Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det har i föregående kapitel antytts, att just barbarernas benägenhet för fred och inte alls deras förmodade krigiska lynne blev orsak till att de längre fram kom att behärskas av en grupp krigiska hövdingar. De beväpnade brödraskapen erbjöd givetvis fler tillfällen att bli rik än vad jordbrukssamhällena kunde ge dem som brukade jorden.[1] Ännu idag hör vi då och då talas om beväpnade människor som samlas för att skjuta ner matabeler och ta ifrån dem deras boskapshjordar fast matabelefolket bara vill ha fred och är redo att köpa den för ett högt pris. Forna tiders scholæ var säkerligen inte mer samvetsömma än deras motsvarigheter i våra dagar. På detta sätt skaffade man sig boskapshjordar, järn (som på den tiden var mycket dyrt)[2] och slavar; och trots att det mesta av bytet gick åt genast på de enorma gästabud som den episka poesin har så mycket att berätta om, lades alltid en grundplåt till en kommande förmögenhet. Det fanns gott om öde områden och det var ingen brist på folk som kunde odla upp dem, om de bara fick några kreatur och redskap. Hela byar som ödelagts av mjältbrand, farsoter, eldsvåda eller överfall, låg övergivna av sina invånare som sökt sig till nya boplatser. Sådant ser man ännu idag i Ryssland. Och om någon av de väpnade brödraskapens hirdmän erbjöd bönderna lite boskap att börja med, litet järn till en plog eller en färdig plog, sitt beskydd mot överfall och några års skattefrihet tills de kunde börja betala tillbaka sin skuld, bosatte de sig på landområdet. Och när dessa kolonister trots felslagna skördar, översvämningar och sjukdomar började kunna betala av på skulden, hamnade de i ett tjänsteförhållande till områdets skyddsherre. Det var utan tvivel på det sättet som man började samla privata förmögenheter, och makt följer alltid med rikedom.[3] Och dock, ju mer vi fördjupar oss i denna period - 500- och 600-talen - desto tydligare ser vi att det förutom rikedom och militärmakt behövdes ännu en faktor för att grunda minoritetens makt. Det var ett element av lag och rätt, en majoritetens önskan att få leva i fred och att trygga det de ansåg vara rättvisa, som två ā trehundra år senare gav krigshövdingarna - kungar, hertigar, knäser o.d. - den makt de strävade efter. Uppfattningen om rättvisan som en vedergällning lika för lika, vilken vuxit fram på klanstadiet, löpte nu som en röd tråd genom nybildade institutioners historia och blev ännu mer än militära och ekonomiska orsaker den grund som kungarnas och feodalherrarnas myndighet byggde på.
Tvister inom stammen klarade man av lätt enligt den ordning som skildrades i föregående kapitel. Men om fejder bröt ut, trots alla försök att avstyra dem, mellan två stammar eller två stamförbund,[4] låg svårigheten i att finna en medlare eller "domfinnare", vars avgörande på grund av hans opartiskhet och hans kännedom om den äldsta lagen kunde antas av båda parterna. Svårigheten var desto större som sedvanelagen för olika stammar och förbund varierade beträffande ersättningen i varje särskilt fall. Det blev därför brukligt att ta domfinnaren från sådana familjer eller stammar som var ansedda för att äga den urgamla lagen i dess rena form, att vara bevandrade i visor, triader, sagor etc., genom vilka man memorerade lagen och förde den vidare; och att bevara lagen på detta sätt blev ett slags konst, ett "mysterium", som inom vissa familjer upprätthölls noga från släktled till släktled. Sålunda brukade på Island och i andra skandinaviska länder en lövsögmathr på varje Allthing eller folkförsamling ur minnet läsa upp hela lagen för att undervisa församlingen; och på Island fanns det, som bekant, en särskild klass av män, som på grund av sin kännedom om urgamla rättsbruk åtnjöt stort anseende som domare.[5] Vidare berättar ryska historiska källor att några stammar i nordvästra Ryssland på grund av inre oroligheter vänt sig till nordiska väringar med uppmaning att bli deras domare och hövdingar för deras scholæ; och eftersom under de båda följande seklen knäserna eller hertigarna alltid valdes ur samma nordiska familj, måste vi anta att slaverna förlitade sig på nordbornas lagkännedom och förmåga att göra lagen respekterad hos olika slaviska stammar. Härvid var användningen av runor för upptecknande av gamla sedvänjor en fördel för nordborna; men i andra fall finns det tecken på att stammens "äldsta" gren, den förmodade modergrenen, fick biträda domarna, och dess utslag blev avgörande;[6] ännu senare finns det en tendens att ta domfinnaren bland det kristna prästerskapet, vilket då ännu hyllade kristendomens nu glömda grundsats, att vedergällning inte är någon handling av rättvisa. Vid denna tid var de kristna kyrkorna tillflyktsplatser för dem som flydde undan blodshämnd, och prästerna uppträdde gärna som medlare i brottmål, varvid de alltid motsatte sig klanperiodens gamla grundsats: liv för liv och sår för sår. Ju mer vi alltså studerar urgamla samhällsinstitutioner, desto svagare blir skälen för den militära teorin om överhetens ursprung. Även den makt som senare blev en källa till förtryck verkar tvärtom ha haft sitt ursprung i massornas fredlighet.
I alla händelser gick freden, som ofta belöpte sig till halva gottgörelsesumman, till folkförsamlingen, och från urminnes tider brukade den användas till allmännyttiga ändamål och till försvaret. Den används ännu för samma syfte (uppbyggande av försvarstorn) hos kabylerna och vissa mongolstammar, och vi har direkta bevis för att flera århundraden senare domstolsböterna i Pskov och flera franska och tyska städer fortfarande användes för att reparera stadsmurarna.[7] Det var därför naturligt att böterna anförtroddes åt domfinnaren, som i sin tur var förpliktigad att underhålla den krigar-scholæ som sörjde för områdets försvar och att verkställa domar. Detta blev allmän sed under sju- och åttahundratalen, även när domfinnaren var en biskop. Man hade alltså sått ett frö till en förbindelse mellan vad vi idag skulle kalla den dömande och den verkställande myndigheten. Men hertigens eller konungens befogenhet var strängt begränsad till dessa uppgifter. Han var ingen härskare över folket - eftersom högsta makten ännu låg hos folkförsamlingen - och inte ens en befälhavare för folkmilisen; när folket grep till vapen, tågade de under en särskild anförare, som också var vald och som inte var underordnad utan jämlik med kungen.[8] Kungen var herre endast på sitt enskilda område. I själva verket betydde på barbarspråken ordet konung, koning eller cyning, liksom det latinska rex, bara en tillfällig ledare eller hövding för en skara män. Befälhavaren på en vikingaflotta eller t.o.m. på ett enstaka vikingaskepp var också en konung, och ännu idag kallas ledaren vid fisket i Norge not-kong - "nätens kung".[9] Den senare vördnaden gentemot kungens person fanns ännu inte då. Den rådande uppfattningen måste genomgå en kraftig förändring under det dubbla inflytandet av kyrkan och den romerska rätten innan man började se på kungen som en helig person.
