna, där det förekommer att smör- och ostproduktionen delas i lika delar oberoende av hur mycket varje ko mjölkar. I Aričge finns det en förening av åtta enskilda kommuner för att gemensamt odla jorden, som de slagit samman; syndikat för fri läkarhjälp har bildats i 172 kommuner av 337 i samma departement; konsumtionsföreningar uppstår i samband med syndikaten etc.[28] "En fullständig revolution försiggår i våra byar", skriver Alfred Baudrillart, "genom dessa föreningar, som varierar i karaktär allt efter området i fråga."
I mångt och mycket gäller detsamma om Tyskland. Överallt där bönderna har lyckats hindra indragningen av sina jordar har de behållit den gemensamma äganderätten, som är särskilt vanlig i Württemberg, Baden, Hohenzollern och i den hessiska provinsen Starkenberg.[29] Kommunskogarna är i regel i ett förträffligt skick, och i tusentals kommuner delas varje är virket och veden mellan alla invånare; även det gamla bruket med der Lesholztag har stor utbredning: under ringning i byklockan går alla till skogs för att hämta så mycket ved de orkar bära.[30] I Westfalen odlas i somliga kommuner all jorden som gemensam egendom i enlighet med det moderna åkerbrukets krav. Gamla kommunala seder och bruk lever kvar i de flesta områden i Tyskland. "Hjälp"-uppbåden, som blir riktiga arbetsfester, är vanliga i Westfalen, Hessen och Nassau. I skogrika trakter tar man vanligen virket till ett nytt hus från kommunskogen, och alla grannarna hjälper till vid bygget. T.o.m. i Frankfurts förstäder lever seden kvar att om en trädgårdsmästare blivit sjuk, samlas alla hans yrkeskamrater på söndagen för att sköta hans trädgård.[31]
Så snart regeringarna i Tyskland och Frankrike hade återkallat sina lagar mot lantmannaförbunden - vilket skedde 1884-1888 - började dessa förbund sprida sig med en otrolig snabbhet, trots alla hinder som lagen ställde i deras väg.[32] "Genom dessa förbund", säger Buchenberger, "har i tusentals byar, där konstgödning och rationell utfodring varit okända ting, båda kommit i bruk i oanad utsträckning." (Bd II, s 507.) Föreningarna skaffar arbetsbesparande redskap, lantbruksmaskiner och bättre boskapsavel, och man börjar införa mängder av anordningar för att förbättra produktionen. Man bildar också föreningar för att sälja jordbruksprodukter och för jordförbättring.[33]
Ur samhällsekonomisk synvinkel är visserligen alla dessa ansträngningar från böndernas sida av ringa betydelse. De kan inte i någon väsentlig grad och definitivt inte mer permanent lindra det elände som jordbrukarna är dömda till över hela Europa. Men om vi fortsätter med vår etiska bedömning, kan deras betydelse inte överskattas. De bevisar att de jordbrukande massorna för vidare sitt arv av inbördes-hjälp-traditioner även under det nu rådande individualistiska systemet, och så snart staterna lossar på de järnlagar genom vilka de har brutit alla band mellan människorna, återupprättas dessa band genast trots de många politiska, ekonomiska och sociala svårigheterna och i den form som bäst motsvarar den moderna produktionens krav. De anger vilken riktning och vilken form det vidare framåtskridandet måste väntas ta.
