Martin Glaberman och Seymour Faber

Tillbaka till framtiden
Marx fortsatta relevans

2000


Originalets titel: "Back To The Future: The Continuing Relevance of Marx".
Publicerat: i tidskriften Critique, vol 32-33, 2000. Ffg på svenska i "Vi vill ha allting!", Radikal Distro, 2003.
Översättning: Kämpa Tillsammans
Korrektur: Jonas Holmgren


I det kommunistiska manifestet skriver Marx och Engels: "Bourgeoisien kan inte existera utan att oavbrutet revolutionera produktionsinstrumenten, det vill säga produktionsförhållandena, alltså samtliga samhällsförhållanden."[1] Marx tänkte tillräckligt mycket på de här orden för att reproducera dem i Kapitalet.[2] Mycket av det som skrivits av marxister sedan Marx har varit att dokumentera förverkligandet av hans förutsägelser. Den utgångspunkten reflekterar oviljan att förstå och använda Marx metodologi, som Lenin gjorde i sina arbeten om imperialismen.

Det som man måste förstå är att "revolutionera ... samtliga samhällsförhållanden" inkluderar arbetarklassen och Marx uppfattning om arbetarklassen var dialektisk och konkret. På de sidor som utgör klimax till första volymen av Kapitalet, om den generella lagen om kapitalistiska ackumulationen, skrev Marx:

"[I]nom det kapitalistiska systemet genomfördes alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn. [...] Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt."[3]

Marx ansåg att antingen var proletariatet revolutionärt eller så var det ingenting. Vad är Marx' revolutionära proletariat? Var är det socialistiska proletariatet? De flesta marxister, som skrev under andra halvan av det tjugonde århundradet har inte förstått Marx dialektiska syn på arbetarklassen. I Den heliga familjen så säger Marx och Engels: "Frågan är inte vad den eller den arbetaren eller ens proletariatet som helhet vid ett visst tillfälle föreställer sig vara målet. Frågan är vad proletariatet är och vad det i enlighet med sitt vara historiskt tvingas att göra." Detta är svårt att förstå för intellektuella tränade i positivistisk vetenskap. Men Marx och Engels utvecklade det vidare i Den tyska ideologin:

"Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden."[4]

Med andra ord, arbetarklassens medvetande handlar inte om uttalade åsikter utan den handlar om dess aktivitet. Detta kan vara svårt att dokumentera men det finns ett fascinerande exempel på den dialektiska motsägelse som den amerikanska arbetarklassens medvetande under Andra världskriget innehöll. Nära slutet på kriget anordnade "United Automobile Workers Union" (UAW) en medlemsomröstning om man skulle behålla förslaget om ett avtal mot strejker som gällde under kriget. Genom en nationell poströstning skulle bilarbetarna godkänna eller inte godkänna förslaget. I omröstningen så röstade två tredjedelar mot en tredjedel av arbetarna för att behålla förslaget. Men samtidigt som omröstningen genomfördes så gick en överväldigande majoritet av dem ut i vild strejk.[5] Hur var de amerikanska arbetarnas medvetande? Var det patriotiskt och konservativt eller var det militant? Vilket var viktigast - att skicka en röstsedel eller delta i aktioner på arbetet? Du kan vara säker på att arbetsköparna var mer bekymrade av vilda strejker än om omröstningen.

Hal Draper menar att "proletariatet är mer än summan av dess individuella atomer."[6] En arbetare som sitter ensam hemma eller med sin familj är inte samma arbetare på arbetet där han binds samman med andra arbetare. Det är en annan fråga involverad. Medan en absolut majoritet gick ut i strejk, så var det inte en majoritet som röstade. De flesta vänsteraktivister skulle anta att arbetare som varken deltar i fackföreningsaktiviteter, går på fackföreningsmöten, eller deltar i omröstningar är mindre "medvetna" än de som gör det. Krigstidsomröstningen om avtalet mot strejker motsäger detta, de arbetare som inte röstade men var villiga att stå upp mot och sätta press på politikerna, fackföreningsledarna, och militärens representanter i fabrikerna (man riskerade att bli inkallad i armén) var inte bakåtsträviga på något seriöst sätt. Ofta existerade båda synsätten i samma person. Med vår egen erfarenhet i en stor vild strejk som stängde ner nästan alla Chrysler-fabriker 1943 såg vi fackföreningsmedlemmar som konstant propagerade för avtalet mot strejker bli militanta deltagare i strejkvaktsblockader som såg till att hålla fabrikerna stängda.

