Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den här artikeln tar upp en rad frågor som rör förhållandet mellan borgerlig individualpsykologi och kritiken av den politiska ekonomin, och det mer konkreta förhållandet mellan person och politik. Mycket litet har hittills skrivits på svenska om detta. Även om artikeln är skissartad och bitvis oklar, så fungerar den därför ändå som rapsodisk introduktion: som ett bidrag till den kritiska forskning som kan ge förutsättningar för en marxistisk framställning, och som en inledning till en diskussion där en mer sammanhängande och helhetlig förståelse av människan under kapitalismen kan växa fram.
I kapitalismens barndom framstod kapitalets oförmåga att tillfredsställa de mest akuta materiella behoven som den omedelbara anledningen till revolt. Arbetarklassens överlevnad krävde en benhård kamp för kortare arbetsdag, högre lön och mänskligare arbetsförhållanden. Kapitalets förtryck var direkt och hårt, men också relativt uppenbart i sin våldsamhet som ett "yttre" förtryck.
I "tredje världen" idag är det också kapitalismens inträngande och skövlingar, dess brutala utplundring av befolkning och naturtillgångar, som ger befrielserörelserna styrka.
Men i de centrala kapitalistiska länderna, som till exempel Sverige (och jag ska i fortsättningen oftast koncentrera mig på svenska förhållanden), medförde femtiotalets stabila blomstringsperiod att socialdemokratins strategi tycktes bekräfta sin riktighet. Efter trettiotalskrisen och andra världskriget fanns det ekonomiska förutsättningar för sociala reformer och ökade reallöner. Även om detta uppsving var tillfälligt, och i mycket ihåligt, så gav utvecklingen här istället upphov till andra, och egentligen mer djupgående problem.
Femtiotalet höll liv i en utvecklingsoptimism. Man tänkte sig att med den växande standarden skulle mänsklighetens problem kunna lösas inom det rådande samhällssystemets ramar. Denna optimism urholkades under sextiotalet. Kapitalets dödande herravälde trängde in på allt fler av människolivets områden. Känslorna av meningslöshet, overklighet och maktlöshet växte. Den "förlorade" krigsgenerationen krisade ihop utan att få något stöd av det blint framåtrusande samhällsmaskineriet. De psykiska problemen ökade och antog delvis nya former. Till exempel växte alkoholismen till det fyrdubbla under 60-talet[1]. 1974 omhändertogs nära 120.000 människor (varav mer än 95% män) för fylleri. Särskilt bland barn och skolungdomar växte de sociala problemen lavinartat. Mellan var tredje och var femte fyraåring hade mentala störningar. En "ny analfabetism" upptäcktes - allt fler barn lärde sig aldrig skriva och läsa ordentligt. I början av 70-talet fanns det 10-15.000 "svåra" narkotikamissbrukare, och omkring var tjugonde elev vid Stockholms högstadier var regelbundna sniffare. Med hjälp av olika sorters stimulantia eller dämpande medel försökte många desperat hitta någon sorts lindring från problemen. Men det är flyktförsök som visserligen tycks hjälpa på kort sikt, men som vartefter bara visade sig vara självdestruktiva, eftersom man snabbt slås ut och kastas ner på samhällets botten. Parallellt med detta ökade missbruk av droger, inklusive det legala knarket - läkemedlen -, ökade också vissa sorters "brottslighet". Snatterier och vandalisering var olika desperata sätt att att ge utlopp åt uppdämd aggression, främlingskap och missnöje - att individuellt och självdestruktivt uttrycka sina personliga problem eller revoltera mot sin sociala situation. När alla andra utvägar var stängda återstod bara självmord. I Sverige görs ca 20.000 självmordsförsök om året. 1970 "lyckades" 1.800 av dem (idag är siffran över 2.000), vilket motsvarar 2,2% av alla dödsfall. Tio år tidigare var siffrorna betydligt lägre: 1.300 respektive 1,7%. Om man jämför detta med de "bara" 1.300 trafikdöda eller de ca 400 som dör i arbetsplatsolyckor varje år, så borde det stå helt klart att kapitalismens psykiska människomisshandel är minst lika brutal och förödande som dess fysiska förstörelse. Individuella psykiska problem har helt enkelt blivit ett av de viktigaste sätten som samhällets inre motsättningar framträder på.
Bland unga arbetare finns ständiga ansatser till revolt mot deras underkuvande i produktionen, en revolt som kommit till uttryck i t.ex. arbetarungdomars förakt för knegaren och svensson, d.v.s. den underkuvade arbetaren. Och så kom då sextiotalets ungdomsrörelse som en kollektiv protest mot den högt utvecklade kapitalismens prylfixerade konsumtionsideologi. Mods, påtändare, allaktivitetshus och gröna vågen - på olika sätt revolterade ungdomar mot uppdelningen mellan dem som producerar och dem som konsumerar, mellan styrande och passiviserade styrda. Många sökte sig bakåt till förkapitalistiska bondesamhällen eller inåt till privata yoga-utopier för att finna alternativ till det borgerliga samhällets förtingsligade mänskliga relationer. Men mitt i alla reaktionära tendenser och dödsdömda återvändsgränder fanns det element av uppror och totalt förkastande av det borgerliga samhället, element som länge saknats. De kom att bilda en viktig beståndsdel i den nya vänster som växte fram under slutet av sextiotalet. Vänsterrörelsen var sammansatt av flera olika sociala rörelser. Vietnamkriget hade ruskat om förtroendet för USA och FNL-gruppernas praktik innebar något nytt. Med den kinesiska kulturrevolutionen (och tidigare: brytningen med Sovjetunionen) började man kunna se andra möjligheter för socialismen än den ryska vägen. Med utbildningsexplosionen vidgades universitetens klassrekrytering, samtidigt som akademikerna "deklasserades". Undervisningsomläggningarna UKAS-PUKAS gav upphov till motstånd bland studenterna. De här tre sidorna - ungdomsrörelsen, Vietnamrörelsen och studentrörelsen - låg tillsammans till grund för studentrevolten 1968-69, ur vilken dagens vänstergrupper växt fram. Sextiotalet innebar också att efterkrigstidens ekonomiska uppsving ersattes av tilltagande kriser. Ökad internationell konkurrens tvingade fram rationaliseringar och ökad arbetshets, vilket, väckte en ny militant arbetarkamp till liv, med början i gruvstrejken 1969-70. Därmed blev förhållandet mellan vänstern och den nya arbetarrörelsen ett akut problem, i Sverige likaväl som i övriga Västeuropa. Det ledde till brytningar och omgrupperingar inom vänstern. Under 70-talets första hälft har organisationerna tagit fastare former och på olika sätt försökt övervinna begränsningarna i sitt eget förflutna (den mellanskiktsdominerade klassbasen, bristen på skolning och strategi, o.s.v.). Men i vänsterns ursprung fanns också tendenser som blockerade själva detta övervinnande. För dem som av mer humanistiska och moraliska skäl dragits med i t.ex. Vietnamrörelsen och anknutit till exemplet Kina låg det nära till hands att se solidariteten som i första hand en fråga om moral och ideologi, och bortse från de egna problem och inre motsättningar som rörelsen bar på. Den intellektuella studentbakgrunden gav å sin sida grogrund för en övervärdering av de intellektuellas roll. De skulle gå in i arbetarklassen (proletariseras) och där bli kärnan i ett revolutionärt avantgarde. Studentrörelsen tänktes kunna omvandlas till en arbetarrörelse genom ökat medvetande och egen viljeansträngning. Överhuvudtaget blev politiken lätt en teknisk fråga. Genom tendenser åt arbetarromantik, viljemässighet och enögdhet förlorades samtidigt en del av styrkan i de ursprungliga revoltstämningarna. Man fick svårt att leva upp till förväntningarna från slutet av 60-talet. Det finns ännu kvar grundläggande men odiskuterade motsättningar och svagheter, som förhindrat vänstern att direkt utgå från det missnöje som de flesta människor, inklusive de vänsterorganiserade själva, känner inför de problem som den kapitalistiska utvecklingen skapat i deras egna liv.
I andra länder, kanske framförallt i USA, har det funnits omfattande löst organiserade rörelser av mer spontanistisk och individualistisk typ jämsides med traditionella "kommunistpartier och andra mer rigida vänstergrupper. Men i Sverige har den här "flummiga" sidan varit rätt svag[2], medan den partibyggande vänstern varit ovanligt stark på det organisatoriska planet. Den feministiska kvinnorörelsen t.ex., som i många andra länder haft betydelse för att introducera privatlivet i politiken, har bara spelat en marginell roll här. Vänsterförbunden har å andra sidan kraftigt försummat det revolutionära arbetets subjektiva, individuella sidor.
De flesta vänsterorganiserade har i själva verket stått lika handfallna gentemot de växande psykiska problemen som de borgerliga psykologerna. Den traditionella bilden av psykisk sjukdom som någon medfödd hjärndefekt har blivit uppenbart falsk i och med de senaste årens språngartade förändringar, när fler och fler måste söka hjälp för sina psykiska lidanden. Det framstår allt klarare att dessa lidanden orsakas av förhållanden i den sociala miljön runt individerna.
Men det betyder inte att de konventionella psykologiska teoretikerna därför tvingas att direkt genomskåda kapitalismen som det ondas rot. Istället leds de (ofta i motsats till socialarbetare och andra som praktiskt möter problemen) till andra, modifierade typer av individuella förklaringar. Hela samhällsproblem reduceras till psykologiska störningar. På det sättet försvinner varje radikaliserande öppning. Om samhällets sjukdom orsakas av de individuella psykenas sjukdomar så faller ju "skulden" inåt i varje individ. Bråkiga barn sätts i specialklasser trots att det kanske är föräldrarnas arbetsförhållanden som närmast bär skulden till att barnen inte riktigt klarar av den pressande skolmiljön. Missnöje med jobbet skylls på "nervbesvär" och behandlas med valium. Sådana psykologiseringar får en reaktionär funktion också då de bärs upp av en viss skenradikalism, som t.ex. att man erkänner att samhället är otrivsamt men sedan påstår att lösningen är att vara kärleksfullare mot varann.
Kapitalets förtryck antar nu allt mer formen av individuella psykiska problem. Det utvecklas en allt extremare arbetsdelning. Varje arbetare sysslar med en minimal detalj i ett enormt produktionsmaskineri, och uppsplittringen förfinas exempelvis genom ackord eller meritvärdering. Mellan arbete och fritid finns vattentäta skott, och i familjen konsumerar man varor, strikt avgränsad från alla andra kärnfamiljer. Tillvaron styckas upp i motsägelsefyllda beståndsdelar. När de kollektiva protestmöjligheterna därigenom tenderar att strypas, återstår ingenting annat än de privata psykiska kriserna. I den unga kapitalismens klarare klassuppdelade absoluta fattigdomssamhälle hade individen i högre grad insikt om att hans hopsnörda öde berodde på hans klassläge. Idag, i det skenbart klasslösa "konsumtionssamhället", har denna omedelbara klasskollektivitet delvis tynat bort. Istället lastar varje individ sig själv för att han eller hon inte har lyckats i samhällsklättringen eller inte är lycklig och tillfreds.
När de psykiska kriserna hålls fast på ett privat plan, stabiliseras de tendentiellt i endera av två riktningar. Antingen borrar de in sig i "själen", med säg undergång, sinnessjukhus, självmord, alkoholism, "social missanpassning", Valium, etc. som följd. Eller också förhärdar sig "själen" gentemot det liv som den berövats, med säg livsfientlighet, människoförakt, lag-och-ordning, "frigiditet", individualism, känsloladdat våld, karriär, reaktionär inställning, social respektabilitet, välart, etc. som följd. Det ena utesluter f.ö. inte alltid det andra. När nu kapitalismens motsättningar i allt högre grad framträder i form av psykiska problem hos individerna borde dessa, problem vara en viktig utgångspunkt för det revolutionära arbetet. Dels för att förstå hur de förvrängda behoven kan ge de reaktionära rörelserna en dynamik och styrka, och dels för att förstå hur ett friläggande av de verkliga behoven kan öppna vägen för en revolutionär rörelse. Men hur ska man närma sig dessa problem? Vad har man exempelvis för nytta av den borgerliga psykologin?
Marxister har alltid haft svårigheter med förhållandet till den borgerliga psykologin. Hittills har det bekvämaste förhållningssättet varit att blunda för den. Mot bakgrunden av hur de psykiska problemen blivit akuta håller inte det längre. På höjden av sin utveckling producerar kapitalismens inre motsättningar säregna missförhållanden mitt i "överflödssamhället". Tidigare har distributionen av samhällets rikedomar varit ett så brännande problem att den kommunistiska rörelsen gång på gång och på varierande sätt reviderat den marxistiska teorin, som pekar ut produktionen som knutpunkten. Man har därmed inte kunnat sammanfoga de olika delmomenten till en totalitet - kapitalets hela rörelse. Ett stympat kapitalbegrepp har gått hand i hand med ofullständiga perspektiv på socialismen och den revolutionära övergången.
Nu finns däremot förutsättningar att komma åt de väsentliga frågorna kring hur kapitalets reproduktionsprocess med dess arbetsdelning och förtingsligande på ett djupgående sätt präglar såväl människorna och deras medvetanden som arbetsprocessens materiella beståndsdelar, maskiner, natur, o.s.v. Dessa kärnfrågor fördjupar också perspektivet på övergången till socialismen. De annorlunda framträdelseformerna för kapitalismens motsättningar (neuroser, miljöförstöring, o.s.v.) gör det också nödvändigt för vänstern att förstå och samla upp de motrörelser som utvecklingen ger upphov till.
Om man mer konkret vill förstå hur psykena förvrängs så är det naturligt att intressera sig för den borgerliga psykologins förklaringar. Varifrån kommer den då, och vad är den egentligen?
Före psykologin fanns religionen, och före den medicinmännens magi. Medicinmännen gav uttryck åt den gemensamma bilden av människan och hennes förhållande till naturen, och de kom med klassamhällets utveckling att befästa de härskandes makt genom att behärska människors psyken. Teologerna satte in själslivet i ett allomfattande himmelskt system. Fram till 1600-talet levde dårarna bland de friska. De tillskrevs ofta övernaturliga egenskaper och uppfattades ibland nästan som helgon. Om de friska stod för det verkliga och sanna, så bar dårarna på det möjliga, utopin, fantasin och mystiken. Det framväxande handelskapitalet krävde emellertid och stod för rationalitet. Dårarna förlorade sin tidigare funktion och föstes ihop i de anstalter som tömts efter spetälske-epidemierna. Begreppen frisk och sjuk utkristalliserades i praktiken och sedan i teorin. I framförallt kyrkans människoteorier fanns de frön till psykologi som vetenskap som nu, under 1800-talet, började gro[3].