Det hör dock inte till vår uppgift att redogöra för regeringsmaktens utveckling hela vägen från den början vi har antytt. Historiker som Mr och Mrs Green för England, Augustin Thierry, Michelet och Luchaire för Frankrike, Kaufmann, Janssen, W Arnold och även Nitzsch för Tyskland, Leo och Botta för Italien, Byelaeff, Kostomaroff och deras efterföljare för Ryssland och många andra har redan täckt detta ämne helt och hållet. De har visat hur befolkningar som en gång varit fria och bara åtagit sig att "föda" en del av sina krigiska försvarare så småningom blev sina beskyddares trälar; hur beroendet av kyrkan eller av en feodalherre blev ett nödtvång för en friboren; hur varje herremans och biskops slott blev ett rövarnäste - kort sagt hur feodalismen infördes - och hur korsfararna genom att frige de livegna som tog korset gav det första uppslaget till folkets befrielse. Allt detta behöver inte upprepas här, vår huvuduppgift är att studera massornas konstruktivitet i deras inbördes-hjälp-inrättningar.
Vid en tidpunkt när de barbariska folkens frihet verkade vara på väg att gå under och Europa, som var behärskat av tusentals småtyranner, närmade sig det teokratiska eller despotiska statsskick som efterträtt barbarstadiet i föregående civilisation, eller tillståndet i de barbarmonarkier som ännu existerar i Afrika, tog livet i Europa plötsligt en annan vändning. Utvecklingen blev någonting liknande de grekiska städernas i forntiden. Med en nästan ofattbar enighet som länge varit oförklarlig för historikerna började stadssamhällena ända ner till de minsta köpingarna att skaka av sina världsliga och kyrkliga herrars ok. Den befästa byn trotsade länsherrens borg först med defensivt, sedan med offensivt motstånd och slutade med att förstöra den.
Rörelsen spred sig från ort till ort och omfattade snart varenda stad på Europas mark - på mindre än hundra ar hade fria städer vuxit upp längs Medelhavskusterna, vid Nordsjön, Östersjön, Atlanten, i Skandinaviens fjordar; vid Apenninernas, Alpernas, Schwartzwalds, Grampianbergens och Karpaternas fot; på Rysslands, Ungerns, Frankrikes och Spaniens slätter. Överallt samma uppror med samma grunddrag, samma utvecklingsskeden och samma resultat. Varhelst människor fann eller väntade sig att finna skydd bakom sina stadsmurar, upprättade de sina "edsförbund", "brödraskap" och liknande för att i enighet kämpa sig fram till samma mal och inledde så ett nytt liv av inbördes hjälp och frihet. Detta med sådan framgång att de inom tre- till fyrahundra är förändrat Europas utseende, fyllt området med vackra, storslagna byggnader, som man sedan dess inte sett maken till i fråga om skönhet och karaktärsfullhet och som uttryckte andan i ett fritt förbund av fria män. De skänkte de följande släktleden alla de konst- och näringsgrenar som var moderna civilisation med alla dess resultat och framtidslöften enbart vidareutvecklat. Och om vi nu letar efter de krafter som givit dessa storslagna resultat, finner vi dem - inte i några enstaka hjältars skaparkraft, inte i några storstaters organisation eller i några härskares duglighet, utan under detta ligger en fortsatt utveckling av samma inbördes hjälp som varit verksam i bykommunen, och som under medeltiden äter väcktes till liv och styrka genom en ny sammanslutningsform, inspirerad av samma anda, men bildad efter en ny modell - skråna.
Feodalismen medförde, som bekant, inte nödvändigtvis en upplösning av bysamhället. Fast feodalherren hade tvingat bönderna att tjäna honom och tillskansat sig sådana rättigheter som förr tillkommit bykommunen ensam (skatter, ständig äganderätt till jorden, arvs- och äktenskapslösen), hade bönderna ändå lyckats bevara samhällets två grundrättigheter: det gemensamma jordägandet och den egna rättsskipningen. När en kung förr i tiden sände en fogde till en by, tog bönderna emot honom med blommor i ena handen och vapen i den andra och frågade vilken lag han ämnade tillämpa: den han fann i byn eller den han förde med sig. I det förra fallet räckte de honom blommorna och tog emot honom i byn, i det senare fallet drev de bort honom.[10] Under den här perioden tog de emot kungens eller feodalherrens ombud, som de inte vågade avvisa; men de upprätthöll folkförsamlingens jurisdiktion och utnämnde själva sex, sju eller tolv domare, som tjänstgjorde som medlingsmän och domfinnare tillsammans med feodalherrens domare inför folkförsamlingen. I de flesta fallen återstod det bara för ombudet att bekräfta domen och ta upp den traditionella freden. Den ovärderliga rätten till egen lagskipning, som då innefattade egen förvaltning och egen lagstiftning, hade bibehållits under alla stridigheter; och inte ens de rättslärda som omgav Karl den store kunde avskaffa den, utan måste ge den sin bekräftelse. Samtidigt behöll folkförsamlingen sin bestämmanderätt i allt som angick samhället och krävde (som Maurer visat) ofta lydnad av feodalherren själv i frågor som rörde jordägande. Feodalismen kunde inte bryta dess motstånd, bysamhället stod emot; och när nordmännens, arabernas och ungrarnas infall under 800- och 900-talen hade visat att krigarnas scholæ inte räckte till för att skydda landet, började man allmänt över hela Europa att befästa byarna med stenmurar och fästningar. Tusentals befästa centra växte fram ur bysamhällenas energi; och när de väl byggt upp sina murar och skapat ett gemensamt intresse i denna nya skyddsanordning - stadsmurarna - förstod de snart att de hädanefter kunde stå emot sina inre fiender, herremännen, likaväl som anfall utifrån. Ett nytt och självständigt liv började inom fästningsmurarna. Medeltidsstaden var skapad.[11]
