Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
När vi nu går vidare till ett högre civilisationsstadium för att se vad historien kan berätta här, möts vi av idel kamp och stridigheter. Alla tidigare relationer verkar ha upplösts. Man ser stammar kämpa mot stammar, individer mot individer; och ur detta kaos av stridiga krafter stiger människosläktet delat i kaster, förslavat av despoter, splittrat i stater som hela tiden är beredda att förgöra varandra. Och med denna skildring av mänskligheten framför sig konstaterar den pessimistiske filosofen triumferande att krig och förtryck är människosläktets innersta natur; att mänsklighetens krigslystnad och rovdjursinstinkter måste tryckas ner av en stark auktoritet som tvingar fram fred och på så vis ger de få som har högre mål för ögonen tillfälle att skapa en bättre framtid åt människosläktet.
Och dock, när man mer noggrant undersöker människans vardagsliv under historisk tid - som har skett nyligen när ett antal forskare börjat fördjupa sig i våra tidigaste institutioners historia - visar det ett helt annat utseende. Om vi bortser från de flesta historikers förutfattade meningar och deras förkärlek för historiens dramatiska sidor, kan vi konstatera att de dokument som de vanligen stöder sig på ger en överdriven föreställning om kampens roll i människolivet och att de underskattar dess fredliga sidor. De klara och soliga dagarna försvinner bland alla stormar och oväder. Än idag lider de dokument som vi lämnar åt den framtida historieskrivaren i vår press, våra rättegångshandlingar, våra regeringsprotokoll och även i vår diktning och skönlitteratur av samma ensidighet. De för med grundlig noggrannhet vidare till eftervärlden skildringar av vartenda krig, varenda drabbning och skärmytsling, varje tvist och våldshandling, varje slag av mänskligt lidande; men de ger knappast någon uppfattning om de otaliga handlingar av hjälpsamhet och uppoffring som var och en känner till från sin egen erfarenhet, de tar knappast notis om det som utgör det väsentliga i vårt dagliga liv - våra sociala instinkter och vanor. Det är inte att undra på att bilden av det förflutna är så ofullständig. Forna tiders historieskrivare noterade också noga de små krig och olyckor som drabbat deras samtid; men de glömde alldeles bort massornas liv, fast massorna för det mesta ägnade sig åt fredligt arbete medan en liten minoritet förlustade sig med krig. Episka dikter, inskrifter på minnesmärken, fredsfördrag - nästan alla historiska dokument är av samma slag; de handlar om fredsbrott, inte om freden själv. Den mest välmenande historiker måste därför omedvetet föra vidare en förvriden bild av den tidsperiod han ägnar sig åt; och för att återställa de verkliga proportionerna mellan konflikt och samverkan måste vi nu ställa samman en massa små fakta och vaga antydningar som tillfälligtvis bevarats i historiens kvarlåtenskap; tolka dem med hjälp av jämförande etnologi och, sedan vi nu så länge enbart hört talas om det som skilt människorna åt, sten för sten rekonstruera de institutioner som har hållit ihop vårt släkte.
Man måste nu inom kort skriva om historien efter ett nytt mönster och då ta hänsyn till båda dessa tendenser i människans tillvaro och vilken betydelse de båda haft för utvecklingen. Under tiden kan vi utnyttja det väldiga förarbete som nu börjat ge klara konturer åt den andra, tidigare så förbisedda faktorn. Från de bättre kända perioderna i historien kan vi ur massornas liv hämta åtskilliga upplysningar om den roll som inbördes hjälp spelat under dessa perioder; och vi behöver inte ens gå så långt tillbaka som till egyptierna eller grekerna och romarna. Människosläktets utveckling har inte varit en obruten följd. Flera gånger har kulturen nått sin slutpunkt i ett område med en ras och börjat på nytt någon annanstans och bland andra raser. Men vid varje ny början har man utgått från klanen, alltså samma institution som vi träffade på bland de vilda folken. Om vi alltså nöjer oss med en undersökning av vår egen civilisation, som tog sin början i vår tideräknings första århundraden bland folkslag som romarna kallade "barbarer", kan vi följa hela utvecklingsskalan med början i gentes och med slutpunkten i vår egen tids institutioner.
Vetenskapen är ännu inte helt enig om de orsaker som för tvåtusen år sedan drev hela folkstammar från Asien till Europa och åstadkom den stora folkvandring som gjorde slut på det västromerska riket. Det finns en orsak som verkar ytterst trolig för geografen när han ser ruiner av folkrika städer i Centralasiens öknar eller följer fåror av nu försvunna floder och vidsträckta strandlinjer av sjöar som nu krympt till dammar. Det är uttorkningen: en uttorkning av ganska sent datum som ännu pågår med en hastighet som vi förr inte trodde möjlig.[1] Mot den var människan maktlös. När nordvästra Mongoliets och östra Turkestans invånare såg att vattnet övergav dem, hade de inget annat val än att flytta utför de breda dalgångarna ner till lågländerna och att tränga undan slättborna åt väster.[2] Stam efter stam vällde in i Europa och tvingade andra stammar att under århundradena hela tiden flytta åt väster och åt öster för att söka sig nya och mer eller mindre fasta boplatser. Under dessa flyttningar blandades raser med raser, urinvånare med de invandrande, arier med turanier, och det hade inte varit konstigt om, under den trängsel av folkslag som rådde i Europa och Asien, moderlandets samhällsinstitutioner fullständigt fallit i spillror. Men de föll inte i spillror; de anpassade sig hela tiden efter de nya levnadsförhållandena.
När teutonerna, kelterna, skandinaverna, slaverna och andra först kom i kontakt med romarna, befann sig deras samhällsordning i ett övergångsstadium. Klanförbunden, som grundade sig på ett verkligt eller antaget gemensamt ursprung, hade hållit ihop dem under flera årtusenden. Men dessa förbund tjänade sitt syfte endast så länge det inte fanns avskilda familjer inom gens eller klanen. Emellertid hade, som nämnts, den patriarkaliska familjen så småningom utvecklats inom klanerna, vilket i längden medförde privat förmögenhet och privat makt samt att båda delarna ärvdes. Barbarernas täta vandringar och de åtföljande krigen endast påskyndade gentes klyvning i familjer, medan stammarna skingrades och blandades upp med främlingar, vilket ytterligare bidrog till att upplösa de relationer som grundade sig på släktskap. Barbarerna hade alltså att välja mellan att se klanerna upplösas i lösa sammanslutningar av familjer där de rikaste, i synnerhet om de dessutom hade prästerlig eller militär rang, med tiden skulle få all makt eller att utveckla en ny organisationsform som grundade sig på någon ny princip.
Många stammar kunde inte stå emot: de upplöstes och var förlorade för historien. Men de mer livskraftiga lät inte söndra sig. De klarade provet och utvecklade en ny organisation - bysamhället - som höll ihop dem under de följande femton seklen och drygt det. Föreställningen om det gemensamma territoriet som förvärvats eller skyddats med gemensamma ansträngningar ersatte föreställningarna om ett gemensamt ursprung. De gemensamma gudarna förlorade så småningom sin egenskap av förfäder och fick en lokal anknytning. De blev gudar eller helgon för en viss ort; "landet" blev identiskt med dess invånare. Territoriella sammanslutningar ersatte de tidigare släktförbunden, och denna nya inrättning erbjöd många fördelar under rådande omständigheter. Familjens oberoende erkändes, ja t.o.m. betonades, då samhället avsade sig all inblandning inom familjens område; det enskilda initiativets frihet vidgades; bysamhället var i princip inte emot förbindelser mellan personer av olika härkomst och upprätthöll samtidigt den nödvändiga samverkan så länge det förmådde stå emot trollkarlars, prästers och krigares maktsträvanden. Det blev den framtida statens urcell, och hos många folkslag har bysamhället fortfarande kvar sin ursprungliga betydelse.
