Friedrich Engels

Tyska bondekriget

1850


Skrivet: Sommaren 1850.
Publicerat: I "Neue Rheinische Zeitung" Nr 5 och 6, maj till oktober 1850.
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 327-413; "Der deutsche Bauernkrieg".
Översättning: Claes-Eric Danelius
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


Förord till andra upplagan 1870

Följande arbete skrevs sommaren 1850, ännu under det omedelbara intrycket av den just fullbordade kontrarevolutionen, i London; det publicerades i häftena 5 och 6 av Neue Rheinische Zeitung, Politisch-Ökonomische Revue, redigerad av Karl Marx, Hamburg 1850. - Mina politiska vänner i Tyskland önskar få det i nytryck, och jag efterkommer deras önskan, eftersom det, till min smärta, ännu i dag är aktuellt.

Det gör inte anspråk på att komma med något på originalforskningar baserat material. Tvärtom, hela det material som rör bondeupproret och Thomas Münzer är hämtat från Zimmermann. Hans bok är, trots att den här och var har luckor, ännu alltjämt den bästa sammanställningen av fakta. Den gamle Zimmermann hade glädje av sitt ämne. Samma revolutionära instinkt, som här överallt gör sig gällande för den undertryckta klassen, gjorde honom senare till en av de bästa på yttersta vänstra flygeln i Frankfurt.

Om däremot Zimmermanns framställning saknar det inre sammanhanget, om den inte lyckas påvisa hur tidens religiöst-politiska stridsfrågor speglar sig i de samtida klassförhållandena; om den i dessa klasstrider endast ser förtryckare och förtryckta, onda och goda och de ondas slutliga seger; om dess insikt i de samhälleliga förhållanden, vilka var förutsättningen för kampens utbrott såväl som dess utgång, är högst bristfällig, så var detta den tids fel, vari den uppstod. För sin tid är den tvärtom ett berömvärt undantag bland de tyska idealistiska historieverken, mycket realistiskt hållen.

Min framställning försökte att, endast skisserande kampens förlopp i dess konturer, förklara bondekrigets ursprung, de olika däri uppträdande partiernas ställning, de politiska och religiösa teorier, vari dessa partier sökte förstå sin ställning, och slutligen själva resultatet av striden sådant detta med nödvändighet måste följa av dessa klassers historiskt föreliggande samhälleliga levnadsförhållanden: alltså påvisa Tysklands dåtida politiska författning, upproren mot denna, tidens politiska och religiösa teorier, icke som orsaker till utan som resultat av den utvecklingsnivå, på vilken den tiden i Tyskland jordbruk, industri, kommunikationer och varuutbyte befann sig. Denna, den enda materialistiska historieuppfattningen, utgår icke från mig utan från Marx, och den finns i hans arbeten om franska revolutionen 1848-1849 i samma Revue och i Louis Bonapartes 18:e Brumaire.

Parallellen mellan tyska revolutionen av 1525 och den av 1848-1849 låg alltför nära för att den gången helt avvisas. Med likformigheten i förloppet, där alltjämt en och samma furstliga här slog ned olika lokala uppror i tur och ordning, med den ofta löjliga likheten i stadsborgarnas uppträdande i bägge fallen, bröt emellertid dock åtskillnaden också klart och tydligt fram:

"Vem vann på revolutionen av 1525? Furstarna. - Vem vann på revolutionen av 1848? De stora furstarna, Österrike och Preussen. Bakom de mindre furstarna av 1525 stod småborgarna, kedjande furstarna vid sig med skatter. Bakom de stora furstarna av 1850, Österrike och Preussen, står den moderna storbourgeoisin, som snabbt får dem under sin kontroll med hjälp av statsskulden. Och bakom storborgarna står proletärerna."

Det gör mig ont att behöva säga, att den tyska bourgeoisin i denna sats visades alltför mycken ära. Tillfället har den haft, såväl i Österrike som i Preussen, att "snabbt genom statsskulden underkuva" monarkin, men aldrig och ingenstans blev det tillfället utnyttjat.

Österrike föll genom kriget 1866 som en present i bourgeoisins sköte. Men den förstår inte att härska, den är vanmäktig och oduglig till allt. Bara en sak kan den: rasa mot arbetarna så snart dessa rör på sig. Den förblir ännu vid rodret, därför att ungrarna behöver den.

Och i Preussen? Ja, statsskulden har då ökats i rasande fart, budgetunderskottet har blivit en permanent företeelse, statsutgifterna växer år från år, bourgeoisin har majoritet i kammaren, utan den kan varken skatter höjas eller lån upptas - men var är dess makt över staten? Ännu för ett par månader sedan, när åter ett underskott förelåg, hade borgarna den bästa position. Med bara en smula uthållighet kunde de tilltvinga sig vackra eftergifter. Vad gör de? De betraktar det som en tillräcklig eftergift, att regeringen tillåter dem att lägga för dess fötter 9 miljoner, icke för ett år utan årligen och för all framtid.

Jag ska inte tadla de stackars "nationalliberalerna" i kammaren mer än de förtjänar. Jag vet att de lämnats i sticket av dem som står bakom dem, av bourgeoisins massa. Den massan vill inte härska. Den har alltjämt 1848 i sina benknotor.

Varför den tyska bourgeoisin utvecklar denna märkvärdiga feghet, därom längre fram.

I övrigt har den ovanstående satsen fullständigt bekräftats. Sedan 1850 ser vi ett alltmer beslutsamt tillbakaträdande av småstaterna, vilka nu bara tjänar som hävstänger för preussiska och österrikiska intriger, allt häftigare strider mellan Österrike och Preussen om ensamväldet, slutligen våldsuppgörelsen av 1866, enligt vilken Österrike behåller sina egna provinser medan Preussen direkt eller indirekt underkastar sig hela Norden och de tre sydväststaterna[1] tills vidare lämnas ur spelet.

För den tyska arbetarklassen är i hela denna statsaktion endast följande av betydelse:

1. Att arbetarna genom den allmänna rösträtten har fått makten att direkt låta sig representeras i den lagstiftande församlingen.

2. Att Preussen har föregått med gott exempel och slukat tre andra kronor[2] av Guds nåde. Att det efter denna procedur ännu äger samma obefläckade krona av Guds nåde, som den förut tillskrev sig, det tror inte ens nationalliberalerna.

3. Att det i Tyskland numera finns endast en enda allvarlig motståndare till revolutionen - den preussiska regeringen. Samt:

4. Att tyskösterrikarna nu äntligen en gång måste för sig uppställa frågan, vad de vill vara: tyskar eller österrikare? Vart de helst vill hålla sig - till Tyskland eller till sitt utomtyska anhang? Att de måste uppge det ena eller det andra, faller sedan länge av sig självt men har ständigt dolts av den småborgerliga demokratin.

Vad de övriga stridsfrågorna från 1866 beträffar, vilka alltsedan dess till leda behandlats av "nationalliberalerna" å ena sidan och "folkpartiet" å den andra, så torde de närmaste årens historia bevisa, att dessa bägge ståndpunkter bekämpar varann så häftigt endast därför att de är de motsatta polerna av en och samma inskränkthet.

I Tysklands samhälleliga förhållanden har år 1866 nästan ingenting ändrat. De få borgerliga reformerna - lika mått och vikt, flyttningsrätt, näringsfrihet o.s.v., allt inom av byråkratin tillmätta skrankor - når inte ens upp till vad bourgeoisin i andra västeuropeiska länder för länge sedan äger och lämnar den värsta olägenheten, det byråkratiska förmyndarskapet, oberörd. För proletariatet görs för övrigt all lagstiftning som gäller rörelsefrihet, rätten till naturalisering i annat land, avskaffandet av passtvånget etc., fullständigt illusorisk genom den gängse polispraktiken.

Vad som är mycket viktigare än statsaktionen av 1866, det är uppsvinget i industrin och handeln, järnvägarna, telegrafen och oceansjöfarten i Tyskland sedan 1848. Hur långt detta framsteg än står efter det som samtidigt skett i England, ja, t.o.m. i Frankrike, är det för Tyskland oerhört och har på tjugo år gjort mer än tidigare under ett helt århundrade. Tyskland har först nu på allvar och oåterkalleligt dragits in i världshandeln. Industrikapitalet har raskt ökat, bourgeoisins sociala ställning har höjts i enlighet därmed. Det säkraste kännetecknet på industriell blomstring, svindeln, har i rik mån inställt sig och fjättrat grevar och hertigar vid sin triumfvagn. Tyskt kapital bygger för närvarande ryska och rumänska järnvägar - må det inte ända med bedrövelse! - medan för femton år sedan tyska järnvägar tiggde om hjälp hos engelska entreprenörer. Hur är det då möjligt, att bourgeoisin inte också erövrat väldet även politiskt, att den uppför sig så fegt gentemot regeringen?

Den tyska bourgeosin har oturen att efter populärt tyskt mönster komma för sent. Dess blomstringstid infaller under en period, då bourgeoisin i de andra västeuropeiska länderna redan är i nedgång. I England har bourgeoisin inte kunnat få sin egentlige representant Bright till regeringen på annat sätt än genom en utvidgning av rösträtten, som i sina konsekvenser måste göra ett slut på hela det borgerliga väldet. I Frankrike, där bourgeoisin som sådan, som klass, härskat endast två år, 1849 och 1850, under republiken, kunde den förlänga sin samhälleliga existens endast genom att avträda sitt politiska välde till Louis Bonaparte och armén. Och med den så oändligt stegrade växelverkan mellan de tre mest framskridna europeiska länderna, är det i dag inte längre möjligt för bourgeosin att upprätta ett bekvämt politiskt styre åt sig i Tyskland, när detta herravälde har överlevt sin användbarhet i England och Frankrike.

Det är något som är egendomligt just för bourgeoisin gentemot alla tidigare härskande klasser: i dess utveckling finns det en vändpunkt, från vilken varje vidare stegring av dess maktmedel, främst alltså dess kapital, endast bidrar till att göra den mer och mer oduglig till politiskt välde. "Bakom storborgarna står proletärerna." I samma mån bourgeoisin utvecklar sin industri, sin handel och sina trafikmedel, i samma mån alstrar den proletariat. Och på en viss punkt - som inte behöver inträda samtidigt eller på lika utvecklingsnivå överallt - börjar den märka, att denne dess proletäre dubbelgångare växer den över huvudet. Från och med det ögonblicket förlorar den kraften till exklusivt politiskt välde, den ser sig om efter bundsförvanter, med vilka den allt efter omständigheterna delar sitt välde eller åt vilka den helt avträder det.

I Tyskland inträdde denna vändpunkt för bourgeoisin redan 1848. Och den tyska bourgeosin bävade visserligen den gången inte så mycket för det tyska som för det franska proletariatet. Junidrabbningen i Paris 1848 visade den, vad den hade att vänta. Det tyska proletariatet var tillräckligt agiterat för att bevisa för bourgeoisin, att också i tysk jord såddes fröna till samma skörd; och från den dagen var udden bruten av bourgeoisins politiska aktion. Den sökte bundsförvanter, den sålde sig till dem för vilket pris som helst - och den har ännu i dag inte kommit ett steg längre.

Dessa bundsförvanter är samtliga reaktionära av naturen. Där är kungadömet med sin armé och sin byråkrati, där är den stora feodaladeln, där är den lilla knapadeln, där är t.o.m. prästerna. Med alla dessa har bourgeoisin förpaktat sig och slutit överenskommelser bara för att rädda sitt ömtåliga skinn, tills den till sist inte hade något mera kvar att schackra bort. Och ju mer proletariatet utvecklade sig, ju mera det började känna sig som klass, handla som klass, desto klenmodigare blev borgarna. När preussarnas underbart usla strategi vid Sadowa segrade över österrikarnas underbart nog ännu uslare, då var det svårt att säga, vem som upphävde den djupaste sucken av lättnad - den preussiske borgaren, som också fick stryk vid Sadowa, eller den österrikiske.

Våra storborgare handlade 1870 alldeles som de medelstora borgarna av 1525. Vad småborgarna, hantverksmästarna och krämarna beträffar, så kommer de alltid att förbli sig lika. De hoppas kunna svindla sig upp i storborgardömet, de fruktar att bli nedstötta i proletariatet. Mellan fruktan och hopp kommer de under kampen att rädda sin värda hud och efter kampen att ansluta sig till segraren. Sådan är deras natur.

Med industrins uppsving sedan 1848 har proletariatets sociala och politiska verksamhet hållit jämna steg. Den roll, de tyska arbetarna för närvarande spelar i sina fackföreningar, kooperativa organisationer, politiska föreningar och möten, vid valen och i den s.k. riksdagen, bevisar ensam, vilken omvälvning Tyskland under de sista tjugo åren obemärkt genomgått. Det länder de tyska arbetarna till högsta ära, att de ensamma åstadkommit att skicka arbetare och representanter för arbetarna till parlamentet, medan varken fransmän eller engelsmän ännu lyckats åstadkomma det.

Men inte heller proletariatet har ännu övervunnit parallellen med 1525. Den uteslutande och för livstiden till arbetslönen hänvisade klassen utgör ännu inte på långa vägar majoriteten av det tyska folket. Den är alltså också hänvisad till bundsförvanter. Och dessa kan endast sökas bland småborgarna, bland städernas trasproletariat, bland småbönderna och jordbrukets daglönare.

Om småborgarna har vi redan talat. De är högst otillförlitliga, utom då man har segrat, då skriar de utan måtta på ölkrogarna. Men trots detta finns det bland dem mycket goda element, som självmant ansluter sig till arbetarna.

Trasproletariatet, detta avskrap av förkomna element från alla klasser, med högkvarter i de stora städerna, är av alla möjliga bundsförvanter den sämsta. Detta patrask är absolut köpbart och absolut efterhängset. När de franska arbetarna vid alla revolutioner skrev på väggarna: Mort aux voleurs! (Död åt tjuvarna!) och även sköt många, så skedde det inte av hänförelse för egendomen utan i den riktiga insikten att man framför allt måste hålla dess band från livet på sig. Varje arbetarledare, som använder dessa skojare som garde eller stödjer sig på dem, bevisar sig redan därigenom som förrädare mot rörelsen.

Småbönderna - ty de stora tillhör bourgeoisin - är av olika slag. Antingen är de feodalbönder och måste ännu göra dagsverken åt sin nådige herre. Sedan bourgeoisin försummat vad som var dess skyldighet - att befria dessa människor från dagsverksslaveriet - kommer det inte att bli svårt att övertyga dem, att de numera endast kan vänta befrielse av arbetarklassen.

Eller är de arrendatorer. I detta fall är förhållandet mestadels som på Irland. Arrendet är så högt uppdrivet, att bonden med sin familj vid medelmåttig skörd nätt och jämnt kan leva, vid dålig skörd nästan svälter ihjäl, inte kan betala arrendet och därigenom blir alldeles beroende av jordägarens nåd. För sådana människor gör bourgeoisin något först då den tvingas till det. Av vem skulle de vänta sin räddning utom av arbetarna?

Återstår de bönder, som odlar sin egen lilla torva. Dessa är mestadels så tyngda av hypotek, att de är lika beroende av ockraren som arrendatorerna av jordägaren. Också för dem återstår endast en knapp och på grund av de goda eller dåliga åren ytterst osäker arbetslön. De kan allra minst vänta sig något av bourgeoisin, ty de blir ju utsugna just av borgarna, av de ockrande kapitalisterna. Men de hänger mestadels mycket fast vid sin egendom, ehuru den i själva verket inte tillhör dem utan ockraren. I alla fall måste man förklara för dem, att de kan befrias från ockraren endast om en av folket beroende regering förvandlar samtliga hypoteksskulder till en skuld till staten och därigenom nedsätter räntefoten. Och detta kan endast arbetarklassen genomföra.

Överallt där medelstor och stor jordegendom råder, utgör jordbrukets daglönare den talrikaste klassen på landet. Detta är fallet i hela Nord- och Östtyskland och här finner städernas industriarbetare sina talrikaste och naturligaste bundsförvanter. Liksom kapitalisten står emot den industriella arbetaren, står godsägaren eller storarrendatorn emot jordbrukets daglönare. Samma åtgärder, som hjälper den ene, måste också hjälpa den andre. Industriarbetarna kan befria sig endast om de förvandlar borgarnas kapital, d.v.s. råmaterielen, maskinerna och verktygen, till samhällets, d.v.s. sin egen, av dem gemensamt brukade egendom. Likaså kan lantarbetarna frigöras ur sitt avskyvärda elände endast om framförallt deras huvudsakliga arbetsmaterial, jorden själv, frånhänds de större böndernas och de ännu större feodalherrarnas privatbesittning, förvandlas till samhällelig egendom och brukas av kooperativa lantarbetarföretag för deras gemensamma räkning. Och här kommer vi till internationella arbetarkongressens i Basel berömda beslut: att samhället har intresse av att förvandla jordegendomen till gemensam, nationell egendom. Detta beslut fattades huvudsakligen för de länder, där det finns stora jordegendomar och, därmed sammanhängande, storgodshushållning och på dessa stora gods en herre och många daglönare. Men detta tillstånd råder i det stora hela alltjämt i Tyskland, och därför var beslutet, näst efter England, högst aktuellt just för Tyskland. Jordbruksproletariatet, lantdaglönarna - det är den klass, ut vilken furstarnas arméer till sin stora massa ännu rekryteras. Det är den klass, som nu i kraft av den allmänna rösträtten skickar den stora mängden feodalherrar och junkrar till parlamentet; men det är också den klass, som står städernas industriarbetare närmast, som delar levnadsvillkor med den, ja, t.o.m. står ännu djupare i eländet. Denna klass, som är vanmäktig därför att den är splittrad och skingrad, vars dolda makt regering och adel så väl känner, att de avsiktligt låter skolorna förfalla för att den ska förbli okunnig, att sätta liv i denna klass och dra in den i rörelsen, det är den tyska arbetarrörelsens närmaste trängande uppgift. Från den dag, då massan av lantdaglönare har lärt sig förstå sina egna intressen, från den dagen är en reaktionär, feodal, byråkratisk eller borgerlig regering i Tyskland omöjlig.

Omkring den 11 februari 1870
F. Engels.

 


Efterord till 1875 års upplaga

Förestående rader nedskrevs för över fyra år sedan. De behåller sin giltighet ännu idag. Vad som var riktigt efter Sadowa och Tysklands delning, bekräftas också efter Sedan och upprättandet av det heliga tyska riket av preussisk nation. Så föga förmår den s.k. storpolitikens "världsskakande" statsaktioner ändra den historiska rörelsens riktning.

Vad däremot dessa statsaktioner förmår, är att de påskyndar denna rörelses hastighet. Och i det hänseendet har upphovsmännen till nämnda "världsskakande händelser" haft ofrivilliga framgångar, som säkert är dem själva högst ovälkomna, men som de vare sig de vill eller inte måste ta med på köpet.

Redan kriget av 1866 skakade det gamla Preussen i dess grundvalar. Det hade redan kostat möda att efter 1848 återföra det upproriska industriella - borgerliga såväl som proletära - elementet i västprovinserna under den gamla tukten; det hade emellertid lyckats, och junkrarnas i de östra provinserna intresse var, näst arméns, åter härskande i staten. 1866 blev nästan hela nordvästra Tyskland preussiskt. Bortsett från den obotliga moraliska skada, den preussiska kronan av Guds nåde tog då den slukade tre andra kronor av Guds nåde, förlade sig nu monarkins tyngdpunkt betydligt västerut. De fem miljonerna rhenländare och westfalare förstärktes, till en början med de 4 miljonerna direkt och sedan med de 6 miljonerna indirekt genom de av Nordtyska förbundet annekterade tyskarna. Och 1870 kom därtill ytterligare de 8 miljonerna sydvästtyskar, så att nu i "det nya riket" emot de 141/2 miljonerna gammalpreussare (ur de sex provinserna öster om Elbe, däribland till på köpet 2 miljoner polacker) står inemot 25 miljoner, som för länge sedan vuxit ur den gammalpreussiska junkerfeodalismen. Så försköt just den preussiska arméns segrar hela grundvalen för den preussiska statsbyggnaden; junkerherraväldet blev mer och mer odrägligt t.o.m. för regeringen. Men samtidigt hade den rasande industriella utvecklingen med sin kamp mellan borgare och arbetare trängt undan kampen mellan junkrar och borgare, så att även i det inre den gamla statens sociala grundvalar utsattes för en fullständig omvälvning. Den sedan 1840 långsamt ruttnande monarkin hade till förutsättning haft kampen mellan adeln och bourgeoisin, i vilken den höll jämvikten; från det ögonblick då det inte längre gällde att skydda adeln mot bourgeoisins anlopp, utan att skydda alla besittande klasser emot arbetarklassens anstormning, måste den gamla absoluta monarkin fullständigt övergå i den särskilt för detta syfte utarbetade statsformen: den bonapartistiska monarkin. Jag har redan på annat ställe ("I bostadsfrågan") utrett denna Preussens övergång till bonapartismen. Något jag där inte behövde betona, men som här är mycket väsentligt: Denna övergång var det största framsteg som Preussen gjort sedan 1848; i så hög grad hade Preussen blivit efter i modern utveckling. Det var ju ännu alltjämt en halvfeodal stat och bonapartismen är i varje fall en modern statsform, som har till förutsättning feodalismens avskaffande. Preussen måste alltså besluta sig för att göra rent hus med sina talrika feodala kvarlevor, att offra junkerdömet som sådant. Naturligtvis skedde detta i den mildaste form och på den populära melodin: Alltid sakta marsch framåt! Så exempelvis i den mycket berömda kretsordningen. Den upphäver den enskilde junkerns feodala privilegier på hans gods men endast för att återställa dem som privilegier för totaliteten av stora godsägare för hela kretsen. Det hela går vidare, översättes bara från den feodala till den borgerliga dialekten. Man förvandlar den gammalpreussiske junkern tvångsvis till något i stil med den engelske squiren, och han behövde visst inte streta så särdeles emot, ty den ene är lika dum som den andre.

Så har det blivit Preussens egendomliga öde att i slutet av detta århundrade i bonapartismens angenäma form fullända sin borgerliga revolution, som det påbörjade 1808-1813 och 1848 förde ett stycke vidare. Och om allt går bra, och vi får leva så länge, så får vi kanske år 1900 uppleva, att regeringen i Preussen verkligen har avskaffat alla feodala inrättningar, och att Preussen verkligen kommer till den punkt, där Frankrike stod 1792.

Feodalismens avskaffande betyder positivt uttryckt upprättande av borgerliga förhållanden. I samma mån som adelsprivilegierna faller förborgerligas lagstiftningen. Och här stöter vi på kärnpunkten i den tyska bourgeoisins förhållande till regeringen. Vi ser, att regeringen är nödgad att införa dessa långsamma och futtiga reformer. Men gentemot bourgeoisin framställer den varje sådant litet medgivande som om det var ett offer, för vilket de, borgarna, nu också i sin tur måste ge regeringen något medgivande. Och borgarna går, ehuru tämligen på det klara med sakförhållandet, in på detta bedrägeri. Därav har så den stillatigande överenskommelse uppkommit, som utgör den stumma grundvalen för alla riksdags- och kammardebatter i Berlin: å ena sidan reformerar regeringen lagarna i snäckgalopp i bourgeoisins intresse, avskaffar de feodala och ur småstateriet uppkomna hindren för industrin, skapar mynt-, mått- och viktenhet, näringsfrihet o.s.v., ställer genom den fria flyttningsrätten Tysklands arbetskraft till kapitalets oinskränkta förfogande, gynnar handel och svindel; å andra sidan överlåter bourgeoisin åt regeringen all verklig politisk makt, voterar om skatter, lån och soldater och hjälper till att avfatta alla nya reformer så, att det gamla polisväldet över misshagliga individer förblir i full kraft. Bourgeoisin köper sin sociala frigörelse undan för undan med att omedelbart avstå egen politisk makt. Naturligtvis är huvudmotivet, som gör en sådan överenskommelse oantastlig för bourgeoisin, icke fruktan för regeringen utan fruktan för proletariatet.

Hur ömkligt vår bourgeoisi emellertid än uppträder på politikens område, så kan man inte förneka, att den i individuellt och kommersiellt hänseende äntligen gör sin skyldighet. Det uppsving i industri och handel, varom talades i förordet till andra upplagan, har sedan dess utvecklats med ännu större energi. Vad som i detta hänseende skett i det rhen-westfaliska industriområdet sedan 1869, är för Tyskland rent av oerhört och erinrar om uppsvinget i de engelska fabriksdistrikten i början av detta århundrade. Och i Sachsen och övre Schlesien, i Berlin, Hannover och sjöstäderna går det likadant. Vi har äntligen en världshandel, en verkligt stor industri, en verkligt modern bourgeoisi; vi har emellertid också haft en verklig krasch och har likaledes fått ett verkligt, väldigt proletariat.

För den framtida historieskrivaren kommer i Tysklands historia 1869-1874 dånet från slagfälten vid Spicheren, Mars la Tour och Sedan samt vad därmed sammanhänger att ha vida mindre betydelse än det tyska proletariatets anspråkslösa, lugna men ständigt fortskridande utveckling. Redan 1870 drabbades de tyska arbetarna av en svår prövning: den bonapartiska krigsprovokationen och dess naturliga verkan, den allmänna nationella chauvinismen i Tyskland. De tyska socialistiska arbetarna lät sig inte för ett ögonblick förvirras. Inte en ansats till nationell chauvinism framträdde hos dem. Mitt i det galnaste segerruset förblev de kalla, krävde "en billig fred med den franska republiken och inga annektioner", och inte ens belägringstillståndet kunde få dem att tiga. Ingen krigsära, inget prat om tysk "rikshärlighet" vann anklang hos dem; deras enda mål förblev hela det europeiska proletariatets befrielse. Man kan verkligen säga: ett så svårt, så glänsande beståndet prov har intet annat lands arbetare hittills blivit förelagda.

På krigets belägringstillstånd följde högförräderi-, majestäts- och ämbetsmannakränkningsprocesserna, fredens tilltagande godtycke från polisen. Der Volksstaat hade i regel tre ā fyra redaktörer samtidigt i fängelse, de andra tidningarna i proportion därtill. Varje något så när bekant partitalare måste åtminstone en gång om året stå inför rätta, där han nästan regelbundet blev dömd. Utvisningar, konfiskeringar, mötesupplösningar följde tätt som hagel på varann. Allt förgäves. I varje häktads eller utvisads ställe trädde strax en annan; för varje upplöst möte inkallade man två nya, tröttade ut polisgodtycket på den ena platsen efter den andra genom uthållighet och noggrant efterföljande av lagen. Alla förföljelser åstadkom motsatsen till det åsyftade målet; långt ifrån att bryta arbetarpartiet eller ens böja det, tillförde de det endast nya rekryter och befäste organisationen. I sin kamp med myndigheterna såväl som med de enskilda borgarna visade sig arbetarna överallt som de intellektuellt och moraliskt överlägsna och bevisade särskilt i sina konflikter med de s.k. "arbetsgivarna", att de, arbetarna, nu är de bildade och kapitalisterna tölparna. Och därvid för de kampen i stort med en humor, som är bästa beviset för hur säkra de är på sin sak och medvetna om sin överlägsenhet. En så förd kamp på historiskt förberedd mark måste ge stora resultat. Januarivalens framgångar är hittills enastående i den moderna arbetarrörelsens historia, och den förvåning, de framkallade i hela Europa, var fullt berättigad.

De tyska arbetarna har två fördelar framför det övriga Europas arbetare. För det första, att de tillhör Europas mest teoretiska folk, och att de bevarat den teoretiska anda, som Tysklands s.k. bildade så fullständigt tappat. Utan att den tyska filosofien, särskilt Hegel, hade gått före, hade den tyska vetenskapliga socialismen - den enda vetenskapliga socialism, som någonsin existerat - aldrig kommit till stånd. Utan teoretisk anda bland arbetarna skulle denna vetenskapliga socialism aldrig i så hög grad övergått i deras kött och blod som fallet blivit. Och vilket omätligt företräde detta är, visar sig å ena sidan i den likgiltighet för all teori, som är en av huvudorsakerna till att den engelska arbetarrörelsen, trots all utmärkt organisation i det engelska maskineriet, rör sig så långsamt, och å andra sidan i den förvirring, som proudhonismen i sin ursprungliga form anstiftat bland fransmän och belgare, och i sin genom Bakunin vidarekarikerade form hos spanjorer och italienare.

Den andra fördelen är den, att tyskarna kronologiskt sett kommit så gott som allra sist i arbetarrörelsen. Liksom den tyska teoretiska socialismen aldrig kommer att glömma, att den står på Saint-Simons, Fouriers och Owens skuldror, tre män som trots allt sitt fantasteri och all sin utopism hör till alla tiders mest betydande andar och genialt förutsåg tallösa saker, vars riktighet vi nu vetenskapligt påvisar - så får den tyska praktiska arbetarrörelsen aldrig glömma, att den har utvecklat sig på den franska och engelska rörelsens skuldror, att den enkelt kunde tillgodogöra sig deras dyrköpta erfarenheter, att den nu kunde undvika deras den gången mestadels oundvikliga fel. Utan att de engelska fackföreningarna och de franska politiska arbetarstriderna hade gått före, utan den jätteimpuls, som särskilt Pariskommunen gav, var stode vi nu?

Man måste ge de tyska arbetarna det erkännandet, att de med sällsynt förståelse utnyttjat sitt läges fördelar. För första gången sedan en arbetarrörelse kom till förs kampen på sina tre håll - på den teoretiska bogen, på den politiska och på den praktisk-ekonomiska (motståndet mot kapitalisterna) - i samklang och sammanhang, och planmässigt. I detta så att säga koncentriska angrepp ligger just den tyska rörelsens styrka och oövervinnerlighet.

