Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den följande artikeln av Oskar Negt har en betydligt mer "politisk" karaktär än det mesta som tidigare varit publicerat i TEKLA. Det skall inte, på traditionellt vänstermanér, uppfattas som att vi står för allt som sägs i artikeln, eller den ena eller andra "linjen", som kan utläsas därur. Den slagordsmässiga klichée som står som rubrik bör inte avskräcka från läsning, och den utsäger inte heller allt som artikeln täcker i sin problematik.
Denna text, kan för det första ses som ett korrektiv i den debatt om demokratin och socialismen som följt med eurokommunismen och den delvis mycket ytliga uppgörelsen med leninismen under de sista åren, inom både kommunistpartierna och "gruppvänstern". I stället för att, som gamla leninister som Poulantzas (jfr. Zenit nr 56), falla tillbaka på att rent formalistiskt försvara vissa institutioner i det borgerliga samhället, som parlamentet, vilka likställs med garanter för demokratins bevarande, poängterar ON att det finns ett utopiskt element i själva idén om demokrati, vilket han ser som närmre sitt förverkligande i olika medborgarinitiativ, husockupationer (som Mullvaden), "massarbetarrevolter" och annan självständig, utomparlamentarisk aktivitet. Vidare sätter ON denna typ av aktioner i samband med nya betingelser för, och resultat av, socialisationsprocessen, bl.a. med avseende på förhållandet till arbetet. Han uppvärderar därmed denna typ av aktiviteter i förhållande till traditionell klasskamp, och tilldelar den ett eget, avgörande värde för kampen mot kapitalismen.
Det är i och för sig tveksamt att ta till sig ett så urvattnat begrepp som 'demokrati' och göra det till ett honnörsord. När man talar om att 'demokratisera hela samhällslivet' här i Sverige, går tankarna direkt till socialdemokratisk efterrationalisering av strategin för den kapitalistiska arbetarrörelsen. De första två stegen, den politiska och den sociala demokratin, skall följas av det tredje, den ekonomiska demokratin. Arbetarklassen kommer slutligen, via ombud, att få formell makt över kapitalet, och har därmed fastnat i en rävsax som det kan bli svårt att ta sig ur. Verkligheten blir politikervälde och byråkratisering, demokratisering blir för de flesta ett tomt ord.
Oavsett terminologin, så är de problem som Negt tar upp inte desto mindre viktiga.
Inte enbart den relativt högre levnadsstandarden i Västeuropa jämfört med "kommunistländerna" i Östeuropa, samt beskyddandet av de egna revenyintressena, får lönearbetaren att tveka inför att delta i en revolutionär omvälvning av kapitalismen. Också avsaknaden av individuell rörelsefrihet, demokratiska fri- och rättigheter, strejkrätt m.m., liksom närvaron av terror, taggtråd och auktoritär styrning, får de totalitära tendenserna i väst att blekna vid jämförelse. Detta problem, som i 60 år varit ett problem för majoriteten i de kapitalistiska länderna (man vet vad man har, men inte vad man får) blir först nu vänsterns.
Många vaknar upp med baksmälla efter 10 års marxist-leninistiska äventyr, och verkligheten i Östeuropa, Kina och andra förment socialistiska länder blir allt mer uppenbar. Risken för att man hellre faller in i en position, som Poulantzas' m.fl. eurokommunister, är stor. Av samma orsak gick säkert många från kommunismen till socialdemokratin under 20- och 30-talen, när förhållandena i Sovjetunionen blev kända.
ON:s reception av kritiken av den politiska ekonomin är på många sätt problematisk. Framför allt att han inte verkar se varan som en enhet av bruksvärde och värde, och därmed inte bruksvärdenas kapitalaffirmativitet, utan tillskriver dem en självklar antikapitalistisk karaktär. Bruksvärdena, och på ett objektivt plan: sinnligheten, skulle besitta en oförmedlad revolutionär sprängkraft. Denna tendens till att se materialiteten och bruksvärdesidan som något omedelbart och oförmedlat, och inte som något producerat och förmedlat, en tendens som f.ö. får långt mera ödesdigra konsekvenser för t.ex. Alfred Krovoza, slår dock inte igenom så mycket i denna artikel. Man bör dock hålla detta i minnet och vara medveten om att den mer strikt kapitallogiska problematiken, om att utifrån kritiken av den politiska ekonomin reflektera hur man undviker medsläpandet av kontraintentionala moment i övergången till kommunismen, inte finns med i ON på samma sätt som t.ex. hos Hans-Jörgen Schanz (jmf även Apel/Heidorns kritik, i KRIS nr. 7-8).
Kommunismen är, rent abstrakt-teoretiskt, bestämd som avskaffandet av de kapitalistiska formerna, vara, värde, pengar, lönearbete och kapital. Med andra ord skall det inte finnas en abstrakt, överordnad logik som behärskar människorna. Men detta är ingen tillräcklig bestämning. I vilka former skall övergången ske, och kommunismen gestalta sig i? Det är här ON och hans begrepp om proletär offentlighet blir intressant.
Det centrala här (och i hans övriga arbeten) är som vi ser det, försöket att fånga "den konkreta utopin" och var fröet till den kan finnas i historiskt producerade former, under medreflekterande av den mänskliga subjektiviteten som centralt moment gentemot kapitalets logik.
Vi skall inte gå närmare in på alla detaljer vi finner kritiserbara i artikeln, resonemangen kring matriarkatet, värderingen av Lenin m.m.
Observera också att ON blir ganska vag när han talar om behovet av centralisering utav de olika rörelserna. Han går inte in på vad det innebär, hur den skall konstrueras, eller vilka risker som ligger däri.
Vi publicerar artikeln, trots detta och trots att den har ett par år på nacken, för alla de intressanta och väsentliga punkter som finns i den, och den grundläggande idén, som vi finner värd att diskutera. I övrigt låter vi den stå för sig själv.
En introduktion till Negt/Kluge finns för övrigt i TEKLA nr 2.
Artikeln finns i "Keine Demokratie ohne Sozialismus. Über den Zusammenhang von Politik, Geschichte und Moral", Suhrkamp 1976. Vid översättningen till svenska har vi också haft hjälp av den danska översättningen, i Socialistisk Politik nr 6. Negt uttrycker sig inte i den mest klara och koncisa prosa man kan tänka sig. Vi har inte försökt att tolka honom. Alla tvetydigheter och vaga tankegångar finns alltså i originalet. Vi har här strukit ett avsnitt, det femte, "Socialistisk demokrati som nationellt problem", vilket vi fann innehålla mindre originella tankegångar och vara av mindre intresse.
Översättning, inledning och redigering:
Göran Dahl
Anders Ramsay
"Socialism är inget annat än det allsidiga förverkligandet av denna tanke om demokrati, som utvidgas från ett system av politiska spelregler till den innehållsmässiga principen för hela samhället, till den sociala demokratin." Wolfgang Abendroth
På senaste tiden har två utvecklingar i Västeuropa på nytt gjort frågan om demokrati till ett omedelbart aktuellt problem: för det första har de borgerliga partierna ända ut till den yttersta högern på missionärsaktigt sätt ockuperat frihets- och demokratibegreppen, vilket ofta framkallar en hjälplös och uppsplittrad försvarsreaktion hos de som blir angripna; för det andra har breda diskussioner om praktiska ansatser till socialistisk demokrati som en alternativ samvaro- och livsform på nytt blossat upp i de stora kommunistpartierna i Västeuropa och inom den radikala vänstern. Demokrati har för länge sedan upphört att enbart vara ett ideal, som det gäller att förverkliga; både i de högindustrialiserade samhällena och i länder som hålles i underutveckling, har demokrati blivit till ett vardagskrav, som berör varje enskild individs livssubstans.
