Otto Bauer

En diagnos på krisen

1936


Utdrag från: "Zwischen zwei Weltkriegen?"
Publicerat: 1936
Översättning: Stefan Lindgren
Digitalisering: Jonas Holmgren


I det kapitalistiska samhället finns en tendens att hela tiden höja arbetets produktivkraft genom att sätta in fler maskiner per arbetare. Eftersom endast arbetskraften, det variabla kapitalet, tillför produkten något mervärde så medför dessa rationaliseringar minskade profiter per insatt kapitalenhet. Detta söker kapitalisten motverka genom att skärpa utsugningen av arbetaren - genom sänkt arbetslön, förlängd arbetsdag (t.ex. genom ökad arbetsintensitet), billigare livsmedel eller på annat sätt.

Ser vi närmare på det ovanstående finner vi två motsatta tendenser: produktionen ökar snabbt till följd av rationaliseringarna men lönesumman sjunker eller ökar åtminstone inte i samma takt som produktionen av de varor, som arbetaren tänkes köpa. Överproduktion, produktionsinskränkningar, arbetslöshet uppstår. Krisen inträder.


Krisen 1929 föregicks av en väldig utvidgning av produktionen i jordbruket. Aldrig tidigare hade mänskligheten varit rikare på livsmedel och råvaror än i krisens början. Krisen 1929 föregicks av en väldig förstoring - en språngartad rationalisering - av produktionsapparaten. Aldrig tidigare hade mänskligheten varit i den situationen, att man så rikligt kunde försörja folkmassorna med industriprodukter av alla slag och ge dem alla det civiliserade livets förutsättningar. När nu krisen bröt ut visade det sig, att den väldiga anhopning av varor, som jordbruket och industrin förde ut på marknaden, inte kunde få någon avsättning. Stockning uppstod i försäljningen, priserna sjönk, arbetare blev arbetslösa, bönderna led svår nöd - folkmassorna svalt, emedan de frambringat för mycket boskap, spannmål, mjölk och smör. De kunde inte ge sina barn kläder eller skor, emedan de tillverkat för mycket tyg och kläder, för mycket läder och skor.

Hade då produktionen blivit större än behoven? Ingalunda. Också 1928 svalt miljontals människor i världen. Också 1928 var produktionsapparaten otillräcklig för att försörja alla människor med de industrivaror, som ett riktigt civiliserat liv förutsätter. Det var inte begränsade behov, som orsakade stockningen i försäljningen, utan massornas begränsade köpkraft.

Arbetslönen konsumeras till största delen. Även i tider av högkonjunktur sparar arbetarna endast i ringa omfattning. Av profiten ackumuleras en stor del - i högkonjunkturerna en snabbt växande del - och används till utvidgning av den samhälleliga produktionsapparaten. Förhållandet mellan masskonsumtionens utveckling och den samhälleliga produktionsapparatens utveckling bestäms alltså av förhållandet mellan arbetslönerna och profiterna. Ju långsammare summan av arbetslönerna växer, och ju snabbare summan av profiterna i samhället växer, desto långsammare växer masskonsumtionen och desto snabbare den samhälleliga produktionsapparaten.

Förhållandet mellan profitens årssumma (inklusive kapital- och jordränta) för hela samhället och lönernas årssumma för hela samhället kallar vi mervärdekvot[1*]. Det är förhållandet mellan kapitalistklassens andel och arbetarnas andel i avkastningen av det samhälleliga arbetet. Det är måttet på utsugningen av arbetskraften. Vi säger att mervärdekvoten stiger, när profitsumman stiger snabbare än lönesumman, när alltså utsugningsgraden stiger.

Nu vet vi redan: arbetslönerna konsumeras till största delen; av profiterna används en stor - en med profitsumman stigande - del till utvidgning av den samhälleliga produktionsapparaten. Därav följer: ju mer mervärdeskvoten stiger desto långsammare växer massornas konsumtion och desto snabbare den samhälleliga produktionsapparaten. Med stigande mervärdekvot måste därför ett ögonblick komma, i vilket de varumassor, som kastas ut på marknaden av den ansvällande produktionsapparaten, inte längre kan finna någon avsättning.