Hur applicerade Marx och Engels sin metodologi, vilken var baserad på det dialektiska synsättet, på arbetarklassen? Engels påpekade att "Kommunisterna vet tillräckligt bra... att revolutioner inte görs medvetet eller avsiktligt, utan att överallt och under alla tider har de varit den nödvändiga utgången av omständigheter helt självständiga från olika partiers och hela klassers viljor."[7] De baserade sin teori på den revolutionära arbetarklassens aktivitet.

Pariskommunen 1871 åstadkom inte särskilt mycket utan den krossades. (Marx prisade den för att den förintade bagarnas nattarbete. Ett sekel senare så kunde man läsa på reklamen för Wonder Bread "brödet som bakas när du sover".) Trots detta använde Marx den ändå för sin teori om arbetarstaten. 34 år passerade innan ryska arbetare skapade sovjeterna i revolutionen 1905 utan ledarskap från socialister eller kommunister. 1905 års revolution krossades också men Lenin utvecklade med dessa erfarenheter Marx teorier om Pariskommunen och skrev Staten och revolutionen. Dessa erfarenheter fick honom dessutom att överge de idéer som han uttryckte i Vad bör göras: nämligen de att socialismen endast kan komma till proletariatet utifrån.[8] Men de flesta marxister väljer att ignorera detta faktum och behåller de övergivna idéerna som finns i Vad bör göras.

Syftet (med den här texten) är inte att tvinga på läsarna en massa citat från Marx. Syftet är den att Marx utvecklade en teori om proletariatet som fungerade. Men det har bara förståtts till viss del av hans följeslagare i det här seklet. I det inflytelserika verket Monopolkapitalet, säger Baran och Sweezy att de var medvetna att deras tillvägagångssätt "har resulterat i ett nästan totalt förringande av det subjekt som har en central plats i Marx' studier om kapitalismen: arbetsprocessen". Dock går de sedan vidare och säger:

"Vårt förringande av arbetsprocessen innebär dock inte att vår bok inte handlar om klasskampen... Det revolutionära initiativet mot kapitalismen som i Marx tid tillhörde proletariatet i de avancerade länderna har förflyttats till de fattiga massorna i de underutvecklade länderna som kämpar för att befria sig själva från imperialistiskt förtryck och exploatering."[9]

Två år efter den här boken var publicerad ockuperade 10 miljoner franska arbetare fabriker i Frankrike och var nära att störta De Gaulles regering. Att Baran och Sweezy inte behandlade arbetsprocessen kan ha varit acceptabelt om de inte hade behandlat arbetarklassens aktivitet: genom att de helt och hållet avvisade den. Klasskampen och kampen mot "imperialistiskt förtryck och exploatering" är i den här kontexten dubbeltydig. Bondeuppror och nationella revolutioner hur viktiga och progressiva de än må vara är inte ett substitut för den proletära revolutionen vilken Marx, Engels och Lenin menade var ekvivalent med den socialistiska revolutionen.

Harry Braverman i hans viktiga bok Arbete och monopolkapital avvisar inte arbetarklassen eller undviker arbetsprocessen. Som han säger själv: "Jag kommer inte att göra något försök att studera den moderna arbetarklassen med hänsyn till dess klassmedvetande, organisation och aktiviteter. Min bok är en bok om arbetarklassen som klass i sig själv, inte som klass för sig själv."[10] Därför är detta främst en bok som handlar om arbetarklassen som ett offer.

Båda dessa böcker lämnar dörren på glänt för smala, empiriska undersökningar som menar att arbetarklassen är bakåtsträvande och konservativ. Det är inte så att dessa studier inte skulle ha gjorts i vilket fall som helst. Det är en hel serie av vänsterakademiker som nu kan få deras arbeten accepterade av berömda marxister.

Relevanta frågor som måste få ett svar är bland annat: Hur applicerar vi denna marxistiska metodologin på världen efter andra världskriget? Vilka höjder har arbetarklassen i den industriella världen nått i dess kamper? 1953 gjorde arbetarklassen uppror i Östtyskland.[11] För att vara säkra på att resningarna inte skulle sprida sig byggde västmakterna England, Frankrike och USA en mur av polisiär och militär makt så att arbetarna i Västtyskland inte skulle förena sig i kampen med sina bröder och systrar i öst. Det östtyska upproret krossades med sovjetiska pansarvagnar.

Under sommaren 1956 började motstånd formas av arbetarklassen i Polen och man skapade även arbetarråd som en dispyt mellan det polska och sovjetiska kommunistiska partiet. Oroligheterna i Polen upprepades 1970-1971 och 1980-81.[12] Oroligheterna var också påtagliga i Ungern 1956.