Psykologin är nödvändig eftersom människorna verkligen har ett själsliv, d.v.s. ett medvetande om sig själva som biologiska varelser begränsade i tid och rum. Den skarpa uppdelningen mellan kropp och själ är visserligen en historiskt och socialt bestämd delning av en ursprunglig enhet, men den finns. Det är inte idealism att konstatera detta, för även om psyket är en abstraktion, så är det en reell abstraktion, och inte bara ett tankefoster[4]. Psyket existerar och följer egna lagar, även om dessa bärs upp av fysiska och sociala lagbundenheter. Psykologin kan inte trollas bort och ersättas av ekonomi, sociologi och neurofysiologi. Även om själslivet inte innehåller något annat än det som innehålls i hjärnans fysiologi, så kan detta innehåll inte förklaras med fysikens eller kemins begreppsapparater. Materien, och då främst hjärnans struktur, är psykets yttersta förutsättning, och arvsmassan är dess utgångspunkt, men därmed är inte dess kvalitativa innehåll bestämt[5]. Inte heller kan själslivet totalt upplösas i samhällsvetenskaperna. Individerna är inte omedelbart sociala varelser, utan där finns en lång förmedlande process mellan individ och samhälle.
Men hur kommer det sig då att psykologin utvecklas till vetenskap just när kapitalismen gör sitt segertåg över världen? I och med att kapitalismen blir det dominerande produktionssättet och såväl arbete som fritid organiseras efter kapitalets principer splittras människorna upp i isolerade individer som möter varandra i olika roller på marknaden. Med arbetsdelningen i produktionen och uppsplittringen i privata konsumtionsenheter (kärnfamiljens avskiljande från produktionen) utvecklas den individualistiska människouppfattningen, och psykologin får sin specifikt borgerligt vetenskapliga form. Psykologins människosyn har sin rot just i ett samhälle uppbyggt av isolerade individer vars relationer styrs av kapitalets behov. Men den psykologiska vetenskapen utkristalliseras först när borgarklassen själv kommer i kris och tvingas reflektera över sig själv. Det hindrar inte att de medvetandeförvrängningar som då upptäcks funnits långt dessförinnan, särskilt inte när arbetarklassen lidit av psykiska störningar utan att någon funnit det mödan värt att begripa dem[6].
Den borgerliga psykologins utgångspunkt har varit att undersöka den enskilda, isolerade mänskliga individen som en allmängiltig företeelse. Men människans psyke är genom hela historien bestämd av att människan är ett samhälleligt väsen. Psykologin är därför dömd att misslyckas utifrån sina borgerliga förutsättningar.
Kapitalet[7] ger de professionella psykologerna och psykiatrikerna samma uppgifter som på sitt område kroppsläkarna: att lappa ihop folk lagom mycket så att de fungerar som arbetskraft igen, och samtidigt mer allvarligt ta itu med de privilegierade skiktens psykiska lidanden - de som kan betala för sig. Dessa behov styr psykologins inriktning.
Det är i första hand borgares och intellektuella mellanskikts behov av psykiskt välbefinnande som håller liv i psykologin som vetenskap (den psykologi som tas upp i den här artikeln - till skillnad från "teorier" som bara är ideologiska legitimationer). Fördjupade psykologiska insikter utgår från terapin för dem som kan betala för mer avancerade behandlingsformer. Resten behandlas med billigast möjliga masspsykiatri: psykofarmaka och elchocker.
På sikt höjs kraven på välutbildad arbetskraft för allt mer kvalificerade arbetsuppgifter. Då ökar arbetskraftens reproduktionskostnader, och då börjar det bli mer befogat för totalkapitalet att låta staten ge denna välutbildade arbetskraft (tekniker etc.) mer och bättre psykisk vård, så att även masspsykiatrin tendentiellt kommer att kräva ökad vetenskaplighet. Detta innebär också krav på nya terapiformer, eftersom arbetare och tekniker bör fungera enligt delvis andra normer än kapitalets direkta representanter. Den egne företagaren ska vara självständig, sparsam, flitig och viljestark. Dessa normer överförs visserligen i viss grad även på arbetarens karaktärmask, men där behövs ju mycket mer av samarbetsförmåga och framförallt underkastelse och lydnad[8]. Olika karaktärmasker ger tur ger olika former av terapi, d.v.s. olika "psykologiska skolor".
Här är det intressant att jämföra med den borgerliga nationalekonomin. I likhet med hur Marx i "Kapitalet" skiljer mellan klassiska ekonomer och vulgärekonomer[9] så kan man urskilja två tendenser inom psykologin. De klassiska psykologerna (Freud, Piaget, Laing, Janov och andra) tränger ner en bit under framträdelsernas yta (de omedelbart iakttagbara sammanhangen) och försöker hitta lagbundenheter och inre samband i det mänskliga psyket. Hit hör framförallt psykologer som med så kallade psykodynamiska utgångspunkter undersöker hur sociala relationer bestämmer psyket. Vulgärpsykologerna (Skinner, Eysenck och hela bandet) driver däremot bara omkring bland skenbara sammanhang för att finna de enklaste och naivaste förklaringarna till de allra grövsta fenomenen. De kan endast ge masspsykiatrin teoretiskt underlag för att klara av människomanipulationen så smidigt och billigt som möjligt (med hjälp av allt från lögner till psykofarmaka och elchocker), och i övrigt systematisera, förfina och som eviga sanningar proklamera borgarnas banala och självsmickrande föreställningar om sig själva och sin värld som den bästa av alla världar. Dessa vulgärpsykologer tar sin tillflykt till biologiska och medicinska förklaringar (psykiska besvär orsakas av hjärndefekter och botas med hjärnkemi - piller eller lobotomi) eller till naiva beteendeteorier (miljöns påverkan reduceras till ett rent tekniskt inlärningsproblem och "avvikelser" botas med betingningsteknologi). Såväl neurofysiologi som beteendestudier har givetvis vetenskapligt värde, men när de ensamma tas som tillräckliga utgångspunkter för försök att begripa människopsykets helhet så blir resultatet mystifierande och legitimerande ideologi. Vulgärpsykologins verksamhet styrs mer eller mindre direkt av den härskande klassens intressen, och är alltså ett ideologiskt uttryck för masspsykiatrins förtryckande praktik[10].
Masspsykiatrins vulgärpsykologiska legitimationer har vi inget att direkt hämta ur. Men liksom den klassiska politiska ekonomin drevs mot de slutsatser som, i Adam Smiths och David Ricardos arbetsvärdesläror, antydde att kapitalismen var ett utsugarsystem med inre motsättningar, så leder den klassiska psykologin över i en förståelse av hur kapitalismen förstör människornas liv. I likhet med hur Marx genom att fördjupa och kritisera den politiska ekonomin nådde till sin egen teori som med utgångspunkt i varuanalysen pekade ut kapitalismen som ett motsättningsfyllt system som med nödvändighet drivs mot sitt eget upphävande, så kan den klassiska psykologins landvinningar kritiskt användas för en marxistisk psykologi. Den klassiska psykologin har i delvis beslöjad form undersökt några av länkarna i de komplicerade förmedlingarna mellan kropp och själ, mellan individ och samhälle, mellan människorna och de ekonomiska kategorierna.
Kommunister i den stalinistiska traditionen har oftast förkastat psykologin som ren ideologi. På 30-talet fördömde Stalins män psykoanalysen som borgerligt idealistiskt svammel[11]. Enligt dem var den dialektiska och historiska materialismen (förstelnade till formelsystem med beteckningarna "diamat" och "histomat") universellt giltiga dogmer som gällde för såväl den döda naturen som den levande, för samhällena och för kunskapen. En tillämpning av dessa allmängiltiga lagar var den politiska ekonomin, en annan var stalinisternas egna psykologiska teorier. Intresset för hur människorna egentligen fungerade var minimalt. Man uppfattade psyket som mer eller mindre direkt härledbart ur materien: med hjärnans kemi skulle själslivets struktur helt kunna förklaras. Och psykets funktionssätt reducerades till en okomplicerad spegelteori: tankarnas innehåll avbildade yttervärlden punkt slut. För de ryska vulgärmaterialisterna och deras efterföljare tycks varje teori som behandlar psykets egna lagbundenheter vara falsk idealism. Att studera individernas medvetande skilt från ett schematiskt och dogmatiskt klassmedvetandebegrepp är för dem reaktionärt, eftersom det tycks föra med sig att de eviga dialektiska lagarna hotas undandras från detta "själsliga" område.
Men den här stalinistiska psykologikritiken döljer en positivistisk-empiristisk metod, som inte skiljer sig mycket från den borgerliga vetenskapens. Man löser inte problemet med den borgerliga psykologins klasskaraktär genom någon injektion diamat+histomat eller genom att bara byta ut "själ" mot "kropp", "idé" mot "materia" i den borgerliga idealismen. Det finns ingen allmängiltig metod (en evig sanning) som kan användas på alla företeelser - tvärtom bestäms metoden av innehållet (objektet). Människopsyket är som sagt inte reducerbart till hjärnkemi. Inte heller kan individens medvetande bestämmas med ett rätlinjigt klassmedvetandebegrepp. Våra tankar och känslor styrs visserligen av kapitalets intressen, och följer därför i stor utsträckning samhälleliga lagbundenheter. Men inte totalt, för även om kapitalet är en vampyr som gör allt för att behärska oss och suga ut oss, så kan det inte sluka oss helt - då dör det med oss. Människopsyket är underkastat kapitalets logik men inte uppslukat av den. Behoven och tankarna styrs av samhällets blint verkande ekonomiska lagar, men därbakom finns verkliga behov av mat och kärlek, upplevelse och aktivitet. Dessa behov fortsätter att finnas till som yttersta drivkraft i det levande arbetet, vilket ju är såväl kapitalets rikedomskälla som dess oförsonliga motsats och därmed fiende och dödgrävare. Psykologin kan därför inte ses som enbart en tillämpning av den kapitalistiska varuproduktionens lagbundenheter.
Bakom återspeglingsteorierna och uppfattningen att tankeformerna bestäms av hjärnans biologi och kemi ligger en vulgärmaterialism av mekaniskt slag, som snarare leder tillbaka till de borgerliga materialisterna än till Marx[12], eftersom den bortser från de mänskliga subjektens aktiva praxis. I detta avseende tar denna vulgärmaterialism egentligen ett steg bakåt från idealismen, som ju åtminstone ger subjektet en roll[13].
I dagens svenska vänster blommade sådana uppfattningar upp i samband med att KFML (nuvarande SKP) och KFML(r) på skilda sätt anknöt till olika perioder i 30-talets KOMINTERN-politik, d.v.s. till ytterligheter i stalinismens praktik: folkfrontspolitiken vid 30-talets slut respektive klass-mot-klass-politiken dessförinnan. För dessa delar av vänstern upplevs ofta psykologins frågor som ett hot mot deras egen uppfattning om politik och om sig själva. Jan Myrdal skriver artiklar som förkastar att vänsterfolk snöar in på personliga problem "i stället för" att jobba politiskt[14]. Från KFML(r) kommer ibland återfall i hets mot homosexuella och andra "avvikare". Man ska inte syssla med personliga problem, sägs det, utan i stället jobba "politiskt", d.v.s. inom en revolutionär organisation. I de rätlinjiga schemana för partibygge och maktövertagande passar inte psykiska problem hos konkreta individer in - deras lösning skjuter man hellre upp till efter revolutionen[15] .
Men denna lösning är en skenlösning, särskilt eftersom vänsterorganisationerna bär på många av de förtryckande mekanismer som det borgerliga samhället skapat[16]. Om vänstern förkastar psykologin och personliga frågor överhuvudtaget så hjälper vänsterns interna svagheter inte precis folk att aktiveras och organisera sig. Och ofta skulle det inte heller tjäna mycket till om det lyckades.
Med förkastandet av psykologin följer ironiskt nog i själva verket ett mer eller mindre omedvetet övertagande av en av vulgärpsykologins värsta varianter: beteendevetenskapen eller behaviorismen, med B. F. Skinner som främste (men långtifrån mest extreme) representant[17]. Beteendevetenskaparnas inlärningsstudier o.dyl. kan givetvis användas, men behaviorismens helhetssyn på människan gör den som psykologi till ideologisk legitimationsvetenskap.
Behaviorismen har gått starkt framåt under de senaste decennierna, delvis på psykoanalysens bekostnad. Metoder som betingningsterapi med straff och belöningar har visat sig jämförelsevis effektiva, åtminstone i vissa fall (t.ex. fobiträning och "kriminalitet") och utifrån deras egna kriterier på effektivitet. Samtidigt är metoderna billiga och kan genomföras i masskala utan att orsaka de fysiologiska biverkningar som t.ex. psykofarmaka kan medföra.
Behavioristerna förnekar att det finns grundläggande mänskliga behov, och ser inte människan som mycket mer än ett knippe beteenden som helt styrs av omgivningen. De motsvarar därför väl dagens kapitalism med dess behov av dels rörlig arbetskraft utan större kvalifikationer (maskinbetjänter), dels lättanpassade och samarbetande tekniker och lägre mellanskikt. Den gamla individuella särarten och yrkesskickligheten behövs inte längre på samma sätt som förr. De gamla starka personligheterna tenderar att effektivt brytas ner av kapitalets utveckling. Därmed förskjuts också de psykiska problemen i riktning mot alienation, "jag-svaghet" och "identitetslöshet"[18]. Dessa förändringar ger utrymme för en rad nya terapier när den traditionella psykoanalysen inte längre kan leva upp till sin dominerande ställning (jämför nästa avsnitt). Många progressiva, icke-repressiva terapier har utvecklats. Men den för kapitalets intressen skräddarsydda skolan tycks än så länge vara behaviorismen, som ser denna jag-svaghet som total, eller strävar att göra den total, och förnekar allt annat än yttre stimuli och därav resulterande beteenden. De förtryckta jagen med sina bortträngda behov förnekas helt.
I och med att vänsterförbunden tenderar att förneka psykologins nödvändighet så återuppstår den i extremt individualistisk form. För när psykiska problem inte erkänns existera kollektivt och i nära förbindelse med politiken, så förvisas de ju till en individuell privatsfär - för problemen lär inte upplösas bara för att man vägrar diskutera dem. Så lyckas man reproducera samma mekanismer som råder i det borgerliga samhället. Står man inte ut i det "socialistiska" kollektivet så är det ju ens eget fel. Även om Jan Myrdal kan ha rätt i att många vänsteraktivister "flyr in i" olika terapier o.s.v. så hjälper det ju föga att förkasta dem för det. Tvärtom bör väl orsakerna till detta diskuteras gemensamt, och sättas i samband med vänsterns egen bristfälliga praktik.
