Man kan säga att bolsjevikpartiet skapades två gånger. Det första tillfället, och tillika det som allmänt brukar räknas, var vid splittringen av Ryska Socialdemokratiska Arbetarepartiet (RSDAP) under dess II:a kongress 1903. Partiet splittrades då i två fraktioner: bolsjevikerna (av ryskans ord för majoritet, eftersom Lenins fraktion vann omröstningen om tillsättandet av centralkommittén och andra ledande organ) och mensjevikerna (av ryskans ord för minoritet). Dessutom fanns det mindre grupperingar runt dessa fraktioner inom partiet. Trotskij var ledare för en av dessa. Kampen mellan de bägge huvudfraktionerna var hård, från början till slutet, som följande Lenin-citat utvisar. I ett brev till centralkommitténs sekreterare skriver Lenin:
"För Guds skull, lita inte på mensjevikerna och centralkommittén, och se till att överallt, ovillkorligen, och med största beslutsamhet tvinga fram söndring, söndring och åter söndring"[1]. "Att splittra partiet och att utesluta avfällingar ur leden, hellre än att äventyra enigheten ens i smärre detaljer, var den princip Lenin tillämpade och lämnade efter sig åt sina efterträdare"[2].
De två fraktionerna enade sig bara för en kort period mellan 1905 och 1910, då två gemensamma kongresser avhölls, den IV:e i Stockholm 1906 och den V:e i London 1907. Trots namnets innebörd var mensjevikerna den starkare fraktionen, både numerärt, ekonomiskt och i politiskt inflytande fram till hösten 1917.
Bolsjevikpartiets andra födelse, och den som skulle skapa partiets dynamik, ägde rum under den revolutionära vågen från februari 1917 till oktober samma år. Det var i detta läge som bolsjevikpartiet fick ta emot stora tillskott av nya anhängare från de mest skiftande håll; som mensjevikiska internationalister, anarkister m.fl. Orsaken var framförallt bolsjevikpartiets kompromisslöst revolutionära politik gentemot den Provisoriska Regeringen och sovjeterna[3].
Den organisationsprincip som är bolsjevismens främsta kännetecken är den s.k. demokratiska centralismen. Denna princip anses av alla leninister som synnerligen demokratisk; men det är en åsikt som de torde vara ganska ensamma om. Demokratisk centralism går ut på "enhet i handling" som ska uppnås genom att innan ett beslut fattas så har kadern på alla nivåer rätt att diskutera frågan. Sedan beslut fattats centralt av en kongress, konferens, av centralkommittén eller liknande, får kadern inte motsätta sig verkställandet av beslutet.
Denna skyldighet att underordna sig fattade beslut gäller förstås enbart kadern och ej ledningen, ej heller gällde den bolsjevikiska fraktionsledningen gentemot RSDAP. Så t.ex. etablerade bolsjevikerna 1906, parallellt med den mensjevikdominerade centralkommittén, en egen hemlig stab med egna finanser och egna kontakter med den underjordiska rörelsen i Ryssland. Och Lenin förklarar helt frankt: "Vi ska inte tillåta idén om enhet att lägga en snara om våra halsar, och vi skall under inga omständigheter låta mensjevikerna leda oss i ett rep"[4]. Så mycket var den demokratiska centralismen värd när man själva var i minoritet (se också brevet från 1905 ovan). Inom bolsjevikfraktionen av RSDAP fick det dock inte förekomma några underfraktioner, ty till skillnad från partiet (i alla fall till 1918, då bolsjevikerna var ett eget parti. Se nedan.), så behövde fraktionen "en vilja". Därför uteslöts ledaren för en vänsteropposition inom bolsjevikfraktionen vid en fraktionsledningskonferens i juni 1909. Vänsteroppositionen fördömdes såsom varande "i grund och botten mensjevismens motsats,"[5]. Denna sortens bestraffning av "brott mot enheten i handling" - uteslutningar i kombination med anklagelser för hittills okända varianter av mensjevism - skulle komma att prägla hela fraktionskampen inom bolsjevikpartiet efter oktoberrevolutionen.
Ett annat exempel är Lenins agerande efter hemkomsten till Petrograd 1917. Han försökte då övertyga Petrogradkommittén om att partiet borde ändra sin inställning till Provisoriska Regeringen, kriget m.m. När Petrogradkommittén röstat ner hans förslag med 13 röster mot 2, vägrade han att finna sig i detta och gick ut bland partiets medlemmar för att förmå partiet att fullständigt byta kurs. Som bekant lyckades han bryta "enheten i handling", och fick partiet att inta en revolutionär ståndpunkt.
Ett annat effektivt sätt att åsidosätta partiets officiella beslutskanaler var att hota med att avgå, som i september 1917, då Lenin var gömd i Helsingfors och centralkommittén var tvungen att utan Lenins "klarsynta ledning" försöka leda partiet. I detta besvärliga läge beslutade centralkommittén att ställa upp i den s.k. Demokratiska Konferensen och i det s.k. Förparlamentet. Lenin blev ursinnig, skrev och skällde ut centralkommittén och föreslog att bolsjevikerna skulle ta makten innan den andra sovjetkongressen i mitten av oktober. Centralkommittén brydde sig emellertid inte om hans förslag. När centralkommittén på detta sätt bröt mot Revolutionens Lagar, bröt Lenin med Partiets Statuter och hotade att avgå ur centralkommittén och istället propagera bland partiets lägre medlemmar för sin linje. Centralkommittén slogs av tystnad, inget svar finns protokollfört. Centralkommittén vågade dock inte själv fatta beslutet att göra uppror, så de bad Lenin att förklädd återvända till Petrograd[6].
En annan faktor som gjorde att den demokratiska centralismen inte gällde för Lenin på samma sätt som för andra partimedlemmar var hans enorma politiska auktoritet, hans allt övervinnande argumentationsförmåga och hans klarsynthet. Ledningen för partiet hade därför svårt att neka Lenin att ta upp och driva en fråga tills han fått som han ville.
Bolsjevismens inneboende tendens till byråkratisering beskrivs utmärkt av Maurice Brinton i "Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen":
"Även den bolsjevikiska ortodoxins företrädare Trotskij - fastslog när han skrev om partiets tidiga historia: »De speciella formerna ... för den politiska apparaten höll redan på att skapas när partiet arbetade underjordiskt. Den unge revolutionäre byråkraten framträdde redan. Det är visserligen sant, att de illegala formerna erbjöd ett ganska magert utrymme åt sådana demokratiska formaliteter som val, ansvarighet och kontroll. Men kommittéfunktionärerna förstärkte ändå otvivelaktigt dessa begränsningar mer än nödvändigt. De var betydligt mer oförsonliga och stränga mot de revolutionära arbetarna än mot sig själva och föredrog att spela herrar. Så var även fallet under omständigheter som krävde att man uppmärksamt lyssnade på massornas röst. Krupskaja konstaterar att, liksom inom bolsjevikkommittéerna, så fanns det på kongressen nästan inga arbetare, utan till största delen bara intellektuella. 'Kommittéfunktionären', skriver Krupskaja, 'var i allmänhet en ganska självsäker person ... som regel ville han inte veta av någon intern partidemokrati ... ville inte att någon ny ordning skulle införas ... önskade inte och visste inte hur han skulle anpassa sig till snabbt förändrade villkor'.». En första antydan om vad allt detta skulle leda till gavs 1905. Sovjeter hade uppstått på många platser. »Bolsjevikernas Petersburgskommitté skrämdes till att börja med av införandet av en sådan nyhet som en massornas representation som gick utanför partiformerna. Det fanns inte något bättre att göra än att ställa sovjeten inför ett ultimatum: antag omedelbart ett socialdemokratiskt program eller upplös er organisation. Utan att blinka ignorerade hela Petersburgsovjeten, inklusive gruppen av bolsjevikiska arbetare, detta ultimatum.» Broué, en av bolsjevismens mer sofistikerade apologeter, skrev att »de inom bolsjevikpartiet som var mest välvilligt inställda till sovjeterna såg dem, i bästa fall, blott som stödtrupper till partiet ... för sent upptäckte partiet den roll det kunde spela inom sovjeterna och den fördel sovjeterna innebar i fråga om att öka partiets inflytande när det gäll de ledningen av massorna» . Här har vi problemet i ett nötskal. De bolsjevikiska kadrerna såg sin roll som revolutionens ledare. En rörelse som inte utgått från dem eller som inte stod under deras kontroll kunde bara framkalla deras misstro".[7]
Bolsjevismens förhållande till arbetarklassen var också tämligen säreget. Vi fortsätter att citera Brinton:
" »En arbetare-agitator», skrev Lenin, »som uppvisar någon som helst talang och på något sätt verkar lovande skall inte arbeta i fabriken. Vi måste tillse att han lever på partistöd ... och att han övergår till 'underjordisk' ställning.» Det är inte att undra på att de få bolsjevikfunktionärer som kom från arbetarklassen snart förlorade den verkliga kontakten med klassen. Inom bolsjevikpartiet fanns en motsättning som bidrar till att förklara dess attityd före och efter 1917. Dess styrka var de avancerade arbetarna, som stödde partiet. Det kan inte råda någon tvekan om att detta stöd tidvis var både vida utbrett och äkta. Men dessa arbetare kunde inte kontrollera partiet. Ledningen var i yrkesrevolutionärernas fasta händer, vilket på sätt och vis var oundvikligt. Den hemliga pressen och den illegala spridningen av propaganda kunde bara regelbundet hållas igång av militanter som ständigt förflyttade sig och som tidvis var tvungna att fly utomlands. En arbetare kunde bli bolsjevikisk partifunktionär bara under förutsättning att han slutade arbeta och ställde sig till partiets förfogande, som då kunde sända honom på specialuppdrag till den ena eller andra staden. Partiapparaten var i de revolutionära specialisternas händer. Partiets motsättning bestod sålunda i att de verkligt levande krafter som gav partiet styrka, inte kunde kontrollera det. Som institution undandrog sig partiet fullständigt den ryska arbetarklassens kontroll. De problem som den ryska revolutionen konfronterades med efter 1917 var inte orsak till denna motsättning, utan medförde bara att den förvärrades. Partiets attityd 1917 och därefter är produkter av dess historia. Därför var de flesta av de försök som gjordes inom partiet av många oppositionsgrupper så meningslösa. De lyckades inte inse att den givna ideologiska grundvalen (partiets förutbestämda ledarställning) nödvändigtvis ledde till vissa följder i praktiken".[8].