Det har emellertid gått total inflation i demokratibegreppet - i dag går det så långt, att undertryckande av konstnärer och författare, diskriminering av oliktänkande, yrkesförbud, livsnedbrytande betingelser i fängelserna och inskränkningar i de politiska fri- och rättigheterna, ja brutal förföljelse och tillintetgörelse av politiska minoriteter i alla läger i världen ikläder sig demokratisk legitimering. Det gör det svårt att frigöra demokratibegreppets innehållsmässigt-revolutionära kärna - nedbrytandet av människans herradöme över människan och den allsidiga utvecklingen av människans anlag - från en stelnad och statligt sanktionerad legitimations förträngningar. Vad som gäller för arbetarrörelsens alla övriga begrepp, gäller också för demokratibegreppet, att varje generation socialister på nytt måste tillägna sig det utifrån det givna stadiet i kamperna och åter fylla det med liv under specifika samhälleliga betingelser. Då det att ge avkall på demokratisk legitimation för ett framskridet industriellt maktsystem är det samma som att medge, att makten ännu består, är det knappast möjligt, att man verkligen skulle kunna riva bort slöjan från självrättfärdigandena med immanent kritik, i det att systemen värderas utifrån de normer de själva ställer upp. Det är därför nödvändigt att argumentera principiellt, att utveckla ett positivt och offensivt begrepp om socialistisk demokratisering, som inte bara når människornas förstånd, men också deras känslor, deras befrielsefantasier, deras omedelbara intressen, och som på det sättet på alla samhällsområden kan förstås som åskådligt alternativ till bestående maktförhållande.
För det borgerligt demokratiska systemen är det i grunden likgiltigt, på vilket institutionellt sätt de får massorna till att sluta upp - om det (med Max Webers typologi) uppnås genom ett legalt herradöme med en byråkratisk förvaltningsstab, genom ett traditionellt herradöme eller genom karismatiska ledarfigurer. Faktiskt är alla tre formerna för herradöme i regel närvarande i borgerliga demokratier - om än på olika samhälleliga nivåer.
En socialistisk demokrati får däremot inte sitt substantiella innehåll enbart igenom att massorna sluter upp. Den är tvärtemot oskiljaktig från den medvetna utvecklingen av den dialektik mellan spontanitet och organisation, mellan självförvaltning och central organisering, som ligger immanent i den.
Om det i det 20:de århundradet existerar något sådant som en konkret utopi, så är det i råden. I mångfaldiga praktiska former av självorganisering, vilka undandrar sig en entydig definition, som kan gälla för alla samhälleliga situationer, får de alltid förnyad aktualitet, när byråkratiserade parti- och statsapparater eller det borgerliga statsmaskineriets organ inte längre är i stånd till att representera historiskt elementära intressen hos stora delar av befolkningen. Dessa självförvaltningsorgan har emellertid ett ganska precist innehåll för dem, som i deras befrielseprocess utvecklar sådana decentraliserade former för organisering av arbetet och den politiska samvaron, som är integrerade i deras livs- och erfarenhetssammanhang, och som för det mesta försvarar dem med deras materiella existens och deras liv som insats.
Dessa självförvaltningsorgan betecknar deras befrielsekamps entydiga riktning: kollektiv autonomi och självförverkligande som en omfattande produktionsprocess av deras materiella och andliga liv. Utan detta permanenta återvändande till basorganiseringen hänger hela den socialistiska demokratitanken i luften; den saknar själva det materialistiska grundlaget för en radikal kritik av demokratin som ideologi.
Från historien vet vi, att former för självorganisering av livssammanhangen, som undandrar sig kompromisstaktiker och ställer sig på tvärs av den hierarkiska samhälls- och statsbyggnaden, alltid uppstår där de gamla dominansformerna har blivit urholkade eller är präglade av sammanbrott (på grund av krig, ekonomisk upplösning, terrorisering av befolkningen), där de utsugna, de utslitna och överbelastade tillsammans med de kränkta och nedvärderade ger politiskt uttryck för deras vrede i kollektivt uppror. Sådan rörelser hämtar inte minst deras revolutionära kraft från den erinrande levandegörelsen av urdemokratisk likhet och självregulering - även om än det är uppenbart för dem själva, att förhållandena objektivt sett är omogna, och att deras förlisning är förutsägbar.
Denna kollektiva erinran är inte bara riktad mot bestämda historiska tillstånd i det förflutna - t.ex. mot de frikostiga urkommunistiska demokratier, som både Morgan, Bachofen och Engels på samma sätt tillskriver de tidiga samhällsstadierna, med deras gemensamma ägande av jord och hyddor, deras gemensamma arbete och deras gemensamma distribution av produkterna på ett existensgrundlag, som för det mesta är genomträngt av matriarkaliska principer; den är samtidigt en erinran, som härrör från individernas egna individuella undertryckelsehistoria. För varje klassherradöme är hänvisat till att avspalta människorna från deras autonoma och spontana former för livsreglering - antingen genom arbetsdelat-abstrakta politiska regleringsmekanismer eller med hjälp av direkt våld. Denna våldsprocess av primär avspaltning och expropriation placerar sig - både historiskt och systematiskt - vid begynnelsen av klassherraväldet. Men denna åtskillnadsprocess, som Marx exemplariskt beskriver på övergångsstadiet till den borgerliga samhällsformationen som upplösningen av den ursprungliga enheten av naturligt framvuxna gemenskaper och jorden "som det stora laboratoriet", är dock inte avgjord och avslutad en gång för alla. Under historiskt förvandlade former och utvidgade och mångfaldiggjorda genom de samhälleliga produktivkrafternas rikedom, gör de element som har blivit undertryckta och utgränsade i livssammanhangen sig åter och åter gällande i befrielserörelserna - utan att man därför skulle behöva en revolutionens antropologi till att förklara dem. "Det är inte de levande och verksamma människornas enhet med de naturliga, oorganiska betingelserna för deras ämnesomsättning med naturen och därför deras tillägnelse av naturen, som behöver förklaring, - och inte heller är det ett resultat av en historisk process, - men däremot åtskillnaden mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga existensen och denna verksamma existens - en åtskillnad, som först är fullständigt satt i förhållandet mellan lönearbete och kapital."[1]
I denna betydelse - alltså brottet mellan historiska formbestämningar och det samhälleligt förmedlade - kan man tala om, att socialistisk demokrati har ett matriarkaliskt grundlag, oavsett var det har haft nedslag i utopier och folkliga fantasier och verkat handlingsmotiverande. Sammanknyten med föreställningar om naturlig likhet, trygghet, lycka, ömsesidig hjälp och kollektivt arbete, som vänder sig mot abstrakt tänkande och den formella rättsstaten, har denna matriarkaliska tendens, som går hand i hand med idén om den urkommunistiska demokratin, emellertid aldrig uppträtt i ren skepnad. Men i uppbrottets ögonblick kan den märkas även där bärarna av en rörelse fullständigt tänker i patriarkaliska kategorier. Den första revolutionen på tysk jord, det stora bondebefrielsekriget, iklädde sig urkristendomens solidariska gemenskapsföreställningar; den romerska republikens idé blandade sig med den athenska Polis-idén på den franska revolutionens tid; och pariskommunens självorganisering knöt - om än med ett radikalt nytt innehåll - an till en emancipationsform, som präglar den borgerliga klassens historia: staden. I denna relation mellan de innehållsmässiga föreställningarna om socialistisk demokrati och den givna samhällsformationen som konkret totalitet av produktions- och reproduktionsförhållandena visar det sig nu en dialektik, som är bestämd genom en specifik osamtidighet - och detta desto klarare, ju högre organisationsgraden av de samhälleliga produktivkrafterna är.
