Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Uppfattningen om "kampen för tillvaron" som en utvecklingsfaktor introducerades i vetenskapen av Darwin och Wallace. Den gjorde det möjligt för oss att täcka en oerhörd mängd företeelser med en enda generalisering, som snart blev själva grundvalen för våra filosofiska, biologiska och sociologiska undersökningar. En oändlig mängd företeelser - organiska varelsers funktionella och strukturella anpassning till sin omgivning; fysiologisk och anatomisk evolution; intellektuellt framåtskridande och även moralisk utveckling, som vi förr brukade förklara med så många olika faktorer - samlade Darwin ihop under ett enda allmänt begrepp. Vi kom att uppfatta dessa företeelser som upprepade försök - under kamp mot svåra omständigheter - att utveckla sådana individer, raser, arter och samhällen som skulle åstadkomma den bästa möjliga, den mest varierade och mest intensiva formen av liv. Kanske har Darwin själv i början inte varit medveten om allmängiltigheten av den faktor som han stödde sig på för att förklara en viss serie företeelser som de samlade individuella avvikelserna hos en art under bildning. Men han förutsåg att den term han höll på att införa i vetenskapen skulle förlora sin filosofiska och enda verkliga mening, om den skulle begränsas till att betyda enbart kamp mellan individer om existensmedlen. Och redan i början av sitt minnesvärda arbete var han noga med att påpeka att termen skulle användas i sin vidaste, metaforiska betydelse som även omfattade varelsers beroende av varandra och (vilket är viktigare) inte bara individens liv, utan också dess fortsättning i avkomman.[1]
Fast han själv för det mesta använde uttrycket i den mer inskränkta betydelsen för sitt speciella behov, varnade han sina efterföljare för misstaget (som han en gång själv tycks ha begått) att lägga alltför stor vikt vid uttrycket i dess snäva innebörd. I Människans härstamning skrev han några suggestiva sidor som förklarar dess verkliga, vida betydelse. Han betonade hur i otaliga djursamhällen kampen mellan individerna om existensmedlen försvinner och ersätts av samarbete, och hur denna förändring innebär utveckling av intellektuella och moraliska sidor hos individerna, som ökar artens möjlighet att överleva. Han antydde att i sådana fall de dugligaste inte är de fysiskt starkaste eller de slugaste, utan de som förstår att sluta sig samman för att hjälpa varandra, starka såväl som svaga, för hela samhällets bästa. "De samhällen", skrev han, "som ägde det största antalet medlemmar med en utvecklad social medkänsla brukade uppvisa den största blomstringen och den talrikaste avkomman." (2:a utg., s 163.) Detta visar att termen, som uppstått ur den trånga malthusianska uppfattningen om allas konkurrens med alla, förlorade sin snäva inriktning för en man som kände naturen.
Olyckligtvis hamnade dessa anmärkningar, som kunde blivit början till verkligt givande undersökningar, i skymundan för en mängd fakta som staplats på varann för att belysa följderna av en verklig kamp för tillvaron. Dessutom försökte Darwin aldrig närmare pröva den relativa betydelsen av de båda former som kampen för tillvaron antar i djurlivet, och han skrev aldrig sitt tillämnade arbete om naturlig tillväxtbegränsning. Det var annars tänkt att detta verk skulle ha närmare analyserat den verkliga betydelsen av individernas kamp. I själva verket är det så att på den nyss citerade sidan, mitt bland fakta som motsäger den snäva betydelsen av kampen för tillvaron, återkommer den malthusianska surdegen, nämligen i Darwins anmärkningar om de påstådda negativa sidorna av att föda upp "kroppsligen och andligen svaga individer" i våra civiliserade samhällen (kap V). Ändå utgör dessa tusentals fysiskt svaga och sjukliga diktare, vetenskapsmän, uppfinnare och nydanare, tillsammans med andra tusentals "dårar" och överspända individer, mänsklighetens värdefullaste vapen i dess kamp för tillvaron - vilket Darwin själv betonat i just dessa kapitel i Människans härstamning.
Det gick med Darwins teori som med andra teorier som knyter an till mänskliga förhållanden. I stället för att bredda den enligt hans egna intentioner gjorde hans anhängare en ännu snävare tolkning. Och medan Herbert Spencer utifrån en självständig men besläktad ståndpunkt försökte se problemet ur ett vidare perspektiv genom att fråga: "Vilka är de dugligaste?", särskilt i tillägget till tredje upplagan av Data of Ethics, satte Darwins otaliga anhängare ytterst snäva gränser för begreppet "kampen för tillvaron". De uppfattade djurens liv som en ständig kamp mellan halvt uthungrade individer, som är ute efter varandras blod. De fick den moderna litteraturen att genljuda av krigsropet "ve de besegrade", som om det vore biologins sista ord. De upphöjde den "obarmhärtiga" kampen om personliga fördelar till en biologisk princip, som människan måste underkasta sig för att inte duka under i en värld som bygger på principen "äta eller ätas". Alldeles bortsett från nationalekonomerna, som inte kan något om naturvetenskap annat än några få ord som de snappat upp ur andrahandspopulariseringar, måste vi erkänna att även darwinismens största auktoriteter gjort sitt bästa för att uppmuntra dessa felaktiga uppfattningar. Nämner vi som exempel Huxley, som anses vara en av evolutionsteorins främste förespråkare, så säger han i Struggle for Existence and its Bearing upon Man, att
"ur moralistens synvinkel är djurvärlden att likna vid ett gladiatorspel. Djuren behandlas någorlunda väl och är avsedda att slåss; de starkaste, de snabbaste och de slugaste överlever för att kämpa även nästa dag. Åskådaren behöver inte visa tumme ner, för det ges ingen pardon."
