Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Det historiematerialistiska betraktandet av konstproduktionen måste uttala sina insikter mot bakgrund av och i uppkomstsammanhang med ett totalsamhälleligt förhärskande produktionssätt eller ett segmentärt produktionssätt som är nära förbundet med detta. Denna egendomliga form för producerandet är inbunden i och återförmedlad till ett samhälles materiella livsprocess även där skenet av emancipation från just denna process börjar bli produktens estetiska princip. Walter Benjamin har på ett nästan oefterhärmligt sätt utvecklat detta betraktelsesätt för berättarens konstnärliga producenttyp och berättelsens litterära formtyp - och i kontrast därtill för romanens. Därvid gav han inte ens det allra minsta efter för den billiga förförelsen att bestämma estetiska produktioner i ett missförstått bas-överbyggnadsschemas anda. På inget vis övergav han deras egen lagbundenhet och funktionella autonomi .
"Berättelsen, som den länge frodats i hantverkets krets - böndernas, sjöfartens och sedan städernas -, är själv så att säga en hantverksmässig form för meddelande. Den lägger inte an på att överlämna sakens rena 'i sig' som en information eller rapport. Den sänker in saken i den redogörandes [Berichtenden] liv, för att åter hämta fram den ur honom. Så fastnar på berättelsen berättarens spår liksom spåren av krukmakarens hand på lerskålen."[1]
Otvunget avleder han ur detta produktionssätt, berättarens och berättelsens inställning till "livets hantverk" (C. Pavese) och till döden, till naturhistorien och till historien, till myten. Han ser berättelsen bli svag, kraftlös, ja konstindustriell med detta produktionssätts föråldrande, och ser romanen, som den "trancendentala hemlöshetens" (G. Lukács) form, träda i dess ställe med borgerskapets uppstigande.
I berättarens sociala fält är berättelsen bara försvinnande moment i ett enhetligt livssammanhang, liksom däri ännu inte heller satt sig igenom någon hierarkisering av livsyttringarna, något arbetets och de "kumulativa processernas" (H. Lefèbvre) primat, någon konkurrens mellan livsområdena. Berättelsens omedelbart livspraktiska funktion gör var och en till dess potentielle producent, "författare", alla - utan hänsyn till ställning och stånd, ålder och kön - till konsumenter, "publik". Om erinran är epikens livsprincip, så är berättelsen minnet av det myckna och de många, medan romanen däremot är det mödosamma och gagnlösa intänkandet i det enskilda, i den enskilde.
I berättarens sociala fält uppstår inte åtskiljandet mellan producent och mottagare systematiskt ur förhållandena och kan inte förklaras ur dem:
"Erfarenhet, som går från mun till mun, är källan ur vilken alla berättare har skapat. Och bland dem som har skrivit ner historier, är de de stora, vars nedskrift minst sticker av mot de många namnlösa berättarnas tal."[2]
Berättarens slutna, om också totalsamhälleligt sett segmentära, "bornerade" livsområde bryts, med den borgerliga epokens början och med det kapitalistiska produktionssättets genomsättande, mer och mer sönder och görs alltmer flytande, även om det också ännu länge kan samexistera och placera sig "osamtidigt" vid nya förhållanden. Men dess historiska öde är beseglat. Under loppet av denna utveckling åtskiljs den estetiska produktionens moment från varandra som poler, de "separeras", blir till moment. Åtskiljandet av producent och konsument i konstområdet skapar sig så att säga också sociologisk giltighet: Producenten blir till författare, till den "geniale" privatproducerande enskilde, konst, yrke och kall. Konsumenterna avskiljer sig från ett livsområdes "massor", de många - i princip alla - och bildar publiken.[3] Detta är förbundet med möjligheten till gemensam smakbildning som orienterar sig mot bindande normer, och med möjligheten till från reproduktionsnödvändigheter frigjord tid för tankeverksamhet [Räsonnements]. I fortsättningen är, i enlighet med detta åtskiljandes sociala utvecklingslogik och konstprodukternas nya kvalitet och funktion,
"konstnjutning ... genomgående bara möjlig genom den elitära förnimmelsens nålsöga, d.v.s. den specialiserade estetiska disponibilitet, som är tillräckligt frigjord, skolad och intellektualiserad för att kunna förnimma det konstmässiga hos objekt och förlopp".[4]
Åtskiljandet av konstproducenter och specifikt disponerade och kultiverade publiker är inget invariant mönster för estetisk produktion och reception. Det är självt en historisk produkt. Först vid en bestämd tidpunkt blir "konstfrågan" systematiskt en fråga om "estetisk produktion och konsumtion" (S. Tretjakow). Konstnärens emancipation och enskildgörande som konstnär och nödvändigheten att "utbilda" en publik hänger samman med sinnlighetens avspaltning och privilegiering. I den "geniale" konstnären når den sin sublimerings- och kultiveringskulmen. Det allmänna tillståndet av estetisk spontanitet och receptivitet hamnar utanför varseblivningsfältet. Berättarens ospecialiserade livs- och funktionskrets samt hans - med hänsyn till konstträning - egalitära struktur, finner varken ekvivalent eller substitut i de borgerliga-kapitalistiska gestaltnings- och förnimmelsesätten: Massornas, de "uteslutnas" sinnlighet blir oestetisk, de privilegierades estetiska skapelser och förnimmelser blir osinnliga.[5]
"Den lust som det borgerliga konstverket företer är en intellektuell syntes, det lyckligt åskådliggjorda begreppets lust. Glädjen är i tänkandet, inte i kroppen. Den är ingen fest, utan en individuell prestation, som till skillnad från den tidiga borgerliga konsten, uttömmer och inte förnyar de njutandes libidinösa krafter: Besjälandet tär på substansen, precis som hos producenten, som gör konstverket ur sitt livsstoff. Denna substans är den enda förborgerliga skatt som den borgerliga individen förfogar över: barndomen.[6]
"Barndomen" i denna iakttagelse ska tas både bildligt och ordagrant. Men så mycket lägger den i dagen, att det borgerliga konstverket såsom borgerligt inte självt förmår generera sin sinnliga bas, sin "substans". Det förblir anvisat till det som den kapitalistiska församhälleligandeprocessen ännu inte har tillägnat sig eller genomarbetat, det som den av immanenta skäl kanske inte kan tillägna sig.[7].
Låt oss återkomma till polariseringen i det estetiska produktions- och receptionssammanhanget, som den börjar utbilda sig med det kapitalistiska produktionssättets genomsättande:
"Dessa båda sidor (av konsten, nämligen produktion och reception, A.K.) delas under det borgerliga samhällets betingelser upp mellan två olika grupper. Mottagargruppen - en passiv publik, människor som offrar en stor del av sina liv för ett meningslöst, oälskat arbete - strävade efter att fylla ut sina lediga timmar med en sysselsättning, som, med ett minimalt energiuppbåd, bereder glädje, väcker intresse och höjer stämningen. Människorna sökte något, som de kunde fly till från sin monotona vardagsvärld som står dem upp i halsen. Och till deras hjälp kom därvid målarna, diktarna, musikerna och skådespelarna ... Konstnären blev till magiker, till trollkarl, till benådad siare och profet. Hans mästerskap i materialet bearbetning kom att kallas 'genialitet'."[8]
Till en början tycks det konstestetiska fältets polarisering och "separering" ha två konsekvenser på "mottagarnas" sida: För det första [Å ena sidan] utvecklar sig en privilegierad, från materiella reproduktionsnödvändigheter frigjord njutning. För det andra blir, vilket Tretjakow inskärper, konstprodukter till surrogat, till reproduktionsbestämd kompensation, som å sin sida åter blir förfiltrerade och förstrukturerade för ett deformerat massbehov, vare sig det sker genom urval och förmedlingsform, eller genom själva produkternas "estetiska" anpassning till detta deformerade behov.
Samtidigt beslöjar en privilegierad konstnjutnings möjlighet och verklighet de faktiska estetiska receptionsmöjligheterna hos de massor som kapitalismen frigjort från "bornerade" livssammanhang. Med det nya produktionssätt som kräver expansion och hegemoni [Allgemeinheit], och med det sociala åtskiljandet av konstproducenter och konstkonsumenter blir en analys av konstens receptionsbas, eller allmännare: sinnlighetens öde under kapitalismen till en integral beståndsdel i en materialistisk estetik.
Under loppet av kapitalismens genomsättande skiljs massor av småproducenter inom hantverk och lantbruk, och med dem i symbiotiskt livssätt sammanhängande avhängiga (lärlingar, tjänstefolk, drängar), från deras arbetes realiseringsbetingelser. Deras livssammanhang blir förfrämligade, normativt och emotionellt desorienterade. Individerna från dittills bara sporadiskt och inte alls systematiskt sammanbundna och kommunicerande subkulturer och produktionsgemenskaper underkastas ett nytt produktionssätt och en ny församhälleligandeprincip, marknad och byte. Däri framträder de bara som enskildgjorda och i strikt mening "arvlösa" - berövade sitt arv av ackumulationsoförmögen småegendom, tradition, säkerhet i beteende, tidsperspektiv - och "rättslösa".[9]
Låt oss kort karaktärisera de livssammanhang som kapitalismen i sin "vargahunger" på levande arbete bröt upp och förintade. Vi gör det genom exemplet: enheten i böndernas livssätt, som liknar strukturen hos hantverkarnas, men är historiskt mer motståndskraftigt. Det gör vi för att i skillnaden förtydliga det traumatiska snittet i övergången från ett produktionssätt till ett annat:
"Landsbygdens sammanhang, som för familjen praktiskt utgör ett ärvt sammanhang, är ursprunget till en särskild psyko-fysiologi. Man kunde tala om en bonde-'ras', som lyder samma direktiv och som äger en gemensam förståelse av livets lagar, dess regleringar och värdehierarki... Man har riktigt sagt: Att vara bonde är i den traditionella föreställningen mer ett stånd än ett yrke. Bindningen till jorden och självförsörjningen i förvärvsarbetet med dess dubbla, ekonomiska och försörjningsmässiga oavhängighet kännetecknar bondefamiljen... Arbetet på fältet är ingen angelägenhet för en isolerad individ ... eftersom mångfalden och splittringen av uppgifter erfodrar ett minimum av gemensamt handlande... Därur resulterar viktiga konsekvenser för konceptionen av familjen såväl som för arbetet. I den fullständiga motsatsen till till exempel den lägre tjänstemannen i staden så skiljer bonden varken i tiden eller tanken yrkeslivet från familjelivet."[10]
Detta är mutatis mutandis[11] Benjamins berättares miljö. Ur honom skulle den mänskliga arbetskraften som kulturellt formad [überformte] naturkraft, som organism med kroppsliga impulser, driftanspråk och traderade tillfredsställelsebanor befrias, anpassas till och inpassas i de fysiologiska-psykologiska nödvändigheterna och beteendekraven i manufakturen och sedan i industriproduktionen. Bytesvärdesproduktionens historiska genomsättande blir på detta sätt till ett epokgörande datum i den mänskliga sinnlighetens naturhistoria. Detta genomsättande påverkar varaktigt sinnets påverkbarhet, den estetiska produktionens och konsumtionens grundvalar:
"Låt oss minnas: varje människa ritar i sin barndom, dansar, tänker ut träffande ord och sjunger. Men varför njuter hon då, när hon är vuxen, och själv har blivit extremt uttrycksfattig, bara ibland en konstnärs 'skapelse'? Har denna framträdelse inte sina rötter i det kapitalistiska arbetets betingelser, där arbetsprocessen är en förbannelse och människan bara är tokig efter minuterna av ledighet? Ska då förlusten av människans aktiva konstnärliga instinkt, som förvandlar henne från en aktiv producent till en åskådare och konsument, anses normal?"[12]
Låt oss återvända till den "inre naturens" förändringsprocess och omgestaltningsprocessen av dess kulturella formning [Überformung]. Minnesspåren av sällsynta moment från förkapitalistiska produktionssätt och deras livssammanhang av lugnt och lyckosamt liv - mäktigt motiv för antikapitalistisk ohörsamhet och källa till föreställningen om ett ickekapitalistiskt alternativ - måste utplånas i de utarmade massornas kollektiva medvetande. Den faktiska expropriationen måste följas av en expropriation av minnena, för att ge bytesvärdeproduktionens regler medvetandestatusen av naturlagar, så att medvetandet om utsugningen inte längre kan förtäta sig till den "begripliga orsaken", som skulle kunna genombryta naturkausaliteten. D.v.s. "en avgörande 'subjektiv faktor'" blir till "den kapitalistiska reproduktionsprocessens bärare".[13]
Den mänskliga arbetskraften emanciperas från sina naturliga skrankor, vanebildningarna i stationära sociala mönster, den i viss mån naturliga växlingen mellan möda och njutning, anspänning och vila, den improduktiva kontemplationen i religiös andakt eller oregelbundna uppehåll, sinnets och vanornas periodiska frisläppande i festen, kollektiviteten av åskådliga och överskådliga församhälliganden. De från bindningar och inskränkningar lösgjorda massorna måste "lära sig" att numera bara ge ut levnadstid som värdeproducerande arbetstid, att binda och underordna ledighet och fritid, såsom arbetskraftens reproduktionstid, under arbetstiden. De måste "lära sig" att företa en sträng hierarkisering av sina livsyttringar, att privilegiera det ena, undertrycka det andra. Livsyttringar måste vara upplösta; handlingskedjor, vars element av motorik, stämning och medvetande hänvisar till varandra i den förkapitalistiska arbetsprocessen, måste vara principiellt avbrytbara.[14]