Å ena sidan genom denna sin fördelaktiga ställning, å andra sidan genom de insulära säregenheterna hos den engelska och det våldsamma undertryckandet av den franska rörelsen har de tyska arbetarna för ögonblicket ställts i den proletära kampens förtrupp. Hur länge händelserna kommer att låta dem stanna kvar på denna hederspost, kan man inte förutsäga. Men så länge de intar den, må man hoppas att de kommer att sköta den som sig bör. Dit hör fördubblade ansträngningar på varje kampens och agitationens område. Det kommer särskilt att bli ledarnas plikt att allt mer och mer sätta sig in i alla teoretiska frågor, mer och mer befria sig från inflytandet av traditionella, den gamla världsåskådningen tillhöriga fraser och ständigt minnas, att socialismen sedan den blivit en vetenskap också vill bli driven som en vetenskap, d.v.s. studerad. Det kommer att gälla att med stegrad iver sprida den så vunna, alltmer upplysta insikten bland arbetarmassorna och alltjämt fastare sammansluta partiets såväl som fackföreningarnas organisation. Om också de i januari avgivna socialistiska rösterna redan representerar en vacker socialistisk armé, så utgör de dock ännu inte på långt när majoriteten av den tyska arbetarklassen; och hur uppmuntrande än framgångarna är i propagandan bland lantbefolkningen, så återstår dock just här ännu oändligt mycket att göra. Det gäller alltså att inte mattas i kampen, det gäller att frånrycka fienden den ena staden, den ena valkretsen efter den andra; men framför allt gäller det att bevara den äkta internationella andan, som inte tillåter någon patriotisk chauvinism att uppkomma och som med glädje hälsar varje nytt steg i den proletära rörelsen, likgiltigt från vilken nation det utgår. När de tyska arbetarna så går i främsta ledet, kommer de inte precis att marschera i spetsen för rörelsen - det är inte i rörelsens intresse, att arbetarna inom någon enskild nation marscherar i dess spets - men dock att inta en ärofull plats i slaglinjen; och de kommer att stå där rustade, om antingen oväntat svåra prövningar eller betydande händelser av dem kräver ökat mod, ökad beslutsamhet och dådkraft.

London den 1 juli 1874.
Friedrich Engels.

 


[Inledning]

Även det tyska folket har sin revolutionära tradition. Det fanns en tid, då Tyskland frambragte karaktärer, vilka inte stod efter för de bästa i andra länders revolutioner. Det var en tid, då det tyska folket utvecklade en uthållighet och energi som, om det gällt en mer centraliserad nation, skulle ha avkastat de mest storartade resultat, en tid, då tyska bönder och plebejer var fulla av idéer och planer, vilka ofta nog får deras efterkommande att bäva.

Inför den avslappning, som efter två års kamp nästan överallt visar sig, är det hög tid att påminna det tyska folket om de klumpiga, men kraftfulla och uthålliga gestalterna från det stora tyska bondekriget. Tre århundraden har förflutit och mycket har förändrats; ändå står bondekriget inte helt främmande för vår nuvarande kamp, och de motståndare som måste bekämpas är till största delen desamma. De klasser och klassfraktioner, som överallt begått förräderi 1848 och -49, kommer vi att finna i förrädarrollen redan år 1525, fast på en lägre utvecklingsnivå. Och om bondekrigets robusta vandalism endast kom till uttryck på enstaka ställen under de senaste åren, i Odenwald, Schwarzwald, Schlesien, så är det i vilket fall inte till någon heder för det moderna upproret.

 


I

Det ekonomiska läget och den sociala
klasstrukturen i Tyskland

Låt oss till att börja med göra en kortfattad översikt över förhållandena i Tyskland vid början av femtonhundratalet.

Den tyska industrin hade gjort betydande framsteg under 1300- och 1400-talen. Den till landsbygden begränsade industrin av feodal typ hade efterträtts av en skråmässig verksamhet i städerna, vilken producerade för vidare kretsar och även för mer avlägsna marknader. Vävningen av grova ylletyger och linne var nu en permanent och vida spridd gren av industrin, och till och med finare ylle- och linnevävnader, liksom sidenvaror, framställdes i Augsburg. Jämsides med väveriet skedde en särskild tillväxt i den till konsthantverk gränsande industri, som närdes av den senare medeltidens andliga och världsliga lyx, och som sysselsatte guld- och silversmeder, bildhuggare och träsnidare, kopparstickare och xylografer, vapensmeder, medaljgravörer, svarvare etc. En rad mer eller mindre betydande uppfinningar, bland vilka de historiskt viktigaste var uppfinningen av krutet och boktryckarkonsten, hade väsentligt bidragit till näringarnas utveckling. Handeln höll jämna steg med industrin. Hansan hade genom sitt hundraåriga monopol på havet säkerställt höjningen av hela Nordtyskland ur det medeltida barbariet. Även om Hansan sedan slutet av 1400-talet snabbt hade börjat få ge vika för engelsmännens och holländarnas konkurrens, gick fortfarande den stora handelsleden från Indien till Norden genom Tyskland, detta trots Vasco da Gamas upptäckter, och Augsburg förblev den stora stapelplatsen för italienska sidenvaror, indiska kryddor och alla Levantens produkter. De sydtyska städerna, särskilt Augsburg och Nürnberg, var centra för en för sin tid ansenlig lyx och rikedom. Utvinningen av råmaterial hade också i betydande grad ökat. De tyska gruvarbetarna var på 1400-talet de skickligaste i världen, och städernas blomstring hade också höjt jordbruket från dess medeltida primitivitet. Man hade inte bara lagt stora arealer jord under plogen, utan man odlade också färgämnes örter och andra importerade växter, vars omsorgsfulla skötsel hade en gynnsam inverkan på jordbruket i allmänhet.

Ändå hade uppsvinget i Tysklands nationella produktion inte hållit jämna steg med det i andra länder. Jordbruket stod långt efter det engelska och holländska, industrin efter den i Italien, Flandern och England. På sjöfartens område hade engelsmännen och särskilt holländarna börjat slå tyskarna ur brädet. Befolkningen var mycket tunnsådd. Civilisationen existerade endast sporadiskt, koncentrerad till enskilda centra för industri och handel, men även dessa centras intressen var vitt skilda, med knappast några beröringspunkter. Södra delen hade helt andra handelsförbindelser och avsättningsmarknader än den norra; de östra och västra stod utanför nästan allt varuutbyte. Inte en enda stad kom ifråga för att bli hela landets industriella och kommersiella centrum, såsom t.ex. London var det för England. Hela det inre handelsutbytet var nästan helt begränsat till kust- och flodsjöfart och till de två stora handelsrutterna från Augsburg och Nürnberg över Köln till Nederländerna, och över Erfurt mot norr. Bortom floder och handelsvägar fanns ett antal mindre städer, vilka, uteslutna från stora världen, ostört fortsatte att vegetera i den senare medeltidens förhållanden. De behövde endast ett fåtal varor utifrån, och levererade få produkter för export. Av lantbefolkningen kom endast adeln i beröring med yttervärlden och nya behov; böndernas stora massa kom i sina relationer aldrig utöver det närmaste grannskapet och dess horisont.

Medan i England och Frankrike handelns och industrins uppsving medförde att hela landets intressen sammanflätades och därmed förde fram frågan om politisk centralisering, hade Tyskland inte kommit längre än till en intressegruppering efter provinser, runt rent lokala centra, och därmed till politisk splittring. Denna splittring blev snart så mycket mer slutgiltig genom Tysklands utestängande från världshandeln. I samma mån, som det rent feodala riket sönderföll, upplöstes överhuvudtaget riksförbundet och förvandlade sig de stora rikslänsinnehavarna till nära nog oavhängiga furstar. Så slöt sig å ena sidan riksstäderna, å den andra riksriddarna, samman, än mot varandra, än mot furstarna eller kejsaren. Riksmakten, själv oklar om sin ställning, vacklade osäkert mellan de olika element som utgjorde riket, och förlorade därmed alltmer av sin auktoritet; dess försök att på Ludvig XI:s sätt centralisera kom trots alla intriger och våldsdåd aldrig utöver sammanhållningen av de österrikiska arvländerna. De som slutligen vann, och måste vinna, i dessa otaliga och inbördes korsande konflikter, det var företrädarna för centralisering inom denna splittring, för lokal och provinsiell centralisering, furstarna. Bredvid dem blev kejsaren själv alltmer en furste som de.

Under dessa förhållanden hade ställningen väsentligt förändrats för de ur medeltiden kvarlevande klasserna, och nya klasser hade bildats vid sidan av de gamla.

Ur högadeln hade furstarna framträtt. De var redan nästan helt oberoende av kejsaren och innehade det mesta av överhetsrätten. De förde krig och slöt fred på egna villkor, de höll stående arméer, sammankallade lantdagar och skrev ut skatter. En stor del av lågadeln och städerna hade de redan ställt under sitt herravälde; de begagnade oupphörligt varje medel för att införliva de återstående, ännu riksomedelbara[3] städerna och baronierna. Gentemot dessa centraliserade de, medan de gentemot riksmakten uppträdde decentraliserande. Inrikespolitiskt var deras sätt att regera mycket godtyckligt. Ständerna[4] sammankallade de mest när de inte kunde klara sig på annat sätt. De skrev ut skatter och drev in pengar som det passade dem; ständernas skattebevillningsrätt erkändes sällan och kom ännu mer sällan till utförande. Och då hade ändå fursten vanligen majoritet genom de stånd, ridderskapet och prelaterna, som var befriade från skatt men deltog i åtnjutandet av skatteinkomsterna. Furstarnas penningbehov växte med hovhållningens lyx och utvidgning, med de stående arméerna och de växande regeringsutgifterna. Skatterna blev alltmer betungande. Städerna var mestadels skyddade mot dem genom sina privilegier; hela skattebördan föll på bönderna, såväl furstarnas egna undersåtar som på de länspliktiga riddarnas livegna, torpare och skattebönder[5]. Då den direkta beskattningen inte räckte till, tillkom den indirekta - finanskonstens mest raffinerade manövrer tillgreps för att fylla hålen i statskassan. När inte heller detta hjälpte, när det inte fanns något mer att pantsätta och ingen fri riksstad ville ge mer kredit, skred man till myntoperationer av smutsigaste slag, slog mynt som inte höll halten, fastställde höga eller låga tvångskurser, allteftersom det passade statskassan. Handel med privilegier till städer och andra, som man sedan med våld drog tillbaka för att sälja dem igen för dyra pengar, utnyttjande av varje försök till opposition till brandskattning och plundring av alla de slag, etc., var också inkomstbringande och vardagliga inkomstkällor för furstarna på den här tiden. Även rättvisan var en stående och inte obetydlig handelsvara för dem. Kort sagt: Den tidens undersåtar, som dessutom måste tillfredsställa de furstliga fogdarnas och tjänstemännens privata snikenhet, fick i fullaste mån smaka på alla det "faderliga" regeringssystemets välsignelser.

Av medeltidens feodalhierarki hade adelns medelklass nästan helt försvunnit - antingen hade den svingat sig upp till småfurstars oavhängighet, eller hade den sjunkit ner i lågadelns led. Lågadeln, ridderskapet, gick snabbt sitt förfall till mötes. En stor del var redan helt utarmad och tjänstgjorde hos furstarna i militära eller civila befattningar, en annan stod i länsplikt under furstarna och var underkastade dem, en mindre del var riksomedelbar.

Krigsväsendets utveckling, infanteriets stigande betydelse, förbättringen av eldvapnen minskade betydelsen av deras militära färdigheter, som var knutna till tungt kavalleri. Dessutom blev deras borgar mindre ointagliga. Liksom Nürnbergs hantverkare blev riddarna genom industrins framåtskridande överflödiga. Ridderskapets penningbehov bidrog i betydande grad till dess ruin. Slottens lyx, prakt och ståt vid turneringar och fester, vapen och hästar, allt steg i pris i takt med samhällets utveckling, medan riddarnas och baronernas inkomster tilltog föga eller inte alls. Fejder med plundring och brandskattning, stråtröveri och liknande nobla sysselsättningar blev med tiden alltför farliga. De avgifter och tributer, som betalades av herrskapens undersåtar inbringade knappast mer än förut. För att täcka sina tilltagande behov måste de nådiga herrarna tillgripa samma medel som furstarna. Adelns bondplågeri blev värre för varje år. De livegna sögs ut till sista blodsdroppen, torparna pålades nya skatter och avgifter under allehanda namn och förevändningar. Dagsverkena, räntorna, arrendeavgifterna, laudemierna (länsavgifterna), dödsfallsavgifterna, skyddspengarna o.s.v. höjdes godtyckligt, trots alla tidigare överenskommelser. Rättvisan vägrades eller schackrades bort, och då riddaren inte på annat sätt kunde komma åt bondens pengar, kastade han honom utan vidare i tornet och tvingade honom att köpa sig fri.

Med de övriga stånden stod lågadeln ingalunda på vänskaplig fot. Den länspliktiga adeln sökte göra sig riksomedelbar, de riksomedelbara sökte i sin tur värja sin oavhängighet. Detta ledde till oupphörliga konflikter med furstarna. Prästerskapet, som i sin uppblåsta skepnad föreföll riddaren som ett helt överflödigt stånd, avundades han dess stora gods, dess genom celibat och kyrkoförfattning sammanhållna rikedomar. Med städerna låg han ständigt i luven; han var skyldig dem pengar, han livnärde sig på att plundra deras utmarker, råna deras köpmän och begära lösensummor för de fångar han tog från dem. Och ridderskapets kamp mot alla dessa stånd blev desto häftigare, allteftersom penningfrågan blev en livsfråga.

Det andliga ståndet, representanten för den medeltida feodalismens ideologi, kände sig lika utsatt för de historiska förändringarna. Boktryckarkonsten och behovet av en växande handel berövade kyrkan dess monopol, inte bara på läs- och skrivkonsten, utan all högre bildning. Arbetsdelning inträdde också på det intellektuella området. Juristernas nu uppkommande stånd trängde ut prästerna från en rad av de mest inflytelserika ämbetena. Prästerskapet var också på väg att bli till stor del överflödigt, och erkände självt detta genom sin allt större lättja och okunnighet. Men ju överflödigare de blev, desto talrikare blev de - tack vare sina enorma rikedomar, som de genom alla möjliga medel fortsatte att öka.

Inom det andliga ståndet fanns det två vitt skilda klasser. Den andliga feodalhierarkin utgjorde den aristokratiska klassen: biskopar och ärkebiskopar, abbotar, priorer och andra prelater. Dessa höga kyrkliga dignitärer var antingen själva riksfurstar, eller de härskade som feodalherrar under andra furstars överhöghet över stora landområden med talrika livegna och torpare. De inte bara exploaterade sina underlydande lika hänsynslöst som adeln och furstarna, utan de gick ännu mer skamlöst tillväga. Förutom det brutala våldet tillgrep de alla religionens trakasserier, till sträckbänkens plågor lade de fruktan för bannlysning och förvägrandet av syndaförlåtelsen; alla biktstolens intriger begagnades för att beröva undersåtarna det sista öret eller för att öka kyrkans del av arvet. Förfalskning av dokument var för dessa ärevördiga herrar ett vanligt och omtyckt medel i bedrägeriets tjänst. Men fastän de, förutom de vanliga feodala bördorna och räntorna också uppbar tionde, så räckte alla dessa inkomster inte till. De tillverkade undergörande helgonbilder och reliker, organiserade saliggörande bönehus och sålde avlatsbrev, allt för att pressa pengar av folket, länge med bästa framgång.

Det var mot dessa prelater och deras talrika, med spridningen av den politiska och religiösa hetsen, alltmer förstärkta gendarmeri av munkar, som inte bara folkets, utan även adelns prästhat koncentrerades. Där de var riksomedelbara, stod de i vägen för fursten. De korpulenta biskoparnas och abbotarnas flotta vällevnad väckte adelns avund och upprörde folket, som måste betala kostnaderna, detta desto mer som den på ett skriande sätt svor mot deras predikningar.

Den plebejiska fraktionen av det andliga ståndet bestod av predikanterna på landet och i städerna. De stod utanför den feodala kyrkliga hierarkin och hade ingen del i dess rikedomar. Deras arbete var mindre kontrollerat och, hur viktigt det än var för kyrkan, för tillfället betydligt mindre oumbärligt än den polistjänst, som utfördes av de kasernerade munkarna. De hade därför mycket sämre betalt, och deras prebenden var i allmänhet mycket magra. Då de var av borgerligt eller plebejiskt ursprung, stod de i fråga om levnadsstandard tillräckligt nära massornas liv för att, trots sin klerikala ställning, behålla borgarnas och plebejernas sympati. För dem var det regel att delta i tidens rörelser, medan det för munkarna var ett undantag. De försåg rörelsen med teoretiker och ideologer, och många av dem, som representerade plebejerna och bönderna, dog därför på schavotten. Folkets prästhat vände sig därför endast i undantagsfall mot dem.

Så som kejsaren stod över furstarna och adeln, så stod påven över det högre och lägre prästerskapet. Medan kejsaren mottog "den vanliga penningen" eller riksskatten, gick till påven den allmänna kyrkoskatten, ur vilken han betalade lyxen vid det romerska hovet. I intet annat land drevs dessa kyrkoskatter in med större samvetsgrannhet och stränghet än i Tyskland - tack vare svartrockarnas makt och antal. Särskilt gällde det annaterna, en avgift som upptogs vid förlänande av biskopsdömen. Med de stigande behoven uppfanns nya medel för att skaffa pengar: handel med reliker, avlats- och jubileumspenning etc. Stora pengar flöt på så vis ur Tyskland till Rom, och det härigenom ökade trycket stegrade inte endast prästhatet, utan uppväckte också nationalkänslan, särskilt hos adeln, det på den tiden mest nationalistiska ståndet.

Bland de ursprungliga borgarna[6] i de medeltida städerna hade med handelns och näringarnas uppblomstring tre distinkt åtskilda grupper utvecklats.

Stadssamhället leddes av de patriciska släkterna, den så kallade "ärbarheten". De var de rikaste familjerna. De ensamma satt i rådet och beklädde alla stadens ämbeten. Därför förvaltade de inte bara, utan konsumerade också stadens inkomster. Starka genom sin rikedom och sin nedärvda, av kejsare och rike erkända aristokratiska status, exploaterade de såväl stadskommunen som de under staden lydande bönderna på varje tänkbart sätt. De ockrade med spannmål och pengar, skaffade sig monopol av alla slag, undandrog gradvis kommunen all rätt till utnyttjandet av stadens skogar och betesmarker, vilka de använde till sin egen, uteslutande privata fördel. Godtyckligt skrev de ut väg-, bro- och stadsporttullar samt andra pålagor, och de drev handel med skråprivilegier, med mästar- och borgarrättigheter och med rättvisan. Med bönderna på stadens utägor gick de inte mer skonsamt fram än adeln och prästerna. Tvärtom: stadens fogdar och byarnas tjänstemän, idel patricier, medförde en viss byråkratisk formalism till den aristokratiska hårdheten och girigheten vid indrivningen. Stadens på så vis sammanbragta inkomster förvaltades högst godtyckligt; räkenskaperna i stadens böcker, en ren formalitet, var försummade och förvirrade till det yttersta; underslev och kassabrist hörde till ordningen för dagen. Hur lätt det var på den tiden för en jämförelsevis liten, av privilegier på alla håll omgiven, genom släktskap och intressen intimt sammanhållen kast, att enormt berika sig på stadens inkomster, det förstår man lätt när man tänker på alla de förskingringar och all den svindel, som kom i dagen i så många stadsförvaltningar år 1848.

Patricierna hade sett till, att låta stadskommunens rättigheter, särskilt i ekonomiska angelägenheter, ligga för fäfot. Först senare, då dessa herrars bedrägerier gick alltför långt, satte sig kommunerna i rörelse för att åtminstone skaffa sig kontroll över stadsförvaltningen. I de flesta städerna lyckades de faktiskt också att återta sina rättigheter. Men genom de eviga stridigheterna mellan skråna, genom patriciernas seghet och det skydd som de åtnjöt hos riket och styrelserna i de med dem förbundna städerna, återtog de patriciska rådsherrarna snart sitt gamla odelade herravälde, vare sig det skedde med list eller våld. I början av 1500-talet befann sig åter alla städers kommuner i opposition.

Stadsoppositionen mot patricierväldet delade sig i två fraktioner, vilka mycket klart framträder i bondekriget.

Den borgerliga oppositionen, föregångaren till vår tids liberaler, omfattade de rikare borgarna och dem ur medelklassen samt, beroende på lokala förhållanden, en större eller mindre del av småborgarna. Deras krav höll sig inom rent författningsmässiga gränser. De begärde kontroll över stadsförvaltningen och del i den lagstiftande makten, antingen genom själva kommunförsamlingen eller genom en kommunal representation (Stora rådet, kommunutskott), vidare inskränkning av den patriciska nepotismen och fåtalsväldet som låg i händerna på ett fåtal familjer och som framträdde alltmer öppet, även bland dessa. På sin höjd krävde de dessutom säte i rådet för några borgare ur sin egen krets. Detta parti, här och där förenat med den missnöjda och avsigkomna delen av "ärbarheten", hade stor majoritet i alla ordinarie kommunförsamlingar och i skråna. De till rådet anslutna och den mer radikala delen av oppositionen utgjorde tillsammans endast en liten minoritet bland de verkliga borgarna.

Vi kommer att få se, hur denna "moderata", "laglydiga", "välmående" och "intelligenta" opposition spelar precis samma roll och med exakt samma framgång under 1500-talsrörelsen som dess efterföljare, det konstitutionella partiet, i rörelsen av 1848 och 1849.

För övrigt var den borgerliga oppositionen allvarligt uppretad mot prästerskapet, vars lättjefulla vällevnad och lösa seder väckte dess bittra harm. Man krävde åtgärder mot dessa värdiga mäns skandalösa leverne. Man krävde, att prästernas skattefrihet och rätt till egen rättsskipning skulle avskaffas, samt att antalet munkar skulle skäras ner.

Den plebejiska oppositionen bestod av ruinerade borgare och massan av stadsbefolkningen, som var berövad borgarrätt: hantverksgesäller, daglönare och de talrika föregångare till ett trasproletariat, som existerade redan på de lägsta stadierna av stadsutvecklingen. Trasproletariatet är en företeelse som, mer eller mindre utvecklad, förekommer på nästan alla hittillsvarande samhällsstadier. Antalet människor utan bestämd sysselsättning och fast bostad ökade stort vid denna tid, beroende på feodalismens söndervittring i ett samhälle, där varje näringsgren, varje levnadsförhållande var omgärdat med ett otal privilegier. I intet utvecklat land har antalet vagabonder någonsin varit så stort som under första hälften av 1500-talet.

I krigstider tog en del av dessa landstrykare värvning i arméerna, en annan tiggde sig fram genom landet, medan en tredje i städerna sökte sin nödtorftiga bärgning som daglönare och i varje sysselsättning, som inte var reglerad genom skråna. Alla dessa tre spelar en roll i bondekriget: den första i furstarnas arméer, som besegrade bönderna, den andra i böndernas sammansvärjningar och trupper, där dess demoraliserande inflytande i varje ögonblick gjorde sig gällande, den tredje i stadspartiernas strider. Man bör för övrigt inte glömma, att en stor del av denna klass, särskilt den som levde i städerna, under denna tid ännu ägde en betydande kärna av sund bondenatur och ännu inte på långt när hade utvecklat den besticklighet och det förfall, som kännetecknar dagens civiliserade trasproletariat.

Man ser, hur den plebejiska oppositionen i den tidens städer bestod av mycket blandade element. Den förenade de avsigkomna delarna av det gamla feodala, på skråna byggda samhället med det ännu outvecklade, uppåtsträvande proletära elementet i det spirande, moderna borgerliga samhället. Där fanns å ena sidan utblottade skråborgare, som genom sina privilegier hängde sig fast vid den bestående ordningen; förskjutna bönder och avskedat tjänstefolk, som ännu inte kunde bli proletärer, å den andra. Mellan dessa båda grupper stod gesällerna, som ännu stod utanför det officiella samhället, och vilkas levnadsvillkor var så nära proletariatets som det var möjligt med den tidens industri och skråprivilegier. Samtidigt var de nästan alla, i kraft av just dessa privilegier, blivande borgerliga mästare. Partiställningen med denna blandning av olika element var därför högst osäker och skiftade från plats till plats. Före bondekriget uppträdde den plebejiska oppositionen i den politiska kampen, inte som parti utan som en bråkig, plundrande svans till den borgerliga oppositionen, en mobb som kunde köpas för några fat vin. Först genom böndernas uppror förvandlades den till parti, och även då är den nästan överallt i sina krav och i sitt uppträdande beroende av bönderna - ett slående bevis på hur den tidens stad var beroende av landsbygden. I den mån den uppträder självständigt, kräver den upprättandet av städernas näringsmonopol på landsbygden och vill inte se en inskränkning av stadens inkomster genom avskaffandet av feodala pålagor inom stadsområdet o.s.v. Kort sagt, såtillvida är denna plebejiska opposition reaktionär och underordnar sig sina egna småborgerliga element - ett typiskt förspel till den tragikomedi, som det nutida småborgerskapet sedan tre år uppför under namnet demokrati.

Endast i Thüringen under Münzers direkta inflytande, och på enstaka andra platser under hans lärjungars, rycktes städernas plebejiska fraktion med av den allmänna stormen till en sådan grad, att det gryende proletära elementet i den tillfälligt fick överhanden över alla de andra fraktionerna i rörelsen. Denna episod utgör hela bondekrigets höjdpunkt med Thomas Münzer, krigets mest storartade gestalt, i centrum. Den är också den kortaste. Det står klart, att de plebejiska fraktionerna var de som först bröt samman, att deras åskådning i första hand byggde på fantasin, och att deras krav måste bli mycket osäkert uttryckta. Under rådande förhållanden fann de den mest osäkra grunden att stå på.

Under alla dessa klasser, med undantag för den sista, stod den stora, exploaterade massan av nationen: bönderna. På bonden vilade hela samhällsstrukturen: furstar, ämbetsmän, adel, präster, patricier och borgare. Oavsett vems undersåte han var - en furstes, en riksfriherres, en biskops, ett klosters eller en stads, av alla behandlades han som ett föremål, ett lastdjur eller sämre. Var han livegen, var han på nåd och onåd utlämnad åt sin herres godtycke. Var han torpare, så var redan de plikter som stipulerades i lag och fördrag nog för att knäcka honom; ändå ökades de dagligen. Största delen av sin tid måste han arbeta på godsherrens jord; av det han tjänade på sina få lediga stunder måste han betala tionde, hyra, jordränta, respengar (krigsskatt), landsskatt och riksskatt. Han kunde varken gifta sig eller dö utan att betala något till sin herre. Han måste, förutom de vanliga dagsverkena, plocka smultron och blåbär, samla halm och snäckskal, driva upp villebråd för jakten, hugga ved o.s.v. Fiske- och jakträtten tillhörde herren; bonden måste lugnt se på när hans skörd förstördes under jakten. Böndernas allmänningar, betesmarker och skog hade herrarna nästan överallt lagt beslag på. Herren gjorde som han behagade med bondens person, med hans hustru och döttrar, liksom han förfogade över hans egendom. Han hade rätten till första natten. Han kastade bonden i tornet när det föll honom in, och där väntade sträckbänken, lika säkert som rannsakningsdomaren väntar den åtalade i våra dagar, precis som det passade. Ur varje uppbyggligt kapitel i Carolina (Karl V:s strafflag), som handlar om avskärande av öron och näsa, utstickning av ögon, finger- och handavhuggning, halshuggning, stegel och hjul, brännande, nypning med glödande tänger, kvartering (fyrdelning) etc., finns det intet, som inte den nådige liv- och skyddsherren efter behag kunde tillgripa. Vem skulle försvara bonden? I domstolarna satt baroner, präster, patricier eller jurister, som väl visste vad de hade betalt för. Alla officiella stånd i riket levde ju på att suga ut bönderna.

Fastän bönderna skar tänder under det fruktansvärda trycket, var det ändå svårt att få dem till revolt. De var spridda över stora områden, och detta försvårade i högsta grad varje hemlig överenskommelse. Den sedan generationer nedärvda vanan att underkasta sig, bristen på vapenövning i många trakter och den varierande graden av förtryck, som av- och tilltog alltefter herrarnas personlighet, allt detta bidrog till att hålla bönderna lugna. Därför finner vi så många lokala bonderevolter under medeltiden, men inte ett enda allmänt, nationellt bondeuppror - åtminstone inte i Tyskland - före bondekriget. För övrigt var bönderna inte i stånd att på egen hand göra revolution, så länge de hade furstarnas, adelns och städernas samlade, organiserade makt emot sig. Deras enda chans att vinna en seger låg i en allians med andra stånd. Men hur skulle de kunna förena sig med andra stånd, då de i samma grad exploaterades av dem alla?

Som vi ser utgjorde under det tidiga 1500-talet de olika stånden i riket - furstarna, adeln, prästerskapet, patricierna, borgarna, plebejerna och bönderna - en högst förvirrad massa med sina varierande och inbördes stridande behov. Varje stånd stod i vägen för det andra, och vart och ett låg i ständig, dold eller öppen, konflikt med alla de andra. En klyvning av nationen i två stora läger, så som läget var i Frankrike vid utbrottet av den första revolutionen och som idag finns kvar på en högre utvecklingsnivå i de mest framskridna länderna, var under dessa omständigheter en ren omöjlighet. Något sådant kunde bara komma ifråga om de lägsta skikten i nationen, bönderna och plebejerna, de som exploaterades av alla de övriga stånden, reste sig. Man förstår lätt denna tids förvirrade härva av intressen, åsikter och strävanden, när man påminner sig den förvirring, som under de två senaste åren åstadkommits av den vida mindre komplicerade strukturen i den tyska nationen, bestående av feodaladel, bourgeoisi, småborgerskap, bönder och proletariat.