Jag skulle lätt kunna nämna mångfalt fler exempel och hämta dem från Italien, Spanien, Danmark etc. samt påpeka de intressanta drag som är utmärkande för dessa länder.[34] De slaviska befolkningarna i Österrike och på Balkanhalvön, bland vilka "storfamiljen" eller "det odelade hushållet" existerar, borde också nämnas.[35] Men jag skyndar att vända mig till Ryssland, där samma inbördes-hjälp-tendens skapat nya och oväntade former. Dessutom har vi en ofantlig mängd material som rör det ryska bysamhället, som samlades in under den stora husundersökning, vilken nyligen företagits av flera zemstvos (provinsråd), och som omfattar en befolkning av närmare 20 miljoner bönder i olika delar av landet.[36]
Två viktiga slutsatser kan dras från det material som man fått in genom de ryska undersökningarna. I mellersta Ryssland, där minst en tredjedel av bönderna fullständigt utarmats (genom dryga skatter, ytterst knapp tilldelning av obrukbart land, stallavgift och hårda skatteindrivningar efter alldeles felslagen skörd), fanns det under de första tjugofem åren efter livegenskapens upphävande en avgjord tendens att införa privat jordägande inom bykommunerna. Många fattiga, "hästlösa" bönder övergav sina jordlotter, och denna jord kom ofta i händerna på de rikare bönderna som hade biinkomster av handel, eller på utsocknes affärsmän som köpte jord huvudsakligen för att kräva stallavgift av bönderna. En lucka i lagen om jordlösen av 1861 möjliggjorde också inköp av bondejord till ringa pris,[37] och statens ämbetsmän använde mestadels sitt stora inflytande till förmån för enskilt och emot kommunalt ägande. Under de senaste tjugo åren har dock i mellersta Rysslands byar en stark opposition skapats mot enskilt jordförvärv, och kraftiga ansträngningar görs av den stora mängden bönder som är i mellanställning mellan de rika och de fattiga bönderna för att upprätthålla bykommunen. Söderns bördiga stäpper, som nu utgör den folkrikaste och förmögnaste delen av det europeiska Ryssland, koloniserades på 1800-talet oftast efter ett system av enskild besittning och enskild brukning, vilket gillades av staten. Men sedan förbättrade jordbruksmetoder med maskiner blivit införda i trakten, har de självägande bönderna börjat förvandla sin enskilda besittning till kommunal, och man finner nu i denna Rysslands kornbod en mängd frivilligt bildade bykommuner av sent ursprung.[38]
Krim och den del av fastlandet som ligger närmast norr därom (provinsen Taurida), varifrån vi har detaljerade uppgifter, är genom sin utveckling typiska för denna rörelse. Sedan detta område erövrats 1783 började det koloniseras av stor-, lill- och vitryssar - kosacker, friborna och förrymda livegna - som var för sig eller i små grupper flyttade dit från Rysslands alla hörn. De började med boskapsskötsel, och då de senare gav sig på jordbruk, plöjde var och en så mycket jord han orkade med. Men då - efter fortsatt inflyttning och efter införandet av bättre plogar - jorden blev allt mer efterfrågad, uppstod det stridigheter mellan nybyggarna. De varade i åratal, tills dessa människor, som inte hölls samman av några ömsesidiga band, så småningom kom på tanken att göra slut på tvisterna genom att införa kommunal besittningsrätt. De bestämde att den jord som de ägde var för sig hädanefter skulle vara deras gemensamma egendom, och de började lotta ut och omfördela den enligt de vanliga bykommunlagarna. Detta fick så småningom stor omfattning, och inom ett obetydligt område fann Tauridastatistikerna 161 byar i vilka bondeägarna själva huvudsakligen under åren 1855-1885 infört kommunal jordbesittning i stället för enskild. En mängd olika bykommuntyper har sålunda vuxit fram bland kolonisterna.[39] Denna omvandling är desto intressantare som den ägt rum inte bara bland storryssarna, som är vana att leva i bykommuner, utan även bland lillryssar, som under polsk styrelse för länge sedan upphört med detta, bland greker och bulgarer och även bland tyskar, som i sina blomstrande och halvindustriella Volga-kolonier utvecklat sin egen variant av bykommunen.[40] De museimanska tartarerna i Taurida följer givetvis muselmansk sedvanelag, som ålägger begränsat personligt ägande; men även hos dem har i några fall den europeiska bykommunen införts. Beträffande andra nationer i Taurida, så har enskild besittning upphört i sex estniska, två grekiska, två bulgariska, en tjeckisk och en tysk by.