Förhållandet mellan värdet av produktionsmedlen och värdet av de konsumtionsvaror, som kan tillverkas med dessa produktionsmedel, kallar jag det tekniska produktionsmedelsbehovet. Så snart som nu förhållandet mellan kapitalackumulationens tillväxt och ökningstakten i konsumtionens tillväxt till följd av en stigande mervärdekvot är större än det tekniska produktionsmedelsbehovet, så växer den samhälleliga produktionsapparaten snabbare än efterfrågan på de konsumtionsvaror, som denna apparat förmår producera. De varumängder, som den ansvällande produktionsapparaten kastar ut på marknaden kan alltså inte finna någon avsättning. Det matematiska beviset för detta återfinns i bilaga 1.[1]

Också vid växande konsumtion inträder överproduktionen av kapital och disproportionen mellan samhällets produktionsmöjligheter och massornas förbrukning, så snart konsumtionens tillväxttakt avtar. Så snart detta är fallet till följd av en stigande mervärdekvot, så måste en kris inträda.

Om mervärdekvoten förblir oförändrad om kapitalisterna ackumulerar en oförändrad del av sina profiter, så växer den samhälleliga produktionsapparaten lika fort som värdeprodukten av det samhälleliga arbetet, alltså lika fort som mängden av det i samhället presterade arbetet, och alltså lika fort som mängden sysselsatta arbetare, om arbetsdagens längd förutsättes vara oförändrad. När emellertid mervärdekvoten stiger och när kapitalisterna vid växande profiter ackumulerar en växande del av dessa, då växer den samhälleliga produktionsapparaten snabbare än antalet sysselsatta arbetare. Men så snart mervärdekvoten och därmed också ackumulationen stiger i snabbare takt än antalet sysselsatta arbetare, så minskar tillväxten i konsumtionen, och de varor, som kastas ut på marknaden av den ansvällande produktionsapparaten kan inte längre sugas upp.

Orsaken till denna disproportion är den skärpta utsugningen av arbetarna. "Den yttersta grunden till alla verkliga kriser", säger Marx

"förblir alltid armodet och konsumtionsbegränsningen hos massorna gentemot den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om blott samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns" (Kapitalet III: 460, Sandlers övers.).

Vidare måste det alltid

"inträda en konflikt mellan konsumtionens begränsade dimensioner på kapitalistisk basis och en produktion som beständigt strävar utöver denna dess immanenta skranka" (Kapitlet III: 225, Sandlers övers.).

Och

"Den oerhörda produktivkraft i förhållande till befolkningen som utvecklar sig inom det kapitalistiska produktionssättet ... motsäger den, relativt till den växande rikedomen, allt smalare basis, på vilken denna oerhörda produktivkraft verkar ... Därav kriserna" (Kapitalet III: 235. RS).

Så snart mervärdekvoten stiger med en växande ökningstakt, måste avsättningskriser inträda. Kan då det kapitalistiska samhället undvika alla kriser, om det vore storsint nog att alltid låta arbetarnas löner stiga lika snabbt som profiten, om det lät arbetarens reallön stiga lika snabbt som deras arbetsproduktivitet, d.v.s. om det kapitalistiska samhället försakade en höjning av mervärdekvoten? Nej, det kan det inte. För det kapitalistiska produktionssättet bygger, som vi snart ska se, på "betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan" (Kapitalet II: 316, Ivan Bohmans övers.), betingelser som alltid medför en samtidig och snabb ökning av mervärdekvoten och därigenom en disproportion mellan utvecklingen av den samhälleliga produktionsapparaten och utvecklingen av massornas konsumtionskraft som ständigt reproduceras på nytt.

Den kapitalistiska produktionen är produktion för profitens skull. "Profitkvoten är den drivande makten i den kapitalistiska produktionen", säger Marx, "och det produceras blott vad och såvida man kan producera med profit" (Kapitalet III: 228, RS).