Man glorifierar inte obetingat förkapitalistiska epokers arbetsformer om man hävdar att de i en viss mening var mänskligare. Behovsrytmen styrde - åtminstone grovt - arbetsrytmen, inte omvänt, vilket är konstitutivt för den industriella arbetsprocessen. Att bryta och slutligen omvända sammanhanget mellan å ena sidan behovstillfredsställelse och åskådligt täckande av behov och å andra sidan arbete, måste ha varit ett otänkbart beteendekrav. Faktum var att "de som plötsligt slungats ut ur sina levnadsbanor inte lika plötsligt kunde finna sig till rätta i det nya tillståndets disciplin"[15]:
"Den nedärvda hantverksmässiga slentrianen, den gemytliga, i den nya rationalismens mening odisciplinerade arbetsuppfattningen, den irrationalistiska inställningen till tidsbegreppet, till livet, o.s.v., resulterade i ett enormt problem. De flesta människorna kände då ett obehag över en strängt ordnad, kanske arbetsdelad verksamhet som var mån om tidsbesparandet. Hos såväl landsbygdens som städernas människor fanns en ännu djupt rotad säregen känsla av den personliga frihetens oförenlighet med underordningen under en strängt övervakad och genomrationaliserad arbetsprocess, som man dittills huvudsakligen kände till från tvångs- och tukthusen. Denna känsla måste först gallras bort. Inget visar denna övergångstids arbetarproblem bättre än översvämningen i städerna av arbetslösa, tiggare och vagabonder samtidigt med bristen på arbetare."[16]
Låt oss uppehålla oss här en stund, innan vi åter vänder oss mot den kraftiga upplösningen av arbetskraftens bruksvärdeskvalitet som sinnlighetens öde, och låt oss fråga efter medlen och modaliteterna för genomsättandet av dessa processer. De är inte likgiltiga gentemot sitt resultat. Tvärtom lämnar de viktiga ledtrådar till dessa processers struktur. Man måste framhäva den terroristiska karaktären hos åtskiljandet av hela befolkningar från deras subsistensmedel och deras "inövning" i industriell disciplin och askes:
"Samtidig med manufakturernas uppkomst var en period av vagabondism, orsakad av att de feodala lojaliteterna upphörde ... av att jordbruket förbättrades och att stora områden åkermark förvandlats till kreatursbeten ... Dessa vagabonder, som var så talrika att t.ex. Henrik VIII av England lät hänga 72.000 av dem, kunde bara med största svårigheter och genom den yttersta nöd och först efter långt motstånd tvingas till att arbeta. Manufakturernas snabba uppblomstring, främst i England, absorberade dem efterhand."[17]
Liksom våldet självt i dessa processer utgör "en ekonomisk potens"[18] är det genetiskt förbundet med det kapitalistiska-industriella produktionssättets system för beteendestyrning. Våldet står vid ursprunget till det abstrakta arbetets normers genes och förinnerligande. På följande sätt resumerar Marx i det berömda kapitlet om "Den så kallade ursprungliga ackumulationen" den detaljerade kronologin över blodslagstiftningen [Blutgesetzgebung] mot vagabondliv, tiggeri och arbetsovilja eller bättre: (subjektiv och objektiv) oförmåga:
"På detta sätt blev den lantbefolkning, som med våld exproprierats, förjagats från gård och grund och förvandlats till vagabonder, genom grotesk-terroristiska lagar inpiskade, brännmärkta och pinade i den disciplin som lönearbetssystemet kräver."[19]
I en långvarig process, som sträckte sig över generationer, måste de massor som avskilts från sitt arbetes realiseringsbetingelser bli disponerade för fritt lönearbete och industriell fabriksdisciplin. Såsom lönearbetare måste massindividen kunna förfoga över sin arbetskraft, ha kastat av sig alla lokala och sociala bindningar och inskränkningar för att kunna skriva under kontrakt där kapitalet behöver den; den måste stå till fritt förfogande, den måste vara disponibel. Samtidigt måste lönearbetaren hävda sig som avskild individ på marknaden, han måste kunna uppträda som konkurrent till varje annan lönearbetare, vilket implicerar oerhörda beteendekrav gentemot förkapitalistiska arbets- och livssammanhang. När han skrivit kontrakt, när han har bytt bort sitt levande arbetes "skapande kraft", som han själv inte har någon användning för, mot reproduktionsmedlen för sin arbetskraft, "liksom Esau bytte bort sin förstfödslorätt mot en portion linser", och beträder "produktionens förborgade platser", på vars tröskel står att läsa: "No admittance except om business", hamnar han under en ny anvisningsstruktur: Underordning under kapitalets befäl[20], punktlighet, som inte avpassas efter kropps- och reproduktionsbehov utan efter maskineriets takt och efter värdeförmeringsintresset, sparsamhet i handhavandet av produktionsmedel och produktionsmaterial[21]. Denna nya anvisningsstruktur står likaså i kontrast till förkapitalistiska produktionssätt. Men samtidigt divergerar marknadens och fabrikens anvisningsstrukturer. "Marknadens republik" möter "fabrikens despoti" (E. Pasukanis): självhävdande och enskildgörande står mot underordning och en heteronom[22] form av kollektivitet. I denna fullständigt anomiska[23] situation måste lönearbetarens konkreta individualitet utbildas. Denna process - och det är historiskt nytt - frambringar ett samhälleligt skikt av arbetsoförmögna och -ovilliga, vilka, förvarade i arbetshus, fängelser och psykiatriska anstalter, påtagligt betalar räkningen för genomdrivandet av det abstrakta arbetets normer. I polisens, straffrättens och straffverkställighetens, psykiatrins och socialvårdens objekt revolterar sinnligheten mot den borgerliga rationalitetens och den industriella produktionsdisciplinens våldtäkt.[24] På grundval av denna anomiska situation utvecklar sig en åtskillnad mellan å ena sidan ett bytesvärdesproduktionsfunktionellt framgångsrikt socialiserat proletariat som arbetsförmögen och arbetsvillig och endast periodvis arbetslös lönearbetarmassa, och å andra sidan ett subproletariat, som inte utan vidare är identiskt med trasproletariatet i den marxska politiska klassanalysen. M. Foucault betecknar detta åtskiljande som motsättningen mellan "proletariserad och ickeproletariserad populas" och framhäver det förkapitalistiska och det tidiga kapitalistiska straffsystemets roll för dess uppkomst, såsom vi redan beskrivit detta system.[25] Han betonar denna motsättnings socialintegrativa funktion. Motsättningen försvårade resning mot den härskande (produktions-)ordningen, och blev medvetet "omhuldad" av den härskande klassen, eftersom denna menade sig "känna igen de möjliga ledarna för ett folkuppror i de plebejer som förkastar eller inte kan uppnå proletärens status"[26]:
"I proletariatet inpräntas en bestämd föreställning om den icke proletariserade populasen. Den framställs som randgrupp, som farlig, omoralisk, som ett hot mot hela samhället, som folkets bottensats, mänsklighetens avskum, 'halvvärlden'; för bourgeoisin rör det sig om att genom strafflagstiftning och fängelse, men också genom tidningar och 'litteratur' påtvinga proletariatet vissa så kallade 'allmänna moralkategorier', som fungerar som ideologisk barriär mellan proletariatet och den icke proletariserade populasen; alla litterära, journalistiska, medicinska, sociologiska och antropologiska framställningar av de kriminella (vars bästa exempel man finner i andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet) har denna funktion."[27]
Detta hänvisar indirekt till arbetets socialintegrativa halt[28]. Arbetet verkar i inte oansenlig utsträckning konstituera samhällsmedlemmarnas sociala och personliga identitet. Arbetets genomdrivande som form för social integration och vice versa stigmatiseringen av "improduktiva" livsformer, i varje fall för genomsnittsindividen, kännetecknar för M. Horkheimer en hel epok:
"Massavrättningarna av landsstrykare under denna period inleder den långa historien av de fria arbetarnas elände. När manufakturerna, som i Italien räcker tillbaka till 1200-talet, gradvis vinner betydelse från slutet av 1600-talet vid sidan av hemindustrin, d.v.s. förlagssystemet, var de skräckens platser. Om de mest förknippades med barnhem, dårhus och hospital, betyder detta inte alls att arbetsplatsen samtidigt var ett hospital utan tvärtom att hospitalet var en arbetsplats och att människorna dog av arbetet liksom av en tärande sjukdom. ... Ålderdomen och den begynnande medelåldern har varit obarmhärtiga, men med det tilltagande behovet av människor i den fria varuhushållning [Verkehrswirtschaft] som bredde ut sig har massornas tvång till mördande arbete rationaliserat sig som ett etiskt krav. På motsvarande sätt har man gått tillväga inte bara mot fattiga utan mot alla vanmäktiga överhuvudtaget, mot barn, gamla och sjuka. Den store kurfurstens edikt från 1618 om inrättandet av tukthus, spinnhus och manufakturer, där också alla arbetslösa och deras barn skulle inhysas, om så nödvändigt med tvång, skulle inte bara tjäna klädesindustrins tillväxt utan också de arbetsskyggas uppfostran till arbete; det kännetecknar epokens anda."[29]
Det omedelbara tvångets omfattning och våldsformen hos så gott som alla de processer genom vilka det kapitalistiska produktionssättet sätter sig igenom indikerar det "gamla levnadssättets" och människornas inre naturs motstånd mot den kvalitativt nya produktions- och församhälleligandenivån. Men gradvis sätter sig det kapitalistiska produktionssättet igenom också på det levande arbetets pol:
"Det är inte nog att arbetsbetingelserna på ena polen uppträder som kapital och på den andra polen människor som inte har något annat att sälja än sin arbetskraft. Det räcker inte heller att tvinga dem att sälja sig frivilligt. Med den kapitalistiska produktionen utvecklar sig en arbetarklass som på grund av uppfostran, tradition och sedvana erkänner detta produktionssätt som en självklar naturlag. Den utvecklade kapitalistiska produktionsprocessens organisation bryter ner allt motstånd ... de ekonomiska förhållandenas stumma tvång beseglar kapitalisternas herravälde över arbetaren. Utomekonomiskt, omedelbart våld används visserligen ännu, men bara undantagsvis."[30]
Just detta är nu ett faktum som i högsta grad behöver en förklaring. Vad träder i stället för "utomekonomiskt, omedelbart våld"? Vari består "de ekonomiska förhållandenas stumma tvång"? Marx' egen hänvisning till marknadens och fabrikens uppfostringsdiktatur - "tradition och sedvana" - förskjuter bara problemet, om också i en riktning där vi måste söka förklaringen till detta faktum: "Om hungern och rädslan för en eländig existens tvingar de enskilda till arbete, så måste dock de totala ekonomiska och kulturella makterna för varje generation utföra sitt verk på nytt, för att göra den förmögen till detta arbete i dess förhandenvarande former."[31] Hänvisningen till den "relativa överbefolkningens" tryck, som implicerar den "materiella nöden" "som sporre till anpassning" - ett sammanhang vars omedelbarhet M. Vester ifrågasätter[32] - förblir likaså en svag förklaring. De hotande perspektiven av social desintegration, hunger och svält kan - en förmodan som ligger nära existensen av den sociala underjorden - inte ha varit tillräckligt ihållande. De hörde väl också snarare samman med det yttre tvånget, som visserligen var en mäktig agent för övertagandet av kapitalistiska produktionsnormer. Men det går att påvisa ett objektivt intresse hos kapitalet att "förinnerliga" det yttre tvånget:[33]
"Hela mångfalden av det som i efterhand framträder som teknisk omvälvning av väldigaste omfattning, var bara möjlig under skyddet av ett tvång, som inte primärt trädde fram för den enskilde producenten i form av kedjor, arbetshus och hunger. Det yttre tvångets former skulle ha varit för osäkra för kapitalbildningsprocessen: det hade alltid funnits sådana. Om denna process på ett verksamt sätt skulle skyddas, särskilt också mot de till en början allt oftare uppträdande bakslagen genom ekonomiska kriser, måste ett inre tvång träda vid sidan av det yttre tvånget. ... Vi har här ... att göra med en historiskt särskild form för det inre tvånget. Detta tvång kan i sin objektiva verkan beskrivas så, att samtliga mänskliga verksamheter och kvaliteter blir reducerade till deras användbarhet i produktionsprocessen, att alltså allihopa kan 'omräknas' till sin bytesrelation. Subjektivt måste detta tvång motsvara insikten att inget i denna värld är självklart utom arbetet och den med det förbundna ansträngningen och nöden - och den med det förbundna avlöningen."[34]
Det önskade resultatet, disponibiliseringen av arbetskraft som arbetskraft, arbete "rätt och slätt", samtidigt med stabila och kalkylerbara värdeförmerings- och utsugningsbetingelser för denna mänskliga naturkraft, som detta "inre tvång" ska garantera, ligger i öppen dager. Men hur och på vilket sätt blir en sådan "subjektiv faktor" till bärare av den kapitalistiska reproduktionsprocessen? Enbart "insikt", som alltför lätt bryter samman under driftsanspråk och behovskrafter, kan inte åstadkomma detta. Hur blir bytesrationalitetens och bytesvärdesproduktionens regler samt deras immanenta motsättningar till betingade reflexer, till lagar för den inre naturen och därmed till naturlagar? Hur subsumerar kapitalet mänsklig naturkraft som arbetskraft? Hur blir värdeabstraktionen till realabstraktion från mänsklig sinnlighet, ymnighet och kvalitet?