Längre ner i samma artikel berättar han att det är bland primitiva folk som bland djuren:
"De svagaste och dummaste drog det kortaste strået medan de hårdaste och de förslagnaste, de som var bäst rustade att klara förhållandena, men inte de bästa i andra avseenden, överlevde. Livet var en ständig öppen kamp, och utanför de begränsade och tillfälliga familjeförhållandena var Hobbes 'allas krig mot alla' det normala tillståndet i tillvaron."[2]
I vad mån denna syn på naturen stöds av fakta, kommer vi att se av det material ur djurriket och naturfolkens liv som följer. Men så mycket kan sägas med ens, att Huxleys uppfattning är lika lite grundad på vetenskapliga iakttagelser som Rousseaus motsatta mening, där naturen enbart uppfattas som kärlek, fred och harmoni som störts genom människans uppträdande. I själva verket måste första bästa skogspromenad, minsta iakttagelse av något djursamhälle eller bara en genomläsning av något seriöst arbete om djurens liv (D'Orbigny, Audubon, Le Vaillant etc.) få naturforskaren att inse vilken roll socialt liv spelar bland djuren och hindra honom från att i naturen bara se ett slagfält, precis som det måste hindra honom från att i naturen enbart se harmoni och fred. Rousseau begick misstaget att helt glömma bort den skoningslösa kampen, och Huxley begick det motsatta felet; men varken Rousseaus optimism eller Huxleys pessimism ger en opartisk tolkning av naturen.
Redan vid ett flyktigt studium av djuren - inte i laboratorier och museer, utan i skogen och på ängen, på stäppen och i bergen - ser vi genast att det, trots en hel del kamp och utrotning mellan olika djurarter och särskilt mellan olika djursläkten, samtidigt existerar lika mycket eller ännu mer inbördes hjälp och gemensamt försvar bland djur som hör till samma art eller åtminstone till samma samhälle. Gemenskap är lika mycket en naturlag som inbördes kamp. Naturligtvis skulle det vara ytterst svårt att ens ungefärligen göra en jämförande värdering grundad på antalet företeelser som talar för respektive synsätt. Men om vi tar till en indirekt värdemätare och frågar naturen: "Vilka är de dugligaste, de som alltid för krig mot varandra eller de som hjälper varandra?", så ser vi att de djur som utövar inbördes hjälp utan tvivel är de dugligaste. De har fler chanser att överleva, och de uppvisar i sina respektive klasser den bäst utvecklade intelligensen och organisationen. Om vi tar hänsyn till alla de exempel som kan tas fram för att stödja denna åsikt, kan vi tryggt säga att inbördes hjälp är lika mycket en lag inom djurriket som inbördes kamp är det, men att den som evolutionsfaktor antagligen har långt större betydelse eftersom den gynnar uppkomsten av sådana vanor och egenskaper som tryggar artens bestånd och individens möjlighet att njuta av livet med minsta möjliga ansträngning.
Den förste av Darwins anhängare, så vitt jag vet, som helt förstod innebörden av inbördes-hjälp-principen som naturlag och främsta utvecklingsfaktor, var den ryske zoologen professor Kessler. Han lade några få månader före sin död fram sina åsikter i ett anförande i januari 1880 på en kongress för ryska naturvetenskapsmän; men som så mycket annat värdefullt som endast är tillgängligt på ryska, förblev detta märkliga anförande så gott som okänt.[3]
"Som gammal zoolog" ville han protestera mot missbruket av det från zoologin lånade uttrycket "kampen för tillvaron" eller åtminstone mot en överskattning av dess betydelse. Zoologin, sade han, och vetenskaperna om människan drar i tid och otid fram vad man kallar den skoningslösa kampen för tillvaron. Men man glömmer inbördes-hjälp-principen, en lag som åtminstone bland djuren är mer betydelsefull än den förra. Han betonade att fortplantningsinstinkten och omsorgen om avkomman för samman djuren, och "ju mer individerna håller samman och hjälper varandra, desto större är artens chanser att överleva och att nå framåt i intellektuell utveckling". "Alla djursläkten", fortsatte han, "framför allt de högre, utövar inbördes hjälp", och han illustrerade sin idé med exempel från dödgrävarskalbaggarnas, fåglarnas och vissa däggdjurs samliv. Exemplen var få, vilket var att vänta i ett inledningsanförande, men huvuddragen var klart angivna; och efter att ha berört den roll principen spelar bland människorna slutade professor Kessler med följande ord:
"Naturligtvis förnekar jag inte kampen för tillvaron, men jag hävdar att djurrikets och framför allt människosläktets utveckling i högre grad har gynnats av inbördes hjälp än av inbördes kamp... Alla organiska varelser har två grundläggande behov, näringsbehovet och fortplantningsdriften. Det förra leder till kamp och ömsesidig utrotning, men driften att hålla arten vid liv drar dem till varandra för inbördes understöd. Men jag tror, att inbördes-hjälp-principen är av större vikt för utvecklingen av den organiska världen - i de organiska varelsernas ständiga anpassningsprocess - än inbördes-kamp-principen."[4]
Riktigheten av det sagda slog de flesta av de närvarande zoologerna, och Syevertsoff, som har ett välkänt namn som ornitolog och geograf, instämde och kom med ytterligare exempel. Han nämnde några falkarter som har en nästan idealisk organisation för att leva av plundring men där stammen ändå visar kraftig minskning, medan andra falkarter, som utövar inbördes hjälp, förökar sig. "Ta å andra sidan en social fågel, anden" sade han, "den är på det hela taget illa utrustad men utövar inbördes hjälp och nästan översvämmar jorden, som man kan se av dess otaliga arter och varianter."
De ryska zoologernas beredvillighet att acceptera Kesslers uppfattning var ganska naturlig, då de nästan alla haft tillfälle att studera djurlivet i norra Asiens och östra Rysslands vidsträckta, obebodda områden, och det är omöjligt att studera sådana trakter utan att komma till samma resultat. Jag minns mitt intryck av Sibiriens djurvärld, när jag studerade trakten kring Vitim tillsammans med en mycket kunnig zoolog, min vän Polyakoff. Vi hade båda Arternas uppkomst i färskt minne, men vi spanade förgäves efter den konkurrens mellan djur av samma art, som Darwins verk förberett oss på, speciellt som vi hade noga studerat anmärkningarna till tredje kapitlet (s 54). Vi såg på många håll anpassning till kamp, ofta gemensam sådan, mot klimatförhållanden eller mot olika fiender, och Polyakoff skrev sida efter sida om köttätarnas, idisslarnas och gnagarnas ömsesidiga beroende av varandra för sin geografiska utbredning; vi fann en mängd exempel på inbördes hjälp, särskilt under fåglars och idisslares flyttningar; men till och med i Amur- och Ussuriområdena, där det är mycket gott om djur, såg jag sällan någon verklig konkurrens eller kamp mellan högre djur av samma art, hur ivrigt jag än spanade efter tecken. Samma intryck kommer fram i de flesta ryska zoologers verk, och det förklarar varför Kesslers idéer blev så populära bland de ryska darwinisterna, medan samma idéer inte alls slog igenom bland darwinisterna i Västeuropa.
