Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Om man helt ytligt ser till den västeuropeiska arbetarrörelsens aktivitet och organisering, finner man att den i huvudsak begränsas till allmänna val, fackföreningsval och förhandlingar o.s.v., och i detta engagemang är arbetarrörelsen uppdelad i ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt läger.
Men vad är grundvalen för denna uppdelning? Varför har just de socialdemokratiska och kommunistiska partierna kommit att inta en dominerande ställning? Vilka skilda erfarenheter inom arbetarklassen har deras program och aktivitet svarat emot?
Å andra sidan: Hur kommer det sig att breda skikt inom arbetarklassen tillfälligtvis kommit att agera helt i motsättning till dessa partier? I Frankrike och Italien 1968-69 och i Portugal 1975 utvecklades på några månader betydande massrörelser, som organiserade fabriker och bostadsområden totalt utanför de traditionella partiernas kontroll. Vilka erfarenheter inom arbetarklassen låg till grund för dessa rörelser, och vad var det som gjorde att arbetarna något halvår senare i olika val återigen kom att stödja de traditionella partierna i liknande omfattning som tidigare?
En förklaring av dessa problem blir omöjlig utifrån den borgerlige intellektuelles rationella situation. Han finner arbetarnas byte av ståndpunkter och deras motsägelser som något naivt och ogenomtänkt. Men i verkligheten är arbetarnas erfarenheter just så motsägelsefulla som deras ståndpunkter, och det är bara genom en analys av dessa motsägelsefulla erfarenheter, som det är möjligt att förstå arbetarrörelsens utveckling och dess politiska riktningar.
Om man reflekterar över den dagliga situationen på fabriken radas motsägelse på motsägelse. När jag exempelvis började på Volvo, sa en kille att det är ett bra jobb, för att bara ett par veckor senare ta jobb som förman därför att han, som han sa, "gör vad som helst för att slippa arbeta".[1]
Denna motsägelse var naturligtvis ingen tillfällighet, utan var säkerligen en nödvändighet för honom för att han skulle stå ut. På ett liknande motsägelsefullt sätt resonerar en Volvoarbetare som köper en Volvo. Samtidigt som han entusiastiskt beskriver dess fördelar sätter han dit bakstycket med tre svetspunkter i stället för med sju. Han, liksom dom han umgås med, skiter i Volvo, och hur han på allvar kan tro på bilens kvalité motsäger allt sunt förnuft. Egentligen är han två människor som inte har så mycket med varandra att göra. Medan hans egen Volvo för honom är materialiserat konkret arbete, är Volvon på fabriken framförallt abstrakt arbete, främmande arbete, arbetstid rätt och slätt. Hans erfarenheter tudelas av det borgerliga samhällets mest grundläggande motsättning: den mellan abstrakt och konkret arbete (mellan värde och bruksvärde).
För den som ingenting upplevt framstår naturligtvis dessa erfarenheter som detaljer, som vansinnigheter utan inre logik, och framförallt som oväsentliga för att förklara politiska idéer. Men hur kommer det sig exempelvis att en arbetskompis till mig som hade en helgjuten klasskänsla och stödde radikala arbetarinitiativ, samtidigt gick tillsammans med Demokratisk Allians i en demonstration. Eller vad är orsaken till att en annan arbetskompis en gång hävdade att vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle samma dag som han berättade hur han ett år tidigare slog sönder sin ena näve mot väggen, för att kunna sjukskriva sig, eftersom han inte stod ut längre.
Vad är det för motsägande erfarenheter som formar vår psykiska struktur och vårt medvetande, så att vi samtidigt hävdar att vi lever i frihet och under förtryck? Det är detta artikeln handlar om. Varför man hävdar en sak och gör en annan eller hävdar helt motstridiga saker. Och varför arbetarklassen historiskt sett ställt till med sådana spratt och helt vänt upp och ner på de politiska partiernas förutsägelser.
Om man först för sig själv försöker formulera vad förtryck och frihet är, kan man säga att förtryck är stämpelklockans tvång, det är tvånget att varje dag ägna sig åt något för en själv innehållslöst och främmande, det är känslan att ögonen bakom ens rygg med sömngångaraktig vana följer ens minsta rörelse. Det är ett tyst tvång, som inte låter sig höras så länge man underordnar sig värdeförmeringens principer under den avtalade tiden. Därefter är man fri. Man kan tillfredsställa sina behov (egentligen återställa sin arbetskraft), men i morgon kommer en ny dag som ger en ett hugg i magen redan nu när man sitter här och skriver.
Den givna utgångspunkten för att begripa arbetarnas medvetande tycks vara de erfarenheter, som framgår ur arbetskraftens köp och försäljning, dess underordnande under kapitalet och dess reproduktion under fritiden. Dessa erfarenheter kommer att ges en särskild prägel beroende på konjunkturen, beroende på arbetsprocessens form o.s.v. Genom att utgå ifrån varan arbetskrafts fördubbling i värde och bruksvärde, produktionsprocessens fördubbling i värdeförmeringsprocess och arbetsprocess, o.s.v., förmår man tränga bakom väsentliga sidor av arbetarnas erfarenhet och därmed ge en förklaring till de motsägande rörelser som vi plötsligt bara befinner oss i. Artikeln börjar därför med några avsnitt, som behandlar arbetarerfarenheten som den växer fram ur produktionssfären respektive cirkulationssfären, ur reproduktionssfären, ur kriscykeln, ur arbetsprocessens motsägelser o.s.v. Men först tar jag (i avsnittet om frihetens, jämlikhetens och osinnlighetens Gud) helt kort upp något om det borgerliga samhällets allmänna rättsföreställningar och förvrängda medvetandeformer för att dels klargöra några begrepp och dels ge en liten bakgrund till artikeln som helhet.
Jag kommer sedan att försöka gå systematiskt till väga och ta upp motsättning för motsättning, men här och var finns också hugskott, idéer och begreppens vardagliga framträdelseformer. Då och då föregriper jag antagligen också en diskussion, som inte går att föra fullt ut på den abstraktionsnivå där jag befinner mig. Men att rätt och slätt sätta sig på tåget från abstraktion till konkretion och utveckla begreppen ur varandra som döda formelsystem är för mig helt - tomt.[2] Sådana "rena" begreppshärledningar, som saknar substans från en upplevd verklighet, är inte bara torra och tråkiga, utan ställer sig också fullt ut på det rena intellektets ståndpunkt (på den ur realabstraktionen framvuxna tankeformens osinnlighet[3]). D.v.s. ett intellekt som inte ens tillfälligtvis förmår att frigöra sig från det borgerliga samhällets abstrakta värld och därför inte heller kan ange en praxis som förmår att bryta med abstraktionernas herravälde. Detta var kanske lite oklart, men eftersom artikeln till stor del handlar om detta problem låter jag det vara så länge.
Efter de inledande avsnitten om motsägande erfarenheter, illusioner och förträngningar som härletts ur varan arbetskrafts och produktionsprocessens fördubblingar (motsägelser), tar jag i avsnittet om reformism och "välfärdsstat" upp den reformistiska illusionen som den växer fram ur statens existens "ovanför" klasserna. Jag betraktar alltså inte reformismen eller de andra av det borgerliga samhällets illusioner (förvrängda medvetandeformer) utifrån en historisk utgångspunkt, utan försöker härleda de olika medvetandeformerna utifrån kapitalets motsägelsefulla rörelser. I en kommande artikel av TeKla tar jag upp hur dessa medvetandeformer konstituerats historiskt. Hur de slagit igenom i samband med bestämda ackumulationsfaser i kapitalismens utveckling och hur socialdemokratins hela reformprojekt har svarat emot dessa ackumulationsfaser.
Nu utbreder sig naturligtvis en skepsis från alla dem som "kan arbetarrörelsens historia på sina fem fingrar". De som talar om reformismens svek och den socialdemokratiska traditionens grepp om arbetarklassen. Men traditionen har hos dem blivit till en fetisch, till en rent mystisk företeelse som kan förklara allt. Men varför har den socialdemokratiska traditionen fått en sådan dominerande ställning i Sverige och för övrigt vad står detta ord "tradition" för över huvud taget.
Vad jag kan se är traditionen inget annat än erfarenheter som förmedlats i mer eller mindre organiserad form. Om en tradition motsägs av den dagliga erfarenheten kommer den antingen att upplösas eller endast att upprätthållas till priset av en förträngning av den upplevda verkligheten. För att förstå exempelvis den socialdemokratiska traditionens styrka måste man följaktligen studera de erfarenheter som förmår att upprätthålla den och de psykiska mekanismer som tvingar individen att förtränga de erfarenheter som motsäger traditionen. Att studera själva apparaten (som sprider ideologier) är i varje fall en andrahandsfråga.
Men om man på detta sätt tonar ner betydelsen av apparaten ger det också en annan status åt motapparaten, vänstergruppen. Artikeln utgör egentligen en kritik av vänstergruppernas partibyggarprojekt. En kritik av deras anspråksfullhet och en kritik av deras utvändiga och förtingsligade förhållande till klassrörelserna. I slutet av artikeln försöker jag ange en annan strategisk uppfattning om revolutionens möjligheter som grundar sig på klassens moterfarenheter och på hur dessa erfarenheter kan organiseras. Erfarenheter som kan sammanfattas i begrepp som "konkret utopi" och "proletär offentlighet".
När Marx i sin kritik av den politiska ekonomin analyserar värde, pengar och kapital, finner man att han inte ägnar sig åt ekonomi i traditionell mening, för allt som oftast behandlar han klassmotsättningar, lagstiftning, medvetandeformer och ibland tar han t.o.m. upp rent psykologiska problem[4]. För många framstår det kanske bara som ett sätt att garnera en i övrigt torr ekonomisk framställning med andra "väsentliga frågor" för att göra den mer lättsmält för en ovan arbetarhjärna. Men varför talar han om den borgerliga rätten och de borgerliga medvetandeformerna just i samband med varuanalysen, och varför gör han det i exempelvis "Grundrisse" och i en del andra förarbeten till "Kapitalet" som aldrig varit tänka för publicering i den form som de slutligen lämnades i?
Jo, värdet är inte rätt och slätt en ekonomisk kategori. Det är också ett socialt förhållande, som implicerar ett bestämt förvrängt medvetande och bestämda rättsliga principer. Utbytet (egentligen dess inträngande i samhället) förutsätter dess rättsliga erkännande, varför det ur sig självt avsöndrar en rättslig institution stående utanför de utbytande parterna som en representant för ett allmänintresse. Först med en sådan institution kan de bytande parternas svärd och kanoner läggas åt sidan. Först med en sådan institution kan den privata egendomens våld (som det exempelvis framställs i filmen "Missouri Breaks"[5]) bli till något utvändigt till sitt eget väsen, till värdet och till den privata egendomen själv.
På motsvarande sätt förutsätter utbytet (och värdet) de utbytande parternas erkännande av varandra som, åtminstone i begränsad mening, likaberättigade fria individer. Värdets samhälleliga erkännande kan därför inte skiljas från framväxten av en humanistisk världsbild. Att den humanistiska kristendomens genombrott på många håll sammanfaller med ett erkännande av utbytets principer beror följaktligen knappast på tillfälligheter.[6] Den borgerliga frihets- och jämlikhetsideologin är en erfarenhet som vuxit fram ur utbytet, d.v.s. ur cirkulationen. Denna erfarenhet har måhända förmedlats som tradition via parlament, kyrkor, föreningar och massmedia, d.v.s. genom en borgerlig offentlighet, men denna offentlighet utgör inte på något vis ideologins verkliga orsak eller grundval.
För att helt kort klargöra ett par begreppsbestämningar hos Marx gör jag en liten utvikning som kan vara lite svårbegriplig, men som inte innehåller något nytt för den som känner Marx varuanalys. En varas värde är ett samhälleligt förhållande mellan människor, d.v.s. ett socialt förhållande, men värdet framträder med nödvändighet i förvrängd form[7], som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som ett rent tingsligt förhållande. Värdet uppfattas som något som ligger i tingens natur och inte som ett historiskt begränsat sätt att organisera det samhälleliga livet. Men värdet inte enbart förvränger individens medvetande. Det rycker också ifrån individen hennes subjektivitet (hennes egenskaper som subjekt, som självständigt handlande medveten individ). D.v.s. hennes subjektivitet avyttras (främmandegörs) ifrån henne och blir till ett yttre samhälleligt subjekt, som framträder i form av marknadens tvångslagar. Som varuförsäljare reduceras hon till bärare av värdet (till dess personifikation), varvid hon abstraherar från all sinnlighet i sitt möte med sin motpart. De utbytande parterna möter varandra som ting, varför deras mellanmänskliga relationer följaktligen kommer att förtingsligas. Man skulle kunna säga att värdesabstraktionen kletar sig på individen som en mask som hon tvingas att anta. Denna karaktärsmask, som Marx benämner den, är inget annat än de ekonomiska förhållandenas personifikationer[8], och den osinnliga, individualistiska och humanistiska individen är följaktligen den enkla cirkulationens (och det borgerliga samhällets mest allmänna) karaktärsmask.