 


II

De stora oppositionella grupperingarna
och deras ideologier - Luther och Münzer

En gruppering av de på denna tid så mångfaldiga stånden till större enheter var praktiskt taget omöjlig att uppnå, detta på grund av decentraliseringen och självständigheten på lokal och provinsnivå, genom provinsernas industriella och kommersiella isolering från varandra, och de dåliga kommunikationerna. En sådan åstadkoms först med det allmänna utbredandet av revolutionära religiöst-politiska idéer under reformationen. De olika stånd, som ansluter sig till eller motsätter sig dessa idéer, koncentrerar, visserligen mödosamt och på ett ungefär, nationen i tre stora läger: det katolska eller reaktionära, det lutherska borgerligt-reformerande, och det revolutionära. Om vi finner föga konsekvens i denna stora uppdelning av nationen, och om vi i de båda förstnämnda lägren hittar delvis samma element, så förklaras det av det upplösningstillstånd i vilket de flesta, från medeltiden överlevande, officiella stånden befann sig, och av den decentralisering, som på olika platser tillfälligt förde samma stånd i motsatta riktningar. Vi har så ofta under de senaste åren haft tillfälle att bevittna liknande fakta i Tyskland, att en sådan skenbar hopblandning av stånd och klasser under 1500-talets mycket mer invecklade förhållanden inte kan förvåna oss.

Trots de nyaste erfarenheterna ser den tyska ideologin fortfarande ingenting annat än våldsamma teologiska trätor i de strider, som förde till medeltidens slut. Om folket på den tiden, säger våra hembakade historiker och politiska orakel, bara hade kunnat enas om de himmelska tingen, hade de inte alls behövt bråka om världsliga ting. Dessa ideologer är godtrogna nog att för kontant ta alla illusioner, som en epok gör sig om sig själv, eller dem som en tids ideologer gör sig om denna tid. Folk av det slaget ser till exempel i revolutionen av 1789 endast en något upphetsad debatt om fördelarna med konstitutionell framför absolut monarki, i julirevolutionen en praktisk kontrovers om det ohållbara i rätten "av Guds nåde", och i februarirevolutionen ett försök att lösa frågan republik eller monarki, o.s.v. Om de klasstrider, som utkämpades under dessa omvälvningar, och vars blotta uttryck är det varje gång på fanan skrivna slagordet, om dem har våra ideologer intill denna dag knappast någon aning, trots att nyheten om dem har hörts tydligt nog, inte bara från utlandet utan också genom många tusen inhemska proletärers knorr och agg.

Även de så kallade religionskrigen på 1500-talet handlar framför allt om mycket bestämda materiella klassintressen, och dessa krig var klasstrider, likaväl som de senare inre sammanstötningarna i England och Frankrike. Om klasstriderna den gången fördes under religiösa slagord och om de olika klassernas intressen, behov och krav dolde sig under religionens täckmantel, så förändrar detta ingenting i sak och förklaras lätt av tidsförhållandena.

Medeltiden hade helt utvecklats ur råmaterial. Den hade gjort rent hus med den gamla civilisationen, den gamla filosofin, politiken och juridiken, för att börja på nytt med allt. Det enda som den övertagit från den sjunkna forntiden var kristendomen och ett antal halvt förstörda städer, berövade all sin kultur. Följden härav blev, som på varje primitivt utvecklingsstadium, att prästerna fick monopol på den intellektuella bildningen, varigenom bildningen själv fick en i huvudsak teologisk karaktär. I prästernas hand blev politik och rättsvetenskap, liksom all övrig vetenskap, blott grenar av teologin och behandlades efter samma principer som rådde inom denna. Kyrkans dogmer var samtidigt politiska axiom, och bibelspråk hade laga kraft vid varje domstol. Till och med då ett särskilt juriststånd uppstod, kvarstod juridiken länge under teologins förmyndarskap. Teologins herravälde över hela fältet av intellektuell verksamhet var på samma gång den nödvändiga följden av kyrkans ställning och en allomfattande sammanfattning och sanktion av den bestående feodala ordningen.

Det står härmed klart, att alla, allmänt uttalade angrepp på feodalismen, framför allt angrepp mot kyrkan, att alla revolutionära, sociala och politiska doktriner också måste vara teologiskt kätteri. För att kunna angripa de bestående samhälleliga förhållandena måste man först beröva dem skenet av helighet.

Den revolutionära oppositionen mot feodalismen var levande genom hela medeltiden. Den uppträder, alltefter förhållandena, som mysticism, som öppet kätteri, som väpnat uppror. Vad mysticismen beträffar, så vet man hur hemfallna åt sådan 1500-talets reformatorer var. Münzer var själv en av dem. Kätteriet var dels ett uttryck för de patriarkaliska alpherdarnas reaktion mot den feodalism som påtvingades dem (waldensarna), dels för oppositionen från de städer som vuxit ur feodalismen (albigensarna, Arnold av Brescia etc.) och dels för direkta bonderesningar (John Ball i England, den ungerske mästaren Jakob i Picardie etc.). Waldensarnas patriarkaliska kätteri kan vi här, liksom schweizarnas resning, bortse från, som ett till form och innehåll reaktionärt, rent lokalt försök att hejda historiens lopp. I de båda övriga formerna av medeltida kätteri finner vi redan på 1100-talet förelöparen till den stora motsättning mellan borgerlig och bondsk-plebejisk opposition, på vilken bondekriget gick under. Denna motsättning går genom hela den senare medeltiden.

Städernas kätteri - och det är medeltidens egentliga, officiella kätteri - vände sig huvudsakligen mot prästerna, vilkas rikedomar och politiska ställning det angrep. Precis som dagens bourgeoisi kräver en gouvernement ā bon marché, en regering till gott köp, så krävde medeltidens borgerskap framför allt en église ā bon marché, en billig kyrka. Till formen reaktionärt, liksom varje kätteri, som endast ser urartning i kyrkans och dogmernas vidareutveckling, fordrade det borgerliga kätteriet återställandet av den urkristna tidens enkla kyrkoförfattning och avskaffandet av det exklusiva prästståndet. Denna billiga ordning skulle eliminera munkar, prelater och hovet i Rom, med ett ord: allt som var dyrbart i kyrkan. Städerna, som själva var republiker fast de stod under monarkers beskydd, var de första att, i allmänna termer, genom sina angrepp på påvedömet, uttrycka sin mening att republik var den normala formen för borgerlig regering. Deras fientlighet mot en räcka dogmer och kyrkoförordningar förklaras dels av vad tidigare har sagts, dels av deras levnadsförhållanden. Deras bittra opposition mot celibatet till exempel, har aldrig förklarats bättre än av Boccaccio. Arnold av Brescia i Italien och Tyskland, albigensarna i Sydfrankrike, John Wycliffe i England, Huss och calixtinerna i Böhmen var huvudrepresentanterna för denna riktning. Att oppositionen mot feodalismen här endast riktade sig mot den andliga delen, förklaras mycket enkelt därigenom, att städerna var allmänt erkända stånd, och de var fullt kapabla att med vapen och i sina församlingar bekämpa den världsliga feodalismen med dess privilegier.

Vi finner också hur större delen av lågadeln, såväl i Sydfrankrike som i England och Böhmen, anslöt sig till städerna i deras kamp mot prästerskapet och gjorde gemensam sak med dem i kätteriet - vilket förklaras av lågadelns beroende av städerna och av bådas gemensamma intresse gentemot furstar och prelater. Vi kommer att återfinna samma förhållande under bondekriget.

Av helt annan natur var det kätteri, som var det direkta uttrycket för böndernas och plebejernas behov, och som nästan alltid var förbundet med ett uppror. Fast det anslöt sig till alla de krav som det borgerliga kätteriet uppställde beträffande prästerskapet, påvedömet och återställandet av den urkristna kyrkoförfattningen, gick detta kätteri oändligt mycket längre. Det krävde återupprättandet av urkristen jämlikhet bland församlingsmedlemmarna, och denna jämlikhet skulle erkännas som norm också i den borgerliga världen. Det åberopade "jämlikhet bland Guds barn", innebärande världslig jämlikhet och delvis även sådan beträffande egendom. Adelns jämställande med bönderna, patriciernas och de privilegierade borgarnas med plebejerna, avskaffandet av dagsverksskyldigheten, jordräntor, skatter, privilegier och åtminstone de mest skriande orättvisorna i fråga om förmögenhet, var krav, som med större eller mindre beslutsamhet framställdes som nödvändiga konsekvenser av den urkristna läran. Då feodalismen stod på sin höjdpunkt var detta bondeplebejiska kätteri, såsom hos albigenserna, svårt att skilja från det borgerliga, men utvecklades under 1300- och 1400-talen till en skarpt partiskiljande åsikt, och intog vanligen en oberoende plats jämsides med det borgerliga kätteriet. Så var det med John Ball, förkunnaren av Wat Tylers uppror i England jämte den wycliffska rörelsen, så var det också med taboriterna och calixtinerna i Böhmen. Hos taboriterna fanns det till och med redan en republikansk tendens under teologisk förklädnad, som vidareutbildades i slutet av 1400- och början av 1500-talet av plebejernas företrädare i Tyskland.

Till denna form av kätteri anslöt sig de svärmisk-mysticerande sekterna, gisslarna, lollarderna och andra, vilka under tider av förtryck fortplantade den revolutionära traditionen.

Plebejerna var vid denna tid den enda klass, som stod helt utanför det officiella samhället. De hade intet tillträde till vare sig den feodala eller den borgerliga världen. De hade varken privilegier eller egendom; de hade inte ens det slag av hårt beskattad egendom, som innehades av bonden och småborgaren. De var i alla avseenden medel- och rättslösa; deras levnadsförhållanden förde dem aldrig ens i direkt beröring med de bestående institutionerna, vilka fullständigt ignorerade dem. De var det levande symtomet på det feodala och skråborgerliga samhällets upplösning, och samtidigt de första förelöparna till det moderna borgerliga samhället.

Detta förklarar, varför den plebejiska fraktionen redan då inte kunde inskränka sig till att bekämpa endast feodalismen och det privilegierade borgerskapet, varför den, åtminstone i fantasin, nådde utöver det knappt gryende moderna borgerliga samhället, varför den, den fullständigt egendomslösa fraktionen, måste ifrågasätta institutioner, åskådningar och föreställningar, vilka är gemensamma för alla samhällen, grundade på klassantagonism. De kiliastiska[7] drömvisionerna från den första kristendomens tid erbjöd här en bekväm utgångspunkt. Men denna utflykt utöver det närvarande och till och med det tillkommande kunde endast bli våldsam, fantastisk, och var dömd att vid första praktiska tillämpning falla tillbaka inom de trånga gränser som den nuvarande situationen dragit upp. Angreppet på privategendomen och kravet på gemensam egendom var dömda att upplösas i en primitiv välgörenhetsorganisation; en vag kristlig jämlikhet kunde på sin höjd leda till en medborgerlig "likhet inför lagen"; avskaffandet av all auktoritet förvandlas slutligen till upprättandet av republikanska regeringar, valda av folket. Föregripandet av kommunismen i fantasin blev i realiteten ett föregripande av moderna borgerliga förhållanden.

Detta våldsamma föregripande av kommande historisk utveckling, så lätt att förstå genom plebejernas levnadsförhållanden, finner vi först i Tyskland hos Thomas Münzer och hans parti. Hos taboriterna fanns visserligen ett slags kiliastisk egendomsgemenskap, men endast som en rent militär åtgärd. Först hos Münzer fann dessa kommunistiska föreställningar sitt uttryck hos en verklig samhällsfraktion, först hos honom är de formulerade med en viss bestämdhet, och efter honom finner vi dem i varje större folklig resning tills de småningom sammansmälter med den moderna proletära rörelsen. På samma sätt sammansmälte under medeltiden de fria böndernas kamp med de livegnas och torparnas mot den ökande feodala dominansen, i syfte att totalt avskaffa feodalväldet.

Det första av de tre stora lägren, det katolskt-konservativa, omfattade alla de element som var intresserade av att vidmakthålla de rådande förhållandena: de kejserliga myndigheterna, de kyrkliga och en del av de världsliga furstarna, den rikare adeln, prelaterna och städernas patricier. Under baneret borgerligt-moderat luthersk reform samlades oppositionens alla egendomsägande element, den stora massan av lågadel och borgerskap, och till och med en del av de världsliga furstarna, vilka hoppades på att kunna berika sig själva genom konfiskering av de kyrkliga egendomarna, och som önskade ta chansen till större oberoende av riket. Bönderna och plebejerna, slutligen, slöt sig samman till ett revolutionärt parti, vars krav och läror kraftfullast formulerades av Münzer.

Luther och Münzer representerade tillfullo var och en sitt parti, både genom sin respektive lära och genom sin karaktär och sitt uppträdande.

Luther genomgick under åren 1517 till 1525 samma förvandling som våra dagars tyska konstitutionella mellan 1846 och 1849, och som varje borgerligt parti har genomgått då det för en tid stått i spetsen för en rörelse och så överflyglats av det bakom det stående plebejiska eller proletära partiet.

Då Luther första gången 1517 uppträdde mot den katolska kyrkans dogmer och författning, saknade hans opposition fullständigt bestämd karaktär. Utan att gå utöver kraven från det tidigare borgerliga kätteriet, uteslöt den inte, och kunde inte utesluta, någon riktning som gick längre. På detta tidiga stadium var det nödvändigt att alla de oppositionella elementen förenades, att den mest resoluta revolutionära energi utvecklades, och att summan av det dittillsvarande kätteriet mot den katolska rättroheten blev representerad. På precis samma sätt var våra liberala borgare 1847 revolutionära; de kallade sig socialister och kommunister och svärmade för arbetarklassens befrielse. Luthers robusta bondenatur kom på det mest våldsamma sätt till uttryck under denna första period av hans uppträdande.

"Om deras" (de romerska prästernas) "rasande ursinne skulle hava en fortgång, synes mig ej annan råd och bättring att detta stävja, än att konungar och furstar ginge med våld därhän, väpnade sig och angrepe detta skadliga folk, som hela världen förgiftat, och gjorde en gång för alla slut på leken, med vapen och icke med ord. Så som vi straffa tjuvar med svärd, mördare med galgrep och kättare med eld, varför vända vi oss icke mot dessa fördärvets lärare, dessa påvar, kardinaler och biskopar och hela svärmen av det romerska Sodom med allehanda vapen och tvaga våra händer i deras blod?"

Men denna första revolutionära iver blev kortlivad. Den blixt som Luther hade slungat slog ner. Hela tyska folket råkade i rörelse. Å ena sidan såg bönder och plebejer i hans upprop mot prästerskapet och i hans predikningar om kristlig frihet signalen till resning; å den andra slöt sig de mer moderata borgarna och en stor del av lågadeln till honom. Även furstar drogs med i strömmen. De förra trodde att dagen kommit, då de kunde göra upp räkningen med alla sina förtryckare, de senare ville endast bryta prästerskapets makt, beroendet av Rom och den katolska hierarkin, samt berika sig själva genom konfiskering av kyrklig egendom. Partierna stod söndrade från varandra, och vart och ett hade sin talesman. Luther måste välja mellan dem. Han, kurfurstens av Sachsen skyddsling, den ansedde professorn från Wittenberg som på en gång blivit mäktig och berömd; denne store man, omgiven av en krets servila kreatur och smickrare, han tvekade inte ett ögonblick. Han övergav de folkliga elementen i rörelsen och slöt sig till den borgerliga, adliga och furstliga sidan. Hans upprop till ett förintelsekrig mot Rom förstummades. Luther predikade nu den fredliga utvecklingen och det passiva motståndet (jfr t.ex. "Till adeln av tysk nation" 1520). På Huttens inbjudan att besöka honom och Sickingen på slottet Ebernburg, centrum för adelns sammansvärjning mot prästerskap och furstar, svarade Luther:

"Jag önskar icke, att man förfäktar evangeliet med våld och blodsutgjutelse. Genom Ordet övervanns världen, genom Ordet har kyrkan bevarats, genom detta Ord kommer hon åter på nytt att iståndsättas, och liksom Antikrist nått sitt utan våld, kommer han också att utan våld falla."

Ur denna vändning, eller för att vara mer exakt, ur detta bestämda fastställande av Luthers riktning, började detta köpslående och prutande om de institutioner och dogmer som skulle behållas eller reformeras, detta vedervärdiga diplomatiserande, övervägande, intrigerande och kompromissande, som resulterade i Augsburgska bekännelsen[8], den reformerade borgarkyrkans ackorderade författning. Det var samma schackrande, som nyligen i politisk form intill äckel upprepats i de tyska nationalförsamlingarna, på samförståndsmöten, i revisionskamrar och Erfurtparlament. Den spetsborgerliga karaktären i den officiella reformationen framträdde öppet vid dessa förhandlingar.

Att Luther, numera erkänd representant för borgerlig reform, predikade lagligt framåtskridande, hade sina goda skäl. De flesta städerna hade anslutit sig till moderat reform, lågadeln anslöt sig mer och mer, en del av furstarna tillkom, en annan del tvekade. Framgången var så gott som säkrad, åtminstone i en stor del av Tyskland. Med fortsatt fredlig utveckling kunde de återstående regionerna inte i längden motstå trycket från den moderata oppositionen. Men varje våldsam omvälvning måste föra det moderata partiet i konflikt med det extrema plebej- och bondepartiet, och skilja furstarna, adeln och många städer från rörelsen. Då återstod endast, antingen att det borgerliga partiet överflyglades av bönderna och plebejerna, eller att samtliga partier krossades av en katolsk restauration. Vi har på senare tid sett tillräckligt med exempel på hur borgerliga partier, sedan de väl uppnått den minsta lilla seger, försöker kryssa på det laglydiga framåtskridandets kurs mellan revolutionens Scylla och restaurationens Karybdis.

Eftersom resultatet av varje förändring av denna tids samhälleliga och politiska förhållanden var dömt att komma furstarna tillgodo och oundvikligen öka deras makt, så måste den borgerliga reformen, ju skarpare den skilde sig från de plebejiska och bondska elementen, råka desto mer fullständigt under de reformerade furstarnas kontroll. Luther blev själv mer och mer deras vasall, och folket visste mycket väl vad de gjorde, när de sade att han hade blivit en furstedräng som de andra, och när de förföljde honom med stenkastning i Orlamunde.

Då bondekriget bröt ut, och detta i trakter där furstarna och adeln till större delen var katolska, sökte Luther inta en medlande ställning. Han angrep resolut myndigheterna. Han sade, att de genom sitt förtryck bar skulden till upproret, det var inte bönderna utan Gud själv, som hade satt upp sig emot dem. Å andra sidan, menade han, var upproret också ogudaktigt och i strid med evangeliet. Slutligen uppmanade han båda parterna att ge efter och komma överens i godo.

Men trots dessa välmenta förslag spred sig revolten snabbt och omfattade t.o.m. protestantiska, av lutherska furstar, herrar och städer behärskade områden, och växte hastigt den borgerliga, "besinningsfulla" reformen över huvudet. Den mest beslutsamma fraktionen av upprorsmännen slog under Münzers ledning upp sitt högkvarter i Luthers omedelbara närhet, i Thüringen. Ännu ett par framgångar, och hela Tyskland skulle stå i lågor, Luther vara omringad, kanske stämplad som förrädare, och borgarreformen bortsvept av bonde- och plebejrevolutionens stormflod. Nu var det inte längre tid för besinning. Inför revolutionen glömdes all gammal fiendskap; i jämförelse med bondehoparna framstod det romerska Sodoms tjänare som oskyldiga lamm, saktmodiga Guds barn. Borgare och furste, adelsman och präst, Luther och påven förenade sig mot "de mordiska och plundrande bondehoparna".

"Man bör krossa dem, strypa och sticka, hemligt och offentligt, eho[9] det kan, så som man måste slå ihjäl en galen hund!" ropade Luther. "Därför, käre herrar, hjälp här, rädda där, stick, slå, stryp dem, eho det kan. Dör du på kuppen - väl dig, saligare död kan du aldrig få."

Man borde inte hysa någon falsk barmhärtighet med bönderna. De placerar sig själva bland de upproriska, vilka förbarmar sig över dem, över vilka Gud ej förbarmar sig, utan vilka han straffar och önskar hava fördärvade. Efteråt kommer bönderna själva att lära sig tacka Gud, när de har måst ge den ena kon för att i frid kunna njuta av den andra; och furstarna kommer genom upproret att inse, vad andas barn pöbeln är, som endast med våld kan regeras.

"Den vise mannen säger: Cibus, onus et virga asino[10] - till en bonde hör havrestrå. De höra icke Ordet och äro dåraktiga, så måste de få höra piskan, bössan, och det sker dem rätt. Bedja skola vi för dem, på det att de må lyda, varom icke, så gives här intet förbarmande. Låt bössorna dåna bland dem, de bliva annars tusenfalt värre."

Just så talade våra fördetta socialistiska och filantropiska borgare då proletariatet krävde sin del av segerns frukter efter marshändelserna.

Luther hade genom översättningen av bibeln satt ett mäktigt verktyg i den plebejiska rörelsens händer. Genom bibeln påvisade han kontrasten mellan sin tids feodaliserade kristendom och de första århundradenas anspråkslösa kristendom, och mellan ett sönderfallande feodalsamhälle och bilden av ett samhälle, som var omedvetet om den på många lager uppbyggda, konstlade feodalhierarkin. Bönderna hade ansatt furstarna, adeln och prelaterna från alla håll med detta vapen. Nu vände Luther det mot dem, och komponerade ur bibeln en sannskyldig lovsång till den av Gud instiftade överheten, med vilken ingen av den absoluta monarkins tallriksslickare kunde mäta sig. Furstendömet av Guds nåde, den passiva lydnaden, t.o.m. livegenskapen sanktionerades med bibelns hjälp. Inte bara bonderevolten utan också Luthers eget myteri mot den kyrkliga och världsliga makten förnekades härmed; inte endast den folkliga rörelsen utan också den borgerliga förråddes till furstarna.

Behöver vi nämna de borgare, som nyligen också givit oss exempel på samma slags förnekande av sitt eget förflutna?

Låt oss nu jämföra den plebejiske revolutionären Münzer med Luther, den borgerlige reformatorn.

Thomas Münzer föddes i Stolberg i Harz, omkring år 1498[11]. Hans far sägs ha dött i galgen som ett offer för stolberggrevarnas despotism. Redan under sitt femtonde år bildade Münzer på skolan i Halle ett hemligt förbund mot ärkebiskopen av Magdeburg och den romerska kyrkan i allmänhet. Hans kunskaper i sin tids teologi gav honom tidigt doktorsgraden och en tjänst som kaplan vid ett nunnekloster i Halle. Här behandlade han kyrkans dogmer och ritual med det största förakt, vid mässan utelämnade han orden om förvandlingen (transubstantiationen) och förtärde som Luther berättade om honom, de allsmäktiga gudomspersonernas lekamen ohelgade. Det huvudsakliga ämnet för hans studier var de medeltida mystikerna, särskilt Joachim Calabreses kiliastiska skrifter. Det tusenåriga riket och domens dag för den urartade kyrkan och den fördärvade världen, som förkunnades och beskrevs av denne mystiker, syntes Münzer med reformationen och tidens allmänna oro vara omedelbart förestående. Han predikade med stor framgång i sin omgivning. År 1520 gick han som den förste evangeliske predikanten till Zwickau. Här fann han en av dessa svärmiska, kiliastiska sekter, som i stillhet framlevde sin tillvaro, och bakom vars tillfälliga ödmjukhet och tillbakadragenhet doldes de lägsta samhällslagrens i ökande grad våldsamma opposition mot de rådande förhållandena som nu, med den växande oron, allt öppnare och mer ihärdigt trädde i dagen. Det var vederdöparnas[12] sekt, ledd av Niklas Storch. De predikade den förestående domens dag och det tusenåriga riket; de hade "visioner, hänförelse och profetians gåva". Snart kom de i konflikt med rådet i Zwickau. Münzer försvarade dem, trots att han aldrig obetingat anslöt sig till dem, utan snarare förde dem under sitt eget inflytande. Rådet ingrep energiskt mot dem; de måste lämna staden och Münzer med dem. Detta skedde i slutet av 1521.

Han begav sig till Prag och sökte där att vinna fotfäste genom att ansluta sig till resterna av den hussitiska rörelsen, men hans proklamationer fick endast till resultat, att han måste fly också från Böhmen. 1522 blev han predikant i Allstedt i Thüringen. Det första han gjorde där var att reformera kulten. Innan Luther vågade gå så långt, avskaffade han helt det latinska språket och lät hela bibeln, inte bara de föreskrivna söndagsevangelierna och epistlarna, läsas upp för folket. Samtidigt organiserade han propaganda i omgivningen. Från alla håll kom folk till honom, och snart blev Allstedt centrum för den folkliga antipräströrelsen i hela Thüringen.

Ännu var Münzer framförallt teolog, ännu riktade han sina angrepp nästan uteslutande mot prästerna. Men han predikade inte, som Luther redan börjat med, lugn debatt och fredligt framåtskridande, utan han fortsatte Luthers tidigare våldsamma predikningar och uppmanade de sachsiska furstarna och folket att resa sig i vapen mot de romerska prästerna.

"Kristus säger ju: Jag har icke kommit för att bringa friden utan svärdet. Men vad skolen I (de sachsiska furstarna) göra med detta svärd? Intet annat än att undanröja och avskilja de onda, de där förhindra evangelium, om I viljen vara Guds tjänare. Kristus har med stort allvar befallt, (Lukas 19:27), fören mina ovänner hit och huggen ned dem här inför mig ... Kommen icke med några ihåliga tokenskaper om att Guds kraft skall uträtta det utan edert åtgörande med svärdet, ty då komme det att rosta i skidan. De, vilka stå emot Guds uppenbarelse måste skoningslöst röjas ur vägen, såsom Hesekiel, Cyrus, Josiah, Daniel och Elias förintade Baals präster, ty på annat sätt kan den kristna kyrkan aldrig återkomma till sitt ursprung. Man måste utrota ogräset i Guds vingård i skördetiden. Herren har sagt, V Mosebok, 7, I skolen icke förbarma eder över de avgudadyrkare; bryten ned deras altaren, slån sönder deras stoder och brännen upp dem i eld, på det att jag icke må vredgas över eder."

Men dessa appeller till furstarna förblev utan framgång, medan de revolutionära stämningarna hos folket växte från dag till dag. Münzer, vars idéer blev allt skarpare, allt djärvare, bröt beslutsamt med den borgerliga reformationen och framträdde från och med nu också direkt som politisk agitator.

Hans filosofisk-teologiska doktrin angrep alla huvudpunkterna, inte enbart hos katolicismen, utan hos kristendomen i allmänhet. I kristendomens form predikade han ett slags panteism, vilken uppvisar en märklig likhet med moderna, spekulativa åskådningssätt, och som ställvis till och med närmar sig ateismen. Han förkastade bibeln, både som den enda och som den ofelbara uppenbarelsen. Den egentliga, den levande uppenbarelsen, sade han, är förnuftet, en uppenbarelse som har existerat i alla tider och hos alla folk, och som ännu existerar. Att hålla upp bibeln mot förnuftet, vidhöll han, vore att döda anden med bokstaven. Ty den helige ande, som bibeln talar om, är ingenting utanför oss själva existerande; den helige ande är just förnuftet. Tron är intet annat än förnuftets levandegörande i människan, och därför kan också hedningarna ha tron. Genom denna tro, genom det levandegjorda förnuftet blev människan gudalik och salig. Himlen är därför ingenting, som tillhör en annan värld, den står att söka i denna värld, och de troendes kallelse är att här på jorden upprätta denna himmel, gudsriket. Då ingen hinsides himmel finnes, finns heller intet helvete eller någon fördömelse. Likaså finns ingen annan djävul än människans onda lustar och begär. Kristus var en människa som vi, en profet och lärare, och hans nattvard är en enkel måltid till hans åminnelse, där bröd och vin njuts utan något mystiskt tillskott.

Münzer predikade denna lära, för det mesta förklädd bakom samma kristna talesätt, under vilka den nyare filosofin för en tid måste dölja sig. Men den äkta kätterska grundtanken lyser överallt fram ur hans skrifter, och man ser att han tog den bibliska täckmanteln på betydligt mindre allvar än mången lärjunge till Hegel i våra dagar. Ändå ligger tre hundra år mellan Münzer och den moderna filosofin.

Münzers politiska lära anslöt sig nära till detta revolutionärt religiösa åskådningssätt, och övergrep de omedelbart föreliggande samhälleliga och politiska förhållandena i lika hög grad som hans teologi gick utöver de gängse föreställningarna under hans tid. Så som Münzers religionsfilosofi snuddade vid ateismen, så närmade sig hans politiska program kommunismen, och mer än en nutida kommunistisk sekt hade så sent som strax före februarirevolutionen ingen rikhaltigare arsenal att förfoga över än den "münzerska" på 1500-talet. Detta program, vilket i mindre grad sammanfattade de dåtida plebejernas krav än de utgjorde ett lysande föregripande av villkoren för frigörelsen av det proletära element, som knappt började skönjas bland plebejerna - detta program krävde det omedelbara upprättandet av gudsriket på jorden och det profeterade tusenårsriket, genom att återföra kyrkan till dess ursprung och avskaffa alla institutioner, som stod i motsättning till denna föregivet urkristna, men i själva verket mycket nya kyrka. Med Guds rike menade Münzer ingenting annat än ett samhälle utan klasskillnader, utan privategendom och utan en statsmakt, som var oberoende av och främmande för samhällets medlemmar. Alla existerande myndigheter skulle, i den mån de vägrade att underkasta sig och förena sig med revolutionen, störtas. Allt arbete och all egendom skulle delas lika, och fullständig jämlikhet upprättas. Ett förbund skulle bildas för att genomföra allt detta, inte bara i hela Tyskland, utan i hela kristenheten. Furstar och herrar skulle inbjudas att ansluta sig; om de vägrade borde förbundet vid första lägliga tillfälle med vapenmakt störta eller döda dem.