Denna rörelse är betecknande för hela den bördiga södra stäppen. Men enstaka exempel förekommer också i Lillryssland. I en del byar i provinsen Tschernigow var till exempel bönderna förr enskilda ägare av sina jordlappar; de hade särskilda papper på sina jordstycken och brukade utarrendera eller sälja sin jord efter fri vilja. Men på 1850-talet började en rörelse bland dem till förmån för kommunalbesittning; och det främsta skälet var det växande antalet fattiga familjer. Uppslaget till reformen kom från en by, och de andra följde efter. Det sista kända fallet förekom 1882. Naturligtvis rådde det oenighet mellan de fattiga, som vanligen är för kommunbesittning, och de rika, som håller på enskilt ägande; och striderna varade ofta i åratal. Eftersom det på vissa orter var omöjligt att uppnå den enhällighet som lagen krävde, delade sig byn i två byar, en med enskild äganderätt och en med kommunal: och så förblev det, tills de båda slogs ihop till en; i andra fall förblev de åtskilda. I mellersta Ryssland började på 1880-talet i många byar som lutade åt enskild egendomsrätt en massrörelse för återställande av bykommunen. Även självägare sedan många år gick en masse tillbaka till de kommunala inrättningarna. Sålunda finns det ett stort antal f.d. livegna som har fått endast en fjärdedel av regleringslotterna, men i gengäld har dessa varit fria från återlösen och med själväganderätt. År 1890 spred sig en rörelse bland dem (i Kursk, Ryazan, Tambov, Orel etc.) att slå ihop lotterna och bilda bykommuner. De "fria jordbrukarna" (volnyie khlebopashtsy) som befriades från livegenskapen genom 1803 års lag, och som hade köpt sina lotter - varje familj för sig - lever nu nästan alla i ett bykommunsystem som de själva infört. Alla dessa rörelser är av ungt datum och omfattar även icke-ryssar. Till exempel införde bulgarerna i distriktet Tiraspol, som i sextio år haft privat jordägande, bykommunen åren 1876-1882. De tyska mennoniterna i Berdyansk kämpade 1890 för att införa bykommunen, och småbrukarna (Kleinwirthschaftliche) bland de tyska baptisterna verkade i sina byar för samma mål. Ännu ett exempel: I provinsen Samara upprättade ryska regeringen på fyrtiotalet försöksvis 103 byar med enskild egendomsrätt. Varje hushåll fick en väl tilltagen egendom på 85 tunnland. År 1890 hade bönderna i 72 byar av de 103 redan givit till känna sin önskan att införa bykommunen. Jag meddelar dessa fakta från V V:s utmärkta arbete, som i klassificerad form återger resultatet av den nämnda husundersökningen.
Denna rörelse till förmån för kommunalbesittning stämde illa överens med de rådande ekonomiska åsikterna, enligt vilka intensivodling är oförenlig med bykommunen. Men det snällaste som kan sägas om dessa teorier är att de aldrig prövats i praktiken; de tillhör den politiska metafysiken. De fakta jag har påpekat visar tvärtom att överallt där ryska bönder på grund av gynnsamma omständigheter har det bättre än genomsnittet, och överallt där de bland sina grannar har kunniga och företagsamma män, blir bykommunen ett medel att införa åtskilliga förbättringar i jordbruket och bylivet överhuvud taget. Här som överallt leder inbördes hjälp säkrare till framsteg än allas krig mot alla, såsom framgår av följande fakta.
Under Nikolaj I:s regering brukade många kronoämbetsmän och ägare av livegna övertala bönderna att införa samodling på små bitar av byns jord för att åter fylla kommunens magasin, sedan lån av säd givits till de fattigaste kommunmedlemmarna. Denna form av samodling, som för bönderna var förknippad med minnena av livegenskapen, upphörde så snart livegenskapen upphävdes; men nu börjar bönderna införa den på eget initiativ. I ett distrikt (Ostrogozhsk i Kursk) räckte en persons initiativ för att väcka den till liv på nytt i fyra femtedelar av alla byarna. Detsamma förekommer på flera andra orter. På en förutbestämd dag samlas kommuninvånarna, de rikare med en plog eller en kärra och de fattigare med sina tomma händer, och inget görs för att skilja på den enes arbete eller den andres. Skörden används efteråt till lån eller oftast gåvor åt de fattigare kommunmedlemmarna, till änkor och faderlösa, till bykyrkan, till skolan eller till återbetalning på en kommunal skuld.[41]
Det är bara vad man kan vänta sig att allt slags arbete som så att säga ingår i byns dagliga liv (lagning av vägar och broar, dränering, vattentillförsel för bevattning, skogsavverkning, plantering av träd etc.), utförs av hela kommunen - arbetet görs av gammal och ung, män och kvinnor, på det sätt som skildrats av Tolstoj.[42] Det inträffar varje dag över hela landet. Men bykommunen är inte heller på något sätt fientlig mot moderna jordbruksförbättringar, i de fall när den kan bära kostnaden, och när kunskapen, som hittills är de rikas monopol, finner väg till bondens koja.
