Leon Trotskij avdeling
Översättning: Per-Olof Mattsson. Tidigare ej publicerad.
Ur: Leon Trotsky: My Life, 1930. Dette avsnitt ur Trotskijs självbiografi återfinns inte i den svenska förkortade översättningen av Mitt liv (1937, 1981).
See also: Leo Trotskij: Tal vid Joffes grav
This text has been copied July 2000 from Trotskij-arkivet of Arbetarmakt – Svensk sektion av FRKI, Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International with kind permission.
This site has more about A. A. Joffe's death and funeral.
I oktober 1908 började jag i Wien publicera en rysk tidning, Pravda (Sanningen), en tidning riktad till massan av arbetare. Den smugglades in i Ryssland antingen över den galiciska gränsen eller vägen över Svarta havet. Tidningen publicerades under tre och ett halvt år som fjortondagarstidning, men inbegrep trots detta en hel del arbete. Dessutom stod jag i kontakt med den underjordiska fackföreningen för svartahavssjömän och hjälpte dem att publicera deras organ.
Min viktigaste bidragsgivare till Pravda var A. A. Joffe, som senare blev välkänd sovjetisk diplomat. Tiden i Wien var början på vår vänskap. Joffe var en man med stor intellektuell glöd, mycket sympatisk i alla personliga relationer, och obevekligt lojal mot saken. Han gav både pengar och all sin kraft åt Pravda. Joffe led av en nervös åkomma och psykoanalyserades då av den välkände Wienspecialisten Alfred Adler, som började som elev till Freud men senare motsatte sig sin mästare och grundade sin egen skola med inidvidualpsykologi. Genom Joffe blev jag bekant med psykoanalysens problem, som fascinerade mig, även om mycket inom detta område ännu är vagt och ostadigt och öppnar vägen för besynnerliga och godtyckliga idéer. Mina andra bidragsgivare var en student vid namn Skobelev, som senare blev arbetsminister i Kerenskijs regering; vi möttes 1917 som fiender. Jag hade en tid Viktor Kopp som sekreterare för Pravda; han är nu sovjetisk ambassadör i Sverige.
I samband med Pravdas aktiviteter åkte Joffe till Ryssland för revolutionärt arbete. Han arresterades i Odessa, tillbringade lång tid i fängelse och skickades senare i exil till Sibirien. Han blev inte fri förrän i februari 1917, som ett resultat av revolutionen samma månad. I oktoberrevolutionen som följde spelade han en av de mest aktiva rollerna. Det personliga modet hos denna mycket sjuka man var verkligen storslaget. Jag kan ännu se honom på hösten 1919 – lika klart som om det var idag – med sin tämligen undersätsiga gestalt på det granathärjade fältet nedanför S:t Petersburg. I en diplomats oklanderliga klädsel, med ett vänligt leende i sitt lugna ansikte och en käpp i sin hand, som om han bara promenerade på Unter den Linden, betraktade Joffe, utan att skynda på eller hålla inne sina steg, nyfiket granaterna som exploderade i närheten. Han var en god talare, eftertänksam och ärlig i sitt tilltal, och han uppvisade samma kvaliteter som författare. I allt han gjorde ägnade han den mest krävande uppmärksamhet åt detaljer – en kvalitet som inte många revolutionärer har. Lenin hade en mycket hög uppfattning om hans diplomatiska arbete. Under många år var jag närmare bunden till honom än till någon annan. Hans lojalitet i förhållande till vänskap liksom till principer var utan jämförelse. Joffe slutade sitt liv på ett tragiskt sätt. Allvarliga ärftliga sjukdomar undergrävde hans hälsa. Lika allvarligt undergrävdes han också av den ohämmade hetsen mot marxister som leddes av epigonerna. Berövad möjligheten att bekämpa sin sjukdom, och därmed berövad den politiska kampen, begick Joffe självmord på hösten 1927. Det brev han skrev till mig före sin död stals från hans sängbord av Stalins agenter. Rader avsedda för en väns ögon slets ur sitt sammanhang, förvanskades och vederlades av Jaroslavskij och andra som i sitt innersta väsen är demoraliserade. Men detta kommer inte att hindra att Joffe blir inskriven som ett av de ädlaste namnen i revolutionens bok.
[...]
Den 16 november begick Joffe självmord; hans död var en del av den tilltagande kampen.
Joffe var en mycket sjuk man. Han hade förts tillbaka från Japan, där han var sovjetisk ambassadör, i ett allvarligt tillstånd. Många hinder sattes i vägen för att han skulle skickas utomlands, men hans vistelse där var alltför kort och även om det hade välgörande resultat var det inte tillräckligt som kompensation. Joffe blev min ställföreträdare i huvudkommittén för koncessioner och all den tunga rutinen föll på honom. Krisen i partiet oroade honom i hög grad. Det som oroade honom mest var förräderiet. Flera gånger var han beredd att kasta sig in i stridens mitt. Bekymrad för hans hälsa försökte jag hålla honom tillbaka. Joffe var särskilt ursinnig över kampanjen i samband med teorin om den permanenta revolutionen. Han kunde inte svälja den simpla hetsen mot de som, långt före de andra, hade förutsett revolutionens gång och karaktär, från de som bara njöt dess frukter. Joffe berättade för mig om sitt samtal med Lenin – det ägde rum 1919, om jag inte misstar mig – om den permanenta revolutionen. Lenin sade till honom: "Ja, Trotskij visade sig ha rätt." Joffe ville publicera detta samtal, men jag försökte så gott jag kunde avråda honom. Jag kunde föreställa mig den lavin av hets som skulle falla över honom. Joffe var synnerligen envis och under ett mjukt yttre dolde han en oföränderlig vilja. Vid varje nytt utbrott av aggressiv okunnighet och politiskt förräderi, kom han till mig igen, med härjad och upprörd uppsyn, och upprepade: "Jag måste offentliggöra det." Jag argumenterade med honom igen om att ett sådant "bevis av ett vittne" inte kunde förändra något, att det var nödvändigt att omskola partiets nya generation och sikta långt framåt.