Alla är väl numera överens om att bysamhället inte var ett särdrag för slaverna eller ens för de gamla teutonerna. Det var förhärskande i England både under anglosaxisk och normandisk tid och levde delvis kvar till förra århundradet;[3] det låg till grund för det gamla skotska, irländska och walesiska samhället. I Frankrike hade man gemensamt jordägande och utdelning av åkerland genom byns folkförsamling från vår tideräknings början till Turgots dagar, vilken fann folkförsamlingarna "för bullersamma" och därför avskaffade dem. Det överlevde det romerska väldet i Italien och blomstrade åter upp efter romarrikets fall. Det var den vanligaste formen hos skandinaver, slaver, finnar (i pittäyä, och antagligen även i kihlakunta), hos kurer och liver. Det forntida och moderna, ariska och icke-ariska bysamhället i Indien är bekant genom sir Henry Maines epokgörande verk; och Elphinstone har beskrivit motsvarigheten bland afghanerna. Vi finner det också i den mongoliska oulous, den kabyliska thaddart, den javanesiska dessa, den malajiska kota eller tofa och under en mängd namn i Abessinien, Sudan, i det inre av Afrika, hos infödingarna i Nord- och Sydamerika, hos alla de små och stora stammarna på stillahavsöarna. Vi känner inte till någon människoras, någon nation, som inte haft ett bysamhälle under någon period. Redan detta faktum motsäger teorin om det europeiska bysamhället som en slaveriets skapelse. Det är äldre än slaveriet, och inte ens slaveriet var i stånd att krossa det. Det var en allmän utvecklingsfas, en naturlig frukt av klanorganisationen, åtminstone hos alla stammar som spelat eller ännu spelar någon roll i historien.[4]
Det var en naturprodukt, och det är därför otänkbart att alla dess former skulle vara helt likartade. I regel var det ett förbund mellan familjer som hade samma ursprung och ägde ett område gemensamt. Men hos en del stammar och under vissa omständigheter växte sig familjerna mycket talrika innan de fick avläggare i nya familjer; fem, sex eller sju generationer bodde under samma tak eller inom samma inhägnad med gemensamt hushåll och gemensam boskap och med gemensamma måltider vid samma härd. Man bildade då vad etnologin kallar "storfamilj" eller "odelat hushåll", något som ännu existerar i hela Kina, i Indien, i den sydslaviska zadruga och på sina håll i Afrika, i Amerika, i Danmark, i norra Ryssland och i västra Frankrike.[5] Hos andra stammar eller under andra förhållanden, som vi ännu inte känner till i detalj, antog familjen inte sådana proportioner; sonsönerna eller ibland sönerna lämnade hushållet så snart de ingått äktenskap och var och en bildade en ny, självständig cell. Men förenade eller var för sig, samboende eller spridda i skogarna, ingick familjerna i ett bysamhälle; flera byar förenades till stammar, och stammarna ingick förbund. Sådan var samhällsordningen hos de s.k. "barbarerna" vid deras bosättning i Europa.
Det krävdes en lång utveckling innan gentes eller klanerna erkände existensen av en patriarkalisk familj i en enskild hydda; men även efter detta erkännande hade klanen i regel inget personligt arv av egendom. De få saker som personligen tillhört individen antingen förstördes på hans grav eller brändes med honom. Bysamhället däremot erkände privat förmögenhet och dess ärftlighet inom familjen. Men som förmögenhet ansågs uteslutande lös egendom, såsom boskap, husgeråd och vapen samt boningshuset, vilket — "liksom allt som kan förstöras av eld" - tillhörde samma kategori.[6] Enskild jordegendom erkändes inte och kunde inte erkännas av bysamhället, och i regel erkänner det inte heller nu någon sådan. Jorden var stam- eller folktillhörighet, och bysamhället självt ägde sin del av stamtillhörigheten endast så länge stammen inte fordrade att den skulle lämnas tillbaka. Skogsröjning och uppodling av ängar verkställdes för det mesta av bysamhällena eller åtminstone av flera samarbetande familjer - alltid efter samhällets godkännande - och de röjda områdena innehades av varje familj under en tid av fyra, tolv eller tjugo år, varefter de ansågs som gemensamt, odlingsbart land. Enskilt ägande eller besittning "för all framtid" var lika oförenlig med bysamhällets lagar och bruk som med klanens, så det krävdes ett långvarigt inflytande av romersk rätt och av den kristna kyrkan, som snart tog upp de romerska rättsbegreppen, för att vänja barbarerna vid föreställningen om enskild jordegendom.[7] Men även sedan ständig jordbesittning blivit erkänd, förblev den enskilde jordägaren delägare i vidsträckta jordar, skogar och betesmarker. Dessutom ser vi ofta, särskilt i Rysslands historia, att när några familjer var för sig tagit i besittning jord som tillhört stammar som betraktats som främlingar, slöt de sig mycket snart samman och bildade ett bysamhälle, som i tredje eller fjärde mansåldern började åberopa gemensamt ursprung.
En hel rad institutioner som delvis ärvts från klanperioden uppstod på grundval av gemensam jordegendom under de sekler det tog att ombilda barbarsamhällena efter romerskt eller bysantinskt mönster. Bysamhället var inte enbart ett förbund för att trygga vars och ens andel i den gemensamma jorden, utan även en förening för gemensam odling, för inbördes hjälp i alla former, för skydd mot våld, för utveckling av vetande, av folklig samhörighetskänsla och av moralbegrepp; och varje ändring i rättsliga, militära, pedagogiska eller ekonomiska sedvänjor måste avgöras på byns, stammens eller stamförbundets folkförsamlingar. Bysamhället, som var en fortsättning av gens, ärvde alla dess funktioner. Den var universitets, mir - en värld i sig.