En rörelse, vars status och inflytande kom att åka upp och ner efter februari 1917, var fackföreningsrörelsen. Den hade nästan inte existerat före februari, och de som fanns var dominerade av de politiska partierna.
"De ryska fackföreningarna verkade från början i skuggan av den politiska rörelsen"[9]. "Det är viktigt att inse att allt ifrån revolutionens början stod fackföreningarna under de politiska organisationernas fasta kontroll, de använde dem för att uppbåda stöd för sina olika aktioner. Detta förklarar med vilken lätthet partiet senare kunde manipulera fackföreningarna".[10]
I februari 1917 krossades det Romanovska självhärskardömet i ett spontant utbrott från en massa som var förbittrad över krigets följder (hunger, arbetslöshet, etc.) och den ojämna fördelningen av bördorna. Utbrottet kom dock inte som en blixt från en klar himmel. Under januari-februari hade 676.000 arbetare varit i strejk. Under januari var 66 % av deltagarna med i politiska strejker, under februari var siffran 95 %[11]. De revolutionära partierna spelade knappast någon roll alls i detta spontana uppror, ledarna var ju utomlands[12].
Revolutionen startade den 23 februari, den internationella kvinnodagen. Textilarbeterskorna gick ut i strejk med krav på BRÖD. Ingen arbetarorganisation hade medverkat i strejkens uppläggning. Bolsjevikpartiets Vyborg-kommitté[13], en av de mest militanta, var uttryckligen emot strejken. Textilarbeterskorna begärde stöd av metallarbetarna. Motvilligt gick bolsjevikerna med på att stödja aktionen[14]. De efterföljande dagarna accelererade rörelsen kraftigt. Kraven blev mer politiska (BORT MED ENVÄLDET! SLUT PÅ KRIGET!), sammanstötningarna med polisen ändrade karaktär från defensiva till offensiva.
Natten till den 26 försökte regeringen hugga huvudet av rörelsen genom att arrestera ledningen för de revolutionära organisationerna. Petrograds bolsjevikkommitté sattes i fängelse och ledningen för partiet i staden övertogs av Vyborgkommittén. Petrogradkommittén hade dock redan innan den arresterades förklarat för Partiet och massorna hur de skulle agera: "Partiets distriktskommittéer och fabriksceller rekommenderades att stödja arbetarnas initiativ, att sätta upp strejkkommittéer. Dessa kommittéer skulle utse representanter till den informationsbyrå, som skulle bildas av Petrogradkommittén, så att kommittéerna kunde stå i kontakt med alla fabriker och utföra Partiets direktiv. Avsikten var, att eftersom strejken växte, skulle denna informationsbyrå bli Arbetarnas Representanters Råd (Sovjet), och följa 1905 års modell".[15] På detta sätt ämnade man reparera skadan från 1905, då man inte förstod sovjeternas roll, utan helt frankt ställde sovjeten inför ett ultimatum. Andreyev tvingas erkänna att partiets fina plan för hegemoni över arbetarklassen inte var vatten värd: "Men då de efterföljande händelserna gick så fort så behövdes ingen fredssovjet. På arbetarnas direkta initiativ hölls val till Petrograds Stads- och Distriktssovjet".[16] Den 26:e var stora delar av staden i arbetarnas händer och den 27:e genomfördes den väpnade offensiven tillsammans med två deserterade regementen för att slutgiltigt krossa tsarismen. Tsarens trupper formligen smälte bort genom massdeserteringar (150.000 man på en dag)[17]. Samma dag sammanträdde sovjeten för första gången. Socialrevolutionärer och mensjeviker dominerade. Tsaren avgick.
Trotskij befinner sig i ett svårt dilemma när han ska besvara frågan: "vem ledde februarirevolutionen?" Det måste ju ha varit någon! Och svaret han ger är: "medvetna arbetare, av vilka de flesta utbildats av Lenins parti". Detta skriver han efter att på ett lysande sätt beskrivit bolsjevikpartiets oförmåga att förstå vad det hela handlade om. "Vid Vyborgkommitténs möte kvällen den 26:e - d.v.s. 12 timmar före segern - uppstod diskussion om huruvida det inte var dags att avsluta strejken"(!)[18]. Så när det inte går att visa att partiet direkt ledde revolutionen, retirerar man till positionen att det var partiets indirekta medverkan (genom att ha skolat så många arbetare) som fällde utslaget. Att Trotskij därmed reducerar partiets roll till en bildningsinstitution, en ståndpunkt snarlik anarkisternas syn på sin egen roll ("propagandaförbund" istället för "kampförbund"), har han glömt bort i sammanhanget.
Februarirevolutionen välkomnades av majoriteten inom intelligentian och bourgeoisien. Det var från dessa samhällslager som den första Provisoriska Regeringen hämtade sina medlemmar. Genom denna klassmässiga sammansättning, och genom införandet av en regeringsinstitution överhuvudtaget av traditionellt "borgerligt-demokratiskt" snitt, kom det att uppstå en dubbelmaktssituation, där den av arbetarna behärskade sovjeten utgjorde den andra polen. Den senare fick en auktoritet jämförbar med och ofta överlägsen den Provisoriska Regeringens. Men den såg sig inte själv i rollen av en ny regeringsmakt. Tvärtom såg den som en av sina viktigaste uppgifter att inkalla en "Konstituerande Nationalförsamling på basis av allmän och lika rösträtt och hemliga och direkta val"[19] .
Förhållandet mellan sovjeten och den Provisoriska Regeringen skulle komma att pendla mellan samarbete och motsättningar. Petrogradsovjeten gjorde en överenskommelse med Provisoriska Regeringen baserad på följande principer: yttrande-, press- och församlingsfrihet, strejkrätt och rätt att bilda fackföreningar. Avskaffande av alla kast, religiösa och nationella inskränkningar, omedelbara förberedelser för inkallandet av den konstituerande församlingen, val genom direkt, lika och hemlig röstning, ersättande av polisen med folkmilis, och med en vald administration underordnad organ för självstyre. Val av lokala administrativa organ genom direkt, lika och hemlig rösträtt, ingen avväpning eller förflyttning av trupper från Petrograd, avskaffandet av alla restriktioner beträffande soldaternas medborgerliga rättigheter. Bourgeoisiens ledare förvånade sig emellertid över att sovjetens krav ändå inte var hårdare. När arbetarna och soldaterna gav socialisterna sitt förtroende, så kom de snart att finna att de blivit exploaterade politiskt, därigenom att socialisterna, som hade makten i sina händer, överlämnade den till en borgerlig regering.
Lenin skrev om detta dubbelvälde:
"Det är en i högsta grad utmärkande säregenhet hos vår revolution, att den skapat ett dubbelvälde". "Vilken klassammansättning har denna andra regering? (sovjeterna). Proletariatet och (de i soldatrock klädda) bönderna. Hur är denna regerings politiska karaktär? Den är en revolutionär diktatur, d.v.s. en makt som omedelbart stöder sig på massornas revolutionära erövring på direkt initiativ underifrån (vår spärr) och inte på en lag (Lenins spärr) som utfärdats av en centraliserad statsmakt"[20].
Vi skall senare se hur mycket Lenin värderade detta initiativ underifrån i praktiken.
Den Provisoriska Regeringen stod inför en hopplöst svår uppgift. Situationen inom industrin bara försämrades. Arbetarklassens militans tilltog, och en kraftig inflation, liksom böndernas allt högre rop på jord, kriget m.m., bidrog till att förvärra regeringens huvudvärk. I hela det industrialiserade Ryssland uppstod sovjeter, liksom inom alla militära förband.
Arbetarna tänkte dock inte nöja sig med att enbart kasta ut tsaren. Deras ekonomiska krav hade inte förlorat i giltighet efter februari 1917.
"Revolutionen verkade över, men arbetarna fortsatte att strejka, eftersom de väntade sig omedelbara förbättringar i sina levnadsförhållanden. Detta var emellertid varken regeringen eller Petrograds Arbetares och Soldaters Representanters Råd beredda att infria med ett penndrag. Tvärtom, den 5 maj publicerade sovjeten en uppmaning till Petrograds arbetare att återgå till arbetet, och endast formulera sina krav och lägga fram dem för arbetsköparna. Arbetarna besvarade uppmaningen på sitt eget sätt: utan att vänta på laglig sanktion skar de ner arbetsdagen till 8 timmar"[21].
Fabrikskommittéer växte snabbt fram i hela Ryssland. De första tycks ha bildats under februari-revolutionen i ett försök av arbetarna att ta över administrationen i några statliga företag underställda Artilleridepartementet[22].
"De första kraven gällde 8 timmars arbetsdag och höjda löner. Men dessa krav kulminerade snart i mer eller mindre organiserade, först sporadiska, men så småningom allt tätare försök från arbetarnas sida att ingripa i skötseln av fabriken och att själva ta fabrikerna i besittning"[23]. "I flera fall upprättades fabrikskommittéer därför att de förutvarande ägarna eller direktörerna flytt undan februari-oroligheterna"[24].
Band de krav som arbetarna nu lägger fram genom sina fabrikskommittéer är krav på rätten att kontrollera anställningar och avskedanden, att besluta om de regler som skulle gälla för den inre ordningen på fabrikerna, och att övervaka och besluta över administrationens olika aktiviteter[25].
Två veckor efter revolutionen skapade fabrikskommittéerna i statens krigsindustrier i Petrograd den första inter-fabriksorganisationen, - dock en lös sådan - för att kunna samordna sig bättre och på så sätt få större ekonomisk och politisk makt[26]. "Nästan omedelbart efter sin tillkomst försökte Petrograds fabrikskommittéer att etablera en inter-fabriksorganisation. De första konferenserna i mars och april undersökte olika sätt att samordna kommittéernas aktiviteter, och den första stadskonferensen skapade Petrograds Fabriksarbetares Centrala Råd. Efter en kort tid skapades liknande råd i andra städer, från Ivanovov till Odessa. En koordinering mellan dessa provinsråd och Petrogradsrådet (som kom att bli ett all-ryskt centrum) etablerades"[27].