Det första som slår oss vid studiet av kampen för tillvaron i båda dessa bemärkelser - den snävare och den mer vidsträckta - är den enormt rikliga förekomsten av inbördes hjälp, inte bara gentemot avkomman, vilket de flesta evolutionister medger, utan också för att förse individen med skydd och föda. I flera stora djurklasser förekommer inbördes hjälp allmänt. Principen finns också bland de lägsta djuren, och en dag kommer kanske de som i mikroskop studerar till exempel livet i dammar att finna exempel på omedveten inbördes hjälp även i mikroorganismernas liv. Naturligtvis är vår kunskap om invertebraternas liv ytterst begränsad, med undantag för termiternas, myrornas och binas; men ändå kan vi även bland de lägre djuren visa att det förekommer samarbete. Vårtbitarnas, fjärilarnas (Vanessa), jordlöparnas, cikadornas otaliga samhällen är praktiskt taget outforskade, men deras blotta existens antyder att de måste bygga på samma principer som myrornas eller binas tillfälliga sammanslutningar för flyttningsändamål.[5] Beträffande skalbaggarna har man konstaterat inbördes hjälp bland dödgrävarna (Necrophorus). De behöver ett multnande ämne att lägga ägg i och att mata sina larver med; men detta ämne får inte förmultna för snabbt. Därför brukar de gräva ner kadaver av smådjur som de träffar på under sina vandringar. I regel lever de ensamma, men när en av dem upptäckt en död råtta eller fågel som han inte kan gräva ner ensam, tillkallar han fyra, sex eller tio andra dödgrävare, och de börjar sedan arbeta med förenade krafter; om det behövs, flyttar de kadavret till lämplig, lös mark och begraver det noggrant utan att slåss om förmånen att lägga sina ägg i den begravda kroppen. När Gleditsch fäste en död fågel vid ett kors av två pinnar eller hängde upp en padda på en käpp som var nerstucken i marken, slog de små dödgrävarna sina kloka huvuden ihop för att överlista människans knep. Liknande samarbete har iakttagits hos tordyvlarna.
Även bland lägre djur med något lägre grad av organisation finner vi exempel på liknande. En del landkrabbor i Västindien och Nordamerika förenar sig i flockar för att vandra till havet och där lägga sina ägg; och varje sådan flyttning inbegriper avtal, samverkan och inbördes hjälp. Vad beträffar den stora Moluck-kräftan (Limulus), så slogs jag (1882 i Brightons akvarium) av den grad av hjälpsamhet dessa klumpiga djur kan visa en kamrat i nöd. En av dem hade fallit på rygg i ett hörn av ett akvarium, och dess tunga skålliknande sköld hindrade den att komma tillbaka i normalt läge, speciellt som en järnstång i hörnet försvårade försöket. Kamraterna kom till hjälp, och under en hel timme såg jag på deras försök att hjälpa en medfånge. Det var först två stycken som kom och knuffade vännen underifrån, och efter väldiga ansträngningar lyckades de få kamraten i upprätt ställning men sedan hindrades de av järnstången, och kräftan föll tungt tillbaka på rygg. Efter många försök begav sig en av hjälparna inåt akvariet och hämtade två andra kräftor, som med friska krafter grep sig an med samma knuffande och lyftande av kamraten. Vi stannade mer än två timmar, och när vi gick kastade vi en blick tillbaka på akvariet: hjälparbetet höll på ännu! Efter att ha sett detta är jag böjd att tro på en iakttagelse gjord av dr Erasmus Darwin - att "den vanliga kräftan under skalömsningstiden ställer en individ med intakt skal på post för att hindra fientliga vattendjur att skada skallösa exemplar i deras oskyddade tillstånd".[6]
Exempel på inbördes hjälp bland termiterna, myrorna och bina är så väl kända för den vanlige läsaren, särskilt från Romanes, L Büchners och Sir John Lubbocks arbeten, att jag kan inskränka mig till några få hänvisningar.[7] Om vi betraktar en myrkoloni, finner vi inte bara att allt arbete - skötsel av avkomman, hämtning av föda, byggnadsarbete, skötsel av bladlössen etc. - sker enligt inbördes-hjälp-principen; vi måste också hålla med Forel om att ett utmärkande drag i många myrarters liv är varje myras plikt att dela sin redan svalda och delvis smälta föda med varje annan medlem av samhället. Två myror av olika arter eller från fientliga kolonier undviker varandra, när de möts. Men två myror som hör till samma stack eller samma koloni av stackar, närmar sig varandra, utbyter några antennrörelser och "om en av dem är hungrig eller törstig och särskilt om den andra har buken full... ber hon omedelbart om föda". Den tillfrågade individen vägrar aldrig; den öppnar sina käkar, intar en lämplig ställning och spyr upp en genomskinlig vätskedroppe, som den hungriga myran slickar upp. Att spy upp födan för andras räkning är så betecknande för myrornas liv (i frihet) och utnyttjas så ofta för hungriga kamraters och för larvernas räkning, att Forel anser att deras matsmältningsorgan består av två skilda delar av vilka en, den bakre, är avsedd för individens bruk och den andra, den främre, för samhällets behov. Om en myra med buken fylld varit självisk nog att vägra mata en kamrat, behandlas hon som en fiende eller värre. Om denna vägran ägt rum medan släktingarna var i krig med andra arter, störtar de sig över den giriga individen med större våldsamhet än över fienden. Och om en myra inte har vägrat att mata en myra av en fientlig art, behandlas hon som vän av den senares släktingar. Allt detta bekräftas av de noggrannaste iakttagelser och experiment.[8]