Vänstern är nu inne i en omprövningstid beroende på de nya problemen i klasskampen, organisationernas gradvis förändrade klassbas, m.m. Medan vissa grupper (SKP och MLK) utvecklar farliga tendenser åt reaktionär "nationalkommunism" i såväl organisation som politik[19], ser man på andra håll en viss uppluckring av gränserna mellan organisationerna, en ökad öppenhet, samtidigt som motsättningarna inom grupperna verkar skärpas. Efter ett par års sekterism finns det en del tendenser till aktionsenheter, framförallt på basnivå. Samtidigt lever politiska motsättningar kvar inom organisationerna, med utbrytningar (ur framförallt KFML(r)), avhopp och inre strider på avgörande punkter som följd. De gränser efter vilka organisationerna formerade sig i studentvänsterns möte med historiska traditioner kring stalinism och trotskism motsvarar dåligt den aktuella klasskampens krav - i omprövningen av de gamla formerna och arbetssätten visar sig bland annat den akuta nödvändigheten av en lösning av förhållandet person-politik, d.v.s. en marxistisk psykologi.
När man ska ta ställning till den borgerliga psykologin kan man inte gå förbi Sigmund Freud. Han var grundläggaren bland de klassiska psykologerna. Han bröt med den mekaniska materialism[20] som behandlat människor som maskiner eller djur utan medvetande, men undgick samtidigt religionens fälla. Istället vidhöll han att psyket följde egna lagar. Därigenom lade han grunden för psykologin som självständig borgerlig vetenskap.
Freud var den förste som försökte fånga det under- och omedvetna i ord. Han analyserade drömmar, "felhandlingar" och neuroser på ett ojämförligt mer systematiskt sätt än någon dessförinnan. Han lade grunden för att begripa individernas inre strukturer och motsättningar genom begreppen Detet, Jaget och Överjaget[21]. Han påvisade samband mellan människornas medvetna ideologier och deras djupare liggande psykosexuella driftliv. Han antydde att individens utveckling är en underkastelse under ett förtingsligat samhälleligt medvetande. Han påvisade de psykiska störningarnas orsaker i traumata (smärtsamma upplevelser) i tidig barndom och psykosociala felutvecklingar. Han formulerade den borgerliga individens, den avskilde enskildes psykologi. Hans sexualteori var en skarp kritik mot dåtidens puritanska moral[22]. Det var just genom undersökningar av sexuallivet och drifterna bakom detta som Freud kunde nå fram till sina banbrytande resultat. Han arbetade bland sekelskiftets wienska borgarklass, där hela livet var strängt reglerat. Man umgicks, åt och klädde sig enligt konventioner och normer. Men sexuallivet var undanträngt i viktoriansk anda. Just i sexualakten stod därför borgaren ensam och utlämnad, och där kom motsättningarna mellan de egna behoven och omvärldens krav därför mest smärtsamt till uttryck. Kan inte detta förklara varför Freuds undersökningar av störningar på detta område kunde leda honom till några viktiga kärnpunkter under personligheternas yta?
Men Freuds svagheter är djupgående. Han blandade samman borgare med människa: han såg sin psykologi över den borgerliga individen som en universalpsykologi över den eviga människan. Hans psykosexuella driftutvecklingsschema (orala, anala och genitala stadier, oidipuskomplex och penisavund, m.m.) framställs som biologiskt bestämt, och alltså evigt giltigt. I själva verket är det snarast en social produkt, och därför både i rummet och tiden begränsat i giltighet. Freud utesluter på förhand arbetet från sin analys och kan därför inte heller se psyket som en produkt av barnets aktivitet.
Freuds neurosbegrepp uttrycker en människouppfattning som är en omedveten självreflektion av ett borgerskap i kris mitt i den kapitalistiska expansionen[23]. Här dominerar konflikten mellan "Överjag" och "Det", mellan kapitalets regler och de egna, ursprungliga och konkreta behoven. Målet är en syntes till ett starkt "Jag" som håller de ursprungliga behoven i schack. Alltså en stark, "självständig", individualistisk människa - den kämpande, välanpassade, självbehärskade men egentligen neurotiske borgaren, ty han är skild från sina verkliga behov och känslor för att istället uppfyllas av kapitalackumulationens krav. Idealet är den helt ogenomskinliga karaktärsmasken: kapitalets rena personifikation. Hämningar och försvar mot egna känslor är i princip av godo, bara de är så starka och täta att inga sprickor finns. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att den av Freud grundlagda psykoanalytiska terapin är klart repressiv. Grundvalen är där tekniken att på intellektuell väg försöka integrera en motsättningsfylld personlighet till ett slutet "Jag", utan att i praktiken upphäva klyvningarnas materiella drivkrafter.
Freuds både klass- och tidsmässiga begränsning leder till ett inomkapitalistiskt självförhärligande. Istället för att se hur neurosen uppstår genom en bestämd socialiseringsprocess i familj och skola så öppnar han dörren för alla borgare som vill se sig själva som exempel på den allmänna människan och rättfärdiga det bestående samhället. Det gjorde Freud själv, trots sin bitvis så radikala sexualmoral:
"Lika litet som man kan undvara tvånget till kulturarbete, lika litet kan det undvikas, att massorna måste behärskas av en minoritet, ty massan är trög och okunnig, den älskar inte offer och kan inte övertygas med argument om oundvikligheten av dessa offer, och medlemmarna av massan stärker varandra i den uppfattningen, att man kan tillåta sig allehanda tygellöshet. Det är endast genom inflytandet av personer, som de erkänner som förebilder och ledare, som de kan förmås till arbetsprestationer och försakelser, som är nödvändiga för kulturens fortbestånd ..."[24]
Eftersom detta antas vara en allmängiltighet så måste tydligen neurosen (som ett motsvarande inre självförtryck) vara evig.
Freuds teori är för begränsad för att ens gälla som beskrivning av kapitalismens neuros i allmänhet. Under 1900-talet har varans inre logik[25], som formbestämmer det kapitalistiska samhället, trängt in på allt fler områden av människolivet. Den till konkreta behov och känslor, och därmed till bruksvärdena (nyttigheterna) knutna "Det"-sidan i personligheten har så starkt bortträngts och blockerats, att problemet för nutidsmänniskan oftast inte längre är att trycka ner sina behov för att fungera som samhällsmedborgare, utan att återfinna dem för att inte rasa ihop som människa. Det kommer till uttryck i att de mentala störningarna förskjuts från hysterier, manier etc. mot jagsvaghet och identitetslöshet. Som kompensation för det av kapitalet organiserade dödande arbetslivet och konsumtionen av färdiga produkter tilltar fritidssysselsättningar vid stugan, hobbyarbeten och tendenser som gröna vågens "tillbaka till naturen"-mentalitet i betydelse.
Freuds psykoanalys gav borgarna ett medel att stärka sina "Jag" i konkurrensens och ackumulationens tjänst. Kort sagt: att utveckla den kapitalistiska människan. Men för oss är det inte det som är problemet. Kapitalets egna inre motsättningar driver fram för kapitalismen säregna former av psykisk sjukdom. Den redan i varan innehållna motsättningen mellan bruksvärde och värde kommer i individen till uttryck som motsättningen mellan det "verkliga", konkreta, men förträngda självet (som Freud kallar "Detet") och det "overkliga" men dominerande självet ("Överjaget"/"Jaget" hos Freud). I kapitalets "eviga" neuros yttrar sig dess inneboende destruktivitet.
Psykoanalysens kris[26] hänger samman med att dess repressiva inriktning på grund av den historiska utvecklingen inte längre fungerar. Metoden att bygga på starka försvar mot de otillfredsställda grundbehoven leder bara djupare in i den abstrakta meningslösheten. Kapitalets herravälde blir allt abstraktare: nu framträder inte längre kapitalets logik genom enskilda mäktiga brukspatroner, utan som opersonliga abstrakta tvångsmekanismer. Härigenom tenderar värdet att genomtränga de totala livssammanhangen. Detta driver bara systemets grundläggande motsättning till sin spets, eftersom värdet förutsätter bruksvärdet, det "overkliga" självet det "verkliga". Kapitalets logik är inte allt - även om den påverkar allt och försöker underordna allt under sig. Kapitalets eviga akilleshäl är att det inte kan leva utan sin motpol - det levande arbetet[27]. Detta hänger samman med att människorna inte kan reduceras till fogliga maskiner för mervärdesproduktion, för då knäcks deras skapande förmåga, som ändå är drivkraften bakom det levande arbetet, rikedomens källa.
Storindustrins utveckling efter profitproduktionens normer hotar ständigt att förstöra basen för kapitalets egen existens. Löpandebandarbete, ackordshets, extrem arbetsdelning o.s.v. förändrar arbetarnas relationer till tingen omkring dem[28]. I extrema fall blir den psykiska pressen så stark att arbetaren får nervbesvär, magsår, e.dyl., och kanske försvinner ur produktionen. För att inte de enskilda vinstintressena genom totalt hänsynslös utsugning ska förstöra kapitalismens framtida existensmöjligheter måste borgarstaten gripa in. Psykoterapin blir här en nödvändighet, men den löser inte grundproblemen, utan manipulerar bara med dess yttringar, och vidareför därför motsättningarna till nya former.
Inom vänstern har Freuds psykoanalytiska teorier och terapi attraherat många av dem som försökte bryta med den traditionella stalinistiska psykologifientligheten. Det gällde t.ex. Wilhelm Reich och 30-talets tyska freudo-marxister (Adorno, Marcuse, Fromm, m.fl.). De såg marxism och psykologi som två separata vetenskaper som kompletterar varandra. Marxismen var överordnad psykologin, men inte genom sitt konkreta innehåll, utan som en mer allmän historiematerialistisk och dialektisk filosofi. I opposition mot stalinismens likgiltighet för hur människorna fungerade försökte man upprätta Freud som vetenskapsman[29].
Såväl freudo-marxisterna i Frankfurtskolan som Reich knöt an till psykoanalysens teori och försökte på olika sätt ställa den på materialistisk grund. Reich utarbetade en egen terapi och bröt på flera viktiga plan med Freud och den mer ortodoxa psykoanalysen. Han kritiserade dess intellektualism och hävdade att människorna inte hade någon medfödd driftstruktur av det invecklade slag Freud skisserat, och han underströk de sociala förhållandenas formbestämmande roll. Han menade att människornas spontana drifter (fr.a. sexualdriften) inte står i motsättning till varje form av social kultur och därför måste undertryckas. Tvärtom gick vägen till ett mänskligare samhälle (socialismen) över ett frisläppande av själslivets bortträngda och hämmade krafter.
Reichs egen terapi var extremt kroppsinriktad. Genom massage och kroppsliga övningar skulle även själskrafterna "lossna". Här bakom döljer sig en form av vulgärmaterialism, som alltför enkelt ger det kroppsliga huvudrollen. Vidare utpekade Reich (den genitala) sexualiteten som själslivets kärna, vilket är tidstypiskt och utgår från Freud. Även om denna "sexualfixering" har stor progressiv betydelse i kontrast mot dåtidens puritanska viktorianism, så tenderar den lätt att undervärdera det verkliga sociala mönstret bakom neuroserna till förmån för biologiska förklaringar.
Att jämka samman Freud och Marx har varit en dominerande tendens bland dem som intresserat sig mer aktivt för marxistisk psykologi också i våra dagars Sverige, och då särskilt bland folk med intellektuell bakgrund[30]. Utgångspunkter liknande Freuds gör att man tror att om man bara får en intellektuell insikt i orsaken till neuroserna så kan man med viljestyrka komma över problemen och intala sig att handla mer rationellt - att balansera de "goda" och "onda" krafterna inom sig. Men med bara en rent intellektuell förståelse löser man ju inte upp de verkliga orsakerna till problemen, vare sig dessa orsaker ligger i nuet eller i det förflutna. Det går inte att resonera bort symptomen - de underliggande drivkrafterna kommer så bara förr eller senare att ge upphov till nya symptom. Detta är ingen metod att få en bättre helhet inifrån av ens splittrade jag. Med yttre självkontroll kan på sin höjd de borgerliga hämningarna ersättas av en till synes mer rationell och progressiv inre auktoritet, som i själva verket fortsätter att tränga bort de verkliga känslorna och behoven och därmed gör en till en egentligen mer "borgerlig" än proletär neurotiker[31].
Denna människouppfattning står i direkt motsats till marxismens. Man kan inte uppfatta människan som en varelse med asociala och destruktiva urdrifter som är biologiskt givna på förhand och måste tyglas på något sätt, samtidigt som man tror på socialismens möjlighet som ett "förbund av fria människor", vars grundprincip är "varje enskild människas fullständiga och fria utveckling"[32]. I det förra fallet är det kommunistiska samhället egentligen en omöjlighet - där måste ju alltid finnas någon form av kontroll över människorna. En sådan repressionsinstans kan tänkas ligga i en "folkets stat", styrd av en "demokratiskt utvald" elit, en stark moral och ideologi, eller helt enkelt en inre psykisk självkontroll - och här har vi Freuds "Överjag"-liknande "Jag" som håller det evigt destruktiva "Detet" i schack. Denna anknytning till Freud behöver förstås inte vara direkt, uttalad eller ens medveten, för det är ju i grund och botten fråga om ett övertagande av den vanliga borgerliga människosynen. Samma syn, men med mindre förtroende för individens "Jag", står ju behaviorismen för. Repressiviteten (inre och subtil, eller yttre och brutal) går igen.
Den revolutionära människosynen är i grunden positiv. Det Freud kallade "Detet" är inget på förhand givet.
"Drift-Detet - som motkraft till Överjaget - kan därmed uppenbarligen inte vara totalt antikollektivt och egocentriskt, då ju egocentriciteten själv är en senare produkt av historien, inte en ontologisk konstant, som Freud förmodar."[33]
"Detet" och det omedvetna är inget apriori asocialt och hänsynslöst omättligt, utan framträder som sådant på grund av den sociala struktur som skapat det som just bortträngt omedvetet. Något av den brytningen med Freud finns hos Reich, och den återkommer hos några senare progressiva psykologer, som tas upp längre fram i artikeln.
De begränsningar hos Freud som vi tidigare gått igenom gör hela projektet att slå samman Freud och Marx förfelat. För det första kan man inte bara rensa bort enstaka borgerliga idealistiska drag ur psykoanalysen. Den har en total sammansatthet och kluvenhet som gör det nödvändigt att på ny grund rekonstruera psykologin.
För det andra måste denna rekonstruktion bygga på ett mycket noggrant begripande av kritiken av den politiska ekonomin. Det finns inget samhälle i största allmänhet som skapar dagens neurotiska människor. Idag finns just kapitalismen som med sina bestämda inre lagbundenheter och motsättningar ger upphov till särskilda förvrängningar av personlighetsutvecklingarna. Många försök till syntes Marx-Freud avslöjar svagheter på denna punkt, i och med att de bara abstrakt hänvisar till kapitalismens inflytande utan att exakt visa vilka samhälleliga mekanismer som återverkar på psykets utveckling, och hur det sker. Istället tenderar de att alltför snabbt skriva av Freuds egna förklaringar.