Vad gjorde då bolsjevikerna, "arbetarklassens avantgarde"? Den 1 mars opponerade de sig mot överförandet av makten till den borgerliga Provisoriska Regeringen, då frågan diskuterades i Sovjetens Exekutivkommitté. Dagen därpå, då frågan kom upp i sovjeten, röstade endast 19 delegater (av totalt 400)[28] mot överlämnandet av makten till bourgeoisiens politiska representanter. Den verkliga oppositionen fanns hos arbetarna, framför allt hos Vyborg-kommittén. Men de tvingades av Petrogradkommittén att ge efter[29]. Den 5 mars utkom Pravda på nytt. I redaktionen satt bl.a. Molotov och Sjlapnikov. Pravda försökte återställa sitt anseende hos de revolutionära arbetarna, som fått sig en törn genom ställningstagandet den 1 mars, genom att förkasta den Provisoriska Regeringen som en "regering av kapitalister och godsägare" och manade: Den borgerliga revolutionen är ännu inte fullbordad![30] Den 13 mars kommer bl.a. Stalin och Kamenev till Petrograd. Redaktionen för Pravda avsätts och Stalin och Kamenev övertar ansvaret. Den nya linjen går i stort sett ut på att man skall "stödja den Provisoriska Regeringen i dess agerande endast i den utsträckning den följer den väg där den är till nytta för arbetarklassen och de revolutionära småbönderna". D.v.s. i stort sett samma linje som de "kontrarevolutionära" mensjevikerna drev[31].
I detta läge anländer Lenin till Petrograd och publicerar dagen därpå de berömda April-teserna. I dessa förkastar han den Provisoriska Regeringen, kapitalisternas regering, och förespråkar en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerade från sovjeter i hela landet, nerifrån och upp (vår spärr), vidare att armén, polisen och ämbetsmannakåren skulle ersättas med allmän folkbeväpning och valda och när som helst återkallbara funktionärer vars lön inte fick överskrida en kvalificerad arbetares genomsnittslön[32]. Då bolsjevikerna vid den här tiden ännu inte nått majoritet i sovjeterna, menade Lenin att det ännu inte var dags för revolutionens andra fas, den socialistiska. Ännu så länge skulle det huvudsakliga arbetet bestå i propaganda och den omedelbara uppgiften skulle vara ett omedelbart övertagande av kontrollen över produktionen och distributionen från sovjeternas sida; kontroll i betydelsen inspektion och undersökning, inte i betydelsen förvaltning. Teserna bemöttes med utbrott som "delirium", "en dåres dille" och "Lenin har ställt upp som kandidat till en europeisk tron som stått vakant i trettio år - Bakunins tron"[33] .
I mitten av maj vidareutvecklade Lenin sina teorier om kontrollen. Där framgår tydligt (som även bolsjevikernas praktik senare skulle komma att utvisa) att Lenin med offentlig ekonomisk redovisning avsåg "bokföringskontroll över finansiella och kommersiella beslut, inte beslut över de tekniska processerna, vare sig inom tillverkningen eller rörande fabrikernas organisation". Liksom att "Lenin syftade på 'politiska' åtgärder från sovjeterna i egenskap av centrala och lokala förtroendemän och ombud för statsmakten" (som är det verkliga uttrycket för den härskande klassen, vår anm.) "och inte 'direkta' åtgärder från sovjeterna såsom representerande arbetarnas yrkesmässiga intressen i en viss fabrik, industri eller förvaltningsgren"[34]. Lenin menar, i "Förfallet hotar", att botemedlet ligger i införandet av kontrollen: "Att införa kontroll över trusterna och publicera hela deras verksamhetsberättelse, att omedelbart inkalla kongresser av deras anställda, varvid arbetarna själva ovillkorligen måste deltaga (vår spärr)i kontrollen ... - allt detta kan genomföras medelst ett dekret (vår spärr), som man inte behöver mer än en dag för att avfatta"[35]. Arbetarna skall tydligen enbart deltaga i kontrollen (inspektion och undersökning). Alltså inte del taga i själva beslutsprocessen.
I början av maj avgick den sittande regeringen och en ny bildades. I den återfanns 6 socialistiska ministrar av totalt sexton. Av de socialistiska ministrarna var två mensjeviker, två socialrevolutionärer och två oberoende (bland dem Kerenskij), men inga bolsjeviker. Den nya regeringen visade sig lika svag och oduglig som den föregående. Den kunde inte tillfredställa kraven på vare sig fred eller jord.
"Sovjeten hade hittills varit en koalition för att försvara arbetarnas intressen gentemot borgerligheten. Nu kunde den (sovjeten, vår anm.) inte längre vinna någon tilltro i deras (arbetarnas, vår anm.) ögon genom att oroa en borgerlig regering där den själv var starkt representerad. Det utvecklades sprickor inom socialrevolutionärerna och i mensjevikpartiet mellan de som stödde och de som angrep de socialistiska ministrarna"[36]. Bolsjevikerna var nu det enda partiet som inte komprometterat sig genom att delta i borgerliga regeringar. Viktiga komponenter i den process varmed bolsjevikerna så småningom vann arbetarnas och soldaternas förtroende och blev sovjeternas dominerande parti, var deras orubbliga avståndstagande från deltagandet i kriget och kravet på att den av den Provisoriska Regeringen försinkade Konstituerade Församlingen skulle inkallas, liksom kravet på att makten skulle överföras till sovjeterna.
Landets ekonomiska situation fortsatte att förvärras. Så t.ex. föll stålproduktionen drastiskt och textilindustrin närmade sig en kollaps[37]. Inflationen var galopperande och livsmedelsförsörjningen närmade sig ständigt nya bottenrekord[38]. Det fanns flera orsaker till detta sakernas alarmerande tillstånd. En av dem är gamla underlåtenhetssynder att vårda och ersätta förslitet material och knappheten på reservdelar. En annan är den kumulativa effekten av den krypande transportkrisen: järnvägarna höll på att bryta ihop, och de uteblivna leveranserna av viktiga bränslen påverkade alla industribranscher, liksom möjligheten att utnyttja järnvägen själv[39]. Den främsta orsaken till den ekonomiska krisen var dock världskriget. "Spänningen mellan Arbete och Kapital växte. Arbetarna menade att proletär kontroll var nödvändig för att förhindra lockouter, nedläggningar och massavskedanden. Företagarna svarade med att det var arbetarnas försök att ta kontrollen, tillsammans med den svåra bristen på bränsle och råmaterial, som tvingade dem att minska produktionen eller att helt slå igen fabrikerna"[40]. Så t.ex. slog 568 företag med 100.000 anställda igen mellan februari-revolutionen och julidagarna (se nedan). "I Krivoi Rog och i Donbäckenet hade 200 gruvor upphört med verksamheten i september p.g.a. konflikter om arbetarkontroll och arbetsförhållanden, förvärrade genom en allvarlig transportkollaps och brist på bränsle, material och utbildade arbetare"[41]. Det var mot denna bakgrund fabrikskommittéerna strävade efter att överta en allt större del av makten över produktionen. Den 30 maj till den 5 juni hölls Fabrikskommittéernas Första Konferens i Petrograd med omgivningar. Bolsjevikerna var i majoritet och de flesta av inläggen karaktäriserades av kraven på kontroll, men även mer avancerade krav framfördes. "Vi behöver inte förmännens enskilda beslut ... för att bestämma över arbetet" ... "genom att låta kontrollen över produktionen övergå i våra egna händer kan vi lära känna dess praktiska aspekter och höja den till den framtida socialistiska produktionens nivå".[42]. Konferensens resolution slog fast att fabrikskommittéernas mål var "skapandet av nya arbetsförhållanden" och den krävde "organiseringen av arbetarnas fasta kontroll av produktion och distribution" och "en proletär majoritet i alla institutioner med verkställande makt"[43]. På konferensen förenades fabrikskommittéerna genom ett permanent administrationscentrum. Det fattades också beslut om att Röda Garden skulle bildas. Dessa skulle vara underställda fabrikskommittéerna och ej sovjeterna[44]. Fabrikskommittéerna ökade efter konferensen snabbt i antal och drev i vissa fall bort ledningen för sina fabriker och övertog den direkta kontrollen själva[45].
Den 1:a Allryska Sovjetkongressen samlades i Petrograd den 3 juni. Den representerade 20 miljoner människor. Av de 777 delegater som angivit sin partitillhörighet var 285 socialrevolutionärer, 248 mensjeviker och 105 bolsjeviker[46]. På kongressen var alltså bolsjevikerna långt ifrån majoritet. Den 7 juni agiterade bolsjevikernas medlemmar, i fabrikerna och kasernerna, mot varje kraftfull aktion innan partiets kallelse utgått. Men det blev också allt mer tydligt att det skulle bli omöjligt att förmå arbetarna och soldaterna att inte ge sig ut på gatorna[47].
Den 9 juni kallade Pravda till demonstration dagen därpå under parollerna "All makt åt sovjeterna" och "Ner med de tio ministerkapitalisterna". Sovjetkongressen blev skrämd eftersom den fruktade att demonstrationen skulle leda till ett försök till maktövertagande från bolsjevikernas sida. Därför beslöt kongressen att förbjuda alla demonstrationer under tre dagar. Bolsjevikerna accepterade[48].
Bolsjevikpartiet fick skäppan full med att försöka hålla tillbaka arbetarna och soldaterna[49]. Kongressen sände ut delegater i grupper till arbetardistrikten och kasernerna för att förmå dem att inställa demonstrationen. Härigenom fick delegaterna tillfälle att bekanta sig med huvudstadens arbetare, och det var en lärorik upplevelse för dem. Delegaterna fick nu klart för sig hurudan stämningen var bland Petrograds arbetare och soldater[50].
Ofta möttes delegaterna av fientlighet. "T.o.m. bolsjevikiska delegater fann det svårt att nå fram med sitt budskap, medan de mera moderata partiernas delegater hälsades med rop som 'vi är inte era kamrater!' "[51]. I vissa fabriker antog arbetarna resolutioner som kritiserade bolsjevikernas CK, och vissa medlemmar rev sönder sina medlemskort[52]. Efter många om och men accepterade slutligen massorna beslutet, eller snarare fann sig i det.