Den samhälleliga profitkvoten är förhållandet mellan summan av den i samhället tillägnade profiten och den totala mängd kapital, som används i samhället. Profitkvoten måste således skarpt skiljas från mervärdekvoten, som vi har definierat som förhållandet mellan den i samhället tillägnade profiten och den i samhället utbetalda lönesumman. Varav beror då profitkvoten? Den samhälleliga profitkvoten är högre 1. ju högre mervärdekvoten är 2. ju högre omslagshastigheten är för det variabla, till betalning av arbetskraften använda kapitalet är 3. ju lägre kapitalets organiska sammansättning, d.v.s. förhållandet mellan det totala och det variabla (löne-)kapitalet är. Det matematiska beviset för detta finns i bilaga 2[2].

I tider av depression utnyttjas inte företagens produktionskapacitet. Inträder nu en upplivning av affärerna, så kommer fler arbetare att sysselsättas vid företagen utan att maskinparken eller apparaturen utvidgas. Det variabla kapitalet växer, medan det konstanta kapitalet förblir oförändrat. I denna fas av den industriella cykeln sjunker därför kapitalets organiska sammansättning. Det variabla kapitalet, som i depressionstider till stor del är oanvänt och ligger i träda i bankernas kassavalv, kommer nu i snabbare omlopp, så snart fler arbetare anställs och dess omslagshastighet ökar. Då den organiska sammansättningen på kapitalet sjunker och omslagshastigheten av det variabla kapitalet stiger, stiger i denna fas av den industriella cykeln den samhälleliga profitkvoten också vid oförändrad, ja till och med vid sjunkande mervärdekvot. Stiger emellertid denna upplivning av industrin till högkonjunktur, så att företagens produktionskapacitet redan är helt utnyttjad, förutsätter en vidare utvidgning av produktionen en utvidgning av beståndet och grundandet av nya företag. Hand i hand med denna utvidgning av produktionsapparaten går dess tekniska fulländning. Nu växer det i maskineri och apparatur anlagda kapitalet vida snabbare än löneutgifterna. Kapitalets organiska sammansättning stiger. Omslagshastigheten av det redan helt använda variabla kapitalet låter sig inte mer väsentligt höjas. I denna fas kan den samhälleliga profitkvoten bara stiga så länge, ja faktiskt bara vara oförändrad, så länge som mervärdekvoten stiger. När mervärdekvoten inte stiger mer eller inte stiger tillräckligt snabbt, för att kompensera kapitalets höjda organiska sammansättning, då börjar den samhälleliga profitkvoten att sjunka.

I tider av högkonjunktur stiger först den samhälleliga profitkvoten. Aktiebolagens utdelningar stiger. Kapitalisterna, som förväntar sig ständigt stigande utdelningar, driver aktiekurserna ständigt högre uppåt. Den efterfrågestarka marknaden på aktier gör anskaffning av kapital till en snabbare förstoring av den industriella produktionsapparaten möjlig. Men så snart kapitalisterna blir medvetna om att den samhälleliga profitkvoten sjunker, och aktieutdelningarna har börjat sjunka, inträffar en börskrasch. Kapitalisterna, som fruktar de sjunkande utdelningarna, är inte längre beredda att köpa aktier. Bankerna kan inte finna avsättning alls - eller bara till djupt sjunkna kurser - för de aktiepaket som ligger i deras kassor. Nyemissionerna av aktier upphör. Den industriella investeringsverksamheten kommer in i ett stillestånd. Produktionsmedelsindustrierna, som hittills producerat maskiner för grundandet av nya och utvidgningen av befintliga fabriker, störtar ner i en avsättningskris. Deras profiter rasar snabbt. De avskedar arbetare. Med den språngartade tillbakagången av efterfrågan störtar också de branscher, som tillverkar konsumtionsvaror, ner i krisen.