Och här kommer en tredje punkt in. Många marxister jämför Freud med Ricardo, precis som jag tidigare jämförde ekonomer och psykologer (under rubriken "Den borgerliga psykologin" ovan). Man drar också paralleller till Hegel som sägs ha motsvarande ställning inom filosofin. Visst finns det många analogier. Freud, Hegel och Ricardo når var och en från sina utgångspunkter fram till väsentliga lagbundenheter under företeelsernas yta. De har det gemensamma felet att se kapitalismens verklighet som den enda och universella.
Ricardo sysslade med frågor som trängde ner mot kapitalismens väsensbestämningar i ekonomin. Klär man av honom hans ideologiska dräkt och "vänder honom på huvudet", skalar bort förhärligandet av kapitalismen, så får man direkt centrala led i forskningsprocessen mot en rekonstruktion av kapitalets inre logik. Men detsamma kan inte utan vidare sägas om Freud. Människan är som kännande individ underkastad kapitalherraväldet men inte uppslukad av det. Det sätt på vilket människan gradvist och ofullständigt underkastas kapitalintressena är historiskt bestämt av en rad faktorer, däribland klasskampens förlopp. Man måste därför under kapitalismens utveckling fortsätta att undersöka hur medvetandet formas för att begripa hur de sociala villkoren sätter sig igenom.
Det räcker inte ens att upphäva Freud, att ställa honom på fötterna. Kanske kan han efter noggrann omtolkning ge ledtrådar till hur de karaktärsmasker ser ut, som kapitalet vill tvinga på oss (flitighet, sparsamhet, lydnad, punktlighet, känslolöshet, självbehärskning konkret behovs löshet kompenserad av omåttliga konstruerade ersättningsbehov av abstrakt rikedom och statusprylar), d.v.s. hur den idealiska bytesvärdesmasken ser ut. Men dels måste man redan här vara klar över att hans beskrivningar präglas av den miljö de uppstod i: ett smalt skikt av Wiens överklass kring sekelskiftet. De kan inte överföras på exempelvis dagens svenska arbetarklass.
Och dels måste man i grunden förkasta hans förklaring av hur personlighetsutvecklingen går till. Hans förklaringar om barnets utveckling genom olika stadier, om oidipuskomplex och penisavund, m.m., var knappast giltiga ens i hans egen omgivning[34]. Under Freuds tid höll kapitalet fortfarande på att erövra världen. I dag är individerna indragna under det abstrakta värdets despoti på ett helt annat sätt. Barnuppfostran har förändrats, familjens struktur är annorlunda än de wienska överklassfamiljerna vid sekelskiftet, sexualiteten har en delvis annan ställning, fritiden har genomträngts av varufetischism och borgerlig ideologi i "konsumtionsdiktaturen".
Den borgerliga ekonomin har under nittonhundratalet sett sig tvungen att låna brottstycken av marxismen för att klara några av sina egna motsättningar och behålla en viss funktionsduglighet. I sig själv har den förfallit till ren legitimationsvetenskap. Den klassiska psykologin har däremot fortsatt att utvecklas som vetenskap, åtminstone periodvis. Freuds lösning kunde aldrig bli sista ordet ens för de borgerliga psykologerna, när neuroserna vidareutvecklades i takt med samhällsförändringarna. En överdriven respekt för Freud bidrar bland annat också till en blindhet för den borgerliga psykologins fortsatta landvinningar.
Efter Freud har bland andra Piaget undersökt barnets utveckling, och då främst barnets logiska tänkande. Han konstaterar att det medfödda neurofysiologiska underlaget bara anger vida ramar för tänkandets möjligheter, inte någon färdig struktur. Förvisso påverkar därefter den fysiska omvärlden hjärnans utveckling, men inte så mekaniskt som en enkel reflex- eller spegelteori vill göra gällande. Tankestrukturerna växer fram i en dialektik mellan barnet och omvärlden, som ett resultat av aktivitet. Människan registrerar inte bara passivt omvärlden, utan lär sig tänka genom att vara handlande subjekt. Här spelar sociala faktorer en viktig roll: samordningen av handlingarna i relation till andra barn (och vuxna) i det gemensamma arbetet och leken och i den språkliga kommunikationen har ett bestämmande inflytande på hur barnet formas[35].
Piaget använder begreppen assimilation och ackomodation för att skissera hur barnets utveckling språngartat går framåt. På en viss nivå (med en viss tankeförmåga) kan en mängd intryck och erfarenheter assimileras, smältas in i den då befintliga "världsbilden". Men språngvis gör barnet erfarenheter som tvingar det att ompröva sin bild av sig själv och omvärlden, att ackomodera till en ("riktigare") syntes. Med hjälp av denna modell kan Piaget urskilja olika kvalitativa stadier i barnets psykiska utveckling. Och det är centralt att dessa stadier inte som Freuds är något som utvecklas automatiskt/biologiskt. Piaget försöker bryta med varje statisk stadieteori och ser barnets aktivitet som den drivande motorn. Därigenom kommer praxis-begreppet i centrum.
Piaget har tendenser åt en sorts idealistisk subjektivism, eftersom han ser barnets utveckling som ett "kunskapsteoretiskt subjekts" läroprocess, och där undervärderar de sociala förhållanden som strukturerar barnets utveckling på ett systematiskt sätt. Trots denna begränsning, och trots att Piaget till följd därav koncentrerar sig på kunskapsprocessen och inte den känslomässiga personlighetsutvecklingen, ger Piaget för kanske första gången praktikbegreppet sin rätta betydelse redan i barndomen[36]. För Freud är individens psykiska struktur mer eller mindre naturgiven, och det omedvetna kan därför inte begripas som social produkt av påtvungen bortträngning. För beteendepsykologer som Skinner är praxisbegreppet inte mer än mekaniska reflexer, och det medvetna handlandet som skapande och självutvecklande praxis har försvunnit. Piagets praxisbegrepp har betydligt större öppningar åt marxismen, trots hans idealistiska drag.
De sociala mönstren påverkar förstås barnet på olika sätt beroende på i vilket stadium det befinner sig - vilka möjligheter det har att förstå och bearbeta olika intryck. En nyfödd baby kan inte uthärda starka ljud, men kan förstås inte begripa och påverkas av intellektuella resonemang. En tioåring kan å andra sidan bättre klara av fysiska chockupplevelser men kan bli skadad av en familjesituation fylld av halvsanningar.
Hur sådana overkliga miljöer kan skapa psykiska störningar[37] har analyserats av en rad så kallade humanistiska psykologer, som ofta påverkats av Sartre och existentialismen, och där Laing och Cooper kanske är de mest kända namnen[38]. För dem är det som kallas psykisk sjukdom en fullt normal och begriplig reaktion på en sjuk social familjemiljö. De förkastar alla antaganden om ärftlighet eller biologiska orsaker och därmed även alla repressiva behandlingsmetoder som t.ex. elchocker. Istället vill de förklara hur framförallt schizofrenin utvecklas i familjen. De analyserar skarpsinnigt hur kommunikationen (med eller utan ord) med sin dubbelbottnade och motsägelsefyllda karaktär framkallar klyvningsreaktioner hos barnet. Barnet kan så att säga inte assimilera den "sjuka" familjens budskap och hittar ingen annan utväg än en falsk ackomodation - vanföreställningar och en klyvning av den egna personligheten för att kunna uppfylla föräldrarnas motstridiga krav. Barnet görs schizofrent genom s.k. dubbelbindningar - kommunikationen är självmotsägande utan att barnet förmår genomskåda detta. Ett enkelt exempel som brukar ges är modern som uppmanar barnet att komma i hennes famn, men i ett tonfall som är avvisande och samtidigt som hon drar sig tillbaka. Barnet kan varken närma sig eller stanna utan att bestraffas känslomässigt: närmar det sig så stelnar modern och avvisar det alltså, stannar det kvar så klandras det av modern för att inte tycka om henne. Barnet är fast i en hopplös situation utan att kunna vare sig genomskåda eller förändra den. Genom ett nät av sådana strukturer förstörs barnets förmåga till kommunikation, det sluter sig och lever i en egen värld som allt mer distanseras från verkligheten.
Laings och andras arbeten har ruskat om i den konventionella bilden av psykisk sjukdom. Deras "anti-psykiatri" har varit progressiv genom att gång på gång förklara att det sjuka samhället skapar sina sjuka individer. Arbetaren producerar inte för sina behov, utan primärt för kapitalets profitbegär och bara sekundärt för andra människors behov av bruksvärden. Därigenom blir han främmande för sitt arbete, sina produkter, sig själv och andra människor. När människornas verkliga behov inte uppfylls i ett sådant samhälle klyvs de. Med en del av sig själva lever de i den offentliga overkligheten, medan deras innersta behov och känslor vegeterar i hemlighet, väl dolda och nertryckta för att inte såras av omvärldens känslolöshet.
Laing med flera började bryta upp en massa invanda attityder till sinnessjukdom och var ibland oerhört nära att komma åt kärnpunkten i neurosens förklaring. Men i stället för att fortsätta och tränga ner i djupet till de på ett sätt enkla och naturliga förklaringarna så tenderar Laing allt mer att fascineras av de komplicerade kommunikationsmönster som sedan upprätthåller neuroser och psykoser. Därmed håller han sig kvar vid motsättningar i miljön som får betydelse först när barnets intellektuella förmåga börjar förfinas, så att motsättningarna i föräldrarnas beteende klart kan dechiffreras och därmed leda till försvarsmekanismer från barnets sida[39]. Dessa mekanismer i senare barndom leder in den psykiska "sjukdomen" i speciella uttrycksformer (som t.ex. schizofrenin), men de djupare liggande orsakerna och drivkrafterna måste sökas ännu längre tillbaka i barndomen.
Och dessutom kommer Laing aldrig åt de egentliga samhälleliga orsakerna bakom familjesituationerna. De destruktiva mekanismerna som håller overkligheten igång tycks vara spöklika nödvändigheter. Men hur vid liv? Hur och när kan den borgerliga skenvärlden med alla dess mystifieringar genombrytas? Laing stannar vid konstaterandet att samhället är sjukt, inte människorna. Det tycks främst bero på att han enbart uppehåller sig bland kommunikationsmönstren, där de djupare liggande motsättningarna visserligen framträder (kommer till uttryck), men inte har sin förklaring. Koncentrationen på overklighetssidan gör psykets utveckling mer till en teknisk än en innehållslig fråga. Det handlar bara om bra eller dålig kommunikation. Och här finns faktiskt en viss likhet med beteendeteorin, hur långt ifrån varandra de än annars står.
För Laing är samhället inte kvalitativt skilt från en jättelik familj eller en samling familjer. Och det går mycket riktigt inte att hitta logiska rötter till neurosen inom familjens ramar. Familjen är en mycket säregen struktur i kapitalismen, som mitt i konkurrenshetsen är något av en oas, där främst kvinnan reproducerar arbetskraften utan att vara omedelbart underordnad värdets logik. Kvinnans arbetskraft är ju ingen vara i familjen. Hennes arbete är fortfarande bruksvärdesinriktat - att föda upp människor - samtidigt som hon än mer än mannen påverkas av cirkulationssfärens illusoriska sken: storvaruhusens förtingsligade former, där varorna blivit de levande och lockande varelserna bland själlösa köpande och säljande rollspelande människor. I familjen är alltså barnets miljö mycket säregen i förhållande till samhället i övrigt och framförallt produktionslivet[40]. (Det är ju också först vid kapitalismens genombrott som kärnfamiljen uppstår och barnen vartefter dras ur produktionen och börjar betraktas som en speciell sorts varelser, och inte, som tidigare, bara som mindre vuxna[41].) Barnen kan inte växa upp mitt ute i den samhälleliga iskylan, utan behöver skyddande institutioner. Familjen (och daghemmen) står som en buffert mellan samhällets förtingsligande, konkurrens, hets och grymhet å ena sidan, och behoven av värme och trygghet å den andra. Det tar tid och arbete att i möjligaste mån anpassa ett levande människobarn efter kapitalets rationalitet - att stuka dess skapande förmåga lagom mycket[42]. Detta gör individerna så sammansatta, och därför är psykologin så svår. Repressiviteten slår igenom så förmedlat.
Under barnets uppväxt och socialisation träder mekanismer i funktion, som inympar de beteenden hos barnet som behövs för att det ska anpassa sig och underkasta sig kapitalherraväldet utanför familjen, och då främst i produktionen. Familjen är skapad av de kapitalistiska produktionsförhållandena i en form som ställer den delvis utanför dessa förhållanden, och gör den till förmedlare mellan individen (barnet) och samhället.
Barnet möter alltså inte förvrängningarna i det borgerliga samhällets reproduktionsprocess direkt. Men uppfostringsmetoderna och förtrycksmekanismerna i familjen hämtar ändå sin styrka från samhällets grundläggande lagbundenheter. Om föräldrarnas kärlekslösa beteende i stället bara råkade vara ett resultat av felaktig inlärning i deras egen barndom e.dyl., så skulle neuroserna lätt kunna upphävas. Det vore inget samhälleligt, utan ett rent tekniskt problem.
För att begripa neurosernas grund räcker det inte att iaktta barnets utveckling genom åren, från nyfödd eller rentav foster till vuxen. Inte heller räcker det att ta hänsyn till hur människan har utvecklats historiskt genom tiderna. Det finns ju här vissa naturliga analogier mellan barnets och människosläktets utveckling: precis som mänskligheten genom en lång process växer in i kapitalismen så måste varje mänsklig individ genom en lång uppväxt göra det.
Det historiskt beskrivande tillvägagångssättet (såväl individ som arthistoria) är otillräckligt för att begripa kapitalismens utveckling, även om det kan ge värdefulla ledtrådar. Man måste kunna genomskåda att det med varuproduktionen uppstått en objektiv social logik, som sätter sig igenom i historien och samhället och genomtränger allt större delar av individerna, om än på ett förmedlat sätt. Det är denna logik, som från varan leder över pengarna och kapitalet fram mot den kapitalistiska verklighetens förvrängda framträdelseformer, som förklarar, och inte bara beskriver, den kapitalistiska människans konstitutionsprocess.
Visst fanns det förtryck och sinnessjukdom även före kapitalismen. Men till skillnad från i tidigare produktionssätt så har nu samhället underlagts en bestämd rörelse och logik - kapitalets (värdets). Med utgångspunkt i den materiella produktionens organisering skapar kapitalet tendentiellt sina egna människor - och sina egna sinnessjuka.
Först uppstår varuproduktionen, vars abstrakta och sociala sida (värdet) vartefter intar kroppslig gestalt (som bytesvärde) i penningen. Redan då uppkommer tendenser till vissa medvetandeformer (skattsamlarens sparsamhet, det abstrakta tänkandets rationalitet) som emellertid först generaliseras, fördjupas och kompletteras till att bli grunden för neuroserna i och med kapitalets uppkomst.