Om vi nu lämnar den enkla cirkulationens kategorier och går upp till kapitalets nivå, finner vi att det är kapitalet som utgör detta yttre subjekt, eller som Marx säger, främmande subjekt, från arbetsförmågan skilt och gentemot den stående subjekt[9]. Kapitalets bestämning som processerande, självförmerande, värde, avslöjar kapitalet som samhälleligt subjekt[10]. D.v.s. i sin dagliga verksamhet tvingas man handla i enlighet med detta subjekt. Man tvingas sälja sin arbetskraft, varvid kapitalet expanderar och förmår att suga upp än mer arbete. Individerna blir i denna rörelse till förhållandenas rena personifikationer[11], de antar, som kapitalister och lönearbetare, kapitalets respektive lönearbetets (varan arbetskrafts) karaktärsmask.
Detta korta referat av Marx' framställning från ett par av "Kapitalets" första kapitel framstår ytligt sett som deterministiskt. Verkligheten framstår som ödesbestämd där ödet är kapitalet självt. Men om detta är ett sken, så är det ändå ett verkligt sken, som Krahl säger[12]. Kapitalet som subjekt i detta samhälle är en verkligt förefintlig abstraktion[13]. Det är "anden" bakom det kapitalistiska samhällets tvångsmässiga, oberäkneliga utveckling. Det är därför som det borgerliga samhällets Gud är en abstrakt Gud som finns i samhället och i oss själva (som de unga prästerna brukar säga). D.v.s. Guden i det borgerliga samhället är inte prästens eller herremannens påfund, för Guden har en reell existens som en samhällelig abstraktion, som kapital. I motsats till det borgerliga samhällets Gud fanns de gamla jordbrukarsamhällenas och flodkulturernas Gud definitivt i himlen, för det var himlens rörelser som tycktes bestämma över allt liv. För egyptier och babylonier var solen, planeterna och stjärnorna Gudar, som i sin vandring över himlen bestämde över årstiderna, skörderesultatet och översvämningarna. De var följaktligen fullt iakttagbara Gudar och därmed inga abstrationer[14].
Men varför denna religionshistoriska genomgång? Jo, med parlamentarismen och framförallt med "välfärdsstaten" (socialstaten[15]) kom den borgerliga Guden att försvagas, eftersom de samhälleliga fenomenen nu tycktes manipulerbara. Guden, kapitalet, uppträder nu i ny skepnad i form av folkviljan eller regeringspartiet. D.v.s. när staten tvingas att reglera konjunkturcykeln med hjälp av penningpolitik, finanspolitik, arbetsmarknadspolitik o.s.v., framträder konjunkturen och kapitalackumulationen som beroende av regeringens ekonomiska politik snarare än tvärtom[16]. Den ekonomiska politiken framträder som ett tekniskt problem, vilket gett upphov till en teknokratisk ideologi i enlighet med nationalekonomernas "fantasier". Staten, å andra sidan, framträder nu som en mastodontkurator, som folkviljans förmedlare, som sköter våra gemensamma angelägenheter, varför det officiella språket, helt följdriktigt, använder ordet "samhälle", när man egentligen talar om staten. Men vad som är av betydelse här är att kapitalet, Guden, folkviljan, d.v.s. den yttre subjektiviteten, för individen framträder som en av naturen given sanning, medan i nationer där kapitalet fortfarande har ett utvändigt förhållande till samhället som en yttre kultur och ett yttre våld, framträder kapitalet, eller den yttre kulturen, omedelbart som möjlig att organisera sig gentemot. Individernas vilja och medvetande är i dessa samhällen i huvudsak inte integrerade i det borgerliga samhällets karaktärsmasker, och alternativet, de omedelbara mänskliga relationerna, i motsats till de av tingen förmedlade, förtingsligade relationerna, är redan förefintligt i stam- och bygemenskapen. Det är därför europeiska revolutionärer som har varit i Vietnam, Palestina och Moçambique har funnit att de revolutionära rörelserna i dessa länder samtidigt har varit "realpolitiska" och sinnliga, och därigenom har deras principer även kommit att framstå som ett alternativ för en europeisk revolution. Tredje världen-revolutionerna måste förstås ur detta perspektiv, och deras principer för organisering kan på intet sätt överföras till de utvecklade kapitalistiska samhällena, för dessa samhällens motsättningar och revolutionsmöjligheter är av ett helt annat slag[17]. De erfarenheter som individerna gör i Europa och USA tycks snarare integrera befolkningen i systemet än tvärtom. Men i fortsättningen, när jag tar upp erfarenheterna som de växer fram ur lönearbetet, ska jag försöka visa att det trots allt sker synnerligen motsägelsefullt. För även om vi antar värdeabstraktionens karaktärsmask kliar den betänkligt, och ibland kastar man den av sig i magnifika massrörelser och ser varandra i ögonen.
I de kommande avsnitten tar jag upp lönearbetets erfarenhet med avseende på åtminstone fyra olika aspekter (motsättningar), som är bestämmande för de motsägelsefulla medvetandeformer som finns inom arbetarklassen, Den logiska utgångspunkten är varan arbetskrafts fördubbling i värde och bruksvärde, d.v.s. arbetarens erfarenhet från cirkulations- respektive produktionsprocessen.
Arbetaren, som personifieringen av lönearbetet, som bäraren av varan arbetskraft, existerar både som fri försäljare på en marknad och som producent underkastad kapitalets herravälde. Som exempelvis rörläggare kan man gå till vilket företag som helst, som kan tänkas behöva just rörläggare, och erbjuda sina "tjänster". Om det är flera företag som är intresserade kan man välja det som man finner bäst. Men som rörläggare på ett bestämt företag är man underkastad detta företags konkurrensvillkor, alltså underkastad kapitalets repressiva logik personifierad i förmannens eller verkmästarens omyndigförklaring av en som människa.
Från cirkulationssfärens sida sett är man som lönearbetare försäljare av sin egen speciella skicklighet. Man strävar, som vilken annan försäljare som helst, efter att få så högt eller åtminstone så "rättvist" pris som möjligt på den vara man har att sälja. Man är kort och gott en fri människa i detta samhälle. Från produktionssfärens sida sett är man som lönearbetare däremot reducerad till en "produktionsfaktor" i kapitalets maskineri. Man är ingen människa utan bara kapitalets variabla del. Man är inte ens "värd" så mycket som den maskin som långsamt sliter ut en.[18] Med storindustrins utveckling eller egentligen med kapitalets reella subsumtion av arbetet tillkommer dessutom att man reduceras till en detalj i kapitalets maskineri utan möjlighet att bestämma över dess rörelser, d.v.s. själva arbetsprocessen formbestäms av den värdeförmerande processen[19].
Arbetarens motsägelsefyllda situation ger för honom följaktligen en i grunden motsägande erfarenhet. Från cirkulationssfärens sida sett antar han värdeabstraktionens, det borgerliga samhällets allmänna karaktärsmask. Han framträder för sig själv som mer eller mindre jämlik med sin motpart. Det politiskt konsekventa svaret på denna illusion är den socialdemokratiska traditionens strävan till ökad jämlikhet och rättvis lön, för hans arbete framträder just som betalt arbete[20] även om lönen inte är riktigt "rättvis". Alla det kapitalistiska samhällets frihetsillusioner beror just på denna framträdelseform, säger Marx[21], d.v.s. på arbetslönen (på arbetskraftens pris).
Denna illusion fördjupas ytterligare av ackordslönen, eftersom lönens storlek här framträder som bestämd av antalet moment man utför, medan lönen genomsnittligt sett i själva verket redan är bestämd oberoende av hur mycket som produceras, och först därefter uppdelad på vad den enskilde arbetaren kan prestera. Den ur ackordslönen framvuxna medvetandeformen ger alltså arbetaren en illusion av att hans skapande av mervärde och ökad profit utgör hans individuella lönekamp. Kapitalets och arbetarens behov framträder som identiska.
Men om vi åter ser till cirkulationssfären i allmänhet står arbetaren som försäljare av varan arbetskraft i motsättning till kapitalet. Men i motsats till all annan köp och försäljning är värdet inte något omedelbart givet, utan historiskt bestämt genom klasskampens förmedling. Det finns därför en absolut motsättning mellan kapitalets strävan att förbilliga reproduktionskostnaderna för arbetskraften, att sänka dess värde, och arbetarens strävan att upprätthålla detta värde eller, som det framträder på ytan, att trygga en "rimlig" reveny (inkomst[22]). För arbetarens del kan denna kamp sammanfattas i parollen: "mindre arbete och mera lön".
Från produktionssfärens sida sett, d.v.s. med utgångspunkt i arbetskraftens bruksvärde, framträder å andra sidan lönearbetaren för sig själv som underkastad kapitalet, underordnad värdeförmeringens tvång personifierat i förmannens tillsägelser och underordnad det abstrakta arbetets normer, som de framträder i stämpelklockan, i bandets rörelse o.s.v. Arbetarens självkänsla tenderar här att förkvävas, för samtidigt som arbetskraftens bruksvärde utgörs av arbetarens totala förmåga, hans styrka, skicklighet och sinnlighet (fantasi, driftstruktur och omedelbarhet), kort sagt hans egentliga identitet som individ är detta bruksvärde under själva produktionsprocessen kapitalets egendom. Det finns därför en absolut motsättning mellan kapitalets strävan att underordna sig arbetskraftens bruksvärde och arbetarens upprätthållande av sin identitet. Denna motsättning kan inte upphävas under kapitalismen eftersom kapitalets slutgiltiga underordnande av arbetskraftens bruksvärde upplöser själva bruksvärdet i sin motsats, i icke-bruksvärde. D.v.s. det innebär att arbetaren totalt förtränger sin identitet och därmed som sinnessjuk blir oanvändbar för kapitalet[23]. I kapitalets strävan att underordna arbetet under sig ligger en grundläggande motsättning som föder arbetarens revolt. Här står arbetaren gentemot kapitalet, men inte som revenyintressent, fri medborgare och försäljare, utan som kapitalets förgörare. För arbetarens del kan kampen i detta avseende sammanfattas i parollen: "Vi är människor och inga maskiner".
Jag har här försökt att visa vilka former motsättningen arbete-kapital antar i cirkulationssfären respektive produktionssfären och vilka illusioner som med nödvändighet växer fram ur arbetskraftens bytesvärde, ur cirkulationssfären. Eller annorlunda uttryckt: Jag har försökt visa att arbetarkampen å ena sidan rör sig inom kapitalets logik, men å andra sidan tendentiellt överskrider denna logik. Denna arbetarkampens dubbelhet måste förstås som den form vari arbetskraftens dubbelkaraktär framträder gentemot kapitalet.[23a]
Här finns emellertid en grundläggande svaghet i det jag har skrivit, för jag har bara tagit upp de mest allmänna bestämningarna för arbetskraftens existens i produktionsprocessen respektive cirkulationsprocessen. De erfarenheter som växer fram ur dessa motsatta sidor är i verkligheten långt mer sammansatta. T.ex.: Vad gäller produktionsprocessen disciplinerar kapitalets repression arbetaren i och med att han underkastas värdeförmeringens tvång och det abstrakta arbetets normer. Man stämplar in i tid, man tar inga "onödiga" raster och man föraktar andras "nonchalans". Man tenderar kort sagt att förtränga den sinnlighet som är revoltens grundval. Om arbetarklassen är helt individualiserad förstärks denna disciplinering, rädsla, förträngning, och den förstärks ytterligare av en skärpt konkurrens som hotar företagets existens.[24]
Å andra sidan, med kapitalets reella subsumtion av arbetet frambringar även produktionsprocessen "jämlikhetsillusioner". Kapitalet framträder i förvrängd form som en värdeskapande kraft, eftersom kapitalets teknologi och organisation står som en främmande makt gentemot den enskilde delarbetaren. Det har blivit till ett självständigt maskineri med en egen skapande kraft[25]. Jämför exempelvis en snickare med en delarbetare i en pressverkstad. För snickaren är det knappast något tvivel om vem som har gjort bordet: Han själv, hyveln eller sågen. En press som automatiskt stansar plåttallrikar ger däremot en illusion om att vara värdeskapande, eftersom man själv bara har att ställa in hastigheten och förse den med plåt. Men denna illusion avslöjas så fort man begriper pressen och elektriciteten som produkter av konkret arbete, som en produkt av andra arbetares bestämda skicklighet och erfarenhet, d.v.s. med en omfattande erfarenhet av olika arbeten eller med en arbetarorganisering längs produktionsleden, men mer om detta senare i artikeln.
Vad gäller cirkulations sfären innehåller även den motsägelser som framför allt kommer till uttryck hos den äldre arbetaren. Han säger inte att "jag ska bara jobba här till april" som den unge killen säger innan han har förstått att han kommer att jobba på fabriken i flera år. I stället tvingas den äldre se tillbaka på vad han upplevt i sitt liv och kanske våga fråga sig om Götaverken har varit till för honom eller om han har varit till för Götaverken. D.v.s. "köpet och försäljningen av arbetsförmågan såsom ett ständigt resultat av den kapitalistiska produktionsprocessen innesluter att arbetaren ständigt måste återköpa en del av sin egen produkt mot sitt levande arbete. Därmed försvinner skenet av ett enkelt förhållande mellan varuägare. Detta ständiga köpande och säljande av arbetsförmågan, och den av arbetaren själv producerade varans ständiga uppträdande som köpare av hans arbetsförmåga och som konstant kapital, framträder bara som en förmedlad form för hans underkuvande under kapitalet, underkuvande av det levande arbetet som blott ett medel för att bevara och formera det föremålsliggjorda arbete som självständiggjorts gentemot det levande"[26].