Krisen inträder så fort den samhälleliga profitkvoten börjar sjunka. Den inträder så snart profitkvoten måste sjunka, emedan stegringen av kapitalets organiska sammansättning - orsakad av att arbetets produktivkraft ökar, och en enskild arbetare behärskar en allt större mängd produktionsmedel - inte längre kan kompenseras genom en höjning av mervärdekvoten, en skärpt utsugning av arbetarna. "Det kapitalistiska produktionssättets begränsning", säger Marx,

"framträder däri att utvecklingen av arbetets produktivkraft i profitkvotens fall frambringar en lag, som på en viss punkt så fientligt som möjligt träder emot dess egen utveckling och därför beständigt måste övervinnas genom kriser" (Kapitalet III: 227, RS).

Profitkvotens höjd, säger Marx

"avgör produktionens utvidgning eller begränsning i stället för produktionens förhållande till de samhälleliga behoven, till de samhälleligt utvecklade människornas behov. Därför inträder skrankor för densamma redan på en utvidgningsgrad av produktionen, vilken omvänt under den andra förutsättningen skulle framstå som långt ifrån tillfredsställande. Den kommer att stå stilla, icke där behovens tillfredsställande bjuder det, utan där produktionen och realiserandet av profit bjuder det" (Kapitalet III: 227, RS).

Vi har sett att den ansvällande mängden konsumtionsvaror och produktionsmedel, som skall tjäna till produktion av konsumtionsvaror, bara kan finna avsättning, när mervärdekvoten inte stiger i ökad takt. Men just detta kan inte hända. Vid stigande organisk sammansättning på kapitalet måste under högkonjunkturen mervärdekvoten stiga med växande hastighet - med ett snabbt slut på högkonjunkturen som straff. Så uppstår redan under högkonjunkturen en disproportion mellan den ansvällande produktmängden och producenternas alltför ringa köpkraft. Men denna disproportion döljs tills vidare. Man tillverkar fortfarande konsumtionsvaror. Först när krisen bryter ut upptäcker man att det inte finns några kunder för dessa. Man tillverkar feberaktigt produktionsmedel. Först vid krisens utbrott upptäcker man, att de aldrig kommer att tjäna någon tillverkning av konsumtionsvaror, att de bara är värdelöst gammalt järn. Så snart emellertid krisen utbryter blir motsättningen mellan produktionens storlek och producenternas köpkraft synbar. Nu inskränks produktionen, miljoner arbetare avskedas, de sysselsatta arbetarnas löner nedpressas - och nu skärps denna motsättning i snabbt tempo. Vad betyder massornas nöd mitt i överflödet av konsumtionsvaror och produktionsmedel?

"Det produceras inte", säger Marx

"för mycket livsmedel i förhållande till den befintliga befolkningen. Tvärtom. Det produceras för litet för att anständigt och mänskligt ge befolkningen nog ... Men det produceras för mycket arbetsmedel och livsmedel för att låta dem fungera som arbetarnas exploateringsmedel till en viss profitkvot" (Kapitalet III: 226-227, RS).

"Överproduktion och kapital", säger Marx,

"betyder aldrig något annat än överproduktion av produktionsmedel - arbets- och livsmedel - som kunna fungera som kapital, d.v.s. kunna användas till exploatering av arbete till en given exploateringsgrad; i det att denna exploateringsgrads fallande under en given punkt framkallar störningar och stockningar i den kapitalistiska produktionsprocessen, kriser, förstöring av kapitalet" (Kapitalet III: 224, RS).