Münzer grep sig strax an med att organisera detta förbund. Hans predikningar blev ännu häftigare, mer revolutionära; jämte angreppen på prästerna dundrade han med samma lidelse mot furstarna, adeln och patricierna. I glödande färger skildrade han det rådande förtrycket och ställde emot det sin drömda vision av den socialrepublikanska jämlikhetens tusenårsrike. Samtidigt publicerade han den ena revolutionära broschyren efter den andra, och skickade ut agenter i alla riktningar, medan han själv organiserade förbundet i Allstedt med omnejd.

Den första frukten av denna propaganda blev förstörandet av Maria-kapellet i Mellerbach nära Allstedt enligt anvisningarna i femte Moseboken, 7 kap, 5-6: "I skolen bryta ned deras altaren och hugga ner deras stoder och bränna upp deras beläten i eld ... ty du är ett folk som är helgat åt Herren din Gud". De sachsiska furstarna kom personligen till Allstedt för att stilla oron och de kallade Münzer till slottet. Där höll han en predikan, vars like de inte hade hört från Luther, "det vällevande fläsket från Wittenberg", som Münzer kallade honom. Münzer hävdade att de gudlösa härskarna, särskilt präster och munkar, vilka behandlade evangeliet som kätteri, måste dödas. Han åberopade därvid Nya testamentet. De gudlösa hade ingen rätt att leva; det skulle då vara genom de utvaldas nåd. Om furstarna inte utrotade de ogudaktiga så skulle Gud ta svärdet från dem, ty hela församlingen har svärdets makt. Furstarna och herrarna är de huvudsakliga upphovsmännen till ocker, stöld och rån; de tar allt skapat till sin egendom: fiskarna i vattnet, fåglarna i luften, örterna på marken. Och så läser de budordet "Du skall icke stjäla" för de fattiga, medan de själva tar vad de kan, skinnar och suger ut bonden och hantverkaren. Om denne emellertid förbryter sig det allra minsta, så måste han hänga, och till allt detta säger Dr Lügner (lögnare): Amen.

"Herrarna åstadkommer det själva, att den fattige bliver deras fiende. Orsakerna till upproret vilja de icke borttaga, huru kan det då i längden gå väl? Ack, käre herrar, huru kommer icke Herren att krossa dessa gamla lerkärl med en stav av järn! För att jag detta säger bliver jag hållen för upprorisk. Må det så ske! (Jfr. Zimmermann, "Bondekriget" II).

Münzer lät trycka denna predikan. Till straff blev hans tryckare i Allstedt av hertig Johann av Sachsen tvingad att lämna landet, och alla hans skrifter lades under censur av den hertigliga regeringen i Weimar. Men detta påbud brydde han sig inte om. Strax därpå lät han i riksstaden Mühlhausen trycka en högst upphetsande skrift, i vilken han uppmanade folket.

"Att vidga hålet, på det att hela världen må se och begripa vilka våra storkaxar äro, vilka så hädiskt ha gjort Gud till en för dem bekväm stackare", och där han slutade med orden: "Hela världen måste skakas. Det blir en sådan lek, att de gudlösa störtas från sin tron, och de förtryckta skola upphöjas".

Som motto skrev "Thomas Münzer med hammaren" på titelbladet:

"Tag för sant, jag har lagt mina ord i din mun, jag har idag satt dig över folken och över rikena, på det du må upprycka med rötterna, sönderbryta, skingra och förstöra, samt bygga och plantera. En mur av järn emot konungarna, furstarna, prästerna och mot folket är upprest. De må strida, ty segern skall genom ett under leda till de starka, gudlösa tyrannernas fall."

Münzers brytning med Luther och hans parti hade ägt rum för länge sedan. Luther hade måst anta en del kyrkoreformer, som Münzer hade infört utan att tillfråga honom. Han följde Münzers verksamhet med det förtrytsamma misstroendet hos en måttfull reformator gentemot ett mer energiskt, ambitiöst parti. Redan på våren 1524 hade Münzer skrivit till Melanchton, denne urbild för en kälkborgerlig, fanatisk stugsittare, att denne och Luther inte alls förstod rörelsen. De sökte kväva den i biblisk bokstavstro; hela deras lära var maskäten.

"Käre bröder,", skrev han, "upphören med eder tvekan och obeslutsamhet. Det är hög tid, ty sommaren står för dörren. Behållen icke vänskap med de gudlöse som förhindra Ordet från att verka med sin fulla kraft. Smickren icke edra furstar, ty då gån I under med dem. I veka skriftlärde, varen icke förargade, jag kan icke göra på annat sätt."

Mer än en gång utmanade Luther Münzer på disputation, men denne, som ständigt var beredd att ta upp kampen inför folket, hade inte den ringaste lust att inlåta sig i teologiskt käbbel inför den partiska publiken vid Wittenbergs universitet. Han ville inte "bringa Andens vittnesbörd uteslutande inför den höga skolan". Om Luther vore uppriktig, borde han använda sitt inflytande för att göra slut på trakasserierna mot Münzers tryckare och häva censurens bann, så att kampen obehindrat kunde utkämpas i pressen.

Men nu, sedan Münzers ovannämnda pamflett kommit ut, uppträdde Luther offentligt med angivelser emot honom. I sitt tryckta "Brev till furstarna i Sachsen emot den upproriska andan" förklarade han Münzer för ett Satans verktyg, och uppmanade furstarna att inskrida och fördriva orosstiftarna ur landet, eftersom de inte nöjde sig med att predika sina onda läror, utan hetsade till uppror och våldsamma aktioner mot överheten.

Den 1 augusti måste Münzer inställa sig inför furstarna på slottet i Weimar för att svara på anklagelse om upproriska stämplingar. Högst komprometterande fakta hade samlats emot honom; man hade kommit hans hemliga förbund på spåren, hans hand syntes bakom gruvarbetarnas och böndernas sällskap. Han hotades med bannlysning. Knappt hade han återvänt till Allstedt förrän han fick veta, att hertig Georg av Sachsen begärde hans utlämning. Man hade uppsnappat förbundsbrev med hans handstil, i vilka han uppmanade Georgs undersåtar att resa sig i väpnat motstånd mot evangeliets fiender. Rådet skulle ha utlämnat honom, om han inte hade lämnat staden.

Under tiden hade den växande jäsningen bland bönderna och plebejerna i hög grad underlättat Münzers propaganda. Bland vederdöparna fann han ovärderliga medhjälpare. Denna sekt, utan någon bestämd, positiv lära, hölls endast samman genom sin gemensamma opposition mot alla härskande klasser och den gemensamma symbolen för omdöpning. Asketiskt stränga i sin levnadsvandel, outtröttliga, fanatiska och oförskräckta i agitationen hade de mer och mer grupperat sig kring Münzer. Genom förföljelser utestängda från varje fast hemvist strövade de över hela Tyskland och förkunnade överallt den nya läran, i vilken Münzer för dem hade klargjort deras egna behov och önskningar. Otaliga vederdöpare blev lagda på sträckbänken, brända till döds eller på annat sätt avrättade, men deras mod och uthållighet var orubbliga, och framgången för deras verksamhet var med den hastigt växande jäsningen bland folket enorm. På så vis fann Münzer efter sin flykt från Thüringen marken väl förberedd. Han kunde vända sig vart han önskade.

Vid Nürnberg, dit Münzer först gick, hade knappt en månad tidigare en bonderevolt kvävts i sin linda. Münzer agiterade här i stillhet. Snart uppträdde folk, som försvarade hans djärvaste idéer om bibelns icke förpliktande karaktär och sakramentets oväsentlighet, och förklarade Kristus som blott en människa, och den världsliga överhetens makt för ogudaktig. "Där ser man Satan gå omkring, anden från Allstedt!" ropade Luther. Här i Nürnberg lät Münzer trycka sitt svar till Luther. Han anklagade honom för att smickra furstarna och med sin ljumhet understödja det reaktionära partiet. Men folket skulle trots allt bli fritt, och det skulle gå för doktor Luther som för en fångad räv. Rådet lät konfiskera skriften, och Münzer måste lämna Nürnberg.

Han begav sig nu genom Schwaben till Elsass, så till Schweiz och tillbaka till södra Schwarzwald, där ett uppror brutit ut några månader tidigare, till stor del påskyndat av hans vederdöpande sändebud. Denna Münzers propagandaresa har säkert i hög grad bidragit till organiserandet av folkpartiet, till ett klart fastställande av dess krav, och slutligen till utbrottet av upproret i april 1525. Münzers dubbla verksamhet framträder här särskilt tydligt: å ena sidan för folket, som han talade till på det enda språk det då kunde förstå - den religiösa profetians, å andra sidan för de invigda, för vilka han kunde avslöja sina yttersta mål. Redan före sin resa hade han i Thüringen kring sig samlat en krets av beslutsamma män ur folket, men också ur det lägre prästerskapet, och ställt dessa i ledningen för det hemliga sällskapet. Nu blev han själen i hela den revolutionära rörelsen i sydvästra Tyskland, organiserade förbindelsen från Sachsen och Thüringen över Franken och Schwaben ända till Elsass och schweiziska gränsen. Bland sina anhängare och ledare för förbundet räknade han de sydtyska agitatorerna Hubmaier i Waldshut, Konrad Grebel i Zürich, Franz Rabmann i Griessen, Schappeler i Memmingen, Jakob Wehe i Leipheim och doktor Mantel i Stuttgart, de flesta revolutionära präster. Själv uppehöll han sig för det mesta i Griessen vid gränsen till Schaffhausen och genomströvade därifrån Hegau, Klettgau o.s.v. De blodiga förföljelser, som de oroade furstarna och herrarna överallt företog sig mot detta nya plebejiska kätteri bidrog i icke ringa mån till att underblåsa den rebelliska andan och sluta förbindelserna fastare. Så agiterade Münzer under cirka fem månader i Sydtyskland. Han återvände till Thüringen då sammansvärjningens kulmen närmade sig, eftersom han själv ville leda upproret där. Här kommer vi senare att återfinna honom.

Vi kommer att få se, hur troget de båda partiledarnas karaktär och uppträdande återspeglar attityden i deras respektive partier, hur Luthers obeslutsamhet, hans fruktan för en rörelse som höll på att bli allvarlig, och hans fega kryperi inför furstarna helt motsvarade borgerskapets tvekande, tvetydiga politik. Detta medan Münzers revolutionära energi och beslutsamhet återfanns i den mest utvecklade fraktionen bland plebejerna och bönderna. Skillnaden är bara den, att medan Luther nöjde sig med att uttrycka idéerna och önskningarna hos majoriteten av hans klass och på så sätt skaffade sig en mycket billig popularitet hos denna, gick Münzer vida utöver plebejernas och böndernas omedelbara idéer och krav. Ur eliten av de då existerande revolutionära elementen organiserade han ett parti, vilket, i den mån det delade hans idéer och energi, alltid förblev en liten minoritet av de upproriska massorna.

 


III

Föregångare till det stora
bondekriget (1476-1517)

Ungefär femtio år efter undertryckandet av den hussitiska rörelsen visade sig de första tecknen på en gryende revolutionär anda bland de tyska bönderna.

År 1476 uppstod den första bondesammansvärjningen i biskopsdömet Würzburg, ett av hussitkrigen och "genom dålig regering, mångfaldiga skatter, avgifter, fejder, fientligheter, krig, mord, fängelse och liknande" redan utarmat land och fortfarande skamlöst plundrat av biskopar, präster och adel. En ung herde och musikant, Hans Böheim från Niklashausen, även kallad Pukaren (trumslagaren) eller Piparhasse, uppträdde plötsligt i Tauber-dalen som profet. Han lät veta, att jungfru Maria hade visat sig för honom. Hon hade uppmanat honom att bränna sin trumma och att inte längre tjäna dans och syndig vällust, utan att mana folket till botgöring. Så borde var och en rena sig från synd och denna världens fåfängliga lustar, avlägga alla smycken och prydnader och vallfärda till madonnan i Niklashausen för att söka förlåtelse för sina synder.

Vi finner redan här, hos den första föregångaren till rörelsen, den asketism som vi påträffar i alla medeltida uppror med religiös prägel, liksom i nyare tid i början av varje proletär rörelse. Denna asketiskt stränga moral, dessa krav på att avsäga sig alla livets glädjeämnen och nöjen ställer å ena sidan gentemot den härskande klassen principen om spartansk jämlikhet, och är å andra sidan ett nödvändigt genomgångsstadium, utan vilket det understa skiktet i samhället aldrig kan sätta sig i rörelse. För att utveckla sin revolutionära energi, för att bli medvetet om sin egen fientliga attityd gentemot alla andra element i samhället, för att koncentrera sig som klass, måste det börja med att avhända sig allt som skulle kunna försona det med det rådande samhällssystemet, måste det avsäga sig den minsta njutning, som gör dess förtvivlade existens åtminstone tillfälligt uthärdlig, och som inte ens det hårdaste förtryck kan beröva det. Denna plebejiska och proletära asketism skiljer sig, både i sin vilt fanatiska form och till sitt innehåll, helt från den borgerliga asketism, som den lutheranska borgarmoralen och de engelska puritanerna (med undantag för independenterna och de mer radikala sekterna) predikade, och vars hela hemlighet är den borgerliga sparsamheten. Det faller av sig självt, att denna plebejisk-proletära asketism gradvis förlorar sin revolutionära natur när utvecklingen av de moderna produktivkrafterna i det oändliga utökar njutningsmedlen och därmed gör spartansk jämlikhet överflödig, och då proletariatets ställning i samhället, och därmed proletariatet självt, blir mer revolutionär. Asketismen försvinner gradvis från massorna, och inom sekterna som håller fast vid den, degenererar den, antingen direkt till borgerlig gnidighet eller till en högtravande dygdighet, vilken i praktiken leder till spetsborgerlig eller inskränkt skråmässig njugghet. Försakelse behöver för övrigt knappast predikas för proletariatet, av det enkla skälet att det inte har så mycket mer att avstå ifrån.

Piparhasses botpredikan vann stor anklang; alla upprorsprofeter började med en sådan, och faktiskt kunde endast en våldsam ansträngning, en plötslig avsägelse av hela den invanda existensen, sätta detta splittrade, glest utspridda, i blind underkastelse uppvuxna bondesläkte i rörelse. Pilgrimsfärderna till Niklashausen började och tilltog snabbt, och ju talrikare strömmen av pilgrimer blev, desto öppnare uttalade den unge rebellen sina planer. Guds moder i Niklashausen hade, förkunnade han, sagt honom att från och med nu skulle det varken finnas kejsare, furste eller påve och inte heller någon annan andlig eller världslig överhet. Var och en skulle vara den andres broder och förtjäna sitt bröd med sina händers arbete, och ingen skulle ha mer än den andre. Alla skuldräntor, arrenden, dagsverksskyldigheter, tullar, skatter och andra avgifter och plikter skulle för evigt avskaffas. Skog, vatten och betesmarker skulle överallt vara fria.

Folket mottog med glädje detta nya evangelium. Nära och vida spred sig profetens rykte och "jungfruns budskap"; horder av pilgrimer strömmade till honom från Odenwald, Main, Kocher och Jagst, ja, från Bayern, Schwaben och Rhen. Man berättade om under, som Piparhasse skulle ha uträttat; man föll på knä för honom och bad till honom som till ett helgon; man slogs om tofsar från hans mössa som om det vore reliker eller amuletter. Förgäves vände sig prästerna emot honom, beskrev hans uppenbarelser som djävulens bländverk och hans under som helvetiska bedrägerier. De troendes antal tilltog ofantligt, den revolutionära sekten började ta form och rebellherdens söndagspredikningar drog församlingar på 40.000 och fler till Niklashausen.

Under flera månader predikade Piparhasse för massorna. Men han hade inte för avsikt att begränsa sig till predikandet. Han stod i hemlig förbindelse med kyrkoherden i Niklashausen och med två riddare, Kunz von Thunfeld och dennes son, vilka lutade åt den nya läran och som skulle bli de militära ledarna i det planerade upproret. Slutligen, söndagen före Sankt Kilians[13] dag, då hans makt tycktes vara tillräckligt stor, gav han signalen.

"Och nu", slöt han sin predikan, "gån hem och övervägen i edert sinne vad den allerheligaste gudsmodern för eder förkunnat har; och låten kommande lördag kvinnor, barn och gubbar stanna hemma, men I män, I kommen åter hit till Niklashausen på S:ta Margaretas dag[14], det är nästa lördag, och fören med eder edra bröder och vänner, så många som de må vara. Men kommen icke med pilgrimsstaven, utan omgjordade med värn och vapen, i ena handen pilgrimsljuset, i den andra svärd eller spjut eller hillebard; och den heliga jungfrun skall då för eder förkunna, vad hennes vilja är att I skolen göra."

Men innan bönderna mötte upp i massor, hade biskopens[15] ryttare under natten gripit upprorsprofeten och fört honom till slottet Würzburg. På den utsatta dagen kom nära 34.000 beväpnade bönder, men nyheten om Piparens fängslande verkade nedslående på dem. De flesta återvände hem, men de invigda höll samman inemot 16.000 man och drog med dem till slottet under ledning av Kunz von Thunfeld och hans son Michael. Biskopen övertygade dem genom löften att återvända, men knappt hade de börjat skingras, förrän de överfölls av biskopens ryttare, och många av dem togs tillfånga. Två blev halshuggna, men Piparhasse själv brändes på bål. Kunz von Thunfeld lyckades fly, och först sedan han avträtt alla sina egendomar till stiftet tilläts han återvända. Vallfärderna till Niklashausen fortsatte ännu någon tid, men undertrycktes slutligen.

Efter detta första försök förblev Tyskland lugnt under en längre tid. Först mot slutet av 90-talet uppstod nya revolter och sammansvärjningar bland bönderna.

Vi förbigår det holländska bondeupproret av 1491 och -92, vilket undertrycktes av hertig Albrecht av Sachsen i slaget vid Heemskerk, det samtidiga bondeupproret i abbotstiftet Kempten i södra Schwaben och det frisiska upproret under Syaard Aylva omkring 1497[16], vilket likaså slogs ner av Albrecht av Sachsen. Dessa uppror inträffade dels alltför avlägset från skådeplatsen för det egentliga bondekriget, dels gällde de kamp av dittills fria bönder mot försök att påtvinga dem feodalismen. Vi övergår till de två stora sammansvärjningar, som förberedde bondekriget: Bondeskon och Den fattige Konrad.

Samma nödtid, som hade medfört bondeupproret i Nederländerna, ledde år 1493 till ett hemligt förbund mellan bönder och plebejer i Elsass. Folk ur rent borgerlig opposition deltog i det, och t.o.m. en del av lågadeln sympatiserade mer eller mindre. Alliansens säte låg i trakten av Schlettstadt, Sulz, Dambach, Rosheim, Scherweiler etc. De sammansvurna fordrade plundring och utrotning av judar, vilkas ocker då som nu sög ut bönderna i Elsass, samt proklamerandet av ett jubileumsår, varvid alla skulder skulle preskriberas. Man krävde vidare upphävande av tullar, skatter och andra pålagor, avskaffandet av den kyrkliga och den rottweilska (riks-) rätten, samt skattebevillningsrätt, inskränkning av prästlönerna till 50-60 gulden, avskaffandet av öronbikten och införandet av självvalda domstolar i varje kommun. De sammansvurnas plan var att, så snart de var starka nog, överrumpla det befästa Schlettstadt, konfiskera klostrens och stadens skatter, och härifrån sätta hela Elsass i uppror. Förbundets fana, som vid upprorets början skulle utvecklas, visade en bondsko med lång bindrem, den så kallade Bondeskon, som under de närmaste 20 åren skulle ge namn och symbol åt böndernas konspirationer.

De sammansvurna brukade hålla sina nattliga sammankomster på det ensligt belägna Hungerberget. Upptagandet i förbundet var förenat med de hemligaste ceremonier och de svåraste hot om straff för förräderi. Men trots detta kom saken ut omkring påskveckan 1493, vid den tid då man tänkt sig att anfalla Schlettstadt. Myndigheterna inskred genast. Många av de sammansvurna arresterades och torterades; en del kvarterades eller halshöggs, andra fick händer eller fingrar avskurna och förvisades ur landet. En stor del flydde till Schweiz.

Men med denna första sprängning var Bondeskon ingalunda krossad. Tvärtom, den fortsatte i hemlighet, och de många över Schweiz och Sydtyskland spridda flyktingarna blev lika många agenter. Då de överallt fann samma förtryck och, som följd därav, samma upprorsvilja, propagerade de Bondeskon i hela det nuvarande Baden. Den seghet och ihärdighet, med vilken Sydtysklands bönder under cirka 30 år från 1493 konspirerade, under vilken tid de övervann alla svårigheter och hinder som uppstod under deras skingrade tillvaro på väg mot en större, mer centraliserad organisation, och efter otaliga sprängningar, nederlag, avrättningar av deras ledare, åter och åter upptog sin verksamhet till dess slutligen möjligheten till massuppror infann sig - denna uthållighet är i sanning beundransvärd.

År 1502 syntes tecken på en hemlig rörelse bland bönderna i biskopsdömet Speyer, som på den tiden även omfattade Bruchsalområdet. Bondeskon hade reorganiserat sig här med verkligt betydande framgång. Omkring 7.000 man tillhörde sällskapet, vars centrum låg i Untergrombach mellan Bruchsal och Weingarten, med förgreningar neråt Rhen till Main och upp till markgrevskapet Baden. I dess program stod: Varken tull eller tionde, varken skatt eller ränta till furstar, adel och präster. Livegenskapen skall avskaffas, kloster och andra kyrkliga gods dras in och fördelas bland folket, och ingen annan härskare erkännas än kejsaren.

Här finner vi för första gången, uttryckta av bönderna, de två krav - sekularisering av de kyrkliga godsen till förmån för folket och en enad, odelbar tysk monarki - som från och med nu regelbundet kommer att framföras av den mer utvecklade fraktionen av bönder och plebejer, till dess att Thomas Münzer ändrar fördelning av kyrkans egendom till konfiskering till godo för egendomsgemenskapen, och ett enat tyskt kejsardöme till en enad, odelbar republik.

Den pånyttfödda Bondeskon hade, liksom den gamla, sin hemliga mötesplats, sitt tystnadslöfte, sina intagningsceremonier och sin förbundsfana med inskriptionen: "Endast Guds rättfärdighet". Aktionsplanen liknade den i Elsass. Bruchsal, vars invånare till största delen tillhörde förbundet, skulle intas och en bondehär sättas upp där, och som ett ambulerande samlingscentrum sändas ut i de kringliggande furstendömena.

Planen förråddes av en präst, för vilken en av de sammansvurna hade biktat sig. Myndigheterna vidtog omedelbart motåtgärder. Hur vittförgrenad Bondeskon hade blivit, framgår av den terror, som grep de olika riksstånden i Elsass och inom Schwabiska förbundet[17]. Trupper drogs samman och masshäktningar verkställdes. Kejsar Maximilian, "den siste riddaren", utfärdade de mest blodtörstiga straffdekret mot böndernas oerhörda tilltag. Här och där samlades skaror av bönder och bjöd väpnat motstånd, men de isolerade bondehoparna kunde inte hålla ut i längden. Några av de sammansvurna avrättades, andra flydde. Dock bevarades hemligheten så väl, att de flesta, även ledarna, förblev ganska ostörda, antingen på sin egen plats eller på grannherrarnas egendomar.

Efter detta nya nederlag inträdde en längre period av skenbart lugn i klasskampen. Men i hemlighet arbetades det vidare. Under de första åren av 1500-talet uppträdde i Schwaben Den fattige Konrad, tydligen understödd av de spridda medlemmarna av Bondeskon. I Schwarzwald bestod Bondeskon i små, isolerade grupper tills, tio år senare, en energisk bondeledare åter lyckades sammanbinda de olika trådarna till en större sammansvärjning. Båda sammansvärjningarna blev kort efter varandra offentliga under de oroliga åren 1513-15, då de schweiziska, ungerska och slovenska bönderna samtidigt reste sig i betydande uppror.

Den man som återupplivade Bondeskon vid övre Rhen var Joss Fritz från Untergrombach, flykting från konspirationen av 1502, tidigare soldat och en i alla avseenden framstående karaktär. Han hade efter sin flykt uppehållit sig på skilda platser mellan Bodensjön och Schwarzwald, och slutligen slagit sig ner i Lehen vid Freiburg i Breisgau, där han t.o.m. blivit skogvaktare. Hur han därifrån reorganiserade förbindelserna, hur skickligt han rekryterade folk av de mest skilda slag, därom innehåller domstolens undersökningsakter de intressantaste detaljer. Outtröttligt och med diplomatisk talang lyckades denne mästerkonspiratör enrollera ett stort antal personer ur de mest skilda samhällsklasser till förbundet: riddare, präster, borgare, plebejer och bönder - och det verkar tämligen säkert, att han också organiserade sammansvärjningen på olika, mer eller mindre skarpt åtskilda nivåer. Alla brukbara element utnyttjades med största omsorg och skicklighet. Förutom de mer invigda agenterna, vilka genomkorsade landet under olika förklädnader, användes landstrykare och tiggare till lägre uppgifter. Joss stod i direkt kontakt med tiggarkungarna och höll genom dem den talrika vagabondbefolkningen i sin hand. Dessa tiggarkungar spelar en betydande roll i hans konspiration. Det var högst originella figurer; en drog omkring i landet med en flicka, vars skenbart såriga fötter utgjorde hans förevändning för tiggeri. Han hade minst åtta märken i hatten - De fjorton räddarna i nöden, Sankt Ottilien, den heliga jungfrun etc., därtill bar han ett långt, rött skägg och en stor knölpåk samt dolk och pik. En annan, som tiggde i St. Veltens namn, hade kryddor och maskyngel till salu, bar en järnfärgad långrock, röd barett med ett märke, föreställande Jesusbarnet av Trient, värja vid sidan samt många knivar och en dolk i bältet. Andra hade blödande sår, som de hindrade från att läka, och liknande pittoresk utstyrsel. Det fanns åtminstone tio av detta slag, och för priset av två tusen gulden var de beredda att samtidigt anlägga eld i Elsass, i markgrevskapet Baden och i Breisgau, samt med minst 2.000 man av sitt folk på dagen för kyrkoinvigningen i Zabern inställa sig i Rosen under befäl av Georg Schneider, en f.d. landsknektskapten, för att inta staden. Bland de egentliga förbundsmedlemmarna upprättades en stafettjänst mellan olika stationer, och Joss Fritz och hans närmaste man bland de hemliga agenterna, Stoffel von Freiburg, red ständigt från plats till plats och höll nattliga militärövningar med de nyvärvade. Om utbredningen av förbundet vid övre Rhen och i Schwarzwald ger domstolens undersökningshandlingar rikhaltiga bevis; de innehåller otaliga namn på medlemmar i de olika orterna i varje trakt, jämte signalement. De flesta är hantverksgesäller, vidare bönder och värdshusvärdar, ett fåtal adelsmän, präster (såsom den från Lehen) och f.d. landsknektar. Man ser redan av denna sammansättning den mycket mer utvecklade karaktär, som Bondeskon antagit under Joss Fritz; de plebejiska elementen i städerna har mer och mer börjat göra sig gällande. Sammansvärjningen förgrenade sig över hela Elsass, nuvarande Baden, upp till Württemberg och till Main. Då och då hölls större sammankomster på avlägsna berg som Kniebis etc., för att diskutera förbundsangelägenheter. Chefernas möten, i vilka medlemmar från platsen och delegater från mer avlägsna trakter ofta deltog, ägde rum på Hartmatte vid Lehen, och här antogs de fjorton förbundsartiklarna. De innehöll: Ingen herre förutom kejsaren och (enligt vissa) påven, avskaffande av riksrätten och inskränkning av kyrkliga domstolar till enbart andliga frågor, inställande av räntebetalning sedan den erlagda räntan motsvarade kapitalet, en högsta tillåtna räntesats på 5 procent, jakt-, fiske-, betes- och vedhuggningsrätt, inskränkning av prästerskapet till en per pastorat, konfiskering av kyrkliga egendomar och klostrens skatter till förmån för förbundets krigskassa, avskaffande av alla obilliga avgifter och tullar, evig fred i hela kristenheten, energiskt inskridande mot alla förbundets motståndare, upptagande av förbundsskatt, intagandet av en befäst stad - Freiburg - att tjäna förbundet som bas, förhandlingar med kejsaren så snart förbundshären var samlad, och med Schweiz i det fall kejsaren avböjde. Man ser här, å ena sidan, hur böndernas och plebejernas krav hade antagit en fastare och mer bestämd form och, å den andra, att eftergifter måst göras åt de mer moderata och tveksamma.

Mot hösten 1513 skulle man slå till. Endast en förbundsfana saknades, och för att få den målad gick Joss Fritz till Heilbronn. Fanan innehöll, förutom allehanda emblem och bilder, bondeskon och texten: "Herre, bistå din gudomliga rättvisa". Medan han var borta, gjordes ett överilat försök att överrumpla Freiburg, vilket upptäcktes. Några indiskretioner i propagandan satte rådet i Freiburg och den badiske markgreven på rätt spår, och förräderi av två sammansvurna fulländade serien av avslöjanden. Genast sände markgreven, det freiburgska rådet och den kejserliga regeringen i Ensisheim ut gendarmer och soldater. Ett antal förbundsmedlemmar häktades, torterades och avrättades. Dock undkom ännu en gång de flesta, bland dem Joss Fritz. Den schweiziska regeringen förföljde denna gång flyktingarna med stor häftighet och avrättade t.o.m. många bland dem, men den kunde lika lite som sina grannar förhindra, att största delen av flyktingarna stannade kvar i närheten av sina forna hemorter och efter någon tid återvände dit. Allra mest rasade Elsass' regering i Ensisheim; på dess order blev en stor mängd halshuggna, steglade och kvarterade. Joss Fritz höll sig mest på den schweiziska stranden av Rhen, men gick ofta över till Schwarzwald utan att någonsin bli hejdad.