Arbetarens erfarenhet av lönearbetarsituationen är totalt motsägelsefull. Upplevelsen av jämlikhet står mot underordningen i produktionsprocessen och den livslånga erfarenheten av att man reducerats till en vara. Upplevelsen av kapitalets maskineri och organisation som värdeskapande står mot erfarenheten av organisationen (förmannen) som en ren utsugarfunktion. Dessa motsägelsefyllda erfarenheter förmedlas som traditioner inom arbetarrörelsen och organiseras i mer eller mindre hög grad genom olika arbetarpartier. Idéerna om ökad jämlikhet som socialdemokratin för fram ska följaktligen inte fattas som en propagandistisk finess, utan snarare så att socialdemokratin har blivit till denna medvetandeforms politiskt-organisatoriska uttryck. Det väsentliga är därför moterfarenheter och inte motpropaganda. Först därefter finns det anledning att diskutera på vilket sätt som erfarenheterna kan organiseras och förmedlas och huruvida det finns organisatoriska former inom arbetarklassen som förmår att reflektera lönearbetets motsägelser.
Hittills har jag tagit upp arbetarens motsägelsefulla erfarenhet utifrån varan arbetskrafts fördubbling i värde och bruksvärde. På denna fördubbling, eller egentligen på arbetslönen som värdets förvrängda framträdelseform, syntes alla det borgerliga samhällets frihetsillusioner bero, som Marx säger. Men strängt taget är detta inte riktigt sant, för fritiden, tiden för arbetskraftens reproduktion, kan inte reduceras till en illusion framvuxen ur cirkulationssfären, ur värdets förvrängning. Arbete och fritid delar upp arbetarens erfarenhet i två världar och i denna motsättning framträder fritiden som något fritt. I verkligheten är fritiden just så lång att arbetskraften hos arbetaren ska kunna tillägnas av kapitalet nästa dag och nästa vecka utan några speciella injektioner under arbetets gång. Fritiden är därför en illusion, men samtidigt den enda friheten. D.v.s. arbetarens erfarenhet är även i detta avseende motsägelsefull, eftersom han å ena sidan är underkastad kapitalets rörelselagar, men å andra sidan framträder för sig själv som en fri människa. Det kan bara förstås utifrån att varan arbetskraft ingår i kapitalts ackumulationsprocess, samtidigt som denna vara inte kan reproduceras genom kapitalet.
När motsättningen mellan arbete och fritid skärps för arbetaren befinner han sig i en "schizofren" situation, han börjar föra ett dubbelliv. Fritiden ger honom "liv", men för att leva måste han förtränga det som håller honom levande: själva arbetet. D.v.s. att "ta med sig jobbet hem" betyder inte det man egentligen säger (det som läraren eller direktören menar när han använder orden), utan rätt och slätt, att låta en tanke komma över en som härrör från livet innanför grindarna. Det är uppenbart att ju mer individualiserad och ju mer underkuvad arbetaren är på arbetsplatsen, desto mer förtränger han sitt arbete och desto mer uppsplittras han i två individer, i producenten och konsumenten.
Som konsument på en marknad är man som alla andra individer en "fritt väljande" individ. Man väljer bostad, jobb, kläder och parti och den situation man befinner sig i har man så att säga valt. Som borgerlig individ är det utifrån det valet man ger sig själv en självkänsla.
Det propagandistiska angreppet på kapitalismen, på arbetsvillkor och bostadsförhållanden, är därför för den stora massan av individer ett angrepp på en själv, på vad man valt som individ. Vänstergruppernas utveckling till propagandaorganisationer förmår varken att problematisera arbetarnas förvrängda medvetande former eller deras självkänsla som individer under kapitalismen. Det ställer vänsterorganisationerna i ett utvändigt, sekteristiskt, förhållande till arbetarklassen, vilket innesluter en opportunism i förhållande till arbetarklassens förvrängda medvetandeformer.
Vad som är väsentligt här är bara att en revolutionär rörelse inte växer fram ur den propagandistiska aktionen utan ur nya livssammanhang, ur kollektivt producerade erfarenheter gentemot det här samhället, genom vilka arbetarna kan utveckla en självkänsla, som är kvalitativt annorlunda än den "väljande individens", den "borgerliga individens" självkänsla och som därmed bryter med det kapitalistiska samhällets legitimitetsformer.
Ett exempel: I och med att arbetarna i växande grad har blivit privata egendomsägare genom fritidshuset, bilen, motorcykeln, segelbåten o.s.v., utvecklar de naturligtvis rättsföreställningar som tillhör den privata egendomen. Ett arbete med den egna privata egendomen öppnar dessutom möjligheten för att göra sig en hacka på den, vilket skapar rent småborgerligt medvetande. Drömmen om den egna verkstaden är samtidigt en möjlighet och en illusion.
Men denna aspekt av den privata egendomen förmår inte på något sätt att förklara den roll den har inom arbetarklassen idag. Genom fritidshuset, bilen, motorcykeln o.s.v. förverkligar arbetaren sig som människa, som "fri skapande individ". D.v.s. i detta skapande, i detta det konkreta arbetets sinnlighet, finner han en oas i det abstrakta samhällets öken. Knuttarnas "amerikanska frihet" är just denna frihet och det tycks också i hög grad vara genom erfarenheten av denna frihet, som de rent borgerliga partierna hämtar sitt arbetarstöd. Att som propagandist kritisera de begränsade och illusoriska i "arbetaregendomens frihet" vilar därför i lika hög grad på en illusion. Det tycks i stället vara krisen själv som förverkligar kritiken. I krisen tvingas arbetaren att sälja fritidshuset och motorcykeln. I krisen framträder han för sig själv inte väsentligen som fri människa, utan som underkastad en irrationell samhällsorganisation, som å ena sidan låter honom arbeta hårdare, men å andra sidan låter allt färre arbeta över huvud taget. Det tycks därför först vara i krisen som arbetaren kan se möjligheten av att förverkliga sig själv genom det kollektiva skapandet (genom att organisera det samhälleliga arbetet som konkret arbete, som sinnligt och genomskådbart arbete[27]), genom att samhället omvandlas till en gemensam motorcykel eller gemensamt fritidshus, om man nu ska använda analogier. Det självbyggda fritidshuset och den självbyggda eller åtminstone självreparerade motorcykeln är inte en privat egendom i största allmänhet utan en begränsad enhet av utlevelse och tillägnelse, som med nödvändighet kommit att uppstå "utanför" det kapitalistiska samhället som "substitut" för ett självorganiserat samhälle. D.v.s. den skapande förmåga som kollektivt kommer att bära upp ett självorganiserat samhälle finner under kapitalismen sina förvrängda och stympade former i just fritidshuset och motorcykeln, för att ta de exempel jag redan använt. Det är först i krisen, när det begränsade privata alternativet rycks ifrån den enskilde arbetaren och när revolten mot kapitalets herraväldesformer tvingar fram en kollektiv självorganisering av samhälleliga förhållanden, som förutsättningen ges för att bryta med den begränsade och privatiserade enheten av utlevelse och tillägnelse. Det är först då som ett alternativt samhälle kan börja skönjas och därmed konkret begripas inom arbetarklassen som helhet.
1) I krisen tenderar den frihetsillusion som växer fram ur cirkulationssfären att upplösas helt enkelt därför att cirkulationen i betydande grad avbryts. D.v.s. kapitalackumulationen avstannar och arbetslösheten breder ut sig, vilket är samma sak.
2) Den frihetsillusion som växer fram ur fritiden, ur arbetskraftens icke-kapitalistiska reproduktion, tenderar även den att upplösas i krisen, eftersom arbetaren tvingas avyttra motorcykeln o.s.v., "det konkreta arbetets sinnliga oas", d.v.s. han tvingas att upplösa sin begränsade och privatiserade enhet av utlevelse och tillägnelse.
3) I krisen blir kapitalets distributionsförhållanden mer genomskådliga, eftersom arbetarnas villkor väsentligen försämras, medan borgarklassen inte förmår att använda sin inkomst produktivt utan tvingas ägna sig åt lyxkonsumtion.
4) När arbetslösheten blir alltmer omfattande framträder kapitalets organisering av produktionen som helt irrationell. D.v.s. när kapitalet inte förmår att organisera produktionen måste någon annan göra det.
5) I krisen tvingas staten att begränsa arbetarklassens inkomster för att ge fart åt kapitalackumulationen. Samtidigt tvingas staten att möta olika proteströrelser med öppet våld varför staten kommer att framträda som något yttre och repressivt. (Det här är något förenklat. Jag kommer tillbaka till det i avsnittet om staten).
I krisen tycks kapitalets väsensförhållanden framträda för var och en. Det framstår som uppenbart att en revolutionär organisering måste växa fram ur krisen i revolten mot den irrationella samhällsorganisationen och mot det skärpta förtrycket. Men även den fördjupade krisen bär på förvrängda medvetandeformer. Medan kapitalet som samhälleligt subjekt i "välfärdsstatens" tid antagit formen av folkviljan framträder det i krisen åter i ödets eller Gudens skepnad eller, med den hårdnande internationella konkurrensen, som bestämda nationers eller multinationella företags privatintresse och aggression. Här finns desillusionering, religiositet och nationalism och idag, med den borgerliga offentlighetens utvecklade massmedianät, kanske framför allt en disciplinerad och förment vetenskaplig väntan på konjunkturuppgången.
Men dessa förvrängda medvetandeformer framgår ur kapitalets rörelse i allmänhet och har inte mer med lönearbetarens än med borgarens situation att göra. För lönearbetaren gäller emellertid även, och det är viktigt, att konkurrensen skärps mellan samtliga arbetare i krisen, eftersom den industriella reservarmén växer. Krisen ställer följaktligen arbetare mot arbetare, varför det blir svårare för fackföreningen att upprätthålla den tidigare lönenivån, och detta blir inte bara en svårighet utan även en omöjlighet så fort kapitalet inte förmår att upprätthålla en tillräcklig profitkvot för att ackumulera med den lönenivå som råder. Krisen tenderar alltså å ena sidan att försvaga arbetarnas organisering av sina revenyintressen, eftersom motsättningen mellan arbetarna, som försäljare av varan arbetskraft, skärps. Å andra sidan tenderar krisen att förstärka organiseringen av arbetarnas frigörelseintressen, eftersom organiseringen i krisen blir till ett livsvillkor samtidigt som det borgerliga samhällets jämlikhets- och frihetsillusioner bryter samman.
En radikal utveckling i krisen är emellertid inte på något vis given, för dels kan det reaktionära våldet krossa en arbetarorganisering och dels tenderar de förvrängda medvetandeformerna i krisen att anta rent reaktionära former. Den skärpta motsättningen mellan arbetarna kommer, med den omfattande invandringen av utländska arbetare, framförallt att framträda i form av utlänningshat och rasism. Med den skärpta internationella konkurrensen finns som sagt grundvalen för en utbredd nationalism, och i och med att samhällsorganisationen framträder som helt irrationell ter sig den starka staten och den starka ledargestalten som möjliga alternativ. Kort sagt: Det finns objektiva förvrängningar i krisen som kan ge upphov till en fascistisk rörelse, och det är bara att ta en titt på den engelska situationen idag för att förstå att fascismen inte är bunden till en epok som föregår "välfärdsstaten"[28].
Gentemot fascismens betoning av ordning, renrasighet, nationalism och auktoritet söker en radikal rörelse sin utgångspunkt i den förträngda, men revolterande sinnligheten, kollektiviteten och självorganiseringen. Den radikala rörelsen tycks alltså snarare hämta sin styrka i krisens tidigare skede i samband med företagsnedläggelser och nedskärning av den sociala omsorgen för att ta fasta på självorganisering av produktion, sjukvård, daghem o.s.v. Men detta är långt ifrån något självklart som vi ska se i samband med analysen av staten och statsillusionen.
Vad man emellertid kan säga om krisens radikaliserade roll i allmänhet är att den tenderar att upplösa illusionen av att vi lever i ett fritt och förnuftigt organiserat samhälle. I Sverige kunde kommunistpartiet under 30-tals-krisen organisera erfarenheten av kapitalismens ojämlikhet, ovärdighet och irrationalitet. Genom kampen för en "rimlig" lön och för ett planerat samhälle och genom kampen mot arbetslösheten och mot fascismens krigshets kom kommunistpartiet att stärkas, så att det vid slutet av kriget var starkare än någonsin. Under 50- och 60-talets långa expansionsfas kom emellertid samhället åter att framstå som rationellt. Kapitalackumulationen kom snart att suga upp den tidigare så omfattande reservarmén, och som arbetare kunde man därmed välja bland flera företag för att få den högsta lönen och de bästa arbetsförhållandena. D.v.s. konkurrensen mellan arbetarna tenderade att upphävas. Men det betyder att företagen tvingades höja lönerna i hög grad oberoende av arbetarnas organisering, varför arbetarna kom att framträda för sig själva som individer och inkomsttagare. Fackföreningen blev härigenom till något utvändigt, till en försäkringskassa i förhållande till arbetarklassen.