Ingen historisk tid kan bättre illustrera massans skapande kraft än 900- och 1000-talen, då befästa byar och marknadsställen, såsom "oaser i feodalväsendets öken", lösgjorde sig från herrarnas ok och sakta började bygga upp den blivande stadsorganisationen; men tyvärr är det ont om historiska fakta just om denna tid; vi känner till resultaten, men vet föga om de medel som de uppnåtts genom. Under murarnas skydd erövrade och behöll städernas folkförsamlingar - antingen oberoende eller ledda av de främsta adels- och köpmansfamiljerna — rätten att välja sin militäre defensor och stadens överdomare eller åtminstone att välja mellan kandidaterna till denna befattning. I Italien skickade de unga kommunerna ständigt bort sina defensores eller domini och fördrev dem som vägrade gå. Samma sak skedde österut. I Böhmen deltog både rika och fattiga (Bohemicx gentis magni et parvi, nobiles et ignobiles) i valen;[12] medan de ryska städernas vyeche (folkförsamling) alltid själv valde sina hertigar - alltid ur samma rurikska familj - underhandlade med dem och fördrev sin knyaz (knäs), om han orsakat missnöje.[13] Samtidigt visade sig i de flesta väst- och sydeuropeiska städer en tendens att till defensor ta en biskop som staden själv valt ut; och det fanns så många biskopar som tog ledningen vid försvaret av städernas "immunitet" och frihet, att en mängd av dem efter sin död blivit respektive städers helgon och beskyddare. S:t Uthelred av Winchester, S:t Ulrich av Augsburg, S:t Wolfgang av Ratisbon, S:t Heribert av Köln, S:t Adalbert av Prag etc., samt en mängd abbotar och munkar blev på så sätt stadshelgon för sitt försvar av folkets rättigheter.[14] Och under sina nya, världsliga eller kyrkliga defensores lyckades borgarna uppnå fullt genomförd egen lagskipning och egen förvaltning för sina folkförsamlingar.[15]
Hela befrielseprocessen ägde rum genom en mängd oansenliga handlingar av hängivenhet för den gemensamma saken, som utfördes av män som kommit ur massorna - av okända hjältar, vilkas namn inte ens bevarats av historien. Den underbara rörelsen för Gudsfreden (treuga Dei), genom vilken massorna strävade att sätta stopp för adelsfamiljernas ändlösa familjefejder, utgick från de unga städerna på så sätt att biskoparna och borgarna försökte utsträcka till adelsmännen den fred de hade upprättat inom sina stadsmurar.[16] Redan under denna period utarbetade Italiens handelsstäder och särskilt Amalfi (som hade sina valda konsuler sedan 844 och bytte doger ofta under 900-talet)[17] den sedvanelag för sjöfart och handel som senare blev ett mönster för hela Europa; Ravenna utvecklade sin hantverksorganisation och Milano, som gjorde sin första revolution år 980, blev ett stort handelscentrum på grundval av näringsgrenar som åtnjutit fullt oberoende sedan 1000-talet.[18] Likadant var det med Brugge och Gent och flera franska städer, i vilka Mahl eller forum blivit en helt självständig institution.[19] Och redan då började man med konstnärlig utsmyckning av städerna med arkitekturverk som vi ännu beundrar och som vittnar om den tidens andliga rörelse. "Basilikorna byggdes om i nästan hela världen", skrev Raoul Glaber i sin krönika, och några av medeltidens skönaste byggnadsverk härstammar från denna tid: Jen underbara gamla kyrkan i Bremen byggdes under 800-talet, San Marco i Venedig fullbordades 1071 och den vackra domen i Pisa år 1063. Den andliga rörelse som fått beteckningen elvahundratalets renässans[20] och rationalism - reformationens förebud[21] - börjar under denna period, då de flesta städerna enbart var samlingar av små bysamhällen med murar omkring.
Emellertid behövdes, förutom bysamhällsprincipen, ännu ett element för att ge dessa växande frihets- och upplysningscentra den enhet i tanke och handling och den initiativförmåga som utgjorde deras styrka under 1100- och 1200-talen. Med den ökande mängden sysselsättningar, yrken och hantverk och med den växande handeln med fjärran länder uppkom behovet av någon ny sammanslutningsform, och detta nya element försågs man med genom skråna. Det har skrivits luntor om dessa föreningar, som under namn av skrån, gillen, brödraskap och druzhestva, minne, artels i Ryssland, esnaifs i Serbien och Turkiet, amkari i Georgien etc. nådde en så oerhörd utveckling under medeltiden och spelade en så viktig roll i städernas frihetssträvanden. Men det tog historikerna över sextio är att inse institutionens allmänna utbredning och verkliga natur. Först nu, när hundratals skråstadgar offentliggjorts och studerats och man klargjort deras förhållande till de romerska collegiæ och till tidigare sammanslutningar i Grekland och Indien,[22] kan vi med säkerhet påstå, att dessa brödraskap var en ny form som uppkommit ur samma princip som skapat gens och bysamhället.
Det finns inget som bättre belyser de medeltida brödraskapen än de tillfälliga gillen som bildades ombord på skepp. När ett hanseatiskt fartyg tillryggalagt sin första halva dagsresa efter det att det lämnat hamnen, samlade kaptenen (der Schiffer) besättning och passagerare på däck och höll, enligt en samtida skildring, följande tal:
" 'Då vi nu är utlämnade åt Guds nåd och vågorna', sade han, 'måste alla vara likvärdiga. Och då vi är omgivna av stormar, höga vågor, sjörövare och andra faror, måste vi upprätthålla en sträng ordning, för att vår resa ska få ett lyckosamt slut. Därför ska vi be böner för god vind och lycka och enligt sjölagen utnämna dem, som ska inneha domarsätena (Schöffenstellen).' Därpå valde besättningen ut en fogde och fyra scabini till att vara domare. Vid slutet av resan avgick fogden och scabini från sina ämbeten, vände sig till besättningen och sade: 'Vad som hänt ombord måste vi förlåta varandra och anse för dött (todt und ab sein lassen). Vad vi rätt dömt, var för rättvisans skull. Därför ber vi er alla i ärlig rättvisas namn att glömma all fiendskap, som någon kan nära mot den andre, och gå ed på salt och bröd att inte tänka på sådant. Om ända någon anser sig förorättad, måste han vädja till lantfogden och kräva rättvisa av honom före solnedgången.' När man gick i land överlämnade man kassan med fredsböterna till hamnfogden för utdelning bland de fattiga."[23]
Denna enkla skildring visar kanske bättre än något annat andan i medeltidens gillen. Liknande förbund uppstod överallt där en skara män - fiskare, jägare, resande köpmän, byggmästare eller bofasta yrkesmän - samlades för att göra gemensam sak. På ett skepp fanns alltid kaptenens befälsmyndighet, men för att det gemensamma företaget skulle sluta väl kom alla ombord, rika och fattiga, herrar och besättning, kapten och sjömän, överens om jämlikhet i sitt inbördes förhållande, att endast vara män, med plikt att hjälpa varandra och lösa eventuella tvister inför domare som valts av alla. Likadant var det när ett antal hantverkare - murare, timmermän, stenhuggare etc. - samlades för att bygga t.ex. en katedral: de tillhörde då alla en stad med dess politiska organisation, och var och en av dem tillhörde dessutom sitt eget skrå; men de förenades ytterligare av ett gemensamt företag, som de kände bättre än någon annan, och ingick så ett närmare men tillfälligt förbund; de grundade gillet för uppförande av katedralen.[24] Vi kan se samma sak än idag i det kabyliska įof:[25] kabylerna har sin bygemenskap; men ett sådant förbund är inte nog för alla politiska, affärsmässiga och personliga behov att sluta sig samman och den närmare sammanslutningen įof har införts.