Den kantska kunskapsteorin är uttryck och förmedlingsansträngning för den epokomfattande omvälvningen av människors förhållande till yttre natur och av de motsvarande inre förmågorna. Denna teori, som tog sig för att utforska utsagors giltighetsanspråk och sanningshalt, ger på denna punkt bara tvekande och spådomsaktiga upplysningar. Kant utgick från två ursprungliga "kunskapsstammar", sinnlighet och rent förnuft. Om förståndsverksamheten inte bara ska producera logiska förbindelser, utan empiriskt innehållsrika utsagor, måste den allra först realiseras, d.v.s. samtidigt inskränkas, genom sinnlighet, åskådande: detta är ett borgerligt-emacipatoriskt försvar mot metafysisk spekulation och ett säkrande av vetenskapliga utsagor om naturen som grundval för nya sätt att producera. Samtidigt behöver sinnligheten vägledning och reglementering av förnuftets rationella principer för att inte förbli blind: detta är ett uttryck för repressionen av sinnlighet och rationalitetens genomsättande mot det som inte liknar den. Förståndsverksamhet ska inskränkas genom sinnlighet, sinnlighet ska bindas vid det rena förnuftets kategoritabeller. För att åter bringa de repressivt åtskilda kunskapsstammarna i samklang, konstruerar Kant i schematismkapitlet i "Kritik av det rena förnuftet" ett "tredje", en "förmedlande föreställning". Han härleder detta "tredje" ur tiden som det inre sinnets form, ur det transcendentala "faktum", att alla objekt "ges" oss i en tid, d.v.s. att deras framträdelsesätt bara kan organiseras i denna tid. Detta "tredje" självt kallar han det "transcendentala schemat". Men i den "kritiska" periodens början rättfärdigar han kategorierna uteslutande ur tidens natur och utan något som helst förhållande till utsagoformerna.[35] Detta "transcendentala schema" är samtidigt sinnligt och intellektuellt. Schemats arbets- och funktionssätt, dess aktionsform, "schematismen" förblir däremot en hemlighet:
"Denna schematism hos vårt förstånd, vid betraktande av framträdelserna och deras blotta form, är en förborgad konst i djupet av den mänskliga själen (!), vars sanna handgrepp vi knappast någonsin kommer att kunna frånlocka naturen (!) och ohöljt lägga dem för våra ögon."[36]
Har det kalkylerande förnuftet avskilt sig från sin mänskliga naturbasis och börjar det lägga under sig och utsuga denna, så har åtskiljandet av förnuft och sinnlighet som konstituens[37] för ett produktionssätt blivit konstituens för verkligheten. Då kommer inte en filosof som skall tas på allvar att åter utan tvång kunna sammanfoga dem i teorin. Brottets artikulation på bekostnad av teorins immanenta stringens blir dess sanningstecken.
Under det utvecklade kapitalistiska produktionssättets betingelser är inte det mänskliga arbetets bruksvärde och bytesvärde åtskiljbara i betydelsen av andelar. Värdeabstraktionens och bytesrelationens samhälleliga formprincip strukturerar deras grundvals materialitet. Det mänskliga arbetets produktivkraft utvecklar utifrån sig i kapitalismen en egendomlig dialektik, så att efter ändringen av sociala organisationsprinciper det "befriade arbetets" frukt inte kommer att falla i det nya samhällets sköte som av sig självt. Särskilt den ["det befriade arbetets frukt"] och med den estetiska-sinnliga kvaliteter och kvalifikationer kommer att uppvisa "det gamla samhällets kännetecken". Utan sinnlighetsdimensionens inlemmande i samhällsförändringen skulle "den 'gamle Adam' reproducera sig i det nya samhället", detta "skulle förutsätta ett brott mot den vedertagna världserfarenheten, med den stympade sinnligheten".[38] Låt oss, innan vi når denna för framställningen centrala punkt, fastslå en - mätt efter det hittills sagda - otvivelaktig sammanfattning:
"En viss sinnesfiendskap är oskiljbart förknippad med bytesprincipen. Den 'abstrakta människan', som är det 'abstrakta, allmänt mänskliga arbetets' personifikation, har ett lika abstrakt förhållande till sin egen sinnlighet som till bruksvärdets sinnlighet."[39]
I det följande kommer vi att försöka framlägga tre dimensioner av "förinnerligandet" av det abstrakta arbetets normer i bytesvärdesproduktionen, i vilka produktivkraften arbetes dialektik utvecklar sig. Med det abstrakta arbetets normer förinnerligas det det kapitalistiska våldsförhållandet, det görs oåtkomligt för förnimmelse, språk och medvetande: De "ekonomiska förhållandenas tvång" blir "stumt", språklöst, oåskådligt, abstrakt. Våldsförhållandenas förinnerligande är identiskt med abstraktionsprocessen från sinnliga-konkreta kvaliteter, d.v.s. en kraftig upplösning av arbetskraftens bruksvärdeskvalitet, genom vilken kapitalet löper risken att beröva sig sin egen naturbasis. I förening med återgivandet av denna process skulle man för varje ny tillägnelsenivå hos kapitalet uppvisa dess immanenta skrankor: Den inre naturens oändliga formbarhet är den antropologiska ideologin för kapitalets vargahunger efter levande arbete. Enligt dessa funderingar skulle man finna en metaekonomisk kristendens i kapitalismen, "metaekonomisk" såtillvida som produktionsförhållandet inte skaffar sig sitt krisartade uttryck i marknadsskeendet, utan i en produktivkrafternas immanenta tendens. Möjligtvis kastar detta nytt ljus över den marxska prognosen att "den kapitalistiska produktionen ... endast (utvecklar) den samhälleliga produktionsprocessens teknik och kombination genom att samtidigt undergräva all rikedoms urkällor: jorden och arbetarna".[40] En sådan upplösning av arbetskraften, nämligen i dess "värdeskapande potens", d.v.s. med avseende på dess bruksvärdeskvalitet för kapitalet, antar också P.R. Straumann i sina utbildningsekonomiska och arbetskvalifikatoriska analyser:
"En med ackumulationen förbunden utvidgning av den kapitalistiska produktionen kan inte längre äga rum friktionsfritt, från det ögonblick då den materiella produkten, som frambringas, samtidigt i större omfång förstör arbetskraften i dess värdeskapande potens, som är nödvändig för frambringandet av denna produkt. Man måste fråga sig om inte den kapitalistiska produktionen tenderar åt att alstra just sådana förstörande produktionsprocesser i växande utsträckning och att utvidga dem till allt fler livsområden ..."[41]
Han verkar förmoda denna tendens till "förstörelse av arbetskraften", men först för senare faser i det kapitalistiska produktionssättet. Den skulle utveckla sig med förfinandet av den relativa mervärdeproduktionens metoder, d.v.s. med den moderna arbetsintensifieringen, som består i den ständigt höjda "anspänningen av arbetskraften", den ständigt "tätare utfyllnaden av arbetstidens porer" (K. Marx):
"Utsugningen av arbetskraften vid tilltagande utveckling av produktivkrafterna resulterar som följd av den starkt tillväxande massan av konstant kapital inte längre endast i tilltagande tryck på arbetarens lön, utan den sträcker sig mer och mer in på det fysiologiska och kanske ännu mer på det psykologiska området... Werner Hofmann visar därför med rätta på utarmningens historiska karaktär, i det att han tillbakavisar uppfattningen att utarmningen bara skulle bestå som löneutarmning, och han påvisar andra utarmningsformer som psykisk och mental utarmning som centrala utarmningsformer för de idag befintliga produktionsförhållandena."[42]
Men denna tendens till upplösning av varan arbetskrafts bruksvärdessida är redan grundad i förinnerligandet av det abstrakta arbetets normer som själva den mänskliga naturens bytesvärdesproduktionskonforma genomarbetning. Detta förinnerligande försiggår centralt i tre dimensioner:
- i internaliseringen av arbetstiden, omräkningsstorheterna och medlen för de sinnliga kvaliteternas abstraktion, som norm för lönearbetarens minne, tidsmedvetande och tidsperspektiv, kort sagt i "arbetsnormernas internalisering i tidsmedvetandet" (H-J Krahl).
- i nykonstitueringen av föremålsvärlden, förmedlat genom den specifika objektförnimmelsen och förhållandet i produktionen av likgiltiga bytesvärden, som varken omedelbart tillfredsställer producenternas behov eller står till deras förfogande och återtillägnelse i fördelningen och förbrukningen (konsekvenser för självförnimmelse och behovsutveckling hos lönearbetaren, för vilken hans levande tillstånd [Lebendigkeit] framträder i bytesvärdets form, borde likaså undersökas i detta sammanhang).
- i den mänskliga organismens avsexualisering och dess utbildande till arbetsinstrument.