Gemensam jakt, gemensamt fiske, gemensam trädgårdsodling var vanliga drag hos de gamla gentes. Gemensamt åkerbruk blev en regel i barbarernas bysamhällen. Direkta bekräftelser av detta är visserligen sällsynta, och i den antika litteraturen har vi bara några sidor av Diodorus och Julius Cæsar om invånarna på de lipariska öarna, om en av de kelt-iberiska stammarna och om sueverna. Men det saknas inte bevis för att flera teutoniska stammar, frankerna och de gamla skottarna, irländarna och walesarna odlat jorden gemensamt.[8] Senare kvarlevor av detta bruk finns i mängd. Till och med i det fullkomligt romaniserade Frankrike var gemensamt åkerbruk vanligt för ca tjugofem år sedan i Morbihan (Bretagne).[9] Den gamla walesiska cyvar eller förbundet liksom det gemensamma odlandet av byhelgedomens jord förekommer bland kaukasiska stammar som berörts föga av civilisationen,[10] och liknande förhållanden möter oss ofta bland ryska bönder. Det är också bekant att många stammar i Brasilien, Mellanamerika och Mexiko brukat odla fälten gemensamt, och att samma bruk är utbrett bland malajstammar, i Nya Caledonien, hos en del negerstammar, etc.[11] Gemensamt bruk är så vanligt hos många ariska, turanska, mongoliska, neger-, indian-, malaj- och melanesiska folk, att vi måste anse det som en allmän form - fast inte den enda - för primitivt åkerbruk.[12]
Gemensam odling innebär inte nödvändigtvis gemensam konsumtion. Redan under klantillståndet ser vi ofta, att när båtar lastade med frukt eller fisk återvänder till byn, delas lasten mellan kojorna och "långhusen", som antingen bebos av flera familjer eller av ungdomen och tillagas för sig vid varje härd. Bruket att inta målen i en trängre krets av släktingar eller vänner dominerar alltså redan under klanperioden. Det blev det vanliga förfarandet under bysamhällets tid. Även den gemensamt sådda grödan delades vanligen mellan hushållen sedan en del magasinerats för gemensamt bruk. Traditionen från gemensamhetsmåltiderna hölls dock vid liv och varje högtidligt tillfälle, såsom fester till förfädernas ära, religiösa högtider, påbörjandet och avslutandet av arbetet på åkrarna, firades med en gemensam måltid. Även hos oss är skördefesten en livskraftig sedvänja. Å andra sidan och sedan fälten för länge sedan upphört att plöjas och sås gemensamt, fortsatte och fortsätter en hel del jordbruksarbete att utföras av samhället. En del av allmänningsjorden odlas ännu i många fall gemensamt, antingen för de fattigas räkning eller för att fylla samhällets magasin eller för de religiösa högtiderna. Bevattningskanalerna grävs och lagas gemensamt. Allmänningsängarna slås av samhället; och anblicken av ett ryskt byalag på höslåtter - där männen i tävlan går fram med lien och kvinnorna räfsar ihop gräset - hör till det mest hänförande man kan se; det visar vad mänskligt arbete kunde och borde vara. Höet delas då bland de enskilda hushållen, och naturligtvis får ingen ta hö från grannens stack utan hans tillstånd; men ett undantag från denna regel bland de kaukasiska osseterna är anmärkningsvärt. När göken ropar om våren och förkunnar att ängarna snart kommer att grönska, får var och en hämta från grannens stack det foder han behöver åt sin boskap. Gamla gemensamhetsvanor går alltså igen liksom för att bevisa hur otyglad individualism strider mot den mänskliga naturen.[13] När en europeisk resande går i land på någon liten söderhavsö och närmar sig en palmträdslund som lockat honom, upptäcker han till sin häpnad att de små byarna är förenade med vägar som byggts av stora stenar, ytterst bekväma för de oskodda infödingarna och liknande de schweiziska bergens "gamla vägar". Sådana vägar drogs av barbarerna genom hela Europa, och man måste ha rest i vilda, glest befolkade länder, långt från de större samfärdselvägarna, för att få en uppfattning om barbarsamhällets gigantiska arbete i den skogiga och sumpiga ödemark som Europa utgjorde för tvåtusen år sedan. Enskilda familjer hade, utan verktyg och svaga som de var, aldrig rått med det; ödemarken hade segrat över fåtalet. Men bysamhället, som arbetade gemensamt, fick bukt med vilda skogar, bottenlösa träsk och ändlösa stäpper. De enkla vägarna, färjorna, träbroarna som togs bort under vintern och återställdes när vårfloden var över, gärdena och byarnas pålvallar, jordfästena och de små tornen, med vilka området var överstrött - allt detta var barbarsamhällets verk. Och när ett samhälle blev för stort brukade det få en avläggare. Ett nytt samhälle växte upp en bit bort och på så sätt hamnade steg för steg skogarna och stäpperna under människans välde. De europeiska nationerna kom till under en sådan utflyttning av bysamhällen. Ännu idag utvandrar de ryska bönderna hela samhällen åt gången, om de inte är alldeles nerbrutna av elände, och de plöjer jorden och bygger sina hus gemensamt när de bosätter sig på Amurs stränder eller i Manitoba. Och när engelsmännen började kolonisera Amerika, gick de tillbaka till det gamla systemet; de bildade bysamhällen.[14]
Bysamhället var barbarernas viktigaste vapen i deras kamp mot en fientlig natur. Det var också det förbund de ställde mot det förtryck från de slugaste och starkaste, som så lätt kunde ha utvecklats under dessa oroliga tider. Den imaginäre "barbaren" - mannen, som strider och dödar av nyck - existerade lika lite som den "blodtörstige" vilden. Den verklige barbarens liv var tvärtom reglerat av institutioner som inrättats med hänsyn till vad som var bra eller dåligt för stammen eller stamförbundet, och de seder och bruk man upprättade fördes vidare från generation till generation i verser och visor, i ordspråk, sentenser och lärdomar. Vid närmare studium upptäcker vi allt mer hur fasta banden var som förenade människorna i bysamhället. Varje tvist som uppstod mellan två individer behandlades som samhällets sak - och t.o.m. en förolämpning i ord betraktades som en oförrätt mot samhället och dess förfäder. Den måste gottgöras genom bättring både inför individen och inför samhället;[15] och om en tvist slutade med strid och sår, behandlades en åskådare som passivt tittat på och inte medlat som om han själv tillfogat såren.[16]
Rättegångsordningen var genomsyrad av samma anda. Varje tvist togs först upp inför medlingsmän eller skiljedomare och avgjordes oftast av dem. Men om fallet var av svårare natur, kom det inför folkförsamlingen som måste "finna ett avgörande" och som utfärdade domen i villkorlig form; d.v.s. "slik ersättning ålades, om brottet kunde bevisas", och brottet måste bevisas eller bestridas genom att sex eller tolv personer under ed bekräftade eller förnekade vederbörandes skuld; om de båda parternas edsvurna vittnesmål motsade varandra, tog man till gudsdom. Denna rättegångsordning, som kom att gälla i mer än tvåtusen år i följd, visar hur starka banden var mellan samhällets medlemmar. Dessutom fanns ingen annan makt än folkförsamlingens moraliska auktoritet när det gällde att driva igenom dess beslut. Församlingens enda avskräckande medel var att förklara lagbrytaren fredlös, men också denna hotelse var tveeggad. Den som var missnöjd med domen kunde hota att överge stammen för att sluta sig till en annan - en allvarlig hotelse, som skulle kunna dra alla möjliga olyckor över den stam som varit orättvis mot en av sina medlemmar.[17] En vägran att acceptera ett riktigt domslut enligt sedvanerätten var helt enkelt omöjlig att tänka sig, som Henry Maine säger, eftersom "lag, moral och gärning" var oskiljaktiga då.[18] Samhällets moraliska auktoritet var så stor att ännu långt senare, när bysamhällena kom att lyda under feodalherrar, behöll de sin domsrätt; de tillät endast feodalherren eller hans ombud att "finna" ovan omtalade villkorliga dom enligt den sedvanelag han svurit att följa och att själv ta upp de böter (freden) som tilldömts samhället. Men under en lång period var feodalherren själv underkastad samhällets beslut i frågor som rörde den gemensamt ägda jorden, i de fall då han stod kvar som delägare. Även om han var adelsman eller präst, måste han lyda folkförsamlingen - Wer daselbst Wasser und Weid genusst, muss gehorsam sein (Den som här njuter vatten och bete måste lyda) var det gamla lagordet. Ännu sedan bönderna blivit livegna under feodalherren, måste han infinna sig vid folkförsamlingen när den kallade honom.[19]
I sin uppfattning av rättvisa skilde sig barbarerna inte mycket från vildarna. Även de menade att mord måste sonas med döden; att sår måste vedergällas med lika sår, och att den förorättade familjens plikt var att utföra sedvanelagens dom. Detta var en plikt mot förfäderna och måste utföras i fullt dagsljus och alltid helt öppet samt måste göras allmänt känt. Därför glorifierar sagorna och de episka dikterna på sina mest inspirerade ställen den handling som de betraktade som ett skipande av rättvisa. Gudarna själva grep in och såg till att hämnd utkrävdes. Dock strävar barbarernas rättsuppfattning å ena sidan att inskränka det antal personer som berörs av en rättsfejd och å andra sidan att ersätta blod-för-blod-principen med ett skadeståndssystem. Barbarernas lagböcker - som var samlingar av gällande lagbestämmelser vilka skrivits ner för domarnas räkning - "först tillät, sedan tillrådde och slutligen ålade" ersättning i stället för hämnd.[20] Ersättningen har dock fullkomligt missförståtts av dem som tagit den för ett slags böter och en carte blanche åt den rike att göra vad han behagade. Ersättningssumman (Wergeld), som var något annat än böter eller fred,[21] var vanligen så hög för alla slags aktiva förbrytelser, att den inte alls uppmuntrade till sådana. För mord översteg den vanligen all förmögenhet som mördaren kunde tänkas ha. "Arton gånger arton kor" är ersättningen hos osseterna, som inte kan räkna längre än till arton, medan den hos afrikanska stammar uppgår till 800 kor eller 100 kameler med deras ungar eller 416 får hos de fattigare stammarna.[22] I de flesta fallen kunde ersättningen överhuvudtaget inte betalas, utan mördarens enda utväg var att få den familj som utsatts för brottet att adoptera honom. Ännu idag existerar det en sed i Kaukasus, nämligen att när man har avslutat en fejd ska den skyldige med läpparna vidröra bröstet på stammens äldsta kvinna och på så vis bli en "dibroder" till alla män inom den förorättade familjen.[23] Hos flera afrikanska stammar måste han ge sin dotter eller syster till maka åt någon medlem av den familj som utsatts för brottet; hos andra stammar måste han gifta sig med den kvinna han gjort till änka; och i alla dessa fall blir han en verklig familjemedlem och kan göra sin mening gällande i alla viktiga frågor.[24]
Barbarerna saknade inte alls respekt för människoliv, de hade tvärtom ingen erfarenhet alls av de hemska bestraffningar som senare av världslig och kyrklig lag infördes under romerskt och bysantinskt inflytande. Ty om den saxiska lagen ganska frikostigt ådömde dödsstraff även för mordbrand och plundring, så gjorde Övriga barbarlagar det enbart för förräderi mot släkting eller vanhelgande av samhällets egendom såsom enda medel att blidka gudarna.