Å ena sidan är det givetvis felaktigt, lösrivet från alla förmedlingar att hänge sig åt den romantiska idén om fullständigt decentraliserade kommunorganisationer och fabrikationsställen, när de givna betingelserna är komplexa industrisamhällen och arealmässigt vidsträckta stater - en konsekvent decentralisering som man t.ex. finner i Rousseaus föreställning om volonté générale (den allmänna viljan), som har bakgrund i erfarenheter från de schweiziska kommunförfattningarna. Det objektiva stadiet i människornas och institutionernas församhälleligande kan inte tvångsmässigt vridas tillbaka till en punkt, där människorna befann sig, då de förhandlade och träffade beslut om arbete, fördelning av de samhälleliga produkterna och allmänpolitiska angelägenheter i naturligt strukturerade gemenskaper. Centraliseringen av de samhälliga krafterna ser ut till att vara en historisk tendens, som inte kan upphävas.
Å andra sidan består den specifika skillnaden mellan den socialistiska demokratin och alla andra former för demokrati just i, att det samhälleliga allmänintresset endast konstitueras som konkret allmänt, och det vill säga: att den innehåller de mänskliga relationernas utvecklade säregenhet och rikedom i sig, att den inte reducerar dessa till värdeabstraktionen. För självförvaltning som den princip, som bestämmer emancipationen av människornas livssammanhang i sin totalitet, är inte en idé som är yttre i förhållande till den socialistiska demokratin - en idé som man efter behag kan ha eller vara utan, som man skulle kunna införa vid en eller annan bestämd punkt i utvecklingen av socialismen eller avskaffa under bestämda betingelser. Den är tvärtom det organisatoriska centrum, som ger alla övriga processer och kategorier mening, täthet och betydelse.
Gentemot Lukács' konstaterande, att den sämsta socialismen alltid kommer att vara bättre än den bästa kapitalismen, har Bloch med rätta invänt, att den sämsta socialismen inte längre är socialism - den skulle nämligen helt och hållet korrumpera idén om den socialistiska demokratin och dess politiska moral. I verkligheten har stalinismen satt socialismen årtionden tillbaka. Det är inte någon tillfällighet, att de enda verkligt revolutionära tänkarna på andra internationalens tid, Lenin och Rosa Luxemburg, formulerade deras kritik av socialdemokratins opportunism, i det att de rensade den historiska dialektikens materialistiska grundlag från all främmande dominans: spontanitet, massinitiativ, sovjeter är bara olika uttryck för denna dialektiks rörelsecentrum, som inte heller lämnar partiets funktion och struktur oberörd.
Man behöver inte vara anhängare av konvergensteorin för att erkänna, att de ekonomiska processerna såväl i de högindustrialiserade kapitalistiska länderna som i länder med "reell socialism" har tendens till att inskränka, och i varje fall inte utvidga, det omedelbara spelrummet för flertalet av befolkningens politiska fri- och rättigheter, i och med att organisationsgraden ökas och besluten monopoliseras. Under de nuvarande betingelserna med utvecklad teknisk-vetenskaplig revolution ser det således, på grund av specifika faktiska förutsättningar, ut att vara omöjligt att uppnå en hög nivå i den industriella produktionen samtidigt med en bred demokratisk legitimation, som för till mer än en efterföljande acklamation och byråkratiskt-samvetsgrant fullbordande av lagmässigheter. Som Wolfgang Abendroth uttrycker det, är tendenser till bildande av oligarkiska byråkratier idag immanenta i den samhälleliga utvecklingen, och när så är fallet, så är det av avgörande betydelse att inte förlora den specifika skillnaden mellan socialistisk och borgerlig demokrati ur sikte. Redan Bismarck spekulerade över utplånandet av dessa gränser; ganska visst förmådde han inte erkänna Pariskommunens väsen, men han hade en säker känsla för möjligheterna av att integrera socialistiska ansatser till demokrati i det borgerligt-auktoritära statssammanhanget. Konfronterad med Pariskommunen förkunnande han: Vad kommunen vill, har vi för länge sedan realiserat i vår kommunalförfattning.
Det gäller alltså inte rätt och slätt att låta massorna deltaga i politiska beslut, informera dem och motivera dem att att arbeta med. Tvärtom handlar det om det centrala momentet i deras självbefrielse, som för att artikulera sig politiskt kräver en autonom proletär offentlighet, vilken i tillfälle av konflikt också är kontrollinstans gentemot partier och stat. Faktiska förutsättningar av ekonomisk eller annan art kan generellt ha en nog så stor betydelse i det moderna samhället; vad som emellertid principiellt åtskiljer varje form av socialism som åberopar sig på Marx och Engels, från kapitalismen - också i dess relativt demokratiska faser - är det faktum, att många osamtidiga utvecklingar kan existera vidare inom den (mellan planläggning och marknad, tung industri och konsumtionsindustri, stad och land, o.s.v.) - dock med ett undantag: osamtidigheten mellan samhällets ekonomiska organisation och den politiska demokratiseringen av dess materiella och andliga livsprocess.
Om de ekonomiska och teknisk-vetenskapliga processerna totalsamhälleligt dras i förgrunden (monopolbildning, styrning av investeringarna och kontroll av planuppfyllandet), har de högindustrialiserade kapitalistiska och socialistiska länderna en tendens till centralisering, som buren av klassintressen eller privilegierade skikts och gruppers intressen med nästan tvingande nödvändighet frambringar byråkratiska strukturer och stärker statsapparaten. Till och med när man går in på, att centralisation och koncentration uppfyller en helt annan funktion i kapitalismen än i de socialistiska länderna, så visar det sig ändå på en punkt ett gemensamt drag: centralisering är alltid förbunden med nedbrytande av basdemokratiska aktiviteter, så som de historiskt har kommit till uttryck i sovjeterna och i andra rådsliknande organisationer. Om denna objektiva tendens blir bekräftad och cementerad genom en centralistisk partiuppbyggnad, så betyder det inget annat än, att befolkningens aktiva deltagande i alla väsentliga samhälleliga avgörande reduceras till en skendemokratisk acklamation, till en förpolitisk objektroll.
För att den materiella och andliga livsprocessen som helhet skall kunna bli omorganiserad, är det en av den socialistiska demokratins huvuduppgifter i de sociala revolutionernas epok att undvika denna permanenta fara genom att medvetet starka aktionsspelrummet för självförvaltningen, det självansvariga politiska basarbetet, och att bygga upp organisationsstrukturen på denna princip. Den dagliga baskritiken från massorna som motverkar den "naturliga" tyngdpunkten i centraliseringstendenserna, kan heller inte ersättas med - och har inte heller i något fall blivit ersatt med - självkritik från ledarpersonligheter, som har ansvar för samhälleliga felutvecklingar.
Det är naturligtvis lätt att diskriminera detta patetiska tal om demokratisering av basen med slagordet spontanism och anarkism och förkasta det som utopiskt. De som gör det borde emellertid tänka på, att det under de nuvarande betingelserna samtidigt går ett väsentligt element av den socialistiska demokratin förlorat, och det till på köpet i de partier och organisationer, som gör anspråk på att strukturera den revolutionära omvälvningsprocessen. Med andra ord: När man talar om socialism och demokrati, så bör socialistiska organisationer under industriella samhällsförhållande framför allt eftersträva att skapa och innehållsmässigt utveckla förutsättningarna för en produktiv dialektik mellan decentraliserade basaktiviteter och en central organisering. Självfallet är det nödvändigt med en komplexitetsreduktion. Men den går antingen konsekvent i riktning av socialistisk demokrati, eller också förlöper den som en politisk självuppoffring av individerna - således som Luhmanns systemteori förutser det. Det finns ingen tredje möjllighet. Utan denna dialektik fortsätter viljebildningsprocessen att vara mekanisk - den förlöper då antingen i öppna eller dolda baner som en befallningsstruktur uppifrån och nedåt, från ledningar och centralkommitéer, som alltid vet allt, i en slags förvaltningsplatonism, eller så förlöper den under en föregivet avantgardistisk paroll, som i verkligheten är uttryck för en sekteristisk praxis.