För att försöka politiskt krossa bolsjevikpartiet anordnade Sovjetkongressen en demonstration den 18 juni under parollerna "Demokratisk republik!" och "Allmän fred!". Kongressen vågade alltså inte kalla till demonstration för försvar av sin egen politik, som gick ut på koalition med de egendomsägande klasserna. Istället för att ställa sig utanför slöt bolsjevikerna upp med parollerna från den 10 juni. Omkring 400.000 människor deltog, mest arbetare och soldater. De officiella sovjetparollerna drunknade i massan av bolsjevikplakat. Bolsjevikernas triumf över de andra socialistiska partierna var uppenbar[52]. Ty bolsjevikernas slagord uttryckte massornas egna önskemål vid denna tidpunkt, oberoende av vilket parti som satt upp dem.
Mellan den 20 och den 28 juni höll fackföreningarna en konferens i Petrograd. Av deltagarna var 56 % mensjeviker och 36 % bolsjeviker. Den viktigaste resolutionen bland de som antogs var den om förhållandet mellan fackföreningarna och fabrikskommittéerna. Enligt resolutionen skulle fabrikskommittéerna, där de var skilda från fackföreningarna, kontrollera ekonomin och administrationen i sina respektive fabriker. Detta kunde inte fackföreningarna göra, eftersom de "försvarade de lönearbetandes rättigheter och intressen". I de fall däremot, då fabrikskommittéerna var att betrakta som lägre organ av fackföreningarna, skulle de utöva facklig verksamhet för att skydda arbetarna. Fabrikskommittéerna skulle väljas på listor som satts upp av fackföreningen. På det hela taget försökte resolutionen att minimera fabrikskommittéernas kontrollfunktioner[53].
Vilken var då "den revolutionära politiken"? Vad gjorde m.a.o. bolsjevikerna? Glebov-Avilov lade fram deras teser. Den politik bolsjevikerna förordade på fackföreningskonferensen betonade fabrikskommittéernas roll i betydligt mindre utsträckning än vad de hade gjort på fabrikskommitté-konferensen en knapp månad tidigare.
Tes 3 lyder: "Kontroll över produktionen kan inte skapas på ett byråkratiskt sätt, inte heller genom skapandet av nya institutioner, vars majoritet ligger i kapitalisternas händer. Det är nödvändigt att skapa verklig arbetarkontroll över produktionen och distributionen. För att uppnå detta måste en majoritet av rösterna i Ekonomiska Rådet[54], som står i ledningen för organiseringen av den nationella ekonomin och arbetskraften, reserveras för arbetarna"[55]. Det vill säga, genuin, verklig arbetarkontroll tar sig, under kapitalismen, formen av arbetarmajoritet i en statlig institution. Detta skulle komma att bli bolsjevikernas tolkning av begreppet "arbetarkontroll".
Andra tesen gick ut på att arbetarkontrollen skulle utföras av fabrikskommittéerna genom fackföreningarna. Fabrikskommittéerna skulle också "fortsätta arbetet med att stärka och utvidga fackföreningarna och bidra till deras enhet i kamp"[56]. Bolsjevikerna vet alltså ännu inte på vilket ben de ska stå, fackföreningarna eller fabrikskommittéerna. Det är inte förrän efter Juli-dagarna (se nedan) som man kommer fram till att fabrikskommittéerna i det här läget är betydelsefullare än fackföreningarna.
I Petrograd driver profithajarna, brödköerna, arbetslösheten och den senaste militära offensiven vid fronten arbetarna och soldaterna ut på gatan i ett försök att få igenom den politik som de demonstrerade för den 18 juni. Så t.ex. skriver Latzis, ledare för bolsjevikernas Vyborg-kommitté, den 20 juni i sin dagbok att arbetarna vid Rosenkranz-fabriken hade inbjudit Moskva- och 1:a Maskingevärsregementet. "Det kommer att bli ett hårt arbete att dämpa alla de passioner som har rörts upp. Man får intrycket att varken arbetarna eller soldaterna kan hållas tillbaka"[57].
Den 21 juni höll 1:a Maskingevärsregementet (som var ett starkt fäste för bolsjevikerna) ett möte där man beslöt att endast skicka 10 av de 30 avdelningar militärledningen begärt till fronten. Samtidigt antog man en resolution, där bl.a. följande slogs fast: "Om sovjeten hotar vårt regemente och andra revolutionära regementen med upplösning, även med hjälp av vapen, så skall vi inte tveka att som svar på detta med hjälp av vapen upplösa den Provisoriska Regeringen och alla organ som stöder den (vår spärr)"[58].
Den 3 juli samlades flera tusen maskingevärsskyttar som fått order att bege sig till fronten följande dag, för att diskutera en väpnad manifestation. Man diskuterade dels problemen vid fronten, dels regeringskrisen (Fyra Kadet-ministrar hade avgått p.g.a. nederlaget i den senaste offensiven[59]). Mötets ordförande, bolsjeviken Golovin, försökte slå på bromsarna och föreslog att man först skulle rådgöra med andra regementen och med bolsjevikpartiets Militärorganisation. Men soldaterna ville inte veta av några förseningar, och inte ens Militärorganisationens ledare, Nevsky, gjorde något intryck på soldaterna[60]. Till örlogsbasen Kronstadt, de övriga regementena och till alla fabrikerna, sändes delegater för att samla soldaterna och arbetarna på gatorna. "Det verkade som om de (arbetarna, vår anm.) hade väntat på delegaterna. Arbetet avstannade ögonblickligen"[61]. En bolsjevik beskriver hur det gick till på Renand-fabriken: "(Maskingevärsskyttarna) begärde att vi skulle ge dem några lastbilar. Trots vår grupps (bolsjevikerna, vår anm.) protester, så fick de dem... Vid denna punkt kunde vi inte längre avhålla våra arbetare"[62]. Vid ett möte på Putilov-fabriken, som gällde huruvida man skulle delta i demonstrationen eller ej, opponerade sig den bolsjevikiska fabrikskommitténs sekreterare och föreslog att man skulle invänta instruktioner från partiet. Hans förslag möttes överallt av protester: Ned med det! Än en gång vill du uppskjuta saker och ting. Vi kan inte leva på det här sättet längre...[63].
Klockan tre på eftermiddagen kom två delegater från maskingevärs skyttarna till bolsjevikerna och underrättade dem om att man beslutat sig för att dra ut på gatorna. Ingen hade väntat sig detta och ingen ville det heller. Tomsky sa vad alla kände: "De regementen som gett sig ut på gatorna har gjort det på ett okamratligt sätt. De har inte inbjudit vårt partis centralkommitté att uttala sig om manifestationen. Centralkommittén föreslår konferensen (bolsjevikerna höll just då en stadskonferens, vår anm.): För det första, att publicera en appell för att hålla tillbaka massorna. För det andra, att förbereda ett meddelande till (sovjetens) exekutivkommitté som uppmanar den att ta makten i sina egna händer. Det är omöjligt att tala om en manifestation vid detta tillfälle om vi inte vill ha en ny revolution"[64].
Klockan 7 stod industrierna stilla och arbetarna på fabrik efter fabrik kom ut på gatorna, ställde upp sig och beväpnade sitt Röda Garde. Klockan 8 på kvällen var platsen utanför bolsjevikernas högkvarter fyllt av soldater från Maskingevärsregementet och Moskvaregementet, och bakom dem marscherade fabriksarbetarna upp. De populäraste bolsjevikiska agitatorerna försökte få regementena att gå hem. De blev alla överröstade. I detta läge beslöt bolsjevikerna att byta taktik och leda händelsernas gång i en sådan riktning att regeringskrisen kunde lösas till förmån för folket. För att uppnå detta mål skulle man förmå soldaterna att bege sig iväg fredligt till Tauriska palatset, där sovjeten satt, välja delegater och genom dem presentera sina krav för Exekutivkommittén[65]. Under tiden hade Exekutivkommittén förklarat att varje manifestation var ett förräderi mot revolutionen, samtidigt som man begärde trupper från Petrograd och från fronten för att försvara sig och regeringen mot de demonstrerande massorna[66]. Klockan 9 på kvällen var sju regementen på väg mot Tauriska palatset. Trupperna valde ut en deputation som skulle överlämna följande kravlista till sovjetens Exekutivkommitté: "Avlägsnandet av de tio ministerkapitalisterna, all makt åt sovjeterna, slut på den militära offensiven, konfiskering av den borgerliga pressens tryckpressar, all jord i statens ägo och statskontroll över produktionen".
Under nattens gång bestämde sig bolsjevikerna för att uppmana till fortsatta väpnade demonstrationer. "Genom en fredlig och organiserad demonstration (skulle arbetarna och soldaterna) framföra sin vilja inför Exekutivkommittén som nu var i session"[67]. Ledarskapets gloria måste ju hållas skinande. Från och med nu övergick rörelsens direkta ledning i bolsjevikernas händer. Vid demonstrationsvägen utplacerades stridsvagnar på strategiska ställen.
Den 4 juli samlades demonstrationen vid 11-tiden. Många fabriker, som under gårdagen inte deltagit, slöt nu upp i leden. En halv miljon människor deltog denna dag i demonstrationen, som precis som dagen innan gick till Tauriska palatset. På vägen dit besköts demonstrationståget ett flertal gånger av regeringstrogna trupper. Vid själva palatset fanns endast krigsinvalider och några hundra kosacker till regeringens, Exekutivkommitténs och palatsets försvar. När Kronstadtmatroserna anlände var Chernov (socialrevolutionärernas ledare) tvungen att komma ut och tala. Han gjorde dock inget större intryck och en arbetare skakade sin knutna näve i ansiktet på honom och skrek ursinnigt: "Ta makten, din horunge, när den ges till dej!"[68].
Vid en session i Exekutivkommittén som började klockan sex på kvällen, var 90 delegater från fabrikerna närvarande. De fem delegater som tilläts föra manifestationens talan, protesterade mot framställningen av demonstranterna som kontrarevolutionärer. Vidare ställde man krav på genomförandet av de paroller som framförts, samt att åtgärder skulle sättas in mot svälten och att alla åtgärder mot den revolutionära armén skulle annulleras. Svaret blev att en ansvarig politik inte kunde ge sig in på en så äventyrlig väg under nuvarande förhållanden. Mötet avbröts gång på gång av de otåliga Putilov-arbetarna som omgav palatset[69].