Varför Schweiz denna gång gjorde gemensam sak med grannregeringarna gentemot Bondeskon, visas av den bonderevolt, som bröt ut följande år, 1514[18], i Bern, Solothurn och Luzern, och resulterade i en rensning inom de aristokratiska regeringarna och patriarkatet i allmänhet. Bönderna vann också vissa fördelar. Framgången för de lokala revolterna i Schweiz berodde helt enkelt på att detta land var ännu mindre centraliserat än Tyskland. År 1525 lyckades bönderna också överallt att expediera sina lokala härskare, men led nederlag mot furstarnas organiserade truppmassor, och just sådana fanns inte i Schweiz.

Samtidigt med Bondeskon i Baden och tydligen i direkt förbindelse med denna hade en andra sammansvärjning bildats i Württemberg. Den hade en dokumenterad existens ända sedan 1503, och då namnet Bondeskon hade blivit för farligt efter sprängningen i Untergrombach, antog den namnet Den fattige Konrad. Dess huvudsäte var Remsdalen bland Hohenstufenbergen. Dess existens var sedan länge känd, åtminstone bland folket. Regeringen Ulrichs skamlösa förtryck och en serie hungerår, som i hög grad bidragit till uppkomsten av rörelserna 1513 och 1514, hade förstärkt de förbundnas antal; de nyinförda acciserna på vin, kött och bröd, liksom en årlig kapitalskatt av en pfennig per gulden, provocerade utbrottet. Först skulle staden Schorndorf tas. Här samlades ledarna i knivsmeden Raspar Pregizers hus. På våren 1514 bröt upproret ut. 3.000, enligt andra källor 5.000 bönder drog mot staden, men förmåddes genom välvilliga löften från hertigens ämbetsmän att dra sig tillbaka. Hertig Ulrich ilade fram med åttio riddare, sedan han lovat att upphäva de nya skatterna, och fann på grund av dessa löften allt lugnt. Han lovade också att sammankalla en lantdag och vid denna undersöka alla klagomål. Men de förbundnas ledare visste mycket väl, att Ulrich endast hade för avsikt att hålla folket lugnt, tills han kunde värva och dra samman tillräckligt med trupper för att kunna bryta sitt ord och driva in skatterna med våld. De lät därför från Kaspar Pregizers hus, "Den fattige Konrads kansli", sände ut kallelser till en förbundskongress, och skickade ut sändebud åt alla håll. Framgången för den första resningen i Remsdalen hade allmänt stimulerat rörelsen bland folket; kallelsen och sändebuden mottogs väl på varje plats. Så sändes till den kongress, som den 28 maj hölls i Untertürkheim, talrika ombud från alla delar av Württemberg. Det beslöts att påskynda agitationen och vid första lägliga tillfälle slå till i Remsdalen, för att härifrån vidare utveckla upproret. Medan Bantelhans från Dettingen, en f.d. soldat, och Singerhans från Würtingen, en ansedd bonde, förde det schwabiska Jura till förbundet, bröt upproret ut från alla håll. Fastän Singerhans blev angripen och fasttagen, föll städerna Backnang, Winnenden och Markgröningen i händerna på de med plebejerna förbundna bönderna, och hela området från Weinsberg till Blaubeuren, och därifrån till Badens gräns, befann sig i öppen revolt. Ulrich tvingades att ge efter. Men medan han inkallade lantdagen till den 25 juni, skrev han samtidigt till grannfurstarna och de fria städerna och bad om hjälp mot upproret, vilket, sade han, hotade alla furstar, all överhet och "ärbarhet" i riket och som hade "en märklig likhet med Bondeskon".

Under tiden sammanträdde lantdagen, d.v.s. städernas deputerade och många delegater från bönderna som också krävde säte där, redan den 18 juni i Stuttgart. Prelaterna hade ännu inte anlänt, riddarna var inte ens inbjudna. Stadsoppositionen i Stuttgart, liksom två hotfulla bondetrupper i Leonberg och Remsdalen, understödde böndernas krav. Deras delegater gavs tillträde, och det beslöts att avsätta och bestraffa tre hatade medlemmar av hertigens råd - Lamparter, Thumb och Lorcher - att tillsätta ett råd åt hertigen, bestående av fyra riddare, fyra borgare och fyra bönder, att bevilja honom ett fastställt anslag (civillista) samt att konfiskera klostren och stiftelserna till förmån för statskassan.

Hertig Ulrich besvarade dessa revolutionära beslut med en statskupp. Den 21 juni red han med sina riddare och rådsmedlemmar till Tübingen, dit prelaterna följde honom, befallde borgarna att också komma dit, vilket de gjorde, och fortsatte här lantdagen utan bönderna. Här förrådde borgarna, ställda inför militär terror, sina bundsförvanter bönderna. Den 8 juli åstadkoms Tübingen-fördraget, vilket pålade landet nära en miljon av hertigens skulder och ålade honom själv vissa inskränkningar som han aldrig iakttog. Bönderna avspisades med några obestämda, allmänna fraser och en mycket positiv strafflag mot uppror och föreningsrätt. Naturligtvis var det inte längre tal om några representanter för bönderna vid denna lantdag. Lantbefolkningen ropade om förräderi, men då hertigen åter hade kredit, sedan hans skulder övertagits av ständerna, samlade han snart trupper, och hans grannar, särskilt kurfursten av Pfalz, skickade hjälptrupper. Så antogs fördraget i Tübingen över hela landet mot slutet av juli, och en ny trohetsed svors. Endast i Remsdalen bjöd Den fattige Konrad motstånd. Hertigen, som själv åter red dit, kom nätt och jämnt undan med livet. Ett bondeläger slogs upp på Kappelberget. Men då saken drog ut på tiden, skingrades de flesta av upprorsmännen i brist på livsmedel, och resten gick också hem efter en tvetydig överenskommelse med några lantdagsombud. Under tiden hade Ulrich fått sin här förstärkt med kompanier, som städerna välvilligt ställde till hans förfogande, sedan de fått sina krav uppfyllda. Fanatiskt vände de sig mot bönderna. Ulrich överföll nu, trots fördraget, Remsdalen och plundrade dess städer och byar. 1.600 bönder häktades. Sexton av dem halshöggs omedelbart och de flesta av de övriga tvangs att betala hårda tributer till Ulrichs kassa. Många fick stanna länge i fängelse. Stränga strafflagar utfärdades mot förnyande av förbundet, och mot alla möten med bönder. Den schwabiska adeln bildade ett särskilt förbund för undertryckande av alla upprorsförsök. - Högsta ledningen för Den fattige Konrad hade lyckats fly till Schweiz, varifrån de efter några år återvände, de flesta en och en.

Samtidigt med rörelsen i Württemberg märktes symptom på ny verksamhet av Bondeskon i Breisgau och i markgrevskapet Baden. I juni gjordes ett upprorsförsök vid Bühl, men det ströps snabbt av markgreven Philipp, och ledaren Gugel-Bastian häktades och halshöggs i Freiburg.

På våren samma år, 1514, kom det till ett allmänt bondekrig i Ungern. Det predikades korståg mot turkarna och som vanligt utlovades frihet åt de livegna och torpare, som ville delta. Bortåt 60.000 samlades under kommando av Georg Dozsa från Szeged, som utmärkt sig under tidigare turkkrig och vunnit adelskap. Men de ungerska riddarna och magnaterna såg med ovilja på detta korståg, som hotade att beröva dem deras egendom, drängarna. De ilade efter isolerade bondegrupper och hämtade med våld och misshandel tillbaka sina livegna. Då detta blev bekant i korsfararhären, bröt raseriet ut bland de undertryckta bönderna. Två av de ivrigaste korspredikanterna, Laurentius och Barnabas, eggade upp hatet mot adeln i armén ännu häftigare genom sina revolutionära tal. Dozsa själv delade sina truppers vrede mot den förrädiska adeln; korsfararhären blev en revolutionsarmé, och han ställde sig själv i spetsen för denna nya rörelse.

Han slog läger med sina bönder på Rákosfältet vid Pest. Fientligheterna öppnades genom strider med adelspartiets folk i de omgivande byarna och Pests förstäder, snart kom det till skärmytslingar, slutligen till en siciliansk aftonsång[19] för alla adliga som föll i böndernas händer. Alla slott i trakten brändes ner. Hovet hotade, men förgäves. Sedan folkrätten mot adeln var fullbordad under huvudstadens murar, skred Dozsa till vidare operationer. Han delade sin armé i fem kolonner. Två sändes till bergen i de högre belägna delarna av Ungern för att egga upp folket där och utrota adeln. Den tredje, under Ambros Szaleresi, borgare i Pest, stannade på Rákos för att bevaka huvudstaden, medan den fjärde och femte leddes av Dozsa och hans bror Gregor mot Szegedin.

Under tiden samlade sig adeln i Pest och anropade vojvoden av Transsylvanien (Siebenbürgen), Johann Zápolya, om hjälp. Gemensamt med borgarna i Budapest angrep och förintade adeln den på Rákos lägrade truppen, sedan Szaleresi gått över till fienden tillsammans med de borgerliga elementen i bondehären. En mängd fångar avrättades på det grymmaste sätt, resten sändes hem med avskurna näsor och öron.

Dozsa misslyckades vid Szegedin och drog mot Csanad, som han intog, sedan han slagit en adelshär under István Bátory och biskop Csáky. Han tog en blodig hämnd på fångarna, däribland biskopen och den kungliga skattmästaren Teleki, för grymheterna på Rákosfältet. I Csanad proklamerade han republik, avskaffandet av adeln, allmän jämlikhet och folkets suveränitet, och drog sedan mot Temesvár, dit Bátory hade flytt. Men medan han under hela två månaders tid belägrade denna fästning och fick förstärkning av en ny armé under Anton Hosszu, besegrades hans båda armékolonner i övre Ungern av adeln i flera slag. Johann Zápolya ryckte mot honom med sin transsylvaniska armé, angrep och skingrade bönderna. Dozsa tillfångatogs och rostades levande på en rödglödgad tron av järn. Hans kött åts av hans eget folk, vilket var villkoret för att deras liv skulle skonas. De skingrade bönderna, åter samlade av Laurentius och Hosszu, besegrades ånyo, och alla som föll i fiendens händer blev antingen spetsade på pålar eller hängda. I tusental hängde böndernas lik utmed vägarna och vid infarten till nerbrända byar. Det sades, att omkring 60.000 antingen stupade i strid eller massakrerades. Vid nästa lantdag såg adeln till att livegenskapen åter fastställdes i landets lag.

Den bonderevolt, som bröt ut ungefär samtidigt i "vendiska marken", d.v.s. i Kärnten, Krain och Steiermark, var baserad på en bondeskoliknande sammansvärjning, som hade kommit till stånd och förebådat en resning i denna region - utsugen av adeln och de kejserliga ämbetsmännen, härjad av turkiska invasioner, plågad av hungersnöd så långt tillbaka som 1503. Redan 1513 höjde de slovenska, liksom de tyska bönderna, Stara Prawas (de gamla rättigheternas) krigsfana. Även om de detta år lät sig lugnas, liksom de 1514, då de på nytt samlades i större styrkor, åter lät övertyga sig att gå hem - detta av kejsar Maximilians uttryckliga löfte att återställa de gamla rättigheterna, så utbröt på våren 1515 det ständigt bedragna folkets hämndekrig så mycket våldsammare. Liksom i Ungern förstördes slott och kloster överallt, och de tillfångatagna adelsmännen ställdes inför böndernas rätt och halshöggs. I Steiermark och Kärnten lyckades den kejserlige anföraren Dietrichstein snabbt dämpa upproret; i Krain undertrycktes det först genom den plötsliga attacken mot Rain (hösten 1516) och de därpå följande, talrika österrikiska grymheterna, vilka värdigt anslöt sig till den ungerska adelns skändligheter.

Man förstår att de tyska bönderna, efter en rad så avgörande nederlag och efter adelns grymheter i massomfång, en längre tid förhöll sig lugna. Och ändå upphörde varken sammansvärjningarna eller de lokala upproren helt och hållet. Redan 1516 kom de flesta av Bondeskons och Den fattige Konrads flyktingar tillbaka till Schwaben och trakterna vid övre Rhen, och 1517 var Bondeskon åter i full gång i Schwarzwald. Joss Fritz själv, som fortfarande gömde det gamla Bondeskobaneret från 1513 vid sitt bröst, genomkorsade åter Schwarzwald och utvecklade energisk verksamhet. Sammansvärjningen organiserades på nytt. Liksom för fyra år sedan hölls sammankomster på Kniebis. Men hemligheten avslöjades, myndigheterna fick reda på saken och inskred. Många blev infångade och avrättade. De intelligentaste och mest aktiva måste fly. Bland dem var Joss Fritz. Fast han åter undkom förföljarna, tycks han strax efteråt ha avlidit i Schweiz, för sedan dess har man inte hört talas om honom.

 


IV

Adelsupproret

Vid den tid, då Bondeskons fjärde sammansvärjning undertrycktes i Schwarzwald, gav Luther i Wittenberg signalen till den rörelse, som skulle dra in alla stånd i en strömvirvel och skaka hela riket. Den thüringske augustinermunkens teser slog ned som en blixt i en krutdurk. De mångfaldiga och motsatta strävandena hos riddare och borgare, bönder och plebejer, de suveränitetstörstande furstarna och det lägre prästerskapet, de hemliga mystiska sekterna och den lärda, satirisk-burleska författaroppositionen fann alla i dem ett till en början gemensamt, allmänt uttryck, och de grupperade sig kring det med överraskande snabbhet. Denna hastigt tillkomna allians av alla de oppositionella elementen avslöjade plötsligt, hur kort dess varaktighet än blev, rörelsens oerhörda makt, och drev den framåt med stor hastighet.

Men just den snabba tillväxten av rörelsen måste också mycket snart utveckla de frön av tvedräkt, som låg dolda i den. Åtminstone måste den slita isär beståndsdelarna hos de upprörda massorna, vilka genom sin blotta samhällsställning stod i direkt motsättning till varandra, och återföra dem till sitt normalt fientliga tillstånd. Denna polarisering kring två attraktionscentra inom den brokiga oppositionen framträdde redan under reformationens få första år. Adeln och borgarna grupperade sig obetingat runt Luther. Bönder och plebejer, utan att ännu se en direkt fiende i Luther, utgjorde som tidigare ett särskilt, revolutionärt oppositionsparti. Ändå blev rörelsen mycket mer allmän och genomgripande än före Luther, vilket gjorde skarpa motsättningar och en öppen konflikt mellan de båda partierna oundviklig.

Denna direkta motsättning blev snart tydlig. Medan Luther och Münzer angrep varandra i pressen och från predikstolarna, anfölls böndernas och plebejernas skaror av furstar, riddare och städer, vilka till största delen var lutheranska eller åtminstone sympatiserade med Luther, med truppstyrkor.

Hur starkt intressena divergerade bland de olika element, som hade antagit reformationen, visas av adelns försök att genomdriva sina fordringar gentemot furstarna och prästerskapet redan före bondekriget.

Vi har redan sett, vilken ställning den tyska adeln intog i början av 1500-talet. Den höll på att förlora sin oavhängighet till de allt mäktigare världsliga och klerikala furstarna. Den såg samtidigt, i takt med sin egen undergång, hur den kejserliga riksmakten förföll, och hur riket bröts upp i ett antal suveräna furstendömen. Adelns undergång måste i dess egna ögon sammanfalla med tyskarnas undergång som nation. Därtill kom att adeln, speciellt den del som hade länsplikt mot kejsaren, var det stånd som, såväl genom sitt militära yrke som sin ställning gentemot furstarna, särskilt företrädde riket och riksmakten. Det var det mest nationella ståndet; och ju mäktigare riksmakten, desto svagare och mindre talrika furstarna; ju enigare Tyskland, desto starkare adel. Därav ridderskapets allmänna missnöje med Tysklands erbarmliga politiska situation, med rikets vanmakt utåt - vilken ökade i samma måtto som kejarhuset genom arv lade den ena provinsen efter den andra till riket - med främmande makters intriger i Tyskland och med tyska furstars komplotter med utlandet mot riksmakten. Adelns fordringar måste alltså framför allt sammanfattas i en riksreform, vars offer skulle bli furstarna och det höga prästerskapet. Ulrich von Hutten, den tyska adelns teoretiker, åtog sig att formulera reformkraven tillsammans med Franz von Sickingen, adelns militäre och diplomatiske representant.

Den i adelns namn framlagda riksreformen sammanfattades mycket klart och bestämt av Hutten. Det handlade om ingenting mindre än avskaffandet av samtliga furstar, sekularisering av samtliga andliga furstendömen och gods, om upprättandet av en adelsdemokrati under ledning av en monark, i likhet med den forna polska republiken under dess bästa tid. Genom upprättande av adelsvälde - den dominerande militära klassen, genom avlägsnande av furstarna, som splittrade nationen, genom förintande av prästernas makt och Tysklands lösgörande från Roms andliga herravälde, trodde sig Hutten och Sickingen åter kunna göra riket enigt, fritt och mäktigt.

Den på livegenskap grundade adelsdemokratin, så som den bestått i Polen och i något modifierad form i de under de första århundradena av germanerna erövrade rikena, är en av de mest primitiva samhällsformerna, som helt normalt vidareutvecklas till en utbildad feodalhierarki, vilket redan är ett betydligt högre stadium. En sådan ren adelsdemokrati var alltså omöjlig på 1500-talet. Den var omöjlig redan av det skälet, att det fanns betydande och mäktiga städer i Tyskland. Men å andra sidan kunde en allians mellan lågadeln och städerna, vilken i England medförde förvandlingen av den feodala ståndsmonarkin till en borgerligt konstitutionell monarki, heller inte komma i fråga. I Tyskland överlevde fortfarande den gamla adeln, medan den i England genom Rosornas krig reducerats till 28 familjer och ersatts med en ny adel av borgerligt ursprung och med borgerliga tendenser. I Tyskland bestod livegenskapen, och adeln drog sina inkomster ur feodala källor; i England var livegenskapen praktiskt taget avskaffad och adeln hade blivit vanliga, borgerliga jordägare med borgerlig inkomstkälla - jordräntan. Slutligen var en centralisering av den absoluta monarkin, som vi såg i Frankrike och som stadigt utvecklades sedan Louis XI:s tid genom konflikten mellan adel och borgerskap, omöjlig i Tyskland redan därför att betingelser för nationell centralisering helt saknades eller endast existerade i en mycket rudimentär form.

Ju längre Hutten under dessa förhållanden inlät sig på det praktiska genomförandet av sitt ideal, desto fler eftergifter tvingades han att göra, och desto mer obestämd blev grundritningen till hans riksreform. Adeln var inte stark nog att genomdriva företaget på egen hand. Det bevisades av dess växande svaghet jämförd med furstarna. Man behövde bundsförvanter, och de kunde endast finnas bland städerna, bönderna och reformationsrörelsens inflytelserika teoretiker. Men städerna kände adeln alltför väl för att lita på den, och de avböjde varje erbjudande om allians. Bönderna betraktade adeln, som sög ut och misshandlade dem, med full rätt som sin bittraste fiende, och teoretikerna höll antingen med borgarna, furstarna eller bönderna. Vad skulle också adeln ha för fördelar att erbjuda borgarna och bönderna genom en riksreform, vars huvudsyfte var att upphöja adeln? Under dessa omständigheter återstod för Hutten intet annat än att säga föga eller ingenting i sina propagandaskrifter om de framtida relationerna mellan adeln, städerna och bönderna. Han sköt hela skulden på furstarna, prästerna och beroendet av Rom, och sökte bevisa för borgarna att det låg i deras intresse att åtminstone förhålla sig neutrala i den förestående striden mellan adel och furstar. Om avskaffande av livegenskapen och de bördor, som adeln pålade bönderna, hade Hutten inte ett ord att säga.

Den tyska adelns attityd gentemot bönderna var alldeles densamma som den polska adeln intog gentemot sina bönder under upproren 1830-46. Liksom under de nyare polska upproren kunde en rörelse i Tyskland nu endast genomföras genom en allians av alla oppositionspartier, särskilt adeln och bönderna. Men just den alliansen var omöjlig i båda fallen. Adeln såg sig inte försatt i läget att tvingas ge upp sina politiska privilegier och sina feodala rättigheter över bönderna, och inte heller kunde de revolutionära bönderna, i utbyte mot allmänt obestämda utsikter, inlåta sig på en allians med adeln, det stånd som mest förtryckte dem. Lika lite som i Polen 1830 kunde adeln vinna över bönderna i Tyskland 1522. Endast ett totalt avskaffande av livegenskapen och torparinstitutionen samt uppgivandet av alla adelsprivilegier kunde ha förmått landets folk att förena sig med adeln. Men i likhet med varje privilegierat stånd hade adeln inte den ringaste önskan att frivilligt ge upp sina företrädesrättigheter, sin exklusiva ställning och största delen av sina inkomstkällor.

Alltså stod adeln, när striden till slut bröt ut, ensam mot furstarna. Att dessa, som under två århundraden hade vunnit mark från adeln, också denna gång med största lätthet skulle hemföra segern, det kunde man lätt räkna ut.

Kampens förlopp är välkänt. Hutten och Sickingen, som redan var erkänd som den centraltyska adelns politisk-militäre ledare, organiserade i Landau en union av den rhenska, schwabiska och frankiska adeln på sex år, som det föregavs till självförsvar. Sickingen samlade en här, dels med egna medel, dels i förbindelse med kringboende riddare, organiserade värvningar och skaffade förstärkningar i Franken, vid nedre Rhen, i Nederländerna och Westfalen. I september 1522 öppnade han fientligheterna genom en krigsförklaring mot kurfursten-ärkebiskopen av Trier. Men medan han låg framför Trier, skars hans tillförselvägar av genom ett snabbt ingripande av furstarna. Lantgreven av Hessen och kurfursten av Pfalz kom till Triers hjälp, och Sickingen tvangs att retirera till sitt slott Landstuhl. Trots alla ansträngningar från Hutten och hans övriga vänner lämnade honom den förenade adeln i sticket, skrämd som den var av furstarnas raska och koncentrerade aktion. Sickingen var dödligt sårad. Han övergav Landstuhl och dog strax därefter. Hutten måste fly till Schweiz, och dog några månader senare på ön Ufnau i Zürichsjön.

Med detta nederlag och de båda ledarnas död var adeln som en av furstarna oberoende makt bruten. Från och med nu uppträder adeln endast i furstarnas tjänst och under deras ledning. Bondekriget, som bröt ut kort därpå, tvingade den att söka direkt eller indirekt skydd hos dem. Det bevisar också, att den tyska adeln hellre fortsatte att exploatera bönderna under furstlig överhöghet än att störta furstarna och prästerna i öppet förbund med de befriade bönderna.

 


V

Det schwabisk-frankiska bondekriget

Från det ögonblick, då Luthers krigsförklaring mot den katolska hierarkin satte alla Tysklands oppositionella element i rörelse, gick det inte ett år utan att bönderna gång efter annan framträdde med sina krav. Mellan 1518 och 1523 följde den ena lokala bonderevolten i Schwarzwald och södra Schwaben på den andra. Efter våren 1524 antog de en systematisk karaktär. I april detta år vägrade bönderna i abbotstiftet Marchthal att göra dagsverken och betala tributer, i maj vägrade S:t Blasier-bönderna att fullgöra de livegnas skyldigheter, i juni förklarade bönderna i Steinheim vid Memmingen, att de varken ville betala tionde eller andra avgifter, i juli och augusti reste sig Thurgau-bönderna och bragtes till ordningen, dels genom medling från Zürich, dels genom brutalitet från Edsförbundet, som lät avrätta åtskilliga. Slutligen inträffade i lantgrevskapet Stühlingen en mer beslutsam resning, som kan betraktas som en direkt början på bondekriget.

Stühlingens bönder vägrade plötsligt att lämna något till lantgreven; de församlade sig i stort antal och drog den 24 augusti 1524 under ledning av Hans Müller från Bulgenbach till Waldshut. Här bildade de ett evangeliskt brödraskap tillsammans med borgarna. De senare deltog så mycket villigare som de stod i konflikt med den främre österrikiska regeringen[20] på grund av religiös förföljelse av deras predikant Balthasar Hubmaier, en vän och lärjunge till Thomas Münzer. En förbundsskatt på tre kreuzer i veckan - en enorm summa i den tidens penningvärde - fastställdes. Sändebud utgick till Elsass, Mosel, hela övre Rhendalen och Franken för att värva medlemmar till förbundet. Som mål proklamerades avskaffande av feodalherraväldet, förstörande av alla slott och kloster samt eliminerande av alla herrar utom kejsaren. Förbundsfanan var den tyska trikoloren.[21]

Upproret vann snart terräng i hela det nuvarande badensiska höglandet. Panik grep den sydschwabiska adeln, vars stridskrafter nästan samtliga var i Italien, där de förde krig mot Frans I av Frankrike. De hade inget annat val än att genom förhandlingar dra ut på affären och under tiden driva upp pengar och rekrytera trupper tills de blev starka nog att "med glöd och brand, plundring och slakt" tukta bönderna för deras förmätenhet. Nu vidtog det systematiska förräderi, det ständiga bedrägeri och den bakslughet, genom vilka adeln och furstarna under hela bondekriget utmärkte sig, och som var deras starkaste vapen gentemot de decentraliserade och svårorganiserade bönderna. Schwabiska förbundet, som bestod av Sydvästtysklands furstar, adel och riksstäder, lade sig emellan de kämpande styrkorna, men utan att garantera bönderna några positiva eftergifter. De senare förblev i rörelse. Hans Müller från Bulgenbach drog från 30 september till mitten av oktober genom Schwarzwald till Urach och Furtwangen, ökade sina styrkor till 3.500 man och intog ställning vid Ewattingen (inte långt från Stühlingen). Adeln hade inte mer än 1.700 man till sitt förfogande, och även dessa var spridda. De måste söka vapenstillestånd, vilket också kom till stånd i lägret vid Ewattingen. Bönderna erbjöds en uppgörelse i godo, antingen direkt mellan de berörda parterna eller genom skiljedomare, och en undersökning av deras besvär skulle göras av landsrätten i Stockach. Både adelns och böndernas styrkor upplöstes.

Bönderna utarbetade 16 punkter, som de skulle begära beviljade vid rätten i Stockach. De var mycket måttfulla, och gick inte längre än till avskaffande av jakträtten, dagsverksskyldigheterna, de tryckande skatterna och herrskapsprivilegierna i allmänhet, samt skydd mot godtyckligt inspärrande och partiska, orättvisa domstolar.

Men knappt hade bönderna gått hem, förrän adeln infordrade samtliga de omstridda skyldigheter, som rätten ännu inte hade beslutat om. Bönderna vägrade naturligtvis och hänvisade herrarna till domstolen. Konflikten blossade upp på nytt, bönderna samlades åter och furstarna och herrarna koncentrerade sina trupper. Den här gången spred sig rörelsen längre, bortom Breisgau och djupt in i Württemberg. Trupperna under Georg Truchsess von Waldburg, bondekrigets Alba,[22] bevakade böndernas manövrer och angrep deras enskilda hjälptrupper men vågade sig inte på huvudstyrkan. Samtidigt underhandlade Georg Truchsess med bondeledarna och nådde här och där en överenskommelse.

I slutet av december började förhandlingarna vid landsrätten i Stockach. Bönderna protesterade mot att rätten bestod av idel adelsmän. En kejserlig fullmakt på ämbetena[23] lästes upp för dem. Förhandlingarna blev utdragna. Under tiden rustade adeln, furstarna och Schwabiska förbundet. Ärkehertig Ferdinand, som, förutom de arvländer, som fortfarande tillhörde Österrike, också härskade över Württemberg, badiska Schwarzwald och södra Elsass, anbefallde största stränghet mot de upproriska bönderna. Man borde infånga, tortera och utan förskoning slå ihjäl dem på det sätt som var bekvämast. Deras hus och egendom skulle brännas och förstöras, deras kvinnor och barn fördrivas ur landet. Man ser, hur furstarna och herrarna iakttog vapenstilleståndet och vad de menade med uppgörelse i godo och undersökning av klagomål. Ärkehertig Ferdinand, som fått pengar i förskott av huset Welser i Augsburg, rustade i all hast. Schwabiska förbundet anvisade medel och trupper att drivas upp i tre terminer.

Dessa uppror sammanfaller med Thomas Münzers fem månaders uppehåll i Oberland[24]. Fast det inte finns några direkta bevis för hans inflytande på utbrottet och förloppet av rörelsen, är det indirekt fullständigt konstaterat. De mest beslutsamma revolutionärerna bland bönderna var för det mesta hans lärjungar och företrädde hans idéer. De tolv artiklarna, liksom artikelbrevet bland Oberlands bönder, tillskrivs honom av alla samtida, fast han säkert inte var upphovsman till åtminstone det förra. På sin återresa till Thüringen adresserade han ett beslutsamt revolutionärt manifest till de upproriska bönderna.

Hertig Ulrich, som utvisats från Württemberg 1519, intrigerade samtidigt för att med böndernas hjälp åter komma i besittning av sitt land. Det är ett faktum, att han försökt utnyttja det revolutionära partiet alltsedan sin förvisning, och att han fortfarande understödde det. I de flesta av de lokala oroligheterna 1520 till 1524 i Schwarzwald och Württemberg är hans namn inblandat. Nu rustade han sig för ett angrepp på Württemberg från sitt slott Hohentwiel. Men han i sin tur utnyttjades av bönderna, hade inget inflytande över dem och ännu mindre deras förtroende.

Så gick vintern, utan att något avgörande hände på någondera sidan. De furstliga herrarna dolde sig; bonderevolten samlade kraft genom tidsutdräkten. I januari 1525 var hela landet mellan floderna Donau, Rhen och Lech i full jäsning, och i februari bröt stormen ut.

Medan Schwarzwald-Hegautruppen under Hans Müller från Bulgenbach konspirerade med Ulrich av Württemberg och delvis deltog i hans misslyckade marsch mot Stuttgart (februari och mars 1525), reste sig bönderna i Ried ovanför Ulm den 9 februari, samlade sig i ett av träskmarker skyddat läger vid Baltringen, höjde den röda fanan och bildade Baltringen-truppen under ledning av Ulrich Schmid. De räknade mellan 10.000 och 12.000 man.