Det kapitalistiska samhällssystemet har inte varit i stånd till att utveckla en säregen kultur och en ny livsform. På alla de punkter där den frambringat något produktivt, har den tärt på det förgångnas förindustriella samhällsformer eller på framtidens anteciperade socialistiska samhällsformer. Den borgerliga demokratin som idag förnekar sitt våldsamma ursprung, har uppstått i en process, som visserligen förde till en bestämd grad av utveckling av den autonoma omdömesförmågan och kommunikationen för delar av befolkningen genom press-, mötes- och föreningsfrihet. Men de politiska former, som demokratin uttryckte sig i redan från början av det borgerliga samhället, var på inget sätt något nytt i förhållande till städernas självförvaltningsorgan och kommunförfattningarna på landet. Det nya är det universiella krav, som har sitt grundlag i den borgerliga varucirkulationen, och som citoyen'en förbinder med dessa rättigheter och friheter. Under tiden har nästan alla organisationsformer som tjänade borgerskapets emancipation mist deras äkta politiska karaktär och har antingen sjunkit ner till sällskapliga föreningar eller till rena intresseorganisationer.
Gentemot detta är det, som var bestämmande i den förrevolutionära perioden - ursprungligen också i de borgerliga organisationscentra, klubbar och föreningar - nämligen "enheten av motstånd och liv" (Cohn-Bendit), försvunnet över i snarare subkulturella strömningar, vilka löper som en underström under den ghettoiserade officiella kulturen. Dessa strömningar är osamtidiga i förhållande till den samhälleliga produktivkraftutvecklingen, och man kan säga om dem, att de är snävt förbundna med en strukturell konservatism, som tjänar till identitetsorientering. I det människorna vägrar att acceptera det framsteg, som är knutet till förtröstansfulla förmedlingssteg - t.ex. när bostadsområden i städerna ödelägges, eller man anlägger miljöhotande atomkraftverk, frambringar just denna konservatism ett militant motstånd, vars innehåll på inget sätt längre uteslutande är kamp mot ekonomisk utsugning. Vrede över subtila mekanismer för att göra folk rättslösa, över direkt användande av makt och över kränkt mänsklig värdighet har en lika så stor, ja till och med en ökad betydelse i dessa kamper.
Under de sista årtiondena har det i alla kapitalistiska länder uppstått basinitiativ, vilka omfattar helt olika områden, och som åter och åter igen bryter fram och får verksam offentlig resonans. De har antagit många olika former, men deras innehåll är detsamma: de uppstår spontant på grundlag av de individers behov, som omedelbart är drabbade av maktstrukturerna, utsugningen och undertryckelsen, och riktar sig mot kapitalismens destruktiva och människofientliga verkningar på ort och ställe samtidigt som de strävar mot en smula individuell emancipation. Det är en påträngande fråga, om det är övergående framträdelseformer i kapitalismen, som kan tillskrivas den traditionella föreställningen om anarkism och spontanitet (och sociologiskt sett tillskrivas den småborgerliga mentaliteten) och överges till de traditionella organisationerna för bearbetning.
Skulle det i det sammanhanget röra sig om en långsiktig utvecklingsriktning - vad jag förmodar -, så betyder det inte blott en förändring av den socialistiska demokratiseringsprocessens tidsstruktur, men också - som Bloch har sagt i ett annat sammanhang - en rumslig utvidgning av rörelsen. Det blir uppenbarligen ständigt svårare och svårare i den socialistiska politiken att göra folk förtröstansfulla genom att hänvisa till möjliga långsiktiga mål, som de emellertid vet på inget sätt är säkrade, och pålägga dem avsaknad i förhållande till de växande nuvarande livsmöjligheterna. Det har omedelbara följder för ett socialistiskt programunderlag. Det är säkert riktigt, att församhälleligandet av råämnesindustrierna och produktionsmedlen överhuvudtaget och kravet om att inskränka rustningsutgifterna till fördel för utbildningen är målsättningar, som bör till ett socialistiskt program. Men i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, där dessa mål ju endast kan verkliggöras, när socialister och kommunister redan har erövrat makten eller åtminstone deltar i regeringarna, antar dessa krav form av en dålig parti-traditionalism, som knappast fortfarande kan motivera människorna till att kämpa. Gentemot en samhällelig rikedom på materiella produkter och organisationsmedel, som man kan ta och känna på, men som endast står till förfogande för massorna i begränsat omfång, är de dagliga stegen till att göra motstånd och ta makten konstitutiva för det långsiktiga målet, omstörtandet av den kapitalistiska samhällsordningen. Och det har inte längre något med reformism eller revisionism att göra, utan endast med en strategi, som reflekterar de nya betingelserna, en strategi, som siktar på fantasirikt motstånd, vilket är oundgängligen nödvändigt för en socialistisk demokrati.
Löftena om ett klasslöst samhälle mister den prägel av hinsidighet som de hade över sig. De socialistiska målsättningarnas tidsstruktur har blivit kvalitativ. Det spontana bemäktigandet av produktionsmedlen, som det skedde på LIP, Larzac-böndernas motstånd, då de vägrade att låta deras jord och omgivningar ödeläggas och exproprieras av militära anläggningar, cementarbetarna i Erwitte, som kämpade i åtta månader för att upprätthålla sina arbetsplatser - alla dessa och otaliga andra exempel på medborgarinitiativ, slumstormning, stadsdelsarbete, autonoma ungdomscentra, där de unga försöker dra sig undan de insnävande ingreppen från den statliga ungdomsförsorgens sida, pekar i samma riktning: Kampen mot kapitalismen har blivit till en vardagsangelägenhet för människorna och på inget sätt inskränkt till arbetarklassen i dess traditionella sammansättning. Det finns ingen, som längre är nöjd med, att man förlägger upphävandet av kapitalismen till en omslagspunkt i en fjärran framtid, som kännetecknas av erövringen av makten. Det förutsätter nämligen ett visst mått av kollektiv förträngning, som inte längre är realistiskt.
Det betyder inte, att en socialistisk omvälvning av samhället enbart är en fråga om dessa enkelinitiativs spontana aktivitet. De behöver central koordinering och organisering, och i sista instans kommer kapitalförhållandets och klasstatens bestående makt knappast att kunna brytas utan motmakt. Det är emellertid dessa målinnehåll, som människorna kämpar för och om nödvändigt riskerar livet för, eftersom de redan i detta samhället vill veta, hur det nya samhället i grunden skall se ut, och de kan redan idag helt och hållet göra sig en föreställning om det. Marx har talat om, att kapitalismen har en tendens till att ödelägga sitt eget grundlag: arbetaren och jorden. Vad som försiggår idag i städernas betongarkitektur, i de vanvettiga prestationskraven i skolorna, på de psykiatriska anstalterna och på många andra institutioner, är en form för en andra ursprunglig ackumulation: inte längre bara människornas skiljsmässa från de objektiva betingelserna för att realisera deras arbetskraft, men däremot en ytterligare expropriation av deras fantasi, deras livsmöjligheter och deras lycka i ett samhälleligt tillstånd, som innehåller alla objektiva förutsättningar för att avskaffa brist och förtryck. Självförvaltning i den mycket vida betydelsen av produktion av nya objektrelationer, "humanisering av naturen och naturalisering av människan", är därför inte bara målet för den socialistiska demokratiseringen, men utgör redan den process, i vilken denna demokratisering försiggår.