Produktionsprocessen är i det kapitalistiska samhället som i varje annat samhälle, i första hand en arbetsprocess, d.v.s. "en ändamålsenlig verksamhet, som syftar till att frambringa bruksvärden, att omdana naturrikedomarna för att göra dem lämpade att tillfredsställa mänskliga behov" (Kapitalet I: 159, IB). Som arbetsprocess, som process för framställning av bruksvärden, kan den kapitalistiska produktionsprocessen bara äga rum i ökad takt, när mervärdekvoten, utsugningsgraden av arbetskraften inte stiger med tilltagande hastighet. Bara då, när reallönen, konsumtionskraften hos arbetaren växer lika snabbt som hans arbetsproduktivitet, kan den växande varumängden konsumeras. Bara då har arbetsprocessen frambragt verkliga bruksvärden. Men produktionsprocessen i det kapitalistiska samhället är tillika - och till skillnad från varje annan samhällsordning - en kapitalets värdebildningsprocess: kapitalisten köper arbetskraft och produktionsmedel för att genom försäljning av arbetsprodukterna utvinna profit. Som kapitalet värdebildningsprocess kan den kapitalistiska produktionsprocessen (vid en stigande organisk sammansättning av kapitalet) bara fortsätta ostört, så länge mervärdekvoten inte stiger med tilltagande hastighet. För bara så länge som den stiger, skyddas kapitalets värdebildningsprocess från profitkvotens fall och därmed från krisen. Om en ostörd arbetsprocess förutsätter oförändrad profitkvot, så förutsätter kapitalets ostörda värdebildningsprocess en stigande mervärdekvot. Denna inre motsättning mellan arbetsprocessen och kapitalets värdebildningsprocess, mellan produktionssättet och sättet att tillägna sig produktionens resultat, mellan produktivkraftens utveckling och de kapitalistiska produktionsförhållandena framkallar periodiskt disproportioner mellan den ansvällande varurikedomen och den bakom denna eftersläpande köpkraften hos massorna, mellan samhällets stegrade produktionsmöjligheter och dess medlemmars armod. Denna inre motsättning framkallar periodiskt den oerhörda motsättningen mellan massornas elände och en ansvällande varurikedom, mellan arbetslöshet och en produktionsapparat i träda å ena sidan och massornas otillfredsställda behov å den andra.

Två varandra rakt motsägande kristeorier förfäktas i den kapitalistiska världen och har praktiskt påverkat den ekonomiska politiken sedan 1929.

Den gängse kapitalistiska teorin säger: Varför har kriserna uppstått? Därför att profitkvoten sjunkit. Varför har profitkvoten sjunkit? Därför att mervärdekvoten inte steg tillräckligt. Vad är alltså krisernas orsak? För höga löner, för stora "sociala kostnader". Krisen kan bara övervinnas genom en sänkning av lönerna och de "sociala kostnaderna". Denna teori har sökt rättfärdiga en deflationistisk politik. I verkligheten har deflationspolitiken bara skärpt motsättningen mellan samhällets produktionsförmåga och massornas köpkraft, och därmed också skärpt krisen.

Mot denna kapitalistiska kristeori står alltsedan Sismondi en småborgerlig kristeori. Den säger: Varför har krisen uppstått? För att massornas konsumtionskraft släpat efter i förhållande till samhällets produktionsmöjligheter, och för att lönerna är så låga och mervärdekvoten så hög. Kriserna kan alltså bara övervinnas genom en ökning av massornas köpkraft. I USA har denna teori vunnit starkt stöd i de stora industrier (Ford), som är intresserade av masskonsumtion, och i jordbruket, som också vill öka sin avsättning genom ökad masskonsumtion. Teorin tjänade till att rättfärdiga Roosevelts "codes"[3]. I verkligheten har naturligtvis Roosevelts "codes" bara tjänat syftet att, i en tid då krisen i USA bekämpades med sänkningar av dollarns värde, i någon mån anpassa arbetarnas penninglön till det sjunkande penningvärdet. Så snart dollarn faktiskt var stabiliserad under något längre tid passade kapitalisterna i Högsta Domstolen på att upphäva Roosevelts "codes" genom att förklara dem för författningsvidriga.