I denna enorma djurgrupp, som omfattar över tusen arter, och som är så talrik att brasilianarna påstår att Brasilien tillhör myrorna och inte människorna, finns ingen konkurrens mellan medlemmar av samma stack eller koloni av stackar. Hur fruktansvärda krigen än är mellan olika arter, och vilka grymheter som än begås i krigstid, är inbördes hjälp inom samhället och hängivenhet en vana och självuppoffring för det gemensamma bästa en regel. Myrorna och termiterna har vunnit på att ge upp det krig Hobbes talar om. Deras fantastiska stackar, deras byggnadsverk, som i relativ storlek överträffar människornas, deras konstgjorda vägar och täckta gångar som är uppbyggda över markytan, deras rymliga magasin och kornbodar, deras åkrar, skörd och maltproduktion av säd,[9] deras rationella metoder för att vårda ägg och larver, deras uthus för bladlössen, vilka Linné så träffande kallade "myrornas kor", och slutligen deras mod, oräddhet och överlägsna intelligens - allt detta är det naturliga resultatet av den inbördes hjälp de utövar under varje stadium av sitt arbetsfyllda liv. Denna levnadsprincip har också utvecklat ett annat drag i deras liv: det individuella initiativet, som i sin tur skärpt denna högt utvecklade intelligens, som överraskar den mänsklige betraktaren.[10]
Om vi inte kände till andra exempel från djurriket än från myrornas och termiternas liv, kunde vi ändå med säkerhet dra slutsatsen att inbördes hjälp (som leder till ömsesidigt förtroende, första förutsättningen för att visa mod) och eget initiativ (första förutsättningen för intellektuell utveckling) är två faktorer som är viktigare för djurrikets utveckling än kampen. Myran klarar sig utan att ha något av de "skyddande" drag som är nödvändiga för de djur som lever isolerat. Hennes färg gör att fiender lätt kan se henne, och hennes stackar av olika slag är lätt synliga på äng och i skog. Hon skyddas inte av någon hård sköld, och hennes försvarsvapen, som kan bli farligt för ett djur som får ta emot stick från hundra gaddar på en gång, är värdelöst för individens försvar; medan å andra sidan hennes ägg och larver är eftertraktade av många av skogens invånare. Ändå behöver myrorna i sina tusental inte vara rädda för fåglar, eller ens myrslokar, och de är fruktade av mycket starkare insekter. När Forel tömde en korgfull myror på en äng, såg han att "syrsorna drog sig undan och lämnade sin håla till myrorna; gräshopporna och syrsorna flydde i alla riktningar; spindlarna och skalbaggarna övergav sitt byte för att inte själva bli byten". Till och med getingarnas bon erövrades av myrorna efter en kamp, där många myror offrade sina liv för samhället. Inte ens de snabbaste insekterna lyckades undkomma, och Forel såg ofta fjärilar, myggor, flugor etc. överrumplas och dödas av myrorna. Deras styrka är hjälp och förtroende sinsemellan. Och om myran - bortsett från de ännu högre utvecklade termiterna - står högst bland insekterna i fråga om intellektuell utveckling, om hennes mod överträffar nästan alla vertebraters och om hennes hjärna - för att citera Darwin - "är en av de märkligaste materieatomerna i världen, kanske ännu märkligare än människans hjärna", så kan detta mycket väl bero på att inbördes hjälp helt och hållet har ersatt inbördes kamp inom myrornas samhällen.
Detsamma gäller om bina. Dessa små insekter, som så lätt skulle kunna bli fåglarnas byte, och vilkas honung är så eftertraktad bland alla djurklasser, från skalbaggen till björnen, och som inte heller kan skydda sig genom härmning eller andra "skyddande förklädnader" utan vilka en ensamlevande insekt knappast skulle kunna överleva, har på grund av den inbördes hjälp de utövar fått den stora utbredning som vi kan konstatera idag och den intelligens som vi beundrar. Genom samarbete mångdubblar de den individuella kraften; genom tillfällig arbetsfördelning och förmåga hos varje bi att, när så behövs, utföra varje slags arbete uppnår de en grad av välbefinnande och trygghet som inget ensamt djur kan åstadkomma, hur starkt och beväpnat det än är. I sin samhällsstruktur lyckas de ofta bättre än människan, när hon glömmer att dra fördel av välordnad ömsesidig hjälp. När t.ex. en bisvärm står i begrepp att lämna kupan för att söka sig en ny bostad, gör ett antal bin en spaningstur i grannskapet, och om de upptäcker en lämplig boplats - en gammal korg eller liknande - tar de den i besittning, rengör den och bevakar den ibland en vecka i sträck, tills svärmen kommer för att bosätta sig där. Men hur många mänskliga nybyggare omkommer inte i ett nytt land därför att de inte insett fördelen med samarbete! Genom sin förenade intelligens klarar bina av även ovanliga och oförutsedda omständigheter - ett känt exempel är bina på Parisutställningen, som med sitt klibbiga vax klistrade igen en glasdörr som fanns i ena väggen till deras kupa. Överhuvudtaget visar de ingen sådan stridslystnad eller onödig aggressivitet som så många författare velat tillskriva dem. Vakterna som bevakar kupans ingång dödar skoningslöst de rövarbin som försöker tränga in i kupan; men främmande bin som förirrat sig till kupan lämnas i fred, särskilt om de kommer lastade med frömjöl eller är unga individer som lättare råkar vilse. Man använder inte mer våld än som är alldeles nödvändigt.
Man kan lära mycket av binas sociala sammanhållning, speciellt som rovinstinkter och lättja existerar även bland bina och uppträder så fort de gynnas av omständigheterna. Det är en känd sak att det alltid finns en del bin som föredrar rövarens liv framför arbetarens idoga tillvaro, och att både perioder av knapphet och tider av överflöd gör att den plundrande klassen ökar. När våra skördar är inkörda och det är ont om föda att samla på våra ängar och fält, mångdubblas rövarbinas antal; medan å andra sidan kring Västindiens sockerplantager och Europas sockerraffinaderier röveri, lättja och ofta även dryckenskap är vanliga företeelser bland bina. Vi ser således att trots allt asociala instinkter lever kvar bland bina; men det naturliga urvalet strävar ständigt att eliminera dem, därför att vid jämförelse solidariteten visar sig mera gynnande för arten än utvecklingen av individer med rovinstinkter. De listigaste och slugaste elimineras till förmån för dem som insett fördelarna med samhällsliv och inbördes hjälp.