Joffe hade inte kunnat fullfölja sin kur utomlands, och hans fysiska kondition blev värre för varje dag. Framåt hösten tvingades han sluta arbeta och därmed var han helt och hållet slagen till marken. Hans vänner reste återigen frågan om att skicka honom utomlands men denna gång vägrade centralkommittén blankt. Stalinisterna förberedde sig nu för att skicka de oppositionella i en helt annan riktning. Min uteslutning från centralkommittén och sedan från partiet förbluffade Joffe mer än någon annan. Till hans personliga och politiska vrede fogades den bittra insikten om hans egen fysiska hjälplöshet. Joffe kände osvikligt att revolutionens framtid stod på spel. Det stod inte längre i hans makt att kämpa och ett liv åtskilt från kamp betydde inget för honom. Så han drog sin sista slutsats.
Vid den tiden hade jag redan flyttat från Kreml och hem till min vän Bjeloborodov, som ännu formellt var folkkommissarie för inrikes angelägenheter, även om GPU:s agenter var i hälarna på honom var han än rörde sig. Bjeloborodov var då borta i sin hembygd Ural, där han försökte nå arbetarna i kampen mot apparaten. Jag ringde till Joffes lägenhet för att fråga om hans hälsotillstånd. Han svarade själv; telefonen stod bredvid hans bädd. I tonen i hans röst fanns det – men jag insåg det först senare – något konstigt och alarmerande. Han bad mig komma till honom. Någon tillfällighet förhindrade mig från att göra det omedelbart. Under dessa stormiga dagar anlände kamrater oupphörligen till Bjeloborodovs hus för att konferera med mig om viktiga saker. En eller två timmar senare informerade en obekant röst mig på telefon: "Adolf Abramovitj har skjutit sig. Det finns ett paket åt dig på hans sängbord." I Bjeloborodovs hus fanns det alltid några oppositionella militärer på post för att följa mig runt omkring i staden. Vi satte i all hast av till Joffe. Som svar på vårt ringande och knackande krävde någon bakom dörren våra namn och öppnade den sedan med en viss fördröjning; något mystiskt pågick på insidan. När vi gick in såg jag Adolf Abramovitjs lugna och oändligt ömma ansikte mot en blodbestänkt kudde. B., medlem av GPU:s styrelse, stod vid Joffes skrivbord. Paketet var borta från sängbordet. Jag krävde att det omedelbart skulle lämnas tillbaka. B. muttrade att det inte alls fanns något brev. Hans sätt och röst fick mig att inte tveka om att han ljög. Några minuter senare började vänner från alla delar av staden att strömma in i lägenheten. De officiella representanterna från kommissariatet för utrikes angelägenheter och partiinstitutionerna kände sig bortkomna mitt ibland mängden av oppositionella. Under natten besökte flera tusen människor huset. Nyheten om stölden av brevet spred sig över staden. Utländska journalister skickade telegram och det blev helt omöjligt att längre undanhålla brevet. Slutligen överräcktes en fotostatkopia av det till Rakovskij. Varför ett brev skrivet av Joffe till mig, och förseglat i ett omslag som bar mitt namn, skulle ha getts till Rakovskij, och därtill i fotostatkopia istället för originalet, är något som jag inte ens kan försöka förklara. Joffes brev återspeglar honom själv in i slutet, men som han var en halvtimme innan sin död. Joffe kände till min inställning till honom; han var bunden till mig av ett djupt moraliskt förtroende och gav mig rätten att ta bort allt som jag fann ytligt eller olämpligt för publicering. Efter att ha misslyckats med att undanhålla brevet från hela världen, försökte den cyniska fienden för sina egna syften utnyttja just de rader som inte skrivits för offentligheten.
Joffe försökte med sin död göra en tjänst åt samma sak som han ägnat sitt liv. Med samma hand som skulle trycka på avtryckaren mot hans egen tinning en halvtimme senare, skrev han den sista vittnesbörden av ett vittne och den sista trösten för en vän. Detta är vad Joffe riktade direkt till mig i sitt sista brev:
[ Read Adolf Joffes sista ord at Arbetarmakt ]
Joffes begravning bestämdes till en arbetsdag, vid en tidpunkt som skulle förhindra Moskvas arbetare från att delta i den. Men trots det attraherade den inte mindre än tiotusen människor och förvandlades till en imponerande oppositionell demonstration.