Som förut nämnts sprids förbättrade plogar hastigt i södra Ryssland, och i många fall har bykommunerna varit ett medel för spridningen. En plog har inköpts av kommunen, provats på en kommunal jordbit, och önskvärda förbättringar har angetts för tillverkarna, vilka kommunerna ofta har hjälpt när det gällt att starta en tillverkning av billiga plogar som byindustri. I distriktet Moskva, där bönderna nyligen på fem år köpt 1.560 plogar, kom impulsen från de kommuner som tillsammans arrenderade jord i och för förbättrad odling.
I nordost (Vyatka) har små lantbruksföreningar som arbetar med sina kastmaskiner (tillverkade av en byindustri i ett av järndistrikten), spritt användningen av sådana maskiner i grannguvernementen. Den stora spridningen av tröskmaskiner i Samara, Saratov och Kherson beror på lantbruksföreningarna, som kan köpa en dyrbar maskin, medan självägaren inte orkar med detta. Och trots att vi i nästan alla ekonomiska uppsatser kan läsa att bykommunen dömdes till undergång då treskiftesbruket ersattes av växelbruket, ser vi i Ryssland många kommuner införa växelbruk. Innan de inför det, avskiljer bönderna vanligen en del av kommunens åkrar för ett försök med konstgjord äng, och kommunen inköper utsädet.[43] Om försöket utfaller väl, kan de med lätthet omfördela sina fält, så att de lämpar sig för fem ā sexskiftessystem.
Detta system är nu i bruk i hundratals byar kring Moskva, Tver, Smolensk, Vyatka och Pskov.[44] Och där land kan sparas, lämnar kommunerna också en del av sitt område till utlottning för fruktodling. Slutligen har den plötsliga utbredningen i Ryssland av små mönsterfarmer, frukt- och köksträdgårdar, silkesodling - som uppstår kring byns skolhus under ledning av skolläraren eller av någon frivillig från byn - sin grund i det understöd den fått av bykommunerna.
Sådana varaktiga förbättringar som dränering och bevattning förekommer dessutom ofta. I tre distrikt i provinsen Moskva t.ex. - till stor del industridistrikt - har på de senaste tio åren dräneringsarbeten utförts i stor skala i inte mindre än 180 till 200 olika byar, och kommunmedlemmarna har själva arbetat med spaden. I en annan ända av Ryssland på Novouzens torra stäpper har över tusen vallar byggts för vattendammar och flera hundra djupa brunnar grävts av kommunerna; och i en rik tysk koloni i sydost arbetade både män och kvinnor fem veckor i sträck på en 3 kilometer lång vall för bevattningsändamål. Vad hade ensamma människor kunnat uträtta i denna kamp mot ett hårt klimat? Vad hade individuella ansträngningar förmått den gången då Ryssland härjades av en landsplåga i form av murmeldjur och alla lantbor, rika och fattiga, kommunmedlemmar och självägare, måste arbeta hårt för att få bukt med faran? Att kalla på polisen hade inte hjälpt något; att förena sig var det enda möjliga hjälpmedlet.