Visserligen har varken myrorna eller bina eller termiterna nått fram till en solidaritet som omfattar hela arten. I det avseendet står de på samma nivå som våra politiska, vetenskapliga och religiösa ledare. Deras sociala instinkter når knappt utanför kupans eller boets gränser. Dock har kolonier på inte mindre än tvåhundra bon tillhörande två olika arter (Formica exsecta och F. pressilabris) påträffats av Forel på Mont Tendre och Mont Salève; och Forel påstår att varje medlem av dessa kolonier känner igen alla andra medlemmar och att alla tar del i det gemensamma försvaret; medan MacCook i Pennsylvania såg en hel "nation" av 1600 till 1700 bon tillhörande den stackbyggande myran, vilka alla levde i fred och samförstånd; och Bates har beskrivit termitstackar som täckte stora ytor på Campos - några av bona var tillhåll för två, tre olika arter, och de flesta av dem var förenade genom valvgångar eller arkader.[11] Några ansatser till sammansmältning av olika arter för inbördes skydd finns således även bland invertebraterna.
Om vi nu går vidare till högre djurslag, finner vi ännu fler exempel på - helt säkert omedveten - inbördes hjälp för alla möjliga ändamål, fast vi med en gång måste erkänna att vår kännedom även om de högre djurens liv ännu är ganska ofullkomlig. Vi har ett stort antal iakttagelser av framstående forskare, men det finns stora avdelningar av djurriket som vi nästan inte vet någonting om. Det är ont om pålitlig information om fiskarna, dels till följd av svårigheter att observera dem, dels på grund av att ämnet ägnats så lite uppmärksamhet. Redan Kessler påpekade hur lite vi vet om däggdjurens levnadssätt. Många av dem är nattdjur, andra gömmer sig under marken, och de idisslare vilkas sociala liv och vandringar vi är mest intresserade av låter inte människan komma i närheten av sina hjordar. Det är egentligen om fåglarna vi har den bästa kunskapen, och ändå är åtskilliga arters sociala liv ännu ofullständigt utforskat. Emellertid behöver vi, som framgår av det följande, inte beklaga oss över brist på välgrundade fakta.
Jag behöver inte uppehålla mig vid förbindelsen mellan hane och hona för att uppfostra avkomman, för att förse den med föda under dess uppväxt eller för att jaga gemensamt; fast det kan nämnas i förbigående, att sådana förbindelser är en regel även hos de minst sällskapliga köttätarna och rovfåglarna, och att de är intressanta därför att de utgör en grund för ömmare känslor även hos de grymmaste djuren. Det kan tilläggas att förbindelser utanför familjebanden är sällsynta hos rovdjuren och rovfåglarna. Detta beror framför allt på deras sätt att livnära sig, men till en del kan det också förklaras av människosläktets starka tillväxt. Det finns t.ex. arter som lever enstöringsliv i tättbebodda trakter, medan samma arter eller nära släktingar uppträder i flock i obebodda länder. Vargar, rävar och åtskilliga rovfåglar kan tjäna som exempel på detta.
Familjebundna relationer är emellertid inte av intresse för oss i det här fallet, i synnerhet som vi känner till mängder av andra förbindelser för mera allmänna syften, som jakt, gemensamt skydd eller helt enkelt förströelse. Audubon berättar att örnar ibland kan sluta sig samman för att jaga, och hans beskrivning av de två skalliga örnarna, hane och hona, som jagade på Mississippi, är känd för sin stilistiska kraft. Men en av de märkligaste iakttagelser som gjorts i det sammanhanget har rapporterats av Syevertsoff. Medan han studerade de ryska stäppernas fauna, såg han en gång en örn tillhörande en flockbildande art (havsörnen, Haliaetus albicilla), som steg högt i luften; under en halvtimme flög den under tystnad i vida cirklar, men plötsligt hördes dess genomträngande läte. Ropet besvarades snart av en annan örn som närmade sig den första och följdes av en tredje, en fjärde etc., tills nio eller tio örnar var samlade, varpå de snart försvann. På eftermiddagen kom Syevertsoff till den plats, dit han sett örnarna flyga; gömd bakom en av stäppens vågformade höjder närmade han sig dem och upptäckte att de samlat sig kring kadavret av en häst. De gamla, som vanligen äter först - i enlighet med artighetsreglerna - satt redan på höstackar i grannskapet och höll vakt, medan de yngre fortsatte sin måltid med svärmar av kråkor omkring sig. Av denna och liknande iakttagelser drog Syevertsoff slutsatsen, att havsörnarna jagar gemensamt; på hög höjd kan tio örnar överblicka ett område av åtminstone sextio kvadratkilometer; och så snart någon upptäckt något, meddelar han de andra.[12] Man kan givetvis hävda att ett enda instinktivt skri från den första örnen eller enbart dess rörelser kunde haft samma verkan, att leda andra örnar till bytet; men i detta fall var det med största sannolikhet ett inbördes meddelande, eftersom de tio örnarna samlades innan de slog ner på bytet, och Syevertsoff fick flera tillfällen att förvissa sig om att havsörnarna brukar samlas för att äta upp ett kadaver, och att några av dem (de yngre först) alltid håller vakt under de andras måltid. I själva verket är havsörnen - en av de tappraste och bästa jägarna - i alla avseenden en flockfågel, och Brehm säger att när den hålls fången, fattar den mycket snart tillgivenhet för sin ägare.