Den 25 februari drogs Övre Allgäu-truppen,[25] 7.000 man stark, samman vid Schussen, stimulerad av ryktet att en väpnad styrka marscherade mot de missnöjda element, som uppträdde här, liksom överallt annorstädes. Folket i Kempten, som hela vintern hade legat i delo med sin ärkebiskop, samlades nästa dag och förenade sig med bönderna. Städerna Memmingen och Kaufbeuren anslöt sig villkorligt till rörelsen; dock framträder redan här städernas tvetydiga attityd till kampen. Den 7 mars antogs i Memmingen de tolv Memmingen-artiklarna, gällande för alla bönderna i Övre Allgäu. Nyheterna från Allgäu ledde till upprättandet av Sjötruppen under Eitel Hans vid Bodensjön. Också denna förstärktes snabbt. Högkvarter upprättades i Bermatingen.

Likaså reste sig, tidigt i mars, bönderna i lägre Allgäu, i trakten av Ochsenhausen och Schellenberg, i Zeil och Waldburg, Truchsess' egendomar. Denna lägre allgäu-trupp, bestående av 7.000[26] man, hade sitt läger nära Wurzach.

Dessa fyra trupper accepterade alla Memmingen-artiklarna, som för övrigt var ännu mer moderat hållna än de i Hegau, då de visade en märklig brist på beslutsamhet på de punkter, som gällde de väpnade bondetruppernas attityd till adeln och regeringarna. Den beslutsamhet som kom att visas, uppträdde först under krigets lopp, sedan bönderna vunnit erfarenhet av sina fienders sätt att handla.

Samtidigt bildades en sjätte trupp vid Donau. Bönder från hela regionen, från Ulm till Donauwörth, från floderna Illers, Roths och Bibers dalgångar, kom till Leipheim och slog läger där. Varje vapenför man från femton orter hade infunnit sig, medan förstärkningar drogs från 117. Ledaren för Leipheimtruppen var Ulrich Schön, dess predikant var Jakob Wehe, pastorn i Leipheim.

Så stod i början av mars 30.000 till 40.000 upproriska bönder från Schwabens högland under vapen i sex läger. Bondetrupperna utgjorde en blandad skara. Münzers revolutionära parti var överallt i minoritet. Trots det utgjorde det kärnan i alla bondelägren. Böndernas stora massa var alltid beredd att inlåta sig på överenskommelser med herrarna, om de bara kunde säkra de eftergifter, som de genom sin hotfulla attityd hoppades vinna. Då saken drog ut på tiden och furstehärarna ryckte närmare, blev de krigströtta och de som ännu hade något att förlora, gick till största delen hem. Dessutom hade vagabonderande trasproletariat i massvis slutit sig till trupperna, vilket försvårade disciplinen och demoraliserade bönderna, eftersom landstrykarna kom och gick som de ville. Redan detta förklarar varför bönderna i början överallt befann sig på defensiven, varför deras moral försvagades i lägren och varför de, bortsett från deras taktiska otillräcklighet och bristen på goda ledare, på intet sätt kunde mäta sig med furstarnas arméer.

Ännu medan bondetrupperna höll på att dras samman, föll hertig Ulrich in mot Württemberg från Hohentwiel med värvat manskap och en del bönder från Hegau. Schwabiska förbundet skulle ha varit förlorat, om nu bönderna hade utnyttjat tillfället och ryckt an på den andra flanken mot Truchsess von Waldburg. Men på grund av böndernas defensiva hållning lyckades Truchsess strax att sluta vapenstillestånd med Baltringen-, Allgäu- och Sjöbönderna, inleda förhandlingar och bestämma Judica[27] (2 april) som den dag, då hela saken skulle göras upp. Detta gav honom tillfälle att marschera mot Ulrich, ockupera Stuttgart och tvinga honom att åter lämna Württemberg den 17 mars. Därpå vände han sig mot bönderna, men i hans egen här revolterade landsknektarna och vägrade att gå emot dessa. Truchsess lyckades lugna ner myteristerna, och nu marscherade han mot Ulm, där nya förstärkningar samlades. Han lämnade en observationspost vid Kirchheim under Teck.

Schwabiska förbundet, som nu äntligen hade fria händer och fått sina första kontingenter samlade, kastade masken och förklarade sig "beslutet att med vapen i hand och Guds hjälp vända vad bönderna egensinnigt understått sig."

Bönderna hade under tiden troget iakttagit vapenstilleståndet. De hade fastställt sina krav, de berömda tolv artiklarna, inför förhandlingarna på domsöndagen. De krävde rätt för församlingarna att välja och avsätta präster; avskaffandet av det lilla tiondet[28] och användandet av det stora - efter avdrag för prästlönerna - för allmänna ändamål; avskaffandet av livegenskapen, skatt vid dödsfall samt fiske- och jakträtt; inskränkning av de omåttliga dagsverkena, skatterna och arrendeavgifterna; återställandet av de skogar, betesmarker och privilegier, som orättmätigt frånhändats kommuner och enskilda; samt undanröjandet av godtycket i rättsskipning och förvaltning. Det är tydligt, att den måttfulla och fördragsamma falangen fortfarande hade övertaget bland bondetrupperna. Det revolutionära partiet hade tidigare i Artikelbrevet fastställt sitt program. Detta öppna brev till alla bondeförsamlingar manar dem att förena sig med "det kristliga broderskapet" i syfte att avlägsna alla bördor, vare sig med godo, "vilket icke troligen läte sig göras", eller med våld. Alla, som vägrade, hotades med "den världsliga bannlysningen", d.v.s. med uteslutande ur samhället och från all samvaro med förbundsmedlemmarna. Alla slott, kloster och fromma stiftelser skulle också råka under det världsliga bannet, sades det i brevet, såvida inte adeln, prästerskapet och munkarna frivilligt lämnade dem, flyttade in i vanliga hus som alla andra och anslöt sig till den kristliga alliansen. - I detta radikala manifest, vilket uppenbarligen avfattades före vårupproret 1525, talas det framför allt om revolution, om fullständig seger över de härskande klasserna, medan "det världsliga bannet" är avsett för förtyckarna och förrädarna, som skulle dödas, för de slott som skulle brännas, och de kyrkor och egendomar som skulle konfiskeras och vars skatter skulle förvandlas till kontanter.

Men innan bönderna fick tillfälle att presentera sina tolv artiklar inför de sammankallade skiljedomarna, nåddes de av nyheten om det schwabiska förbundets fördragsbrott och om att dess trupper närmade sig. Genast vidtog de motåtgärder. Ett allmänt möte med bönderna från Allgäu-, Baltringen- och Sjötrupperna sammankallades i Gaisbeuren. De fyra trupperna slogs samman och reorganiserades i fyra nya kolonner. Beslut fattades om att konfiskera kyrkan egendomar, att sälja dess klenoder till förmån för krigskassan, och att bränna slotten. Sålunda blev Artikelbrevet, jämsides med de officiella tolv artiklarna, regel för deras krigföring, och domsöndagen, den dag som bestämts för fredsavtalet, blev dagen för det allmänna upproret.

Den på alla håll växande jäsningen, böndernas ständiga lokala konflikter med adeln, nyheten om den sedan sex månader pågående resningen i Schwarzwald och dess spridning till Donau och Lech, är nog för att förklara den snabba följden av bondeuppror över två tredjedelar av Tyskland. Men att enskilda uppror bröt ut samtidigt bevisar att det stod män i ledningen för rörelsen, män som organiserade dem genom vederdöpare och andra agenter. Under andra hälften av mars hade uppror redan startats i Württemberg, vid den lägre sträckningen av floden Neckar, i Odenwald och i de lägre och mellersta delarna av Franken, men allmänt nämndes domsöndagen den 2 april som dagen för det allmänna utbrottet, och överallt gavs det avgörande slaget, ägde massupproret rum, under första veckan i april. Också Allgäu-, Hegau- och Sjöbönderna lät den 1 april stormklockorna ljuda och sammankallade massmöten för att samla alla vapenföra män i sitt läger. De öppnade, samtidigt med Baltringenbönderna, fientligheterna mot slotten och klostren.

I hela Franken, där rörelsen hade sex centra, bröt upproret ut under de första dagarna av april. Ungefär samtidigt upprättades två bondeläger nära Nördlingen, med vars hjälp stadens revolutionära parti tog ledningen, utnämnde sin ledare Anton Forner till borgmästare och anslöt staden till en union med bönderna. I regionen Ansbach revolterade bönderna allmänt den 1-7 april, och upproret spred sig härifrån så långt som till Bayern. I regionen Rothenburg hade bönderna stått under vapen sedan den 22 mars. I staden Rothenburg störtades "ärbarhetens" styre genom småborgarna och plebejerna under Stephan von Menzingen, men eftersom stadens inkomster huvudsakligen kom från bönderna, vacklade den nya styrelsen och uppträdde mycket tvetydigt mot dem. I ärkestiftet Würzburg reste sig bönderna och småstäderna allmänt i början av april, och i biskopsdömet Bamberg förmådde det allmänna upproret inom fem dagar biskopen att ge upp. I norr, slutligen, på gränsen till Thüringen, upprättades det starka bondelägret Bildhausen.

I Odenwald, där Wendel Hipler, adelsman och tidigare kansler hos grevarna av Hohenlohe, och Georg Metzler, krogvärd från Ballenberg vid Krautheim, stod i spetsen för det revolutionära partiet, bröt stormen ut redan den 26 mars. Bönderna drog från alla sidor mot floden Tauber. Också 2.000 man från lägret vid Rothenburg anslöt sig. Georg Metzler tog kommandot och marscherade, sedan alla förstärkningar anlänt, den 4 april till klostret Schöntal vid Jagst, där bönderna från Neckar-dalen tillstötte. Dessa, ledda av Jäcklein Rohrbach, värdshusvärd från Böckingen vid Heilbronn, hade påbörjat sin resning i Flein, Sontheim och andra platser på domsöndagen, samtidigt som Wendel Hipler med ett antal sammansvurna överrumplade Öhringen och drog in de kringboende bönderna i rörelsen. I Schöntal slogs de båda bondekolonnerna samman till "Klara truppen", som antog de tolv artiklarna och företog några räder mot slott och kloster. Klara truppen räknade ca 8.000 man och hade kanoner och 3.000 musköter. Också Florian Geyer, en frankisk riddare, anslöt sig och satte upp Svarta skaran, en elitkår som huvudsakligen rekryterades ur lantvärnet i Rothenburg och Öhringen.

Den württembergske fogden i Neckarsulm, greve Ludwig von Helfenstein, inledde fientligheterna. Han gav order om att alla tillfångatagna bönder skulle avrättas på fläcken. Klara truppen drog emot honom. Bönderna var förbittrade över massakrerna, den nyligen inkomna nyheten om nederlaget för Leipheim-truppen, Jakob Wehes avrättning och Truchsess' grymheter. von Helfenstein, som dragit sig tillbaka till Weinsberg, angreps här. Slottet stormades av Florian Geyer, staden intogs efter en utdragen kamp och greve Ludwig togs tillfånga tillsammans med några riddare. Nästa dag, den 17 april, höll Jäcklein Rohrbach och de mest resoluta medlemmarna av hans trupp rättegång med fångarna och lät fjorton av dem, med Helfenstein i spetsen, springa gatlopp - den skymfligaste död de kunde hitta på. Erövringen av Weinsberg och Jäckleins terroristiska hämnd på Helfenstein förfelade inte sin verkan på adeln. Grevarna av Löwenstein förenade sig med bondealliansen. Grevarna av Hohenlohe, som tidigare anslutit sig men som inte bidragit med någon hjälp, skickade genast begärda kanoner och krut.

Ledningen överlade, om de skulle göra Götz von Berlichingen[29] till sin anförare, "eftersom han kunde medföra adeln till dem". Förslaget vann anklang, men Florian Geyer, som såg fröna till reaktion i denna stämning bland bönder och ledare, skilde sig från truppen och gick på egen hand med sin Svarta skara, först genom Neckardalen och sedan Würzburg-regionen, överallt förstörande slott och prästnästen.

Resten av truppen drog nu först mot Heilbronn. I denna mäktiga, fria riksstad hade patricierna, liksom nästan överallt, en borgerlig och en revolutionär opposition emot sig. Den senare, som stod i hemligt samförstånd med bönderna, öppnade den 17 april portarna för Georg Metzler och Jäcklein Rohrbach under ett tumult. Bondeledarna tog med sitt folk staden i besittning, som upptogs i broderskapet och avlämnade 1.200 gulden och en avdelning frivilliga. Endast kyrkan och Tyska ordens egendomar brandskattades. Den 22 maj drog bönderna vidare, kvarlämnande en mindre garnison. Heilbronn skulle komma att bli centrum för de olika trupperna, som också sände ut delegater och höll överläggningar om gemensamma aktioner och allmogens allmänna krav. Men den borgerliga oppositionen och den med denna efter böndernas inmarsch förbundna "ärbarheten" hade nu tagit överhanden i staden, förhindrade alla energiska åtgärder och väntade nu bara på de furstliga härarna för att definitivt kunna förråda bönderna.

Bönderna drog mot Odenwald. Götz von Berlichingen, som några dagar tidigare hade erbjudit sig åt kurfursten av Pfalz[30], därpå åt bönderna och sedan åter åt kurfursten, måste den 24 april inträda i det evangeliska brödraskapet och överta överkommandot över Klara ljusa truppen (till skillnad från Florian Geyers svarta skara). Men samtidigt var han fånge hos bönderna, som med misstroende övervakade honom och band honom till ledarnas råd, utan vilket han inte kunde företa sig något. Götz och Metzler drog nu med böndernas massa över Buchen till Amorbach, där de uppehöll sig från 30 april till 5 maj och satte hela Mainz-regionen i jäsning. Adeln tvingades överallt att ansluta sig, och på så vis skonades deras slott. Endast klostren brändes och plundrades. Truppen hade blivit tydligt demoraliserad. De mest energiska var på annat håll med Florian Geyer eller med Jäcklein Rohrbach, som efter intagandet av Heilbronn separerat från truppen. Orsaken var tydligen den att han, greve Helfensteins domare, inte längre kunde stanna hos en trupp som ville ingå förlikning med adeln.

Denna strävan att uppnå samförstånd med adeln var i sig ett tecken på demoralisering. Strax därefter föreslog Wendel Hipler en mycket lämplig reorganisering av truppen: Man skulle ta de landsknektar som dagligen erbjöd sina tjänster i sin sold. Vidare skulle truppen inte längre som hittills förnyas månatligen genom ankomsten av friska kontingenter och hemförlovande av de gamla, utan man skulle behålla det under vapen befintliga, något sånär övade manskapet. Men båda förslagen avvisades. Bönderna hade redan blivit övermodiga och såg hela kriget som ett plundringståg, i vilket konkurrensen från legosoldaterna inte erbjöd några fördelar för dem. Förresten ville de känna sig fria att gå hem så snart deras fickor var fyllda. I Amorbach gick det så långt, att rådsmedlemmen Hans Berlin inför ledarna och truppråden genomdrev antagandet av en "deklaration om de tolv artiklarna" - ett dokument vari de återstående skarpa punkterna var avtrubbade, och ett ödmjukt, bönfallande språk lades i böndernas mun. Men detta blev för mycket för dem; de avvisade deklarationen under stort larm och vidhöll de ursprungliga artiklarna.

Under tiden hade en betydande förändring ägt rum i Würzburgområdet. Biskopen[31], som efter de första bonderesningarna tidigt i april hade dragit sig tillbaka till det befästa Frauenberg vid Würzburg och förgäves begärt hjälp från alla håll, tvangs slutligen till tillfälliga eftergifter. Den 2 maj öppnades en lantdag, där bönderna var representerade. Men innan något resultat kunde uppnås, uppfångades brev, som avslöjade biskopens förrädiska ränker. Lantdagen åtskildes genast, och fientligheterna vidtog mellan de upproriska stadsborna och bönderna å ena sidan och biskopens styrkor å den andra. Biskopen flydde till Heidelberg den 5 maj och nästa dag inföll Florian Geyer med sin Svarta skara i Würzburg, och med honom den frankiska Tauber-truppen, som bildats av bönder från Mergentheim, Rothenburg och Ansbach. Den 7 maj anlände också Götz von Berlichingen med Klara ljusa truppen, och belägringen av Frauenberg påbörjades.

I Limburg-området och i trakten av Ellwangen och Hall uppstod i slutet av mars och början av april en annan trupp, Gaildorfer- eller Allmänna Klara truppen. Den uppträdde mycket våldsamt, eggade upp hela trakten, brände många kloster och slott, bl.a. Hohenstaufen, förmådde alla bönder att gå med och tvingade adelsmännen, t.o.m. munskänkarna i Limburg, att inträda i den kristliga förbrödningen. Tidigt i maj gjorde de ett infall i Württemberg, men tvangs till återtåg. Liksom 1848 förhindrade separatismen i det tyska småstatssystemet enad aktion av revolutionärerna i de olika statsområdena. Gaildorftruppen, inskränkt till ett litet område, måste därför upplösas då allt motstånd inom detta område var brutet. Truppen slöt ett avtal med staden Gmünd och gick hem, kvarlämnande endast 500 man under vapen.

I Pfalz hade bondetrupper satts upp på båda Rhenstränderna mot slutet av april. De förstörde många slott och kloster, och tog den 1 maj Neustadt vid floden Haardt, sedan Bruchrain-bönderna gått över floden dagen innan och tvingat Speyer till ett fördrag. Marskalken av Habern stod med de fåtaliga kurfurstliga styrkorna maktlös mot dem, och den 10 maj måste kurfursten ingå ett fördrag med de upproriska bönderna, i vilket han garanterade dem att deras klagomål skulle behandlas vid en lantdag.

I Württemberg, slutligen, hade upproret redan tidigt brutit ut i vissa trakter. Bönderna i Jurabergen hade redan i februari slutit ett förbund mot prästerna och herrarna, och i slutet av mars reste sig bönderna i Blaubeuren, Urach, Münsingen, Balingen och Rosenfeld. I Württemberg-området föll gaildorfarna in vid Göppingen, Jäcklein Rohrbach vid Brackenheim och återstoden av den slagna Leipheim-truppen vid Pfullingen, och reste lantbefolkningen till revolt. Även i andra trakter uppstod allvarliga oroligheter. Redan den 6 april måste Pfullingen kapitulera för bönderna. Den österrikiske ärkehertigens regering var i största förlägenhet. Den hade inga pengar och endast få trupper. Städerna och slotten befann sig i sämsta möjliga tillstånd och hade varken garnisoner eller ammunition. Till och med Asperg var nästan försvarslöst.

Regeringens försök att inkalla städernas reserver mot bönderna ledde till ögonblickligt nederlag. Den 16 april vägrade uppbådet från Bottwar att lyda order. I stället för att marschera till Stuttgart, gick de mot Wunnenstein vid Bottwar, där de bildade kärnan till ett läger med borgare och bönder, som snart växte i antal. Samma dag bröt upproret ut i Zabergäu. Klostret Maulbronn plundrades, och ett antal andra kloster och slott ödelades fullständigt. Förstärkningar anlände från det närliggande Bruchrain.

I spetsen för Wunnenstein-truppen stod Matern Feuerbacher, rådsmedlem i staden Bottwar. Han var en av ledarna för den borgerliga oppositionen, men så starkt komprometterad att han var tvungen att gå med bönderna. Han förblev dock hela tiden mycket moderat, förhindrade verkställandet av Artikelbrevet mot slotten, och sökte ständigt medla mellan bönderna och det moderata borgerskapet. Han förhindrade en förening mellan württembergarna och Klara ljusa truppen, och förmådde senare likaså gaildorfarna till uttåg ur Württemberg. På grund av sina borgerliga tendenser avsattes han den 19 april, men utnämndes åter nästa dag till befälhavare. Han var oumbärlig, och även när Jäcklein Rohrbach den 22 tillstötte med 200 beslutsamma män för att förena sig med württembergarna, hade han inget annat val än att låta Feuerbacher stanna på sin post och inskränka sig till att noga övervaka hans handlingar.

Den 18 april försökte regeringen förhandla med bönderna vid Wunnenstein. Bönderna vidhöll, att regeringen skulle anta de tolv artiklarna, och detta kunde de befullmäktigade naturligtvis inte gå med på. Truppen satte sig i rörelse. Den 20 nådde den Lauffen, där den för sista gången avvisade förslagen från regeringens delegater. Den 22 stod truppen, 6.000 man stark, i Bietigheim och hotade Stuttgart. De flesta medlemmarna av rådet i denna stad hade flytt, och ett medborgarutskott var tillsatt att sköta förvaltningen. Bland medborgarna rådde samma partisplittring som överallt: De "ärbara", borgaroppositionen och de revolutionära plebejerna. De senare öppnade den 25 april portarna för bönderna och Stuttgart besattes genast. Här fullbordades organisationen av Klara kristliga truppen, som de württembergska upprorsmännen nu kallade sig, och löner, fördelning av byte och förplägnad reglerades i fasta former. En avdelning av Stuttgarts invånare under Theus Gerber anslöt sig till truppen.

Den 29 april drog Feuerbacher med hela truppen mot gaildorfarna, som hade fallit in i Württemberg-regionen vid Schorndorf. Han drev in hela området i sin allians, och förmådde därigenom gaildorfarna till återtåg. På så vis förhindrade han Rohrbachs revolutionära element i sin trupp från att förena sig med de hänsynslösa gaildorfarna och därigenom få en farlig förstärkning. Då han fick veta att Truchsess nalkades, lämnade han Schorndorf för att möta honom, och slog den 1 maj läger vid Kirchheim nedanför Teck.

Vi har härmed skildrat uppkomsten och utvecklingen av upproret i den del av Tyskland, som måste betraktas som territoriet för den första gruppen av bondearméer. Innan vi fortsätter till de andra grupperna (Thüringen och Hessen, Elsass, Österrike och Alperna), måste vi berätta om Truchsess' fälttåg, i vilket han till att börja med ensam, senare understödd av olika furstar och städer, förintade denna första grupp.

Vi lämnade Truchsess vid Ulm, dit han kommit sent i mars, sedan han vid Kirchheim nedanför Teck kvarlämnat en observationskår under befäl av Dietrich Spät. Truchsess' armé, inberäknat de vid Ulm koncentrerade förbundsförstärkningarna, omfattade inte fullt 10.000 man, varav 7.200 man infanteri. Det var den enda armé, som var disponibel för angreppskrig mot bönderna. Förstärkningar kom till Ulm mycket långsamt, beroende dels på svårigheten att värva manskap i de upproriska trakterna, dels på regeringarnas penningbrist, och dels därför att de fåtaliga trupperna var mer än oumbärliga för att bemanna fästningar och slott. Vi har redan sett, hur fåtaliga de styrkor var, som furstarna och städerna utanför Schwabiska förbundet hade disponibla. Allt berodde alltså på Georg Truchsess och hans förbunds armé.

Truchsess vände sig först mot Baltringen-truppen, som under tiden hade börjat ödelägga slott och kloster i trakten av Ried. Bönderna, som retirerade inför förbundstrupperna, fördrevs ur sumpmarkerna genom en kringgående rörelse, gick över Donau och drog sig in bland ravinerna och skogarna i schwabiska Jura. Här kunde de inte nås av kavalleriet och artilleriet, som utgjorde ryggraden i förbundsarmén, och Truchsess förföljde dem inte vidare. Han marscherade mot Leipheimtruppen, som stod med 5.000 man vid Leipheim, 4.000 i Mindel-dalen och 6.000 vid Illertissen. Truppen uppviglade hela trakten, förstörde kloster och slott och förberedde en marsch mot Ulm med alla tre förbanden. Det verkar som om en viss grad av demoralisering hade angripit bönderna även här och underminerat truppens militära tillförlitlighet, ty Jakob Wehe sökte från första början att underhandla med Truchsess. Men denne, som nu hade tillräckligt med trupper bakom sig, inlät sig inte på förhandlingar, utan angrep den 4 april huvudstyrkan vid Leipheim och sprängde den fullständigt. Jakob Wehe och Ulrich Schön tillfångatogs tillsammans med två andra bondeledare och halshöggs. Leipheim kapitulerade, och efter några expeditioner i omnejden var hela distriktet underkuvat.

Ett nytt myteri bland legoknektarna, som fordrade plundring och extralön, uppehöll åter Truchsess till den 10 april. Då drog han i sydvästlig riktning mot Baltringen-truppen, som under tiden hade trängt in på hans egna domäner, Waldburg, Zeil och Wolfegg, och belägrade hans olika slott. Också här fann han bönderna splittrade och slog dem den 11 och 12 april i det ena slaget tätt på det andra, vilka fullständigt upplöste Baltringen-truppen. Resten drog sig tillbaka under befäl av prästen Florian och förenade sig med Sjötruppen. Truchsess vände sig nu mot denna. Sjötruppen, som under tiden inte bara genomfört räder på landsbygden, utan också hade dragit in städerna Buchhorn (Friedrichshafen) och Wollmatingen i broderskapet, höll den 13 april stort krigsråd i klostret Salem och beslöt att bjuda Truchsess spetsen. Stormklockorna ljöd och 10.000 man, till vilka den besegrade Baltringen-truppen anslöt sig, samlades i lägret vid Bermatingen. Den 15 april utkämpade de ett lyckosamt slag mot Truchsess, som inte ville sätta sin armé på spel i en avgörande drabbning, utan föredrog att underhandla, detta desto mer som han fick veta att Allgäu- och Hegau-bönderna ryckte an. Den 17 slöt han alltså ett fördrag i Weingarten med sjöbönderna och baltringarna. Ytligt sett verkade detta riktigt gynnsamt för bönderna, och de gick in på det utan betänkligheter. Han lyckades också åstadkomma, att ombuden för bönderna i övre och lägre Allgäu gick med på överenskommelsen, varefter han avtågade mot Württemberg.

Truchsess' list räddade honom från en säker undergång. Hade han inte lyckats lura de svaga, inskränkta och till största delen redan demoraliserade bönderna och deras inkompetenta, ängsliga och bestickliga ledare så skulle han med sin lilla armé ha stått innesluten mellan fyra trupper, tillsammans minst 25-30.000 man, och varit räddningslöst förlorad. Det var hans fienders inskränkthet, alltid oundviklig bland bondemassor, som möjliggjorde för honom att bli kvitt dem i samma ögonblick som de kunde ha avslutat hela kriget med ett enda slag, åtminstone i Schwaben och Franken. Sjöbönderna höll sig till fördraget, som naturligtvis i sinom tid vändes emot dem, så noggrant att de senare grep till vapen mot sina egna allierade: Hegau-bönderna. Allgäubönderna, indragna i förräderiet av sina ledare, sade visserligen snart upp avtalet, men vid det laget var Truchsess redan utom faran. Trots att hegaubönderna inte var bundna av fördraget i Weingarten, gav de strax ett nytt bevis för den gränslösa lokala inskränkthet och den egensinniga provinsialism, som ödelade hela bondekriget. Sedan Truchsess förgäves underhandlat med dem och avmarscherat till Württemberg, drog de efter honom och låg hela tiden i hans flank, men det föll dem inte in att förena sig med den württembergska Klara kristliga truppen, detta därför att württembergarna och bönderna i Neckar-dalen en gång hade nekat dem assistans. När nu Truchsess hade avlägsnat sig långt nog från deras hemtrakt, gjorde de lugnt helt om och drog mot Freiburg.

Vi lämnade Württemberg-bönderna under Matern Feuerbacher vid Kirchheim nedanför Teck, varifrån den av Truchsess kvarlämnade observationskåren under Dietrich Spät hade dragit sig tillbaka till Urach. Efter ett misslyckat försök mot Urach vände sig Feuerbacher mot Nürtingen, och skrev till alla upproriska trupper i grannskapet om att assistera honom i det avgörande slaget. Betydande förstärkningar kom också, både från det württembergska låglandet och från Gäu. Gäu-bönderna hade förenat sig med återstoden av Leipheim-truppen, som gått tillbaka till västra Württemberg och satt hela övre Neckar- och Nagold-dalarna i uppror upp till Böblingen och Leonberg. De anlände nu i två starka trupper och förenade sig den 5 maj med Feuerbacher i Nürtingen. Vid Böblingen stötte Truchsess på den förenade truppen. Dess numerär, artilleri och positioner gjorde honom perplex. Sin vana trogen började han genast förhandla och slöt vapenstillestånd med bönderna. Men knappt hade han på så vis säkrat sin ställning förrän han den 12 maj under vapenstilleståndet angrep dem och tvang dem till ett avgörande slag. Bönderna bjöd länge ett förbittrat motstånd till dess att Böblingen slutligen överlämnade sig åt Truchsess efter förräderi av borgerskapet. Böndernas vänstra flygel berövades härmed sin stödjepunkt, tvangs tillbaka och kringrändes. Härmed var slaget avgjort. De dåligt disciplinerade bönderna råkade i oordning och snart i vild flykt; de som inte nedgjordes av förbundsarméns ryttare eller togs tillfånga kastade sina vapen och ilade hemåt. "Klara kristliga truppen" och med den hela det württembergska upproret var krossad. Theus Gerber flydde till Esslingen och Feuerbacher till Schweiz. Jäcklein Rohrbach togs tillfånga och släpades i kedjor till Neckargartach, där Truchsess lät binda honom vid en påle. Runt honom staplades ved, och så stektes han långsamt till döds vid sakta eld, medan Truchsess pokulerade med sina riddare och fägnade sig åt detta ridderliga skådespel.

Från Neckargartach understödde Truchsess kurfurstens av Pfalz operationer genom ett infall i Kraichgau. Kurfursten, som under tiden samlat trupper, bröt vid underrättelsen om Truchsess' framgångar genast fördraget med bönderna, anföll Bruchrain den 23 maj, intog och brände Malsch efter häftigt motstånd, plundrade ett antal byar och ockuperade Bruchsal. Samtidigt angrep Truchsess Eppingen och tog tillfånga chefen för den lokala rörelsen, Anton Eisenhut, vilken kurfursten genast lät avrätta tillsammans med ett dussin andra bondeledare. Bruchrain och Kraichgau var därmed kuvade och tvingades att betala ett krigsskadestånd på nära 40.000 gulden. De båda arméerna, Truchsess' som efter striderna reducerats till 6.000 man och kurfurstens (6.500) förenade sig nu och marscherade mot Odenwald.