Och efter allt detta ordande om den inbördes hjälp som utövas av jordbrukare i "civiliserade" länder, ser jag att jag kunde fylla en oktawolym med exempel från de hundra miljontals människors liv, som också lever under mer eller mindre centraliserade staters förmyndarskap men utan kontakt med moderna idéer. Jag kunde beskriva livet i en turkisk by och dess förgreningar av beundransvärda inbördes-hjälp-inrättningar. Då jag bläddrar i mina ark, fullskrivna med observationer från bondelivet i Kaukasien, möter jag rörande exempel på inbördes hjälp. Jag spårar samma bruk i den arabiska djemmâan, i den afghanska purra, i persiska, indiska och javanesiska byar, i de kinesiska "storfamiljerna", i de centralasiatiska halvnomadernas läger och hos nomaderna längst i norr. Och då jag ser i mina anteckningar, som på måfå plockats ut ur litteraturen om Afrika, finner jag dem fulla av liknande exempel: hjälpuppbåd för skörden, husbyggen av alla byinvånarna gemensamt - ibland för att reparera skador som orsakats av bråkmakare från "civilisationen" - hjälp vid olycksfall, skydd åt resande etc. Och då jag läser sådana verk som Posts handbok i Afrikas sedvanelag, förstår jag varför dessa folk, trots allt tyranni och förtryck, plundring och överfall, stamkrig, omättliga kungar, falska präster och trollkarlar, slavjägare och liknande inte har skingrats i skogarna; varför de bibehållit en viss civilisation och förblivit människor i stället för att sjunka till samma nivå som de utdöende, spridda orangutangfamiljerna. För slavjägarna, elfenbensplundrarna, de krigförande kungarna, Matabele- och Madagaskar-"hjältarna" försvinner, efter att ha kantat sin väg med blod och eld; men den kärna av inbördes-hjälp-inrättningar som vuxit i stammen och bykommunen finns kvar; och den håller samman människorna i samhällen, öppna för civilisationens framåtskridande, och beredda när den dag kommer då de skall erbjudas kultur i stället för kulor.
Detsamma gäller vår civiliserade värld. Naturliga och sociala olyckor är övergående. Hela befolkningar drabbas under vissa perioder av elände eller hunger; själva livskällorna sinar hos miljontals människor i städernas fattigdom; miljoner människors förstånd och känsla har missletts av läror som predikas i ett fåtals intresse. Allt detta är definitivt en del av vår tillvaro. Men inbördes-hjälp-inrättningarnas anda lever kvar hos miljonerna; den binder dem samman; och de föredrar att hålla fast vid sina seder, sin tro och sina traditioner framför att lyssna till de läror om ett allas krig mot alla som erbjuds dem under vetenskapens namn men som inte är någon vetenskap alls.
[1] En omfattande litteratur i det tidigare försummade ämnet håller på att växa fram i Tyskland. Kellers arbeten Ein Apostel der Wiedertäufer och Geschichte der Wiedertäufer, Cornelius Geschichte des munsterischen Aufruhrs och Janssens Geschichte des deutschen Volkes kan nämnas som främsta källor. Det första försöket att för engelska läsare presentera de tyska resultaten är ett utmärkt litet arbete av Richard Heath - Anabaptism from its rise at Zwickau to its fall at Münster, 1521-1536, London 1895 (Baptist Manuals, vol I) - där rörelsens huvuddrag är väl täckta och en fullständig bibliografi finns förtecknad. Även K Kautskys Communism in Central Europe in the Time of the Reformation, London 1897.
[2] Det är fä människor idag som har klart för sig rörelsens utsträckning och de medel som tillgreps för att undertrycka den. Men de som skrev omedelbart efter bondekriget uppskattade antalet av de efter nederlaget nedsablade bönderna till 100.000 ā 150.000 människor. Se Zimmermanns Allgemeine Geschichte des grossen Bauernkrieges. Angående åtgärderna för att kuva resningen i Nederländerna se Richard Heaths Anabaptism.
[3] "Chacun s'en est accomodé selon sa bienséance ... on les a partagés ... pour dépouiller les communes on s'est servi de dettes simulées." (Edikt av Ludvig XIV av 1667, cit av flera förf. Åtta år tidigare hade kommunerna ställts under statsförvaltning).
[4] "På en stor godsherres egendom finner man säkert landet ouppodlat, även om hans inkomst uppgår till miljoner" (Arthur Young). "En fjärdedel av jorden odlades inte längre"; "under de senaste hundra åren har jorden åter blivit vildmark"; "det tidigare blomstrande Sologne är ett stort kärr" (Théron de Montaugé, cit av Taine i Origines de la France Contemporaine, bd I, s 441).
[5] A Babeau, Le Village sons l'Ancien Régime, tredje uppl., Paris 1892.