Social sammanhållning är ett gemensamt drag hos rätt många rovfåglar. Den brasilianska gladan, en av de "fräckaste" rövarna, är trots allt en sällskaplig fågel. Dess jakt i grupp har beskrivits av Darwin och andra vetenskapsmän, och det är bevisat att när den gripit ett för stort byte, tillkallar den fem, sex vänner för att föra bort det. När de efter dagens verksamhet letar upp sitt nattläger i ett träd eller ett snår, samlas de alltid i flock, ibland från områden miltals omkring, och får då ofta sällskap av olika gamarter, speciellt asgamarna, "deras goda vänner", enligt D'Orbigny. På en annan kontinent, i de transkaspiska öknarna, har de enligt Zarudnyi också för vana att bo tillsammans. Ett annat exempel är den "sällskapliga" gamen, en av de starkaste av alla gamar, som har fått sitt namn på grund av sin förkärlek för sällskap. Den lever i talrika flockar och trivs avgjort i sällskap; skaror av dessa gamar ligger och cirklar för nöjes skull tillsammans högt upp i luften. "De lever i god sämja", säger Le Vaillant, "och i samma håla fann jag ibland upp till tre bon tätt intill varandra."[13] Korpgamarna i Brasilien tycker om sällskap lika mycket som kråkor eller ännu mer.[14] De små egyptiska gamarna lever i nära vänskap. De leker i flockar i luften, de samlas för natten, och på morgonen flyger de ut tillsammans för att leta efter föda utan att det uppstår minsta tvist; detta har Brehm rapporterat, och han hade många tillfällen att iaktta deras liv. Den rödhalsade falken finns också i talrika flockar i Brasiliens skogar, och tornfalken (Tinnunculus cenchris) samlas i stora flockar när den lämnat Europa och för vintern nått Asiens ängar och skogar. På Sydrysslands stäpper är (eller rättare sagt var) den så sällskaplig, att Nordmann såg den träffa samman i talrika flockar med andra falkar (Falco tinnunculus, F. æsulon och F. subbuteo), varje vacker eftermiddag omkring kl. 4 för att roa sig till sent på natten. De brukade flyga iväg alla på en gång i rak linje mot någon bestämd punkt och när de nått den omedelbart vända om igen längs samma linje för att börja om igen.[15]
Att göra utflykter i flock enbart för nöjet att flyga är mycket vanligt bland alla fågelarter. "Särskilt i Humbertrakten", skriver Dixon, "uppträder ofta stora svärmar av kärrsnäppor i sumpmarkerna mot slutet av augusti och stannar där under vintern... Dessa fåglars rörelser är mycket fascinerande, då en stor flock kan svänga och sprida sig eller samla sig med samma noggrannhet som övade trupper. Utspridda bland dem finns många andra snäppor, sandlöpare och större strandpipare."[16]
Det är omöjligt att här redogöra för fåglarnas alla jaktsammanslutningar; men pelikanernas gemensamma fisketurer är speciellt värda att nämnas på grund av den ordning och intelligens som dessa klumpiga fåglar visar upp. De fiskar alltid i stora flockar, och efter att ha valt ut en lämplig vik bildar de en vid halvcirkel mitt emot stranden och fångar all fisk som råkar finnas instängd inom cirkeln. På smala åar och kanaler delar de sig i två flockar, som bildar var sin halvcirkel och simmar varandra till mötes, på samma sätt som om två fiskesällskap, som drog två långa nät, närmade sig varandra för att fånga all fisk som fanns mellan näten. Vid nattens inbrott flyger de till sina viloplatser - varje flock behåller alltid samma plats - och ingen har någonsin sett dem slåss om äganderätten till vare sig viken eller viloplatsen. I Sydamerika samlas de i flockar på fyrtio till femtio tusen individer, av vilka en del sover medan andra håller vakt och andra åter fiskar.[17] Och slutligen skulle jag vara orättvis mot de så förtalade gråsparvarna, om jag inte påminde om hur troget var och en av dem delar all föda den upptäcker med alla medlemmarna av sin flock. Detta var känt av grekerna, och en grekisk vältalare utropade en gång (jag citerar ur minnet): "Medan jag talar till er, har en sparv kommit och berättat för de andra sparvarna, att en slav har tappat en påse korn på marken, och de skyndar nu alla dit för att äta sig mätta på säden." Desto trevligare är det att få denna gamla iakttagelse bekräftad i en ny skrift av Gurney, som är övertygad om att gråsparvarna meddelar varandra var det finns mat att stjäla; han säger: "Om en stack tröskats aldrig så långt från gården, så nog har sparvarna fått magen full av korn."[18] Det är sant, att sparvarna är ytterst noga med att hålla sina områden fria från främmande intrång; så t.ex. slåss sparvarna i Luxembourg-trädgården mot alla andra sparvar, som vill ha sin del av vad trädgården och dess besökare kan erbjuda; men inom sina egna samhällen utövar de troget inbördes hjälp, fast det ibland naturligtvis kan bli lite gräl även mellan de bästa vänner.
Gemensam jakt och insamling av föda är så vanliga drag inom fågelvärlden att det knappast behövs fler exempel: de måste anses vara helt bevisade. Den fördel fåglarna vinner är uppenbar. Till och med de starkaste rovfåglarna är maktlösa mot sammanslutningar av våra minsta småfåglar. Till och med örnar - den kraftiga och förfärliga dvärgörnen och kungsörnen, som är stark nog att flyga bort med en hare eller antilopunge i sina klor - blir tvungna att lämna sitt byte åt flockar av de listiga gladorna, som regelbundet jagar örnen, när de ser honom ta ett fint byte. Gladorna jagar också den snabba fiskgjusen och plundrar honom på den fångade fisken; men ingen har sett gladorna kämpa inbördes om det byte de stulit. På ön Kerguelen såg dr Couës en Buphagus - sälfångarnas "sjöhöna" - förfölja måsar för att få dem att spy upp födan, medan å andra sidan fiskmåsar och tärnor samarbetade för att driva bort sjöhönan så snart den närmade sig deras tillhåll, särskilt under häckningstiden.[19] De små men ytterst snabba tofsviporna (Vanellus cristatus) angriper tappert rovfåglarna. "Att se dem anfalla en vråk, en glada, en kråka eller en örn är ett roligt skådespel." Man känner att de är säkra på segern, och man ser rovfågelns ilska. I sådana fall hjälper de varandra på alla sätt, och modet växer med antalet.[20] Vipan förtjänar namnet "en god moder", som grekerna gav henne, för hon skyddar gärna andra vattenfåglar mot deras fiender. Men också de små sädesärlorna (Motacilla alba), som vi känner igen från våra trädgårdar, och vilkas kroppslängd knappt uppgår till tjugo centimeter, kan tvinga sparvhöken att inställa sin jakt. "Jag har ofta beundrat deras mod och rörlighet", skrev den gamle Brehm, "och jag är övertygad om att endast falken är i stånd att fånga någon av dem... När en flock sädesärlor tvingat en rovfågel att dra sig tillbaka, låter de luften genljuda av triumfskrin, och sedan skiljs de." De samlas alltså i det speciella syftet att jaga en fiende; precis som hela fågelstammen i en skog samlas vid nyheten att en nattfågel synts till under dagen, och samtliga fåglar - rovfåglar och små ofarliga sångare - anställer jakt på främlingen och driver tillbaka honom till hans gömställe.