Nyheten om nederlaget vid Böblingen satte skräck i upprorsmännen. De fria riksstäder som råkat under böndernas tunga hand upphävde en suck av lättnad. Heilbronn var den första att söka förlikning med Schwabiska förbundet. Här satt bondekansliet och delegaterna från de olika trupperna och rådslog om de förslag, som i samtliga revolterande bönders namn skulle ställas till kejsare[32] och rike. Under dessa förhandlingar, som skulle få ett allmänt, för hela Tyskland gällande resultat, avslöjades åter, att intet av stånden, inte heller böndernas, var tillräckligt utvecklat för att, med utgångspunkt från sin egen ståndpunkt, förändra situationen i Tyskland. Det visade sig genast att man för detta syfte måste vinna adeln och särskilt borgerskapet. Wendel Hipler tog hand om förhandlingarna. Av alla rörelsens ledare hade han det bästa greppet om den rådande situationen. Han var ingen vittfamnande revolutionär som Münzer, ingen representant för bönderna som Metzler eller Rohrbach. Hans omfattande erfarenhet och hans praktiska kännedom om de olika ståndens inbördes förhållanden förhindrade honom att uteslutande företräda något av de i rörelsen invecklade stånden i motsättning till de övriga. Liksom Münzer, vilken som representant för det gryende proletariatet, en klass helt utanför den officiella samhällsorganisationen, drevs till en föraning om kommunismen, förutsåg Wendel Hipler, representanten för vad som kan beskrivas som ett genomsnitt av alla nationens progressiva element, det moderna borgerliga samhället. De principer han företrädde, de krav han uppställde, var inte omedelbart genomförbara. De var det något idealiserade, nödvändiga resultatet av feodalsamhällets upplösning, och bönderna, som föresatt sig att göra utkast till lagar, gällande för hela riket, tvingades att acceptera dem. Så antog centraliseringen, som påfordrats av bönderna, här i Heilbronn en mer definitiv form, vilken emellertid var himmelsvitt skild från böndernas föreställning om den. Så till exempel uttrycktes den mycket klarare i kraven på enhetlighet för mynt-, mått- och viktenheter, i upphävandet av de inrikes tullarna, etc., det vill säga beträffande krav, som låg mycket mer i stadsbornas intresse än i böndernas. Eftergifter gjordes till adeln, vilka i betydande grad närmade sig det moderna systemet för inlösen och som i det långa loppet skulle komma att omforma det feodala jordägandet till borgerligt. Kort sagt: så snart böndernas krav sammanfattades i en "riksreform", måste de underordna sig borgarnas definitiva intressen snarare än de omedelbara kraven.

Medan denna riksreform fortfarande debatterades i Heilbronn, var författaren till "Deklarationen om de tolv artiklarna", Hans Berlin, på väg för att möta Truchsess och i "ärbarhetens" och borgerskapets namn förhandla om stadens överlämnande. Reaktionära strömningar inom staden stödde förräderiet, och Wendel Hipler måste fly med bönderna. Han gick till Weinsberg, där han sökte samla spillrorna av württembergarna och gaildorfarnas få mobila enheter. Men Truchsess och kurfursten av Pfalz närmade sig, varför han måste ge sig av och gå till Würzburg för att förmå Klara ljusa truppen till aktion. De förbundna och kurfurstliga trupperna undertryckte under tiden hela Neckar-området, tvingade bönderna att förnya sin trohetsed, brände många byar och hängde eller stack ner alla flyende bönder som föll i deras händer. Weinsberg brändes som hämnd för avrättningen av von Helfenstein.

De framför Würzburg förenade bondetrupperna hade under tiden belägrat Frauenberg och den 15 maj, innan bräschen ännu var slagen i muren, försökt sig på en tapper men misslyckad stormning av fästningen. Fyra hundra av de bästa männen, de flesta ur Florian Geyers skara, blev liggande i vallgraven, döda eller sårade. Två dagar senare, den 17, anlände Wendel Hipler och lät hålla krigsråd. Han föreslog, att man skulle lämna endast 4.000 man vid Frauenberg och slå läger med huvudstyrkan på 20.000 man vid Krautheim vid floden Jagst, mitt under näsan på Truchsess, så att alla hjälptrupper kunde koncentreras där. Planen var utmärkt: endast genom sammanhållning och numerär överlägsenhet kunde man hoppas att slå den furstliga hären, som nu räknade ca 13.000 man. Men demoralisering och missmod hade redan trängt alltför djupt bland bönderna för att man skulle kunna räkna med någon energisk aktion. Götz von Berlichingen, som strax därpå öppet framträdde som förrädare, kan också ha bidragit till att hålla tillbaka truppen, och Hiplers plan kom därför aldrig till utförande. I stället splittrades trupperna som vanligt. Först den 23 maj satte sig Klara ljusa truppen i rörelse, sedan frankerna lovat att utan dröjsmål följa. Den 26 hemkallades de avdelningar, som låg i läger i Würzburg genom underrättelsen att deras markgreve[33] hade inlett fientligheter mot bönderna. Återstoden av belägringshären, tillsammans med Florian Geyers Svarta skara, intog position vid Heidingsfeld, inte långt från Würzburg.

Klara ljusa truppen ankom den 24 maj till Krautheim i föga slagfärdigt tillstånd. Här hörde många, att deras byar under tiden hade svurit trohetsed till Truchsess, och de tog detta till förevändning för att gå hem. Truppen drog vidare till Neckarsulm och inledde den 28 förhandlingar med Truchsess. Samtidigt sändes bud till frankerna, elsassarna och schwarzwald-hegauerna med begäran att sända förstärkningar så snabbt som möjligt. Från Neckarsulm marscherade Götz [von Berlichingen] tillbaka till Öhringen. Truppen smälte dagligen samman. Götz von Berlichingen försvann också under marschen; han hade ridit hem sedan han förhandlat med Truchsess genom sin gamle vapenbroder Dietrich Spät om att gå över till andra sidan. Vid Öhringen drev ett falskt rykte om fiendens närmande den råd- och modlösa bondemassan till panik. Truppen skingrades i full oordning, och det var med möda som Metzler och Wendel Hipler kunde hålla ihop ca 2.000 man, som de åter ledde till Krautheim. Under tiden hade det frankiska uppbådet på 5.000 man anlänt, men beroende på en kringgående manöver via Löwenstein mot Öhringen, beordrad av Götz med tydligen förrädisk avsikt, missade de Klara truppen och drog mot Neckarsulm. Denna lilla stad, besatt av några detachement ur Klara ljusa truppen, belägrades av Truchsess. Frankerna anlände på natten och såg förbundsarméns lägereldar, men deras ledare saknade mod att angripa. I stället återvände de till Krautheim, där de äntligen fann resten av Klara ljusa truppen. I brist på bistånd gav sig Neckarsulm den 29 till förbundsstyrkorna. Genast lät Truchsess avrätta tretton bönder och drog så, brännande och härjande, plundrande och mördande, mot de andra bondetrupperna. Hans väg genom Neckars, Kochers och Jagsts dalgångar kantades med ruiner och bondelik, hängande i träden.

Vid Krautheim stötte förbundshären på bönderna, vilka genom en flankrörelse av Truchsess tvingats att retirera mot Königshofen vid floden Tauber. Här intog de ställning med 8.000 man och 32 kanoner. Truchsess närmade sig under betäckning av kullar och skogar. Han lät omringningskolonner rycka fram, och angrep den 2 juni med så överlägsen styrka och energi, att de besegrades och skingrades, trots att flera av deras avdelningar bjöd hårdnackat motstånd långt in på natten. Som alltid spelades huvudrollen av förbundsarméns rytteri, "Bondedödaren", vid förintandet av upprorsarmén. Det slog ner på bönderna, som var skakade av artilleri, musköteld och lansiärangrepp, sprängde leden fullständigt och gjorde ned dem en och en. Hurdan den krigföring var, som leddes av Truchsess och hans ryttare, visas av det öde som drabbade de 300 borgare från Königshofen, vilka deltog i kriget på böndernas sida. Alla utom femton blev nedhuggna under slaget, och av dessa femton blev fyra halshuggna efteråt.

Sedan han så gjort upp med bönderna från Odenwald, Neckardalen och Frankens lågland, undertryckte Truchsess hela regionen i en serie straffexpeditioner, varvid han brände ner hela byar och avrättade otaliga människor. Därpå marscherade han mot Würzburg. På vägen fick han veta, att den andra frankiska truppen under Florian Geyer och Gregor von Burgbernheim stod vid Sulzdorf, och genast vände han sig mot denna.

Efter sitt misslyckade stormningsförsök av Frauenberg hade Florian Geyer huvudsakligen ägnat sig åt förhandlingar med furstar och städer, särskilt Rothenburg och markgreven Casimir av Ansbach för att förmå dem att ansluta sig till böndernas brödraskap. Men förhandlingarna avbröts abrupt vid underrättelsen om nederlaget vid Königshofen. Hans trupp förenades med den ansbachska under Gregor von Burgbernheim. Ansbach-truppen hade först nyligen bildats. Markgreven Casimir hade i äkta hohenzollerska stil lyckats hålla bonderevolten i schack på sina domäner, dels genom löften, dels genom att hota med truppinsats. Han förhöll sig fullständigt neutral gentemot alla främmande trupper så länge de inte värvade några undersåtar från Ansbach. Han sökte styra böndernas hat, huvudsakligen mot de kyrkliga stiftelserna, genom vilkas slutliga konfiskering han hoppade kunna berika sig själv. Under tiden fortsatte han att rusta och bida sin tid. Knappt hade han fått nyheten om slaget vid Böblingen förrän han inledde fientligheter mot sina upproriska bönder. Han plundrade och brände deras byar, hängde eller lät på annat sätt döda många av dem. Men bönderna drog sig snabbt samman och slog honom, under ledning av Gregor von Burgbernheim, den 29 maj vid Windsheim. Medan de ännu förföljde honom, nåddes de av en kallelse från de hårt trängda odenwaldarna. Genast vände de mot Heidingsfeld och därifrån med Florian Geyer åter till Würzburg (2 juni). Här lämnade de, utan att ha hört vidare från odenwaldarna, 5.000 bönder, och följde de andra med 4.000 - resten hade deserterat. Genom falska underrättelser om utgången av slaget vid Königshofen kände de sig säkra, och angreps av Truchsess vid Sulzdorf och besegrades fullständigt. Som vanligt anställde Truchsess' ryttare och knektar ett fruktansvärt blodbad. Florian Geyer höll samman återstoden av sin Svarta skara, 600 man, och slog sig genom till byn Ingolstadt. Två hundra man ockuperade kyrkan och kyrkogården, och 400 tog slottet. Pfalzarna hade följt efter; en truppstyrka på 1.200 man intog byn och tände på kyrkan. De som inte omkom i lågorna, slaktades. Därpå slog pfalzarna en bräsch i slottets bristfälliga mur och sökte storma. Två gånger tillbakaslagna av bönderna, som tagit betäckning bakom en inre mur, sköt de sönder också denna och gick till det tredje stormangreppet, vilket lyckades. Hälften av Geyers män stupade; med de återstående 200 undkom han. Men tillflyktsorten upptäcktes redan nästa dag (pingstmåndagen); pfalzarna omringade skogen där de låg gömda, och högg ner hela truppen. Endast 17 fångar togs under dessa två dagar. Åter slog sig Florian Geyer ur inringningen med ett fåtal av sina modigaste män och gick för att förena sig med Gaildorf-bönderna, som åter samlat en styrka på ca 7.000 man. Men vid sin ankomst fann han dem till största delen åter upplösta till följd av de nedslående underrättelserna från alla håll. Han gjorde ett sista försök att samla de i skogarna skingrade bönderna, men överrumplades av fientliga styrkor den 9 juni vid Hall, och föll i strid.

Truchsess, som strax efter segern vid Königshofen hade sänt meddelande till det belägrade Frauenberg, ryckte nu an mot Würzburg. Rådet där kom till hemligt samförstånd med honom, så att förbundsarmén natten den 7 juni tilläts att omringa staden, där 5.000 bönder var förlagda, och nästa morgon utan att dra svärden kunde dra in genom portarna, som öppnats av rådet. Genom detta förräderi av Würzburgs "ärbarhet" avväpnades den sista frankiska bondetruppen och alla dess anförare arresterades. Truchsess lät genast halshugga 81 av dem. Hit till Würzburg anlände nu, den ene efter den andre, de olika frankiska furstarna: biskopen av Würzburg själv[31], biskopen av Bamberg[34] och markgreven av Brandenburg-Ansbach. De nådiga herrarna fördelade nu rollerna. Truchsess marscherade med biskopen av Bamberg, som strax bröt den överenskommelse han träffat med sina bönder och prisgav sitt land åt förbundshärens rasande mordbrännarhorder. Markgreven Casimir ödelade sitt eget land. Deiningen brändes ner, tallösa byar plundrades eller prisgavs åt lågorna. I varje stad höll markgreven en blodsdomstol. I Neustadt vid floden Aisch lät han halshugga arton rebeller, i Bergel fyrtiotre. Därifrån drog han till Rothenburg, där "ärbarheten" redan gjort kontrarevolution och arresterat Stephan von Menzingen. Småborgarna och plebejerna i Rothenburg fick nu betala dyrt för att de förhållit sig så tvetydigt gentemot bönderna; de hade in i det sista vägrat dem all hjälp. I sin inskränkta lokalegoism ville de hålla nere hantverket på landet till förmån för sina egna stadsskrån, och endast motvilligt gav de upp stadens inkomster, som flöt in genom böndernas feodala pålagor. Markgreven lät nacka sexton av dem, främst naturligtvis Menzingen. - Biskopen av Würzburg drog på samma sätt genom sitt område, brännande, plundrande och ödeläggande allt i sin väg. Han lät under sin triumfmarsch halshugga 256 rebeller, och satte vid sin återkomst till Würzburg kronan på verket genom att halshugga ytterligare tretton rebeller i staden.

I Mainz-området återställde ståthållaren, biskop Wilhelm von Strassburg, ordningen utan motstånd. Han nöjde sig med att avrätta fyra. Rheingau, som också varit i uppror, men där alla sedan länge kommit hem invaderades slutligen av Frowin von Hutten, en kusin till Ulrich, och "lugnades" helt genom avrättandet av tolv anförare. Frankfurt, som också upplevt betydande revolutionär oro, hölls i schack först genom eftergivenhet från rådet, sedan genom inkallade trupper. I Rhenpfalz hade omkring 8.000 bönder samlats på nytt efter kurfurstens fördragsbrott och på nytt bränt kloster och slott, men ärkebiskopen av Trier[35] kom marskalk von Habern till hjälp och slog dem den 23 maj vid Pfeddersheim. En serie grymheter (enbart i Pfeddersheim avrättades 82) och intagandet av Weissenberg den 7 juli gjorde här slut på upproret.

Av alla bondetrupper återstod nu endast två obesegrade: Hegau-Schwarzwald och Allgäu. Med båda hade ärkehertig Ferdinand intrigerat. Så som markgreven Casimir och andra furstar sökte utnyttja upproret för att tillägna sig kyrkliga jordegendomar och furstedömen, så sökte Ferdinand att utnyttja det för att utöka huset Österrike. Han hade förhandlat med Allgäus kommendant, Walter Bach, och med Hegaus, Hans Müller från Bulgenbach, i hopp om att övertala bönderna att förklara sig för anslutning till Österrike, men fastän båda anförarna var bestickliga, kunde de inte utverka något mer hos sina trupper än ett vapenstillestånd mellan Allgäutruppen och ärkehertigen, och neutralitet mot Österrike.

Under sin reträtt från Württemberg-regionen hade Hegau-bönderna förstört ett antal slott och dragit till sig förstärkningar i de provinser, som tillhörde markgrevskapet Baden. De marscherade den 13 maj mot Freiburg, besköt det från den 18 och drog den 23 in med flygande fanor, sedan staden kapitulerat. Därifrån drog de mot Stockach och Radolfzell, och förde ett långt men framgångslöst småkrig mot garnisonerna i dessa städer. Tillsammans med adeln och de kringliggande småstäderna anropade de sjöbönderna i kraft av Weingarten-fördraget om hjälp. Sjötruppens forna rebeller, 5.000 man starka, reste sig mot sina kamrater. Så stor var den lokala inskränktheten hos dessa bönder. Endast 600 vägrade; de önskade ansluta sig till Hegaubönderna och blev härför massakrerade. Men Hegau-bönderna hade redan hävt belägringen, övertalade av Hans Müller från Bulgenbach som sålt sig till fienden, och då Hans Müller därpå flydde, skingrades de flesta. Resten förskansade sig på Hilzingens sluttning, där de den 16 juli besegrades och förintades som trupp av styrkor, som under tiden blivit disponibla. De schweiziska städerna förmedlade en överenskommelse på Hegau-böndernas vägnar, vilket emellertid inte hindrade den andra sidan från att arrestera och halshugga Hans Müller i Laufenburg, trots hans förräderi. I Breisgau avföll också staden Freiburg från bondealliansen (17 juli) och sände trupper mot den, men på grund av de furstliga stridskrafternas svaghet kom ett fördrag till stånd den 18 september i Offenburg, vilket också omfattade Sundgau. De åtta förbanden i Schwarzwald och Klettgau-bönderna, som ännu inte var avväpnade, drevs åter till uppror genom greve von Sulz' tyranni, och besegrades i oktober. Den 13 november tvingades Schwarzwald-bönderna till att anta ett fördrag, och den 6 december föll Waldshut, revolutionens sista bålverk vid övre Rhen.

Efter Truchsess' avtag hade Allgäu-bönderna återupptagit sin kampanj mot kloster och slott och vidtagit energiska repressalier för den förödelse, som förbundstrupperna åstadkommit. De hade fåtaliga styrkor emot sig, som endast företog enstaka, mindre attacker och som inte kunde följa dem in i skogarna. I juni uppstod i Memmingen, som förhållit sig tämligen neutralt, en rörelse mot "ärbarheten". Denna rörelse undertrycktes endast genom att några av förbundets styrkor råkade befinna sig i närheten och kom i tid för att hjälpa "ärbarheten". Schappeler, präst och ledare för plebejernas rörelse, undkom till Sankt Gallen. Bönderna drog nu upp framför staden och skulle just börja skjuta en bräsch i muren, då de erfor att Truchsess ryckte an från Würzburg. Den 27 juli gick de emot honom i två kolonner över Babenhausen och Obergünzburg. Ärkehertig Ferdinand sökte ännu en gång att vinna bönderna för huset Österrike. Med stöd av det vapenstillestånd han slutit med dem, uppfordrade han Truchsess att inte rycka vidare fram mot dem. Men Schwabiska förbundet beordrade honom att angripa, fast avhålla sig från att skövla och bränna. Men Truchsess var för slug för att avstå från sitt viktigaste och mest effektiva vapen, även om han kunnat hålla i styr sina landsknektar, som han fört från Bodensjön till Main, från den ena skändligheten till den andra. Bönderna intog ställningar bakom Iller och Leubas, bortåt 23.000 man starka. Truchsess stod framför deras front med 11.000 man. Båda arméernas positioner var starka: rytteriet kunde inte sättas in, beroende på terrängen, och om Truchsess' legoknektar var bönderna överlägsna i fråga om organisation, disciplin och ammunition, hade allgäuerna i sina led en mängd förutvarande soldater och erfarna befäl, dessutom talrika kanoner med välövad servis. Den 19 juli öppnade förbundsarmén kanoneld, som fortsatte från båda sidor nästa dag, men utan resultat. Den 21 anslöt sig Georg von Frundsberg till Truchsess med 3.000 landsknektar. Han var bekant med flera av böndernas högre befäl, som tjänat under honom i de italienska fälttågen. Nu inledde han underhandlingar med dem. Förräderi lyckades, där militära resurser visade sig otillräckliga. Walter Bach och flera andra befäl och artillerichefer lät sig köpas. De satte eld på böndernas hela krutupplag och förledde truppen till ett omringningsförsök. Men så snart bönderna hade lämnat sin befästa ställning, föll de i ett bakhåll, som Truchsess hade lagt i överenskommelse med Bach och de andra förrädarna. Böndernas försvarsförmåga var förminskad, eftersom deras befäl, förrädarna, lämnat dem under förevändning att de skulle ut och rekognoscera, och redan var på väg till Schweiz. Två av bondeförbanden blev på så vis fullständigt sprängda, medan ett tredje, under befäl av Knopf från Leubas, kunde dra sig tillbaka i god ordning. Det intog ställning på berget Kollen nära Kempten, där det inneslöts av Truchsess. Inte heller här vågade han angripa det - han skar av dess tillförselleder och sökte demoralisera det genom att bränna ca 200 byar i grannskapet. Hunger och åsynen av deras brinnande hem medförde slutligen att bönderna gav upp (25 juli). Mer än 20 avrättades omedelbart. Knopf från Leubas, den ende bondeledaren som inte svikit sin fana, flydde till Bregenz, men här häktades han och hängdes efter en långvarig fängelsevistelse.

Därmed var bondekriget avslutat i Schwaben och Franken.

 


VI

Bondekriget i Thüringen, Elsass
och Österrike

Direkt efter utbrottet av den första rörelsen i Schwaben hade Thomas Münzer skyndsamt återvänt till Thüringen och slog sig i slutet av februari eller början av mars ned i den fria riksstaden Mühlhausen, där hans parti var som starkast. Han höll alla rörelsens trådar i sin hand och visste att det drog ihop sig till storm i Sydtyskland, så han föresatte sig att göra Thüringen till centrum för rörelsen i Nordtyskland. Han fann en högst fruktbar jordmån. Själva Thüringen, huvudscenen för reformationsrörelsen, var i häftig jäsning. De undertryckta böndernas materiella nöd hade i inte mindre grad än de förhärskande revolutionära, religiösa och politiska lärorna förberett också grannländerna Hessen, Sachsen och Harzregionen för ett allmänt uppror. I synnerhet i Mühlhausen hade massan av småborgerskapet vunnits för Münzers extrema ståndpunkt, och kunde knappt invänta det ögonblick, då de skulle göra sin majoritet gällande mot den arroganta "ärbarheten". För att inte föregripa det rätta ögonblicket måste Münzer agera modererande, men hans elev Pfeifer, som höll i tyglarna här, hade engagerat sig till den grad, att han inte kunde hålla tillbaka utbrottet, så redan den 17 mars 1525, före den allmänna resningen i Sydtyskland, gjorde Mühlhausen sin revolution. Det gamla patriciska rådet störtades, och styrelsen övergick till det nyvalda "eviga rådet" med Münzer som president.

Det värsta som kan hända ledaren för ett extremt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då rörelsen ännu inte är mogen för den klass' herravälde han representerar och för de åtgärder, som detta herravälde fordrar. Vad han kan göra, beror inte på hans vilja utan på graden av antagonism mellan de olika klasserna, och på utvecklingsnivån för de materiella existensbetingelserna och för produktion och varuutbyte, på vilken utvecklingsgraden av klassmotsättningar alltid beror. Vad han bör göra, vad hans eget parti begär av honom, beror heller inte på honom, men inte heller på utvecklingsgraden av klasskampen och dess betingelser. Han är bunden vid sina tidigare framlagda doktriner och krav, vilka återigen inte framgår ur ögonblickets klassrelationer eller ur dagens mer eller mindre tillfälliga produktions- och handelsnivå, utan ur hans egen mer eller mindre inträngande insikt i det allmänna resultatet av den samhälleliga och politiska rörelsen. Han befinner sig alltså i ett olösbart dilemma. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar, hans principer och hans partis omedelbara intressen, och vad han bör göra, kan inte göras. Han är, kort sagt, tvungen att företräda, inte sitt parti, sin klass utan den klass, för vilkens herravälde rörelsen just då är mogen. I rörelsens intresse måste han befrämja en för honom främmande klass' intressen, och avfärda sin egen klass med fraser och löften, med bedyranden om att denna främmande klass' intressen är dess egna. Den som råkar in i denna skeva situation är räddningslöst förlorad. På senare tid har vi upplevt exempel på detta, och behöver bara tänka på den ställning, som representanterna för proletariatet intog i den senaste franska provisoriska regeringen, fast de själva bara företrädde ett mycket lågt utvecklingsstadium hos proletariatet. Den som fortfarande kan spekulera på officiella poster efter erfarenheterna av februariregeringen - för att inte tala om våra ädla tyska provisoriska regeringar och riksregentskap - han måste antingen vara övermåttan inskränkt eller på sin höjd med ord tillhöra det extremt revolutionära partiet.

Münzers ställning i spetsen för "det eviga rådet" i Mühlhausen var emellertid ännu vanskligare än någon nutida revolutionär regents. Varken den dåvarande rörelsen eller århundradet i sin helhet var mogen för genomförandet av de idéer, som han själv blott dunkelt började ana. Den klass han representerade, den klass som en gång i en avlägsen framtid skulle stå fullt utvecklad, mäktig att ta ledningen och omforma hela samhället, den befann sig nu i sitt första ursprung. De samhälleliga förändringar som föresvävade honom, hade föga grund i de dåvarande materiella förhållandena. I stället beredde dessa förhållanden väg för en samhällsordning, diametralt motsatt den han drömde om. Dessutom var han förpliktad av sina tidigare predikningar om kristlig jämlikhet och evangelisk egendomsgemenskap; han måste åtminstone göra ett försök att genomföra dem. Gemensam egendom, lika arbetsplikt för alla och avskaffandet av all auktoritet proklamerades. Men i verkligheten förblev Mühlhausen en republikansk riksstad med en något demokratiserad författning, en genom allmän rösträtt vald senat, som stod under kontroll av ett forum, samt ett hastigt improviserat system med förplägnad av de fattiga. Den samhällsomstörtning, som verkade så skrämmande för samtidens protestantiska borgare, gick i verkligheten aldrig längre än till ett svagt, omedvetet försök att i förtid upprätta en senare tids borgerliga samhälle.

Münzer tycks själv ha anat den djupa klyftan mellan sina teorier och den föreliggande verkligheten, en klyfta som måste ha känts så mycket djupare, ju mer förvirrat hans geniala visioner återspeglades i anhängarmassornas outvecklade sinnen. Han ägnade sig med en även hos honom oerhörd iver åt att utbreda och organisera rörelsen. Han skrev brev och skickade ut sändebud och agenter åt alla håll. Hans skrifter och predikningar andas en revolutionär fanatism som förvånar, även jämfört med hans tidigare verk. Det naiva, ungdomliga humöret i Münzers revolutionära pamfletter har alldeles försvunnit. Tänkarens lugna, utvecklande språk som tidigare inte var honom främmande, förekommer inte längre. Münzer är nu helt en revolutionens profet. Oförtröttligt underblåser han hatet mot de härskande klasserna, han uppeggar de vildaste lidelser och talar endast i de våldsamma vändningar, som det religiösa och nationella deliriet lagt i de gammaltestamentliga profeternas mun. Den stil han nu måste använda reflekterar bildningsnivån hos den publik han hade att påverka.

Exemplet från Mühlhausen och Münzers agitation verkade raskt och vida omkring. Överallt i Thüringen, i Eichsfeld, Harz, de sachsiska hertigdömena, i Hessen, och Fulda, i Oberfranken och i Vogtland reste sig bönder, samlade sig i trupper och satte eld på slott och kloster. Münzer var mer eller mindre erkänd som ledare för hela rörelsen, och Mühlhausen förblev dess centrum, medan i Erfurt en rent borgerlig rörelse segrade. Det ledande partiet där förhöll sig som tidigare tvetydigt gentemot bönderna.

I början var Thüringens furstar lika rådlösa och vanmäktiga inför bönderna som de hade varit i Franken och Schwaben. Först under de sista dagarna av april lyckades lantgreven av Hessen att dra samman en kår. Det var den greve Philipp, vars fromhet prisas så högt av reformationens protestantiska och borgerliga historiker, och om vars skändligheter vi strax skall säga några ord. Genom en serie snabba rörelser och ett beslutsamt uppträdande underkuvade lantgreve Philipp snart huvuddelen av sitt land, uppbådade mer folk och marscherade så in i det område som tillhörde abboten av Fulda, hans hittillsvarande länsherre. Han slog den 3 maj Fuldas bondetrupp vid Frauenberg, undertryckte hela landsändan och begagnade tillfället att inte bara befria sig från abbotens överhöghet utan också att förvandla abbotstiftet Fulda till ett hessiskt län, naturligtvis med tanke på dess senare sekularisering. Så tog han Eisenach och Langensalza och drog, förenad med hertigens av Saxen trupper, mot upprorets centrum, Mühlhausen. Münzer samlade sina stridskrafter, ca 8.000 man med några kanoner, vid Frankenhausen. Thüringen-truppen hade föga av den stridsduglighet, som en del av den sydschwabiska och den frankiska truppen hade utvecklat under sin kamp mot Truchsess. Den var svagt utrustad med vapen och dåligt disciplinerad, räknade få övade soldater i sina led och saknade befäl. Münzer själv saknade tydligen varje spår av militära insikter. Trots detta fann furstarna det lämpligt att också här tillgripa den taktik, som så ofta hjälpt Truchsess till seger: trolöshet. Den 16 maj inledde de förhandlingar, slöt vapenstillestånd och överföll så plötsligt bönderna, innan stilleståndet utlöpt.