Den 23 oktober höll intellektuella och studenter en demonstration i centrala Budapest vid Josef Bem-statyn. Han var en polsk revolutionär som kämpade i den ungerska revolutionen 1848. Demonstrationen hölls för att visa stödet för det polska motståndet. Den kommunistiska regimen vacklade men tillät till slut demonstrationen. Vid slutet av demonstrationen så var demonstranterna osäkra på vad deras nästa steg skulle vara, men de beslöt sig för att marschera mot radiostationen i Budapest för att få sina krav utsända. Nu var det sent på dagen och många arbetare som precis kommit hem från jobbet gick med demonstrationen. På torget framför radiostationen möttes demonstranterna av skott från den hemliga polisen. Den ungerska revolutionen hade börjat. Inom 24 timmar hade det skapats arbetarråd över hela Budapest. Inom ytterligare 24 timmar var hela Ungern täckt av arbetarråd som hade tagit över nationens alla produktiva inrättningar. Den ungerska armén hade upplösts, soldaterna hade antingen gått med revolutionen eller lämnat över vapnen till revolutionärerna och gått hem. Till och med stora delar av trupper från de sovjetiska garnisonerna deserterade. Till slut var många soldater från den sovjetiska ockupationsmakten tillbakadragna och ersatta av soldater från Fjärran Östern vilka inte hade någon kontakt med folket i Ungern. Den fjärde november, efter två veckor av dubbelmakt attackerade sovjetiska trupper. Det tog en veckas strid för att krossa revolutionen och motståndet fortsatte långt efter detta. Ingenting i Ungern kunde krossa revolutionen, det krävdes en invasion av sovjetiska pansarvagnar för att kväsa den.[13]

Sedan början av det kalla kriget hade Radio Free Europa och America's Voice uppmanat östeuropéerna att göra uppror. Efter den ungerska revolutionen så hörde man aldrig några mer uppmaningar till resning från dem. Väst gav Sovjet ett tillfälle att attackera när Storbritannien, Tyskland och Israel invaderade Egypten för att erövra Suez-kanalen. Den västerländska pressen försökte konstant förringa det ungerska upproret genom att endast ta upp frågan med flyktingar och fritagandet av den ungerska kardinalen Mindzenti (Mindzenti hade blivit befriad av ungerska officerare och flydde sedan till den amerikanska ambassaden utan att spela någon som helst roll i revolutionen.).

1968 skakades Europa om igen. Efter några veckors gatustrider mellan studenter och polis i Paris och en sittstrejk i en flygplansfabrik i Nantes reste sig arbetarklassen i Frankrike och tog över nästan hela produktionen. På 48 timmar ockuperade 10 miljoner arbetare fabriker i Frankrike och var nära att störta De Gaulles regering. Den här gången fanns det dock flera skillnader med upproret i Ungern. De nationellt revolutionära tendenserna som fanns i Ungern lyste helt med sin frånvaro i Frankrike. Men å andra sidan, den splittring som skapades i den ungerska armén saknades i Frankrike. I båda revolutionerna fanns inget synligt bevis på stöd för arbetarna från proletariatets traditionella organisationer. De franska socialistiska och kommunistiska partierna inklusive de fackföreningar som de kontrollerade kämpade bittert för att få ut arbetarna ur fabrikerna och för att begränsa deras krav till vanliga fackliga krav. De försökte även stoppa de viktiga kontakterna mellan arbetarna och studenterna. Som ett resultat av detta slutade det med nederlag för de franska arbetarna och det enda de fick var löneökningar.[14] Andra arbetarklassresningar detta år skedde till exempel i Tjeckoslovakien.[15]

Det här är bara några stympade erfarenheter för den internationella arbetarklassen under andra hälften av det tjugonde århundradet. Arbetarklassens historia skänker oss dock några intressanta frågeställningar. Varför insisterade hela vänstern på att ignorera dessa händelser? 1963 höll Everett C. Hughes ett viktigt tal för American Sociological Association. Han reste frågorna varför sociologerna med alla deras undersökningar inte kunde förutse de explosionsartade utvecklingen av medborgarrättsrörelsen. Han skrev:

"Det är endast en speciell instans i det mer generella sociologiska siandet, involverandet i dramatiska och massiva sociala förändringar och extrema former av sociala handlingar... Några har frågat varför vi inte förutsåg de svartas stora massrörelser; det kan vara så att vår uppfattning av social vetenskap är så empirisk, så begränsad av all fakta som appliceras till en liten hypotes, att vi inte kan följa upp den galna kombinationen av sociala omständigheter."[16]