Småborgaren vill inte upphäva den privata äganderätten till produktionsmedlen, och därmed inte heller produktionen för profitens skull. Men han vill undanröja de obönhörliga konsekvenserna av en ekonomi, vars drivfjäder är profiten och vars rytm därför bestäms av profitkvotens rörelser. Han erkänner helt riktigt att orsakerna till kriserna i sista hand är disproportionen mellan de samhälleliga produktionsmöjligheterna och massornas konsumtion. Men han tror att det kapitalistiska samhället kan undgå dessa motsättningar, om det bara vore klokt nog att alltid höja arbetarnas köpkraft i samma takt som produktionsmöjligheterna ökar. I verkligheten är ingen kapitalistisk högkonjunktur möjlig utan stigande profitkvot, och därmed inte heller möjlig utan stigande mervärdekvot. Krisen inträder i det ögonblick då mervärdekvoten - vid stigande organisk sammansättning av kapitalet - inte längre stiger tillräckligt för att förhindra att profitkvoten rasar neråt. Men om en stigande mervärdekvot är en oavvislig förutsättning för den kapitalistiska högkonjunkturen, så framkallar också denna stegring obönhörligt disproportionen mellan produktionsmöjligheterna och massornas köpkraft och framkallar därmed också obönhörligen krisen.

"Det är" säger Marx,

"en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppstår av brist på köpkraftig efterfrågan eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till ... Att varor är osäljbara betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumentens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de fingo en större del av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och endast som en stormvarning inför den annalkande krisen" (Kapitalet II: 361, IB).

De betingelser som Marx talar om är konjunkturens avhängighet av profitkvotens och profitkvotens avhängighet av mervärdekvoten. "Produktionens skrankor är kapitalisternas profit" (Theorin über den Mehrwert II, 2: 309).

Allt som allt har den kapitalistiska världen upplevt cykliska kriser tolv gånger sedan slutet på Napoleonkrigen. Och nu upplever den med 1929 års kris den trettonde. Men aldrig har motsättningen mellan samhällets produktionskapacitet och massornas elände, mellan samhällets rikedom och det armod som frambragts, varit så skriande, så oerhörd som denna gång. Varför är motsättningen mellan det moderna rationaliserade produktionssättet och det kapitalistiska sättet för tillägnande denna gång så mycket skarpare än i alla tidigare kriser?

Under kriget kammade kapitalisterna genom krigsleveranser hem oerhört höga profiter. De ackumulerade en stor del av den profit de tillägnat sig. Särskilt i USA och Europas neutrala länder fortgick ackumulationen och med den tillväxten av den samhälleliga produktionsapparaten oerhört snabbt. Å andra sidan svällde också konsumtionen under kriget och under den på kriget följande återuppbyggnadskonjunkturen mycket snabbt. Under kriget ökade mest den improduktiva konsumtionen av krigsmaterial och under återuppbyggnadskonjunkturen konsumtion som tillgodosåg återuppbyggnadens trängande behov. Men så snart inflationen, med vilken denna utomordentliga konsumtion finansierades, inställde sig, sackade massornas köpkraft efter produktionkapaciteten i den produktionsapparat, som var inställd på krigs- och återuppbyggnadstidens enorma konsumtion. Därför medförde krisen 1920 ett vida snabbare prisfall än i alla tidigare kriser. Denna kris medförde att stora delar av det kapital, som ackumulerats i USA och i de neutrala länderna under kriget och återuppbyggnaden, lades i träda. Men detta kapital pockade på sin förräntning. Det sökte och fann sin användning i den stora rationaliseringskonjunkturen. Trots att motsättningen mellan produktionskapaciteten och massornas köpkraft först har blivit synlig genom den svåraste kris, så störtade sig kapitalet in i en fortsatt utvidgning och fullkomning av den samhälleliga produktionsapparaten. Produktionsmedelsindustrierna fick därigenom sysselsättning. Deras höga sysselsättning gav också konsumtionsvaruindustrierna en stor avsättning. Men motsättningen mellan massornas köpkraft och produktionskapaciteten kunde inte övervinnas på detta sätt. Den förstärktes ytterligare genom den språngartade utvidgningen av produktionskapaciteten. Att massornas köpkraft släpade efter produktionskapaciteten även under högkonjunkturen framgår av det faktum att varupriserna, i skarp motsats till förhållandet under alla tidigare kriser, förblev under starkt tryck nedåt, också i rationaliseringskonjunkturens år.