Kapitalet gör arbetskraften till en vara. Det betyder att arbetarna måste börja uppfatta sin arbetsförmåga som något säljbart, alltså något som är utanför dem själva. Detta ger ett grundmönster för neurotisk klyvning: att avskära sig från den del av sig själv som kapitalisten förbrukar. Vidare skiljs härigenom produktionen från arbetskraftens reproduktion i och med familjens omstrukturering och isolering. Arbetarnas medvetanden klyvs på motsvarande sätt: jobbet upplevs helt annorlunda än fritiden.
Sedan griper kapitalet allt mer in i själva arbetsprocessen (vilket motsvarar övergången från formell till reell subsumtion under kapitalet[43]). Det tar vetenskapen till sin hjälp för att utforma maskineriet och den moderna storindustrin, som på effektivast möjliga sätt suger ut merarbetet. Härigenom förvrids arbetarnas själsliv ytterligare - det styckas sönder och utarmas i det av profitintresset organiserade produktionsmaskineriet. Mot den bakgrunden vinner de kapitalistiska formerna av själsliv och mentala störningar insteg.
Det borgerliga samhällets logik slår igenom på ett historiskt bestämt sätt. Kapitalet lägger helt under sig produktionsprocessen och cirkulationen. Men människans kropp och medvetande faller utanför denna omedelbara underordning. Om psyket totalt och motsägelsefritt skulle formas för att anpassas till kapitalherraväldet, om människorna helt och hållet styrdes av kapitalets behov, så vore revolutionen omöjlig och faktiskt onödig. Kapitalets behov står i motsättning till de levande individerna. Därför uppstår problem vid anpassningen till det borgerliga samhället, problem som familjen är gjord för att dämpa, men som ändå bryter igenom i form av neuroser.
Neuroserna är en självdestruktiv form av omedveten protest mot förtrycket och omänskligheten - en vägran att anpassa sig och bli "normal". Laing m.fl. överbetonar det positiva i denna protest och säger att ingen egentligen är sjuk - tvärtom är den schizofrenes reaktioner mer mänskliga än den välanpassades, med tanke på familjemiljöns vidrighet. Men trots att sinnessjukdomen inte orsakats av biologiska faktorer så är den likafullt inte bara en etikett som borgarna klistrar på dem som inte passar in. Sinnessjukdomen är en kvalitativ förvrängning av medvetandet, en illusorisk lösning av verkliga motsättningar inuti det egna jaget. Att bara acceptera den sinnessjuke som frisk är egentligen ett nästan lika stort hån mot honom som att stämpla honom som sjuk. Den borgerliga psykiatrin avgränsar en grupp människor under kategorin psykiskt sjuka och isolerar dem på vårdanstalter. Därigenom cementeras de fast i rollen som sinnessjuka, och sjukdomens sociala ursprung döljs. När Laing påstår att skillnaden sjuk/frisk bara är kvantitativ och att sjukdomen på sätt och vis är att föredra framför anpassningen så är det en alltför enkel omvändning av psykiatrins reaktionära förtryck. Då döljs nämligen att för den sjuke har det allmänna förtrycket och snedvridningen genom särskilda uppväxtförhållanden blivit så överväldigande och olösbart, att han på ett kvalitativt annorlunda sätt måste skydda sig mot omvärlden genom att stänga den ute. Därigenom uttrycker han visserligen att världen är galen (i symbolisk form), men han förstör samtidigt sina egna möjligheter att begripa och förändra den.
Mycket av det positiva i den humanistiska psykologin har stött på orubbligt motstånd eller nonchalerats i vänstern. Många har inte förmått överge en auktoritär människosyn, där försvar och självkontroll (och tendenser till förtryck av de "svagare" som inte orkar vara behärskade och beräknande) betraktas som nödvändiga i varje samhälle, möjligen med brasklappen att en gång i det framtida kommunistiska "himmelriket" ska detta inte längre behövas. Man förkastar kategoriskt den anti-auktoritära psykologin och menar istället att vad som behövs är en medryckande politisk aktivitet som gör de individuella problemen oväsentliga. Vad som fattas är verkliga auktoriteter att se upp till och följa, säger man[44]. Det finns en motsägelsefullhet här: man gör allvarliga försök att övervinna den borgerliga människosynen ideologiskt och teoretiskt, samtidigt som man spontant reproducerar den i sin praktik, som snarast motsvarar Freud eller Skinner. Avogheten mot den anti-auktoritära psykologin har de senaste åren främst kommit att riktas mot den senaste "modeflugan": primalterapin[45].
I själva verket har Arthur Janov med utgångspunkt i sin terapeutiska praktik (primalterapin) nått fram till en teori (primalteorin) som kvalitativt övervinner Freud och står på gränsen till en revolutionerande brytning med hela den borgerliga psykologin. Janov beskriver neurosens utveckling ur barnets synpunkt. Det föds med specifika behov, av mat, värme, trygghet och kärlek[46]. Tillfredsställs inte dessa primära behov, så reagerar organismen med smärta, som i sin tur förträngs om det är nödvändigt för att barnet ska överleva. Barnet, som är totalt utlämnat åt sin omgivning, upplever föräldrarnas kärlekslöshet eller missnöje som fysiska hot mot hela dess existens. Janov inför begreppet primalsmärta som täcker besvikelsen över att inte få sina behov uppfyllda. I början hämmas barnet, men ökas primalsmärtan över den gräns som barnets hjärna kan integrera, reagerar organismen med psykisk klyvning. Därefter behövs inget yttre tvång för att hålla barnet hämmat. Barnet har detta tvång reproducerat inuti sitt huvud som ett psykiskt försvar, som gör det möjligt att överleva i den situation det är fast i. Resultatet är anpassning till priset av spänning och neuros.
Processen liknar något Freuds beskrivning av hur "överjaget" (föräldrarnas regler) integreras i "Jaget" (den egna personlighetens kontrollinstans) som trycker ner "Detet" (det verkliga självet). Men Freud stod helt på föräldrarnas sida i konflikten. För honom var självets behov omättliga och destruktiva, precis som sanningen är ett hot mot kapitalismen. (Därav följer naturligt att Freud 1920 inför en "dödsdrift" i sin teori.) För att tillfredsställa föräldrarna och därmed för att överleva byggs "Överjag"/"Jag"-strukturen upp. "Överjaget" är föräldrarnas röster i barnet, "Jaget" är den självständiggjorda karaktärsmasken. För Freud är denna utveckling positiv eller åtminstone nödvändig, precis som den i verkligheten var nödvändig för att utveckla den borgerliga människan. För Janov är neurosen något att bekämpa: försvaren är inte evigt nödvändiga utan historiskt och socialt betingade. Denna hållning hos Janov möjliggör ett brott med den borgerliga psykologins universalisering av kapitalismens människa. Janov står inte som Freud på borgarens sida.
Janov har radikalt förändrat Freuds med mystik laddade begrepp om det omedvetna och undermedvetna. Hos Freud är det omedvetna något på förhand givet och absolut nödvändigt. Den föreställningen banade väg för t.ex. Jungs "arketyper" - idén att det finns vissa medfödda urföreställningar kodade i själen som ett evigt, kollektivt omedvetet. Psykoanalysen utforskar det omedvetna åt patienterna, men låter dem inte förändra det.
För Janov är det omedvetna inget annat än bristande medvetenhet, resultatet av en process. De klyvningar och blockeringar som primalsmärtorna aktiverar i hjärnan (och därmed medvetandet) gör att delar av hjärnan "stängs av": medvetandet desintegreras. Janov talar om tre medvetandenivåer, som bestäms av hjärnans utvecklingstakt. Först utvecklas de funktioner som finns innerst i hjärnan och som rör kroppens inre organ: andning, hjärtverksamhet, matsmältning o.s.v. Sedan utvecklas gradvis andra hjärnområden - känslocentra och sist hjärnbarken och de främre delar av hjärnan som har att göra med de intellektuella och mer "sociala" funktionerna.
Smärtsamma upplevelser får olika resultat beroende på hur långt barnet nått i sin utveckling. Fram till några månaders ålder dominerar den första nivåns medvetande. Barnet reagerar på t.ex. en smärtsam födelse med de funktioner det då har att tillgå - hjärtklappning, magspänning o.s.v. Detta grundlägger reaktionsmönster för kroppen som, om de senare förstärks, kan gå igen i form av neurotiska psykosomatiska symptom i den vuxnes liv. När den andra nivåns medvetande, känslolivet - som också hänger samman med kroppens mer ytliga funktioner, huden, talorganen m.m. - utvecklats mera, så kommer reaktionsmönster i dessa funktioner, som talfel, eksem och liknande. De mer intellektuella funktionerna utbildas från 2-5 till 20 års ålder. På denna tredje medvetandenivå skaffar barnet sig sin sociala roll i förhållande till omvärlden. Störningar här ger i första hand upphov till sociala eller intellektuella svårigheter.
Det viktiga är att smärtor på olika stadier ger upphov till blockeringsmekanismer som snedvrider eller hindrar integrationen av de olika nivåerna. Det omedvetna är på det sättet blockerade delar av medvetandet, som härrör från den första eller andra nivån, men som inte längre kan nås med (det intellektuella) medvetandet, det vanligen neurotiska overkliga "Jaget". Att ha ett omedvetet är att ha en bristande (själv-)medvetenhet, brist på integration mellan hjärnans olika delar, av kropp och själ, och därmed att ha förlorat kontakten med "sig själv", sina ursprungliga, "riktiga" behov och känslor[47].
Neurosens rötter ligger mycket långt tillbaka i barndomen. Långt före språkinlärningen, ja till och med under och före (!) födelsen kan barnet göra upplevelser-erfarenheter som senare kan få betydelse för hur neurosen utformas. Därigenom framgår att neurosen är inbyggd i människornas psyken sedan mycket tidig barndom. Den processen kan inte helt omvändas. Människorna är inte bara tillfälligt förblindade och hämmade, utan hela den inre strukturen är delvis förvriden av kapitalets krafter. "En slav under oket av igår har inget eget liv idag." (Ola Magnell) Det neurotiska systemet kan inte utan vidare reformeras bort - ett sjukt system måste kastas över ända.
Janovs primalterapi bygger på ett systematiskt sönderslående av den overkliga fasaden och ett friläggande av de olika primalsmärtorna, genom medvetandenivåerna ner till de ursprungliga och verkliga behoven, som därigenom kan integreras. Det har visat sig att man på detta sätt kan komma ner till och återuppleva sin födelse och även tiden i livmodern[48]. Det är en revolutionerande terapi, som bryter med den traditionella psykoanalysens repressiva intellektualistiska och försvarsförstärkande metod. Primalteorin har uppenbara anknytningspunkter till en marxistisk psykologi, med en positiv människosyn och en klar blick för det förvrängda i även de "normala" kapitalistiska människornas psyken.
Men inte heller Janov undersöker vad i samhället som är neurosens logiska grund - han bryr sig inte om kritiken av den politiska ekonomin. Man kan få intrycket att barnen blir neurotiska bara för att föräldrarna är det. Människorna är sjuka för att samhället är sjukt för att människorna är sjuka... En serie logiska cirklar utan förklaringsvärde. Janov missar den viktiga poängen: neurosen är historiskt avgränsad men nödvändig ur kapitalets synpunkt. Den kan därför inte heller avskaffas viljemässigt, förrän människorna bryter sönder det samhällssystem som gör dem till objekt.
Neurosen uppkommer någonstans. Freud, Laing och Janov pekar alla ut barndomen. Janov klargör hur den av samhället beroende totala klyvningen av själslivet sätter in som resultat av barnets praktik i en fientlig miljö. Denna familjemiljö är strukturerad på ett bestämt sätt. Via familjen formas barnet och stympas socialt. Här stannar Janov. Men bakom familjens onda cirkel finns ett alldeles bestämt sjukt samhälle som hindrar att man bryter sig loss ur overklighetens grepp. Kapitalismen föder och reproducerar den neurotiska människan.
Kapitalets reproduktionsprocess skapar förvrängningar, fetischer, och gör producenterna förfrämligade från sitt arbete, sina produkter, sig själva och sina kamrater. Genom att kapitalet tar ifrån dem deras förmåga och deras arbetsresultat under skenet att allt går rättvist till (de får ju sin rättmätiga lön) underkastas sakta men säkert deras verkliga behov under en logik som inte känner någon annan kvalitet än tillväxtens rena kvantitet.
Primalteorin bryter alltså på avgörande punkter med den tidigare dominerande borgerliga psykologin, samtidigt som den saknar den helhetssyn som skulle göra brottet totalt. Vissa borgerliga vetenskaper har tendenser att under historiens lopp ta upp fler och fler materialistiska drag. Det behövs så att säga allt mer materialism i de mer praktiskt inriktade vetenskaperna för att de ska klara av de växande motsättningarna på varje mikronivå. Detta gör att en viss vetenskaplighet bevaras. Vetenskaperna förfaller inte helt åt ren ideologi, samtidigt som de återskapar motsättningar inom sig.
Janov är ett sådant exempel. Han konstaterar med rätta (liksom redan Freud gjort) att neurosen uppkommer tidigt i barndomen. Terapin blir därför i första hand individuell. Det som format ens personlighet är verkligen mycket privat, så även om gruppterapier kan hjälpa en att förstå att man inte är ensam om att ha problem, så har de inga fördelar framför individualterapi när det sedan gäller att komma åt ens grundproblem.
Samtidigt har Janov överdrivna förväntningar på terapin i sig. Först väntar han sig få stöd av samhällsinstitutioner. Sedan tror han att människor kommer att strömma till primalterapin i massor, och slutligen att de efter att genom terapin ha frigjort sig ur det "neurotiska samhällets" klor kommer att krossa det och bygga upp ett nytt. Terapisituationen isoleras från det övriga samhället och görs tidlös. Denna "strategi" föder en idealism och en individualism, som får farligt reaktionära konsekvenser. Kärnfamiljen (befriad från neurosen) framstår som tryggheten, avskild från det omänskliga samhällslivet (främst produktionen); Janov framställer t.ex. okritiskt mor-barn-relationen som biologiskt given, vilket i veckotidningarnas primalromantik cementerar kärnfamiljens kvinnoförtryck.
Ju mer vänstern i bred mening nonchalerar teorier som Janovs, desto större är riskerna att de får en entydigt reaktionär funktion. När ingen driver fram någon kollektiv rörelse utifrån dessa frågor så blomstrar individualismen. Borgarna tillåts ta monopol på psykets problem och stjäl på så sätt ännu en gång människors liv.
I själva verket begår Janov något av samma fel jag nyss kritiserade Laing för. Han tenderar att överordna de privata strukturerna över de sociala[49]. Han ser kapitalismen som rätt och slätt ett neurotiskt samhälle - men neuroserna är ju bara en av framträdelseformerna för kapitalets förtryck, och bara inom ett begränsat område. Janov tycks tro att samhället är en "utprojicering" av de individuella neuroserna, medan i verkligheten snarare neurosen är en "inprojicering" i människors huvuden av motsägelserna i de ekonomisk-sociala kategorierna. Följden av dessa idealistiska brister blir en underskattning av "det overkligas" styrka och därför en överoptimistisk strategi för primalterapin - vilket leder till Janovs individualism.