Allt detta är som synes motsatsen till barbarernas påstådda "moraliska upplösning". Vi måste tvärtom verkligen beundra de djupt moraliska grundtankar som funnit sitt uttryck i walesiska visor, i legenderna om kung Arthur, i de fornirländska lagarna,[25] i gammaltyska legender etc. eller i nu levande barbariska folkslags ordspråk.[26] I sin inledning till Njals saga sammanfattar George Dasent på följande sätt en nordmans egenskaper, som de skildras i sagorna:
"Att göra vad som ålåg honom öppet och som en man utan fruktan för ovän eller öde... att vara fri och djärv i alla dåd; att vara ädel och frikostig mot vänner och släktingar; att vara hård och grym mot sina fiender (under lex taltonis), men att också uppfylla alla plikter mot dem... Att inte vara någon fredsbrytare eller sladdrare eller baktalare. Att inte säga något om någon, som han inte vågar säga honom i ansiktet. Att aldrig visa från sig någon som söker mat eller skydd, även om det är en fiende."[27]
Samma eller ännu ädlare grundsatser finns det gott om i Wales episka dikter och visor. Att handla "enligt mildhetens och rättvisans bud" utan hänsyn till fiende eller vän och "att göra det onda gott igen" är människans främsta plikter; "det onda är död, det goda är liv", utropar skalden-lagstiftaren.[28] "Världen skulle bli dåraktig, om läpparnas överenskommelse inte vore hederlig" - säger den fornirländska lagen. Och den mordiviske schamanen tillägger, sedan han lovordat samma egenskaper, att "bland grannar är kon och mjölkkruset gemensamma"; och "kon måste mjölkas för din räkning och för den, som kan komma till dig och be om mjölk"; att "ett barns kropp rodnar av agan, men den agandes ansikte rodnar av blygsel", etc.[29]
Ännu ett drag hos bysamhället förtjänar att nämnas, och det är solidaritetens gradvisa utsträckning till ett större antal människor. Det var inte bara de stammar som hörde till ett släkte utan också släkterna i sig som förenade sig, även om de hade olika ursprung. Somliga förbund hade sådan fasthet att t.ex. vandalerna, sedan en del av federationens stammar lämnat Rehn och flyttat till Spanien och Afrika, under fyrtio år respekterade sina bundsförvanters gränsmärken och övergivna byar, tills de genom sändebud förvissat sig om att emigranterna inte ämnade återvända. Hos andra barbarfolk odlade ena hälften jorden, medan andra hälften förde krig vid eller bortom gränsen för det gemensamma området. Förbund mellan olika folk var mycket vanliga. Sigambrerna slog sig ihop med cherusker och suever, kuaderna med sarmaterna, sarmaterna med alanerna, karperna och hunnerna. Senare ser vi att nationsbegreppet gradvis utvecklas i Europa, långt innan någon stat vuxit upp på någon del av barbarernas mark. Dessa nationer - för det är omöjligt att kalla det merovingiska Frankrike eller elfte och tolfte århundradets Ryssland något annat - hölls emellertid ihop enbart av det gemensamma språket och av en tyst överenskommelse mellan småstaterna att ta sina hertigar enbart ur en särskild familj.
Krig var visserligen oundvikliga; flyttning betyder krig; men sir Henry Maine har redan bevisat i sin anmärkningsvärda studie över folkrättens uppkomst på stamstadiet, att "människan aldrig varit så vild eller så dum, att hon underkastat sig ett sådant ont som kriget utan någon ansträngning att förebygga det", och han har visat "vilken mängd gamla institutioner som vittnar om avsikten att förhindra krig eller att erbjuda alternativ".[30] Människan är i själva verket inte alls någon krigisk varelse, utan när barbarerna blivit bofasta, förlorade de sa snabbt sina krigiska vanor att de måste leja särskilda krigshövdingar i spetsen för särskilda scholæ eller legohärar för att skydda dem mot inkräktare. De föredrog fredligt arbete framför krig, så människans naturliga fredlighet blev upphovet till yrkeskrigaren, en specialisering som senare orsakade livegenskapen och alla krig under historiens "statsperiod".
Historikern stöter på stora svårigheter när det gäller att rekonstruera barbarfolkens samhällsinstitutioner. Vid varje steg träffar han på antydningar som inte kan tolkas enbart med hjälp av historiska dokument. Men det förflutna får en ny belysning om vi studerar de många stammar som ännu lever under nästan samma förhållanden som våra förfäder. Här är enda svårigheten att göra ett urval, eftersom stillahavsöarna, Asiens stäpper och Afrikas högplatåer är riktiga historiska museer med exempel på alla mellanstadier som människosläktet kan ha passerat från vildarnas klan till statsorganisationen. Låt oss titta närmare på några av dem.
Tar vi de mongoliska burjäternas bysamhällen, särskilt de på Kudinskstäppen vid övre Lena som bäst har undgått ryskt inflytande, så har vi ett bra exempel på barbarer i ett övergångsstadium mellan boskapsskötsel och åkerbruk.[31] Dessa burjäter lever ännu i "storfamiljer"; för trots att varje son vid sitt giftermål bosätter sig i en särskild koja, ser man oftast åtminstone tre generationers kojor inom samma inhägnad, och storfamiljen arbetar gemensamt på fälten, har hushåll och boskap gemensamma, liksom "kalvhagarna" (små inhägnade jordbitar bevuxna med mjukt gräs för uppfödande av kalvar). I regel intas måltiderna i varje hydda för sig; men när man steker kött över öppen eld, samlas alla hushållets tjugo till sextio medlemmar till gemensam måltid. Flera storhushåll som bor i klunga tillsammans med några mindre familjer som bosatt sig i samma by - oftast spillror av tillfälligt skingrade hushåll - bildar oulous eller bysamhället; flera oulous utgör en stam; och de fyrtiosex stammarna eller klanerna på Kudinskstäppen är sammanslutna i ett förbund. Mindre och mer sammanhållna förbund ingås vid behov mellan en del stammar. Man känner inte till enskild jordegendom - eftersom jorden ägs gemensamt av varje oulous eller snarare av stamförbundet, och vid behov omfördelas jorden mellan de olika oulous på en av stammens folkförsamlingar och mellan de fyrtiosex stammarna på en av stamförbundets folkförsamlingar. Samma ordning gäller för östra Sibiriens 250.000 burjäter, fast de i tre århundraden levt under rysk överhöghet och väl känner till ryska inrättningar.