Under natten fortsatte striderna på gatorna. De var nu ganska planlösa och utan någon bestämd målsättning. I det läget författade bolsjevikernas centralkommitté en resolution som uppmanade arbetarna och soldaterna att sluta demonstrera. Resolutionen mötte inget motstånd i de desillusionerade leden, och soldater och arbetare började dra sig mot förstäderna[70]. I Tauriska palatset satt Exekutivkommittén i ändlösa överläggningar. Klockan fem på morgonen den 5 juli anlände regeringstrogna trupper som hade handplockats ur Petrograds regementen. Man hade övertalat trupperna genom att publicera förfalskade papper som gick ut på att Lenin skulle vara tysk spion[71].
Kosacker arresterade matroser, soldater och arbetare, och ett flertal bolsjevikhögkvarter rensades. Så småningom infann sig även trupperna från fronten, och den 6 juli återgick arbetarna till arbetet. Arbetarledare blev arresterade. Ute i landet förekom svaga återspeglingar av julihändelserna i Petrograd.
Mycket av den förvånansvärda förvirring och kaos som julidagarna innebar, kan förklaras med det faktum att soldaterna och arbetarna försökte tvinga makten på några som inte ville ha den, och vilka de dessutom inte riktigt litade på.
Samtidigt, efter en misslyckad rysk offensiv vid fronten, tvingades den sittande regeringen att avgå. Kerenskij blev nu premiärminister i spetsen för en moderat "socialistisk" regering. Men dess svaghet innebar att makten i praktiken låg hos de reaktionära och konservativa styrkorna.
I pamfletten "Till parollerna" menade Lenin att man borde ta tillbaka slagordet "All makt åt sovjeterna". Han menade att parollen var avpassad för en fredlig utveckling. En sådan hade varit möjlig mellan den 27 februari och den 4 juli. "En fredlig utveckling skulle då ha varit möjlig t.o.m. i det avseendet att kampen mellan klasserna och partierna inom sovjeten då kunde försiggå på det fredligaste och smärtfriaste sätt, under förutsättning att statsmakten i dess helhet i rätt tid övergått till den". "Klasserna och partierna hade kunnat fredligt avlösa (?)varandra vid makten inom sovjeterna på basis av dessas envälde och maktfullkomlighet"[72].
Skulle inte sovjeterna i huvudsak vara organ för böndernas och arbetarnas diktatur? Vad kan det finnas för olika slags klasser som ska avlösa varandra? Och framförallt, ska partierna representera klasserna, skall sovjeterna bli en partiangelägenhet?
Nu var det inte längre möjligt att erövra makten med hjälp av sovjeten, menade Lenin. "Nu är det omöjligt att ta makten på något annat sätt än genom väpnat uppror, som inte får komma senare än i september eller oktober. Vi måste nu rikta vår huvuduppmärksamhet mot fabrikskommittéerna. De måste bli organen för upproret"[73].
Under denna period var hetsen mot revolutionärerna som kraftigast. Lenin och Zinovjev var tvungna att gå under jorden, och flera andra ledande bolsjeviker arresterades. För bolsjevikernas vidkommande tillkom det faktum att de utsattes för en lögnaktig hetskampanj även från de andra revolutionära partierna, åtminstone från deras sida som stod till höger om dem. Hela den borgerliga pressen, liksom mensjevikernas och socialrevolutionärernas, skrev otaliga artiklar på temat att bolsjevikerna samarbetade med tyskarna. Tack vare detta förtal minskade bolsjevikernas inflytande och deras press totala upplaga halverades.
Mellan den 7 och 12 augusti hölls Andra Konferensen för Fabrikskommittéerna i Petrograd, dess omgivningar och grannprovinser.
"Konferensen beslöt att en fjärdedels procent av alla representerade arbetares löner skulle användas för att stödja 'Fabrikskommittéernas centralsovjet', som således skulle göras oberoende av fackföreningarna. De som på basplanet stödde fabrikskommittéerna betraktade upprättandet av denna 'centralsovjet' med blandade känslor. Å ena sidan erfor de behovet av samordning, men å andra sidan ville de att denna samordning skulle genomföras nerifrån, av dem själva. Många var misstänksamma mot motiven hos bolsjevikerna, på vilkas. initiativ 'Centralsovjeten' byråkratiskt hade upprättats. Bolsjeviken Skrypnik talade om svårigheterna för Fabrikskommittéernas centralsovjet och skyllde dem 'delvis på arbetarna själva' . Fabrikskommittéerna hade varit ovilliga att ledigförklara sina medlemmar för den centrala verksamheten. En del av kommittéerna 'avstod från att delta i Centralsovjeten på grund av den bolsjevikiska övervikten i den'. V. M. Levin, en annan bolsjevik, beklagade att arbetarna 'inte skiljde på idén om kontroll och idén om beslagtagande'.
Den andra konferensen antog en rad stadgebestämmelser, som reglerade kommittéernas arbete, ledningens plikter (sic!), procedurer för val av kommittéer etc. 'Fabrikskommittéernas alla dekret' förklarades vara obligatoriska 'för fabriksstyrelsen liksom för arbetare och anställda - till dess att dessa dekret avskaffades av kommittén själv eller av Fabrikskommittéernas centralsovjet'. Kommittéerna skulle regelbundet träffas under arbetstid. Möten skulle hållas på dagar som bestämdes av kommittéerna själva. Kommittéernas medlemmar skulle få full betalning - av arbetsköparna - för den tid de utförde kommittéuppdrag. För att en medlem av fabrikskommittén skulle bli ledig från sitt arbete, så att han kunde fullgöra sina kommittéuppdrag, skulle det räcka med att han meddelade den lämpliga administrativa personalen. Under tiden mellan mötena skulle särskilda medlemmar av fabrikskommittéerna ha tillgång till lokaler där de kunde motta information från arbetare och anställda. Fabriksstyrelserna skulle tillhandahålla kapital 'för underhåll till kommittéerna och för deras verksamhet'. Fabrikskommittéerna skulle ha 'kontroll över styrelsens sammansättning och rätt att avsätta dem som inte kunde garantera att de kunde upprätthålla normala relationer till arbetarna eller som var inkompetenta av andra skäl' . 'All administrativ företagspersonal kan bara tillträda tjänster med fabrikskommitténs medgivande, vilken måste tillkännage sina (sic!) anställningar av arbetskraft vid ett allmänt fabriksmöte eller genom avdelnings- och verkstadskommittéerna' . Fabrikens 'interna organisation' (arbetstid, löner, semestrar, etc.) skulle fabrikskommittéerna också besluta om"[74].
Vidare beslöt man att fabrikskommittéerna och de lokala fackföreningarna skulle samarbeta, även om de hade varsitt arbetsområde. Fabrikskommittéernas Centrala Råd skulle ledas av fackföreningsrörelsens beslut i alla frågor som rörde den fackliga kampen, och delegater från Fackföreningarnas Centrala Byrå skulle delta i Fabrikskommittéernas Centrala Råds arbete. Vidare skulle alla medlemmar av fabrikskommittéerna vara medlemmar i fackföreningar.
Den 26 augusti försökte överbefälhavaren, general Kornilov, att genomföra en statskupp som skulle resultera i att sovjeternas medlemmar hängdes, den vänsterdominerade Östersjöflottan kapitulerade, den Provisoriska Regeringen störtades och Kornilov blev diktator. Provisoriska Regeringen var inte motståndare till att en stark regim (d.v.s. en diktatur) tog över. Kerenskij var förmodligen den ende inom regeringen som kunde förlora något av större värde: sitt huvud och sin post. Följaktligen manade Kerenskij till försvar för den lagliga regeringen. Han hade emellertid inget att bjuda motstånd med. Det hade dock sovjeterna. I Petrograd kom mensjevikerna, socialrevolutionärerna och bolsjevikerna överens om att samarbeta. Bolsjevikernas paroll löd: "Vi ska kämpa mot Kornilov, men vi stöder inte Kerenskij".
Kornilovs trupper, som färdades mot Petrograd per järnväg, växlades "fel" av järnvägsarbetarna, tills slutligen hela styrkan befann sig på nio olika järnvägslinjer. Telegraferna vägrade sända Kornilovs telegram. Vid varje uppehåll i färden blandade sig agitatorer med soldaterna och lyckades få dem att förstå vad som höll på att hända. På ett par dagar var Kornilovs styrkor som bortblåsta.
Alla de som stödde sovjeterna mobiliserades i kampen mot Kornilov, De Röda Gardena (som undertryckts av sovjeterna sedan julihändelserna) legaliserades åter av sovjeterna. Det var denna kamp som krossade vad som fanns kvar av det officiella Ryssland. Nu var återigen, sedan julihändelserna, sovjeterna (och inte bara den i Petrograd) de enda institutioner som massorna hade förtroende för. De officiella institutionerna återstod endast i form av ett tomt skal, som bestod fram till oktoberrevolutionen.
I september erövrade bolsjevikerna majoriteten i både Moskva- och Petrogradsovjeten. Sympatierna för bolsjevikerna ökade ständigt dessa dagar, framförallt hos bönderna. Socialrevolutionärerna hade tillsammans med mensjevikerna gjort bort sig allt för mycket i den Provisoriska Regeringen, och markhungern bara växte. Plundring av gods blev allt vanligare. På grund av denna utveckling återupptogs slagordet "All makt åt sovjeterna". Lenin deklarerade att "sedan bolsjevikerna erhållit majoriteten i de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter i de bägge huvudstäderna, kan och måste de taga statsmakten i sina händer"[75].
För Lenin fanns det plats både för bolsjevikernas diktatur och sovjetkonstitutionalismen inom samma ram, "Ingen av dem (Lenin och Trotskij, vår anm.) såg vid denna tidpunkt någon konflikt mellan sovjetkonstitutionalismen och en bolsjevikisk diktatur"[76]. Ett vänskapligt förbund, eller...?
I "Revolutionens uppgifter" ges ännu ett exempel på denna dubbelmaktsteori. "Om sovjeterna övertog hela makten, så skulle de ännu - och det är antagligen deras sista chans - trygga revolutionens fredliga utveckling, trygga folkets fredliga val av sina deputerade, en fredlig kamp mellan partierna (!)inom sovjeterna, en praktisk prövning av de olika partiernas program, och en fredlig övergång (!) av makten från det ena partiet till det andra"[77].