Beträffande medeltidsgillets sociala egenskaper kan stadgarna hos vilket gille som helst tjäna som exempel. Om vi läser t.ex. i något gammalt danskt gilles skraa, finner vi först ett betonande av de allmänna broderliga känslor som måste råda i gillet; därefter följer regler för den egna rättsskipningen i händelse av tvist mellan två bröder eller en broder och en främling; och sedan uppräknas brödernas sociala skyldigheter. Om en broders hus brunnit ner, eller om han förlorat sitt skepp eller slitit ont på en pilgrimsfärd, måste bröderna komma till hans hjälp. Om en broder blir allvarligt sjuk, måste två bröder vaka vid hans säng tills han är utom fara, och om han dör måste bröderna begrava honom - en stor sak i dessa pestsjukdomarnas tider - och följa honom till kyrkan och till graven. Efter hans död måste de sörja för hans barn, om det visar sig nödvändigt; mycket ofta blir änkan syster i gillet.[26]
Dessa två huvuddrag kännetecknar varje brödraskap, vilket ändamål det än har bildats för. Medlemmarna visade alltid i ord och handling, att de betraktade varandra som broder och syster;[27] alla var jämlikar inför gillet. De hade en del "ägodelar" (kreatur, jord, byggnader, gudstjänstplatser eller kapital) gemensamt. Alla bröder lovade under ed att låta alla gamla fejder vila; och i stället för att ålägga varandra något löfte att aldrig mer råka i gräl stadgade de att ingen tvist skulle övergå till fejd eller gå till rättegång inför någon annan rätt än brödernas egen domstol. Och om en broder kom i rättstvist med en utomstående, kom de överens om att stå på hans sida i gott och ont; d.v.s. vare sig han anklagats på falska grunder för ett övergrepp eller verkligen var den skyldige, skulle de stödja honom och föra saken till ett fredligt slut. Så länge hans brott inte var lönnmord - i vilket fall han behandlades som en rättslös - hjälpte hans brödraskap honom.[28] Om den förorättades släktingar ville hämnas oförrätten genast genom att ge sig på brodern, försåg brödraskapet honom med en häst eller med en båt, ett par äror, en kniv och ett eldstål att användas på flykten; stannade han i staden, följde tolv bröder alltid med honom för att beskydda honom; och under tiden arbetade de på att nå en överenskommelse. De uppträdde inför rätta för att med ed styrka att hans uppgifter var riktiga, och om han befanns skyldig, tillät de inte att han råkade i svårigheter i brist på pengar och blev träl: de samlade gemensamt ihop ersättningssumman alldeles som gens hade gjort tidigare. Det var endast om en broder hade brutit sin tro mot skråbröderna eller mot andra människor som han uteslöts ur brödraskapet "med nidings namn" (tha scal han mæles af brödrescap met nidings nafn).[29]
Detta var grundtankarna i brödraskapen, som så småningom kom att behärska hela det medeltida livet. Vi känner till att det har funnits skrån bland alla möjliga yrken: gillen av livegna,[30] gillen av friborna och gillen av både trälar och friborna; gillen som kommit till för ett särskilt ändamål (en jakt-, fiske- eller handelsexpedition), och som upplösts när det nått sitt syfte; och gillen, som under sekler bevarats inom ett yrke eller en näring. Och allt eftersom livet fylldes av en större mångfald av syften, ökade i samma mån gillenas antal. Vi hittar inte enbart köpmän, hantverkare, jägare och bönder sammanslutna i gillen, utan det har även existerat gillen av präster, målare, skol- och universitetslärare, gillen för att uppföra passionsspel, för att bygga en kyrka, för att tränga in i en viss konst- eller yrkesskolas "mysterier" eller för en speciell förströelse - även gillen bland tiggare, skarprättare och fallna kvinnor, och samtliga dessa gillen med egen lagskipning och med inbördes hjälp.[31] För Rysslands del har vi klara bevis för att "Rysslands uppkomst" lika mycket var ett verk av dess fiskar-, jägar- och köpmanna-artels som av de koloniserande bysamhällena, och i denna dag är landet fyllt av artels.[32]
Dessa korta anmärkningar visar hur fel de har som har hävdat att den ärliga högtiden är det väsentligaste i hela gillesinstitutionen. Dagen för den gemensamma måltiden var alltid dagen (eller morgonen) för valet av åldermän, för överläggning om ändringar i stadgarna och mycket ofta för dömande av tvister som uppstått mellan bröder,[33] eller för förnyat lydnadslöfte till gillet. Den gemensamma måltiden, liksom den forna stamförsamlingens festmåltid - Mahl eller malum - eller burjätens aba eller byfesten eller skördefesten, var helt enkelt en bekräftelse på brödernas vänskap. Den symboliserade den tid då klanen ägde allt gemensamt. Åtminstone under den dagen tillhörde allt alla; alla satt vid samma bord och delade samma mål. Även långt senare hade man kvar seden att fattighjonet på ett gilles fattighus i London denna dag satt sida vid sida med den rike åldermannen. Beträffande den skillnad vissa forskare trott sig finna mellan det gamla saxiska "frith guild" och de s.k. "sociala" eller "religiösa" gillena - så var alla gillen "frith guilds" i ovannämnda betydelse,[34] och alla var religiösa i den bemärkelse som ett bysamhälle eller en stad som stod under ett visst helgons beskydd var social eller religiös. Det faktum att gillesinrättningen fått en så kraftig utbredning i Asien, Afrika och Europa, att den existerat i tusentals år och alltid uppträtt på nytt, när likartade förhållanden kallat den till liv, visar att gillet var mycket mer än ett måltidssällskap eller en begravningsklubb eller en sammanslutning för kyrkbesök en viss dag. Det motsvarade ett behov som var djupt rotat i människonaturen, och det förkroppsligade mycket av det som senare staten med sin byråkrati och polis velat åstadkomma och mer än det. Det var ett förbund för inbördes bistånd "med råd och dåd" under alla förhållanden och i livets alla skiften, och det var en inrättning för att skipa rättvisa - med den skillnaden jämfört med staten, att vid alla dessa tillfällen ett mänskligt, ett broderligt element ersatte den formalism som är utmärkande för statens ingripande. Till och med när gillesbrodern stod inför gillets domstol, hade han att svara inför män som kände honom och som förut stått honom nära i det dagliga arbetet, vid den gemensamma måltiden, vid brödraplikternas utövande: män som var hans jämlikar och bröder, inte lagteoretiker eller representanter för någon annans intressen.[35]
Det var naturligt att en inrättning som sa väl tillgodosåg ett kollektivt behov utan att beröva individen hans initiativ uppvisade en allt mer markerad utbredning, tillväxt och styrka. Svårigheten var bara att finna en form för ett förbund mellan gillesföreningarna utan att inkräkta på bykommunernas förbund och att samordna dem alla till ett harmoniskt helt. Och när man funnit denna förbundsform och en rad gynnsamma omständigheter gjort att städerna kunde hävda sitt oberoende, ingick de detta förbund med en samstämmighet som måste väcka beundran till och med i värt århundrade med järnvägar, telegraf och boktryckarkonst. Hundratals privilegiebrev finns bevarade i vilka städerna fått sin frihet inskriven, och samma grundtankar går igen i alla - även om det finns olikheter i detaljerna, som beror på frihetens mer eller mindre fullständiga genomförande. Staden organiserade sig som ett förbund av både små bykommuner och gillen.
