Leon Trotskij-avdeling
Ur La lutte ouvriére, den 22 juli 1938.
Hämtad ur: Litteratur och revolution utgiven av Partisanförlaget 1969, s. 314-315.
HTML by Jørn Andersen for Marxists' Internet Archive.
Oktoberrevolutionen hade givit utomordentliga impulser åt konsten inom alla områden. Men den byråkratiska reaktionen har strypt det konstnärliga arbetet med totalitär hand! Det finns ingenting förvånande i detta! Den absoluta monarkins hovkonst var baserad på idealisering och inte på falsifiering. Den officiella konsten i Sovjetunionen, och det finns ingen annan konst där, är emellertid grundad på en grov förfalskning, i ordets mest direkta och omedelbara betydelse. Förfalskningens syfte är att förhärliga 'ledaren', att artificiellt bygga upp en heroisk myt.
Helt nyligen, den 27 april i år, publicerade den halvofficiella tidningen Izvestija ett foto av en ny tavla som föreställer Stalin som organisatör av strejken i Tiflis i mars månad 1902. Men som framgår av dokument som publicerats för länge sedan, befann sig Stalin då i fängelse, och dessutom inte i Tiflis, utan i Batum. Denna gång var lögnen uppenbar. Izvestija måste följande dag be om ursäkt för sitt beklagliga misstag. Vad som hände med den tavla som betalats med statsmedel vet ingen. Tiotals, hundratals, tusentals böcker, filmer, målningar, skulpturer har som ämne och förhärligar 'historiska' episoder som denna, vilka aldrig ägt rum. På flera tavlor, som hämtar ämnen från Oktoberrevolutionen glömmer man sålunda aldrig att med Stalin i täten framställa ett 'revolutionärt centrum' som aldrig existerat. Hos Aleksej Tolstoj har hovmannen förkvävt konstnären och han har skrivit en roman där han glorifierar Stalins och Vorosjilovs militära framgångar i Tsaritsyn. Såsom dokumenten visar spelade Tsaritsyn-armén - en av de två dussin arméerna i Revolutionen - den ömkligaste roll. Det är omöjligt att utan fysisk avsmak, blandad med förfäran, betrakta tillkomsten av sovjetiska tavlor och skulpturer, i vilka funktionärer beväpnade med en pensel under övervakning av funktionärer beväpnade med mausergevär, förhärligar 'stora' och 'geniala' ledare som i verkligheten är i avsaknad av minsta gnista av geni och storhet. Den stalinistiska epokens konst kommer att gå till historien som det mest uppenbara uttrycket för den proletära revolutionens djupa förfall.
Men företeelsen är märkbar inte bara inom Sovjetunionens gränser. I sitt sökande efter en ny orientering har västerlandets kvasirevolutionära 'intelligentsia' under sken av ett senkommet erkännande av Oktoberrevolutionen, fallit på knä inför den sovjetiska byråkratin. Naturligtvis har de konstnärer som har karaktär och begåvning hållit sig undan. Så mycket lättare har andraplansfigurer dykt upp i förgrunden, karriärister och talanglöst folk av alla slag. Trots sin stora omfattning har denna militariserade rörelse hittills inte frambragt något verk som förmår överleva sin upphovsman eller hans uppdragsgivare i Kreml.
Men den revolutionära konstens babyloniska fångenskap kan inte vara och kommer inte att vara för evigt. Det skamliga sammanbrottet för 'folkfronternas' fega och reaktionära politik i Spanien och Frankrike å ena sidan, justitiemorden i Moskva å andra sidan, markerar början till en kursomläggning, inte bara på politikens område, utan även den revolutionära ideologins. Endast en ny stegring i mänsklighetens befrielserörelse förmår berika konsten med nya möjligheter. Det revolutionära partiet kan förvisso inte tilldela sig uppgiften att 'dirigera' konsten. Sådana anspråk kan bara komma från folk som är berusade av Moskvabyråkratins allsmäktighet. Konsten liksom vetenskapen tar inga direktiv. Genom själva sitt väsen tolererar de dem inte. Det konstnärliga skapandet har sina lagar även då det medvetet tjänar en social rörelse. Liksom varje annan verkligt skapande aktivitet är den revolutionära konsten oförenlig med lögn, falskhet, anpasslighet. Skalder, målare, skulptörer, musiker, kommer själva att finna sina vägar och sina medel, om de förtryckta folkens och klassernas befrielserörelse skingrar de skepticismens och pessimismens moln, som för närvarande förmörkar mänsklighetens horisont. Det första villkoret för en sådan renässans och ett sådant uppsving är störtandet av det kvävande förmyndarskap som utövas av Kremlbyråkratin.
L. Trotskij,
Coyoacán D. F. den 10 juni 1938.