[6] I östra Frankrike bekräftade lagen bara vad bönderna redan själva gjort; i andra delar av Frankrike förblev ordern en död bokstav.
[7] Efter medelklassreaktionens seger förklarades kommungodsen för statsdomäner och bjöds ut tillsammans med från adeln indragna gods eller stals av les bandes noires tillhörande la petite bourgeoisie. Det blev visserligen ett slut på dessa röverier följande år (genom lagen av 2 Prairial, An V), och föregående lag återkallades; men då upphävdes helt enkelt bykommunerna, och kantonalråden infördes i stället. Först sju år senare (9 Prairial, An XII), d.v.s. 1801, återinfördes bykommunerna, men då berövade alla rättigheter, eftersom maire och syndics utnämndes av regeringen i Frankrikes 36.000 kommuner! Detta system levde kvar till efter revolutionen 1830, då valda kommunalråd äter infördes under lagen av 1787. Kommunaljordarna blev åter indragna av staten 1813 och endast delvis återställda till kommunerna 1816. Se den klassiska franska lagsamlingen av Dalloz, Réportoire de Jurisprudence; även arbeten av Doniol, Dareste, Bonnemčre, Babeau m fl.
[8] De femtiotvå handlingarna är uppräknade av en fullt trovärdig författare i Journal des Économistes (april, 1893, s 94), och flera liknande exempel nämndes av samma förf.
[9] Dr Otschenkowski, Englands wirthschaftliche Entwickelung im Ausgange des Mittelalters (Jena 1879), s 35 f, där hela frågan diskuteras med full kännedom om texterna.
[10] Nasse, Über die mittelalterliche Feldgemeinschaft und die Einhegungen des XVI Jahrhunderts im England (Bonn 1869), ss 4, 5; Vinogradov, Villainage in England (Oxford 1892).
[11] Seebohm, The English Village Community, tredje uppl., 1884, ss 13-15.
[12] "En prövning av detaljerna i Inhägnadslagen klargör att kommunal äganderätt var det system som skulle undanröjas av lagen" (Seebohm, a a, s 13). Och längre fram: "De var i samma stil, och började med förklaringen att de öppna och kommunala fälten ligger spridda i små jordlappar, blandade med varandra och olämpligt belägna; att olika personer äger delar av dem och är berättigade till gemensam besittning av dem ... och att det är önskvärt att de delas och inhägnas, så att en viss lott utelämnas och blir tillgänglig för varje ägare" (s 14). Porters lista upptog 3.867 sådana lagar, av vilka de flesta härrörde sig från 1770-1780 och 1800-1820, liksom i Frankrike.
[13] I Schweiz ser vi hur en del kommuner som utarmats av krig och som varit tvungna att sälja en del av sina jordar, nu försöker köpa tillbaka dem.
[14] A Buchenberger, "Agrarwesen und Agrarpolitik" i A Wagners Handbuch der politischen Ökonomie, 1892, bd I, s 280 f.
[15] G L Gomme, The Village Community, with special reference to its Origin and Forms of Survival in Great Britain (Contemporary Science Series), London 1890, ss 141-143; även hans Primitive Folkmotes (London 1880), s 98 f.
[16] "I nästan alla delar av landet, i de mellersta och östra grevskapen delvis, men också i väster - i Wiltshire t.ex. - i söder bl.a. i Surrey, i norr t.ex. i Yorkshire - finns stora öppna och gemensamma fält. Av Northamptonshires 316 kommuner är 89 i detta tillstånd; mer än 100 i Oxfordshire; omkring 40.000 tunnland i Warwickshire; i Berkshire halva grevskapet; mer än halva i Wiltshire; i Huntingdonshire utgjordes 106.000 av totalt 197.000 tunnland av kommunala ängar, allmänningar och fält" (Marshall, cit av sir Henry Maine i Village Communities in the East and West, New York uppl 1876, ss 88, 89).
[17] Ibid, s 88; även Fifth Lecture. "Allmänningarnas" stora utsträckning i Surrey ännu idag är väl bekant.
[18] I många böcker om engelskt lantliv har jag funnit förtjusande skildringar av landskapet o.d., men nästan ingenting om jordbrukarnas dagliga liv och levnadsvanor.