"Alla de, som tillhör stadens brödraskap", heter det i ett frihetsbrev, givet 1188 åt borgarna i Aire av Philippe, greve av Flandern, "har med ed och tro lovat och bekräftat, att de vill hjälpa varandra som bröder i allt som är nyttigt och ärligt. Så att om någon begär en oförrätt mot en annan i ord eller i dåd, skall den, som blivit kränkt, inte taga hämnd, varken han själv eller hans folk... han skall klaga, och angriparen skall gottgöra sin förseelse enligt dom av tolv valda och till medlingsman utsedda domare. Och om den skyldige eller den förorättade efter tre gånger upprepad varning inte underkastar sig medlingsmännens dom, skall han uteslutas från stadens vänskap, som en ond man och menedare."[36]
"Var och en av kommunens män skall vara sin medsvärjare trogen och ge honom hjälp och rad enligt vad rättvisans bud säger honom", hävdar Amiens- och Abbévillebreven. "Alla skall efter förmåga hjälpa varandra inom kommunens gränser och inte finna sig i, att någon tar något från någon av dem eller tvingar någon att betala tribut" - läser vi i Soissons, Compičgnes, Senlis frihetsbrev och flera andra med samma innehåll.[37]
"Kommunen'', skrev Guilbert de Nogent, "innebär att man avger ett löfte om inbördes hjälp (mutui adjutorii conjuratio)... Ett nytt och avskyvärt ord. Därigenom blir de livegna (capite sensi) fria från all livegenskap; därigenom kan de endast dömas till lagligt bestämda böter för lagbrott; därigenom upphör de att vara tvingade till de avgifter livegna brukat betala."[38]
Samma befrielseväg svepte under 1100-talet över alla kontinentens delar och berörde både rika städer och de fattigaste köpingar. Och om, så vitt vi vet, de italienska städerna i regel först gjorde sig fria, är det sedan omöjligt att fastställa hur rörelsen spred sig. Oftast tog någon liten köping initiativet i sin trakt, och de stora stadssamhällena tog sedan den lilla stadens frihetsbrev till förebild för sina egna. Exempelvis antogs den lilla staden Lorris frihetsurkund av åttiotre städer i sydvästra Frankrike, och Beaumonts blev mönstret för över femhundra städer och köpingar i Belgien och Frankrike. Särskilda ombud skickades av städerna till deras grannar för att erhålla en kopia av deras charta, och författningen byggdes sedan på detta mönster. De nöjde sig dock inte alltid med att kopiera varandra: de skrev sin egen charta i enlighet med de medgivanden de fick av sina länsherrar; och resultatet blev, som en historiker anmärkt, att medeltidssamhällenas fribrev visar samma växling som den gotiska arkitekturen i deras kyrkor och katedraler. Samma ledmotiv i dem alla - katedralen symboliserar föreningen av kommun och gille i staden - och samma oändligt rika skiftning i detaljerna.
Den egna jurisdiktionen var kärnpunkten, och den innebar egen förvaltning. Men kommunen var inte endast en "autonom" del av staten - så dubbelbottnade ord hade ännu inte uppfunnits på den tiden - den var själv en stat. Den hade rätt att föra krig och sluta fred och att ingå förening och förbund med sina grannar. Den var suverän i egna angelägenheter och blandade sig inte i några andras. Den högsta politiska makten kunde fullständigt överflyttas på ett demokratiskt forum, såsom fallet var i Pskov, vars vyeche sände ut och mottog beskickningar, slöt fördrag, erkände eller avvisade furstar eller redde sig utan dem under dussintals år; eller också gavs den åt eller greps av en grupp köpmän eller adelsmän, som skedde i hundratals städer i Italien och Mellaneuropa. Principen förblev dock densamma: staden var en stat och - vad som kanske var ännu märkligare - när makten i staden gripits av en köpmans- eller adelsaristokrati, försvann för den skull inte levnadssättet i staden och vardagslivets demokratism: de var föga beroende av vad man kallar statens politiska författning.
Hemligheten med denna skenbara anomali ligger i det faktum att en medeltidsstad inte var en centraliserad stat. Under de första århundradena av sin tillvaro kunde staden knappast kallas en stat med avseende på den inre organisationen, för medeltiden visste inte mer om den moderna förvaltningscentraliseringen än om den moderna territoriella centraliseringen. Varje grupp hade sin del av suveräniteten. Staden var vanligen delad i fyra kvarter eller i fem till sju sektioner som utstrålade från en medelpunkt, så att varje kvarter eller sektion grovt sett motsvarade ett visst yrke eller en viss näring som dominerade där, men som ända beboddes av människor från olika socialgrupper och yrken - adelsmän, köpmän, hantverkare eller tom halvt livegna; och varje kvarter eller sektion utgjorde en helt självständig bildning. I Venedig var varje ö ett självständigt politiskt samhälle. Den hade sina egna organiserade näringsfång, sin egen handel med salt, sin egen rättsskipning och förvaltning, sin egen domstol; och att staden utnämnde en doge ändrade ingenting i enheternas inre oberoende.[39] I Köln var invånarna delade i Geburschaften och Heimschaften (viciniæ), d.v.s. granngillen, som härstammade från den frankiska tiden. Var och en av dem hade sin domare (Burrichter) och sina tolv valda domfinnare (Schöffen), sin fogde och sin greve eller befälhavare för lokalmilisen.[40] Londons historia före erövringen - säger Green - är "historien om en mängd smågrupper, utspridda över området inom murarna, var och en med sitt eget liv och sina egna inrättningar, gillen, religiösa kultplatser o.d. och som endast långsamt närmade sig ett municipalt förbund".[41] Och om vi tittar på de ryska städerna Novgorod och Pskov, som har annaler som är rika på detaljer, finner vi att varje sektion (konets) bestar av oberoende gator (ulitsa), av vilka var och en, fast den huvudsakligen var befolkad med hantverkare av ett visst yrke, även hade köpmän och jordägare bland sina invånare och var ett separat samhälle. Man hade gemensamt ansvar för alla medlemmar i de fall brott förekom, sin egen rättsskipning och förvaltning genom gatans ålderman (ulichanskiye starosty), sitt eget sigill och vid behov sitt eget forum; sin egen milis, liksom sina egna valda präster och sin egen livs- och handlingsgemenskap.[42]
Medeltidsstaden företer alltså ett dubbelt förbund: mellan alla hushåll små territoriella sammanslutningar - gator, församlingar, sektioner - och mellan individer yrkesvis edsförbundna gillen; den förra föreningen är en produkt av stadens ursprung i bysamhället, medan den andra är en nybildning som uppstått på grund av nya förhållanden.