"I den ursprungliga ackumulationens fas förekom det utan tvivel att lönearbetare upphörde att arbeta när de hade förtjänat tillräckligt, och söp, spelade eller knullade bort resten av dagen eller veckan... Detta faktum räknas till de subjektiva betingelserna för nödvändigheten av ett terroristiskt utomekonomiskt tvång... D.v.s.: Det ekonomiska våldet hade ännu inte till den grad blivit förinnerligat av lönearbetarna, att kapitalförhållandet för dem framträdde som något oföränderligt naturgivet... Förinnerligande av ekonomiskt våld betyder framför allt: arbetsnormernas internalisering i tidsmedvetandet... Förintandet av ... det emancipatoriska tidsmedvetandet låter livstiden bli till arbetstid."[43]
Vi har beskrivit förändringarna i levnadssättet vid övergången från bruksvärdesorienterad till bytesvärdesorienterad produktion. Två tidsformer polariserar sig till en början: Å ena sidan den som hör till det konkreta arbetet inklusive den därtill svarande njutningen som reell "utfylld" livstid, som är nödvändig för framställningen av ett konkret bruksvärde och dess konsumtion. Å andra sidan den tidsform som hör till den abstrakta, samhälleligt nödvändiga genomsnittliga arbetstiden, bytesvärdets måttstock, som stämplar fri tid och njutning som reproduktionstid. Den senare måste bli förankrad i lönearbetarens tidskänsla och tidsmedvetande, eftersom han inte längre arbetar för att tillfredsställa omedelbara behov och ett, p.g.a. att det är invävt i ett naturligt rytmiserat tidsperspektiv, påtagligt behovstäckande, utan på värdeabstraktionens grundval, som har gjort honom själv till bytesvärde, i ett gränslöst-oöverskådligt värdeackumulationsintresse. I fortsättningen vinner det abstrakta arbetets tidsform ständigt större inflytande på det konkreta tidsmedvetandet: genom produktionens taktmässiga likformighet, nödvändigheten av punktlighet, arbetsprestationens kvantifiering, genom löneformen, genom särskiljandet av produkt och behov:
"Detta betyder en fullständig förändring av tidsstrukturen. Medan tiden i den bruksvärdesorienterade produktionen är en betingelse för möjligheten att tillfredsställa behov, och som följd därav är förbunden med den naturliga följden av förlopp (betingad av t.ex. årstiderna), blir denna naturliga rytm genombruten; likgiltig gentemot årstiderna arbetas det lika länge och intensivt sommar som vinter; de naturliga behoven ska så långt som det är möjligt elimineras under produktionen; de är störande, eftersom de hindrar det reglerade produktionsförloppet. Behovstillfredsställelsen ska äga rum efter produktionstiden."[44]
Också här betjänade sig produktionsmedelsägarna av medel och metoder som förefaller groteska, för att strukturera tidsmedvetandet med sikte på arbetsdisciplin. De syftade uppenbart först till att förstöra tidskänslan överhuvudtaget. Man måste beteckna det tillvägagångssätt som terroristiskt, som framgår ur en av E.P. Thompson framlagd fallbeskrivning:
"Det var precis i de industrierna - textilfabrikerna och verkstadsindustrierna - där den nya tidsdisciplinen mest rigoröst tillämpades som striden om tiden blev mest intensiv. Först försökte några av de värsta cheferna att expropriera all kunskap om tiden hos arbetarna. 'Jag arbetade vid Mr. Braid's fabrik', förklarade ett vittne: 'Där arbetade vi så länge vi kunde se sommartid, och jag kunde inte säga hur dags vi slutade. Där fanns ingen annan än chefen och chefens son som hade en klocka, och vi visste inte hur mycket klockan var. Där fanns en man som hade en klocka... Den togs ifrån honom och togs i förvar av chefen för han hade talat om för männen hur mycket klockan var ...' "[45]
Tills in på 1800-talet gällde det i England som lyx att äga små, bärbara klockor, och det belades med höga skatter. Vid sidan av det rättframma tidstrakasseriet hade detta tillvägagångssätt effekten att inöva den heteronoma tidsrytmiseringen, att undandra tidsindelningen från individernas kontroll, vilket uppenbart - hur absurt det än må klinga i våra öron - också skedde genom expropriationen och det privilegierade ägandet av tidmätningsinstrument.
Förändringen av varje enskild producents tidsstruktur hade väsentligen följande verkan: 1) Minnet av ett bruksvärdesorienterat produktionssätt och en bruksvärdesorienterad tidsstruktur utplånades. 2) Medvetandet om merarbete, d.v.s. om det mänskliga arbetets bruksvärdeskvalitet och därmed om utsugning, får sin framväxt undertryckt. Det kapitalistiska produktionssättets egentliga skandal, att för lönearbetaren nämligen hans levande tillstånds "bruksvärde" består i dess bytesvärde, kan inte medvetandegöras. Först inför denna subjektiva disposition av inre natur kan värdelagen bli till otvivelaktig naturlag. 3) Tid kan inte mer erfaras som chansen till kvalitativ förändring av "tidorter". Tid som "livets och historiens medium" (H-J Krahl), inbegrepp av kvalitativ förändring, blir blott måttstock, d.v.s. blott form. Den gör sig rumslig. För medvetandet hos dem som gör historien blir den stationär:
"Historia som reell förändring äger inte längre rum, eftersom värdet såsom betingelsen för allt mänskligt görandes möjlighet självt inte är historiskt... När värdet blir den relief mot vilken ett alltid detsamma utspelar sig, så betyder detta med avseende på tidsstrukturen hos dem, som har förinnerligat kapitalismens våldsförhållanden ... att ingen förändring längre är tänkbar i denna tidsstruktur."[46]
Historiens dynamik förtingsligar sig i denna tidsstruktur till naturlagsenlig ordningsföljd av tillstånd. Om tidskvanta blir till måttstock för likformigheten hos materiella produkter, som betingelser för deras utbytbarhet, formaliserar sig själva tiden. Den blir till transcendental möjlighetsbetingelse för hela den historiskt-mänskliga produktionsverksamheten, vid och tvärs igenom vilken kvalitativa differenser och och språng inte längre är förnimbara. Att tiden, liksom de andra bruksvärdeskvaliteterna, i bytesvärdesproduktionen formaliseras och görs tom, motsvarar filosofiskt dess transcendentalisering[47], som gör den till "det inre sinnets rena form". I ansträngningen att genom tidsbegreppet binda förståndets produktionsverksamhet vid sinnligheten, förblev för Kant den kapitalistiska tidsstrukturen dold som materialistisk grundval för hans tidsbegrepp. Själva tiden, närmare bestämt som "ren" tid, hade blivit till det nya produktionssättets grundlag.[48]
Med "tidorternas" avkvalificering och tidsflödets kvantifiering upplöses hos varuproducenterna tidsperspektiv, antecipationsförmåga och fantasi om alternativen, resp. blir hindrade i sitt utbildande:
" 'Tidsperspektiv' betyder ... den (skenbart) omedelbara, spontana, förreflexiva aktualisering av levnadstid. Är tidorterna t ('nu', 'närvarande'), t1, t2 ... tn för individerna kvalitativt identiska, d.v.s. punktformade [pointiert]: närvarande som utbytbara, eller bär den subjektiva aktualiseringen av 'tid för mig' i sig indexet för kvalitativ föränderlighet? I första fallet vore (livs-)tiden monoton, stereotyp - t1, t2 o.s.v. vore alltid bara ett 'senare', inte ett potentiellt 'helt annorlunda' eller 'nytt'. Med förstörelsen eller avsaknaden av indexet för kvalitativ föränderlighet, som införd i tidslig aktualisering, blir livstid till ett snöre, på vilket endast lite olika knutar (och därmed beroenden) radar upp sig... I andra fallet däremot: (Livs-)tid blir omedelbart aktualiserad som kvalitativt föränderlig ... tidsströmmen aktualiseras som föränderlig i händelseinnehåll. Det i tiden införda indexet för föränderlighet öppnar den samtidigt som ett verksamhetsområde som (också) ligger under den egna kontrollen... Bara i detta fall är tiden rummet för mänsklig utveckling. (K. Marx)"[49]
Tidens formalisering och avsensualisering [Entsinnlichung], som är den kapitalistiska tidsstrukturens kännetecken, kan fortskrida så långt att den enskilde inte längre kan hålla fast realitet tvärsigenom den. Reella och irreella delar av tidsperspektivet blir osärskiljbara. I kraft av en självdestruktiv dialektik hos tiden som det inre sinnets rena form vägrar den att tjänstgöra vid struktureringen [Einheitstiftung und Strukturierung] av erfarenheter. Minne, tidsmedvetande och -perspektiv skrumpnar. Den psykotiska, personlighetsdestruktiva upplösningen av tidsgittret uppkommer. Bloch påpekade med rätta, att "om inte framtidsdimensionen förblir adekvat tänkbar och aktiverbar för oss, ... så håller ingen existens ut länge".[50]
I den psykotiska deformationen av tidsmedvetandet visar sig grällt skrankorna för det abstrakta arbetets normers genomsättande: Arbetskraftens levande sida förlorar sin bruksvärdeskvalitet för kapitalet. Det berövar sig sin egen naturbasis. Förintar den kapitalistiska tidsstrukturen föränderlighetens index i tidsmedvetandet, så kommer även minimala anpassningar till de ständigt växlande produktionsbetingelserna att utebli hos arbetskraften.
"Konstitueringsprestationen [Leistung], som ingår som dold utsaga i bildandet av 'fakta' från sinnligt material, och inte först i bildandet av utsagan om faktumet, måste uppfylla dessa förmedlande funktioner (mellan psykisk apparat, 'värld' och samhällelig struktur, A.K.): I begreppet speglar sig människornas historiskt förmedlade relationer till sina utsagors objekt [Gegenstand], men förvisso sinnligt föremålsligt [Gegenständliches], 'världen' är till sitt väsen produkten av deras samhälleliga verksamhet."[51]
Det sinnliga medvetandets naivitet och dess skenbart spontana förnimmelser är varken ren naturinskränkthet eller oförmedlad upplevelse, ur vilken omdömen successivt låter sig avspaltas. Våra förhållningssätt till föremål, emotionen och utbildandet av mänsklig sinnlighet är inget oförmedlat. Det som konstituerar 'världens' sinnliga mångfaldighet till förnimbarhet och erfarbarhet, är produkt av socialisation, socialisation är själv åter som förhållande till inre natur ett egendomligt produktionssätt, som skiljer sig från kollektivt förhållande till yttre natur, arbete, men är likväl förmedlat genom det och hänför sig till det. Påtagliga och empiriskt fattbara blir de varandra motstridande produktionssätten i socialisation och kollektiv tillägnelse av yttre natur när människan - dittills bara underkastad den primära socialisationens betingelser - träder in i "arbetsvärlden" i snävare mening, hur mycket han än alltid kan ha varit underkastad dess förformer och antecipationer. Denna övergång har under härskande betingelser traumatisk karaktär. Vi erinrar oss S. Tretjakow, som återför uttrycksutarmning och förlust av aktiv konstnärlig instinkt på det kapitalistiska arbetets villkor[52]. När den vuxne subsumerar, "infogar", sig i den materiella produktionens förefunna betingelser - innefattande den sinnliga närvarons primärt konstituerade strukturer -, d.v.s. vidarebildar sig efter normuppsättningen, vars institutionaliserade uttryck är arbetets tingsliga och sociala organisation, så förlorar han det som kanske hade kunnat bli kvar åt honom från barndomen: nyfikenhet, jag-aktivitet o.s.v. Samtidigt förtvinar därvid människornas känslighet för den från kapitalförhållandet utgående mångfalden av vardagliga våldsformer. De ekonomiska förhållandenas tvång måste på nytt bli "stumt" i varje enskild individ.