[19] I Schweiz kom bönderna på landsbygden också under herrarnas välde, och stora stycken av deras egendomar förvärvades av herrarna på 1500- och 1600-talen. (Se t.ex. dr A Miaskowski i Schmollers Forschungen, bd II, 1879, s 12 f.) Men bondekriget i Schweiz slutade inte som i andra länder med ett förkrossande nederlag för bönderna utan de behöll många kommunala rättigheter och jordar. Kommunernas självstyrelse är grundvalen för den schweiziska friheten.
[20] Miaskowski i Schmollers Forschungen, bd II, 1879, s 15.
[21] Om detta finns en rad arbeten som räknas upp i ett av de utmärkta och innehållsrika kapitlen (ännu inte övers till engelska) av Laveleyes Ursprunglig egendomsrätt. Även Meitzen, "Das Agrar- und Först-Wesen, die Allmenden und die Landgemeinden der deutschen Schweiz" i Jahrbuch für Staatswissenschaft, 1880, IV (granskning av Miaskowskis arbeten); 0'Brien, "Notes in a Swiss village" i Macmillan's Magazine, okt 1885.
[22] Bröllopsgåvorna, som ofta väsentligt bidrar till det unga parets bosättning, är tydligen en kvarleva av kommunala seder.
[23] Kommunerna äger 3,8 miljoner tunnland skog av den totala skogsarealen på 20 miljoner tunnland samt 5,7 miljoner tunnland naturlig äng av 9,3 miljoner tunnland i Frankrike. Återstående 3,6 miljoner tunnland är åkrar, trädgårdar etc.
[24] I Kaukasien finns bland georgierna en ännu bättre sed. Dä kostnaden för en måltid inte alltid kan betalas av de fattigare, brukar samma grannar som hjälper till med arbetet också köpa ett får till måltiden.
[25] Alfred Baudrillart i H Baudrillarts Les Populations Rurales de la France, 3:e serien, Paris 1893, s 479.
[26] Journal des Economistes (aug 1892, maj och aug 1893) publicerade en del analyser från åkerbrukslaboratorierna i Gent och Paris. Falsariernas omfattning var otrolig, likaså de "hederliga affärsmännens" knep. I vissa utsäden av gräs utgjordes 32 % av sandkorn som var färgade så att de bedrog även ett erfaret öga; andra prov innehöll endast 52 till 22 % rent utsäde, resten var ogräs. Utsäde av vicker innehöll 11 % av ett giftigt gräs (nielle); ett mjöl till kreatursföda innehöll 36 % sulfater, och så vidare i all oändlighet.
[27] A Baudrillart, a a, s 309. Ursprungligen åtog sig en odlare att ombesörja vattentillförseln, och flera andra gjorde överenskommelser om konsumtionen. "Det som utmärker sådana föreningar", säger Baudrillart, "är att ingen skriftlig överenskommelse upprättas. Allt ordnas muntligt. Emellertid har det inte uppstått svårigheter i något fall."
[28] A Baudrillart, a a, ss 300, 341 etc. Terssac, som är president i S:t Gironnaissyndikatet (Arričge), har skrivit följande till min vän: "För Toulouse-utställningen har vår förening valt ut de ägare vilkas boskap verkar mest värd att ställas ut. Föreningen åtog sig att betala hälften av rese- och utställningskostnaderna; en fjärdedel betalades av varje ägare och återstoden av de ägare som fått pris. Resultatet blev att många som annars inte kunnat delta i utställningen nu kom med. De som fick de högsta belöningarna (350 fr) har avstått 10 % av sina pris, medan de som inte fått pris bara lagt ut 6 ā 7 fr var."
[29] I Wiirttemberg har 1.629 kommuner av 1.910 kommunal egendom. De ägde 1863 över 800.000 tunnland jord. I Baden har 1.256 kommuner av 1.582 kommunal jord; 1884-1888 hade de gemensam odling av 100.000 tunnland åkermark och 550.000 tunnland skog, d.v.s. 46 % av skogsarealen. I Sachsen är 39 % av arealen kommunal besittning (Schmollers Jahrbuch, 1886, s 359). I Hohenzollern ägs nära två tredjedelar av all ängsmark av bykommunerna, och i Hohenzollern-Hechingen 41 % av all jordegendom (Buchenberger, Agrarwesen, vol I, s 300).