Den moderna socialdemokratin har på motsvarande sätt självständiggjorts i förhållande till arbetarklassen. Samtidigt har expansionsfasens förstärkning av det borgerliga samhällets frihets- och jämlikhetsillusioner stärkt socialdemokratins (men kanske framförallt de rent borgerliga partiernas) arbetarstöd i allmänna val. Den kommunistiska traditionen har å ena sidan trängts tillbaka, eftersom kommunistpartiets kritik av kapitalismen väsentligen varit riktad mot dess irrationalitet och orättvisa distribution, d.v.s. mot vad som i expansionsfasen och i synnerhet med "välfärdsstaten" synes vara åtgärdat. Under 50-talet spelade även det kalla kriget en viktig roll, men det kalla krigets propagandistiska succé vilade just på "expansionsfasens" framträdelseformer, på friheten, jämlikheten och det rationella samhället. I nationer med sämre ackumulationsbetingelser kom inte den kommunistiska traditionen att förlora mark till den socialdemokratiska. Naturligtvis har det inte i dessa nationer funnits en så utvecklad borgerlig offentlighet, som kunnat förmedla den antikommunistiska hetsen. Men den borgerliga offentlighetens medvetandeförvrängande roll har haft två viktiga förutsättningar förutom att dess innehåll i hög grad stämt överens med de faktiskt gjorda erfarenheterna. Dels att staten har framträtt som organisatör av de gemensamma angelägenheterna, som folkviljans sammanfattning, varför den officiella nyheten framträtt som den verkliga sanningen. Dels att expansionsfasens upplösning av arbetarklassen till individer tvingat arbetarna att förtränga sin tidigare erfarenhet och en stor del av den dagliga erfarenheten, eftersom den inte erkänns av omvärlden, eftersom berättelser och erfarenheter inte förs från mun till mun, utan via radio, TV och tidningar till den isolerade individen[29].
En fin skildring av krisens och expansionsfasens arbetargenerationer finns i Reidar Jönssons bok "Levande livet"[30]. Medan fadern Oskar, som arbetade på smältverket, upplevde sig som arbetare, uppfattade sonen Hasse sig som individ rätt och slätt. Hasse skulle just bli ishockeyproffs i Kanada. För honom fanns individens möjligheter och han tänkte ta dem. För Oskar var det att lämna sin klass, men han uppfattar det bara helt diffust, för hela hans radikalitet hade i expansionsfasen krympt ihop till att man ska vara något men ändå inte. Klassolidariteten hade blivit till moral, till den undertrycktes moral, som närmat sig Sandemoses "Jantelag": du ska inte tro att du är något. Hos Oskar finns emellertid också en äkta klasskänsla och ett hat mot underkuvandet och förstörelsen av honom på fabriken blandat med den starka individen som den mask han tvingas bära.
Arbetarklassens upplösning och individualisering under expansionsfasen och framförallt med "välfärdsstaten" (med den socialdemokratiska utbildningspolitiken, bostadspolitiken, kulturpolitiken o.s.v.) har inte lett till en homogenisering av "folket" (vilket varit socialdemokratins uttryckliga mål), utan bara till mer beslöjade former för klassuppdelningen, vilka emellertid avslöjas i den omfattande kapitaliseringen av den "fiktiva möjligheten", i tips, toto, bingo, lotteri och ren stöld. Att det är just arbetarklassen som ägnar sig åt dessa verksamheter är det klaraste uttrycket för skillnaden mellan "välfärdsstatens" väsens förhållanden och dess framträdelseformer. D.v.s. den "fiktiva möjligheten i drömmen om lyftet" blir förmedlingen mellan den verkliga uselheten och "välfärdsstatens" illusoriska sken, och att denna förmedling går att kapitalisera tyder minst sagt på en "identitetskris" inom arbetarklassen. Drömmen om "lyftet" är därför på sätt och vis en socialdemokratisk kulturpolitik för arbetarklassen.
Det motsägelsefulla medvetande som växer fram ur kriscykeln ger en hel del vägledning för att förstå möjligheterna för en revolutionär rörelse. Men kapitalismens historia består inte enbart av en mängd på varandra följande kriscykler utan också av längre ackumulationsfaser och faser av den värdeförmerande processens formbestämning av arbetsprocessen (av kapitalets reella subsumtion av arbetet). Redan i "Kapitalets" första band behandlar Marx kapitalismens historia som den kapitalistiska arbetsprocessens historia. Han skildrar här utvecklingen från förlagssystem och enkel samverkan till manufaktur och storindustri. Idag kan vi tillfoga ytterligare en eller kanske två faser: 1) Taylorismen som en förnyad "finfördelning" av arbetet efter storindustrins och maskinens utveckling. 2) En begynnande automation.
Genom att studera på vilket sätt som arbetsprocessen formbestäms av den värdeförmerande processen kan man få förklaringen till de skilda erfarenheter, som har delat upp arbetarklassen i olika skikt med relativt skilda medvetandeformer. Storindustrin och maskinen delar exempelvis omedelbart upp arbetarklassen i skikt som är underkastade maskinens rörelse och skikt som ställer samman och reparerar maskiner. Kort sagt: i icke-yrkesutbildade och yrkesutbildade arbetare. Under senare år har det gjorts försök att förklara arbetarklassens skiktning mellan revolterande "massarbetare" och reformistiska skikt utifrån en sådan uppdelning[31]. Det är också helt riktigt att t.ex. socialdemokratin i Sverige framgick ur de mer yrkesskickliga arbetarskikten, egentligen ur f.d. hantverkarskikt och ur fackföreningar som inte framförallt var ett resultat av der spontana strejkens begränsningar, utan snarare framgick ur de traditionella skrågillena[32]. Det är även riktigt i den mening att de yrkesskickliga arbetarna i högre grad framträder för sig själva som varuförsäljare, d.v.s. i högre grad underkastas cirkulationssfärens frihetsillusioner. Samtidigt tvingas kapitalet att underkuva "massarbetaren" med mer öppet repressiva metoder på grund av "massarbetarens" bristande identifikation med sitt arbete. Men det är däremot inte så enkelt så att man kan tala om "massarbetaren" som det kommande revolutionära subjektet, vilket jag ska försöka visa nedan.
Skiktningen mellan "massarbetare" och yrkesskickliga arbetare svarar emot arbetsprocessens historiska dialektik mellan uppdelning och sammansättning. Med manufakturen delades hantverkarens sammansatta rörelser, hans yrkesskicklighet, upp i små moment. Med maskinen och storindustrin sattes manufakturens uppdelade moment samman i ett maskineri, som åter krävde en skicklighet för att framställas. Arbetarens arbete kom sedan återigen att delas upp i korta moment genom MTM, löpande band o.s.v., d.v.s. genom taylorismen. Genom automationen har dessa moment sedan alltmer kommit att sättas samman.
Den kapitalistiska historien har varit en historia om arbetsprocessens uppdelning och sammansättning, även om den inte har varit så motsägelsefri som jag här har beskrivit. Exempelvis utgör automationen inte bara en sammansättning av icke-yrkesskickliga moment till yrkesskickliga, utan istället tar den (idag) i stor utsträckning skickligheten (som hänger samman med den gamla maskinen) ifrån arbetaren och gör honom till övervakare, till icke-yrkesskicklig. Men att processen är motsägelsefull förändrar inte att de olika faserna med nödvändighet följer på varandra och övervakningsmomentet kommer efter en tid även det att automatiseras. (Om man ser till denna "bruksvärdeslogiks" genomslag i olika branscher finner man att de skilda faserna framträder i än mindre ren form. Jämför t.ex. textilindustri med kemisk industri.)
Denna arbetsprocessens uppdelning måste härledas från det abstrakta arbetets princip, medan dess sammansättning måste förstås som det sätt varpå kapitalets mervärdestvång, eller egentligen tvång till extramervärde, gör sig gällande som ett sätt att "substituera" det levande arbetet med föremålsliggjort arbete. D.v.s. medan kapitalet genom det abstrakta arbetet gör arbetaren till en robot, söker kapitalet genom tvånget till extramervärde ständigt efter möjligheter att så att säga lyfta ut själen (arbetaren) ur roboten och fortast möjligt göra sig av med detta irrationella, sinnliga, element. Jag börjar med att ta upp processens första sida (det abstrakta arbetet) för att se vad den betyder för arbetarmedvetandets form och för en radikal motrörelses möjligheter.
Det abstrakta arbetet (värdets substans) är obestämt arbete, är arbete rätt och slätt, eftersom värdet så att säga är likgiltigt för arbetsproduktens form. Gentemot denna det varuproducerande arbetets abstrakta sida står arbetets konkreta sida som skapare av bruksvärden. Bruksvärden som svarar mot bestämda behov som förmedlas via en marknad. Men därmed är å ena sidan det arbetaren producerar något för honom likgiltigt. Å andra sidan förutsätter arbetets konkreta sida en viss bestämd skicklighet, vilket ger arbetet ett innehåll för den som arbetar. Som supportsvarvare "kan man sin sak", vilket ger en en viss identitet och under vissa förutsättningar möjlighet att ge uttryck för något av ens skapande förmåga som människa, "att göra ett bra jobb".
Det arbete som ger arbetaren en identitet framträder samtidigt för honom som likgiltigt, vilket tar sig uttryck i motsägelser när han helt oreflekterat beskriver sin arbetssituation. Ena sekunden försvarar han "sitt arbete", för att nästa sekund spotta åt det, och ju högre grad det abstrakta arbetet äter sig in och formar själva arbetsprocessen, desto mer likgiltig och främmande står han inför sitt eget arbete. Det abstrakta arbetet söker forma hela arbetsprocessen i enlighet med sin abstrakta princip till en oändlig mängd kraftansträngningar (som kapitalet söker substituera genom kraftmaskinen, genom mekaniseringen och automatiseringen) och i dessa kraftansträngningar har all sinnlighet i förhållande till produkten upphävts. Mot den yrkesskickliga arbetarens identifikation med och i viss mån sinnlighet inför sitt arbete står "massarbetarens" likgiltighet och revolt. Men motsättningen mellan abstrakt och konkret arbete, som den kommer till uttryck i arbetsprocessen och som den framträder i arbetarnas erfarenhet, kan inte reduceras till en fråga om revolt kontra identifikation. Jag ska förklara.
Ett exempel: I expansionsfasen under 50- och 60-talet tvingades kapitalet framför allt till ökad omslagshastighet för att dels stärka sin konkurrenssituation på en utvidgad marknad och dels utnyttja möjligheten till extramervärde som låg i den snabba tekniska förnyelsen. D.v.s. hellre högre löner mot höjd arbetsintensitet och utvidgat skiftarbete än tvärtom. Med den begynnande krisen i slutet av 60-talet kom tendensen till stegrad arbetsintensitet och arbetsuppdelning och tendensen till utvidgning av skiftarbetet att stärkas på grund av nödvändigheten av att möta den stegrade organiska sammansättningen, samtidigt som den teknologiska förnyelsen framför allt krävde ökad omslagshastighet, d.v.s. en så snabb utslitning av maskinparken som möjligt. Arbetsprocessen kom följaktligen härmed att i allt högre grad omformas i enlighet med det tayloristiska systemet (ökad arbetsuppdelning, MTM o.s.v.), d.v.s. bli mer abstrakt. Det skapade ackordsarbetare och löpande bands-arbetare, som var likgiltiga inför produktionens resultat, varför underordnandet av dem gavs mer repressiva former. Den motrörelse som utvecklades i arbetarklassen antog därför med nödvändighet en mer utlevelseinriktad, spontant revolterande, karaktär, och det i synnerhet som arbetsprocessens form svårligen kan formuleras i fackliga avtal.
Denna motrörelse mot det "tayloristiska maskineriet" var en av den nya vänsterns grundvalar och den har framför allt kommit att reflekteras som teori av de spontanistiska grupperna[33]. Dessa grupper har genom sin reflektion över den spontana revolten överskridit de traditionella kommunistpartiernas distributions- och irrationalitetsfixerade kapitalismuppfattning och närmat sig en uppfattning som tar sin utgångspunkt i bruksvärdet, i den av kapitalet underordnade arbetarens icke totalt förträngda utlevelse- och frigörelseintressen. D.v.s. de erfarenheter från krisen som kommunistpartierna organiserat och reflekterat trängde inte ner till det abstrakta arbetets kategori och de kom därmed omedelbart att ställas åt sidan av denna arbetarrörelse.
Men revolten mot det "tayloristiska maskineriet" var framför allt riktad mot arbetet som sådant, och i sin ytliga reflektion över revolten har de spontanistiska grupperna därför inte förmått att ta sin utgångspunkt i arbetets konkreta sida, i produktionsprocessen som en sammansatt tillägnelse av naturen. I sin förlängning kan denna uppfattning bara se den utvidgade fritiden och den totala automationen. D.v.s. när parollen "kamp mot arbetet"[34] objektivt kommit att sammanfatta denna revolt har följaktligen de medvetandeformer som växer fram ur denna heller inte möjlighet att se utöver kapitalets organisering av arbetet. En ytlig reflektion av denna revolt förmår därför inte rikta sin kritik mot arbetets förfrämligade former, d.v.s. mot arbetet som abstrakt arbete.