Den 27 augusti beslutar en kanonfabrik i Petrograd att: "Till dess att socialiseringen av hela ekonomin, både den statliga och privata, inleds, är arbetarnas organisationer en del av fabriksorganisationen. De är baserade på en demokratisk grundval och har rätt att kontrollera fabriksledningens göranden och låtanden, de interna förhållandena, alla problem i arbetarnas vardag och produktionens allmänna inriktning"[78], Detta var andra tongångar än de som hade hörts på Artilleridepartementets konferens den 13 mars. Då hade representanter för Artilleridepartementets Verkstäders ledning, representanter för departementet och för Arbetarnas och Soldaternas Deputerades Råd träffats för att dämpa konflikten mellan departementet och fabrikskommittéerna. Då hävdade man att arbetarna "i dagens läge inte kan ta på sig något ansvar för den tekniska och ekonomiskt administrativa organiseringen av industrin"[79], Den 28-29 augusti tillkännager Provisoriska Regeringens Arbetsministerium att rätten att anställa och avskeda arbetskraft tillkom arbetsköparen ensam. Fabrikskommittéerna fick inte heller sammanträda på arbetstid[80].
Den 3:e Fabrikskommittékonferensen i Petrograd samlades den 10 september. Den sysselsatte sig främst med frågan hur den skulle motarbeta Provisoriska Regeringens försök att stävja fabrikskommittérörelsen. Ingen socialrevolutionär eller mensjevik var utsedd som deputerad till denna konferens. Arbetsministeriet representerades av sin minister, mensjeviken Kolokolnikov. Denne försvarade cirkulären av den 28-29 augusti. "Han förklarade att cirkulären inte berövade arbetarna rätten att kontrollera anställningar och avskedanden - utan bara själva rätten att anställa och avskeda. Som bolsjevikerna själva senare skulle göra, så definierade Kolokolnikov kontroll som övervakandet av beslut, i motsats till rätten att fatta och genomdriva beslut"[81]. Kontrollen skulle, enligt Kolokolnikov, inte heller ske genom lokala fabrikskommittéer, utan genom "statliga-offentliga organ" som skulle omspänna hela riket[82]. På detta trams svarade den bolsjevikiska resolutionen med att kräva en utvidgning av fabrikskommittéernas arbete, ett slut på försoningspolitiken och ett störtande av den kontrarevolutionära bourgeoisien[83]. Endast fyra månader senare skulle bolsjevikerna komma att inta samma ståndpunkt som Kolokolnikov.
Den 1 oktober publiceras Lenins "Kommer bolsjevikerna att behålla statsmakten?", som är mycket viktig om man vill förstå senare händelser. Lenin förklarar vad som är den proletära revolutionens huvuduppgift och vad dess största svårighet är, nämligen arbetarkontrollen. Lenin menar att under proletariatets diktatur
"kan arbetarkontrollen bli en allmän, allomfattande, allestädes närvarande, högst exakt och samvetsgrann registrering av produktionen och distributionen av varor" ... "Kapitalismen har skapat en redovisningsapparat i skepnaden av banker, syndikat, postservicen, konsumentkooperativ och tjänstemännens fackföreningar. Utan banker är socialismen omöjlig. De stora bankerna är den statsapparat som vi behöver för att genomföra socialismen och som vi tar färdig från kapitalismen. Vår uppgift är här bara att avskaffa allt som kapitalistiskt förfular denna excellenta apparat för att göra den ännu större, än mer demokratisk, än mer omfattande. Kvantitet kommer att omvandlas i kvalitet. En enda statsbank, den största av de stora, med avdelningar i varje distrikt, i varje fabrik, kommer att utgöra så mycket som 9/10 av den socialistiska apparaten. Detta kommer att bli en landsomfattande bokföring, en landsomfattande registrering av produktionen och distributionen av varor. Detta kommer att bli, så att säga, någonting liknande det socialistiska samhällets skelett.
Vi kan lägga vantarna på och sätta igång denna statsapparat (vilken inte är en riktig statsapparat under kapitalismen, men som kommer att bli så hos oss, under socialismen) med ett enda penndrag, genom ett enda dekret, därför att det verkliga arbetet vid bokföring, kontroll, registrering och räkning utförs av tjänstemän av vilka en majoritet lever ett proletärt eller halvproletärt liv.
Med ett enda dekret av den proletära regeringen kan och måste dessa tjänstemän överföras till statstjänstemännens status" ... "Vi kommer att behöva många fler statstjänstemän av det här slaget, och fler kan erhållas, eftersom kapitalismen har förenklat arbetet med registrering och kontroll, den har reducerat det till det relativt enkla bokföringssystemet, som vilken läskunnig person som helst kan lära sig.
Det viktiga kommer inte ens att vara konfiskeringen av kapitalisternas egendom, utan landsomfattande, allomfattande arbetarkontroll över kapitalisterna och deras möjliga följeslagare. Enbart konfiskering leder ingen vart, eftersom den inte innehåller organisationselementet, att registrera för att erhålla en skälig distribution. Istället för konfiskering skulle vi enkelt kunna genomdriva en rättvis skatt ..."[84]
Så lite mindre än en månad innan oktoberrevolutionen kryper det fram att den "arbetarkontroll" bolsjevikerna är ute efter under socialismen närmast kan jämföras med lapplisans kontroll av att parkeringsavgifterna är betalda.
Men hur skulle denna "mäktiga" arbetarkontroll utföras. Jo, säger Lenin; kapitalismen har ju inte bara skapat den förtryckande statsapparaten, utan även den registreringsapparat som har nära förbindelser med bl.a. bankerna. Denna apparat får inte, och skall inte, krossas. Kontrollen över den måste tas ifrån kapitalisterna och registreringsapparaten ska underordnas de proletära sovjeterna.
Så i produktionens organisering (i en vid bemärkelse), alla klassdiktaturers grundval, så skulle arbetarna bara lära sig att räkna och fylla i siffrorna i de rätta kolumnerna. De organ som bestämmer vad som skall produceras och hur, är förstås den "proletära staten", exklusivt dominerad av bolsjevikpartiet.
För Lenin var arbetarkontrollen endast ett medel att tvinga kapitalisterna att arbeta under en "övergångsperiod". Borgarna skulle fortfarande ha den formella äganderätten. Man kan fråga sig om Lenin verkligen trodde att kapitalisterna skulle vilja dela sin makt med arbetarna. Resultatet kan bara bli att den ena eller andra parten krossar sin kontrahent. Det är ju faktiskt två klasser med oförsonliga intressen som står mot varandra. Visserligen skulle bolsjevikerna svinga sig till makten som en räddningsplanka, men historien är ingen viljeakt hos ett fåtal, ett parti. Lenins uppfattning är egentligen ett utslag av tvättäkta idealism och skulle, om den sattes i verket, i praktiken leda till än värre kaos.
"Petrograds Fabrikskommittéers Centralråd blev så snabbt överlastat med arbete att det började organisera distriktsfabrikskommittéråd. I oktober hade tio dylika råd av totalt femton planerade skapats, några efter initiativ från de lokala kommittéerna. Förutom denna territoriella uppdelning hade Centralrådet etablerat departement som motsvarade de större industribranscherna - metall-, kemi-, textil- och litografisk industri bl.a. Dessutom satte Centralrådet upp speciella kommissioner som hade till uppgift att handha särskilt svåra problem, som finansiell kontroll och hjälp åt bönderna. Dessa kommissioner sände ut experter till fabrikskommittéerna och distriktråden för att ge dem assistans vid tekniska problem, av finansiell och produktionsnatur"[85].
Den 17 oktober samlades den första, och enda (!), Allryska Fabrikskommittékonferensen. Denna konferens, "den mest direkta och odiskutabla representationen av hela landets proletariat"[86], sammankallades för att diskutera och motarbeta bristen på samordning i fabrikskommittéarbetet. Konferensen samlade endast 137 delegater, av vilka 62 % var bolsjeviker. Konferensens resolution om fabrikskommittéerna formulerade Fabrikskommittéernas Centrala Råds funktion så, att det "på det nationella planet har samma funktion som de lokala fabrikskommittéerna. Det förenhetligar och leder deras aktivitet och vidtar åtgärder för att arbeta fram en generell plan för demobiliseringen av industrin, distributionen av råmaterial, bränsle, etc. Det representerar fabrikskommittéerna och deras råd i alla institutioner och i alla frågor som rör deras aktivitet ..." Emellertid så skulle arbetarna på de enskilda företagen inte lägga beslag på fabrikerna för sig själva[87].
Som synes hade bolsjevikpartiet ett stort inflytande över fabrikskommittéerna i detta läge. Men vilken var egentligen bolsjevikernas inställning till denna rörelse? Vi låter en av dess försvarsadvokater, Isaac Deutscher, tala. Han menar att innan oktoberrevolutionen
"var bolsjevikerna förespråkare för den mest extrema decentralisering av den ekonomiska makten. Detta gav deras mensjevikiska motståndare möjlighet att anklaga dem för att ha övergivit marxismen till förmån för anarkismen. I själva verket höll Lenin och hans följeslagare fast vid den marxistiska uppfattningen om den centraliserade staten. Det de närmast eftersträvade var dock ännu inte upprättandet av den centraliserade proletära diktaturen, utan att decentralisera den borgerliga staten och den borgerliga ekonomin så mycket som möjligt. Detta var ett nödvändigt villkor för revolutionens framgång. På det ekonomiska planet utgjorde därför fabrikskommittéerna, organet på platsen, snarare än fackföreningarna omvälvningens mäktigaste och dödligaste vapen. Sålunda sköts fackföreningarna i bakgrunden...
Mensjevikerna, som under första hälften av 1917 dominerade lackföreningarna, försökte förgäves få kontroll över fabrikskommittéerna. Bolsjevikerna ställde då fabrikskommittéerna i motsatsställning till fackföreningarna. Härigenom fick de en del gemensamt med anarkisterna. Bolsjevikernas inställning förändrades senare under året då de fått det avgörande inflytandet över fackföreningarna. De försökte nu att underordna fabrikskommittéerna under fackföreningarna"[88].