I tider av sjunkande guldvärde och starka prisstegringar (som mellan 1850 och 1895) stiger varupriserna i högkonjunkturfasen våldsamt. Lönerna sackar efter varupriserna. Mervärdeskvoten stiger snabbt. Därför stiger, trots kapitalets stigande organiska sammansättning, profitkvoten. Sådana högkonjunkturer är långa och glänsande. De vara tills de närmar sig det av Marx beskrivna gränsfallet, i vilket den industriella reservarmén helt och hållet sugits upp, i vilket jordbruksproduktionen och produktionen av malm inte hinner med ansvällningen av industrins behov, i vilket därför "det tillväxta kapitalet producerar blott lika mycket eller t.o.m. mindre mervärdemassa än före sin tillväxt" (Kapitalet III: 220, RS). Först i denna fas sjunker mervärdekvoten och med den profitkvoten, och en kris inträder.

Helt annorlunda har högkonjunkturen utvecklats under efterkrigstiden. Sedan 1920 vilar ett stort tryck nedåt på världsmarknadspriserna, vilket sätter en gräns för varuprisernas stegring också under högkonjunkturåren. I USA har grosshandelspriserna även under högkonjunkturåren bara kunnat stiga i ringa omfattning. Grosshandelsprisindex som 1927 var 136,7, uppgick 1928 till 139,8 och 1929 till 138,3 (1913 = 100). Det faktum att varupriserna vid stigande löner bara har stigit i liten utsträckning också under högkonjunkturen, har höjt den amerikanske arbetarens levnadsnivå under högkonjunkturåren betydligt. Det har därigenom också avsevärt stegrat avsättningen av konsumtionsvaror och möjliggjort en snabb ökning av den amerikanska produktionen. Dessa förhållanden var grunden till det beryktade amerikanska "undret". Men samma förhållanden har satt en gräns för den amerikanska högkonjunkturen. Visserligen har utan tvekan mervärdekvoten i USA stigit under högkonjunkturåren och till följd av den snabba rationaliseringen steg arbetsproduktiviteten snabbare än den amerikanske arbetarens reallön. Men mervärdekvoten kunde till följd av trycket på varupriserna långt ifrån stiga, då ett sjunkande guldvärde verkade som en stark drivkraft för priserna. Då å andra sidan kapitalets organiska sammansättning till följd av rationaliseringarna steg snabbt, måste i ett tidigt stadium av högkonjunkturen det ögonblick komma, i vilket profitkvoten började falla och därmed krisen bröt ut. I detta stadium hade varken den industriella reservarmén helt sugits upp eller produktionen av jordbruksvaror och minerala råvaror börjat släpa efter industrins behov. Det är betecknande att också i högkonjunkturen behåller man i USA inskränkningarna av invandringen, fast man alltid under högkonjunkturåren i förkrigstiden sög upp hundratusentals invandrare från Europa och med dessa också överförde produktion till USA. Trots högkonjunkturen klagade man i USA redan före krisens utbrott över den tilltagande "teknologiska arbetslösheten".

I Europa bestämdes utvecklingen av resultaten från den tidigare inflationsperioden. I Storbritannien, där en stabilisering av pundet inträffade vid en alltför hög kurs, och där därför varupriserna stod högt över världsmarknadsnivån vid tidpunkten för stabiliseringen, måste dessa priser glida upp till världsmarknadsnivå. Men där började de sjunka under högkonjunkturåren. Grossprisindex sjönk från 144,2 1927 till 134,4 1929. Därför var profitkvoten också de åren satt under starkt tryck. Högkonjunkturen kunde över huvud taget inte utvecklas. I Tyskland gällde det motsatta förhållandet. Vid tidpunkten för valutans stabilisering låg varupriserna djupt under världsmarknadsnivån och därför klättrade de upp dit under de följande åren. Där har mervärdekvoten otvivelaktigt stigit, trots stigande löner under de år som följde stabiliseringen, och trots den snabba ökningen av kapitalets organiska sammansättning. Men så snart de tyska priserna var i jämnhöjd med världsmarknadsnivån råkade de även här under starkt tryck. Grossprisindex steg från 137,6 1927 till 140,0 1928 i Tyskland, men redan 1929 hade de sjunkit till 137,2. Därför måste också här profitkvoten sjunka i ett mycket tidigt stadium av högkonjunkturen, och krisen bryta ut. Arbetslösheten uppgick i Tyskland även under 1927 och 1928 till mer än 1,3 miljoner för att redan 1929 stiga till 1,9 miljoner - krisen inträdde långt innan reservarmén sugits upp.