Innan vi kan besvara frågan om hur erfarenhetssätt och erfarenhetsvärld konstitueras genom objektrelationen i bytesvärdesproduktionen ska förhållandet mellan produktion och konsumtion, resp. produktion och reception i allmänhet, förtydligas:
"Hunger är hunger, men en hunger som tillfredsställs med kokt kött, som förtärs med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som tillfredsställs med rått kött som konsumeras med fingrar, naglar och tänder. Det är alltså inte bara konsumtionens objekt, utan också konsumtionens art som produceras av produktionen - inte bara objektivt, utan också subjektivt... När konsumtionen lämnat sin första naturråhet och omedelbarhet ... så förmedlas den själv som drivkraft genom objektet. Det behov av objekt som människan känner har skapats av varseblivningen av det... Produktionen producerar därför inte bara ett objekt för subjektet, utan också ett subjekt för objektet."[53]
Bara i helt outvecklade, så att säga djuriska sätt att tillfredsställa behov sammanfaller produktion och konsumtion. Bara för idealisten som betraktar samhället, ett "folk" eller rentav "mänskligheten" som subjekt, vilket de sedan länge inte är, blir produktion och konsumtion identiska, och ur den enskildgjorde samhällsindividens perspektiv kan de framträda som moment av en enda akt. För mer utvecklade sätt att tillfredsställa behov och högre reproduktiva nivåer, med nödvändigheten att producera för behov, och rentav i och med att immateriella alster och behov och ett mångfaldigt indelat, motsättningsfullt expanderande samhälle uppträder, blir produktion den "verkliga utgångspunkten" och det "övergripande momentet". Konsumtion blir "den produktiva verksamhetens inre moment". Produktion övertar ett ledarsystems rang. Genom produktionssättet fastläggs och förändras vårt förhållningssätt till föremål, förnimmelsen liksom användningen och njutningen av dem, ja vårt förhållningssätt till framträdelser överhuvudtaget. Kort sagt: Produktionssättet utbildar receptions- och konsumtionssätt. Så kan en förtingsligad och fetischerad erfarenhetsvärld konstitueras under betingelserna av abstrakt arbete och den samhälleliga formförändringen av produkterna till varor.
Hur gestaltar sig nu empiriskt lönearbetarens - som mest utvecklad form av varuproducent - relation till hans verksamhets resultat? Detta förhållande måste ge besked om hans receptionsmöjlighet och erfarenhetsbildningar och de med dem implicerade formerna för objektrelation:
"Men i samhället är producenternas relation till produkten så snart den blivit färdig en yttre relation, och produktens återvändande till subjektet beror på subjektets relationer till andra individer. Subjektet erhåller den icke omedelbart. Inte heller är den omedelbara tillägnelsen av produkten individens mål när han producerar i samhället."[54]
Samhällelig produktion är produktion för ett främmande, ur produktionen systematiskt utelämnat behov. Marknadens "behov" är mass- och genomsnittsbehov, i vilka alla enskilda, konkreta behov förenar sig, men samtidigt också försvinner. Samhällelig arbetsdelning är betingelse för stegring av produktivkrafterna och mångfaldigande av behoven, men samtidigt leder den också till en från den konkreta produktionsprocessen avskild och såtillvida "förfrämligad" konsumtion. Med marknaden sätts den objektiva likgiltigheten gentemot produkten; den fulländar sig emellertid först i den industriella sönderdelningen av själva produktionen som arbetsdelning inuti arbetsdelningen. Nu är "producentens relation till produkten" utvändig redan innan och inte först "så snart den är färdig". Denna utveckling leder till förlusten av föreställningen om och upplevelsen av arbetsproduktens sinnliga kvaliteter och färgar i fortsättningen relationen till alla möjliga föremål. Den produktiva verksamhetens enhetliga moment sönderdelas till förmån för stegringen av arbetets produktivkraft, av den "genomsnittliga, samhälleligt nödvändiga arbetstidens" produktivitet och tillförs som moment av en "drivhusmässig" (Marx) utveckling. Den omedelbare producenten är inte längre enhetsmoment och skärningspunkt för produktionsprocessens mångfaldiga dimensioner. Produktionsprocessens element - materiella liksom levande - kvantifieras och ekonomiseras. Denna kvantifiering, som "abstrakta reflektionskategoriers bestämda vara [Bestimmtsein] får i arbetarens liv sitt omedelbara uttryck i en abstraktionsprocess, som utförs på honom själv"[55]. Denna process kulminerar i den levande arbetsförmågans varuform. Processens stadier och följdverkningar måste i den konkreta produktionsprocessen sätta sig igenom som arbetarens livs [Lebendigkeit] och sinnlighets öde. I samma mån som den produktiva verksamhetens moment utvecklas isolerat och oberoende av varandra, kommer också arbetsprodukten som prototyp för föremålet i dess enhet och mångfalden av dess relationer att försvinna ur producenternas förnimmelse och medvetande. Föremålets mångfald, som produktionen systematiskt abstraherar från, är inte heller längre realiserbar i reception och konsumtion. Föremålet förblir abstrakt för förnimmelse och njutning, nämligen i den mån dess tillkomstprocess avskiljs från den enskilde producenten. Produktiv verksamhet bildar, kvalificerar inte längre, den avkvalificerar, utarmar:
"I ett samhälle som baseras på förfrämligat arbete är den mänskliga sinnligheten avtrubbad: Människorna förnimmer tingen bara i de former och funktioner i vilka de föreges, framställs och används av det bestående samhället; och de förnimmer bara de möjligheter till förändring som definieras av och förblir inskränkta till det. Det bestående samhället reproduceras därför inte endast i människornas själ, i deras medvetande, utan också i deras sinnen ..."[56]
Borgerlig vetenskap tillgriper ett obsolet ideologiskt personlighetsbegrepp för att för lönearbetaren cyniskt intyga hans infantilisering:
"Den moderna industrin ... tycks genom förändringen av sina produktions- och arbetsmetoder entydigt gynna sådana människor som är efterblivna i sin själsliga utveckling. Infantila människor är t.ex. de bästa löpandebandarbetarna, såvida de samtidigt är förmögna att stanna kvar i en social arbetsgrupp. De är tidigast förmögna att skilja automatiserad gestik från den övriga personligheten. En högt differentierad människa, som ständigt vill låta sin personlighet stråla in i var och en av sina verksamheter och arbeten, kan inte åstadkomma denna klyvning mellan personliga kvaliteter och automatiserad syssla."[57]
Arbetsproduktens värdeform, dess objektiva likgiltighet, och den genom produktionsintern arbetsdelning till sin spets drivna samhälleliga arbetsdelningen, som utplånar produktens genes ur åskådning och medvetande, försvagar, ja förstör den emotionella relationen till produkten som prototyp för alla möjliga föremål. Den kapitalistiska produktionsprocessen kan inte frambringa en "inre motivation". Arbetsförmågans yttring bär inte upp strukturering och motivation utifrån sitt föremål, utan måste stabiliseras externt. Kopplingen mellan föremål och livsyttring är avbruten. Föremålet garanterar varken som arbetsresultat eller som behovsobjekt beständigheten och upprepningen av kraftansträngningen och -uttömmandet i arbetsprocessen. Normer, "förinnerligade" tvång som disciplin, underordning, punktlighet, sparsamhet, måste hoppa in som "externa stabilisatorer". Också som "förinnerligade" måste de betecknas så, om man tar förhållningssättet till föremålsliga kvaliteter till måttstock. De berövar objektrelationen och -besättandet nödvändiga driftenergier, resp. dessa energier blir på så sätt herraväldeskonformt bundna.
Med åtskiljandet från sitt arbetes realiseringsbetingelser blir lönearbetaren också avskild från produktionsprocessens andliga potenser. Han utarmas inte bara emotionellt, utan också intellektuellt. "Saxen" av mänsklig artsförmåga och individuella produktivkrafter öppnar sig med de allmänna produktivkrafternas tillväxt. Artens brådmognad ledde inte till en jämn och allsidig utveckling av alla, utan till tilltagande icke-identitet mellan artväsen och enskilt väsen:
"Den 'psykiska utarmningen' av det försvagade och sjuka 'Jaget', dess utarmande på fri, rörlig driftsenergi (som psykoanalysen säger) som är förmögen till laddning i förhållandet till objektet [Objektbesetzung], är därför den adekvata psykologiska reflexen av 'arbetarens utarmande på individuella produktivkrafter', som betingas av 'totalarbetarens' och därmed även kapitalets berikande på samhällelig produktivkraft' (Marx)."[58]
"Den privata formen för arbetsprodukternas tillägnelse bidrar - till deformationen av objektrelationer (liksom i övrigt också den privat organiserade fördelningsformen och magra återtillägnelsen av arbetsprodukterna i konsumtionen). Den framträdande omvärlden, som är produkt av samhälleligt arbete, är strukturerad genom ägandeförhållanden, possessiva pronomen. "Min", "din" är - till skillnad från massa, färg, konsistens, sinnlig kvalitet inalles - inga fenomenala, utan abstrakta moment hos objektet. En av de viktigaste bestämningarna hos möjliga föremål är totalt oåskådlig, enbart socialt förhållande. Det arbetar genom "reduktionen av alla sinnen till ägandets enda sinne" (K. Marx). P. Brückner talar om ett "prereflexivt ianspråktagande av den tingsliga och mänskliga världen genom egendomsförhållanden"[59], och utan att beakta detta skulle aggressionens sociala utvecklingshistoria förblir oförstådd. I privategendomen komplicerar sig herravälde, socialisation och sinnlighetsreduktion[60]. Men redan varuformen hos mänskliga alster och de därigenom stiftade socialförhållandena påverkar och "bryter" sinnligheten:
"I ett samhälle, där viktiga sociala relationer förmedlas av varor, d.v.s. av ting som sinnligt är mycket olika, men samtidigt totalt likgiltiga, utsätts samhällsmedlemmarnas sinnlighet för specifika, motsägelsefulla modifikationer. Genom en bitterljuv träning ända från barndomen lär individerna att underkasta såväl sitt förhållande till begärliga objekt som sin förnimmelse av dessa objekt under det bytesvärdets herravälde, som tingen uppenbarligen står och rör sig under."[61]
Denna träning går inte bara ut på "kvantitativ disciplinering av sinnligheten", vilket vore ungefär jämförbart med det som psykoanalysen menar med begreppet lustuppskjutande: Den består väsentligen i dess "kvalitativa nedbrytning"[62]. De tingsliga alstrandenas sätt, formen under vilken tingen framträder för mig, d.v.s. det sätt på vilket jag förnimmer dem och förhåller mig till dem, och de till dessa sätt "subjektivt korresponderande" färdigheterna och förmågorna som den inre naturens organisationssätt producerar sig ömsesidigt, är dialektiskt sammanflätade: "I samma utsträckning som tingets sinnlighet förnekas, förnekas också ägarens sinnliga relationer till det."[63] I detta förhållande är likgiltigheten den för "bytesprincipen adekvata tillrättaläggningen av sinnligheten" .
Sin skranka finner destruktionen av objektrelationer genom den kapitalistiska produktionsprocessen, genom produkternas varuform liksom den levande arbetsförmågans, genom indelningen av världen efter oöverskådliga egendomsgränser, när också kortfristiga bindningar till personer och föremål inte längre kan upprätthållas. Freud såg som det "utslagsgivande kriteriet för det psykotiska brottet med verkligheten ... den libidinösa mänskliga objektvärldens undanglidande"[64]. Redan denna tendens, långt hitom tydlig symptombildning och sjukdom hos individen, hotar ändå den uppnådda kollektivitetsnivån i såväl den sociala samlevnaden som den samhälleliga produktionen. Jaget, som har blivit oförmöget att hålla fast konkret föremålslighet och att genom den stimuleras till yttring, förlorar "världen" och med denna förlust också sig själv. Psykoanalysen borde dra in existensen av en fetischerad föremåls- och erfarenhetsvärld själv i sin analys av objektrelationer, istället för att bara beskriva dem som livshistoriskt öde för ursprungliga, från tidig barndom härrörande fixeringar och relationer till primära objekt:
"Driftsöden är alltid också objektrelationernas öden; psykoanalysen är i samma mån som den är (och måste vara) en driftspsykologi också en objektrelationernas psykologi."[65]
"Objektrelationernas psykologi" kommer den återigen bara att vara i den mån den förmår ta upp den samhälleligt dominanta objektformen i sitt förklaringssammanhang. Lika lite som människan föddes först med det första lönekuvertet, vilket tycks ligga nära den politiskekonomiska analysen, kunde den vuxne - enligt en av J.-P. Sartres teser - för psykoanalytikern alltid förbli ett "stort barn".