Men också de socialistiska målens rumsliga struktur har ändrat sig. Det är inte längre ett samhälleligt centrum med en centraliserad organisation och en teori, som motsvarar det, och som förfogar över en säker typologi över historiskt relevanta och tillfälliga, förbigående motståndsaktioner, ett centrum som den revolutionära omvälvningen utgår ifrån och fortplantar sig till provinsen. Det råder en slags samtidighet av många politiska rumselement, vilken utgör den revolutionära processen. De socialisationsmässiga förutsättningarna för denna decentralisering och för en centralisering av de aktiviteter, som utgår från detta grundlag, har kapitalismen självt skapat med det drivhusmässiga församhälleligandet. Mindre än någonsin är det idag möjligt att fastlägga en hierarki för den revolutionära plats- och tidsbestämningen. Provinsen är inte mindre viktig för denna process än metropolerna, i synnerhet som provinsen ofta börjar i utkanten av metropolerna eller till och med i stadskärnan.
Det ligger otvivelaktigt en stor fara i, att dessa aktiviteter, som delvis vänder tillbaka till förindustriella former för organisering av kommunikationen och kampen, avspaltas från de utvecklade samhälleliga produktivkrafternas stadium och frambringar antiindustriella affekter. Under de nuvarande betingelserna i den kapitalistiska omvärlden är sådana affekter fullt ut förståeliga; men de skulle med nytt förtecken föra tillbaka till det gamla tyngdpunktstänkandet, som på arbetsdelat vis river itu den revolutionära processens konkreta totalitet, i det att man allt efter den ögonblickliga situationen kommer att avgöra, var det "revolutionära subjektet" skall lokaliseras: i deklasserade marginalgrupper eller bland de traditionella industriarbetarna. För att säga det en gång för alla: Det skulle vara abstrakt utopi att mena, att en socialistisk rörelse kunde inledas och utveckla sig till samhällsförändrande kraft vid sidan om och utanför arbetarklassen - hur dess sociologiska struktur än kan ha förändrats och utvecklat sig.
Innan ett nytt steg är nått av konkret allmänhet för den socialistiska politiken - och detta steg ser jag endast långt ute i fjärran i Förbundsrepubliken -, gäller det särskildas rätt, rätten för det experimentellt-öppna i innehållen, målen och organisationsfrågan. Grundlaget för denna experimentella fas är emellertid den disciplinerade och solidariska ansträngningen utöver nödvändiga ad-hoc-allianser mellan vänsterorganisationer för att begripa socialistisk politik som en produktionsprocess av erfarenheter, medvetande och hållning, en process som i sin struktur förbindes med människornas arbetsområden, med deras givna specifika arbetsprocesser och lönearbetets institutionsförhållande, och som härifrån får den materiella kraften till att röra sig.
I Inauguraladressen från 1864 kallar Marx genomdrivandet av lagen om tio-timmarsdagen segern för en princip, segern för arbetets politiska ekonomi över kapitalets. Detta begrepp "arbetets politiska ekonomi", som uppenbarligen inte bara beskriver lönearbetarens ställning i ekonomisk betydelse, men däremot arbetets totala funktion i samhället - t.ex. också i dess förhållande till fritid, arbetslöshet, utbildning och blockering av klassmedvetande, resocialisering o.s.v. - har knappast tagits upp i den marxistiska diskussionen. Inte desto mindre är problemet om arbetet, som är utgränsat av den borgerliga offentligheten och dess institutioner, ett avgörande moment i den innehållsmässiga bestämningen av förhållandet mellan nödvändighetens och frihetens rike.
Arbetets emancipationskraft blir helt igenom ambivalent begripen hos Marx, i olika sammanhang till och med motsägelsefullt - om man bortser från förvandlingen av arbetet från att blott vara ett medel för att leva till i en högre fas av det kommunistiska samhället vara det primära livsbehovet. I Rohentwurf konstaterar han, att varje människa i sitt normala tillstånd av hälsa, kraft, smidighet också har ett "behov av en normal portion arbete (...) och upphävandet av vilan". Övervinnande av hinder är en form för aktivitet för friheten "som självrealisering, föremålsliggörande av subjektet, och därför reell frihet, vars aktion just är arbetet".[2] Marx går uttryckligen emot, att arbetet enbart skulle vara blotta nöjet. "Verkligt fritt arbete - t.ex. att komponera - är samtidigt alldeles förbannat allvar, den mest intensiva ansträngning. Arbetet med den materiella produktionen kan endast uppnå denna karaktär genom 1) att dess samhälleliga karaktär är satt, 2) att det har vetenskaplig karaktär, men samtidigt är allmänt arbete, inte ansträngning av människan som bestämd dresserad naturkraft, men som subjekt."[3] Här är arbete som omfattande, allmän samhällelig praxis inbegreppet av produktion, självförvaltning (arbete) och självrealisering i kamp. I tredje bandet av Kapitalet blir samhället, som regulerar den allmänna produktionen, däremot till ett plågsamt nödvändighetens rike, som inte en gång kan upphävas under de mest framskridna produktivkrafternas betingelser. "Nödvändighetens rike börjar faktiskt först där det arbete, som är bestämt av nöd och yttre lagmässigheter, upphör. Det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga-materiella produktionens sfär."[4] Till och med när produktionen styrs rationellt, har blivit underlagd gemenskapens kontroll och försiggår under de "mest värdiga och adekvata betingelserna för den mänskliga naturen, fortsätter det alltjämnt med att vara ett nödvändighetens rike. På den andra sidan av det börjar den mänskliga kraftutveckling, som gäller som mål i sig själv, frihetens sanna rike, som emellertid endast kan blomstra upp med detta nödvändighetens rike som bas. Förkortandet av arbetsdagen är den grundläggande betingelsen."[5]
Marx säger inte uttryckligt, att denna dualism också kommer att bestå i ett kommunistiskt samhälle. Men han säger entydigt: "under alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt."
Jag tar här upp dessa passager av Marx, därför att arbetsbegreppet visserligen har blivit rikligt använt i sammanhang med den filosofiska diskussionen om artshistoriens konstituering, men emellertid aldrig blivit utvecklat i sin sociologiska och socialpsykologiska dimension, vad angår utvecklingen och blockeringen av klassmedvetande. Just denna problemställning är emellertid i hög grad av aktuell betydelse.
Undersökningar kring förhållandet mellan arbete och fritid har trätt i förgrunden så mycket i den period, då ekonomisk växt och reallönestigningar syntes säkrade, att arbetslösheten som topos i arbetarnas samhälleliga medvetande visserligen aldrig helt kunde förträngas, men endast hade ringa politisk vikt i Förbundsrepubliken. Denna situation har förändrat sig radikalt i loppet av de sista tio åren, och även om konjunkturen igen skulle vända sig, skulle arbetslöshet - särskilt bland unga - vara ett bestående fenomen. Det bör alltså klargöras, huruvida det kategoriella sammanhanget mellan arbete, fritid och arbetslöshet praktiskt och teoretiskt har ändrat sig.