Lider vänsteranhängare av de begränsningar som Hughes menade att sociologer hade? Det kan vara att kräva för mycket att fråga varför vänstersociologer, politiska vetenskapsmän, ekonomer, eller historiker misslyckades med att förutse den ungerska eller den franska revolutionen. Hursomhelst var ju dessa uppror likt alla andra massiva och spontana händelser.[17] (Spontanitet skall dock inte ses som något som plötsligt sker. En spontan revolt kan inte äga rum om den inte blivit förberedd av generationer eller ännu mer av motstånd. Med andra både defensiva och offensiva vardagliga strider, vissa som slutar i segrar och andra som slutar i nederlag är förelöpare till framtida resningar.). Det är dock inte för mycket begärt att fråga varför dessa händelser inte intensivt och noggrant studerades och teoretiserades.

Det finns två svar på detta. Det första är att händelserna inte överensstämde med vänsterns uppfattningar, nämligen den att en proletär revolution inte kan äga rum utan ett revolutionärt parti, en press som de kan kommunicera med, eller en depression eller en annan stor kris i samhället. Det andra är att dessa händelser inte passade särskilt bra med den begränsade empiriska analysen vilken anses vara vetenskaplig i akademiska kretsar. Empiriska undersökningar är en nödvändig förutsättning för alla teorier. Dock blir det problematiskt så fort teorier reduceras helt och hållet till empirism, vilken använder en undersökningsmetod som allt för enkelt leder till att dra slutsatserna att revolutionen är omöjlig, att arbetarklassen är inkapabel till en grundläggande social förändring av samhället. Det finns en mängd arbeten t.ex. de som gjorts av Mike Davis och Michael Burawoy som visar att arbetarna är konservativa och bakåtsträvande. De har massor av bevis. Arbetarklassen är splittrad på grund av kön, ålder, kunskap, etnisk tillhörighet etc. Så här långt är det sant. Men även om de här forskarna hade undersökt Budapest i september 1956 eller de industriella förorterna i Paris i april 1968 så hade exakt samma saker funnits. Det skulle inte finnas några bevis för de kommande resningarna. Hur skulle det kunna finnas det? Arbetarna själv visste ju inte om det.

Tror någon seriöst att de ryska arbetarna som skapade sovjeterna 1905 eller som störtade tsaren 1917 var fria från fördomar, antisemitism, sexism eller nationalchauvinism? Och tror någon detsamma om de ungerska arbetarna i 1956 eller de franska arbetarna 1968? (I Frankrike fanns det en stark rasism mot de afrikanska immigranterna, något som dock minskades kraftigt under händelserna maj 1968.) Var de polska arbetarna som skapade Solidaritet 1980 fria från antisemitism, sexism eller påverkad från katolska kyrkan? Det som fattas i de flesta av dessa empiriska undersökningar är Marx' teori. De är baserade på djupen som arbetarklassen har nått under kapitalismen, inte dess höjder. Som resultat av detta är de helt och hållet konservativa.

Men det här vill vi inte säga att empiriska undersökningar är helt meningslösa. Men om de inte används tillsammans med marxismens teoretiska analys av arbetarklassen är de mycket begränsade. Det finns akademiker som gör ett bra jobb och analyserar arbetarklassens självaktivitet.[18] Det arbetet behöver dock bli en del av den fundamentala förståelsen av arbetarklassens kapacitet. Nämligen den verkligt existerande arbetarklassens förmåga att förändra samhället.

Hur relateras detta till USA? Kan amerikanska arbetare göra det som ungerska eller franska arbetare gjorde? Man kan inte ge ett svar på den frågan. Det skulle vara klart att inget av detta skall få radikaler att anta att splittringarna i arbetarklassen är absoluta. Arbetarklassens enhet är ett relativt värde. Radikaler har stött (och borde stödja) de svartas kamper mot de vita arbetarnas, kvinnors mot de manliga arbetarnas o.s.v. Förändringar i relationer har gjorts inom arbetarklassen. Afro-amerikaner och kvinnor har penetrerat den vita manliga arbetarklassens bastioner till en viss grad. Vad vänsteranhängare inte skall tro är att alla dessa splittringar inom klassen måste lösas för att en social förändring skall bli möjlig. För det första är det omöjligt. För det andra, om det var möjligt så skulle inte kapitalismen behöva störtas.

Vad gjorde det möjligt för den franska arbetarklassen att ta över alla fabriker trots motståndet från deras ledare och deras organisationer? Vad gjorde det möjligt för den ungerska arbetarklassen, män som kvinnor, arbetare som tjänstemän att ta över de flesta arbetsplatser över hela landet och styra de flesta byarna och städerna utanför Budapest? Varför är nästan ingen intresserad av att få svar på dessa frågor?