Under september och oktober får allt fler sovjeter en bolsjevikisk majoritet[89]. Eftersom bolsjevikpartiet vid den här tiden för en politik (All makt åt Sovjeterna! Avsätt Provisoriska Regeringen! Jorden åt bönderna nu! Fred!) som överensstämmer med massornas önskningar, skulle man, genom att vända på orsak och verkan, kunna tala om en bolsjevisering av massorna. Över hela riket antas resolutioner om att makten skall övergå till sovjeterna. Krav på att en ny Allrysk Sovjetkongress skulle inkallas blev allt flertaliga. Till slut såg sig Allryska Exekutivkommittén, som dominerades av mensjeviker och socialrevolutionärer (vilket innebar att dessa två partier var överrepresenterade i Exekutivkommittén), tvungen att sammankalla en kongress. Först utsågs den 15 oktober som första kongressdag. Det uppsköts emellertid senare till 25 oktober.
Bolsjevikpartiet beslutar sig för att gripa makten den 25 oktober, i sovjetens namn p.g.a. taktiska skäl[90] (Som Lenin säger: "Vårt parti, liksom alla andra politiska partier, strävar efter politisk dominans för sig självt"[91].
Innan vi går in på vad som hände i "Bolsjevik-Ryssland" skall vi något ta upp den "taktik" bolsjevikerna begagnade sig av under 1917 för att nå fram till revolutionen.
Bolsjevikerna gjorde som alla andra efter februari: de stödde den Provisoriska Regeringen. Detta fortsatte de med tills den store ledaren, Lenin, kom hem till fädernejorden och framförde sina April-teser. Dessa teorier innebar något helt främmande för den dittillsvarande bolsjevikiska teorin: synen på socialismen som ett samhälle där arbetarklassen själv, genom sina egna organ (sovjeterna), förvaltade det samhälle som enligt teorin var deras. Det låg en anstrykning åt självförvaltningstanken i April-teserna, och den hade förut aldrig skymtat fram vare sig i Lenins eller någon annan ledande bolsjeviks skriftställarverksamhet. Men eftersom Lenins åsikter, mer än partiets i övrigt, stämde överens med proletariatets aspirationer vid den tiden, så accepterade partiet snabbt sin ledares påbjudna kurs.
Den enda punkt där Lenins teser höll fast vid en "traditionell" bolsjevikisk politik var ifråga om bönderna och jorden. Teserna förespråkade jordbruk i stor skala och nödvändigheten av att omvandla ineffektiva privata jordbruk till stora statliga mönsterjordbruk.
Detta överensstämde emellertid inte med böndernas syn på det hela och framemot hösten var det dags för bolsjevikpartiet att anta det av socialrevolutionärerna inspirerade program som den nationella bondesovjetens kongress antagit[92].
Bolsjevikpartiet förespråkade fram till årsskiftet att den Konstituerande Församlingen skulle inkallas, något som socialrevolutionärerna och mensjevikerna hela tiden uppskjutit. De, revolutionens ledare, såg uppenbarligen ingen motsättning mellan kravet på att all makt skulle överföras till sovjeterna och kravet på att den Konstituerande Församlingen skulle inkallas. Bolsjevikerna var inte heller ensamma om detta synsätt. Inte många bland befolkningen anade 1917 den kommande konfrontationen.
Vi har tidigare tagit upp hur partiet bestämde sig för att satsa på fabrikskommittéerna först då Lenin inte längre ansåg det vara möjligt att erövra makten genom sovjeterna.
Genom hela revolutionsåret går som en röd tråd - sedan Lenin i april fått partiet att begripa vad som var i görningen - bolsjevikpartiets strävan efter att komma till makten "för sig självt", som Lenin uttryckte det[93]. Om detta makttillträde sker via den Konstituerande Församlingen, sovjeterna, fabrikskommittéerna eller genom ett soldatuppror är helt av underordnad betydelse. Längre kan man inte komma från talet om att mål och medel är inbördes relaterade - att man för att nå ett visst samhällssystem inte kan tillgripa vilken taktik som helst. Det faktum att bolsjevikpartiet innehade den politiska makten över Rysslands territorium skulle i framtiden bli det avgörande kriteriet på landets socialistiska karaktär för alla "marxist-leninister", med undantag för en något mera sofistikerad variant som nöjde sig med att se det som ett tecken på att Ryssland var en "arbetarstat".
På kvällen den 25:e sammanträder den Andra Allryska Sovjetkongressen, representerande uppemot 20 miljoner människor. Av de 650 röstberättigade deputerade (vid kongressens öppnande) sympatiserade 390 med bolsjevikerna, 160 med socialrevolutionärerna (varav 60 % med vänster-socialrevolutionärerna) och 80 med mensjevikerna - varav 50 % med "vänstern". Vid en omröstning framkom det att 505 sovjeter stödde tanken på att all makt skulle övergå till dem, 86 stod för att "demokratin" skulle regera, och 76 anslöt sig till tanken på en koalition med den Provisoriska Regeringen[94] .
På dagordningen fanns endast tre (!) punkter: avsluta kriget, ge jorden åt folket och etablera den socialistiska diktaturen. De två första punkterna klarades av genom att anta två resolutioner. Den tredje genom att kongressen antog bolsjevikpartiets Centralkommittés förslag till regering. Detta är f.ö. ett mönster som kommer att bli praxis i framtiden, partiet beslutar sig först och sedan följer sovjeterna efter. Efter att ha varit samlad i 16 timmar (!) avslutar den högsta makten för den nya socialistiska staten sitt arbete och överlämnar makten åt ett mindre organ, VTsIK (Allryska Centrala Exekutivkommittén).
Det förslag till ny regering[95] som bolsjevikpartiet lagt fram för kongressen och fått godkänt, hade bara innehållit bolsjeviker. Det var dock varken arbetarklassens eller bolsjevikpartiets sista ord i frågan. Den alltid så försiktiga högern inom partiet vacklade[96] och önskade en koalition med alla socialistiska partier.
Inför ett möte med stadskommittén av Petrograds bolsjevikparti sade Lenin, som förespråkade en enpartiregering (hade inte socialrevolutionärerna och mensjevikerna samarbetat mot bolsjevikerna under hela 1917?), till sina meningsmotståndare: "Om ni har majoriteten, ta makten i VTsIK och sätt igång. Men då går vi till matroserna" (d.v.s. Kronstadt-matroserna, de som Trotskij betecknade som revolutionens "prydnad och stolthet" fram till dess att de gjorde uppror 1921). Det vill säga, trots att man fått förtroendet av sovjetkongressen att bilda regering, behöver man inte "respektera" Exekutivkommittén mer nu än när den var dominerad av socialrevolutionärerna och mensjevikerna. Vi har alltid rätt[97].
Men även Järnvägsarbetarnas Union[98], Petrogradfackföreningarnas Råd och Vyborgdistriktets sovjet[99] krävde en socialistisk koalitionsregering. Vänstern inom bolsjevikpartiet, framförallt representerad av arbetskommissarien Sjlapnikov, stödde arbetarnas krav och sade därför: "Vi intygar att i annat fall (om det inte blir en socialistisk koalitionsregering av alla sovjetpartier, vår anm.)finns endast en utväg: bevarandet av en helt bolsjevikisk regering genom politisk terror. Vi kan inte och kommer inte att acceptera detta. Vi ser att detta kommer att leda ... till upprättandet av en oansvarig regim och till revolutionens och landets ruin. Eftersom vi inte kan ta ansvar för denna politik så avsäger vi oss våra poster som folkkommissarier inför VTsIK"[100] .
Till slut bildades en koalitionsregering mellan bolsjevikpartiet och vänstern inom socialrevolutionärerna.
I sitt första tal inför Petrogradsovjeten den 25 oktober sade Lenin: "Vi ska upprätta verklig arbetarkontroll över produktionen"[101]. En vecka senare publiceras Lenins förslag till förordning om arbetarkontroll. Punkt två stadgade att "arbetarkontrollen utförs av alla företagets arbetare och anställda, antingen direkt - om företaget är så litet att detta är möjligt - annars genom deras valda representanter, vilka genast måste väljas på allmänna möten ..." Dessa skulle "ha tillträde till alla böcker och dokument ... och till alla lager och förråd, material, verktyg och produkter". Allt detta låter väldigt bra, men hade i praktiken ofta redan genomförts, och i vissa fall hade utvecklingen gått ännu längre genom arbetarklassens självständiga kamp. Denna punkt följdes av tre punkter, som kunde innebära (och senare innebar) ett upphävande av punkt två. Punkt fem stadgade att "beslut som fattas av arbetarnas och de anställdas valda representanter är bindande för företagets ägare, och kan upphävas endast av fackföreningarna eller fackföreningskongresser". Beslut av arbetarnas representanter ogillades ofta av fackföreningarna, vilka sedermera kom under total bolsjevikisk kontroll och redan vid detta stadium var byråkratiserade. I punkt sex förklarades ägarna och arbetarnas representanter vara "ansvariga inför staten för upprätthållandet av den strängaste ordning och disciplin"[102]. Detta gällde företag som var av betydelse för staten. I princip kunde vilket företag som helst bedömas vara av betydelse för staten. Dessa representanter blev alltså ansvariga inför en utomstående maktfaktor, staten, och inte inför basen, arbetarna.
När Kommissariatet för Arbete (Narkomtrud) skulle skriva ihop dekretet om arbetarkontrollen förelåg två förslag: Lenins och ett från fabrikskommittéernas Centralråd. Det blev (givetvis) Lenins som låg till grund för dekretet.
Det förslag som antogs efter nära två veckors debatt är än mer urvattnat än Lenins förslag. Fackföreningarna - "de oväntade (?) förkämparna för ordning, disciplin och centraliserad produktionsledning"[103] - fick övertaget över fabrikskommittérörelsen i de organ som skulle skapas. Fabrikskommittéerna blev ansvariga inför lokala råd, och dessa i sin tur ansvariga inför det Allryska Arbetarkontrollrådet, där det Allryska Fabrikskommittérådet stod i förkrossande minoritet inför fackföreningarna. Carr skriver om detta dekret: "De som ivrigast sade sig vara anhängare av arbetarkontroll och sade sig vilja 'utvidga' den, var istället inbegripna i ett skickligt försök att göra den ordnad och statlig genom att förvandla den till en centraliserad allmän institution"[104].