Ali Wacker har pregnant i grova drag beskrivit de allmänna följderna av arbetslösheten, som den säkert inte bara existerar idag:
"Med den tvångsmässiga utgränsningen från produktionsområdet ändrar de relationer sig, som man har till sin egen person, till andra och till den vidare sociala verkligheten. Somatiska och psykosomatiska besvär, tvivel på ens eget värde och identitetsförvirring, familjära konflikter uppstår, man drar sig tillbaka från sociala relationer och inskränker aktivitetsnivån. Allt detta betecknar den sannolika utvecklingen i den individuella konfliktackumulationen och -utkämpningen. Desorientering och demoralisering är de psykiska följderna av transformationen av den ekonomiska till en personlig kris."[6]
Destruktionsprocesser av denna och liknande art är emellertid på inget sätt inskränkt till den tvångsmässiga utgränsningen av produktionen, den sätter tvärtemot in i produktionen och - särskilt för unga - i den proletära socialisationens fas. Den skärps emellertid till det yttersta vid arbetslöshet och får där också en annan kvalitet i sin kollektiva och individuella bearbetning. Därför drar de socialistiska krav, som i lika grad riktar sig mot förändringen av produktionen och omstruktureringen av arbets- och livsprocesserna på socialisationsområdena (familj, skola, områden inom socialarbetet, o.s.v.) blott konsekvenserna av det objektiva allmängörandet av eländiggörandet som också arbetarklassen är drabbad av. Det höga antalet sjukdomstillfällen och olyckor, fysiologisk och psykisk anpassning till den yttersta utmattning, dold och öppen arbetsvägran (som emellertid avtar, när arbetslösheten pressar på, och vid reintegration i arbetsprocessen, ja, som det till och med kompenseras för genom idealisering av arbetet) pekar på, att det blir svårare att få samhällelig identitet och personlig självmedvetenhet uteslutande från det produktiva arbetet.
Studier från kretsar omkring Frankfurt-gruppen "Revolutionärer Kampf" hänvisar med rätta till denna interna deklassering av arbetskraften, vilket betyder, att problem, som man tidigare rätt skarpt kunde utsöndra till existensen av marginalgrupper, kommer i centrum och därmed också förskjuter de politiskt verksamma protestpotentialerna. "Massarbetarnas revolt i dessa moderna storfabriker (Fiat, Renault-Flins, Fordstown/Ohio, Ford/Köln, Pierburg/Neuss) är uttryck för den deklassering, de har erfarit i arbetsprocessen. Gemensamt för dem är kampen mot själva arbetets form. Satt på sin spets: dessa massarbetares klassmedvetande och solidaritet är inte längre präglat genom det gemensamma arbetet, men genom det, som är gemensamt för dem utanför och emot massarbetet: att inte längre vara tvungen till att behöva arbeta på det viset för att slutligen kunna leva. Medan de traditionella, klassmedvetna specialarbetarna i deras kamp gör deras arbete gällande som deras livs samhälleliga mening."[7]
I prosperitetsperioden föll arbete, fritid, arbetslöshet, socialisation i sär och kunde hållas åtskilt från vartannat av vederbörande individer. I krisen knyter de sig samman till ett konkret - om än i sig själv brutet och motsägelsefullt - livs sammanhang, som politiseringen och den långsiktiga socialistiska politiken måste rikta sig mot. För mellan produktion och reproduktion existerar det inte något ytligt avledningsförhållande, men däremot ett konstitutionsförhållande. Det faktum, att uteslutning och undertryckelse under den nuvarande restaurationen har brett ut sig till hittills skonade områden som socialarbete, skolor, universitet, och t.o.m. verkar särskilt massivt här, är tecken på, att de härskande har erkänt detta snäva sammanhang. Många av dessa meningsproducenter och meningsförmedlare, som Schelsky till och med sammanfogar till en ny klass med avsikt att deklarera inbördeskrig mot dem, är i färd med att sätta frågetecken vid det kapitalistiska maktsystemets irrationella legitimation.
De kollektiva försvarskamperna mot fabriksnedläggningar och massavskedanden, som utspelar sig i ljuset av polariseringen av de samhälleliga krafterna, har som regel inte något program med ett klart formulerat alternativ till det kapitalistiska maktsystemet, men är bestämda av det elementära intresset att återupprätta det gamla tillståndet. Vad som emellertid blir frisatt av överskjutande energi i själva processen i dessa försvarskamper, pekar långt utöver detta. I det att denna försvarskamp nämligen förhindrar den destruktion av samhälleliga arbetsförmågor och subjektivitet, som är förbunden med arbetslöshet, bidrar den till att utveckla det kollektiva självförsvarets sociologiska och politiska fantasi och en socialistisk demokratis konkret sinnliga perspektiv.
Militansen i detta självförsvar har blivit väsentligt förhöjd i de kapitalistiska länderna under de sista tio åren, och den är i dag större bland unga arbetare, studenter, lärare och "drop outs" än i kärnområdena inom den traditionella arbetarklassen. Då proletarisering emellertid är ett grunddrag i förändringen av livsbetingelserna för alla utsugna och undertryckta, kan det inte uteslutas, att gnistan en dag slår över.
Den generation av unga arbetare som växer upp nu, gör det i ett klimat av primärt våld. De är inte längre socialiserade i familjer, som i uppväxtmiljön och i uppgörelsen med fadersauktoriteten är riktade mot förträngningar med löfte om framtidig belöning och mot internaliserandet av arbetsmoralen. Den totalsamhälleliga omvärld, som de unga arbetarna växer upp i (och vid tilltagande ungdomsarbetslöshet kommer att växa upp i) är tvärtemot genomdränkt av konsumtionsideologi. Redan i skolans arbetsprocess öppnas det endast ringa möjligheter för en positiv identifikation med arbetet eller för att motivera andra livsperspektiv än lönearbetets som livslång lott. Det är därför inte överraskande, att många unga under dessa förutsättningar på inget sätt längre utvecklar känslor av individuell skam, panik och hopplöshet på grund av att deras öde blir arbetslöshet, som ännu deras fäder gjorde. Tvärtemot betraktar de det som en våldshandling, när man försöker att fråntvinga dem deras egen offentlighet, deras bostäder, där de experimenterar med att leva kollektivt, ungdomscentra, där de obeskuret kan uttrycka deras behov - och de reagerar med militans och beslutsamhet på det. De, vilka som de första erfarit, att ett av resultaten av de reformer som blev bebådade i så förhoppningsfulla vändningar, var en skärpning av repressionen till det yttersta, vet som regel mycket väl, att det, som väntar dem i produktionen, inte är något i grunden bättre än arbetslöshet. I förhållandet mellan arbete och fritid har arbetets betydelse för deras livssammanhang blivit relativiserat. Fri tid betyder inte längre endast utjämning för arbetet, blott och bart en regenerationstid, men däremot ett stycke självrealisering, då man kan mäta, om arbetets besvär överhuvudtaget lönar sig.
Den politiska emancipationen av arbetet går visserligen genom nödvändighetens rike. Men frihetens rike består inte bara i en mer rationell ekonomi: det är produktionen av samvaroformerna i sig själv, som enligt Marx utgör kommunismen. Ett av de väsentligaste momenten i idén om en socialistisk demokrati är idag sensibiliteten i förhållande till de mångfaldiga ödeläggelser av subjektivitet och de motstånds- och protestformer, som visar sig i samband med detta. Utan en katalog över hur press, elände, repression avskaffas är frihetens rike utan substans.
Det kategoriska imperativet för varje socialistisk demokrati, "där varje enskild individs fria utveckling är betingelsen för alla individers fria utveckling" har Rosa Luxemburg formulerat: "Den frihet, som endast gäller anhängarna av regeringen, endast gäller medlemmarna av ett parti - hur talrika de än är - är ingen frihet. Frihet är alltid endast frihet för de oliktänkande. Inte på grund av en rättfärdighetsformalism, men eftersom allt det lärorika, hälsosamma och renande i den politiska friheten knyter sig till detta väsensförhållande." Men detta imperativ, som generationer av demokratiska socialister har stiliserat till en allmän avgränsningsformel vad angår synen på den inre uppbyggnaden av partiet och meningsmångfalden efter den proletära revolutionens seger, har mist sin politiska oskuld med erfarenheterna från fascismen och andra auktoritära system (som Portugal och Spanien). Frihet för de oliktänkande är ett kampbegrepp, som i sin rent formella giltighet lätt kan korrumperas.