"Under prestationsprincipens herravälde inskränks den individuella kroppens libidinösa laddning [Besetzung] och de libidinösa relationerna till andra normalt till fritiden och de inriktas på förberedandet och utförandet av det genitala könsumgänget; bara i undantagsfall och under en hög grad av sublimering får libidinösa relationer tränga in i arbetssfären. Dessa inskränkningar framtvingas genom nödvändigheten att ställa ett stort kvantum energi och tid till förfogande för icke tillfredsställande, mödosamt arbete, och det är de som förmår göra kroppens avsexualisering till ett varaktigt tillstånd, för att omforma organismen till ett subjekt-objekt åt samhälleligt nyttiga prestationer."[66]
De mänskliga sinnenas öde beskrivs i "Parismanuskripten" väsentligen som deras historiska destruktion i det borgerliga samhället genom den kapitalistiska arbetsprocessen: I stället för alla fysiska och andliga sinnen skulle det enkla förfrämligandet av alla sinnen ha trätt. Utöver den progressiv-regressiva historiska utvecklingen av sinnena liksom av sinnligheten, delvis också oberoende av det faktum att det samhälleliga ha-tvånget förstör och dekompenserar de mänskliga sinnena, måste destruktionen av sinnena och sinnligheten, liksom av sinnligt aktualiserad praxis relaterad till sexualiteten dras in i det genetiska betraktandet. För att dualitet, omedelbarhet, lust ur sexuell aktivitet skulle "socialiseras", det gemensamma bandet mellan producenterna förstärkas, och senare, med produktionssättets växling, för att producenternas partikularisering och isolering gentemot varandra skulle vara genomförbar och uthärdlig, måste närsinnena: lukt, smak, känsel (som såväl aktiv som receptiv) göras funktionsfattig för sexuell aktivitet. Fjärrsinnenas dominans förstärktes eller blev för första gången historiskt producerad. Denna process inleder den fysiska funktionsindelningen och specialiseringen. Den "drivhusmässiga" utvecklingen av enstaka funktioner och enstaka färdigheter, som, vilket utvecklingen skulle visa, ledde till överlastning och för hög påfrestning av de psyko-fysiska regulationssystemen[67], den psykiska totalitetens klyvning[68], kan inte lyckas under bortseende från och utan genomarbetning av sexualiteten.
Såsom vad träder historiskt sexualiteten fram i kapitalismen? Den var i alla tider, eller åtminstone sedan mycket lång tid, "socialiserad" och "kultiverad" sexualitet, d.v.s. präglad genom socialisationsprocesser och inbunden i kulturella system. Tydligen kunde sexualiteten och dess yttringssätt bara bli kulturellt formad [überformt] utan djupgående repression så länge a) den gemensamma produktionen före historiskt-"positivt" förfrämligande ännu kunde erotiseras, alltså långt innan extrem arbetsdelning, bytesvärdesproduktion och rent ackumulativa intressen konvergerade, b) levnadsnöden vid den mänskliga kroppens nästan totala beroende av den omgivande naturen hänvisade individerna till ömsesidig värme och skydd och c) en separation av fortplantningsfunktion och mellanmänsklig-individuell lust ännu inte hade inträtt - vilket berodde på att det biologiska sammanhanget mellan samlag och havandeskap ännu inte var känt som biologiskt.
Den historiska prestationen att uppfostra människor till arbetare under det industriella arbetets betingelser, den så att säga pedagogiska andelen i förvandlingen av hela folkmassor till arbetssökande och lönmottagare - till lönearbetare, proletariserade och samtidigt satta i stånd att arbeta punktligt regelbundet och flitigt - denna prestation hade måst förarbetas genom organismens avsexualisering och dess iordningställande till arbetsinstrument (H. Marcuse). En kropp som är beroende av rytmerna och förloppen i sexuell driftstillfredsställelse och organismisk lust, en kropp i vilken om också bara då och då den sexuella spänningens och tillfredsställelsens tidsstruktur blir förhärskande, skulle inte ha varit förmögen till denna prestation. Med befolkningens tillväxt blev också herraväldesförhållandena oåskådligare - och mer komplicerade, vilket likaledes - kompensatoriskt - nödvändiggjorde en förstärkning av den sexuella repressionen, just på grund av å ena sidan den sexuella aktivitetens anarkiska kärna, och å andra sidan p.g.a. att herraväldet vid större antal behärskade och vid utvecklandet av den industriella produktionen behövde en intrapsykisk instans som var relativt oberoende av yttre tillfälligheter och yttre maktutövning. Sexuell repression var emellertid redan sedan länge en struktureringskärna i internaliseringen av kollektiva normer och standarder. De sexuella aktiviteterna och relationerna äventyrar alltid det samhälleliga sammanhanget och sammanhållningen, gör alltid på ett egendomligt sätt relationerna till den sociala omvärlden trängre. Den socialiserade sexualiteten, som på den historiskt tillblivna basen av partikularisering och konkurrens plötsligt så tydligt blev till något "helt annat", trädde praktiskt fram som undertryckt sexualitet. Förträngningens existens - och därmed andra livsaktiviteters sekundärneurotiska sexualisering - blev iakttagbar och socialt verksam. Till det borgerliga samhällets motsättningar tillkom alltså inte rätt och slätt motsättningen mellan isolering och likgiltighet å ena sidan och sexuella behov och därmed mänsklig närhet å den andra: Den erotiska relationen stod utanför produktionsaktiviteten och visade sig samtidigt i sig själv som fattig på lust vara oförmögen att alltid på nytt återkalla arbetsnormer eller ens bara faktiskt kompensera arbetets repressioner och frustrationer. Förträngningen av sexualiteten ställde tilläggsenergier till förfogande för det samhälleliga arbetet - och förändrade därmed sexualiteten själv.
Den positiva upphävningen av förfrämligandet, å ena sidan det sanna församhälleligandet av produktion och konsumtion, å andra sidan medvetandegörandet av strävanden och impulser som blivit omedvetna, deras slutliga återintegration, har historiskt blivit avhängiga av varandra. Om individerna började reglera sina driftbehov mänskligt, skulle de snart också märka oförnuftet i sätten att tillfredsställa de behov som grupperar sig runt arbetet: näring, bostäder, kläder. Men först en rationell produktionsreglering mellan de "associerade producenterna" skulle skapa de betingelser som är förutsättningen för ett humant restriktionsfritt umgänge med sexualitet. Faktiskt förändrande, revolutionära samhällsomvälvningar görs som vi vet av en egen Jag-aktivitet. De är inga mekaniska naturprocesser, som vars marionetter människorna handlar. Tvärtom är alltid Jag-moment inblandade, som försök att göra historia med vilja och medvetande, som arbete med det medvetna framställandet av mänskliga betingelser. När emellertid tingen i Jagets sfär - i planering och antecipation i den kollektiva ansträngningens tecken, vilken ska tillordnas en ny rationalitet - börjar förändra sig, kommer dessa förlopp - enligt den Freudska hypotesen - samtidigt att modifiera Detet:
"Reduktionen av de mänskliga sinnena ..., ja: deformeringen av den mänskliga sinnligheten ... begriper den historiska materialismen som historisk produkt; grundad i det kapitalistiska produktionssättets genomdrivande. Den historiska verkan av produktionssfären, av den ekonomiska sfären på mänsklig sinnlighet borde av psykoanalysen bestämmas på denna historiska dimension i förhållandet mellan Jag och Det. Om Jag-erfarenheter kunde modifiera 'Detet', då vore för övrigt principiellt också en fullständig emancipation av den mänskliga sinnligheten möjlig."[69]
Låt oss återvända till utgångspunkten: sinnlighetens öde under kapitalismen som integral beståndsdel i en materialistisk estetik. Vi har försökt att grunda "den mänskliga sinnlighetens deformering" i "det kapitalistiska produktionssättets genomsättande", och måste förvissa oss om vad som är den allmänna och faktiska receptionsbasen och de med den givna receptionsmöjligheterna för estetisk produktion. Existensen av sakkunniga och specialiserade publiker kan inte trolla bort massornas inskränkta receptionsmöjlighet, i synnerhet som den återverkar på all konstproduktion som måste tas på allvar. Specialiserad publik och konstproducent bildar ingen sluten krets. Den estetiska receptionen är del av det reducerade livet:
"De som på dagen presterar sisyfusarbetet, kan nu endast njuta tantalus-'glädjen' på kvällen.[70] Bojorna som var nödvändiga för att binda producenterna vid det förfrämligade arbetet, kan inte lösas efter arbetets slut, om inte produktionsprincipen själv skall hotas. En sådan temporär lösning skulle, om den vore möjlig, i fortsättningen förutsätta en fullständig personlighetsklyvning."[71]
I detta psyko-sociala tillstånd blir tillfredsställandet av estetiska behov regressivt och kompensatoriskt. Följderna för själva konsten är dess pedagogisering och infantilisering[72]. Den avantgardistiska konsttraditionen är en tradition av motstånd och protest mot dess egen reduktion liksom också mot stympandet av potentiella mottagare. Avantgardistisk konstproduktion är alltid och centralt en det estetiska förnuftets självkritik. Den ställer sig inte i de genom sina produkters kvalitet skenbart uteslutna massornas tjänst genom att söka kontakt med dem på deras skadade och deformerade förnimmelsers och tillägnelsers nivå, utan genom att göra själva deformationen påtaglig och genomgående göra dess källor igenkännliga genom dess egna produkters brutenhet och behov av komplettering. Den bevarar från glömskan och artikulerar den brist som uttrycker sig i skiljandet av konstproducent och -mottagare. Den är alltid också medvetandet om att detta skiljande inte kan upphävas genom någon medveten och företagsam ansträngning i själva konstens hemliga område. Dess sanna "publik" är allra sist den krets av samtidigt invigda och specialiserade, som bara bekräftar det i de progressiva produkterna kritiserade skiljandet. Progressiv konstproduktion gör verklighetens deformation igenkännbar tvärsigenom det estetiska materialet och framställningssättet. Så ser Adorno i Kafkas romaner den tidsstrukturens patologi som tog sin utgångspunkt i arbetsnormernas internalisering i tidsmedvetandet och allmängörandet av det abstrakta arbetet. Men vi får inte ännu en gång - nämligen i teorin för och antecipationen av det bättre livets tillstånd - fängslas vid den arbetets sfär, som grävt sina spår i det förkrympta livet, och bara fördubbla tvångssammanhanget[73]:
"I den allmänna behovsteorin ska vi visa, hur proletariatet som sådant innehåller den totala människans fenomen: behov-arbete-njutning och hur detta förblir nära den grundläggande spontaniteten, som yttrar sig i dessa tre dimensioner. Dogmatismen har inte rätt att reducera arbetarklassens samhälleliga och mänskliga Vara till en enda dimension, till arbetet (under förevändningen att rädda klassen från reformismen och bevara ett abstrakt revolutionärt schema)... Arbetarklassen lider under vardaglighetens tyngsta börda. Den har inget annat än sitt vardagsliv. Och därför måste den för att förändra sitt liv, förändra vardagslivet. Eller bättre: Arbetarklassen kommer förr eller senare att förändra sig och den kommer att förändra världen, i det den förändrar vardagslivet. Just det är det som är sant i 'klasståndpunkten', och som inte framträder i teorierna hos dem som hävdar den."[74]
Henri Lefèbvre varnar oss för felet att i tänkandet ännu en gång - så att säga genom en "efterförträngning" - i efterhand utföra det undertryckande och avspaltande av livet, som är förbundet med det kapitalistiska produktionssättet. Och det är också han som såg den sociala revolutionen i festens bild:
"Pariskommunen? Det var först en väldig, grandios fest, en fest som folket i Paris - inbegreppet av och symbolen för det franska folket och folket överhuvudtaget - erbjöd sig självt och världen. Det var vårens fest i staden, de obesuttnas och proletärernas fest, revolutionär fest och revolutionens fest, en total fest, den nya tidens största fest; den förlöpte till en början i prakt och glädje."[75]
I festen börjar den återtillägnelse av det levande tillståndets [Lebendigkeit] föremålsliggöranden, som inte utelämnar någon dimension av vår livsaktivitet. I festens bild blir livsaktivitetens enhetliga organisation tänkbar och förtingsligade erfarenhetsvärldar kan göras flytande. Den kunde vara "den mänskliga sinnlighetens fullständiga emancipation".
Översättning och redigering: Thomas Caesar, Johan Fornäs, Anders Molander.
[1] W. Benjamin, Der Erzähler, Schriften II, Frankfurt 1955, s. 238.