Man skall komma ihåg att det som de franska och ungerska arbetarna gjorde ansågs vara omöjligt. Det man kan förutse här är att det kommer ske ännu en resning, som vi dock inte kan förutse i tid och plats. Så länge orsakerna till arbetarklassens motstånd existerar, d.v.s. alienationen, är en annan resning ofrånkomlig.[19] Om någon bevisade att man kan förinta alienationen under kapitalismen, att arbetarna inte behövde kämpa mot deras levnads- och arbetsförhållanden, då kommer vi vara öppna för en teori som förklarar slutet för arbetarklassen som aktör för social förändring. Alla de nya namnen som används för att beskriva samhället vi lever i (postindustrialism, postkapitalism, informationssamhället, globaliseringen etc.) avskaffar inte proletariatet. De gör det bara enklare att bortse från det. Men det är just proletariatet som vi måste analysera - och Marx gör fortfarande de studierna effektiva och framgångsrika.

 


Noter:

[1] Marx, Karl; Kommunistiska Manifestet.

[2] Marx, Karl; Kapitalet, Första Boken; Bo Cavefors Bokförlag, 1970.

[3] Marx, Karl; Kapitalet, Första Boken; Bo Cavefors Bokförlag, 1970.

[4] Marx, Karl; Den Tyska Ideologin; i antologin Människans frigörelse.

[5] Glaberman, Martin; Wartime Strikes; Detroit; Bewick Editions; 1980.

[6] Draper, Hal; Karl Marx's Theory of the Revolution, Vol. 2; New York; Monthly Review Press; 1978.

[7] Engels, F.; "Principles of Communism"; in Marx and Engels; C.W. Vol. 6; Moscow Progress.

[8] Lenin; "The Petersburg Strike", C.W. Vol. 8; "Revolutionary Days", Ibid.; "Two Tactics" Ibid.; och "The Reorganization of the Party", C.W., Vol. 19.

[9] Paul Baran och Paul Sweezy; Monopoly Capitalism; New York: Monthly Review Press; 1974.

[10] Braverman, Harry; Labor and Monopoly Capital; New York: Monthly Review Press; 1974.

[11] Hildbrandt, Rainar: The Explosion: The Uprising Behind the Iron Curtain; New York; Duell, Sloan and Pearce, Bostin: Little, Brown and Company; 1955. Arnuld Baring; Uprising in East Germany June 17, 1953; Ithaca; New York; Cornwell University Press; 1972

[12] Informations Correspondence Ouvriere; Poland 1970-71, Capitalism and Class Struggle; Detroit; Black and Red; 1977. Henri Simon; Poland 1980-82, Class Struggle and the Crises of Capital; Detroit; Black and Red; 1985.

[13] Lomax, Bill; Hungary 1956; New York; St. Martin's Press; 1976. Lomax ed., Bill; Hungarian Warkers Councils in 1956; Highland Lake; NJ; Atlantic Research and Publications. Anderson, Andy; Hungary 56; London; Solidarity. J. Lasky ed., Melvin: The Hungarian Revolution; New York: Praeger; 1957.

[14] Singer, Daniel; Prelude to Revolution in May 1968; New York; Bill and Wang; 1970. Seale, Patrick, and McConville, Maureen; Red Flag/Black Flag: French Revolution 1968; New York: Ballantine Books; 1968. Gregoire. R. och Perlman, F.; Worker-Student Action Commites: France May '68; Black and Red; 1970.

[15] Fisera ed., Vladimir; Workers' Councils in Czechoslovakia Documents and Essays 1968-1969; London; Allison and Busby, 1978. Remington, Robin Alison; Writer in Prague, Documents on Czechoslovak Communism in Crisis; Cambridge, Mass; The MIT Press; 1969.

[16] C. Hughes, Everett; "Race Relations and the Sociological Imagination"; American Sociological Review, vol. 28, #6; Dec 1963.

[17] Det existerar en marxistisk teoretiker som såg chansen för möjligheter som de i den ungerska revolutionen. C.L.R. James undersökte det som skedde i Ungern i en abstrakt teoretiskt form genom att använda sig av dialektiken i en undersökning av arbetarklassens organisationer i Notes on Dialectics: Hegel, Marx, Lenin; London; Allison and Busby; 1980 (1948).

[18] Jag skulle vilja ge uppmärksamhet åt några vars arbeten inte har blivit helt kända: James W. Rinehart, Ken C. Kursterer och Tom Jurovich.

[19] Martin Glaberman och Seymour Faber; Working for Wages: the Roots of Insurgency; New York; General hall; 1998.