Efter att Salazar-regimen hade störtats var de härskande klasserna först kastade tillbaka till ett opolitiskt tillstånd, som i regel endast gav plats för en ekonomisk obstruktion. Då de samlade och konstituerade sig som den gamla ordningens partier, kunde de självsäkert röra sig i ett klimat, som t.ex. Socialistpartiet under ledning av Soares hade berett för dem med parollen "Pluralism och frihet för de oliktänkande". Vad som i början kan ha varit menat som vänt mot kommunisternas maktkrav garanterade politiskt rörelsespelrum för dem, som inte hade lämnat någon i tvivel om, att de siktade på tillintetgörelse av oliktänkande - i första hand de marxistiska partierna och krafterna. Liknande utvecklingar kan man se i länder med borgerligt-representativ demokrati. Också de konservativa och reaktionära grupperna och partierna använder sig av Saint-Just's sats: "Ingen frihet för frihetens fiender", var med det alltid menas vänstern.
En verklig pluralism är först möjlig i ett samhälle, där människorna inte längre är subsumerade under klassbetingelser och är bihang till produktionsmaskineriet. Där är den emellertid livsnödvändig. För att inte bli till en formell, och vid varje tillfälle manipulerbar, princip, måste det kategoriska imperativet om att beskydda oliktänkandes frihet och erkänna dem som ett väsentligt bidrag till ens egna politiska identitet, därför utvidgas till det kategoriska imperativet om "att omstörta alla förhållanden, där människan är ett förnedrat, kuvat, övergivet, föraktligt väsen."
Till skillnad från den borgerliga demokratin, där offentlighet principiellt bygger på, att fundamentala livsområden - t.ex. socialisationen och arbetsprocessen - utgränsas, omfattar och genomtränger den socialistiska demokratin hela samhället. Den behöver därför en artikulerad proletär offentlighets mångfaldighet av meningar. Då denna emellertid under den kapitalistiska samhällsordningens betingelser inte kan utveckla sig av sig själv, som autonomt läger vid sidan om samhället, oavhängig av de barriärer, som står emot den, och av de motsägelser och konflikter, som nödvändigtvis inverkar på den, är den under risken för ghettoisering som straff hänvisad till att försvara det borgerliga samhällets demokratiska och liberala fri- och rättigheter och med dem som medium permanent göra socialistiska alternativ och krav gällande. Kampen om rätts- och författningspositioner är inte bara en taktisk fråga för vänstern, vilket Jörgen Seifert eftertryckligt har påvisat. Den är ett väsentligt moment i den socialistiska politiken, dock varken dess grundlag eller dess slutpunkt. Just därför att proletär offentlighet inte är en substans, som utvecklar sig i en miljö vilken som helst, men däremot en produktionsprocess av nya erfarenheter och idéer, som driver motsägelserna och konflikterna i de givna förhållandena framåt och tillspetsar dem till politiska motsättningar, är det inte likgiltigt för den, vilken struktur det givna borgerliga samhället som den finner för handen, har, och vilka politiska partier, som är vid makten. Politiska fri- och rättigheter - föreningsfriheten, församlings-, åsikts- och pressfriheten, demonstrationsfriheten - ingår innehållsmässigt utvidgade i den socialistiska demokratin, när de har blivit befriade från deras negatoriskt-utgränsande karaktär, och de blir först en realitet i hela deras uttrycksmångfaldighet i denna. Ty den borgerligt-representativa demokratin har sin absoluta gräns i en fundamental motsägelse, vari grunden är lagd för den kroniska urholkningen av grundrättigheterna: Där människorna gör deras erfarenheter och har konkret kunskap om samhälleliga processer - i deras omedelbara arbets- och livsområden - blir offentlighet och självbestämmande reducerat till ett minimum, medan de föregives att vara fria och förmögna till beslut där de är hänvisade till sekundära informationer och degraderade till att vara åskådare på en åsiktsbörs. För tyska omständigheters vidkommande tillkommer ett särskilt förhållande. Då den borgerliga klassen här inte har emanciperat sig från den feodal-absolutistiska staten i en självmedveten revolutionär befrielsehandling, men däremot med den feodala staten som medium och med dess hjälp, är de liberala fri- och rättigheterna inte produkt av dess egen kamp. De är därför ständigt hotade, och borgerskapet är när som helst inställt på att offra dessa rättigheter till fördel för den auktoritära staten, vid minsta anledning. Ju bättre det lyckas för kapitalismen att inskränka på de politiska rättigheterna, desto större är dess chanser för att dölja kriser och motsägelser genom ytterligare ekonomisk utsugning och politisk repression, och lösa dem efter kapitalistiska synpunkter.
Det är givetvis osannolikt, att fascismen kommer att återvända i sin gamla form. Vad som däremot är möjligt och i många avseenden redan realiserat, är ett auktoritärt samhälle, där parlamentsinstitutionerna, rättsstaten, existensen av flera partier är säkrad, men där det likväl härskar ett klimat, där de oliktänkandes politiska mening, den upprätta gången, de formulerade alternativen till det kapitalistiska ekonomiska systemet och samhällssystemet inte längre finns, fördömes eller till och med blir kriminaliserade. Det har skett ett viktigt steg på denna väg, när det lyckas för det härskande maktsystemet att i praktiken sätta likhetstecken mellan grundlagen och kapitalismen, när statliga myndigheter fritt kan fastlägga, att socialismen i varje möjlig form är grundlagsstridig. Det är därför en central uppgift för vänstern att i eget intresse vara med till att försvara dessa liberala rättigheter, att betrakta dem som sina rättigheter.
(......)
Redan det franska kommunistpartiet också verbalt har strukit från sitt program begreppet om proletariatets diktatur, som hos Marx och Engels betecknar staten i övergångsperioden, och som måste bli till ett problem för ett parti som inte vill komma till makten förrän genom val, har på nytt en diskussion om denna idés roll blossat upp i den socialistiska rörelsen. Emellanåt verkar det som om detta diktaturbegrepp självklart har varit identitets- och kännetecken för revolutionära socialister, därför att det antyder en särskilt radikal hållning. Samtidigt visar det sig ofta en specifik inskränkning, som har medverkat till, att "proletariatets diktatur" kunde upprätthållas som borgarförskräckelse-formel och till syvende og sidst också irritera stora delar av proletariatet.
Sedan sovjeterna blev avskaffade och en rad andra rådsexperiment misslyckats, har komponenterna av självförvaltning, d.v.s. konsekvent socialistisk demokrati i begreppet om proletariatets diktatur, fullständigt blivit förträngda i förhållande till det maktstrategiska momentet att krossa det föråldrade statsmaskineriet, och det politiskt centraliserade försvaret av det proletära maktövertagandet. Då proletariatets diktatur enligt Marx och Engels betecknar den praktiskt-revolutionära omvälvningsfas då förhistoriens avslutning inställer sig, och det klasslösa samhällets utvecklingspotenser slutligen frisättes, och det just genom krossandet av det gamla statsmaskineriet, som samtidigt medför att politiken blir reintegrerad i arbetets republik, så betecknar proletariatets diktatur i verkligheten praktiskt som teoretiskt den punkt, där Marx' teori tar det avgörande steget utöver all borgerlig klassteori. Så som Marx och Engels alltid exemplifierade proletariatets diktatur med det historiska initiativet i Pariskommunen är det inte ett författningsrättsligt tillstånd, som kan jämföras med diktaturinstitutionen i det gamla Rom, och det är alls inte en terroristisk regeringsform, där demokratin avskaffas. Den har tvärtemot ett socialt och politiskt innehåll, vilket är uttryck för precis det motsatta av borgerskapets skräckföreställningar. Dess mening består nämligen i, att kommunen "(är) samhällets tillbakaerövring av statsmakten som sin egen levande makt, i stället för den makt som samhället underordnar sig, och som förtrycker det."[9]
Marx är emellertid fullt ut medveten om begränsningen i kommunen som emancipationsform. Det är visserligen "den politiska form, som slutligen har blivit uppdagad, i vilken arbetets ekonomiska befrielse kan fullbordas". Den avskaffar emellertid inte klasskampen. Den är uteslutande det organiserade medlet till "att allmänt förnya mänskligheten", inte arbetarklassens sociala rörelse som helhet. Två karaktäristiska kännetecken gör den emellertid till det block inom den socialistiska rörelsen, som socialister och kommunister inte kan komma förbi, när de åberopar sig på marxismen.