Trots detta ökar skevheten i förmögenhetsfördelning snabbt bland burjäterna, speciellt eftersom den ryska styrelsen givit en väl stor betydelse åt deras valda taishas (hövdingar), vilka den betraktar som ansvariga skatteindrivare och representanter för förbunden i deras administrativa och kommersiella förbindelser med ryssarna. För ett fåtal finns det alltså gott om möjligheter att bli rika medan samtidigt majoriteten blir allt fattigare, särskilt genom ryssarnas landköp. Det är dock ännu bruk hos burjäterna, speciellt hos dem i Kurdinsk - och bruk är mera än lag - att om en familj förlorat sin boskap, ska de rikare familjerna skänka den några kor och hästar, för att den ska kunna komma sig upp igen. En utfattig som inte har någon familj får äta sina mål i sina släktingars kojor; han går in i en hydda, tar plats vid elden - det är hans rätt och inte någon nåd - och deltar i måltiden som alltid noga delats i lika delar; han sover där han ätit sin kvällsmåltid. Sibiriens ryska erövrare blev så överraskade av burjäternas kommunistiska seder, att de kallade dem Bratskiye - "de broderliga" - och rapporterade till Moskva: "Hos dem är allt gemensamt; allt vad de äger delar de lika." Till och med nu, då burjäten vid Lena säljer sitt vete eller sänder en del av sin boskap till någon rysk slaktare, samlar oulous eller stammens familjer ihop sitt vete och sin boskap och säljer gemensamt. Varje oulous har dessutom sin kornbod för att låna ur i nödfall, sin bakugn för hela byn (det äldre franska samhällets four banal) och sin smed som, liksom smeden i de indiska byarna,[32] inte uppbär betalning för sitt arbete inom samhället. Han måste göra det gratis, och om han använder sin lediga tid att tillverka de små plåtar av ciselerat och försilvrat järn som används till prydnader i burjäternas land, får han sälja dem till en kvinna från en annan klan, men en kvinna av samma klan får dem till skänks. Avyttring och köp får inte äga rum inom samhället, och regeln är så sträng att när en rikare familj lejer en arbetare, måste arbetaren tas från en annan klan eller bland ryssarna. Detta bruk är inte utmärkande endast för burjäterna; det är så utbrett bland de moderna barbarerna, arierna och turanfolken, att det måste ha varit allmänt bland våra förfäder.
Sammanhållningen inom stamförbundet hålls vid liv av stammarnas gemensamma intressen, av folkförsamlingarna och av de festligheter som ofta hålls i samband med de senare. Samma funktion fyller också en annan inrättning, aban eller den gemensamma jakten, som är en kvarleva från en grå forntid. Varje höst samlas Kudinskfolkets fyrtiosex klaner till en sådan jakt, och jaktbytet delas mellan alla familjerna. Dessutom hålls da och då nationella abas för att befästa hela burjätnationens enhet. Då måste alla burjätklaner, som är spridda hundratals kilometer väster och öster om Bajkalsjön, skicka sina jaktombud. Tusentals män samlas, och var och en har med sig förråd för en hel månad. Allas andelar måste vara lika, och därför vägs de, innan de samlas ihop, av en vald äldste (alltid "i handen": en våg skulle vanhelga det gamla bruket). Sedan delar sig jägarna i grupper på tjugo man, och jaktsällskapen jagar efter en välordnad plan. I sådana abas upplever burjätnationen på nytt den tid då den var förenad i ett mäktigt förbund. Sådana gemensamma jakter är för övrigt vanliga bland indianerna och bland kineserna på Ussuris stränder (kadan).[33]
Kabylerna, vilkas levnadssätt har skildrats så väl av två franska upptäcktsresande,[34] är ett barbarfolk som är mera bevandrade i åkerbruk. Deras vattnade och gödslade fält är väl skötta, och i kuperade trakter är varje odlingsbar jordbit bearbetad med spaden. Kabylernas historia är omväxlande; de har under en tid följt den museimanska arvslagen, men missnöjda med den gick de för 150 år sedan tillbaka till stammarnas gamla sedvanelag. Följaktligen är deras jordägande av blandad karaktär, och enskild jordegendom förekommer jämsides med gemensamt ägande. Dock är grunden för deras nuvarande samhällsordning bysamhället, thaddart, som oftast består av flera förenade familjer (kharoubas), som åberopar gemensamt ursprung, liksom av mindre familjer av annan härkomst. Flera byar är sammanslutna till klaner eller stammar (ârch); flera stammar bildar ett stamförbund (thak'ebilt), och flera stamförbund ingår ibland en försvarsallians.
Kabylerna erkänner ingen myndighet vid sidan om djemmâan eller byns folkförsamling. Alla män som är myndiga deltar i dess sammankomster under bar himmel eller i en särskild byggnad försedd med stensäten, och djemmâans beslut är alltid enhälliga; det vill säga rådplägningarna fortsätter till alla närvarande blivit överens om att anta eller underkasta sig ett förslag. Då det i ett bysamhälle inte finns någon beslutsfattande myndighet, har detta system använts av människorna överallt där det har funnits bysamhällen, och det används ännu där sådana ännu existerar, d.v.s. av flera hundra miljoner människor över hela världen. Djemmâan utnämner sina ämbetsmän - äldsten, skrivaren och skattmästaren; den bestämmer sina egna skatter; och den förordnar om omfördelning av samhällets jord liksom om alla slag av offentliga arbeten. En hel del arbete utförs gemensamt: gator, moskéer, brunnar, bevattningskanaler, vakttorn mot rövare, inhägnader etc. byggs av bysamhället; medan landsvägar, större moskéer och de stora torgen är stammens verk. Många spår av gemensamt åkerbruk finns kvar, och husen byggs fortfarande av eller med hjälp av alla byns män och kvinnor. "Hjälparbete" förekommer dagligen, för fältens uppodling, för skörden etc. Varje samhälle har sin egen smed, som äger sin del i den gemensamma jorden och arbetar för samhället;
innan arbetet på åkern börjar, besöker han varje hus och lagar verktyg och plogar utan att vänta sig någon betalning, medan tillverkningen av nya plogar betraktas som ett fromt verk, som överhuvudtaget inte kan betalas med pengar eller någon annan lön.