Münzer stod med de sina på det berg, som ännu idag kallas Schlachtberg (fältslagsberget), förskansad bakom en vagnborg. Modfälldhet spred sig snabbt bland männen. Furstarna lovade dem amnesti, om de utlämnade Münzer levande. Münzer lät bilda en krets för att debattera anbudet. En riddare och en präst uttalade sig för kapitulation. Münzer lät genast föra de båda inför kretsen och halshugga dem. Denna handling av terroristisk energi, hälsad med jubel av de beslutsamma revolutionärerna, återställde en viss ordning i truppen, men de flesta av männen skulle helst ha gett upp utan motstånd om de inte hade märkt, att de furstliga landsknektarna som omringat berget ryckte an i slutna led trots vapenvilan. Snabbt gjordes front bakom vagnarna, men redan slog kulor och granater ner bland de halvt försvarslösa, stridsovana bönderna, redan stod knektarna framför barrikaden. Efter kort motstånd var vagnlinjen genombruten, böndernas kanoner erövrade och de själva skingrade. De flydde i vild oordning, varför de så mycket säkrare föll i händerna på omringningsförbanden och kavalleriet, som anställde ett fruktansvärt blodbad på dem. Av åtta tusen bönder slaktades över fem tusen. De överlevande gick till Frankenhausen med furstarnas ryttare tätt i hälarna. Staden intogs. Münzer, som var sårad i huvudet, upptäcktes i ett hus och togs tillfånga. Den 25 maj kapitulerade också Mühlhausen. Pfeifer, som stannat där, undkom men greps i trakten av Eisenach.

Münzer spändes fast på sträckbänken i närvaro av furstarna och halshöggs därefter. Med samma mod som han levat, gick han mot döden. Han var högst tjugoåtta år gammal när han avrättades. Också Pfeifer halshöggs, liksom otaliga andra. I Fulda hade den gudsmannen Philipp av Hessen inlett sin blodsdomstol. Bland annat lät han och de sachsiska furstarna med svärd avrätta 24 i Eisenach, 41 i Langensalza, efter slaget vid Frankenhausen 300, i Mühlhausen över 100, vid Gormar 26, vid Tüngeda 50, vid Sangerhausen 12, i Leipzig 8 rebeller. För att inte tala om stympningar och andra lindrigare åtgärder, plundring och nedbränning av byar och småstäder.

Mühlhausen tvingades att uppge sin riksfrihet och införlivades med de sachsiska länderna, liksom abbotstiftet Fulda inkorporerades i lantgrevskapet Hessen.

Furstarna drog nu genom Thüringens skogar, där frankiska bönder från Bildhausen-lägret hade förenat sig med thüringarna och bränt många slott. Framför Meiningen kom det till batalj; bönderna slogs och drog sig tillbaka mot staden. Denna stängde plötsligt sina portar för dem och hotade att falla dem i ryggen. Försatt i trångmål genom sina förbundnas förräderi kapitulerade truppen inför furstarna, och upplöstes redan under förhandlingarna. Bildhausen-lägret var sedan länge upplöst, och med nederlaget för denna trupp var de sista resterna av upprorsmännen i Sachsen, Hessen, Thüringen och övre Franken förintade.

I Elsass bröt upproret ut senare än på den högra stranden av Rhen. Bönderna i biskopsdömet Strassburg reste sig först i mitten av april, och strax därpå de i övre Elsass och Sundgau. Den 18 april plundrade en bondetrupp från nedre Elsass klostret Altdorf. Andra trupper uppstod nära Ebersheim och Barr, liksom i Willers och Urbis dalar. De sammanslöt sig till den stora nedre elsassiska truppen, intog småstäder och byar och förstörde kloster. Överallt inkallades var tredje man till tjänstgöring i truppen. Denna trupps Tolv artiklar är betydligt radikalare än de schwabisk-frankiska.

Medan en trupp från lägre Elsass tidigt i maj koncentrerade sig vid St. Hippolyte och, efter ett misslyckat försök att inta denna stad, ockuperade Berchen den 10, Rappoltsweiler den 13 och Reichenweier den 14 i samförstånd med dess invånare, drog en andra trupp ut, under ledning av Erasmus Gerber, för att överrumpla Strassburg. Försöket misslyckades, och truppen vände mot Vogeserna, förstörde klostret Maursmünster och belägrade Zabern, som gav sig den 13 maj. Härifrån drog den till lothringska gränsen och eggade upp folket i den angränsande delen av hertigdömet, medan den samtidigt befäste bergspassen. Vid Herbitzheim vid floden Saar och vid Neuburg slogs stora läger; vid mynningen av Saar förskansade sig 4.000 tysk-lothringska bönder. Slutligen täckte två framskjutna trupper - Kolben-truppen i Vogeserna vid Stürzelbronn och Kleeburgertruppen vid Weissenburg - fronten och högra flanken, medan vänstra flanken stöddes av elsassarna.

Dessa, i rörelse sedan den 20 april, hade den 10 maj tvingat in Sulz, den 12 Gebweiler och den 15 Sennheim med omgivning i böndernas brödraskap. Fastän den österrikiska regeringen och de kringliggande riksstäderna inte förlorade tid att förena sig mot dem, var de alltför svaga för att bjuda allvarligt motstånd, för att inte tala om angrepp. Så var, med undantag för ett fåtal städer, hela Elsass i upprorets händer i mitten av maj.

Med redan närmade sig den här, som skulle bryta de elsassiska böndernas övermod. Det var fransmän som här återupprättade adelsherraväldet. Hertig Anton av Lothringen satte sig den 6 maj i rörelse med en armé på 30.000 man, däribland blomman av den franska adeln, jämte spanska, piemontesiska[36], lombardiska, grekiska och albanska hjälptrupper. Den 16 maj angrep han vid Lützelstein 4.000 bönder, som han utan ansträngning slog, och den 17 tvingade han det av bönderna ockuperade Zabern till kapitulation. Men redan under lothringarnas intåg i staden och då bönderna höll på att nedlägga vapnen, kränktes kapitulationsvillkoren. De försvarslösa bönderna överfölls av legosoldaterna och blev till största delen nedgjorda. De övriga lägre elsassiska trupperna upplöstes, och hertig Anton drog nu mot överelsassarna. Dessa, som vägrat att förstärka nederelsassarna vid Zabern, anfölls nu vid Scherweiler av hela den lothringska styrkan. De värjde sig med stor tapperhet, men den enorma övermakten - 30.000 mot 7.000 - och förräderiet från ett antal riddare, särskilt fogden i Reichenweier, gjorde all deras tapperhet lönlös. De blev i grunden slagna och skingrade. Hertigen återställde nu ordningen i hela Elsass med sedvanlig grymhet. Endast Sundgau förskonades från hans närvaro. Genom hot om att kalla in honom i landet förmådde den österrikiska regeringen sina bönder att avsluta fördraget i Ensisheim i början av juni. Men mycket snart bröt den fördraget och lät hänga massor av predikanter och ledare i rörelsen. Bönderna reste sig på nytt, vilket ledde till att Sundgau slutligen kom att omfattas av Offenburg-fördraget den 18 september.

Nu återstår endast att berätta om bondekriget i Österrikes alpina högland. Dessa trakter och det närliggande ärkebiskopsdömet Salzburg hade stått i ständig opposition mot regering och adel sedan Stara Prawa[37]. Som resultat fann reformationens läror fruktbar mark här. Religionsförföljelser och godtyckliga skattepålagor hade påskyndat utbrottet av resningen.

Staden Salzburg, understödd av bönder och gruvarbetare, hade sedan 1522 legat i konflikt med ärkebiskopen[38] om sina stadsprivilegier och sin religionsutövning. I slutet av 1524 angrep ärkebiskopen staden med rekryterade legosoldater, terroriserade den med slottets kanoner och förföljde de kätterska predikanterna. Dessutom skrev han ut nya, tryckande skatter och retade därigenom upp befolkningen till det yttersta. På våren 1525, samtidigt med de schwabisk-frankiska och thüringska upproren, reste sig plötsligt bönderna och bergmännen över hela landet, organiserade sig i trupper under huvudanförarna Prassler och Weitmoser, befriade staden och belägrade slottet i Salzburg. Liksom de västtyska bönderna bildade de en kristlig allians och sammanfattade sina krav i punkter, vilka här var fjorton.

Även i Steiermark, Övre (södra) Österrike, Kärnten och Krain, där nya lagstridiga skatter, tullar och förordningar allvarligt hade skadat folket i dess innersta intressen, reste sig bönderna på våren 1525. De intog ett antal slott, och vid Gryss slog de bekämparen av Stara Prawa, den gamle fältöversten Dietrichstein. Fastän regeringen lyckades lugna en del av de upproriska med falska förespeglingar, höll huvuddelen samman och förenade sig med Salzburg-bönderna, så att hela regionen Salzburg och största delen av Övre Österrike, Steiermark, Kärnten och Krain var i händerna på bönderna och gruvarbetarna.

I Tyrolen hade reformationens läror också vunnit talrika anhängare. Münzers utsända agenter hade t.o.m. haft ännu större framgång här än i de övriga alpina områdena av Österrike. Ärkehertig Ferdinand förföljde förkunnarna av den nya läran också här, och inkräktade på folkets rättigheter genom nya, godtyckliga finansförordningar. Resultatet härav blev, liksom överallt, ett uppror på våren samma år, 1525. Upprorsmännen stod under ledning av en av Münzers män, Geismaier, den enda betydande militära talangen bland bondeledarna. De intog en mängd slott och inskred mycket energiskt mot prästerskapet, särskilt i Etsch-området[39] i söder. Även bönderna i Vorarlberg reste sig och slöt sig till dem från Allgäu.

Ärkehertigen, pressad från alla sidor, gjorde nu den ena eftergiften efter den andra till rebellerna, som han nyss velat utrota med eld och förstörelse, plundring och mord. Han inkallade arvländernas lantdag och slöt, tills den skulle öppnas, vapenvila med bönderna. Under tiden rustade han för allt han var värd, för att så snart som möjligt kunna tala ett annat språk med de hädiska kättarna.

Vapenvilan hölls naturligtvis inte länge. I hertigdömena började Dietrichstein, som fått ont om pengar, att brandskatta. Hans slaviska och magyariska trupper tillät sig dessutom de mest upprörande skändligheter mot befolkningen. Steiermarks folk reste sig då i en ny revolt, angrep Dietrichstein natten mellan den 2 och 3 juli i Schladming och nedgjorde alla som inte talade tyska. Dietrichstein själv blev tillfångatagen. På morgonen den 3 inkallade bönderna en jury, som dömde 40 tjeckiska och kroatiska adelsmän bland fångarna till döden. De halshöggs på fläcken. Det tog skruv: ärkehertigen gick genast in på alla kraven från stånden i de fem hertigdömena (Övre och Nedre Österrike, Steiermark, Kärnten och Krain).

Också i Tyrolen beviljades lantdagens krav, och därmed var freden återställd i hela norden. Södern däremot, som stod fast vid sina ursprungliga krav gentemot de urvattnade lantdagsbesluten, förblev under vapen. Först i december kunde ärkehertigen återställa ordningen med våld. Han underlät inte att låta avrätta ett stort antal anstiftare och ledare, som föll i hans händer.

Mot Salzburg drog i augusti 10.000 bayrare under Georg von Frundsberg. Denna imponerande styrkedemonstration, liksom de tvistigheter som uppstått i deras led, fick Salzburgbönderna att ingå ett fördrag med ärkebiskopen den 1 september, och som även ärkehertigen antog. Men de båda furstarna, som under tiden förstärkt sina trupper i tillräcklig grad, bröt mycket snart fördraget, och drev därigenom Salzburgbönderna till förnyat uppror. De höll ställningarna över vintern. På våren kom Geismaier till dem och startade en lysande kampanj mot de från alla sidor anryckande trupperna. I en serie glänsande slag slog han - i maj och juni 1526 - efter varandra de bayerska, österrikiska och schwabiska förbundstrupperna samt ärkebiskopens av Salzburg landsknektar. Länge förhindrade han de olika styrkorna att förena sig. Däremellan fick han tid att belägra Radstadt. Slutligen, omringad av överlägsna styrkor, tvingades han till återtåg. Han slog sig igenom och förde återstoden av sin trupp över de österrikiska alperna ner på venetianskt område. Republiken Venedig och Schweiz tjänade den outtröttlige bondeledaren som utgångspunkter för nya konspirationer. Under ett helt år sökte han inveckla dem i ett krig mot Österrike, vilket skulle ha givit honom möjlighet att starta ett nytt bondekrig. Men under dessa underhandlingar nåddes han av en mördares hand. Ärkehertigen Ferdinand och ärkebiskopen av Salzburg fick ingen ro så länge Geismaier var i livet, så de hyrde en lönnmördare, vilken år 1527 lyckades skaffa den farlige rebellen ur världen.[40]

 


VII

Bondekrigets följder

Med Geismaiers återtåg till venetianskt territorium fick bondekriget sin epilog. Överallt pressades bönderna åter in under sina andliga, adliga eller patriciska herrars välde. De överenskommelser, som här och där ingåtts med dem, bröts, de tidigare bördorna ökades genom de enorma skadestånd, som segrarna pålade de besegrade. Det tyska folkets mest storslagna revolutionsförsök slutade i skymfligt nederlag och, för tillfället, fördubblat förtryck. I längden förvärrades dock inte böndernas läge genom nedslåendet av upproret. Vad adeln, furstarna och prästerskapet kunnat pressa ur dem, det hade redan pressats ut före kriget; dåtidens tyske bonde hade det gemensamt med dagens proletär, att hans andel i arbetsprodukten inskränkte sig till det minimum av existensmedel, som var nödvändigt för hans underhåll och för fortplantandet av bondesläktet. På det hela taget fanns alltså inte mer att ta. En del av de välmående mellanbönderna blev visserligen ruinerade, en mängd torpare kastades tillbaka i livegenskapen, stora områden av kommunägd mark konfiskerades, ett stort antal bönder tvingades ut på vägarna som vagabonder eller in bland plebejerna i städerna, sedan deras hem förstörts och deras fält ödelagts, vartill kom den allmänna förvirringen och oredan. Men krig och förödelse hörde till den tidens vardag, och i allmänhet stod bondeklassen på en alltför låg nivå för att ett ökat skatteuttag skulle kunna medföra en varaktig försvåring av dess läge. De följande religionskrigen och slutligen Trettioåriga kriget med sin ständigt upprepade massförstörelse och avfolkning drabbade bönderna mycket svårare än bondekriget. Särskilt Trettioåriga kriget förintade den mest betydande delen av produktivkrafterna i jordbruket och drev därigenom och genom den samtidiga förstörelsen av många städer, bönder, plebejer och ruinerade borgare till ett tillstånd av irländskt elände i dess värsta form.

De som blev mest lidande på bondekriget var prästerskapet. Deras kloster och egendomar var brända, deras dyrbarheter plundrade, sålda utomlands eller nersmälta, deras förråd förbrukade. De hade de minsta utsikterna att försvara sig, och samtidigt var de huvudmålet för folkets vrede. De andra stånden - furstarna, adeln och borgerskapet - kände till och med en hemlig skadeglädje vid de förhatliga prelaternas betryck. Bondekriget hade populariserat idén om sekularisering av kyrklig egendom till förmån för bönderna. De världsliga furstarna och en del av städerna beslöt nu att genomföra denna sekularisering till sin förmån, och snart var prelaternas egendomar i protestantiska landsdelar i furstarnas eller "ärbarhetens" besittning. Men också kyrkofurstarnas makt var beskuren, och de världsliga furstarna visste hur de skulle exploatera folkets hat i detta fall. Så har vi sett hur abboten av Fulda degraderades från länsherre till vasall under Philipp av Hessen. Så tvingade också staden Kempten sin furste-abbot att för en spottstyver sälja ett antal värdefulla privilegier, som han ägde i staden.

Adeln hade också fått vidkännas betydande förluster. De flesta av deras slott var förstörda, och en del av de mest respekterade familjerna var ruinerade och kunde endast finna sitt levebröd i tjänst hos furstarna. Deras vanmakt inför bönderna var konstaterad; överallt hade de blivit slagna och tvingats att ge upp. Endast furstarnas arméer hade räddat dem. De tvingades att uppge mer och mer av sin ställning som riksomedelbart stånd och att råka under furstarnas herravälde.

Städerna hade på det hela taget heller inte vunnit på bondekriget. "Ärbarhetens" styre var återupprättat i nästan alla, och borgarnas opposition var för lång tid bruten. Så gick allt vidare i gammal patricisk slentrian ända till franska revolutionen, med industri och handel bundna till hand och fot. Vidare gjorde furstarna städerna ansvariga för de tillfälliga framgångar, som de borgerliga eller plebejiska partierna hade vunnit i dem under kampens gång. De städer, som redan tidigare tillhört furstarnas domäner, måste betala svåra skadestånd, ge upp sina privilegier och bli hjälplösa offer för furstarnas giriga godtycke (Frankenhausen, Arnstadt, Schmalkalden, Würzburg etc.). Riksstäder som Mühlhausen införlivades med furstliga territorier eller gjordes åtminstone moraliskt beroende av angränsande furstar, så som fallet var med många riksstäder i Franken.

Under dessa omständigheter var furstarna de enda som dragit fördel av kriget. Vi såg redan i början av vår redogörelse, hur den bristfälliga utvecklingen av industri, handel och jordbruk i Tyskland omöjliggjorde varje centralisering av tyskarna till en nation, att den endast tillät lokal och provinsiell centralisering, och att furstarna, representanterna för denna centralisering i ett söndrat land, var det enda stånd, som vann på varje förändring av de rådande samhälleliga och politiska förhållandena. Det dåvarande Tysklands utvecklingsnivå var så låg, och samtidigt så olikartad i de skilda provinserna, att det jämsides med världsliga furstedömen kunde bestå kyrkliga suveräner, stadsrepubliker och självständiga grevar och baroner. Men samtidigt strävade utvecklingen hela tiden, fastän svagt och långsamt, till provinsiell centralisering, d.v.s. ett underordnande av de övriga riksstånden under furstarna. Därför kunde endast furstarna ha vunnit vid slutet av bondekriget. Det är också vad som hände. De vann inte endast relativt, genom att deras konkurrenter - prästerskapet, adeln, städerna - försvagades; utan också absolut genom att de hemförde spolia opima (huvudbytet) från alla de övriga stånden. De kyrkliga godsen sekulariserades till deras förmån, en del av adeln, helt eller delvis ruinerad, måste efterhand ställa sig under deras överhöghet, skadestånd som de sög ut ur städer och kommuner flöt in i deras kassor, och avskaffandet av så många stadsprivilegier gav dem friare spelrum för deras älskade finansoperationer.

Det viktigaste resultatet av bondekriget, fördjupandet och konsolideringen av Tysklands splittring, var också orsaken till dess nederlag.

Vi har sett hur splittrat Tyskland var, inte bara i otaliga, oavhängiga, för varandra nästan helt främmande provinser, utan också hur nationen i var och en av dessa provinser sönderföll i en mångfald av stånd och ståndsfraktioner. Förutom furstar och präster finner vi adel och bönder på landet, och patricier, borgare och plebejer i städerna. Alla utgjorde olika stånd, vars intressen var totalt främmande för varandra, även då de inte korsade varann eller råkade i konflikt. Över alla dessa komplicerade intressen stod till på köpet kejsaren och påven. Vi har sett hur dessa olikartade intressen, tungrodda, ofullständiga och varierande från plats till plats, slutligen formerade sig i tre huvudgrupper. Vi har sett hur varje stånd, trots denna mödosamma väg mot gruppering, motsatte sig den linje som angavs av omständigheterna för den nationella utvecklingen, att varje stånd agerade på egen hand och därigenom kolliderade, inte bara med alla de konservativa, utan också med alla de övriga oppositionella stånden, och därför slutligen måste gå under. Så gick det för adeln i Sickingens uppror, för bönderna i bondekriget, för borgarna i hela deras ljumma reformation. På så vis kom inte ens bönder och plebejer i de flesta trakter av Tyskland till gemensam aktion, utan stod i vägen för varandra. Vi har också sett orsakerna till denna splittring av klasskampen och det därmed givna fullständiga nederlaget för revolutionärerna och det halva nederlaget för den borgerliga rörelsen.

Hur lokal och provinsiell oenighet och den därav oundvikliga lokala och provinsiella inskränktheten ruinerade hela rörelsen, hur varken borgare, bönder eller plebejer kunde enas till samfällt, nationellt uppträdande, hur bönderna i varje provins handlade på egen hand och i regel vägrade att bistå de upproriska grannbönderna och därför led nederlag i det ena slaget efter det andra mot arméer, som i de flesta fall inte uppgick till en tiondel av hela den samlade upprorsstyrkan - det torde väl stå klart för var och en av denna redogörelse. De olika vapenstillestånd och överenskommelser som enskilda bondetrupper slöt med sina motståndare utgör lika många handlingar av förräderi mot den gemensamma saken. Det faktum, att det enda samarbete som var möjligt mellan de olika trupperna inte berodde på större eller mindre aktionsenhet, utan på den speciella fiende som de besegrades av, det är det mest slående beviset för graden av böndernas alienation i de olika provinserna.

Också här visar sig analogin med rörelsen av 1848-50. Också år 1848 kolliderade de oppositionella klassernas intressen med varandra, och varje klass handlade på egen hand. Bourgeoisin, alltför utvecklad för att längre tåla den feodal-byråkratiska absolutismen, var ännu inte stark nog för att genast underordna andra klassers krav under sina egna intressen. Proletariatet, alltför svagt för att kunna räkna med att snabbt hoppa över den borgerliga epoken och självt ta makten, hade redan under absolutismen alltför väl lärt känna borgarväldets sötma och var överhuvudtaget alltför utvecklat för att ens för ett ögonblick se sin egen befrielse i bourgeoisins. Nationens massa - småborgarna och deras jämställda (hantverkarna) samt bönderna - lämnades i sticket av sin ännu naturliga allierade, bourgeoisin, då den var alltför revolutionär, och delvis av proletariatet, då den inte var tillräckligt avancerad. Själv inbördes delad uppnådde massan ingenting, och opponerade mot opponenter till både höger och vänster. Beträffande den lokala inskränktheten, kan den inte ha varit värre bland bönder 1525 än bland samtliga de klasser, som deltog i rörelsen av 1848. De hundra lokalrevolutionerna, liksom de hundra följande, likaså obehindrade lokala reaktionerna, upprätthållandet av småstateriet etc., detta är bevis som räcker till. Den som fortfarande, efter de båda tyska revolutionerna av 1525 och 1848 och deras följder, pratar om en federal republik, förtjänar ingenting annat än att spärras in på dårhus.

Ändå är de båda revolutionerna, den under 1500-talet och den av 1848-50, trots alla likheter, väsentligt skilda från varandra. Revolutionen av 1848 talar för en utveckling i Europa, även om det inte gäller för Tyskland.

Vem vann på revolutionen av 1525? Furstarna. Vem vann på revolutionen av 1848? De stora furstarna, Österrike och Preussen. Bakom de mindre furstarna av 1525 stod småborgarna, kedjande furstarna vid sig med skatter. Bakom de stora furstarna av 1850, Österrike och Preussen, står den moderna storbourgeoisin, som snabbt får dem under sin kontroll med hjälp av statsskulden. Och bakom storborgarna står proletärerna.

Revolutionen av 1525 var en lokal tysk angelägenhet. Engelsmännen, fransmännen, böhmarna och ungrarna hade redan genomfört sina bondekrig när tyskarna gjorde sitt. Om Tyskland var splittrat, så var Europa det i ännu högre grad. Revolutionen av 1848 var ingen lokal tysk angelägenhet, den var en del av en stor europeisk tilldragelse. Dess drivkrafter under hela dess förlopp ryms inte inom ett enskilt land, inte heller inom en enda världsdel. I själva verket var de länder, som utgjorde dess skådeplats, de minst aktiva bland dem som åstadkom den. De var, mer eller mindre medvetet, råmaterial, format under loppet av en rörelse, i vilken idag hela världen deltar, en rörelse som för oss under de rådande samhällsförhållandena visserligen kan framstå som en främmande makt, men som slutligen är vår egen. Revolutionen av 1848 kan därför inte sluta så som den av 1525.

 


Anmärkningar:

[1] Bayern, Baden, Württemberg.

[2] Hanover, Hessen, Nassau.

[3] Riksomedelbar [reichsunmittelbar] - territorium som lydde direkt (omedelbart) under kejsaren och riket. Ex. riksstäderna, riksridderskapets besittningar, vissa adliga gods och kyrkliga områden.

[4] Ständerna var de olika ståndens representationer vid lantdagar etc.

"Stånd här i historisk mening av feodalstatens stånd, stånd med bestämda och avgränsade privilegier. Borgarklassens revolution avskaffade stånden med deras privilegier. Det borgerliga samhället känner endast klasser. Det var därför i fullständig motsägelse till historien, då proletariatet har betecknats som 'fjärde ståndet'." (F.E. Anm. till tyska upplagan av "Filosofins elände" 1885.)

[5] Vi använder här ordet torpare, som kanske närmast motsvarar tyskans Hörig - innehavare av torp, som lydde under, hörde till ett större gods eller ett slott. Det uppläts med nyttjanderätt och mot dagsverksskyldighet.

Skattebönder fanns av olika slag, mer eller mindre självägande men alla belastade med diverse avgifter till en furste, kyrkan eller ett kloster.

[6] Ordet är "Pfahlbürger" - de under medeltiden utanför det ursprungliga stadsområdets gränspålar boende, som erkänts borgarrättigheter.

[7] Kiliasm kallas föreställningarna om det s.k. tusenårsriket. Företräds idag av bl.a. Jehovas vittnen.

[8] Augsburgska bekännelsen, Lutherismens grundläggande doktriner, så som de den 25 juni 1530 framlades inför kejsar Karl V vid riksdagen i Augsburg. Den anpassade borgaridén om "en billig kyrka" (avskaffande av prunkande ceremonier, modifiering av den kyrkliga hierarkin o.s.v.) till furstarnas intressen. Som överhuvud för kyrkan skulle påven ersättas med den regerande fursten. Augsburgska bekännelsen avvisades av kejsaren. Det krig, som furstarna av luthersk bekännelse förde mot honom, slutade år 1555 med religionsfreden i Augsburg. Härvid fick varje furste rätt att bestämma till vilken religion hans undersåtar skulle bekänna sig.

[9] vem helst som

[10] Foder, börda och piska åt åsnan.

[11] Detta årtal bygger på en uppgift av Zimmermann. Enligt senare uppgifter var Thomas Münzer född omkring år 1490.

[12] Vederdöpare (anabaptister) var motståndare till barndopet och företog därför omdop av vuxna.

[13] Den 8 juli. St. Kilian var Würzburgs skyddshelgon.

[14] Den 20 juli. Margareta räknades bland de s.k. nödhjälparna (14 helgon).

[15] Rudolf II av Scherenberg.

[16] I själva verket inträffade den frisiska bonderevolten år 1500. Engels fick uppgiften hos Zimmermann, vars verk "Det stora bondekrigets allmänna historia" utgör hans huvudsakliga källa.

[17] Schwabiska förbundet grundades år 1488 av furstar, adelsmän och riksstädernas patriciska överskikt. Dess huvudmål var att bekämpa böndernas och plebejernas rörelse. De syd- och västtyska furstar, som ledde detta reaktionära förbund, hade dessutom för avsikt att utnyttja det för att befästa sitt eget välde. Förbundet hade egna förvaltnings- och rättsorgan samt egna stridskrafter. Upplöstes 1534.

[18] Enligt Zimmermann år 1513.

[19] Syftar på ett folkuppror på Sicilien mot den franska Anjou-dynastin. På aftonen den 31 mars år 1282 tog befolkningen i Palermo klockringningen till aftonsång som signal till en massaker på flera tusen franska riddare och soldater. Som resultat befriades hela Sicilien.

[20] Främre Österrike (förländerna): gammal beteckning för huset Habsburgs besittningar i sydväst. Förvaltningsområdet omfattade Övre Elsass, Breisgau, en del av Schwarzwald, m.m. Viceregentens säte var Ensisheim.

[21] Färgerna var svart, rött, guld.

[22] Georg Truchsess von Waldburg (1488-1531). I Engels' text kallas han i fortsättningen "der Truchsess" - överhovmästaren, men vi följer praxis, som är att kalla honom Truchsess som namn.

Alba. Spansk hertig och fältherre (1508-82) kuvade de protestantiska städerna i Sydtyskland och bidrog till segern vid Mühlberg 1547. Ökänd för sin blodsdomstol.

[23] Kejsar Maximilians edikt bestämde att endast representanter för de "ädlare" stånden kunde bli medlemmar av provinsdomstolar.

[24] Oberland - den södra, bergiga delen av Baden intill Schweiz.

[25] Allgäu är namnet på södra delen av landskapet Schwaben.

[26] Enligt Zimmermann 5.000 man.

[27] Judica (av Judex - domare) - domsöndagen = femte söndagen i fastan.

[28] Det stora och det lilla tiondet - två slags skatt till katolska kyrkan. Arten och storleken varierade i olika delar av Tyskland, och överskred i allmänhet i hög grad en tiondel av bondens produkter. I regel lades det stora tiondet (decima major) på spannmåls- och vinskörden, medan det lilla (decima minor) drogs från annan gröda. Det förekom också "blodstionde" (skatt på kreatur och fågel).

[29] Götz (Gottfried) von Berlichingen, tysk riddare 1480-1562, kallad "med järnhanden", sedan han förlorat sin högra hand. Om honom säger Svensk Uppslagsbok:

"Sin berömmelse kan B. huvudsakligen tacka Goethe för: dennes på B:s självbiografi byggda drama 'Götz v.B.' framställer B. som en sympatisk gestalt ... Den verklige B. var en vanlig rovriddare och företer huvudsakl. osympatiska drag."

[30] Ludwig V.

[31] Konrad III => =>

[32] Karl V

[33] Casimir, markgreve av Brandenburg, som också var i besittning av Ansbach och Bayreuth.

[34] Weigand von Redwitz

[35] Rickard von Greifenklau

[36] Piemonte - region i n.v. Italien intill Frankrike.

[37] Se sidan 87

[38] Matthäus Lang

[39] Det italienska namnet är Adige.

[40] Enligt mer fullständiga uppgifter mördades Geismaier den 15 april 1532.