Vad jag kan se måste en radikal rörelse just ta sin utgångspunkt i det konkreta arbetets sinnlighet och inte i fritiden som arbetets negation. Därför var också den motsättning jag tidigare ställde upp mellan identifikation och likgiltighet/revolt, mellan yrkesskickliga arbetare och "massarbetare" (som framträdelseform för arbetets fördubbling i konkret och abstrakt arbete) ensidig. Frågan är i stället på vilket sätt som revolten mot det "tayloristiska maskineriet" kan gripa tag i det konkreta arbetet, när själva arbetsprocessens form blivit osinnlig och abstrakt. Enda möjligheten synes vara att förena de uppdelade momenten till en genomskådbar totalitet, till en arbetar organisering längs produktionsleden. En sådan organisering öppnar möjligheten att uppfatta tingen som produkter (som bestämda individers arbete i bestämda arbetsprocesser), d.v.s. inte som ting rätt och slätt. För den rena intellektuelle är detta något helt obegripligt. Ja, faktiskt omöjligt eftersom det är en fråga om praxis.
Men vilken vikt har det jag sagt, ifall taylorismens uppdelade moment inom kanske en tioårsperiod i betydande grad satts samman genom automationen. Vad innebär det för skiktningen inom arbetarklassen? Vilka medvetandeformer kommer att känneteckna de reparatörsskikt och teknikerskikt som följer med automatiseringen?
Arbetsprocessens abstrakta form och arbetsmedlens förtingsligade karaktär måste ständigt "avslöjas" av reparatören. Ja, det är hans funktion, för hans dagliga erfarenheter gäller varför en numerisk svarv lägger av efter ett par minuter? Eller varför den hakar upp sig på ett bestämt ställe? Varför den sliter ut svarvstål en gång i kvarten och varför arbetsstycket har lossnat två gånger och stuckit iväg intill huvudet på folk? Som reparatör blir det naturligt att lära sig var dom gör svarven, var dom gör den numeriska anläggningen, var dom gör skäroljan o.s.v. Kort sagt, han måste ständigt gripa tag i det konkreta arbetet, och en organisering utöver fabriken, längs produktionsleden, ligger på sätt och vis implicit som en erfarenhet. Genom att kontakta dom som gör svarven skulle man mycket enkelt kunna förbättra produktens kvalité och säkerhet utan att gå omvägen via marknaden[35].
Reparatörsskiktens kritik av stress och skiftarbete, eller egentligen av den totala lönearbetarsituationen, tycks följaktligen i högre grad rymma erfarenheter som överskrider kapitalets organisering av arbetet. Å andra sidan finns naturligtvis i reparatörens erfarenhet hans tendens till identifikation med företaget och hans upplevelse av sig själv som försäljare av en eftertraktad vara, som fri människa (som omsluten av den borgerliga frihetens och jämlikhetens karaktärsmask[36]). Samtidigt kan man antagligen räkna med att det dels, åtminstone inom de verkliga teknikerskikten, växer fram teknokratideologier som ställer det rationella samhället mot det irrationella, d.v.s. som ett rent planeringstekniskt problem, och dels att det växer fram halvfascistiska ideologier som vänder sig emot en allt större massa av arbetslösa som inte "brytt sig om att utbilda sig och som det inte finns någon anledning att försörja". En genomgång av de kommande formerna för arbetsprocessen och dess betydelse för arbetarklassens skiktning och medvetandeformer kräver naturligtvis ett större erfarenhetsunderlag och mer försök till analys, men det jag skrivit kan åtminstone ge en del ledtrådar för att förstå framtida rörelser.
För en svensk vänsters maktsociologiskt präglade marxism och ytligt historiska betraktelsesätt ställer naturligtvis redan artikelns uppläggning allt på huvudet. Hur kan man diskutera arbetarklassens medvetandeformer, arbetarklassens skiktning, skilda riktningar inom arbetarrörelsen o.s.v., utan att diskutera arbetarrörelsens historia och framförallt utan att börja med den stora stridsfrågan inom arbetarrörelsen: förhållandet till staten?
Att utgå ifrån en historisk diskussion är emellertid varken något enkelt eller självklart. Om man ska försöka klargöra statens karaktär genom att exempelvis se till hur arbetarrörelsen historiskt förmått att använda sig av staten, kommer man inte till någon som helst lösning. Som revolutionär finner man att "reformismen inte i ett enda land har lyckats med en utveckling mot socialism". Mot det säger naturligtvis reformisten att det "inte finns ett land i kapitalismens centrum som förmått att göra revolution. Revolutioner hänger ihop med fattigdom och underutveckling. Med samhällenas utveckling i materiellt hänseende har också arbetarrörelsens revolutionära del ständigt försvagats".
Vad säger då detta betraktelsesätt? Egentligen bara en sak: Att det som inte skett tidigare inte heller kommer att ske i framtiden, och det är i grunden ett konservativt sätt att se på saker och ting. Ett försök till förklaring av arbetarklassens traditioner, medvetandeformer och strategiska möjligheter måste istället ta sin utgångspunkt i arbetaren som bärare av varan arbetskraft, i kriscykeln, arbetsprocessens form o.s.v. Först därefter kan man se till arbetarnas förhållande till staten. Att börja med staten är ytligt, eftersom man då saknar möjlighet att se själva grundvalen för arbetarklassens kamp och organisering. Allt blir bara en fråga om taktik. Om våld eller ickevåld o.s.v. Att jag först nu tar upp frågan om staten och reformismen är därför ingen tillfällighet. Det är t.o.m. så att denna ordning på sätt och vis redan innebär ett ställningstagande, för om man började med staten som en given storhet, som ett abstrakt maktinstrument, implicerar det möjligheten av att dominera detta maktinstrument. Detta är reformismens grundval. Jag ska förklara vad jag menar.
I början av artikeln sa jag att med utbytets inträngande i samhället kommer den privata egendomens våld att avsöndras från sitt eget väsen och framträda som en särskild institution vid sidan av de utbytande parterna. Värdet som ett socialt förhållande framträder å ena sidan i marknadens tvångslagar. Å andra sidan som en rättslig makt, som representant för ett "allmänintresse". Skilsmässan mellan den rättsliga makten och egendomen är därför inget annat än värdets samhälleliga erkännande. Men den rättsliga makt jag här talar om blir inte till en klass' maktinstrument förrän i och med att själva arbetskraften underkastas värdelagen och blir till en vara som köps och säljs. D.v.s. utbytets avsöndring av en rättslig institution som garant för utbytet blir inte garant för ett klassherravälde, till en stat, förrän i och med att arbetaren ständigt tvingas utbyta sina kroppsliga och själsliga krafter mot sina livsförnödenheter. Den borgerliga staten framträder emellertid för individen i mystifierad form, som garant för ett allmänintresse, eftersom den å ena sidan skyddar kapitalets egendom mot stöld och förstörelse, men å andra sidan skyddar arbetskraften mot det enskilda kapitalets ohämmade exploateringsintresse. Marx har i "Kapitalet", i avsnittet om den s.k. ursprungliga ackumulationen, visat hur staten, som kapitalets gemensamma institution, genom lagar och våld undertryckt de fattiga för att tvinga dem att sälja sin arbetskraft. Å andra sidan har han, i avsnittet om fabrikslagstiftningen, visat hur staten har tvingat fram socialvård och lagstiftning gentemot de enskilda kapitalen för att dessa inte ska slita ut arbetarna i förtid eller underminera möjligheten av en ny effektiv arbetargeneration.
De enskilda kapitalen tenderar följaktligen, som konkurrerande kapital, att omintetgöra sin egen grundval, sin egen levande beståndsdel: arbetskraften. I revolten mot fattigdom och underordning tenderar arbetarna å andra sidan att omintetgöra kapitalet som främmande egendom. Konkurrensen som ständigt tvingar fram en utveckling av produktivkrafterna är samtidigt destruktiv, och då inte bara gentemot arbetskraften och egendomen, utan även mot kapitalets övriga naturliga existensbetingelser som vattnet, jorden, luften o.s.v.[37]. Eftersom konkurrensen tillhör kapitalets begrepp[38], kapitalet som kapital, innehåller kapitalet i sig en tendens att omintetgöra sig självt[39].
Här träder följaktligen staten in som upprätthållare av egendom och ackumulation, som organisatör av sjukvård, socialvård, skolor och universitet, som lagstiftare mot miljöförstöring och planerare av begränsade resurser. Kort sagt som representant för det "allmänna intresset" gentemot den "enskildes särintresse". Att staten har avsöndrats som en rätts-, vålds- och vårdsinstitution vid sidan om de utbytande parterna arbete och kapital (eller med andra ord: att det borgerliga samhället har fördubblats i samhälle och stat[40]), framkallar den förvrängda framträdelsen av staten som en neutral apparat, som ett maktinstrument, och denna illusion gäller för den borgerliga staten i allmänhet oberoende av statsform. D.v.s. redan innan den allmänna rösträtten fanns denna illusion (fattigvård, fabrikslagstiftning), eftersom den borgerliga staten redan var etablerad[41]. Staten framstod som neutral, fast dominerad av borgarklassen. För arbetarklassen gällde det därför i enlighet med denna illusion att mobilisera en tillräcklig styrka för att tvinga staten att genomdriva reformer gentemot borgarklassen. Samhället framträdde redan vid denna tid som möjligt att omvandla genom reformer, som låt vara förutsatte en massmobilisering för att tillskansa sig "tillräckliga styrkepositioner" i staten. En massmobilisering som krävde en viss militans för att motstå borgarklassens repression. D.v.s. själva militansen står inte i motsättning till ett reformistiskt medvetande och en reformistisk strategi.
En sådan militant reformism skiljer sig naturligtvis från den reformism vi upplever idag. Dagens "välfärdsstat" finner i det närmaste all militans odemokratisk. Det statliga våldet framträder nu inte som utövat av en bestämd klass utifrån dess positioner i staten, utan som organiserat av den gemensamma makten, som fogar samman de otaliga intressena. D.v.s. som vårt eget våld mot vår dåliga sida. Som när vi tar med ett verktyg från jobbet, men samtidigt vet att om stölden sattes i system skulle det bli kaos.
Inför "samhället" (som staten nu benämns) är vi alla individer (eller intressegrupper). D.v.s. vi[42] förstår oss som individer, för på samhällets yta är vi alla inkomsttagare, inkapslade i revenyn, i den förvrängda framträdelseformen för arbetskraftens värde. Samhället kommer härigenom mer eller mindre automatiskt, genom allmänna val och folkomröstningar, att reformeras i enlighet med folkviljan. Men det betyder samtidigt att det är en helt annan förvrängning som ligger till grund för "välfärdsstatens" reformism och framför allt att den reformistiska illusionen inte kommer att upphävas med "välfärdsstatens" bortdöende eller med upprättande av en repressiv stat. Egentligen underkastas vi en "dubbel" reformism, som också fördubblar arbetarrörelsen i en "traditionellt" och en "modernt" reformistisk del. D.v.s. där "välfärdsstatens" illusion är genomskådbar tar den "traditionella" statens (den borgerliga staten i allmänhets) illusion vid.[43]
- Den "traditionella" formen av reformism framgår ur det borgerliga samhällets fördubbling i samhälle och stat i det att staten framträder som en neutral apparat, som kan komma att domineras av olika klasskrafter beroende på deras organisatoriska och parlamentariska styrka.
- Den "moderna" formen av reformism framgår ur den moderna statsformen, ur "välfärdsstaten" som förmedlare av folkviljan, inför vilken vi själva framträder som individer i enlighet med hur arbetskraftens värde framträder på samhällets yta.
Reformismen i dess olika skepnader är därför inte en idériktning i största allmänhet utan en daglig erfarenhet. En erfarenhet som i all sin motsägelsefullhet organiserats som tradition i den reformistiska arbetarrörelsen och som reflekterats till teori bland deras ideologer. D.v.s. reformismen är inte Bernsteins, Kautskys, Brantings eller Adler-Karlssons verk, utan det är tvärtom så att det är de verkliga förhållandena som på detta förvrängda sätt framträder i "de stora tänkarnas huvuden".
Detta betyder inte att den reformistiska illusionen totalt omsveper individen eller klassen. D.v.s. det finns erfarenheter inom arbetarklassen som motsäger de reformistiska medvetandeformerna. För det första kommer arbetarna genom självorganisering av avsnitt av den samhälleliga produktionen och konsumtionen att begripa staten som organisatör av det andra samhället, d.v.s. som något helt utvändigt till de omedelbara livssammanhang som är självorganiseringens väsentliga innehåll. Den revolutionära ståndpunkten framgår här ur de omedelbara, sinnliga livssammanhangens motsättning till det yttre samhället och den yttre kulturen på samma vis som tredje världen-revolutionerna framgick ur motsättningen mellan den traditionella bygemenskapens omedelbara livssammanhang och den yttre kulturens våld och förtingsligande. (För dagens revolutionära vänster har moment av självorganiserade, omedelbara, livssammanhang, varit den avgörande erfarenheten, som omöjliggjort för reformismen att suga upp denna vänster. Den del av dagens vänster som väsentligen har radikaliserats genom vietnamkrigets omänsklighet eller genom kapitalismens planlöshet har däremot kommit att dras till reformismen som den mest "realistiska" kraften.)