Eftersom kabylerna redan har enskild egendom, har de tydligen både rika och fattiga bland sig. Men som alla människor som bor tätt tillsammans och vet hur fattigdom uppstår, betraktar de den som en olycka som kan hända vem som helst. "Säg inte att du aldrig ska bära tiggarpåsen eller komma i fängelse" heter ett ordspråk bland ryska bönder; kabylerna handlar som om de tänkte så, och man kan inte märka någon skillnad i uppträdandet mellan rik och fattig; när den fattige tillkallar "hjälp", arbetar den rike på hans fält, liksom den fattige gör det i sin tur.[35] Inte nog med det, djemmâas sätter för de fattigaste medlemmarnas räkning av vissa trädgårdar och fält, som ibland odlas gemensamt. Många sådana sedvänjor lever kvar. Eftersom de fattigare familjerna inte kan ha råd att köpa kött, anskaffas sådant med bötespengar eller gåvor till djemmâan eller för inkomsterna av kommunens olivoljereservoarer och fördelas lika mellan de behövande. Och när en familj för egen räkning slaktar ett får eller en oxe på en dag som inte är torgdag, meddelas detta av byns utropare, så att sjuklingar och havande kvinnor kan komma och ta vad de behöver. Om en kabyl på resa utomlands träffar på en nödställd landsman, måste han skynda till dennes hjälp även med fara för eget liv och gods; om inte, inlämnar den övergivne mannens djemmâa en klagoskrift, och den själviske mannens djemmâa måste genast ersätta förlusten. Vi möter här ett bruk som är bekant från medeltidens köpmansgillen. Varje främling som kommer till en kabylby har rätt till tak över huvudet under vintern, och hans hästar får beta på allmänningen under tjugofyra timmar. Men i nödfall kan han räkna med nästan obegränsad hjälp. Under hungersnöden 1867-68 tog kabylerna emot och livnärde utan hänsyn till härkomst var och en som tog sin tillflykt till deras byar. I Dellys-området försåg man inte mindre än 12.000 människor från Algeriet och även från Marocko med mat. Medan människor dog av hunger i hela Algeriet, förekom det i kabylområdet inget enda dödsfall av denna orsak. Djemmâas ordnade under egna umbäranden hjälp åt varje sökande eller åt var och en som beklagade sig; de betraktade det som en naturlig plikt. Och medan man bland de europeiska kolonisterna vidtog alla slags polisåtgärder för att hindra stölder och oordningar bland en sådan invandrarmängd, var allt sådant onödigt på kabylterritoriet: djemmâas behövde varken hjälp eller skydd utifrån.[36]
Jag skall i korthet nämna två andra intressanta drag ur kabylernas liv, nämligen anayan eller skyddet av brunnar, kanaler, moskéer, torgplatser, en del vägar etc. i krigstid, och çofs. I anayan finns en rad anordningar för att minska följderna av krig och för att förebygga krig. Sålunda är torgplatsen anaya, särskilt om den är belägen vid gränsen och kontaktyta mellan kabyler och främlingar; ingen vågar störa torgfriden, och om ett uppträde förekommer, lugnas det snart ner av alla främlingar som vistas i staden. Den väg som kvinnorna använder sig av från byn till brunnen är också anaya i krigstid. Çof är en utbredd form för sammanslutning, som påminner något om medeltidens gillen och innefattar ömsesidigt skydd och en mängd ändamål - intellektuella, politiska och emotionella - som inte kan uppnås med byns, klanens eller stamförbundets territoriella organisation. Çof känner inga territoriella gränser; den har medlemmar i olika byar och även bland främlingar och skyddar dem i livets alla skeden. Den syftar alltså till att tillgodose gemensamma intressen, oberoende av gränslinjer. Den fria internationella sammanslutningen mellan människor med gemensamma uppfattningar och åsikter, som vi anser vara ett av de vackraste dragen i vårt nutida liv, har sålunda sin upprinnelse i den barbariska forntiden.
Kaukasiens bergsbor kan ge ytterligare exempel på samma sak. Vid sitt studium av de nu levande osseternas seder - deras storfamiljer och samhällen och deras rättsbegrepp - upptäckte professor Kovalevsky (i sitt märkliga arbete Nutids sed och forntids lag) en djup överensstämmelse med barbarperiodens gamla lagböcker och fick även en inblick i feodalismens ursprung. Hos andra kaukasiska stammar kan vi följa uppkomsten av bysamhällen, där inte stamsläktskap utan frivillig överenskommelse förenat familjer av olika härkomst. Så var nyligen fallet med några khevsurbyar, vilkas medlemmar svor "gemensamhet och broderskap".[37] I en annan del av Kaukasus, Daghestan, ser vi uppkomsten av feodala relationer mellan två stammar, som båda samtidigt hade kvar sina bysamhällen (och även spår av klanens "klassindelning") och alltså gav en god bild i smått av förhållandena vid barbarernas erövring av Italien och Gallien. Den segrande rasen, lezghinerna, som erövrat flera georgiska och tartariska byar inom Zakatalyområdet, lade dem inte under några enskilda familjer utan grundade en feodal klan, som nu omfattar 12.000 hushåll i tre byar och gemensamt härskar över inte mindre än tjugo georgiska och tartariska byar. Erövrarna delade sitt eget land mellan sina klaner, och klanerna delade det i lika delar mellan familjerna; men de blandade sig inte i vasall-djemmâas angelägenheter, utan dessa utövar fortfarande den av Julius Cæsar omnämnda seden: djemmâan bestämmer för varje år hur stor areal av allmänningen som ska odlas, denna areal delas upp i så många delar som det finns familjer och delarna lottas ut. Under det att proletärer är vanliga bland lezghinerna (som lever under ett system av privat jordegendom och gemensam äganderätt till de livegna),[38] är de sällsynta bland deras georgiska livegna, som fortfarande gemensamt äger sin jord. De kaukasiska bergsbornas sedvanelag liknar mycket longobardernas eller de saliska frankernas, och flera av dess stadgar är typiska för rättsordningen hos forntidens barbarer. Eftersom de är lättpåverkade och mottagliga till sin karaktär, försöker de på alla sätt hindra att en tvist får en ödesdiger utgång; när en tvist uppstår hos khevsurerna, flyger svärden lätt ur skidorna; men om en kvinna rusar ut och kastar in sin sjalett bland dem, sjunker klingorna genast ner och grälet är slut. Kvinnornas sjalett är anaya. Om en tvist inte hejdats i tid utan slutat med dräp, blir ersättningssumman så ansenlig, att dråparen är alldeles ruinerad för hela livet, om han inte adopteras av den förorättade familjen; och om han tagit till sitt svärd i en obetydlig tvist och tillfogat sår, förlorar han för alltid sina släktingars aktning. För alla tvister finns det medlingsman; de väljer ut domare bland klanens medlemmar - sex i mindre viktiga fall och tio till femton i allvarligare - och ryska iakttagare kan bekräfta domarnas fullständiga omutlighet. En ed har en sådan vikt att män som är allmänt aktade slipper svära den: en enkel försäkran är tillräcklig, i synnerhet som i allvarsamma mål khevsuren aldrig förnekar sitt brott (jag menar den av civilisationen oberörde khevsuren). Eden finns kvar huvudsakligen för sådana fall som tvister om egendom, som kräver någon form av värdering utöver konstaterandet av fakta; och därvid förfar de män, vilkas avgörande bestämmer i tvisten, med största omsorg. Ärlighet och aktning för stamfrändens rätt karakteriserar i allmänhet de kaukasiska barbarsamhällena.
Afrikas folk kan ge en mängd exempel på alla samhällsstadier mellan bysamhället och den despotiska monarkin, och en ingående redogörelse är här omöjlig.[39] Det kan räcka med att säga att t.o.m. under tyranniska självhärskare behåller bysamhällets folkförsamlingar och sedvanelag ett omfattande inflytande. Statens lag tillåter härskare att utan vidare eller för att tillfredsställa sina nycker ta en undersåtes liv; men folkets sedvanelag bibehåller hela tiden samma nät av inbördes-hjälp-inrättningar, som finns bland andra barbarer eller har funnits bland våra förfäder. Och hos en del folk som lever under bättre förhållanden (i Bornu, Uganda, Abessinien) och särskilt hos Bogos ger sedvanelagen uttryck åt vackra och ädla känslor.