Att trygga frihet, självständig förvaltning och fred var medeltidsstadens huvuduppgift; och som vi ska se när vi behandlat skråna, var arbetet dess grundval. Men "produktionen" upptog inte den medeltida ekonomens hela uppmärksamhet. Praktiskt lagd som han var, begrep han att "konsumtionen" måste tryggas för att stödja produktionen; och att förse "både fattiga och rika med tak och nödtorft" (gemeine notdurft und gemach armer und richer)[43] var grundprincipen för varje stad. Det blev totalförbud för inköp av mat och andra nödvändighetsvaror (kol, ved, etc.), innan de bjudits ut på torget, eller under specialvillkor som andra var uteslutna från - preempcio med andra ord. Allt måste föras till torgs och utbjudas där till allmänheten tills klockringning gav tecken att torghandeln skulle upphöra. Då först kunde minuthandlaren köpa återstoden, och även hans vinst fick enbart vara en "hederlig vinst".[44] Dessutom var det så att när en bagare efter torgets stängning köpte säd till partipris, hade varje medborgare rätt att för eget bruk fordra en del av spannmålen (omkring ett halvt kvarter) till samma pris, om han gjorde det innan köpet avslutats; och samma rätt tillkom i sin tur också varje bagare, om en borgare köpt spannmål för återförsäljning. I det första fallet skulle säden när dess tur kom bara föras till stadskvarnen för att malas för ett bestämt pris, och brödet kunde bakas i four banal eller kommunens ugn.[45] Om således nöd hemsökte staden, drabbades alla mer eller mindre; men bortsett från landsolyckor behövde, så länge fria städer existerade, ingen av invånarna dö av svält, vilket tyvärr inträffar alltför ofta nu för tiden.
Sådana bestämmelser tillhör emellertid senare perioders stadsliv, medan i äldre tid staden själv inköpte livsmedelsförråd för medborgarnas räkning. Handlingar som nyligen publicerats av Gross talar ett tydligt språk och för honom med rätta till slutsatsen att livsmedelslaster köptes upp i stadens namn av vissa av stadens ämbetsmän och sedan fördelades bland de handelsidkande borgarna, vilka inte tilläts köpa i hamnen landade varor, såvida inte stadsmyndigheterna vägrat köpa dem. "Detta synes", tillägger han, "ha varit allmänt bruk i England, Irland, Wales och Skottland."[46] Ännu under 1500-talet finner vi att gemensamma sädesuppköp gjordes för "bekvämligheten och förtjänsten i allting för Londons stad och råd och för alla borgare och bebyggare av densamma, så mycket som till oss står" - som mayorn skrev år 1565.[47] I Venedig låg, som bekant, all spannmålshandel i stadens händer, och då "kvarteren" mottog säden från importbyrån, måste de till varje medborgares hus sända den andel som tillkom honom.[48] I Frankrike inköpte staden Amiens salt och utminuterade det bland borgarna till inköpspris,[49] och ännu ser man i många franska städer les halles som fordom varit municipallager för säd och salt.[50] I Ryssland har man haft denna sed i Novgorod och Pskov.
Hela detta förhållande med kommunuppköp för borgarnas räkning och formerna för desamma verkar inte ha uppmärksammats tillräckligt av denna periods historiker; men här och där hittar man detta belyst med intressanta exempel. Bland Gross dokument finns en förordning från Kilkenny från ar 1367, av vilken vi lär oss hur varupriserna bestämdes. "Köpmän och skeppare", skriver Gross, "måste under ed uppge varornas inköpspris och transportkostnader. Sedan nämnde stadens mayor och två förståndiga män det pris, till vilket varorna fick säljas." Samma lag gällde i Thurso för köpgods som fraktades "till sjöss eller till lands". Detta sätt att "nämna priset" motsvarar så väl de medeltida begreppen om handel, att det torde varit allmänt. Prisets bestämmande av tredje person var ett gammalt bruk; och för all omsättning inom staden var det säkerligen en utbredd sedvänja att lämna prissättningen åt "förståndiga män" - åt en tredje part - och inte åt säljaren eller köparen. Men denna sedvänja för oss ännu längre tillbaka i handelns historia - nämligen till en tid da råvaruhandel idkades av hela staden och köpmännen enbart var stadens ombud eller fullmäktige för avyttrandet av de varor som staden exporterade. En förordning från Waterford, som också offentliggjorts av Gross, säger, "att allt slags köpegods, vad det så vara månde... skall köpas av Mayor och Baihffs, som är kommunuppköpare för innevarande tid, och skall samma fördelas på alla friborna i staden (fria borgares och bebyggares egendom undantagen)". För att förklara denna förordning måste vi förutsätta att stadens yttre handel sköttes av dess agenter. Vi har dessutom klara bevis för att så varit fallet i Novgorod och Pskov. Det var det suveräna Novgorod och det suveräna Pskov som sände sina köpmanskaravaner till fjärran land.
Vi vet också att skråna i nästan alla medeltidsstäder brukade in corpore köpa de råvaror de behövde och sälja de färdiga produkterna genom sina tjänstemän, och det är knappast möjligt att inte detta bruk sträckt sig till den yttre handeln - i synnerhet som vi vet att ända fram till 1200-talet dels alla en stads köpmän utanför staden ansågs gemensamt ansvariga för skulder som en av dem åsamkat sig, och dels att hela staden fick ansvara för varje i staden boende köpmans skulder. Först under 1100- och 1200-talen ingick städerna vid Rhen särskilda fördrag som upphävde denna ansvarighet.[51] Och slutligen har vi det märkliga Ipswich-dokumentet, utgivet av Gross, som visar att denna stads köpmansgille grundats av alla som hade stadens fribrev och som önskade betala sin avgift ("sin hansa") till gillet, och att hela samhället samlats för att rådslå om att bättre vidmakthålla köpmansgillet och ge det vissa privilegier. Köpmansgillet i Ipswich förefaller alltså snarare som en kär av stadens fullmäktige än som ett vanligt privat gille.
Vid närmare betraktande visar sig alltså medeltidsstaden vara något mer än en politisk sammanslutning för att skydda en viss politisk frihet. Den var ett försök i större skala än bykommunen att stifta en förening till inbördes hjälp, för konsumtion och produktion och för samhälleligt liv överhuvudtaget utan att påtvinga människorna statens bojor, men med full frihet för skaparkraften inom varje individgrupp i konstarter, yrken, vetenskaper, handel och politisk organisation. I vad män detta försök lyckades, kommer att framgå av nästa kapitel, där vi undersöker arbetets organisation i medeltidsstaden och städernas förhållande till den kringboende bondebefolkningen.