För det andra förmår arbetarna i krisen om än i begränsad mening att avslöja staten som en klass-stat, eftersom såväl en borgarregering som en "arbetarregering" tvingas till en repressiv politik gentemot arbetarklassen. Om den inte söker en total konfrontation med systemet som helhet[44]. D.v.s. eftersom staten vilar på kapitalackumulationen, upprätthålls genom skatteintäkter, kommer dess verksamhet att sjunka ihop i krisen såvida man inte genom våld förmår att pressa lönerna och återigen göra den produktiva investeringen profitabel. De traditionella partierna, som representerar olika kapitalfraktioner, olika borgerliga och småborgerliga skikt och olika begränsade arbetarintressen, kommer i krisen att framträda i nya dräkter i enlighet med kriscykelns skilda ackumulationsstrategier. I den djupgående krisen kommer här med nödvändighet det relativa mervärdets strategi, som socialdemokratin traditionellt representerat (att genom en hög lönenivå forcera kapitalets strävan att substituera det levande arbetet med det föremålsliggjorda för att kapitalackumulationen ska kunna utvidgas framför allt genom att kapitalet tillägnar sig ett extramervärde genom snabb teknologisk utveckling) att förbytas mot det absoluta mervärdets strategi (sänkta löner, förlängd arbetstid och utvidgad arbetslöshet) i enlighet med Curt Nicolins senaste rekommendationer.
Med det borgerliga samhällets avsöndring av en särskild institution vid sidan av de utbytande parterna, som så att säga står över de enskilda konkurrerande kapitalen och över deras motsatsförhållanden till arbetarna, kommer arbetarnas kamp att fördubblas i ekonomisk och politisk kamp (i en kamp mot företaget och i en kamp mot eller om staten). Mot den ekonomiska kampen svarar organisationsformer som fackföreningar, strejkkommittéer, hyresgästföreningar o.s.v., och mot den politiska kampen svarar organiseringen i partier. Denna uppdelning svarar fullt ut mot det borgerliga samhällets struktur och blir därmed också blind för denna struktur. D.v.s. de ramar för arbetarklassens handlande som sätts av kampens fördubbling i ekonomisk och politisk kamp förmår inte se utöver (de är givna av och immanenta i förhållande till) det borgerliga samhällets fördubbling i samhälle och stat.
Men vad betyder det för arbetarpartiernas möjlighet att organisera arbetarnas intressen om de så att säga är blinda för samhällets struktur? Vari ligger partiernas möjligheter och vari ligger deras begränsningar? Först bara ett par klargöranden.
De rent borgerliga partierna representerar i huvudsak skilda kapitalfraktioner[45], skilda kapitalintressen. Arbetarpartierna kan däremot inte förstås på detta sätt, som representanter för skilda arbetargruppers särintressen. Splittringen inom arbetarrörelsen tycks därför förbryllande. Men det är tvärtom enkelt, för medan kapitalet ser alldeles utmärkt med sina ögon, trots att de varken kan uppfatta färger, mörker eller ljus, ser arbetarna dubbelt och disigt, trots att man kanske är femtio och ännu inte behövt använda glasögon. D.v.s. medan skilda kapitalfraktioners profitintresse omedelbart uttrycker sig politiskt i form av sänkt arbetsgivaravgift kontra solidarisk lönepolitik, sänkta statsutgifter kontra höjda militära utgifter o.s.v., uttrycker arbetarpartierna bara skilda, mer eller mindre förvrängda medvetandeformer (skilda begränsade arbetarintressen). Arbetarnas disiga och fördubblade syn härrör just ur den motsägande erfarenheten och det är ju det artikeln i själva verket har handlat om.
Jag gör en liten sammanfattning av de erfarenheter som de olika partierna varit uttryck för: Den gör inte anspråk på att vara exakt, och det i synnerhet som partierna är tämligen motsägelsefulla. De socialdemokratiska partierna:
- Erfarenheten av arbetarsolidaritet som framgått ur den traditionella fackliga kampen. En erfarenhet som under expansionsfasen tenderat att förvrängas till moral, men som fortfarande upprätthåller en arbetarklassidentitet.
- Erfarenheten av frihet och jämlikhet som den vuxit fram ur cirkulationssfären och som kommit att formuleras som paroll i kravet om ökad jämlikhet.
- Erfarenheten av att vi som inkomsttagare och skattebetalare är individer eller intressegrupper, som enbart är kvantitativt åtskilda.
- Erfarenheten av att kapitalets rörelser är manipulerbara. D.v.s. den illusion som vuxit fram ur "välfärdsstaten" som förmedlare av folkviljan, där folkviljan inte är något annat än en framträdelseform för kapitalet som samhälleligt subjekt.
- Till viss del i motsättning till den förra punkten: erfarenheten av staten som en neutral apparat som kan komma att domineras av olika klasskrafter beroende på deras organisatoriska och parlamentariska styrka. Naturligtvis är socialdemokratin mer sammansatt än så. Man organiserar exempelvis, om än ytligt erfarenheter från produktionen, erfarenheten av ojämlikhet, erfarenheten av friheten som "väljande individ", erfarenheten av att göra ett "bra jobb" o.s.v. i ett motsägelsefullt virrvarr.
De kommunistiska partierna:
- Erfarenheten av att ha reducerats till en vara. Att ens liv varit till för kapitalet och inte för en själv.
- Den ur krisen framvuxna erfarenheten av kapitalets irrationalitet och orättvisa distribution (Det är naturligtvis en daglig erfarenhet, men den fördjupas väsentligt i krisen).
- Erfarenheten av staten som en neutral apparat som kan komma att domineras av olika klasskrafter beroende på deras organisatoriska och parlamentariska styrka. Kommunistpartierna är även de naturligtvis mer sammansatta och motsägelsefulla. Exempelvis organiserar man den ständiga erfarenheten av kapitalets centralisering och storföretagens "växande makt", samtidigt som man för fram det förstatligade jätteföretagets rationalitet som alternativ till den kapitalistiska marknadens irrationalitet.
Med organiseringen och förmedlandet av dessa erfarenheter har partierna kommit att framträda som traditioner inom arbetarrörelsen. Traditioner som bärs upp av olika arbetargrupper beroende på arbetsprocessens uppdelning av arbetarklassen i yrkesskickliga arbetare och tempoarbetare, beroende på industrialiseringens varierande utveckling i olika områden (patriarkaliska bruksorter kontra industriella centra), vilket gett de skilda traditionerna mer eller mindre stark lokal ställning, o.s.v.
De inledande frågeställningarna om arbetarrörelsens uppdelning i kommunister och socialdemokrater skulle härmed getts en materiell förklaring. Utifrån socialdemokratins ställning idag tycks därmed de förvrängda medvetandeformer som upprätthåller den att vara de helt avgörande. Även om det kanske är sant är det ändå inte hela förklaringen till socialdemokratins starka ställning. Jag ska ta upp tre andra skäl.
- För det första har socialdemokratin, genom att man framförallt organiserat arbetarklassens revenyintressen (dess intresse av ökad jämlikhet), för kapitalet kommit att representera det "relativa mervärdets strategi". Genom en förhållandevis hög lönenivå har man tvingat fram en teknologisk utveckling och slagit ut lågproduktivt kapital och därmed har man gynnat det avancerade exportkapitalet. Samtidigt har socialdemokratin varit den enda kraft som förmått att upprätthålla en friktionsfri kapitalackumulation genom att man desorganiserat arbetarklassens frigörelseintressen. Socialdemokratin har under expansionsfasen följaktligen även representerat den avancerade borgarklassens intressen. D.v.s. som organisatör av arbetarklassens revenyintressen har man varit ett borgerligt arbetarparti[46].
- För det andra har den borgerliga offentlighetens uppsplittring och begränsade erkännande av arbetarnas erfarenheter tvingat arbetarklassen att förtränga väsentliga erfarenheter, vilket stärkt socialdemokratin, men kanske framför allt de rent borgerliga partierna. Genom att kommunikationerna blivit allt mer vertikala (radio och TV) och allt mindre horisontella (krogar, studiegrupper och kulturföreningar) har de radikala erfarenheterna förträngts medan de integrerande erfarenheterna har "verifierats" av den borgerliga offentligheten.
- För det tredje har kommunistpartiets oförmåga att organisera erfarenheter från produktionen och från krisen ytterligare förstärkt arbetarklassens förträngning av den dagligt upplevda verkligheten, och därmed har uppbindningen till "socialdemokratins" illusioner förstärkts. Men det avgörande är knappast att man inte förmått att organisera krisens erfarenheter genom den långa expansionsfasen, utan snarare att man inte organiserat sinnligheten gentemot kapitalets förkvävande av den genom det abstrakta arbetets normer, genom värdeförmeringens tvång och genom förtingsligandet av människornas relationer till sig själva och till sina produkter.
Kommunistpartierna stod följaktligen helt främmande inför såväl arbetarnas revolt mot "det tayloristiska maskineriet" (mot det abstrakta arbetet), som mot ungdomsrörelsens "flummighet" och revolt mot den förtingsligade verkligheten[47]. För både de socialdemokratiska och kommunistiska partierna var dessa gruppers plötsliga förnekande av sina tidigare uppfattningar antingen något helt obegripligt, d.v.s. utifrån det rena förnuftets, det rationella intellektets, ståndpunkt, eller så uppfattades deras nya idéer som uttryck för en "naiv radikalism", men varför i så fall denna plötsliga "massbarnslighet".
Förklaringen till kommunistpartiernas (och de socialdemokratiska partiernas) oförmåga att begripa sig på dessa motrörelser ligger i deras ofullständiga kritik av kapitalet. De kritiserar vissa av kapitalets avgörande framträdelseformer, som dess irrationalitet, dess orättvisa fördelning och dess underkuvande av arbetaren, men de förmår inte kritisera kapitalets väsensförhållanden, som det abstrakta arbetet, förtingsligande o.s.v. D.v.s. de förmår inte tränga ner till motsättningen mellan abstrakt och konkret arbete, mellan värde och bruksvärde[48]. Det här är nu inte i huvudsak en intellektuell brist, utan en erfarenhet av kris, fattigdom och underkuvande. Det är en erfarenhet som har en lång historia och som återigen börjat fördjupas med den begynnande krisen. Men med dagens materiella rikedom (relativt sett) och med kapitalets inträngande i alla livssfärer framträder kapitalets repression samtidigt i andra former, varför kritiken av kapitalet nu i allt högre grad kommer att riktas mot kapitalets själva väsensförhållande, och detta ställer delvis andra krav på kampens organisering.
Jag har tidigare sagt att gentemot det abstrakta arbetets förkvävande av vår sinnlighet måste motrörelserna organisera det konkreta arbetet, d.v.s. vår sinnlighet i förhållande till produkten. Och gentemot värdets förtingsligande av våra inbördes förhållanden måste motrörelsen organisera de omedelbara förhållandena mellan människor. D.v.s. motrörelsen måste gripa tag i de samhälleligt bruksvärdesmässiga sidorna. Men här rör man sig med kategorier för vilka uppdelningen i politik och ekonomi inte finns. De traditionella politiska partierna tycks därmed oförmögna att organisera dessa rörelser eller i varje fall deras väsentliga innehåll. Motrörelserna kommer snarare att ta formen av radikala experiment: självorganisering av fabriker, med försök till ny teknologi[49] och organisering längs produktionsleden, självorganisering av hela städer som skedde i Nantes i Frankrike 1968. Sådana självorganiserade experiment utvecklades i större omfattning i Chile 1973 och i Portugal 1975 och de kommer med säkerhet att spela en än mer avgörande roll för en radikal rörelse i kapitalismens centrum. Här är den traditionella sinnligheten, som den växt fram ur bygemenskapen, nästan utraderad, varför den bara kan "återupprättas" genom de självorganiserade livssammanhangens omedelbarhet. D.v.s. genom kapitalets, genom abstraktionernas, inträngande i alla livssfärer tenderar vi att omslutas av karaktärsmaskens tomma och kyliga vänlighet, varför en överskridande rörelses livsvillkor är självorganiseringens sinnliga och genomskådbara livssammanhang där det framtida samhällets innehåll kan framträda i konkret form som en konkret utopi. Det är genom en organisering av dessa erfarenheter, som ett verkligt avantgarde förmår att växa fram och en revolutionär tradition blir möjlig att upprätta. När dagens partier eller vänstergrupper går in i skilda motrörelser spelar dessa partier och grupper en mycket motsägelsefull roll i förhållande till rörelsernas intressen. Å ena sidan kan de förmedla erfarenheter från andra rörelser och till viss del förmå rörelserna att reflektera samhället som helhet. Men å andra sidan kommer de politiska partierna och grupperna i det att de går in som propagandister (som försöker att "politisera" rörelserna för att rekrytera ur dem) att ha ett utvändigt och förtingsligat förhållande till dessa motrörelser. D.v.s. de reproducerar just värdeabstraktionens förtingsligande av individen inom själva rörelsen, samtidigt som kritiken av detta förtingsligande varit en av motrörelsernas väsentliga grundvalar. I detta avseende har de politiska partierna och vänstergrupperna en rent desorganiserande roll, vilket ytterligare förstärks av att de står gentemot varandra som konkurrenter där motrörelserna blir deras marknadsplats.