Janov utgår från individen i sig, inte individen i samhället. Därigenom erkänner han egentligen inte samhällets existens och struktur - han missar sambanden mellan individen (i terapisituationen) och kapitalismen. Att neurosen är något privat och individuellt är ju ett förhållande som framsprungit ur det borgerliga samhället. Nu börjar det bli möjligt att se sambanden i de växande sociala och psykiska missförhållandena. Och här sviktar Janov, och kan därför legitimera individualistiska lösningar i den nya terapivågen.
Janovs idealistiska strategi tycks motsägas av hans egna erfarenheter. Han kritiserar en del patienter för att de isolerar sig för att slippa ifrån samhällets overklighet. De försöker antingen isolera sig i konstgjorda oaser, eller också får de åter svåra problem med att klara sig i samhället. Terapin ger inte automatiskt någon revolutionär medvetenhet. Det krävs att man samtidigt kollektivt lär sig begripa och angripa de förstörande mekanismerna i vardagslivet.
Primalteorins landvinningar och begränsningar ställer i själva verket frågan om den borgerliga psykologin på sin spets. I synen på de grundläggande mänskliga behoven ("bruksvärdessidan") och hur de trängs tillbaka och görs omedvetna genom olika psykofysiska mekanismer som utlöses i familjen på grund av bakomliggande sociala förhållanden ("bytesvärdessidan") finns en utgångspunkt för en marxistisk materialistisk psykologi att bryta med hela den borgerliga psykologi som Janov själv ändå aldrig förmår övervinna.
Människornas behov förnekas av det borgerliga samhället.
"Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast väckas till liv genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger."[50] Men samtidigt som kapitalet insuger det levande arbetet ligger det i kapitalets natur att förtrycka arbetarna och förvränga sin omvärld. Behoven och känslolivet förvrängs och förträngs, från moderlivet till graven.
Varuproduktionen och penningen abstraherar från bruksvärdena, och därmed från det konkreta och kvalitativa i de mänskliga förhållandena. Behoven plattas ut och kvantifieras, målet för människornas strävan tenderar att bli rikedom i allmänhet. Karaktärsmaskerna dominerar individerna, som därigenom tenderar att reduceras till personifikationer av ekonomiska kategorier. Under en lång och plågsam socialisationsprocess tvingar på så sätt kapitalet in människornas själsliv under sina normer. Underkuvandet befästs genom objektiva mekanismer i såväl produktionen som reproduktionen, d.v.s. både under arbetet och fritiden (i familjen).
Men i all sin motsägelsefullhet ger denna process också upphov till skador och öppna konflikter. Samhällsmotsättningarna förmedlas till familjerna genom föräldrarna och lägger grunden till barnens psykiska och sociala problem. Behoven revolterar mot sin hotande förintelse. Kapitalismen tvingas lappa och laga för att förhindra sammanbrott på alla plan. Psykologin och psykiatrin syftar att få folk att uthärda det outhärdliga inre förtrycket.
Men kapitalet kan inte helt underordna arbetarens identitet och psyke under sig, varför de reella behoven hela tiden finns inom arbetaren, även om de är undanträngda och bara ges förvrängda utlopp. I dessa behov (i arbetskraftens bruksvärdessida, se not 8) finns en ständig tendens till överskridande av kapitalets herravälde.
Under bestämda samhälleliga förutsättningar, då kapitalherraväldets inre motsättningar driver det borgerliga samhället till avgörande kriser, finns det möjligheter att människornas begränsade revoltförsök kan förändra karaktär och växa samman till en gemensam revolutionär rörelse. I den kollektiva revolten mot kapitalets förtryck på alla områden utvecklas då människornas livskraft och gemenskap. Därmed ges också utgångspunkten för ett socialistiskt samhälle där människornas verkliga behov avgör utvecklingen. Kapitalismens död hänger intimt samman med neurosernas död.
Jag har i den här artikeln utifrån en analys av en rad borgerliga psykologer försök visa några utgångspunkter för hur den revolutionära politiken kan ta fasta på hur de verkliga behoven förvrängs men samtidigt tränger fram i revoltens kollektivitet. Med en sådan syn som grundval blir revolutionsuppfattningen och synen på vad socialism är något betydligt djupare och mer mångfacetterat än vad stora delar av den organiserade vänstern ännu anar. Utifrån dessa aspekter kan man börja begripa revolutionens möjlighet och innehåll - som ett friläggande av behov och krafter som det borgerliga samhället men tyvärr också alltför många kommunistiska partibyggare hittills gjort allt för att hålla tillbaka.
[1] Enligt "Sluten psykiatrisk lasarettsvård 1969 och 1970", Socialstyrelsens patientstatistik nr 14, 1974. De följande siffrorna är hämtade ur Statistisk Årsbok 1975; Pockettidningen R nr 4/73 ("Knark"); Kjell E. Johansson m.fl.: "Bruk och missbruk" (1974); Folksam/TCO: "Människa i kris" (1976); Dagens Nyheter 1/9-76. All sådan statistik bör naturligtvis användas med största misstänksamhet, och den säger ofta inte vad den utger sig för att säga. I detta fall borde den ändå ge en antydan åt rätt håll. Det är ont om klassmässig statistik, men i t.ex. J. Israel (utg.): "Sociala avvikelser och social kontroll" (1964, 2:a upplagan 1968) visas hur såväl psykiska sjukdomar som de flesta typer av "brottslighet" är betydligt vanligare i "socialgrupp III" än i "socialgrupp I". Och det är just de typer som mest klart är knutna till "socialgrupp III" som har ökat mest under senare tid: stölder ökade med 20% och skadegörelser med nära 50% från 1969 till 1974 enligt Statistisk Årsbok. Vad gäller läkemedelsmissbruk - "de legala drogerna" - är tendensen likartad. B. Jartsell och T. Nordegren visar upp skrämmande bilder i boken "Ångest för miljoner" (1976). Av hela befolkningen använder 30% smärtstillande medel, 11% lugnande och 7% sömnmedel. Det säljs psykofarmaka för drygt 800 miljoner om året i Sverige, vilket är en tiodubbling sedan 1950, och mer än en fördubbling i antal recept. Slutligen bör man observera att det verkliga antalet självmord ligger högre än vad offentlig statistik anger. Hur många av de s.k. singelolyckorna i trafiken är exempelvis dolda självmord?
[2] Här finns ju bara relativt obetydliga grupperingar med anarkistiska-spontanistiska tendenser. Det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt är typiskt nog det som kanske mest dragit fram privatlivet, t.ex. i nr 6-7 av deras teoretiska organ Rådsmakt, som behandlar familjen och hushållsarbetet.
[3] Michel Foucault ger i boken "Vansinnets historia" (1973, franska originalet 1961) en fyllig bild av hur synen på sinnessjukdom förändrats sedan medeltiden, i takt med samhällsutvecklingen. Hans metodiska utgångspunkt är närmast strukturalismens, till skillnad från Klaus Dörners behandling av samma tema i "Bürger und Irre - zur Sozialgeschichte und Wissenschaftssoziologie der Psychiatrie" (1969).
[4] Psyket som realabstraktion är en historiskt avgränsad kategori. Psykologin som vetenskap om det från människans kroppsliga funktioner delvis avsöndrade psyket har därför begränsad giltighet och livslängd. Medvetandeteorin behandlar speciellt hur det kapitalistiska samhället formar psyket och driver klyvningen och motsättningarna kropp/själ o.s.v. till sin spets.
[5] I Lucien Sève: "Marxisme et théorie de la personnalité" (1974) kritiseras "biologismen" och "fysiologismen" utförligt, bl.a. på s. 265 ff.
[6] Den psykologiska vetenskapens historiska förutsättningar utreds mer detaljerat för socialpsykologins del i en artikel i den danska tidskriften Udkast, nr 1/75, s. 5-14 och 21. Artikeln är skriven av Johan Asplund, Ole Dreier och Sven Mørch och heter "Socialpsykologi og social integration - en introduktion". Eli Zaretsky analyserar i särskilt tredje och fjärde kapitlen av sin artikel "Capitalism, the family, and personal life" (i bokform på Pluto Press 1976) hur begrepp som individualitet, subjektivitet och privatliv växer fram ur de nya familjestrukturer som kapitalismen producerar.
[7] Begreppet kapital får inte uppfattas som i vardagsspråket. Det är inte enbart en samling pengar (rikedom i allmänhet), inte heller industrins maskiner i sig. Men framförallt är det inte detsamma som kapitalisterna, som bär upp dess rörelse. Kapitalet är ett samhälleligt förhållande, en struktur av "självförmerande värde", som innefattar pengar, arbetskraft, maskiner och varor som delmoment. Kapitalets behov av psykiatrin framträder just genom patienternas behov av hjälp och vård. När jag nyss skrev att individernas relationer styrs av kapitalets behov är det samma abstrakta kapitalbegrepp (kapital i allmänhet) som avses. En missuppfattning på denna punkt leder till att hela denna artikel missförstås i konspirationsteoretisk inriktning. För att riktigt begripa vad kapital är är det lämpligt att läsa Marx "Kapitalet" (jfr not 25 nedan).
[8] Begreppet karaktärsmask använder Marx för att uttrycka det sätt på vilket de ekonomiska kategorierna bestämmer individernas idéer och handlande. Marx skriver: "... personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna möter varandra som bärare av dessa förhållanden." (Kapitalets 1:a band, s. 74). Varje persons känsloliv och idéer kommer till uttryck genom en "mask" som höljer den "mänskliga" individen och gör henne till en historisk individ med bestämd karaktär beroende på hennes förhållande till den samhälleliga produktionen och distributionen. Kapitalisten är som kapitalist "endast personifierat kapital. Hans själ är kapitalsjälen" (Kapitalet 1, s. 199), vilket den som tvivlar olika psykiska problem (och önskade lösningar av dem), vilket i sin lätt kan ges prov på genom att iaktta sin egen personlighetsförändring medan man spelar "Finans", "Monopol" e.dyl. D.v.s. se hur man själv i vissa avseenden antar kapitalistens karaktärsmask.
Arbetarens karaktärsmask måste å andra sidan förstås som lönearbetets personifikation, som personifikationen av arbetets fördubbling i abstrakt och konkret arbete och av varan arbetskrafts dubbla existens som bruksvärde och värde.
Om man ser till den andra fördubblingen (motsättningen) finner man att arbetaren å ena sidan står gentemot kapitalisten som varuförsäljare och får betalt för sin vara svarande mot dess värde (Kapitalet 1, s. 472), men å andra sidan strävar kapitalet att underordna arbetskraftens hela bruksvärde under sig d.v.s. underordna arbetarens totala individ under ett förtingsligat maskineri. Som varuförsäljare, d.v.s. i cirkulationssfären, förutsätter arbetaren kapitalisten som sin egen förutsättning, men som arbetare i kapitalets produktionsprocess kommer hans levande behov att tendentiellt överskrida kapitalförhållandet, d.v.s. inte kunna uttrycka sina behov annat än genom former som utgör ett moment av ett samhälle som "självmedvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter som en samhällelig arbetskraft ... /där de samhälleliga relationerna mellan människorna/ förblir enkla i sin genomskinlighet i produktionen såväl som i distributionen" (Kapitalet 1, s. 68, översättningen korrigerad efter tyska originalet). Arbetarens karaktärsmask är därför helt motsägelsefull. Det är i grunden därför arbetarklassen kan vara försvarare av socialdemokratins demokratiska "arbetarvänliga" kapitalism samtidigt som den är bärare av socialismen och under särskilda betingelser förvandlas till revolutionens drivkraft.
Denna motsättning finns också i förvrängd form hos skikt som på olika sätt sysselsätts med arbetskraftens reproduktion, som sjukvårdare, socialarbetare, daghemspersonal, lärare, o.s.v., eftersom staten å ena sidan tvingas att upprätthålla arbetskraftens effektivitet och kvalitet, men å andra sidan tvingas begränsa utgifterna för detta eftersom dessa utgör ett avdrag från den totala mervärdemassan. Dessa skikts karaktärsmasker kommer därför väsentligen att bestämmas av deras omedelbara kontra deras förtingsligade förhållande till arbetarna (och till övriga skikt), d.v.s. av den motsättning som ligger i statens reproduktion av arbetskraften. Här finns det därför naturliga utgångspunkter för en "allians" mellan dessa skikt och arbetarklassen. (Detta kommer att behandlas i en planerad kommande artikel i TEKLA.)
Sammanfattningsvis är det för Marx kapitalets produktionsprocess "som behärskar människorna" (Kapitalet 1, s. 70), varför människorna förstås som bärare av ekonomiska förhållanden (Kapitalet 1, s. 74). Kapitalisten uppfattas därför inte väsentligen som kapitalets och samhällets organisatör utan som "personifierat kapital" (Kapitalet 1, s. 132, 199). Detta kapital begrips som "processerande", "självförökande" värde (Kapitalet 1, s. 134, korr. efter tyskan), som "automatiskt subjekt" (Kapitalet 1, s. 133, korr. efter tyskan). Den kapitalistiska produktionens lagar gör sig "gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten" (Kapitalet 1, s. 232). Förhållandet mellan människorna kan därför inte begripas som maktförhållanden eller som personliga förhållanden på det vis som varit möjligt i tidigare samhällen, utan måste begripas som personifikationer av detta samhälles ekonomiska förhållanden. Individerna antar av dessa förhållanden bestämda karaktärsmasker (Kapitalet 1, s. 67).
Den karaktärsmask som cirkulationen tvingar på människorna har förödande effekter för arbetarklassens medvetande. Arbetaren framträder för sig själv som en fri människa som säljer sin vara på samma villkor som alla andra.
"Det som här endast och allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham. Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, bestäms enbart av sin fria vilja. De ingår avtal som fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck. Jämlikhet! ty de träder i relation till varandra endast som varuägare och byter ekvivalent mot ekvivalent. Egendom! ty var och en förfogar bara över sitt. Bentham! ty var och en av de bägge har endast att ta vara på sig själv ..." (Kapitalet 1, s. 152) Särskilt via fritiden och familjen präglar dessa borgerliga ideologier, arbetarnas medvetanden, och detta har förstärkts i och med att privatlivet blivit allt mer indraget i varukonsumtionen.
Men man kan inte enkelt påstå att produktionen är basen för ett revolutionärt medvetande, medan reformismer bara kommer ur cirkulationen. För inte heller i produktionen framträder utsugningen omedelbart och entydigt. Med extrem arbetsdelning och teknologisering i storindustrin känner man sig mer som bihang till kapitalets maskineri än som värdeskapare och producent. Det verkar som om kapitalet sammanför maskiner och arbetare som likvärdiga produktionsfaktorer. Utsugningen döljs även i produktionen av objektivt framkallade falska medvetandeformer.