[30] Se K Bücher, som i ett särskilt kapitel, som är tillagt till Laveleyes Ureigenthum, samlat allt material om bykommunen i Tyskland.
[31] K Bücher, ibid, ss 89, 90.
[32] Om denna lagstiftning och de många hinder som lades i vägen i form av byråkratpedanten och övervakning, se Buchenbergers Agrarwesen und Agrarpolitik, bd II, ss 342-363 och s 506, not.
[33] Buchenberger, a a, bd II, s 510. De Kooperativa Jordbrukarnas Förbund omfattar 1.679 föreningar. I Schlesien har nyligen 26.000 tunnland jord dränerats av 73 föreningar; i Bayern finns 1.715 sammanslutningar för dränering och bevattning.
[34] Se Tillägg XII.
[35] För Balkanhalvön se Laveleyes Propriété primitive.
[36] Fakta om bykommunen, som upptar nära hundra band (av 450) av denna undersökning, har samlats och sammanfattats i ett utmärkt ryskt verk av "V.V.", Bondekommunen (Krestianskaya Obschina), S:t Petersburg 1892, som bortsett från dess teoretiska värde är en faktarik handbok i ämnet. Denna undersökning har också gett upphov till en rik litteratur, där bykommunfrågan för första gången lyfts upp från en allmänt abstrakt nivå och förts fram till en grund av tillförlitliga detaljerade fakta.
[37] Lösen skulle betalas med en ärlig summa under fyrtionio är. Allteftersom åren gick och största delen blev betald, blev det allt lättare att lösa ut de mindre återstoderna, och då varje lott kunde lösas ut för sig, drog köpmän, som köpt jord av utarmade bönder för halva värdet, fördel av denna bestämmelse. En lag utfärdades sedan för att göra slut på sådana köp.
[38] "V.V." har i sin Bondekommunen samlat alla fakta om denna rörelse. Om södra Rysslands snabba utveckling och automatisering inom lantbruket kan engelska läsare finna upplysningar i konsulatrapporterna (Odessa, Taganrog).
[39] I några fall gick de tillväga med stor försiktighet. I en by började de med att slå samman all ängsmark, medan bara en liten del av åkerjorden (omkr fyra tunnland per person) blev kommunal. Senare, 1862-1864, utsträcktes systemet, men först 1884 infördes fullständig kommunalbesittning. - V.V:s Bondekommunen, ss 1-14.
[40] Om mennonitbykommunen, se A Klaus, Våra kolonier (Nashi Kolonii), S:t Petersburg 1869.
[41] Sådan kommunodling existerar i 159 byar av 195 i Ostrogozhsk- distriktet; i 150 av 187 i Slavyanoserbsk; i 107 bykommuner i Alexandrovsk, 93 i Nikolajevsk, 35 i Elisabethgrad. I en tysk koloni sker sådan odling för att betala en kommunal skuld. Alla deltar i arbetet, fastän skulden bara berör 94 husfäder av 155.
[42] En förteckning på sådana arbeten som kom till zemstvo-statistikernas kännedom finns i V.V:s Bondekommunen, ss 459-600.
[43] I guvernementet Moskva företogs experimentet vanligen på det fält som reserverats för nämnda kommunodling.
[44] Flera exempel på sådana och liknande förbättringar nämndes i Officiella Budbäraren 1894, nr 256-258. Föreningar mellan "hästlösa" bönder börjar också förekomma i södra Ryssland. Ett annat intressant exempel är de i sydvästra Sibirien uppväxande talrika kooperativa mejerierna för tillverkning av smör. I hundratal spred de sig i Tobolsk och Tomsk, utan att någon visste varifrån initiativet till rörelsen kom. Det kom från de danska kooperatörerna, som brukade exportera sitt eget smör av bättre kvalité och för eget bruk i Sibirien köpa smör av sämre kvalité. Efter flera års handelsutbyte införde de mejerier där. Nu har ur deras ansträngningar en stor exporthandel vuxit fram.