Vilken skillnad i styrka mellan en glada, en vråk eller en hök och sådana små fåglar som sädesärlan; och ändå besegrar småfåglarna genom sin samlade handlingskraft de starkvingade och beväpnade rövarna! I Europa jagar sädesärlorna inte bara rovfåglar som är farliga för dem, utan också fiskgjusen "mera på skämt än för att göra den någon skada"; och i Indien jagar, enligt Jerdons uppgift, kajorna Gowinda-gladan "bara för ro skull". Furst Wied såg den brasilianska örnen Urubitinga omringad av stora flockar tukaner och kasiker (en fågel som är nära släkt med vår råka), som retade den. Han tillägger: "Örnen tar vanligen dessa förolämpningar mycket lugnt, men någon gång emellanåt fångar han en av skrikhalsarna." Alla dessa fall visar att de i styrka underlägsna småfåglarna kan besegra rovfåglar genom gemensam handling.[21]
Det bästa exemplet på samlivets fördelar för den enskildes trygghet, förströelse och intellektuella utveckling finner vi emellertid bland två stora fågelfamiljer, tranorna och papegojorna. Tranorna är ytterst sällskapliga och lever i gott samförstånd inte bara med sina släktingar, utan med de flesta vattenfåglar. Deras försiktighet är förvånande, liksom deras intelligens; de anpassar sig snabbt till nya förhållanden. De har alltid vaktposter kring flocken när den äter eller vilar sig, och jägare känner väl till svårigheten att komma nära dem. Om människan lyckats överraska dem, återvänder de aldrig till samma plats utan att först ha sänt ut först en spanare och sedan en hel spejaravdelning; och när truppen återvänder och rapporterar att ingen fara är på färde, skickas en andra skara spejare ut för att bekräfta den första rapporten innan hela flocken sätter sig i rörelse. Gentemot besläktade arter visar tranorna verklig vänskap, och i fångenskap är det ingen fågel, utom den lika sällskapliga och intelligenta papegojan, som blir så nära vän med människan. "Hon ser i människan inte en husbonde utan en vän, och bemödar sig att visa det", är den slutsats Brehm drar från personlig erfarenhet. Tranan är i oupphörlig rörelse från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men hon offrar bara några timmar på morgonen åt att samla föda, huvudsakligen växtämnen. Hela återstoden av dagen ägnas åt sällskapsliv. "Hon plockar upp små träbitar eller småsten, kastar upp dem i luften och försöker fånga dem; hon böjer på halsen, slår ut med vingarna, dansar, hoppar, springer omkring och försöker på alla sätt visa sitt goda humör och ger hela tiden ett graciöst och vackert intryck."[22] Då hon lever i samhällen har hon nästan inga fiender, och fast Brehm en gång såg en trana fångad av en krokodil, skrev han att med undantag för krokodilen kände han inte till några fiender till tranan. Hon undgår alla sådana genom en försiktighet som har blivit till ett ordspråk, och hon uppnår i regel hög ålder. Det är inte att undra på att tranan inte behöver avla en talrik avkomma för att uppehålla arten; hon ruvar vanligen bara två ägg. Angående hennes intelligens är alla iakttagare överens om att den liknar människans ganska mycket.
Den andra mycket sällskapliga fågeln, papegojan, rankas som bekant högst bland fåglarna vad intelligensutveckling beträffar. Brehm har sammanfattat papegojans levnadsvanor så beundransvärt, att det bästa jag kan göra är att översätta följande meningar:
"Förutom under parningstiden lever de i mycket stora flockar. De väljer ut åt sig en plats i skogen för att stanna där och beger sig därifrån varje morgon på jaktutflykt. Varje flocks medlemmar håller troget samman och delar vanligen medgång och motgång lika. De beger sig om morgnarna tillsammans till ett fält, en trädgård eller ett träd för att äta av frukterna. De sätter ut vaktposter till att vaka över flockens säkerhet och är uppmärksamma på deras varningar. I händelse av fara tar alla till flykten, hjälper varandra sinsemellan och återvänder alla samtidigt. Kort sagt, de lever alltid i nära samhörighet."
De trivs också i andra fåglars sällskap. I Indien samlas nötskrikor och kråkor från många mils omkrets för att övernatta hos papegojorna i bambusnåren. När papegojorna ger sig ut på jakt, visar de en förvånansvärd intelligens, försiktighet och vakenhet. För att ta ett exempel: en flock vita kakaduor i Australien ger sig av för att plundra ett sädesfält, men dessförinnan skickar de ut en spaningspatrull, som sätter sig i de högsta träden i närheten av fältet, medan andra spejare väljer träden mellan fältet och skogen. Även dessa bevakar grannskapet en lång stund, och först därefter ger de signal till allmän framryckning, varvid hela flocken med ens ger sig av och plundrar fältet på ett ögonblick.
De australiska nybyggarna har kolossala svårigheter med att överlista papegojornas försiktighet; men om människan med sin slughet och sina vapen lyckats döda några av dem, blir kakaduorna så vaksamma att de sedan trotsar alla knep.[23]
Utan tvivel är det utvecklingen av ett liv i samhälle som gjort det möjligt för papegojorna att uppnå denna nästan mänskliga förstånds- och känslonivå. Deras väl utvecklade förstånd har fått framstående forskare att beskriva några arter, nämligen de grå papegojorna, som "fågelmänniskan". Deras tillgivenhet mot varandra är så stor att när en papegoja dödats av en jägare, flyger de andra under klagoskrik över den döda kroppen och "faller själva offer för sin vänskap", som Audubon säger; och när två fångna papegojor blivit vänner fast de tillhör skilda arter, har den enas död ofta kommit den andra att sörja ihjäl sig. Det är också otvivelaktigt så att deras samhällen ger dem mer skydd än ett aldrig så högt utbildat "näbb-och-klo"-system. Det är få rovfåglar eller däggdjur som vågar angripa annat än mindre arter av papegojor, och Brehm har rätt när han säger om papegojorna, liksom om tranorna och de flocklevande aporna, att de knappast har någon fiende utom människan; och han tillägger: "Det är troligt att de större papegojorna dukar under för hög ålder oftare än för fiendens klor." Endast människan lyckas på grund av ännu större överlägsenhet i intelligens och vapen, som också kan härledas från ett liv i samhälle, ibland döda dem. Deras långa liv verkar alltså vara följden av deras sociala liv. Säkert är det samma sak med deras fantastiska minne, som också måste gynnas av socialt liv och av lång livstid i förening med full besittning av själs- och kroppskrafter intill hög ålder.