Infödingssamhällena i Nord- och Sydamerika är av samma karaktär. När man påträffade Brasiliens tupifolk bodde de i "långhus" som innehades av hela klaner vilka gemensamt odlade sina sädes- och maniokfält. Aramstammen, som hade en mer utvecklad civilisation, brukade sina fält gemensamt; det var likadant med oucagas, som under sitt primitiva kommunistiska system och sitt liv i "långhus" lärt sig bygga bra vägar och utvecklat många former av hemslöjd[40] som knappast gav sämre resultat än vad som uppnåddes under den äldre medeltiden i Europa. Alla levde också under samma sedvanelag som vi har sett exempel på på föregående sidor. I en annan del av världen möter vi den malajiska feodalismen, som dock inte har lyckats utrota negarian eller bysamhället med dess gemensamhetsägande av åtminstone en del av jorden och omfördelning av jorden bland stammens olika negarias.[41] Hos alfurus i Minahasa finner vi gemensam fördelning av skörden; hos wyandotindianerna har vi periodisk omfördelning av jorden inom stammen och odling av marken klanvis; och på alla delar av Sumatra där muhammedanismen inte fullständigt kullkastat den gamla ordningen, hittar vi storfamiljen (suka) och bysamhället (kota),[42] som vidhåller sin rätt till jorden, även om en del blivit röjd utan dess hörande. Men härmed följer också alla andra seder som har berörts på föregående sidor och som är utmärkande för bysamhället, för ömsesidigt skydd och förhindrande av krig. Ju fullständigare bysamhället kunnat hålla kvar ett gemensamt ägande av jorden, desto bättre och mildare är sederna. De Stuers försäkrar att där bysamhället som inrättning har utsatts för minst intrång av erövrarna, är förmögenhetsfördelningen jämnare och föreskrifterna i lex talionis mindre grymma, medan överallt där bysamhället upplösts fullständigt, "suckar invånarna under det olidligaste förtryck från sina despotiska härskare". Detta är helt naturligt. Och när Waitz anmärker att de stammar som har kvar sina stamförbund står på en högre utvecklingsnivå och äger en rikare litteratur än de stammar som givit upp gamla föreningsband, påpekar han något som kunde sagts på förhand.
De barbariska samhällena är slående lika varandra i alla klimat och bland alla raser. Utvecklingsgången har varit densamma för hela människosläktet. När klaninrättningen rubbades inifrån av den enskilda familjen och utifrån genom att flyttande klaner upplöstes och att det blev nödvändigt att uppta främlingar av annan härkomst - då tillkom det på territoriell basis grundade bysamhället. Denna nya institution, som på ett naturligt sätt vuxit fram ur den föregående - klanen - skyddade barbarfolken under en orolig tid från att splittras i isolerade familjer som lätt skulle dukat under i kampen för tillvaron. Nya kulturformer utvecklades under den nya ordningen; åkerbruket nådde ett stadium som det inte överträffat förrän i våra dagar bland det stora flertalet; hemslöjden nådde en hög grad av fulländning. Vildmarken erövrades, klövs av vägar, fylldes av avläggare från modersamhällena. Torg och befästa centralorter samt platser för gemensam kult anlades. Tanken på en mer omfattande samverkan mellan hela folk och skilda folk av olika härkomst uppstod så småningom. Den gamla uppfattningen av rättsskipningen såsom ett hämndinstrument genomgick så småningom en kraftig förändring - när ersättningsprincipen ersatte hämndprincipen. Sedvanelagen, som ännu är grunden för det dagliga livet för mer än två tredjedelar av alla människor, utvecklades under denna samhällsordning, liksom ett system av seder och bruk som skulle hindra att massorna undertrycktes av de minoriteter som växte till i styrka ju lättare det blev att samla privat förmögenhet. Detta var den nya formen för massornas inbördes-hjälp-tendens. Och det framåtskridande - ekonomiskt, intellektuellt och moraliskt - som människosläktet åstadkom under denna nya samhällsordning, var så stort att staterna, när de senare uppstod, genast i minoriteternas intresse tog hand om de juridiska, ekonomiska och administrativa funktioner som bysamhället tidigare utövat i allas intresse.
[1] Otaliga spår av nu försvunna postpliocensjöar har upptäckts i mellersta, västra och norra Asien. Musslor av samma slag som man nu finner i Kaspiska Havet är spridda över jordytan så långt åt öster som halvvägs till Aralsjön, och tämligen nya fynd har gjorts så långt norrut som Kazan. Faror av kaspiska vikar, som förr ansågs vara Amurs gamla flodbäddar, skär igenom det turkmeniska området. Här måste man utan tvivel anta temporära, periodiska rubbningar. Men det oaktat är uttorkningen ett faktum, och den gör oanat hastiga framsteg. Även i relativt fuktiga delar av sydvästra Sibirien utvisar några tillförlitliga översikter, som nyligen offentliggjorts av Yadrintseff, hela byars framväxt på vad som för åttio år sedan var botten av en av Tschanygruppens sjöar; medan andra sjöar i samma grupp, som för femtio år sedan täckte åtskilliga hundra kvadratkilometer, nu är obetydliga dammar. Nordvästra Asiens uttorkning äger rum med en snabbhet som bör mätas efter århundraden i stället för de geologiska tidsenheter som man hittills använt.
[2] Hela civilisationer har sålunda försvunnit, vilket nu bevisats av de märkliga upptäckterna i Mongoliet på Orkhon och i Lukschun-bäckenet (av Dmitri Clements).
[3] Om jag hyllar Nasses, Kovalevskys och Vinograds åsikter (för att enbart nämna moderna specialister) och inte Seebohms (Dennan Ross skall nämnas bara för fullständighetens skull), så är det inte bara på grund av dessa författares kunnighet och enhetliga uppfattning, utan på grund av deras fullständiga kännedom om bysamhället - en kännedom som saknas i Seebohms för övrigt anmärkningsvärda arbete. Samma anmärkning gäller i än högre grad Fustel de Coulanges eleganta alster, där åsikter och förhastade tolkningar av gamla texter far sta för hans egen räkning.
[4] Litteraturen om bysamhället är sa omfattande, att bara nagra fa namn kan tas med här. Sir Henry Maines och Seebohms arbeten och Walters Das alte Wallis (Bonn 1859) är välkända, populära källor för Skottland, Irland och Wales. För Frankrike P Viollet, Préas de l'histoire du droit français: Droit privé, 1886, och flera av hans monografier i Bibl. de l'Ecole des Chartes; Babeau, Le Village sous l'ancien régime (miren under 1700-talet), tredje uppl., 1887; Bonnemère, Doniol etc. För Italien och Skandinavien uppräknas huvudarbetena i Laveleyes Primitive Property, tysk övers av K Bücher. För finnarna Reins Föreläsningar, I, 16; Koskinen, Finnische Geschichte, 1874, och många monografier. För liver och kurer professor Lutchitzky i Severnyi Vestnik, 1891. För tyskarna, förutom Maurers välkända arbeten, Sohm (Altdeutsche Reichs- und Gerichts-Verfassung), även Dahn (Urzeit, Völkerwanderung, Langobardische Studien), Janssen, W Arnold etc. För Indien utom H Maine och de verk han nämner, sir John Phears Aryan Village. För Ryssland och sydslaverna se Kavelin, Posnikoff, Sokolovsky, Kovalevsky, Efimenko, Ivanischeff, Klaus etc. (rikhaltig bibliografisk förteckning fram till 1880 i Sbornik svedeniy ob obschinye, av Ryska Geogr. Sällsk.). För allmänna slutsatser förutom Laveleyes Propriété, Morgans Ancient Society, Lipperts Kulturgeschichte, Post, Dargun etc., även M Kovalevsky (Tableau des origines et de l'évolution de la famille et de la propriété, Stockholm 1890). Specialmonografier i mängd kunde nämnas; deras titlar finns i P Viollets utmärkta förteckning i Droit privé och Droit public. För andra raser, se följande noter.