För den enskilde arbetaren framträder de politiska partiernas och vänstergruppernas omtanke härigenom också helt motsägelsefullt, vilket kommer till uttryck i ett eventuellt stöd för ett parti förenat med en allmän skepsis inför politiker. Man vet kort sagt aldrig om det de politiska partierna säger är ärligt menat eller om det ingår i en taktik, och en taktik riktar sig till en motståndare (till något från en själv avskilt) och inte till en själv.
Detta kritiska förhållningssätt till partierna är emellertid problematiskt, för samtidigt med motrörelsernas framväxt gentemot kapitalet kommer de skilda krafternas styrkeförhållanden att avspeglas på det parlamentariska planet, som, även om det inte gäller arbetarklassens frigörelse, ändå är av avgörande betydelse för arbetarklassens och de samlade motrörelsernas intressen. Det gäller frågan om repressionen, frågan om att förmedla arbetarintressen via den borgerliga offentligheten (tidningar, radio och TV) och frågan om arbetarnas revenyintressen. Att proklamera ett vid-sidan-av-stående i förhållande till regeringsproblematiken eller fackföreningsvalet så länge det saknas nationella eller åtminstone lokala erfarenheter av alternativa handlingsmöjligheter blir inget annat än just rätt och slätt en proklamation. D.v.s. att bryta med de gamla traditionerna förutsätter att deras erfarenhetsunderlag "kritiserats" av den dagliga upplevelsen. Men jag tänker inte gå in mer på denna diskussion här, eftersom det skulle kräva betydligt mer än ett par rader.
Här följde ursprungligen ett längre avsnitt om de s.k. mellanskikten och deras motsägande radikaliseringsprocess. Här tog jag också upp begreppet "proletär offentlighet", som en organisering av arbetarklassens omedelbara livssammanhang och kollektiva erfarenheter, men dessa avsnitt har jag tvingats utelämna, för en artikel är inte en bok. Det betyder att artikeln förlorat en del av sitt helhetsperspektiv, men det måste samtidigt stå klart att artikeln även utelämnat så väsentliga problem som arbetarklassens möjlighet att organisera sin reflektion över klasskampen, frågan om avantgardeorganiseringen och den parlamentariska styrkemätningen, frågan om miljörörelsen (som sannolikt kommer att bli en betydande skärningspunkt för en kommande radikalisering) o.s.v. När artikeln gentemot den traditionella partibyggaruppfattningen försöker ange strategiska möjligheter för arbetarklassen i organiseringen av dess "bruksvärdesmässiga" livssammanhang och erfarenheter, döljer måhända avsaknaden av diskussion omkring själva organiseringen också en fara att utifrån artikeln helt oförmedlat vaska fram ett mer eller mindre färdigt revolutionärt handlingsalternativ.
[1] Denna motsägelse gav naturligtvis de andra killarna en tankeställare. Men hans nya skepnad som värdeförmeringens repressiva personifikation framkallar också något av en materialistisk världsuppfattning. Han är inte längre en kompis utan Volvos representant. Han börjar tala om Volvo som "vi". Han har för alla blivit en helt annan människa därför att han inte längre är arbetare. En materialistisk uppfattning är en erfarenhet inom arbetarklassen, medan den rationelle intellektuelle utifrån sin erfarenhet bara kan se idéernas utveckling ur varandra som en oändlig historisk orsakskedja. Marxismen är i det avseendet mer lättbegriplig för en arbetare än för en fil. doktor i ekonomi eller sociologi.
[2] Marx går naturligtvis i Kapitalet från de mest abstrakta begreppen till alltmer sammansatta, konkreta begrepp. Men vad jag här menar är de mer eller mindre akademiska härledningar av kapitalismen som blivit till rena formelsystem, där begreppen saknar allt liv. Se vidare not 3.
[3] Sohn-Rethel har i "Geistige und körperliche Arbeit" (Översatt till danska: Handens og andens arbejde, Rhodos 1975.) visat att det finns ett samband mellan värdet, som en verkligt förefintlig abstraktion, och det abstrakta tänkandet. D.v.s. det rena, vetenskapligt filosoferande, intellektet blir möjligt först med att verkligheten blivit abstrakt, först med att värdet nått samhälleligt erkännande och framträder i form av penning och kapital. Historiskt sett har det rena intellektet också uppkommit vid samma tid som penningen (Grekland på 600-talet f.Kr.). Detta framkommer klart i det enkla faktum att i och med penningens utbredning ersätts bygemenskapens sinnlighet och omedelbarhet med det förnuftiga, rationellt kyliga: köpa billigt och sälja dyrt.
Det rena intellektet är därför penningens och kapitalets tänkande och som sådant är det å ena sidan undertryckande gentemot sinnligheten, å andra civilisatoriskt och utvecklande i förhållande till produktivkrafterna. Egentligen är det rena intellektets undertryckande av sinnligheten bara en förmedlad form för kapitalets undertryckande av all sinnlighet (mer om detta senare i artikeln).
"Rena", formaliserade begreppshärledningar blir egentligen substanslösa därför att realabstraktionen för dem inte begrips som real, som verklig och möjlig att uppleva. Kapitalet i allmänhet tas därför som mindre verkligt än de många kapitalen som man ser dem i konkurrensen med varandra på samhällets yta. Analysen av det abstrakta arbetet, av kapitalet i allmänhet o.s.v. betraktas exempelvis inte som "realanalyser", medan analysen av det historiskt sammansatta skeendet betraktas som real. Vad jag kan se gör termen realanalys själva realabstraktionen till en tom formel. Det betyder inte att problemet med förmedlingen mellan kapitalets kategorier och de empiriskt iakttagbara fenomenen härmed skulle vara löst, utan bara att termen "realanalys" fördunklar i stället för att underlätta detta problem. Om begreppet realabstraktion se TeKla nr 1 sid. 15-16 25-29 och 79-80.
[4] Michael Schneider tar i boken "Samhället som sjukdom" (Rabén & Sjögren 1975, det tyska originalet "Neurose und Klassenkampf" 1973) upp ett flertal citat från Marx om arbetarnas och kapitalisternas psykologi.
[5] I filmen Missouri Breaks är Marion Brando, jordägarens prickskytt, ett med den privata egendomen. Han är rätt och slätt den privata egendomens våldsaspekt och som sådan är han en galning vars fantasi, glädje och mellanmänsklighet inte gäller den andre som levande individ utan som död.
[6] Se Kapitalet I, sid. 68-69. Eftersom Bohmans svenska översättning i de flesta fall är felaktig gör jag också en hänvisning till tyska utgåvan Dietz Verlag 1968 inom parentes (ty. sid 93).
[7] Marx använder begreppet "förvrängning" för att tala om att väsendet inte framträder sådant det är utan i mystifierad (förvrängd) form. D.v.s. kapitalismens förvrängningar (mystifikationer, illusioner) är verkliga och inte inbillade. De är, som Marx säger, inte bara något som existerar i arbetarnas och kapitalisternas inbillning. Se Grunddragen sid. 206. I den tyska utgåvan Dietz Verlag 1953 sid. 716. I den danska översättningen på Modtryk/Kurasje, Åhrus 1974-76, sid. 656.
[8] Se TeKla 1, sid. 47-48. Se även Kapitalet I, sid. 67 och 74 (ty. sid. 91 och 100).
[9] Se Grunddragen sid. 144. Liedmans översättning är delvis felaktig. Man bör därför gå tillbaka till den tyska utgåvan sid. 366 eller till den danska översättningen på Modtryk/Kurasje, sid. 341.
[10] Se Kapitalet I, sid. 133-134 (ty. 169-170).
[11] Förutom de tidigare anförda ställena i not 8 kan man exempelvis läsa "Den omedelbara produktionsprocessens resultat" i "Ekonomiska skrifter i urval", Cavefors 1975.
[12] Se TeKla 1. sid. 31.
[13] Om begreppet "realabstraktion" se not 3.
[14] I den babylonska kulturen var sjutalet heligt på grund av att solen, månen och de fem planeterna var sju till antalet. Därav veckans sju dagar. Babylons torn var samtidigt en helgedom och ett astronomiskt observatorium och det var prästerna som studerade stjärnornas (Gudarnas) vandring över himlen. Prästerna var följaktligen både vetenskapsmän och religiösa överhuvuden. Men även om deras matematik och astronomi var ganska utvecklad (tredjegradsekvationer) utvecklades ingen ren vetenskap, vetenskap för vetenskapens skull (härledningar ur axiom), som i Grekland. Vetenskapens utveckling var för dom istället en praktisk fråga, knuten till årstidsberäkningar, beräkningar av tidpunkten för översvämningen o.s.v.
[15] I den debatt som influerats av Altvater/Müller/Neusüss (Stat och kapital - om socialstat och statsinterventionism, Röda Bokförlaget 1976) har man i enlighet med det tyska språkbruket kommit att använda termen "socialstat". Jag tycker att "välfärdsstat" bättre svarar mot det svenska språkbruket. Någon kanske invänder här och menar att begreppet då inte kan skiljas från det vardagliga användandet av ordet "välfärdsstat", men "välfärdsstaten" är en ytkategori, som just inbegriper det vardagligt upplevda jämlikhets- och välfärdsskenet.
Jag uppfattar "välfärdsstaten" som en ideal statsform svarande mot den "keynesianska ackumulationsfasen", d.v.s. mot den ackumulationsfas som uppstod ur trettiotalskrisen och andra världskriget och som nu börjar vidkännas en kris med den samtidiga existensen av inflation och arbetslöshet. Mer om detta kommer jag att ta upp i en kommande artikel i TeKla. Se vidare avsnittet om reformism och "välfärdsstat" i denna artikel.
[16] Att kapitalets konjunkturella svängningar framträder som regeringars klokhet och misstag, betyder naturligtvis inte att regeringarna skulle vara underkastade en fullt ut deterministisk logik, att det så att säga inte skulle finnas utrymme för "dålig politik" och "arbetarvänlig politik". Men skilda regeringar kan inte mer än i begränsad utsträckning gå emot kapitalets ackumulationsintressen, eftersom det skulle leda till investeringsovilja arbetslöshet och, om situationen blir allvarlig, till rena sabotage.
[17] För bonderevolutionen ger produktionens organisering inte i sig något behov av en större organiserad enhet som en nationalstat. Partiet (befrielserörelsen) kommer därmed att stå över den splittrade bondemassan som dess sammanhållande kraft. Det ger partiet en auktoritär ställning, som i och för sig inte behöver vara direkt repressiv om det har förmåga att "lära av folket", som Mao Zedong brukar säga (jag tänker inte gå in på det). Bonderevolutionens omedelbara intresse av jord tenderar emellertid att ställa den i motsättning till staden, till arbetarklassen, eftersom en jordreform framkallar livsmedelsbrist i staden om det inte råder särskilt gynnsamma omständigheter. Partiet (befrielserörelsen) är uppenbarligen den enda kraft som förmår att resa sig över dessa motsatta intressen. Tredje världen-revolutionerna tycks följaktligen förutsätta en upplyst mer eller mindre auktoritär makt och dess organisationsformer är därför främmande för en revolution i kapitalismen centrum där kollektiviteten är inbyggd i produktionens organisering.
[18] När en man för några år sedan begick självmord på Domnarvets järnverk genom att hoppa ner i smältan, var verkstadsledningens problem inte i första hand killens liv utan huruvida den förändrade kolhalten hade försämrat stålets kvalitet. Kapitalets väsensförhållanden framträder här i sin nakenhet, och denna erfarenhet, som i olika former ständigt upprepas i den kapitalistiska produktionsprocessen, etsar sig fast i själen. Inför verkstadsledningens (kapitalpersonifikationernas) kärlek till kvantiteten och till det döda arbetet (till tingen) finns inget annat än hat.
[19] Se avsnitten om relativt mervärde, manufaktur och storindustri i Kapitalet I och sid. 162 ff i Grunddragen.
Subsumtion står för formbestämning och underordning. Se "Ekonomiska skrifter i urval", sid 616 och framåt (Den omedelbara produktionsprocessens resultat). Formell subsumtion svarar mot produktion av absolut mervärde, medan reell subsumtion svarar mot produktion av relativt mervärde. Marx tar därför också upp subsumtionsbegreppet, om än helt kort, i kapitel 14 i Kapitalet I.
[20] Se Kapitalet I sid. 471 (ty. sid. 562).
[21] Se Kapitalet I sid. 472 (ty. sid. 562).
[22] På samhällets yta framträder kapitalister, jordägare och arbetare som framförallt kvantitativt olika, som mer eller mindre rika inkomsttagare. Reveny är det begrepp Marx använder för inkomsten oberoende av dess källa, d.v.s. som den samhälleliga rikedomens fördelning framträder på ytan. Se Kapitalet III, "Revenyerna och deras källor". När jag här tar upp arbetarnas reveny är det alltså frågan om en förvrängd form för arbetskraftens värde.