Det första kännetecknet markerar det konstaterande, som Marx gör i första utkastet till Klasstriderna i Frankrike[A], att kommunen (skapar) "det rationella mellanstadium, där denna klasskamp kan genomlöpa sina olika faser på det mest rationella och humana sättet. Kommunen kan framkalla våldsamma reaktioner och lika så våldsamma revolutioner. Den påbörjar befrielsen av arbetet - dess stora mål".[10] Det andra kännetecknet är den "stora sociala åtgärden, dess egen arbetande existens", politikens reintegration i de associerade producenternas vardag, som har blivit befriad från de professionella politikernas mystifikationer och gjord offentlig, kort sagt: den praktiska upplösningen av illusionen om, att parlamentarism och demokrati är identiska. Med utgångspunkt i detta sociala innehåll och detta organisatoriska grundlag bestämmes det, som Abendroth betecknar som en "kommissarie-diktatur", som företar de ingrepp i egendomsordningen, som de härskande klasserna med nödvändighet känner som despotiska, och som i världsoffentligheten suggereras till allmänna hot mot friheten, som upphäver kapitalförhållandet, och som försvarar de revolutionära resultaten i det övervägande flertalets intresse.
Denna tillbakaerövring av det demokratiska innehållet i "proletariatets diktatur" är inte en fråga om Marx-utläggning, men har däremot aktuell praktisk betydelse. I förhållande till denna faktiska självorganisering av massorna är frågan om, vilken parti- och organisationstyp som bidrar mest till denna politisering av basen, det egentligt viktiga problemet, vad organisationsfrågan angår, och den måttstock, som reformistiska och revolutionära organisationer skall mätas efter. Visserligen blir diktaturbegreppet inte mindre avskräckande för de härskande klasserna av den anledningen och inte heller för dem, som på deras kropp har erfarit och lidit under andra former för diktatur - arbetarmassorna i de västeuropeiska länderna kommer inte att kunna mobiliseras varken för en öppen bourgeoisi-diktatur eller för en proletariatets diktatur - i synnerhet när de inte vet, om det ändå inte blir ännu en diktatur över proletariatet. Men det får emellertid en skepnad som frambringar det konstituerande sammanhanget med de intressen och behov som knyter sig till människans självbefrielse. I ett bestämt avseende står de kommunistiska och socialistiska partierna i Italien och Frankrike i dag i en liknande situation, som den Engels strax före sin död såg den tyska socialdemokratin i, då den fick så många väljarröster, att han ansåg ett legalt maktövertagande som tänkbart, ja t.o.m. höll det för sannolikt. Engels betonade emellertid, att de klasser vars privilegier var hotade, i så fall skulle kränka legaliteten. I så fall var tiden inne att driva den revolutionära processen framåt i och med att man försvarade legaliteten. Hittills har det misslyckats i två historiska situationer: I den Spanska Republikens tid 1936 och i Chile. Det skulle emellertid vara felaktigt att se orsakerna till, att det misslyckades här, uteslutande i bristen på statlig organiserad makt. Idag skulle det inte vara möjligt att i något västeuropeiskt land att försvara den erövrade statsmakten uteslutande eller blott övervägande med hjälp av statsapparaten, polisen och militären, om massorna inte var beredda att försvara en bred bas av självförvaltningsorganisationer som deras sinnligt gripbara alternativ till det kapitalistiska maktsystemet. Det var precis de partier i andra internationalen, som relaterade sig till staten och tänkte i centralistiska banor, som ignorerade det sociala och politiska innehållet i proletariatets diktatur, medan Lenin och Rosa Luxemburg ställde den process som skulle föra till statens bortdöende i förgrunden.
Marx, Engels och Lenin har på samma sätt gjort en viktig distinktion: mellan impulsen till, revolutionär omvälvning, och det sociala fullbordandet av den. Marx och den senare Engels har outtröttligt spekulerat över, hur stödet till en sådan revolutionär process överhuvudtaget kunde komma, när det blev tagit i betraktande, att risken vid en våldsam konfrontation mellan det de stora samhällsklasserna hade blivit större - också militärtekniskt sett. Redan på 1880-talet riktade de sina blickar mot periferin av det kapitalistiska kosmos, mot Ryssland.
Hittills har vi inte någon konkret erfarenhet av, hur revolutionära processer fullbordas i högindustrialiserade kapitalistiska länder. De erfarenheter, som vi förfogar över, stammar från länder, som är kännetecknade vid en hög grad av osamtidighet i utvecklingen (koncentrerat proletariat i städerna, få regioner, stort antal småproducenter). Lenin antydde denna skillnad mellan Ryssland och de västeuropeiska länderna. För honom var det "ett särskilt uttryck för den allmänna sanningen, att i den konkreta historiska situationen i 1917, som var utomordentligt enastående, var det lätt för Ryssland att påbörja den socialistiska revolutionen, medan det skulle vara svårare för Ryssland än för de europeiska länderna att fortsätta den och föra den till ända. (...) Specifika betingelser (som de som existerade 1918) är inte förhanden i Västeuropa idag, och det är inte särskilt lätt att föreställa sig möjligheten av att sådana eller liknande betingelser återkommer. Därför är det - bortsett från en rad andra grunder - i övrigt svårare för Västeuropa än för oss att påbörja den socialistiska revolutionen."[11]
En socialistisk demokratiseringsprocess, som är oskiljaktligt förbunden med idén om självförvaltning är ett väsentligt bidrag till att skapa dessa särskilda betingelser. Att det finns ansatser till detta som har misslyckats under det 20:de århundrandet, är inte något tillräckligt argument mot, att den direkta demokratin kan praktiseras. I det sammanhanget spelar tidsstrukturen - som Marx och Engels antydde i bilden av den bortdöende staten - en väsentlig roll. Även de mest framskridna borgerliga demokratier använde århundranden för att sätta sig igenom. Det är osannolikt, att upprättandet av socialistiska demokratier som vill avskaffa politiskt herradöme som sådant, kan mätas i årtionden eller konjunkturförlopp.
[1] Karl Marx: Grundrisse, Berlin 1953, s. 389.
[3] ibid.
[4] Das Kapital III, MEW 25, s. 828.
[5] ibid.
[6] Ali Wacker: Arbeitslosigkeit, Frankfurt/M-Köln 1976, s. 160.
[7] Från ett manuskript av Hermann Pfütze.
[9] MEW 17, s. 543.
[10] MEW 17, s. 546.
[11] Der linke Radikalismus, die Kinderkrankheit im Kommunismus [1920], i: Ausgewählte Werke, band II, Berlin 1954, s. 710.
[A] Detta är troligen en felöversättning av "Bürgerkrieg in Frankreich"; citatet och noten är dock korrekt. Första utkastet till "Inbördeskriget i Frankrike" (Pariskommunen) finns ej översatt till svenska - MIA.
Last updated on: 3.25.2011