[2] A.a., s. 230
[3] Jämför J. Habermas, Strukturwandel der Öffentlichkeit, Neuwied/Berlin 1962 [norsk översättning: Borgerlig offentlighet, 1971].
[4] D. Hoffman-Axthelm, Theorie der Künstlerischen Arbeit, Frankfurt 1974, s. 55.
[5] Sedan dess revolterar avantgardistisk konst genom och i förhållande till sitt material mot detta åtskiljande och skiljer sig så från affirmativ [bekräftande] konst. Jämför därom senare i artikeln.
[6] Hoffman-Axthelm, a.a., s. 95.
[7] Vad som så gäller för barndomen, gäller på liknande sätt för döden. Den borgerliga romanen söker rädda förhållandet till döden i sin framställning, utan att ändå alldeles få tag i den: "inte därför är alltså romanen betydelsefull, för att den, kanske lärorikt, framställer ett främmande öde för oss, utan för att detta främmande öde i kraft av den låga av vilken det förtärs avger värmen till oss, som vi aldrig utvinner ur vårt eget öde. Det som drar läsaren till romanen är hoppet om att värma sitt frusna liv över en död som han läser om." (Benjamin, a.a., s. 249)
[8] Tretjakow, Die Arbeit des Schriftstellers, Reinbek 1972, s. 10
[9] Här och i det följande kan denna process av "kapitalets ursprungliga ackumulation" naturligtvis bara framställas i de för våra sammanhang viktiga dragen, och också detta bara i "stillbilder". Denna process har mångfaldiga dimensioner, en avsevärd tidslig utsträckning, och stora nationella och regionala särskildheter.
[10] R. Maspétiol, Zur Soziologie der traditionellen Landfamilie in Frankreich, i: H. Rosenbaum (utg.). Familie und Gesellschaftsstruktur, Frankfurt 1974, s.189.
[11] Mutatis mutandis: (lat.) med nödvändiga förändringar, ö.a.
[12] Tretjakow, a.a., s. 12.
[13] H.-J. Krahl, Konstitution und Klassenkampf, Frankfurt 1971, s. 76 [dansk utgåva: Konstitution og klassekamp, 1975, s. 99].
[14] Till denna aspekt av den nödvändiga förändringen av den mänskliga arbetskraftens kulturella formning [Überformung] vid produktionssättens växling i riktning mot normativ och affektiv orientering, jfr M. Vester, Die Entstehung des Proletariats als Lernprozess, Frankfurt 1970 och dess förord av A. Krovoza/Th. Leithäuser.
[15] Marx, Das Kapital, MEW 23, s. 762 [svenska utgåvan av Kapitalet, band 1, s. 646. En nyutkommen bok om den genomgripande betydelsen av övergången från feodalism till kapitalism är M. B. och U. Buchholz, Ansätze einer historischen Psychologiekritik - Zur Geschichte der Individualitätsformen, Giessen 1977. Den behandlar utförligare och med fler exempel från skilda områden de förändringar som Krovoza tar upp i det följande.].
[16] L. Kofler, Zur Geschichte der bürgerlichen Gesellschaft, Neuwied 1966, s. 304. Inte bara i samhällen som är definitivt förkapitalistiska, inbegripna i övergången till det kapitalistiska produktionssättet, kan dessa iakttagelser av människornas arbetsorientering göras, utan också i (geografiskt-historiskt) utomkapitalistiska samhällen, i vilka det industriell-kapitalistiska produktionssättet inplanteras: "Böndernas förhållande i lönearbetarförhållandet är belysande. Den öppet företrädda, idealiserade uppfattningen innebär att man gör en personlig tjänst åt var och en man arbetar för; den därför erhållna lönen representerar en gåva eller ett tecken på uppskattning. I hemlighet betraktas lönearbetet som medel att skaffa en smula kontanter för ett bestämt syfte. Arbetet gäller inte som en opersonlig köpt eller såld vara, inte heller gäller löneavhängigt arbete som en möjlighet att finansiera livsuppehället. Arbetskrafternas fluktuation på de få plantagerna och i tegelbruket är hög, eftersom arbetaren säger upp sig så snart han lagt åt sidan ett litet kontantbelopp, som han tänkt sig. Utländska arbetsgivare i Paraguay var i en del fall beredda att betala högre löner än de brukliga, för att dra till sig de högst kvalificerade arbetskrafterna och för att ha nöjda arbetare, som stannade kvar länge på arbetet. Men den högre lönen hade motsatta följder; arbetarfluktuationen accelererade. Man hade inte tänkt på att folket som arbetade för lön bara gjorde det tillfälligt, för att skaffa sig ett bestämt penningbelopp; ju förr de hade samlat detta belopp, desto tidigare sade de upp sig."(E.R./H.S. Service, Tobatí. Paraguayan Town, Chicago 1954, s. 126. Citerat efter: E. Goffman, Asyle, Frankfurt 1972, s. 180 f.)
[17] K. Marx/F. Engels, Die deutsche Ideologie, MEW 3, s. 56 [K. Marx, Människans frigörelse, Stockholm 1965, s. 160 f.].
[18] K. Marx, MEW 23, s. 779 [Kapitalet I, s. 661].
[19] A.a., s. 765 [A.a., s. 648].
[20] Hela samhällets herraväldes- och produktionsförhållande reproducerar sig i fabriksordningen som företagsproduktionsförhållande. Jfr i historiskt och mellan samhällsordningar särskiljande perspektiv R. Bendix, Herrschaft und Industriearbeit, Frankfurt 1960, och det arbete av U. Schumm-Garling, Herrschaft in der industriellen Arbeitsorganisation, Frankfurt 1972, som kritiskt analyserar de industrisociologiska undersökningarna under företagsproduktionsförhållandenas aspekt. På denna punkt blir komplikationen med "psykiskt utrustande för herraväldesförhållanden/social integration" och "internalisering av det abstrakta arbetets normer" särskilt påtaglig. Den ena dimensionen stödjer, inducerar och substituerar den andra.
[21] I undersökningar över de ungas yrkessocialisation noteras genomgående denna punkt - positivt accentuerad -: Företaget skulle uppfostra "en stor del av de unga människorna till punktlighet, ordning och disciplinering". Det påstås "i många avseenden och framför allt i den 'ofullständiga familjen' inte längre se i tillräcklig mån". Såtillvida skulle företaget ha en "uppfostrande och disciplinerande verkan" - som skulle bedömas som positiv (D.-L. Scharmann, Probleme der personalen Selbstentfaltung in der industriellen Arbeitswelt, i: Th. Scharmann (utg.), Schule und Beruf als Sozialisationsfaktoren, Stuttgart 1966, s. 217).
[22] Heteronom: (gr.) bestämd av främmande lag. Här gäller det alltså den fabrikens kollektivitet som bestäms inte av arbetarna själva, utan av det kapitalistiska värdeförmeringsintresset, ö.a.
[23] Anomisk: (gr.) laglös. Här syftar ordet på att situationen inte är enhetligt bestämd av en sorts lagbundenhet, ö.a.
[24] Jämför om detta M. Foucault, Vansinnets historia, Stockholm 1973 [fransk originalutgåva 1961] och K. Dörner, Bürger und Irre, Frankfurt 1969, på senare tid också B. Nitzschke, Die Zerstörung der Sinnlichkeit, München 1974.
[25] M. Foucault, Über die Volksjustiz, i: Foucault m.fl., Neuer Faschismus, neue Demokratie, Berlin 1972, s. 126 ff.
[26] A.a., s. 128.
[27] A.a., s. 127. Det är kanske nödvändigt att hänvisa till att detta argument som står i ett politiskt sammanhang baserar sig på erfarenheterna från psykiatrisk klinik och omfångsrika socialpsykiatriska och psykiatrihistoriska studier. Den politiska pregnansen hos dessa Foucaults yttranden är knappast tänkbar utan hans vetenskapliga stringens.
[28] Till en början utgående från helt andra historiska och sociala material öppnar denna halt också en religionsvetenskaplig studie: "Att offret garanterar samhällets sammanhållning, och offrets uteslutning innebär en uteslutning ur samhället, kan också avläsas i vårt samtida samhälle i dess förhållande till arbetet som ju erkänns som allmänt offer. Inte bara i de fackliga kraven på rätten till arbete, utan också i socialistiska och kommunistiska organisationers yttranden över det så kallade trasproletariatet blir denna uteslutande tendens synlig. Ty det av dessa organisationer fördömda trasproletariatet konstituerar sig inte ur de arbetslösa som egentligen vill arbeta och för vilka en arbetsplats skulle bli tillkämpad, utan ur individer som vägrar att delta i den allmänna arbetsprocessen och därmed utesluter sig själva ur offergemenskapen" (H. Kurnitzky, Triebstruktur des Geldes, Berlin 1974, s. 153).
[29] M. Horkheimer, Allgemeiner Teil, i: Studien über Autorität und Familie, Paris 1936, s. 36.
[30] K. Marx, MEW 23, s. 765 [Kapitalet I, s. 649].
[31] Horkheimer, a.a., s. 49
[32] "...den materiella nöden (verkade) inte, som företagarnas låglöne-tes insinuerade, som sporre till anpassning. Då det saknas ett inre tvång till en självständiggjord prestationsmoral i den traditionella kulturen, provocerade det yttre tvånget snarare uppror. Motståndet antändes mindre av sjunkande levnadsnivå än av förstörande av den traditionella, av människorna själva i stor utsträckning bestämda arbets- och fritidsrytmen, av hantverks- och lantbruksverksamhet liksom enheten av hem och arbetsplats genom den fabriksmässiga samverkans tvång" (M. Vester, Die Entstehung des Proletariats als Lernprozess. Die Entstehung antikapitalistischer Theorie und Praxis in England 1972-1848, Frankfurt 1970, s. 94 f.).
[33] När vi talar om "förinnerligande", och i det följande utgår från att det kapitalistiska produktionssättets regler och normer är i behov av internalisering, d.v.s. att de genom dem garanterade förnimmelse- och beteendeprestationerna inte permanent kan produceras genom omedelbart tvång, om än detta tvång upprätthålls som en möjlighet, så är därmed ännu inte utan vidare något utsagt om karaktären av detta "förinnerligande" - om det t.ex. handlar om sublimering och finfördelning av tvång i social kontroll, som alla utöver mot alla som "homo homini lupus" [(lat.) "den ena människan är ett vilddjur mot den andra"]; om assimilationsresultat, som vi iakttar dem i etniska och/eller religiösa minoriteter eller hos koloniserade; eller om en faktisk internalisering av yttre makter och deras representering i individernas psykiska apparat.
P. Brückner har säkert rätt, när han just här förmodar att det finns avgörande klass- och skiktspecifika skillnader: "Inte egentligen överjagsstrukturerade vanebildningar ('dressat'), assimilationstryck, social kontroll och den konstanta närvaron av sanktioner förde i arbetarkåren till integrations- och socialisationssystem, som avviker från dem som beskrivs i den utvecklade psykoanalysen." (Zur Sozialpsychologie des Kapitalismus, Frankfurt 1972, s. 20 [Kapitalismens socialpsykologi, Köp.1974 s. 23]) Han betonar samverkan mellan internalisering i trängre betydelse och "social control" [i egenskap av grannskapsförhållanden], offentlighet etc., så att olika mekanismer som ställer integrationsbidrag till förfogande så att säga låter sig eskaleras: "Utan internaliseringsförlopp skulle social kontroll ha få ansatspunkter till att styra de enskilda, eftersom kriminalisering, utstötning inte längre har den brutala sanktioneringen till följd som exempelvis på medeltiden. Å andra sidan stabiliserar social kontroll alla internaliseringsresultat: Efterförträngningar framtvingas, vägen underlättas till ersättningstillfredsställelse och symptombildning ..." (a.a., s. 18 [a.a., s. 21]).