Det är alltså varken förtrycket på jobbet eller familjelivet som ensamt förklarar hur människorna anpassas till och förvrids i det borgerliga samhället. Det är istället helheten av kapitalets abstrakta logik som är roten till det onda. Individernas klasstillhörighet avgör på vilket sätt de drabbas av kapitalets förtryck, och anger också deras möjligheter att genomskåda och bekämpa det. På liknande sätt spelar uppväxtförhållandena i familjen in.
Klasstillhörighetens betydelse utarbetas mer detaljerat av F. Orheim i "Sanselighed og karakter", Fagtryk 21 (1975). Se även den utförliga och grundläggande "Bevidsthedssociologi" av B. Funder m.fl., Fagtryk 25 (1976), som går igenom hur den politiska ekonomins kategorier påverkar människornas medvetanden på olika abstraktionsnivåer. Även Gerhard Vinnai: "Sozialpsychologie der Arbeiterklasse" undersöker klassaspekterna och kommer också in på fascismens psykologiska rötter. Ideologins grunder i kapitalistisk varuproduktion och -cirkulation utreds förstås i Marx' "Kapitalet", men också i hans text "Den omedelbara produktionsprocessens resultat" (ingår i Marx/Engels "Ekonomiska skrifter i urval", 1975). Se även Anders Lundkvist: "Kapitalens bevidsthedsformer" (1973), t.ex. s. 170-77 och noten s. 184. Lundkvists bok har blivit utgångspunkt för en diskussion i Danmark, och kritiseras konstruktivt av Gitte Rindom i "Kapitallogik og bevidsthed", Fagtryk 13 (1975). Relevant för frågan om ekonomins betydelse för medvetandeformerna är också Lundkvists bok "Introduktion till metoden i Kapitalet" (Röda Bokförlaget 1975).
[9] Kapitalets första band, första kapitlet, avsnitt 4, not 32, vars formuleringar jag här delvis överfört nästan ordagrant.
[10] Det har blivit allt vanligare att även psykosociala idéer vulgariseras och tas upp i förvrängd form av vulgärpsykologiska repressionsideologer. Henry Egidius, psykoterapiutredningens sekreterare, säger exempelvis i Dagens Nyheter 12/8-76 följande om den nya statliga psykoterapeututbildningen: "Har man gjort politiska misstag då det gäller bostadsområdenas och arbetsplatsernas utformning, måste man också ta ansvaret för de mänskliga problem som blir följden", d.v.s. ta hand om de fulaste symptomen utan att göra ett dyft åt orsakerna. "En av uppgifterna för framtidens terapeuter blir att fungera som konsulenter åt vissa yrkesgrupper som i sitt arbete behöver psykologiska insikter och kunskaper. Det gäller exempelvis människor som arbetar som arbetsledare, jurister, inom kriminalvården, polispersonal, försvarsanställda, yrkesvägledare och samhällsplanerare. Dessa människor behöver utbildning i 'psykosocialt arbetssätt' ..." Vad ska de nya själsteknologerna då hjälpa dessa förtryckarhantlangare med? Jo, "en person kanske har en orimlig mängd konflikter med sin chef. Då gäller det att reda ut situationen så att denna person kommer till rätta med sin auktoritetskonflikt" (!). Vilken sorts psykologisk kunskap dessa terapeuter kommer att behöva kan man tyvärr alltför lätt föreställa sig.
[11] Michael Schneider: "Samhället som sjukdom" (1975, tyska originalet "Neurose und Klassenkampf" 1973) har en bra beskrivning av detta i sin första del. Schneider tar där upp och försvarar Freud gentemot vulgärmarxismen. I andra delen angriper han Freud utifrån marxismens teori, medan tredje delen är en sorts "syntes" som behandlar samhället som sjukdom - hur profitproduktionen "skapar" psykisk sjukdom. Schneiders bok är det bästa jag känner till som finns att läsa på svenska om dessa frågor, och jag har hämtat mycket inspiration till den här artikeln därifrån. Schneider har dock en svaghet, nämligen att ibland dra slutsatser som snarare är förhastade analogier än riktigt välgrundade härledningar. Det är lätt gjort att tänja ut kritiken av den politiska ekonomin för mycket så att den ska förklara allt, vilket givetvis både är fel och farligt. Men sådana metodproblem gör inte Schneiders (och min) ansats förkastlig - teorierna måste bara förfinas och nyanseras.
[12] Jämför Hans-Jürgen Krahls artikel i detta nummer av TEKLA. I den artikeln finns också den innehållsrika satsen om värde som repression.
[13] "En klok idealism står den kloka materialismen närmare än en dum materialism skrev Lenin i sina anteckningar över Hegels filosofi ("Philosophische Hefte", s. 263). Lenins bok "Materialismen och empiriokriticismen" från 1908 är annars med sina mekaniskt materialistiska drag en av utgångspunkterna för stalinisternas vulgärmaterialism.
[14] I bland annat Folket i Bild/Kulturfront nr 17 och nr 21 1975.
[15] I KFML(r):s Röda Rappet 3/76 konstateras helt riktigt att vänstern tidigare varit fanatiska "supersocialister, superpolitiker, superkollektivister", för vilka "samhället, kollektivet, politiken var allt" (s. 42). Men Röda Rappet antyder inte ens någon lösning för dagens vänster, utan spär istället på hetsen mot psykiska problem. Ironiskt skriver man om Göran Palms intresse för primalterapi (jfr längre fram i min artikel):
"Det gäller snarast att rent fysiskt skrika ut dessa känslor. Som ett barn. Hemma på soffan. Vilket alltså en av Sveriges ledande vänsterförfattare just nu sysslar med. Samtidigt fortsätter jorden obevekligt att snurra. I Sverige brottas fler och fler arbetarfamiljer med betydligt mera jordnära 'personliga problem' som avskedanden, företagsnedläggelser, lönesänkningar. Deras problem kan bara lösas med 'politisk aktivitet' ..." Hur stämmer detta med de problem man ändå samtidigt tycks känna till, och som uttrycks av siffrorna i min artikels början - t.ex. 400 arbetsplatsdödsfall mot 1.800 självmord? Sådana här antipsykologiska tendenser finns f.ö. inom hela vänstern idag.
[16] Se t.ex. den lilla romanen "Lenz" av Peter Schneider (1973, till svenska 1975), som fint beskriver det skeva förhållandet mellan politiken och "livet" i tyska och italienska vänstergrupper. Några av intervjuerna i Jan Josefsson/Mats Zetterberg: "Behöver vänstern gå i terapi?" (1976) ger en bild av hur unga revolutionärer kunde fungera i 70-talets början, och hur organisationerna genom sitt oreflekterade förhållande till individernas behov bränt ut och passiviserat många av dem.
[17] En debatt om marxism och behaviorism hölls mellan Gunilla Bohlin och Arne Öhman på Skinners sida och Mario Grut som motståndare i Dagens Nyheter 2/12-75, 12/12-75, 14/1-76 och Aftonbladet 27/1-76. I den norska tidskriften Vardøger nr 7/75 kritiserade A. Øfsti beteendeterapin utifrån psykoanalysens vacklande ståndpunkt, medan C. E. Grenness försvarade den som väl förenlig med Marx. I Clarté 6/74 sägs att inlärningspsykologin är "den enda möjliga grunden för en psykologi i folkets tjänst". Exemplen på uttryckligt eller implicit och omedvetet anknytande till behaviorismen kan mångfaldigas. Av Skinner själv finns "Bortom frihet och värdighet" som en populär introduktion på svenska.
[18] Jämför Reimut Reiche: "Sexualitet og klassekamp" (översatt från tyska av det danska förlaget Rhodos. Boken skrevs 1968) som tar upp olika aspekter på sexualitetens omvandling i vår tid. Rollo May, en borgerlig psykolog, räknar i boken "Kärlek och vilja" (s. 20ff) upp en rad exempel på hur olika typer av psykiska problem dyker upp vid olika tillfällen (sexualproblemens "blomstring" på 1920-talet, aggressivitetssymptom på 30-talet, ångestens uppdykande som generellt karaktärstillstånd på 40-och 50-talen, samt identitetsproblemen under 50- och 60-talen). Christopher Lasch skriver i artikeln "Narcissist America" i The New York Review of Books 15/76 (s. 5 ff) om hur idag nya sociala mönster reproducerar sig i personligheterna, och hur detta ligger, bakom den nya "terapeutiska vågen".
[19] Uttrycket "nationalkommunism" är berättigat med tanke på bland annat SKP:s och MLK:s allt envetnare stöd till det svenska klassförsvaret i supermaktsideologins tecken, det partiella stödet till den chilenska gorilladiktaturen på grund av dess fiskegränspolitik, utsuddandet av begreppet arbetarklass till förmån för "folket" som innefattar de flesta utom regeringen och de femton finansfamiljerna, anknytningen till de småborgerliga elementen i gröna vågen, o.s.v. Allt detta tar sin utgångspunkt i anslutningen till KKP och bonderörelserna, vars politik oreflekterat överförs till Sverige, varvid fixeringen vid jordräntan blir startpunkten för en hel rad av reaktionära ställningstaganden.
[20] Mest kända är väl här Hobbes och La Mettrie inom filosofin (Mettrie med den talande boktiteln "L'homme machine"), de franska encyklopedisterna, samt de experimentella psykologerna Tuke och Pinel som beskrivs av Foucault i "Vansinnets historia" (se not 3).
[21] "Detet är summan av kroppens egna drifter och behov. Dessa söker ögonblicklig behovstillfredsställelse i enlighet med lustprincipen. Men den yttre verkligheten gör att en sådan momentan och total tillfredsställelse sällan är möjlig. Jaget utvecklas som en buffertzon där det sker kompromisser mellan kroppen och den yttre världen och där sinnesintryck, känslor och handlingar koordineras. Överjaget utvecklas senare som en sektor inom jaget, där kraven utifrån, särskilt från modern och fadern, internaliseras." (s. Haugsgjerd: "Nytt perspektiv på psykiatrin", 1970, s. 82f).
Eftersom jag inte accepterar Freuds teori så håller jag inte heller strikt fast vid Freuds begreppsdefinitioner, utan använder begreppen som ungefärliga analogier till vad jag syftar på. En strikt vetenskaplig marxistisk framställning skulle sannolikt kräva att helt nya begrepp upparbetades.
[22] Jämför Schneider (not 11), andra delen. En kort och lättläst introduktion till ämnet finns hos Sten Andersson: "Freud, Reich och den förtryckta sexualiteten" (1975). Amerikanen Phil Brown diskuterar i "Toward a marxist psychology" (1974) bland annat Freud, och stöder sig själv i huvudsak på Reich.
[23] En hel del av idéerna till detta avsnitt är hämtade just från Schneiders andra del (jfr not. 11), som preciserar och utvecklar just denna Freud-bestämning.
[24] "Die Zukunft einer Illusion" (1926), citerad efter Andersson (not 22 ovan) s.44.
[25] Det är här i artikeln bara möjligt att schematiskt och svepande beröra det som egentligen borde vara den noga genomarbetade utgångspunkten: kritiken av den politiska ekonomin. Det kommer vartefter att dyka upp begrepp som bara förklaras på ett intuitivt plan. Läs Marx' "Kapitalet"! Eller om man inte har tid nog: introduktionen till Kapitalets första band, "Kapitalets produktionsprocess" (Förlaget Barrikaden 1976), tillsammans med Donald Broadys studiehandledning "Grundcirkel" (Röda Bokförlaget 1976).
[26] Om psykoanalysens kris skriver t.ex. freudomarxisten Erich Fromm i "The crisis of psychoanalysis" (1970, på norska: "Om Marx og Freud", 1972); och S. Keldorff i "Psykoanalysens krise før og nu", Fagtryk 12 (1975).
[27] Det kapitalistiska produktionssättet bygger på att även människornas arbetsförmåga, arbetskraften, blivit till en vara, som kapitalisterna fritt kan köpa på (arbets-)marknaden. Arbetskraftens Värde motsvaras, precis som för alla andra varor, av den arbetstid som åtgår för dess reproduktion, d.v.s. i detta fall den tid som går åt för hushållsarbetet och de livsmedel som arbetaren behöver för att reproducera sin arbetskraft dagligen och från generation till generation. När kapitalisten väl köpt arbetskraften så står det honom fritt att konsumera den, d.v.s. förbruka dess bruksvärde, som är just förmågan att arbeta. Men i produktionen skapar arbetaren betydligt större värden än de som åtgår för hans reproduktion. Det uppstår en merprodukt, med ett mervärde, som kapitalisten ensam genast roffar åt sig, i kraft av att han förfogar över produktionsmedlen. Produktionens omedelbara syfte är för kapitalet dess egen självförmering, mervärdeproduktionen eller ackumulationen. Produktionen av nyttigheter är bara ett medel att skapa mer värde. I detta väl maskerade utsugningsförhållande är kapitalet en framträdelseform för värdet, som utgår från det abstrakta arbetet (arbete i allmänhet, samhälleligt arbete, i motsats till arbetets konkreta aspekt som bruksvärdeproducerande arbete). Värde innebär just en abstraktion från konkreta egenskaper hos bruksvärdena, och kapitalet strävar efter fri och obegränsad tillväxt, efter att kasta av sig de hinder och skrankor som det verkliga livets säregenheter utgör. Men i sista hand är det ändå beroende av bruksvärdessidan och det levande arbetet. Med teknologins hjälp försöker kapitalet ersätta det levande arbetet (arbetarna) med det döda (maskiner). Men därmed blir det allt svårare att upprätthålla profitproduktionen, eftersom det ändå är just arbetet som skapar värdet. Resultatet är återkommande och djupnande kriser, där bruksvärdessidans nödvändighet gör sig smärtsamt påmind för kapitalisterna. (Jfr not 25 ovan.)
[28] Sådana mekanismer besklivs av Schneider (not 11 ovan), tredje delen, och av Gerhard Vinnai i "Sozialpsychologie der Arbeiterklasse" (1973). Där påvisas samband mellan arbetarklassens psykiska situation och de av Laing m.fl. skisserade schizofreni-framkallande familjemönstren. I arbetarromaner som Folke Fridells "Död mans hand" eller Erik Johanssons "Fabriksmänniskan" (t.ex. s. 88) skildras fabriksarbetets nedbrytande mekanismer, för den som inte själv erfarit dem. Också Göran Palms "Bokslut från LM" eller Miklos Harasztys "Arbetare i en arbetarstat" är av intresse här.
[29] Se återigen Schneiders boks första del (not 11). Om Reich, jämför noten 22 ovan. Ett Reich-urval finns i Reich: "Psykoanalys och marxism" (Röda Bokförlaget 1975).