[5] Flera auktoriteter är benägna att uppfatta storfamiljen som ett mellanstadium mellan klanen och bysamhället, och utan tvivel har i många fall bysamhällen vuxit fram ur storfamiljer. Dock betraktar jag storfamiljen som en särskild företeelse. Vi träffar på den inom gentes; å andra sidan kan vi inte bevisa att storfamiljer någonsin existerat utan förbindelse med antingen en gens eller en bykommun eller en Gau. Jag tänker mig att de första bykommunerna så småningom uppkommit ur gentes och att de, i enlighet med ras- och lokalförhållanden, bestått antingen av flera storfamiljer eller av både storfamiljer och kärnfamiljer eller (särskilt i nybyggen) enbart av kärnfamiljer. Om denna åsikt är riktig, har vi ingen rätt att skapa serien: gens, storfamilj, bykommun - eftersom det andra ledet inte har samma etnografiska värde som de två andra. Se Tillägg IX.
[6] Stobbe, Beiträge zur Geschichte des deutschen Rechtes, s 62.
[7] De få exempel på privat jordegendom som kan uppvisas i den äldre barbarperioden har träffats på hos sådana folk (bataverna, frankerna i Gallien), som någon tid stått under det kejserliga Roms inflytande. Se Inama-Sternegg, Die Ausbildung der grossen Grundberrschaften in Deutschland, bd I, 1878. Också Besseler, Neubruch nach dem älteren deutschen Recht, ss 11-12, cit av Kovalevsky, Nutids sed och forntids lag, Moskva 1886, I, 134.
[8] Maurers Markgenossenschaft; Lamprechts "Wirthschaft und Recht der Franken zur Zeit der Volksrechte" i Histor. Taschenbuch, 1883; Seebohm, The English Village Community, kap VI, VII och IX.
[9] Letourneau, i Bulletin de la Soc. d'Anthropologie, 1888, vol. XI, s 476.
[10] Walter, Das alte Wallis, s 323; D Bakradze och N Khoudadoff i ryska Zapiski av det Kaukas. Geogr. Sällsk., XIV, del I.
[11] Bancroft, Native Races; Waitz, Anthropologie, III, 423; Montrozieri Bull. Soc. d'Anthropologie, 1870; Posts Studien etc.
[12] En mängd arbeten av Ory, Luro, Laudes och Sylvestre om bykommunen i Annam, som visar att den där hade samma former som i Tyskland eller Ryssland, nämns i en översikt av dessa arbeten av Jobbé-Duval i Nouvelle Revue historique de droit français et étranger, okt och dec 1896. En god studie av bysamhället i Peru före inkaväldet är Heinrich Cunows Die Soziale Verfassung des Inka-Reichs, Stuttgart 1896. I detta verk omtalas kommunalt jordägande och gemensamt åkerbruk.
[13] Kovalevsky, Nutids sed och forntids lag, I, 115.
[14] Palfrey, History of New England, II, 13; cit i Maines Village Communities, New York 1876, s 201.
[15] Königswarter, Études sur le développement des sociétés humaines, Paris 1850.
[16] Detta är åtminstone bruk hos kalmuckerna, vilkas sedvanelag mest liknar de gamla forntida tyskarnas och slavernas etc.
[17] Bruket finns ännu hos många afrikanska och andra stammar.
[18] Village Communities, ss 65-68 och 199.
[19] Maurers (Gesch. der Markverfassung, § 29, 97) uppgifter är helt entydiga. Han påstår att "alla kommunens medlemmar ... även världsliga och andliga herrar, ofta även de delvis ägoberättigade (Markberechtigte) och även främlingar på mark, var underkastade dess jurisdiktion" (s 312). Denna uppfattning gällde ända till 1400-talet.
[20] Königswarter, a a, s 50; J Thrupp, Historical Law Tracts, London 1843, s 106.
[21] Königswarter har visat att freden hade sitt ursprung i ett offer som måste skänkas för att blidka förfäderna. Senare erlades den till kommunen för fredsbrott; och ännu senare till domaren, konungen eller länsherren, när dessa tillägnat sig kommunens rättigheter.
[22] Post, Bausteine och Afrikanische Jurisprudenz, Oldenburg 1887, vol I, s 64 f; Kovalevsky, a a, II, 164-189.
[23] O Miller och M Kovalevsky, "I Karbardas bergskommuner" i Vestnik Evropy, april 1884. Hos schakhseverna på Muganstäppen slutar fejder alltid med giftermål mellan de fientliga stammarna (Markoff, i tillägg till Zapiski av det Kaukas. Geogr. Sällsk., XIV, 1, 21).
[24] Post uppräknar i Afrikanische Jurisprudenz en mängd exempel på det rättsbegrepp som är rotat bland de afrikanska barbarerna. Detta återkommer för övrigt i alla seriösa undersökningar av barbarfolkens sedvänjor.
[25] Se det förträffliga kapitlet "Le droit de la Vieille Irlande" (även "Le Haut Nord") i Études de droit international et de droit politique, av professor E Nys, Bryssel 1896.
[26] Introduction, s XXXV.
[27] Das alte Wallis, ss 343-350.
[28] Maynoff, "Teckning av rättsskipningsbruk hos mordovierna" i det etnografiska Zapiski av Ryska Geogr. Sällsk., 1885, ss 236, 257.
[29] Henry Maine, International Law, London 1888, ss 11-13. E Nys, Les origines du droit international, Bryssel 1894.
[30] En rysk historiker, professor Schapoff i Kazan, som 1862 förvisades till Sibirien, har givit en god skildring av deras inrättningar i Izvestia av Östsibiriska Geogr. Sällsk., vol V, 1874.
[31] Sir Henry Maine, Village Communities, New York 1876, ss 193-96.
[32] Nazaroff, Norra Ussuriområdet (på ryska), S:t Petersburg 1887, s 65.
[33] Hanoteau et Letourneux, La Kabylie, 3 bd, Paris 1883.
[34] Vid inkallandet av en "hjälp" måste kommunen bjudas på någon slags måltid. En i Kaukasus bosatt vän meddelar mig att när en fattig man i Georgien behöver "hjälparbete", lånar han av en rik man ett får eller två till måltiden, och kommunen bidrar, utom med sitt arbete, med så mycket "förning" att han kan återbetala skulden. Ett liknande bruk existerar hos mordovierna.
[35] Hanoteau et Letourneux, La Kabylie, II, 58. Samma aktning för främlingar är regel hos mongolerna. Den mongol som nekat en främling tak över huvudet, gäldar full mansbot om främlingen farit illa på grund av hans vägran (Bastian, Der Mensch in der Geschichte, III, 231).
[36] N Khoudadoff, "Anm om khevsurerna" i Zapiski av Kaukas. Geogr. Sällsk., XIV, 1, Tiflis 1890, s 68. De gick också ed på att inte gifta sig med flickor av deras eget förbund och återvände således till gamla klanföreskrifter.
[37] D Bakradze, "Anm om Zakatalyområdet" i samma Zapiski, XIV, 1, s 264. "Förbundet" är lika vanligt bland lezghinerna som bland osseterna.
[38] Se Post, Afrikanische Jurisprudenz, Oldenburg 1887; Münzinger, Über das Recht und Sitten der Bogos, Winterthur 1859; Casalis, Les Bassoutos, Paris 1859; MacLean, Kafir Laws and Customs, Mount Coke 1858 etc.
[39] Waitz, III, 423 f.
[40] Post, Studien zur Entwicklungsgeschichte des Familienrechts, Oldenburg 1889, s 270 f.
[41] Powell, Annual Report of the Bureau of Ethnography, Washington 1881, cit i Post, Studien, s 290; Bastian, Inselgruppen in Oceanien, 1883, s 88.
[42] De Stuers, cit av Waitz, s 141.