Som framgår av det som sagts ovan, är allas krig mot alla inte naturens enda lag. Inbördes hjälp är i lika hög grad en naturlag som inbördes kamp, och denna lag blir ännu mer iögonenfallande om vi ser på ytterligare några fågel- och däggdjurssamhällen. Några antydningar om betydelsen av inbördes-hjälp-principen för djurrikets utveckling har redan givits på de föregående sidorna, men det är sådant som vi kommer att kunna sluta oss till med mycket större säkerhet efter ytterligare några exempel.
[1] Origin of Species, kap III.
[2] Nineteenth Century, feb 1888, s 165.
[3] Redan före de för-darwinistiska författarna Toussenel, Fée m.fl. fanns flera arbeten utgivna som innehöll fakta som talade för inbördes hjälp bland djuren, men som huvudsakligen gav exempel på djurens intelligens. Jag nämner Houzeau, Les facultés mentales des animaux, 2 bd, Bryssel 1872; L Büchner, Ans dem Geistesleben der Thiere, andra uppl. 1877; och M Perty, Über das Seelenleben der Thiere, Leipzig 1876. Espinas publicerade sitt märkligaste arbete Les sociétés animales 1877 och betonade där djursamhällenas betydelse och inverkan på arten samt inledde en värdefull undersökning av samhällenas ursprung. Espinas bok innefattar egentligen allt som sedan skrivits om inbördes hjälp och åtskilligt mera. Kesslers föredrag är emellertid speciellt genom sitt betonande av inbördes hjälp som en ännu viktigare utvecklingslag än kampen för tillvaron. Samma idéer framkom nästa år (april 1881) i en uppsats av J Lanessan, tryckt 1882 under titeln La lutte pour l'existence et l'association pour la lutte. G Romanes huvudarbete Animal Intelligence utgavs 1882 och följdes nästa är av Mental Evolution in Animals. Samtidigt (1883) publicerade Büchner ett annat arbete, Liebe und Liebesleben in der Thierwelt, av vilket andra upplagan kom ut 1885. Idén låg, som synes, i luften.
[4] Naturforskarsällskapets i Petersburg handlingar, bd XI, 1880.
[6] George J Romanes, Animal Intelligence, första uppl., s 233.
[7] Pierre Huber, Les fourmis indigénes, Génève 1861; Forel, Recherches sur les fourmis de la Suisse, Zürich 1874, och J T Moggridge, Harvesting Ants and Trapdoor Spiders, London 1873 och 74, borde läsas av alla ungdomar. Se också: Blanchard, Métamorphoses des Insectes, Paris 1868; J H Fabre, Souvenirs entomologiques, Paris 1886; Ebrard, Etudes des moeurs des fourmis, Génève 1864; Sir John Lubbock, Ants, Bees, and Wasps etc.
[8] Forel, Recherches, ss 244, 275, 278. Hubers beskrivning av förloppet är beundransvärd. Den har också en teori om instinktens möjliga ursprung (folkuppl., ss 158, 160). Se Tillägg II.
[9] Myrornas åkerbruk är så fantastiskt att det betvivlades en tid. Fakta är nu så väl bevisade av Moggridge, Dr Lincecum, MacCook, C Sykes och Dr Jerdon, att de är höjda över allt tvivel. En god bevisöversikt finns i Romanes verk. Se också Die Pilzgarten einiger Südamerikanischen Ameisen av A Möller i Schimpers Botart. Mitth. aus den Tropen, VI, 1893.
[10] Denna andra princip upptäcktes inte genast. Äldre iakttagare talade ofta om kungar, drottningar, uppsyningsmän etc., men efter Hubers och Forels undersökningar råder det inget tvivel om det individuella initiativets frihet i alla myrornas företag inklusive deras krig.
[11] H W Bates, The Naturalist on the River Amazons, II, 59 f.
[12] N Syevertsoff, Periodiska fenomen bland däggdjur, fåglar och reptiler vid Voronezh, Moskva 1855 (på ryska).
[13] Brehm, Thierleben, III, 477; alla citat efter franska uppl.
[14] Bates, s 151.
[15] Catalogue raisonné des oiseaux de la faune pontique i Demidoffs Voyage: utdrag hos Brehm, III, 360. Under sina flyttningar slår sig rovfåglarna ofta samman. En flock som H Seebohm såg över Pyrenéerna var sammansatt av "åtta gamar, en trana och en pilgrimsfalk" (The Birds of Siberia, 1901, s 417).
[16] Birds in the Northern Shires, s 207.
[17] M Perty, Über das Seelenleben der Thiere, Leipzig 1876, ss 87, 103.
[18] G H Gurney, The House-Sparrow, London 1885, s 5.
[19] Dr Elliot Couës, Birds of the Kerguëlen Island, i Smithsonian Miscellaneous Collections, vol XII, nr 2, s 11.
[20] Brehm, IV, 567.
[21] En iakttagare på Nya Zeeland, T W Kirk, beskrev på följande sätt ett angrepp av de "oförsynta" gråsparvarna på en "stackars" hök: "Han hörde en dag ett ovanligt larm, som om landets alla småfåglar råkat i gräl. När han såg upp, upptäckte han en stor hök (C. gouldi - en asätare) som ansattes av en sparvflock. De flög på honom hopvis och från alla häll på en gång. Den stackars höken var alldeles maktlös. Han kastade sig slutligen in i en buske och blev kvar där medan sparvarna grupperade sig kring snåret under ständigt kvitter och larm." (Föredrag hållet på New Zealand Institute; Nature, 10 okt, 1891.)
[22] Brehm, IV, 671 f.
[23] R Lendenfeld, Der zoologische Garten, 1889.