Disproportionen mellan produktionskapacitet och massornas köpkraft blev större. Därmed upphörde trycket uppåt på varupriserna i högkonjunkturen och förhindrade att varupriserna steg så snabbt som i tidigare högkonjunkturer. Profitkvoten pressades tidigt ned och satte därmed slut på högkonjunkturen i ett tidigt stadium av dess utveckling. När högkonjunkturens motverkande krafter upphörde blev trycket neråt på varupriserna helt verksamt. Trycket på varupriserna har nu strypt produktionen, förstorat arbetslösheten enormt, snabbt tryckt ner arbetarnas, tjänstemännens och böndernas inkomster, och därmed gjort motsättningen mellan produktionskapaciteten i en produktionsapparat, som i högkonjunkturåren snabbt utvidgades och rationaliserades, och massornas köpkraft så oerhört skarp.

Skillnaden mellan den nuvarande krisen och de tidigare var alltså framför allt en kvantitativ skillnad. Till följd av produktions-, behovs- och prisrevolutionen under krigs- och inflationstiden, utvidgades och fullkomnades produktionsapparaten särskilt språngartat under och efter kriget. Disproportionen mellan den språngartade produktionsökningen och massornas eftersläpande köpkraft var så stark, att varupriserna och därför också profitkvoten efter inflationstiden fortfor att vara satt under tryck även under rationaliseringsvågen under högkonjunkturen. Profitkvoten störtade också särskilt snabbt neråt med den cykliska krisens inbrott. Krisen skiljer sig därmed från de tidigare kriserna framför allt i prisfallets omfattning, i tillbakagången av omsättningen och i produktionens förfall. Men kvantiteten har slagit om i kvalitet. Till följd av den onormalt höga prisnivån, som höjde behovet av betalningsmedel, till följd av en väldig överackumulation av kapital under kriget i USA och de neutrala staterna och å andra sidan till följd av kreditbehovet i de länder, vars kapital förstördes efter kriget av den utdragna inflationen och slutligen till följd av de jättelika reparations- och krigsskadeståndsförpliktelserna, skapades efter valutornas stabilisering ett ofantligt internationellt kreditsystem, som vid snabbt sjunkande priser var tvunget bryta samman. Dess sammanbrott har framkallat verkningar, som man inte känt under någon tidigare kris: valutornas (guldmyntfotens) sammanbrott, den byråkratiska dirigeringen av industrin, fascismen och med den krigsfaran.

 


Anmärkningar:

[1] Denna bilaga, som utelämnats i denna broschyr, finns för den intresserade återgiven i Paul M. Sweezys "Teorin för den kapitalistiska utvecklingen", Tema, s. 185-188.

[2] Bilagan är här utelämnad. För en likartad förklaring, se KFmls broschyr "Den politiska ekonomin" 43-45

[3] "Codes" syftar på den serie krislagar som Roosevelt genomförde framför allt under 1933 års kongress. Den mest kända av dessa var NIRA, National Industrial Recovery Act, som bl.a. innebar korttidsvecka på 35 timmar i industrin för att "späda ut" arbetslösheten och att monopoliseringssträvandena i industrin stimulerades.

 


Noter:

[1*] Förhållandet mellan profitsumman och lönesumman är inget exakt uttryck för det förhållande, som Marx kallar mervärdekvoten, men det är för våra syften tillräcklig approximation för mervärdekvoten.