Vi ansluter oss genomgående till det kritiska förbehåll som H. Fend yttrar gentemot användningen av begreppet "internalisering": "Internalisering är en process, som leder till ett bestämt resultat, till 'inifrånstyrning' [av beteendet]. Ordet 'internalisering' säger dock inte mer än att var och en som vid tidpunkten t1 har blivit kontrollerad utifrån genom belöning och straff, vid tidpunkten t2 på liknande sätt kontrollerar sig själv. Denna övergång, denna förändring blir med uttrycket 'internalisering' bara benämnd och närmare beskriven genom angivandet av några kännetecken. Men den blir inte förklarad. Ordet 'internalisering' tjänar emellertid ibland till att förklara inifrånstyrningens uppkomst, vilket inte är berättigat. Var och en förhåller sig i enlighet med normer utan uppsikt och yttre kontroll, eftersom han har internaliserat normen. Säkert kan det normkonforma förhållningssättet ha de där kännetecken; men genom vilka mekanismer och processer kommer dessa till stånd?" (Sozialisierung und Erziehung. Eine Einführung in die Sozialisierungsforschung, Weinheim/Berlin/Basel 1970 (2./3. uppl.), s. 188 f., kursiv i originalet). Säkert löper denna skepticism, exempelvis när det gäller psykoanalysen, risken att slänga ut barnet med badvattnet. Men man kan ansluta sig till honom, om det är fråga om bestämda förklaringsbegrepps historiska och sociala giltighetsanspråk.
Av vår undersökning kan vi helt naturligt också bara vänta oss ansatser till en precisare bestämning av "mekanismer och processer" i uppkomsten av inifrånstyrningen som sådan. Undersökningen kan åtminstone beteckna de dimensioner i vilka den utspelar sig. En mer allmän teori om den inre naturens rörelselagar finns det inte. Också psykoanalysen och "Parismanuskripten" lämnar bara brottstycken till en sådan teori. Alla nyare ansatser (inlärningsteori, rollbegrepp etc.) är, såvida de ställer teorianspråk, ideologi och innerst inne instrumentella förhållningssätt till den inre naturen, som syftar till behärskande och adaption, socialteknologi eller terapi.
[34] R. Reiche, Sexualität und Klassenkampf, Frankfurt 1968, s. 33 f. [finns även i såväl norsk (Pax) som dansk (Rhodos) översättning.]
[35] H. J. Paton, Kants Metaphysic of Experience, Vol. 2, London 1951, s. 20.
[36] I. Kant, Kritik der reinen Vernunft, [Hamburg 1956] A 141/B 181 f.
[37] Konstituens: (lat.) det som konstituerar, grundar, organiserar, ingår som väsentlig beståndsdel i, ö.a.
[38] H. Marcuse, Konterrevolution und Revolte, Frankfurt 1973, s. 76.
[39] M. Schneider, Neurose und Klassenkampf, Reinbek 1973, s. 171. [Samhället som sjukdom, Stockholm 1975, s. 139. ö.a.] Om, och i så fall på vilket sätt värdeabstraktionen som samhällelig syntesprincip finner sin ekvivalent, sitt intrapsykiska uttryck i den av Freud beskrivna förträngningsprocessen, förmår ändå Schneider trots några ansträngningar på sin höjd att hävda som plausibelt antagande. Även om analogin också kunde vara oöverskådlig, så ska dock frågan ställas om en uppnådd produktionsnivås sätt att bearbeta och förhålla sig till yttre natur fortsätter linjärt - genom vilka motsättningar och friktioner det än går - in i sätten att bearbeta och förhålla sig till den inre naturen, om dessa så att säga "återspeglar" de förra. Inre natur är på ett helt annat sätt motstånd och gräns för kapitalistisk tillägnelse och församhälleligande. Den inre naturens bearbetning måste - i socialisationen men också i högre organiserade bildningsprocesser - hålla fast för- eller subkapitalistiska produktionssätt och typer av objektrelationer, bilda "öar" eller inklusioner i en kapitalistisk omvärld, om överhuvudtaget en "produkt" ska resultera. Utan ett minimum av ömsesidighet, behovstillfredsställelse, bruksvärdesorientering och mimetiskt beteende misslyckas socialisationen såsom bearbetningen av den inre naturen, vilket den psykoanalytiska småbarnsforskningen har påvisat. I detta sammanhang skulle också följande omdöme av J. Habermas granskas: "Den inre naturens integration stöter inte som den yttre naturens församhälleligandeprocess på absoluta skrankor ... (det) finns ... inga entydiga signaler för personlighetssystems kapacitetsgränser. Jag betvivlar att något sådant som psykologiska konstanter hos den mänskliga naturen, som begränsar församhälleligandeprocessen inåt, överhuvudtaget låter sig identifieras." (Legitimationsprobleme im Spätkapitalismus, Frankfurt 1973, s. 63 f.) Jämte differensen mellan "inre" och "yttre natur", i de antagonistiska sätten att förhålla sig till dem, ska likväl också deras enhet hållas fast med ledning av den marxska formuleringen ur "Parismanuskripten" enligt vilken "utbildandet av de fem sinnena (vore) hela världshistoriens arbete".
[40] K. Marx, MEW 23, s. 530 [Kapitalet I, s. 442].
[41] P. R. Straumann, Neue Konzepte der Bildungsplanung, Reinbek 1974, s. 57.
[42] A.a., s. 68.
[43] H-J Krahl, a.a., s. 76f [a.a., s. 100].
[44] H. Brinkmann, Sinnlichkeit und Abstraktion, Wiesbaden 1973, s. 155.
[45] E. P. Thompson, Time, Work-Discipline, and Industial Capitalism, i: Past and Present, 38/1967, s. 85 f.
[46] H. Brinkmann, a.a., s. 158 f.
[47] Transcendentaliseras: (lat.) göras transcendent, till något bortom sinnevärlden, ö.a.
[48] "Arbetstiden, som är tömd på varje innehåll, döljer sig i Kants transcendentala tidsbegrepp, som reducerar tiden till ren aritmetik... Kants tidsbegrepp (är) ... uttryck för den samhälleligt genomsnittliga arbetstiden, för värdemåttet, som faktiskt är den form, under vilken de privatarbetande producenterna primärt betraktar sina produkter ..." (H-J Krahl, a.a., s. 77 [a.a., s. 101])
[49] P. Brückner m.fl., Bildung, Sozialstatus und Intelligenz, Hannover 1972, s. 16f.
[50] E. Bloch, Tübinger Einleitung I, Frankfurt 1963, s. 131.
[51] P. Brückner, Die Transformation des demokratischen Bewusstseins, i: J. Agnoli/P. Brückner, Die Transformation der Demokratie, Frankfurt 1968, s. 143.
[52] S. Tretjakow, Die Arbeit des Schriftstellers, Reinbek 1972, s. 12.
[53] K. Marx, Grundrisse, s. 13f [Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, 1971, s. 22.].
[54] A.a., s. 15 [a.a., s. 24].
[55] G. Lukács, Geschichte und Klassenbewusstsein, Berlin 1923, s. 182. [Historia och klassmedvetande, 1970, s. 240].
[56] H. Marcuse, a.a., s. 86 f (kursiv i originalet) .
[57] U. Moser, Psychologie der Arbeitswahl und der Arbeitsstörungen, Bern/Stuttgart 1953, s. 137; citerat efter: B. Nitzschke, Die Zerstörung der Sinnlichkeit, München 1974, s. 101.
[58] M. Schneider, a.a., s. 222 [a.a., s. 185].
[59] P. Brückner, Zur Sozialpsychologie des Kapitalismus, a.a., s. 110 [a.a., s. 108].
[60] "... den sinnligt erfarbara världen, i vilken den nyfödde socialiseras, (är) i tingens förhållanden ordnade efter bestämda sociala mönster: 'mina' ting är annorlunda än 'dina', faderns fåtölj är en annan än moderns, såtillvida som de är underlagda skilda regler för tillgripande eller tillträde. Maktens förhållande till vanmakten är inte mindre konstitutivt än ägandeförhållandet." (P. Brückner, Die Transformation des demokratischen Bewusstseins, i: a.a., s. 145)
[61] W. F. Haug, Kritik der Warenästhetik, Frankfurt 1972, s. 145 [Kritik av varuestetiken, Stockholm 1975, s. 119].
[62] A.a., s. 146 [a.a., s. 119].
[63] A.a., s. 148 [a.a., s. 121].
[64] M.S. Mahler, Symbiose und Individuation, band I: Psychosen im frühen Kindesalter, Stuttgart 1972, s. 69.
[65] A. Lorenzer, Zur Begründung einer materialistischen Sozialisationstheorie, Frankfurt, 1972, s. 24. [Materialistisk socialisationsteori, 1976, s. 23].
[66] H. Marcuse, Eros und Kultur, Stuttgart 1957, s. 193.
[67] Jfr. M. Schneiders redogörelser över "ökad arbetsintensitet och 'funktionella' sjukdomar" i: a.a., s. 226 ff [a.a., s. 188 ff].
[68] "Subjektets psykologiska inpassning till bytesakten framtvingar ... tendentiellt en klyvning av dess psykiska funktioners totalitet." (M. Schneider, a.a., s. 188, kursiv i originalet [a.a., s. 155].
[69] P. Brückner, Anmerkungen zur Ich-Psychologie und zum "Realitätsprinzip", Hannover/Zürich 1973 (kursiv i originalet).
[70] Sisyfusarbete: mödosamt och lönlöst arbete. (Efter den grekiske sagokungen Sisyfos som till straff för sina brott måste rulla ett klippblock upp på ett berg varifrån det ständigt rullade ner igen.) Tantalus-"glädje": efter Tantaluskval: kval över ständigt svikna förhoppningar. (Efter Tantalos som fick till straff i underjorden att stå med vatten upp till halsen under en gren med frukter. När han skulle äta höjde sig frukterna och när han skulle dricka sänkte sig vattnet.) Ö.a.
[71] B. Nitzschke, Die Zerstörung der Sinnlichkeit, München 1974, s. 125.
[72] Jfr. också P. Brückner/G. Ricke, Über die ästhetische Erziehung des Menschen in der Arbeiterbewegung, i: Bezzel m.fl., Das Unvermögen der Realität.
[73] Till kritiken av detta tänkesätt jfr. P. Brückner/G Ricke och M. Eckelt, Das verkümmerte Leben: Sozialistischer Realismus - Kunstproduktion - Kulturrevolution, i samma antologi.
[74] H. Lefèbvre, Critique de la vie quotidienne II, Paris 1961, s. 38.
[75] H. Lefèbvre, La proclamation de la Commune, Paris 1965, s. 20 f; citerat efter: K. Meyer, Henri Lefèbvre, Wien 1973, s. 39. Angående festens kategori som inbegrepp av revolutionärt brott, nyorganisation och förvandling av vardagligheten jfr H. Lefèbvre, Das Alltagsleben in der modernen Welt, Frankfurt 1973, s. 56 ff.
[1*] 1974 utkom på Wagenbachs förlag i Västberlin antologin Bezzel m.fl.: Das Unvermögen der Realität. Beiträge zu einer materialistischen Ästhetik, där bl.a. Alfred Krovozas artikel "Die Verinnerlichung der Normen abstrakter Arbeit und das Schicksal der Sinnlichkeit" ingick. Den blev utgångspunkten för hans bok "Produktion und Sozialisation" (EVA, Frankfurt 1976). Boken kan ses som en kraftig utvidgning och precisering av de avsnitt i antologins artikel som mera renodlat behandlar socialisationsteoretiska aspekter, alltså med den specifikt estetiska problematiken bortskalad. Sista kapitlet i boken heter just också "Dimensionen der Internalisierung der Normen abstrakter Arbeit und das Schicksal der Sinnlichkeit" (kapitel 5, s. 133-65), och är en utvidgad version av mittendelen i antologiartikeln.
Vi har valt att översätta antologiartikeln från 1974, med smärre strykningar. Till den har vi lagt valda delar av de utvidgningar som Krovoza gör i den senare versionen som bokens femte kapitel. Detta material har vi sedan redigerat samman till en artikel, som på ett sammanhängande sätt presenterar de centrala tankegångarna i båda Krovozas versioner. Krovozas ofta snåriga språkliga konstruktioner har vi förhoppningsvis lyckats göra begripliga. En del noter har lagts till av oss, liksom enstaka ord, litteraturhänvisningar m.m., som satts inom hakparenteser [].
Last updated on: 2.11.2011