[1] W Arnold påstår i sina Wanderungen und Ansiedelungen der deutschen Stämme, s 431, t.o.m. att hälften av nu odlingsbar jord i mellersta Tyskland måste ha röjts från 500-talet till 800-talet. Nitzsch (Geschicbte des deutschen Volkes, Leipzig 1883, vol I) är av samma åsikt.
[2] Straffsumman för stölden av en enkel kniv var 15 solidi och för järndelarna av en kvarn 45 solidi. (Se om detta ämne Lamprechts "Wirthschaft und Recht der Franken" i Raumers Historisches Taschenbuch, 1883, s 52.) Svärdet, spjutet och en krigares järnrustning hade ett värde av åtminstone tjugofem kor eller två år av en friborens arbete. Enbart ett harnesk värderades i den saliska lagen (Desmichels, cit av Michelet) till trettiosex skäppor vete.
[3] Hövdingarnas förmögenhet låg en lång tid huvudsakligen i deras jordegendom, som dels odlades av krigsfångar och dels oftast på uppgivet sätt. Om egendomens ursprung se Inama Sternegg, Die Ausbildung der grossen Grundherrschaften in Deutschland i Schmoller, Forschungen, bd I, 1878; F Dahn, Urgeschichte der germamschen und romanischen Völker, Berlin 1881; Maurer, Die Dorfverfassung; Guizot, Essais sur l'histoire de France; Maine, The Village Community; Botta, Histoire d'Italie; Seebohm, Vinogradov, J R Green etc.
[4] Se sir Henry Maines International Law, London 1888.
[5] Ancient Laws of Ireland, Introduction; E Nys, Études de droit international, 1896, s 86 f. Bland osseterna åtnjuter medlingsmännen från de äldsta byarna särskilt anseende (M Kovalevsky, Nutids sed och forntids lag, Moskva 1886, II, 217, på ryska).
[6] Man kan anta att denna uppfattning (besläktad med arvsuppfattningen) spelat en viktig roll i tidens liv; men forskningen har ännu inte tagit itu med ämnet.
[7] Det stadgades uttryckligen i S:t Quentins frihetsbrev av år 1002 att lösensumman för hus som skulle jämnas med marken på grund av brott tillföll stadsmurarna. Samma bestämmelse gällde för Das Ungeld i tyska städer. I Pskov var katedralen bank för böterna, och ur denna fond betalades utgifter för murarna.
[8] Sohm, Fränkische Rechts- und Gerichtsverfassung, s 23; även Nitzsch, Geschicbte des deutschen Volkes, I, 78.
[9] Se de förträffliga anmärkningarna angående detta ämne i Augustin Thierrys Lettre sur l'histoire de France, 7:de brevet. Barbarfolkens bibelöversättningar är ytterst upplysande på denna punkt.
[10] Dr F Dahn, Urgeschichte der germanischen und romanischen Völker, Berlin 1881, bd I, 96.
[11] Om jag alltså hyllar de av Maurer förfäktade åsikterna (Geschichte der Städteverfassung in Deutschland, Erlangen 1869), är det därför att han visat den sammanhängande utvecklingen från bysamhälle till medeltidsstad, och att endast hans åsikter kan förklara rörelsens universalitet. Savigny och Eichhorn och deras efterföljare har visat att de romerska municipiernas traditioner aldrig glömts bort fullständigt. Men de förbigår den bykommunperiod barbarerna genomlevde innan de fick städer. Varje mänsklig civilisations utveckling i Grekland, Rom eller Mellaneuropa har nämligen passerat samma stadier - stammen, bysamhället, den fria staden, staten - av vilka vart och ett framkommit på ett naturligt sätt ur det föregående. Naturligtvis gick föregående civilisations erfarenhet aldrig förlorad. Grekland (som självt påverkats av österländska kulturer) har påverkat Rom, och Rom har påverkat vår kultur; men var och en av dem hade samma utgångspunkt - stammen. Och lika litet var Europas medeltidsstäder (inklusive Skandinaviens och Rysslands) en fortsättning av de romerska städerna. De var en fortsättning av barbarernas bykommun, som till en viss grad påverkats av traditionen från de romerska städerna.
[12] M Kovalevsky, Modern Customs and Ancient Laws of Russia (Ilchester Lectures, London 1891, lecture 4).
[13] Det krävdes ihärdig forskning innan den s.k. udyelnyi-periodens karaktär blev klarlagd genom arbeten av Byelaeff (Berättelser ur ryska historien), Kostomaroff (Enväldets uppkomst i Ryssland) och särskilt professor Sergievitsch (Vyechen och fursten). Den engelske läsaren kan finna upplysningar om perioden i nyssnämnda arbete av M Kovalevsky, i Rambauds History of Russia och i en kort översikt i artikeln "Russia" i senaste upplagan av Chamber's Encyclopædia.
[14] Ferrari, Histoire des révolutions d'Italie, I, 257; Kalisen, Die deutschen Städte im Mittelalter, bd I, Halle 1891.
[15] Se G L Gommes förträffliga översikt om Londons folkförsamling (The Literature of Local Institutions, London 1886, s 76). I kungliga städer nådde dock folkförsamlingen aldrig det oberoende den ägde på andra håll. Moskva och Paris utsågs också av kungar och kyrka till den blivande kunglighetens vagga därför att man där inte hade urgamla folkförsamlingar som var vana att i alla ärenden uppträda suveränt.
[16] A Luchaire, Les communes franqaises: även Kluckohn, Geschichte des Gottesfriedens, 1857. L Sémichon (La paix et la tréve de Dieu, 2 bd, Paris 1869) har sökt framställa den kommunala rörelsen som framsprungen ur denna institution. Både treuga Dei och förbundet under Ludvig den tjocke mot adelsmännens plundringar och mot nordmännens angrepp var emellertid folkrörelser. Den ende historiker som omnämner det sista förbundet - det är Vitalis - beskriver det som en "folklig kommun" ("Considérations sur l'histoire de France" i vol IV av A Thierrys Oeuvres, Paris 1868, s 191 och not).
[17] Ferrari, I, 152, 263 etc.
[18] Perrens, Histoire de Florence, I, 188; Ferrari, a a, I, 283.
[19] A Thierry, Essai sur l'histoire du Tiers État, Paris 1875, s 414, not.
[20] F Rocquain, "La Renaissance au XII:e sičcle" i Études sur l'histoire de France, Paris 1875, ss 55-117.
[21] N Kostomaroff, "Rationalisterna i tolfte seklet" i hans Monografier och forskningar (på ryska).
[22] Intressanta fakta om gillenas allmänna utbredning förekommer i Two Thousand Years of Guild Life av J M Lambert, Hull 1891. Om det georgiska amkari, se S Eghiazarov, Gorodskiye Tsekhi ("Det transkaukasiska amkaris organisation") i det Kaukasiska Geografiska Sällskapets Handlingar, XIV, 2, 1891.
[23] J D Wunderers "Reisebericht" i Fichards Frankfurter Archiv, II, 245; cit av Janssen, Geschichte des deutschen Volkes, I, 355.