[23] Se Krovozas artikel i detta nummer av TeKla. Se även Johan Fornäs artikel i TeKla nr 1, s. 66-67.
[23a] Den spontana strejken utgör inte bara en kamp för en "rättvis" lön eller för bättre arbetsförhållanden, utan är i lika hög grad en kollektiv revolt mot den totala (lönearbetar-)situationen. Den utgör en motsägelsefull enhet av kampens revenysida och dess frigörelsesida. Historiskt sett har emellertid den spontana strejken inte mer än i begränsad omfattning förmått att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, d.v.s. upphäva förhållandet att arbetare står mot arbetare "inför" kapitalet och därför håller lönerna nere vid ett minimum. Arbetarna tvingades härmed att sammansluta sig i fackföreningar. Det betydde å ena sidan att arbetarkampen tenderade att nationaliseras och arbetarklassen att framträda för sig själv som klass. Å andra sidan tenderade härmed "klasskampen" att ta formen av förhandlingar, för i och med fackföreningens växande styrka tenderar dess organisering av arbetarnas revenyintressen att hamna i motsättning till dess organisering av arbetarnas sinnlighet och självkänsla, deras frigörelseintressen, eftersom en sådan organisering ständigt hotar en kontinuerlig kapitalackumulation och därmed arbetarnas reveny. Medan fackföreningen å ena sidan är den organisatoriska form genom vilken arbetarna förmått att sammansvetsa sig som klass gentemot kapitalet, tenderar fackföreningen å andra sidan att formas i enlighet med kapitalets logik. Arbetarkampens tendens att överskrida kapitalets logik har därför i huvudsak framträtt genom andra organisatoriska former som fabrikskommittéer, arbetarråd o.s.v., samtidigt som dessa kanske varit framvuxna ur lokala fackföreningar eller sannolikt åtminstone kommit att stödjas av lokala fackföreningar. I stället för att vara fixerad vid en diskussion om skilda organisatoriska former, bör man följaktligen intressera sig mer för den innehållsliga sidan: Hur en radikal rörelse tar sin utgångspunkt i bruksvärdet, i självkänslan, fantasin och omedelbarheten från revolten, och söker organisera dessa erfarenheter gentemot utbytets frihets- och jämlikhetsillusioner. I avsaknaden av en sådan organisering framträder bruksvärdessidan enbart i form av "naiva" motsägelser eller i "oförklarliga" revolter, men det är trots allt i denna "naivitet" och "oförklarlighet", som vi finner själva grundvalen för den revolutionära organisationen.
[24] Om det abstrakta arbetets disciplinerande roll, dess bortträngande av sinnligheten, handlar Krovozas artikel i detta nummer av TeKla.
[25] Se Den omedelbara produktionsprocessens resultat i "Ekonomiska skrifter i urval", sid. 643 ff.
[26] "Den omedelbara produktionsprocessens resultat" i "Ekonomiska skrifter i urval", s. 651 (översättningen justerad efter tyskan: Resultate des unmittelbaren Produktionsprozesses, Verlag Neue Kritik 1969).
[27] När Marx beskriver ett framtida (kommunistiskt) samhälle som ett förbund av fria människor använder han följande formulering: "Människornas samhälleliga relationer till sitt arbete och till sina produkter förblir här enkla i sin genomskinlighet (genomskådbarhet, min anm.) i produktionen såväl som i distributionen" (Kapitalet I, s. 68. Justerad översättning, ty s. 93). D.v.s. varuproduktionens fördubblingar tvingar här inte de samhälleliga relationerna att framträda i förvrängd form som tingsliga relationer, utan relationerna blir enkla (i motsats till fördubblade) och genomskådbara.
[28] Om en kommande kris skulle ges en fascistisk lösning skulle denna fascism skilja sig väsentligt ifrån 30-talets. Medan 30-talsfascismen framgick ur en kris som etablerade den "keynesianska ackumulationsfasen", framgår den nuvarande fascismen ur denna ackumulationsfas kris och tvingas därmed till helt andra lösningar.
[29] Se artikel om Negt/Kluges "Offentlighet och erfarenhet" i detta nummer av TeKla.
[30] Reidar Jönssons "Levande livet", Norstedts 1976.
[31] Karl Heinz Roth har i boken "Die 'andere' Arbeiterbewegung und die Entwickling der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart" (Trikont Verlag 1974. Finns även på danska på GMT) försökt att förklara arbetarrörelsens splittring utifrån klassens uppdelning i "massarbetare" och yrkesskickliga arbetare. En kritik av Roths teser om "massarbetaren" finns bl.a. i den danska tidskriften Kurasje nr 13.
Karl Heinz Roth var tidigare med i den nu upplösta spontanistgruppen "Proletarische Front". Nu sitter han i fängelse anklagad för "mordförsök på polis".
[32] Se Christina Gynnas och Eva Mannheimers uppsats "En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst" (Stencil, Sociologiska institutionen, Lunds universitet,1970).
[33] Det gäller främst de italienska grupperna Potere Operaia och Lotta Continua, men också några tyska grupper som Arbeitersache, Revolutionärer Kampf och Proletarische Front. För Sveriges del gällde det till en viss del Volvogruppen på Torslandaverken, som gav ut tidningen Volvoarbetaren 1972-74, vilket bara sägs som en självkritisk anmärkning.
[34] "Kamp mot arbetet" har förts fram som paroll av de tyska spontanistgrupperna i tidningen "Wir wollen alles".
[35] Marx brukar använda liknande formuleringar för att klargöra det omedelbara förhållandet mellan producenterna och konsumenterna i det kommunistiska samhället. Se Kritiken av Gothaprogrammet, sid. 15 (Arbetarkultur 1938)
[36] Som arbetslös styr- och reglermekaniker ska jag kanske inte förneka det faktum att statens aktiva utbildningsstrategi kan vara förutseende nog att skapa ett överskott av reparatörer och installatörer av automatik för att kunna pressa lönerna, vilket omöjliggör att man antar den avancerade försäljarens karaktärsmask. I stället möter jag mina kompisar som konkurrenter, som undanhåller jobb och bjuder under på de jobb som alla redan känner till. Motsägelserna koncentreras och magnerverna börjar ge sig till känna, så får jag väl snabbt övergå till texten igen eller åtminstone i högre grad förtränga abstraktionernas realitet.
[37] Om kapitalets tendens att ödelägga sina naturliga existensbetingelser se Kapitalet I, sid. 441-442 (ty. sid 528-530)
[38] Se Grunddragen sid. 181-184. (ty. sid. 542-545).
[39] Denna tendens förverkligas emellertid regelbundet i krisen, utan att kapitalets naturliga existensbetingelser ödeläggs. Men även här tvingas staten ingripa. De statliga kreditinstitutionerna och i hög grad den statliga ekonomiska politiken härrör från motsättningar som befinner sig på det tredje bandets sammansatta nivå. När man ser närmare efter finner man att de statliga institutionerna dyker upp i Marx text i alla de tre banden. Den borgerliga staten tycks följaktligen vara avsöndrad ur kapitalets motsättningar på alla dess abstraktionsnivåer, och kan därför vad jag förstår varken härledas ur den enkla cirkulationens kategorier som Läpple gör (Staten og de almene produktionsbetingelser, Kurasje 1973 [översatt från tyska]) eller från samhällets yta som Flatow/Huisken gör (Prokla 7, Kurasje 9-10).
[40] Se Reichelt, Kapitalbegrebets logiske struktur hos Karl Marx, s. 50-51 (Kurasje 1974).
[41] Jag har över huvud taget inte nämnt något om den borgerliga statens historia, eftersom den inte har någon betydelse för de statsillusioner jag tar upp. Varje borgerlig stat har naturligtvis sin bestämda tillkomsthistoria, som varit beroende av böndernas, borgarklassens och adelns respektive styrkor i de olika länderna. Men när väl den borgerliga staten har upprättats, så har det skett i enlighet med en bestämd logik, som bara kan förstås utifrån kapitalbegreppet.
[42] Även om vi räknar oss själva som relativt reflekterande underkastas vi ändå i hög grad kapitalets och den borgerliga statens förvrängningar. Det är inte förrän vi erfar förvrängningarna som förvrängningar, som de verkliga förhållandena blir helt begripliga. Att vara klassmedveten är därför inte i första hand en fråga om förnuft.
[43] När Flatow/Huisken (se not 39) försöker härleda den borgerliga staten (och reformismen) utifrån revenykategorin och samhällets yta, är det vad jag kan se istället den ideala statsformen de härleder.
Om den borgerliga staten skulle kunna härledas från samhällets yta blir statsformen obegriplig. Dessutom skulle alla slags varianter av "undantagsstater" enbart kunna förstås utifrån maktkategorier, men då öppnar man sig för en reformistisk uppfattning. D.v.s. en kritik av reformismen, som bara ser till kritiken av den "moderna" reformismen tenderar omedelbart att leda över i "traditionell" reformism. Det gäller må vara inte Flatow/Huisken, men det är trots allt det konsekventa resultatet av deras analyser. Ett försök att förklara den reformistiska illusionen i allmänhet utifrån ett revenymedvetande leder till en fruktansvärd missbedömning av de faktiska rörelsernas revolutionära potential.
[44] Allende-regeringen förde exempelvis en från kapitalackumulationens sida sett omöjlig politik, vilket följaktligen ledde till en konfrontation.
[45] I USA kan antagligen motsättningen mellan republikaner och demokrater under senare år väsentligen förstås som en motsättning mellan å ena sidan jordräntebärande kapital och militärindustriellt kapital (som kunnat upprätthålla det jordräntebärande kapitalts internationella "rättigheter") och å andra sidan mervärdeproducerande kapital. Med den internationella krisen kommer motsättningar mellan det militärindustriella kapitalet (som upprätthålls genom skatteintäkter som ett avdrag från det samlade mervärdet) och det mervärdeproducerande kapitalet att skärpas, vilket kommit till uttryck i Watergate-affären. Det mervärdeproducerande kapitalet (och Carter-administrationen) har heller inte samma intressen i tredje världen att ta hänsyn till och följaktligen kan man föra en betydligt mindre reaktionär tredje världen-politik.
[46] Att socialdemokratin nu inte är regeringsparti gör den inte mindre borgerlig, eftersom den fortsätter att organisera arbetarnas illusoriska erfarenheter av frihet och jämlikhet, för vilka orättvisorna bara är en kvantitativ fråga. D.v.s. det socialdemokratiska partiet organiserar den maskerad inom arbetarklassen, där vi möter varandra i det borgerliga samhällets mest allmänna karaktärsmask.
[47] Under framförallt 60-talet kom kapitalets våldsamma expansion och inträngande i nya livsområden att tingsliggöra alltmer av individens vardag. Samtidigt kom reproduktionen av arbetskraften (i och med att familjen i allt högre grad förlorat rollen som reproduktionsenhet) att bli till något yttre, något institutionaliserat och främmandegjort. När sedan skoltiden förlängdes och skilde barnen från den samhälleliga verkligheten samtidigt som arbetarklassen individualiserades kom föräldrarna (arbetare och tjänstemän) att framstå som utlevelseförnekande knegare för sina barn. Gentemot denna verklighet revolterade den ungdomsrörelse, som sedan delvis kom att vidareutvecklas som studentrörelse.
[48] Om någonting ska kallas revisionism så borde det just vara detta. D.v.s. oförmågan att föra tillbaka framträdelseformerna på sitt väsen. I synnerhet idag eftersom det nu tycks vara av avgörande betydelse för organiseringen av arbetarklassens frigörelseintressen.
Väsensförhållandenas omedelbara betydelse för en radikalisering idag är emellertid inget entydigt för dels tvingar krisen fram krav på staten om en tryggad reveny, d.v.s. som en fråga om en utvidgad statlig verksamhet, och dels erfar de nu betydande "mellanskikten" i statlig och kommunal förvaltning sin planerande och ombesörjande verksamhet som något rationellt som saboteras av marknaden. D.v.s. deras radikalisering utgår från motsättningen mellan rationalitet och irrationalitet. För dem gäller det att utvidga den statliga myndighetens ingrepp på de enskilda konkurrerande kapitalens bekostnad. Det är följaktligen en kritik som inte riktar sig mot den borgerliga statens engagemang utan mot dess nuvarande begränsningar. I förlängningen av denna kritik finns bara någon form av reformistisk, statskapitalistisk lösning.
Denna kritik av kapitalismen riktar sig inte mot värdet, mot det abstrakta arbetet, mot lönearbetet, utan mot systemets ineffektivitet och irrationalitet. Kritiken tar inte sin utgångspunkt i motsättningen mellan abstrakt och konkret arbete, utan i motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. I nuvarande läge tycks det mig som om denna tendens skulle ha en stark ställning bland vänstersocialdemokratins och VPK:s intellektuella.
[49] En bok om experimenten på Lucas-fabriken i England m.m. har just kommit på Bokförlaget Röda Rummet.
Last updated on: 2.11.2011