[30] Till dagens freudo-marxister får man räkna Reimut Reiche (se not 18), Dieter Duhm i bl.a. "Warenstruktur und zerstörte Zwischenmenschlichkeit" (1975) och fransmannen J. Lacan. Många andra västtyska radikaler är starkt freudianskt influerade. Kursbuch 29, med titeln "Das Elend mit der Psyche - II Psychoanalyse" (1972) kritiserar freudo-marxismen, och i dess inledande artikeln "Psychoanalyse als Herrschaftswissenschaft?" går E. Wulff kortfattat igenom freudo-marxisterna. Också en rad representanter för kvinnorörelsen är egendomligt (?) nog Freud-påverkade, t.ex. amerikanskan Juliet Mitchell och bitvis Maria Bergom-Larsson.
[31] Intellektuell självkontroll och integrerad pliktkänsla är typiska kännemärken för borgare, småborgare och intellektuella mellanskikt. Trots att arbete och fritid uppdelats i skilda sfärer, och alltså arbetet bortträngts ur familjelivet, så får ställningen i produktionen konsekvenser för familjens utseende och barnuppfostran. Mellanskiktsbarnen tar lätt över föräldrarnas ständiga rationaliseringar och motiveringar för sina handlingar. Deras värld blir flytande och sammanflätad av motsägelser, och den hålls ihop av en omfattande intellektuell och språklig apparat som döljer mer än den förklarar. En borgerlig neuros utgår från ackumulationsbehovet eller möjligheten att planera sin framtid för att få maximal utdelning (i form av inkomst, social ställning, e.dyl.). Där förträngs därför utlevelsesidan radikalt.
Arbetaren däremot har ingen framtid att planera. Han vinner inget på att med en starkt integrerad "Överjag"/"Jag"-struktur behärska sig själv och skjuta upp behovstillfredsställelsen. Varje dag berövas arbetaren sitt eget liv av kapitalet. Under vissa historiska villkor kan arbetarna känna och begripa vad de utsätts för. Denna explosiva insikt kan då i en revolutionär kris skapa möjligheter att krossa kapitalismen och dess neuros. Men under kapitalherraväldet döljs insikten om tomheten och den objektiva hopplösheten, och vänds inåt och mot resten av familjen. Missnöjet och misslyckandet är relativt öppet - vilket beror på bl.a. tröttheten efter jobbet, det annorlunda språkbruket och kommunikationsmönstret jämfört med mellanskiktsfamiljerna, de små utsikterna att klättra på samhällsstegen. Detta gör att arbetarbarnen aldrig riktigt dras in i kapitalets grepp trots att deras uppfostran är mer rättfram och hårdhänt. Samhällets krav integreras inte så starkt i den egna personligheten. Arbetarens "Överjag" kräver ett yttre tvång för att vara effektivt nog - borgarens utpräglade självkontroll saknas.
Den konventionella försvarsförstärkande terapin av typ psykoanalys är med sin intellektuella teknik skräddarsydd för den borgerliga neurosen, till skillnad från t.ex. Janovs primalterapi (se längre fram i artikeln). Där kan arbetare lättare nå resultat trots eller rättare sagt just på grund av att de oftast har mindre utvecklade inre försvar och därför mer tenderar åt psykoser (flykt in i en avskild inre drömvärld, där man förlorar verklighetsförankringen och inte uppfattar sig som sjuk - hit hör schizofrenin), i stället för de "lättare" borgerliga neuroserna (personlighetsstörningar som man oftast är medveten om som problem själv). Sådana slutsatser kan empiriskt beläggas med hjälp av bland andra Hollingshead & Redlich: "Social Class and Mental Illness" (New York 1958). De bildar utgångspunkt för såväl Vinnai som Schneider i deras undersökningar av arbetarklassens psykologi. Jämför not 28 och Peter Brückners "Zur Sozialpsychologie des Kapitalismus" (1974, på danska: "Kapitalismens socialpsykologi"), som bland annat belyser våldets roll i socialisationen av barnen.
[32] Citerat efter Kapitalets första band, s. 68 och 521.
[33] Gisela Dischner: "Sozialisationstheorie und materialistische Ästhetik" i antologin Brückner m.fl.: "Das Unvermögen der Realität" (1974) s. 115f. Denna innehållsrika lilla artikel tar bl.a. upp jag-begreppet, sexualiteten och arbetets roll.
[34] Det är i vilket fall som helst lätt att peka ut mycket i Freuds teorier som högst har en mycket begränsad giltighet och därför gör dem obrukbara som allmän utgångspunkt idag. Se Schneider och Andersson, not 22 ovan.
[35] Av Piaget finns på svenska bland annat "Barnets själsliga utveckling" (1971). Att jag just tar upp de borgerliga psykologerna (Freud,) Skinner, Piaget, Laing och Janov betyder inte att de är de i särklass viktigaste. Men de hör förmodligen till de mest kända i Sverige.
[36] För barnet är ju för övrigt familjen inte bara platsen för reproduktion (konsumtion och vila) utan i omedelbar enhet med detta också för dess produktion: av sig själv, av tankar och idéer, av leksaker, teckningar, sånger och egna små sagor. Klyvningen produktion/reproduktion är historiskt bestämd av kapitalismen, och den utvecklas för varje människa först under uppväxten in i vuxenvärlden, och den därmed sammanhängande stympningen av barnets allsidiga skapande förmågor. Dessa frågor tas upp av Dischner (se not 33) s. 72-78. Alfred Lorenzer tar i boken "Zur Begründung einer materialistischen Sozialisationstheorie" (1972) band annat upp praktikens roll, och han hänvisar direkt till Piaget på s. 83-94.
[37] Jämför filmer som "Family Life" eller "Kvinna under påverkan".
[38] Laing: "Det kluvna jaget" (1959), "Upplevelse-beteende" (1965), "Själv och andra" (1961), "Mentalsjukdom och miljö" (med A. Esterton, 1964), "Knutar" (1970). David Cooper: "Död åt familjen" (1971), "Psykiatri och antipsykiatri" (1967). Laing bygger vidare på teorier om schizofrenin som grundlagts av George Bateson. Laing kritiseras av H. Grey m.fl. i "Samfundsteori - subjektteori - sygdomsteori", Fagtryk 16 (1975), och Jan Bärmark påvisar i en artikel med rubriken "Världsbild och vetenskapsideal i humanistisk psykologi" i Häften för Kritiska Studier 6/75 att den humanistiska psykologins människosyn är individualistisk, idealistisk och ahistorisk.
[39] Jämför Piagets utvecklingsmodell. Med Janov, som jag tar upp längre fram i artikeln, skulle man kunna säga att de av Laing studerade schizofrena symptomen främst uppkommer då den tredje, intellektuella/sociala nivån i medvetandet utvecklas, och motsättningarna i familjens känslomässiga och intellektuella situation kan anas av barnet.
[40] Denna familjens säregenhet präglar de hemarbetande kvinnorna och särskiljer dem från övriga skikt inom sektorn för arbetarklassens reproduktion. (Och även yrkesarbetande kvinnor är oftast dubbelarbetande så att hemarbetet upplevs som det mest stabila och grundläggande. Jämför om detta Ludmilla Müllers artikel "Kinderaufsucht im Kapitalismus - wertlose Arbeit" i tidskriften Probleme des Klassenkampfs nr 22 (1976).) Deras arbete är socialt nödvändigt, men avlönas som tjänst via mannens lön, vilket ger upphov till egendomliga medvetandeformer. Samtidigt som kvinnans hemarbete är individualistiskt och isolerat så är det bruksvärdesinriktat och äger rum i kärnfamiljens "oas". Detta ger ett säreget dubbelt medvetande, som gör att hemmakvinnorna varken är entydigt reaktionära eller entydigt revolutionära i klasskampen. Den utpräglade uppdelningen mellan män och kvinnor med radikalt skilda medvetandesfärer är i sin aktuella form djupt präglad av kapitalismen. Den hänger samman med att familjen dragits ur produktionssfären, så att det uppstått två radikalt åtskilda privatsfärer: den materiella produktionens låsta fabriksportar å ena sidan, kärnfamiljens slutna dörrar å den andra. Det är viktigt att särskilja arbetarfamiljen och den borgerliga familjen, men jag koncentrerar mig här på den förra. Den fungerar som basenhet för konsumtion med syfte att dels reproducera mannens (och ibland även kvinnans) arbetskraft, dels producera ny arbetskraft, d.v.s. föda och föda upp barn. Familjen är alltså den grundläggande enheten for arbetskraftens reproduktion. En yrkesarbetare använder familjen som plats för vila, återhämtning efter dagens slit, kompensation för arbetets jävligheter. En hemmafru är däremot på heltid (eller, om hon yrkesarbetar dessutom, åtminstone en stor del av dagen) sysselsatt med reproduktion av arbetskraft under närmast förkapitalistiska former. Sedan dessa uppgifter uppdelats mellan könen är det inte underligt att manligt och kvinnligt så strikt åtskilts.
Om familjens ekonomiska funktioner handlar bland annat Zaretsky (se not 6); Signe Arnfreds artikel " 'Familien' i den politiske ekonomi" i antologin "Kvindesituation & kvindebevaegelse under kapitalismen" (1974); Fleming Orheim: "Sanselighed og karakter", Fagtryk 21 (1975); Wally Secombe: "Hushållsarbetet under kapitalismen", som finns både i Zenit nr 39/74, uppföljd i nummer 42/75 av Bodil Holt: "Hemarbetets problem", och i Rådsmakt nr 6-7, tillsammans med artikeln "Familjen under senkapitalismen" av Katarina Katz. Kommentarer om familjens förändrade funktioner finns i Udkast 1/75 s. 27ff, och i Reiche (not 18).
[41] Se Ronny Ambjörnssons artikel "Barnets födelse - en skiss över barnet i historien" i Ord & Bild nr 1/76.
[42] Alfred Krovozas artikel "Die Varinnerlichung der Normen abstrakter Arbeit und das Schicksal der Sinnlichkeit" i Brückner m.fl.: "Das Unvermögen der Realität" tar upp hur barnets kreativitet och allsidighet förstörs under kapitalismen, och som kompensation uppkommer ett avskilt skikt av konstskapare, vars "verk" konstkonsumenterna avnjuter vid särskilda tillfällen. En dubbel ensidighet och stympning!
[43] Begreppen formell/reell subsumtion (=underordning, formbestämning) hänger ihop med övergången från extensiv till intensiv kapitalackumulation i och med att metoderna för relativ mervärdeproduktion utvecklas. Det relativa mervärdet härrör från en minskning av den nödvändiga arbetstiden genom höjd produktivitet (maskiner m.m.), till skillnad från den absoluta mervärdeproduktionens kvantitativa ökning av total- och därmed merarbetstiden. Se vidare Kapitalet eller Broadys "Grundcirkel" (jfr not 25). Penningens roll för tänkandet behandlas av Fredrik Lång: "Om vetenskapens ursprung" i Häften för Kritiska Studier 5/76, och han går fr.a. tillbaka på Sohn-Rethel: "Geistige und körperliche Arbeit" (1973, finns även på danska). Jämför även Schneider (not 11) och Krahls artikel i detta nummer av TEKLA.
[44] Rita Liljeström hävdar i Vi nr 41/75 (s. 18ff) att kinesisk barnuppfostran vore ett utmärkt ideal för den svenska auktoritetslösa ungdomen. Arbetets Kvinnor hör också till dem som bejakar en "proletärt" auktoritär barnuppfostran (se t.ex. Rödhättan nr 2/74). Ett praktiskt exempel på sådan vänsterauktoritär pedagogik presenteras av Lars Dencik i artikeln "Barnen i klasskampen" i Ord & Bild 1/76 (artikeln handlar om "Den Proletariske Friskole" i Köpenhamn). Ett annat exempel, från 30-talets Tyskland, är E. Hoernles "Proletär barnuppfostran" (utgiven av Arbetets Kvinnor på Röda Bokförlaget 1976), som hävdar vikten av "nya proletära hjältar" och en "ny proletär moral".
[45] T.ex. i Röda Rappet 3/76 s. 42.
[46] Jämför Harry F. Harlows experiment med apungar, presenterade i artiklar i Scientific American november 1952 och juni 1959, som visar hur grundläggande behoven av kroppskontakt, mjukhet och värme är för den nyfödde. Av Janov finns på svenska "Primalskriket" (1970), "Primalrevolutionen" (1972) och "Det kännande barnet" (1973). Mer vetenskapliga diskussioner förs i "The anatomy of mental illness" (1971) och "Primal man" (1975). Janov är särskilt angelägen att visa hur hans resultat låter sig förenas med fr.a. Walter Penfields undersökningar av hjärnans funktioner och uppbyggnad (se t.ex. "The mystery of the Mind", 1975).
[47] Jämför med den borgerliga ideologi som Gun-Britt Sundström framför i Dagens Nyheter 9/2-76: "Om det hade varit Guds mening att människan skulle flyga hade han gett henne vingar, heter det. Och om det hade varit meningen att vi skulle vara medvetna om vårt undermedvetna hade vi väl inte haft något." Denna avslutning på en praktfullt reaktionär anti-psykologism, som inte kan ses som något annat än ett rättfärdigande av status quo, applåderas i den tidigare nämnda Röda Rappet-artikeln (nr 3/76, s. 5 och 42).
[48] Detta bekräftas också av andra undersökningar, bl.a. tjecken Grof, som presenterades i Dagens Nyheter 13/8-76. Han kunde med hjälp av LSD-terapi utforska hur barnet upplevt tiden före, under och efter förlossningen. Resultaten understryker ytterligare på vilket djupgående sätt sociala mönster präglar människans utveckling: redan som foster påverkas man av en nervös, spänd eller trött mor. Redan då kan rytm- och tidsuppfattning påverkas. Janovs rön står vidare i uttalad samklang med fransmannen Leboyers otraumatiska förlossningsteknik (se "Födas utan smärta").
[49] Några citat ur "Primalrevolutionen":s avslutningskapitel: "... Hämmade människor skapar ett repressivt samhälle och repressiva samhällen skapar hämmade människor. Vilket kommer först?... Vi måste börja med båda... Det är en ständig växelverkan mellan människan och hennes samhälle... repressiva sociala system alstrar ideologier som måste internaliseras och upprätthållas av en stor del av befolkningen om systemet ska fortsätta. Folket blir på en gång fångar under och skapare av systemet... De makthavande som kontrollerar det overkliga systemet, är det grymma och onda människor? Vill de verkligen ha miljöförstöring och krig? Att svara jakande vore att psykologisera ett socialt fenomen... Det gäller inte att förändra människornas tankar lika lite som det gäller att ändra läkemedelsmissbrukarens tankar så att han ser att missbruket är ett ont. Det gäller att förändra hela systemet ..." Och lite tidigare: "I samspelet mellan socialt och personligt kan man fråga sig vilket system som ska förändras först? Jag tror att den psykologiska revolutionen är avgörande. Friska människor kommer som en logisk följd att skapa ett friskt samhälle ..." Janov vacklar på ett vagt sätt mellan en psykologiserande övertro på individualterapins betydelse som revolutionärt instrument och en riktigare syn.
[50] "Kapitalet", första bandet, s. 199.
Last updated on: 10.24.2010