[24] Dr Leonard Ennen, Der Dom zu Köln, Historische Einleitung, Köln 1871, ss 46, 50.
[25] Se föreg kap.
[26] Kofod Ancher, Om gamle Danske Gilder og deres Undergång, Köpenhamn 1875. Stadgar för ett Knutsgille.
[27] Om kvinnors ställning i gillena, se Toulmin Smiths inl anm till hennes faders English Guilds. En av Cambridgestatuterna (s 281) av år 1503 har följande tydliga uttalande: "Detta stadgande är gjort med samtycke av alla bröder och systrar av Allhelgonagillet."
[28] Under medeltiden behandlades endast lönnmord som mord. Blodshämnd i öppet dagsljus var rättmätig; och dråp under gräl var inte mord när angriparen visade sig villig att ångra och gottgöra det onda han gjort. Tydliga spår av denna åtskillnad finns ännu i modern brottmålslagstiftning, särskilt i Ryssland.
[29] Kofod Ancher, a a. Denna gamla bok innehåller mycket som förbisetts av senare forskare.
[30] De spelade en viktig roll i de livegnas upprorsrörelser och förbjöds därför vid upprepade tillfällen under andra hälften av 800-talet. Naturligtvis blev konungens förbud en död bokstav.
[31] De italienska målarna under medeltiden var också organiserade i gillen, som senare blev konstakademier. Om den italienska konsten på denna tid visar så markerad skillnad mellan de olika skolorna i Padua, Bassano, Treviso, Verona etc., fast alla dessa städer befann sig under Venedigs välde, kom detta sig av - som J Paul Richter anmärker - att varje stads målare tillhörde ett särskilt gille som stod på god fot med gillena i andra städer men som förde en självständig tillvaro. Den äldsta kända gillesstadgan är Veronas, från 1303, men tydligen är denna kopierad från en mycket äldre stadga. "Broderligt understöd i alla slags trångmål", "gästfrihet mot främlingar, när de passerar genom staden, så att upplysning lämnas om allt som kan vara av intresse" och "förbindelse att lämna hjälp vid sjukdomsfall" är några av åliggandena för medlemmarna (Nineteenth Century, nov 1890 och aug 1892).
[32] De viktigaste arbetena om artels finns uppräknade under artikeln "Russia" i Encyclopædia Britannica, 9 uppl., s 84.
[33] Se t.ex. Cambridgegillenas texter hos Toulmin Smith (English Guilds), London 1870, ss 274-276), ur vilka det framgår att den "allmänna och förnämsta dagen" var "valdagen"; C M Clodis, The Early History of the Guild of the Merchant Taylors, London 1888, I, 45 etc. Om löftets förnyande, se jomsvikingasagan omnämnd i Pappenheims Altdänische Schutzgilden, Breslau 1885, s 67. Det är troligt att när förföljelsen mot gillena började, många av dem skrev in i sina stadgar enbart måltidsdagen eller sina fromma plikter och antydde gillets rättsliga uppgift endast i obestämda ordalag; denna uppgift upphörde emellertid inte förrän långt senare. Frågan "Vem skall bli min domare?" har ingen mening nu, sedan staten förbehållit rättsväsendets organisation åt sin byråkrati; men den hade en ursprunglig betydelse under medeltiden, speciellt som egen rättsskipning betydde egen förvaltning. Översättningen av det saxiska och danska "guild-brethren" eller "brödre" med det latinska convivii beror också på ovan antydda misstag.
[34] Se de förträffliga anmärkningarna om "frith guild" av J R Green och Mrs Green i The Conquest of England, London 1883, ss 229-230.
[36] Recueil des ordonnances de roi de France, XII, 562; cit av A Thierry i Considérations sur l'histoire de France, s 196, tolfte uppl.
[37] A Luchaire, Les Communes franįaises, ss 45-46.
[38] Guilbert de Nogent, De vita sua, cit av Luchaire, a a, s 14.
[39] Lebret, Histoire de Venise, I, 393; även Martin, cit av Leo och Botta i Histoire de l'Italie, fransk utg 1844, I, 500.
[40] Dr W Arnold, Verfassungsgeschichte der deutschen Freistädte, 1854, bd II, 227 f; Ennen, Geschichte der Stadt Köln, bd I, 228-229; även handlingar publicerade av Ennen och Eckert.
[41] Conquest of England, 1883, s 453.
[42] Byelaeff, Rysslands historia, vol II och III.
[43] W Gramich, Verfassungs- und Verwaltungsgeschichte der Stadt Würzburg im 13 bis zum 15 Jahrhundert, Würzburg 1882, s 34.
[44] När ett fartyg fört en last kol till Würzburg, fick under de första ätta dagarna kol endast köpas i minut, och varje familj hade endast rätt till femtio korgar fulla. Den återstående lasten kunde säljas i parti, men minuthandlaren fick endast göra sig en zittlicher profit, medan unzittlicher eller ohederlig vinst var strängt förbjuden (Gramich, a a). Samma i London (Liber albus, cit av Otschenkowski, s 161) och överallt för övrigt.
[45] Se Fagniez, Études sur l'industrie et la classe industrielie ā Paris au XIIIme et XIVme sičcle, Paris 1877, s 155 f. Det behöver knappt tilläggas att skatten på bröd och även på öl noggrant beräknades efter den kvantitet som kunde erhållas av en viss mängd säd. Amiens arkiv innehåller detaljerade beräkningar (A de Calonne, a a, ss 77, 93). Även Londons (Otschenkowski, Englands wirthschaftliche Entwickelung, Jena 1879, s 165).
[46] C Gross, The Guild Merchant, Oxford 1890, I, 135. Hans dokument visar att denna sed existerade i Liverpool (II, 148-150), Waterford i Irland, Neath i Wales och Linlithgow och Thurso i Skottland. Gross texter visar även att förvärven gjordes för utdelning inte bara bland handelsidkarna utan även "bland borgare och allmoge" (s 136, not), eller som Thursostadgan från 1600-talet lyder, för att "erbjudas åt köpmän, hantverkare och inbyggare i sagda stad, att de må få sin del av detsamma enligt deras behov och förmögenhet".
[47] The Early History of the Guild of Merchant Taylors, av Charles M Clode, London 1888, I, 361, tillägg X; även följande tillägg, som visar att samma förvärv gjordes 1546.
[48] Cibrario, Les conditions économiques de l'Italie au temps de Dante, Paris 1865, s 44.
[49] A de Calonne, La vie municipale au XVme sičcle dans le Nord de la France, Paris 1880, ss 12-16. År 1485 tillät staden en export till Antwerpen av en viss kvantitet säd, "då Antwerpens invånare alltid varit tjänstvilliga mot Amiens köpmän och borgare" (ibid, ss 75-77 och texter).
[50] A Babeau, La ville sous l'ancien régime, Paris 1880.
[51] Ennen, Geschichte der Stadt Köln, I, 491, 492, även texten.