Hur Narkomtrud tolkade detta dekret kan vi se av deras uppmaning till de fabrikskommittéer och fackföreningar, som verkade inom krigsindustrin, att inom tre dagar:
1) Ta reda på storleken av lagren av råmaterial, bränsle, m.m.
2) Göra upp en lista över sina produkter.
3) Ge förslag till lämplig produktion under fredstid.
4) Uppskatta vilken tid det skulle ta att bygga om fabriken för fredsproduktion.
5) Ta reda på företagets finanser.
6) Ta reda på antalet arbetare.[105]
Vad betydde då dekretet i verkligheten? Ingenting, som de flesta andra dekret från regeringen vid den här tiden[106].
Hur bolsjevikpartiet uppfattade arbetarkontrollen framgår också av att de "fabriks"kommittéer som fanns inom Posten, Telegrafen och bankerna upplöstes sedan Sovnarkom övertagit administrationen[107]. Av vilket man kan dra slutsatsen att det är förträffligt om de anställda har organ att uttrycka sin vilja genom under kapitalistiska förhållanden, men under det högre stadiet i mänsklighetens historia - kallat proletariatets diktatur - fyller detta inte längre någon funktion.
Enskilda industrisektorer kallade till fabrikskommittékonferenser för att diskutera arbetarkontrollen. En av dessa konferenser, vilken hölls i Jekaterinburg (och leddes av en bolsjevik) krävde "fullständig och effektiv kontroll över produktionen". Denna kontroll skulle även omfatta tekniska, ekonomiska och finansiella frågor[108].
"Fram till oktober tog sig arbetarkontrollen, trots att den var vitt spridd, ofta en passiv och observerande form. Tillfällena av konfiskering eller direkt 'inblandning' i företagets skötsel var ovanliga, åtminstone i jämförelse med böndernas jordexpropriationer. Emellertid så spred sig arbetarkontrollen fort efter det att den legaliserats, och då i en mer aktiv form än någonsin tidigare. Många arbetare var övertygade om att bolsjevikrevolutionen hade överlämnat produktionsmedlen i deras händer. Mot slutet av år 1917 försvann fullständigt kapitalistisk företagsskötsel från den ryska industrin"[109]. Det är alltså inte så märkligt att bolsjevikerna under sina första försök att etablera central kontroll över industrin kom i konflikt med fabrikskommittéerna, särskilt som de innan revolutionen givit fabrikskommittéerna ett kraftigt stöd[110]. Och självaste Arbetskommissarien Sjlapnikov tvingades be arbetarna att visa mer återhållsamhet och "revolutionär disciplin", och inte ta lagen i egna händer gentemot de egendomsägande klasserna[111]. Historien hade sannerligen tagit ett "dialektiskt språng" sedan Lenin hävdade att "maktens upphov är inte en lag som på förhand diskuterats och antagits av parlamentet, utan massornas direkta initiativ nerifrån, på de ställen där de finns - regelrätt 'beslagtagande' för att använda ett vanligt uttryck"[112].
Vad gjorde då fabrikskommittéerna i den villervalla som uppstått inom produktionen? Var det så att de bara var intresserade av att ta makten i sina "egna" fabriker och struntade i resten av arbetarklassen? Vi låter Deutscher berätta vad som hände med fabrikskommittérörelsen:
"Några veckor efter upproret försökte fabrikskommittéerna att skapa sin egen nationella organisation som skulle säkerställa deras verkliga ekonomiska diktatur. Bolsjevikerna uppmanade nu fackföreningarna att tjäna den nyblivna Sovjetstaten och att disciplinera fabrikskommittéerna. De förhindrade sammankallandet av en planerad Allrysk Fabrikskommittékongress. Kommittéerna var emellertid alltför starka för att ge upp helt och hållet. Mot slutet av 1917 slöts en kompromiss som innebar att fabrikskommittéerna accepterade en ny status: de skulle bilda basorganisationerna på vilka fackföreningarna var byggda. På detta sätt blev de förstås införlivade i fackföreningarna. Gradvis gav fabrikskommittéerna upp ambitionen att agera, både lokalt och nationellt, i opposition mot fackföreningarna eller oberoende av dem. Fackföreningarna blev nu de viktigaste kanalerna genom vilka regeringen försökte få effektiv kontroll över industrin"[113].
Det har pratats mycket skit om fabrikskommittéernas "destruktiva" agerande under revolutionen. Men det är ett känt faktum att industrins kaotiska situation inte var något som dök upp samtidigt som fabrikskommittéerna på scenen. Redan innan februarirevolutionen var industrin på väg in i en kris. Bristande underhåll, brist på råvaror, det dåligt utbyggda kommunikationsnätet fanns där redan då. Skulle måhända arbetarna ha stått passiva inför detta kaos och denna misär, som i första hand gick ut över dem själva och deras familjer, och väntat på att någon slags order så småningom kommit från himlen (eller bolsjevikernas CK)?
Den 5 december bildas det Högsta Ekonomiska Rådet (Vesenkha) med uppgift att utarbeta "en plan för organiseringen av landets ekonomiska liv och regeringens finansiella resurser". Vesenkha skulle "koordinera" alla Allryska Arbetarkontrollrådets institutioner, alla fabrikskommittéer och alla fackföreningar. Vesenkha skulle bestå av delegater från Allryska Arbetarkontrollrådet, Sovnarkom och rådgivande experter[114]. Som Lenin uttryckte det: "Från arbetarkontrollen gick vi över till att bilda Högsta Folkhushållningsrådet"[115]. Arbetarkontrollen överlevde inte länge.
Under Vesenkhas kontroll fanns Regionala Ekonomiska Råd (Sovnarkhozy). Industrin organiserades snabbt upp branschvis i glavkis (huvudkommittéer) och tcentry (centra). På så sätt skapades ett antal ekonomidepartement organiserade över hela landet och hela industrin[116]. Centrotextil (centralorgan för textilindustrin), för att ta ett exempel, var sammansatt av 30 industriarbetare, 15 ingenjörer och företagsledare samt 30 representanter för statliga och halvstatliga organ.[117]. I början av 1918 fanns redan ett flertal glavki och tcentry. Carr skriver om dessa:
"Dessa organ kunde knappast ha skapats annat än på grunder som lagts redan före revolutionen eller utan ett samarbete med industriledningarna och den tekniska personalen. De journaler som många av dem publicerade under våren och sommaren 1918 liknade i mångt och mycket de gamla handelsjournalerna. Det kan för ögonblicket ha sett ut som om den ryska ekonomin i likhet med det mönster som satts upp i Tyskland under kriget, var på väg mot en kompromiss mellan industrin och den nya statsmakten grundad på koncentration och självstyre under ett brett överinseende från Vesenkha (se Lenin längre fram, vår anm.) ... Vid en tid då den ryska ekonomin, nedbruten av krig och revolution, var på väg att störtas ner i ett svalg av anarki och upplösning, kunde en viss underförstådd intressegemenskap förmärkas mellan regeringen och de mer förnuftiga och måttfulla bland industrimännen, i det att bägge parter önskade återvända till något slag av ordnad produktion"[118].
Än hade dock inte fabrikskommittérörelsen stoppats upp och vänts till nederlag. Den godtog inte utan kamp undanskuffandet av "kontrollen" och införandet av Vesenkhan. Maximalisterna, t.ex., - från början en vänstergruppering bland socialrevolutionärerna som senare bröt sig ut - påpekade i ett flertal tidningsartiklar farorna med arbetarkontrollen, som i deras ögon endast var en halvmesyr[119]. Antingen skulle fabrikskommittéerna kompromissa med fabrikernas ägare eller också så skulle de vara tvungna att ta över företaget och på så sätt ersätta den enskilde ägaren med ett kollektivt ägarskap. Fabrikskommittéerna skulle vara oförmögna att bekämpa vinstprincipen så länge det privata ägandet bestod. Det var ologiskt och motsägelsefullt att på en gång ha arbetarkontroll och Vensenkhan - två organisationer som bägge skulle reglera landets ekonomiska liv. Endast en allmän ekonomisk plan skulle kunna förhindra att landet drev iväg mot den totala kollapsen[120].
Men det var inte enbart små vänstergrupper som opponerade sig. Den 7 december publicerar Izvestija Petrograds Fabrikskommittéers Centralråds "Praktisk handbok för införandet av arbetarkontroll i industrin". "Handboken", som den allmänt kom att kallas, lade fram flera konkreta förslag för fabrikskommittéerna. Varje kommitté borde inrätta fyra kontrollkommissioner "i vilka också tekniker och andra med rådgivande ställning bör inbjudas". Dessa fyra kommissioner skulle arbeta med
1) organiseringen av produktionen,
2) återgången till fredsproduktion,
3) tillhandahållandet av råmaterial, och
4) tillhandahållandet av bränsle.
Hela "Handbokens" inställning är att arbetarkontroll inte betyder att lagra råmaterial och bränsle, något som Lenin tycks ha menat i sitt tal inför Petrogradsovjeten den 4 november ("Socialism är lagring. Var gång man lagrar järnstänger eller klädesplagg så är detta socialism"), utan istället rör förädlingen av dessa material i fabriken, m.a.o. den totala produktionsprocessen. "Produktionskommissionen" skulle organisera samordningen mellan fabrikens olika avdelningar, bestämma hur mycket som skulle produceras i varje avdelning, besluta om högsta antalet verktyg och arbetare i varje verkstad, fördela arbetet (från den högsta till den lägsta posten) och övervaka fabrikens finanser. "Handboken" uppmanar fabrikskommittéerna att sammansluta sig i regionala federationer som sedan skall slås samman i en Allrysk Federation. I ett politiskt förord försäkras att arbetarkontroll utgör ett rättmätigt intrång i förvaltningen, aktiv övervakning av orders, verkställande och användande av arbete och material. Vidare så definieras arbetarkontroll som deltagande i organiserandet av själva produktionen i enlighet med industribranschens allmänna politik. Arbetarkontrollen är en övergångsåtgärd på vägen mot en ekonomi baserad på socialistiska principer[121].
Men vad är nu detta? Sätter sig fabrikskommittéerna upp emot Allryska Exekutivkommitténs och Sovnarkoms dekret? Vart har den "proletära disciplinen" tagit vägen? Den 13 december publiceras i Izvestia "Allmänna instruktioner om arbetarkontroll i enlighet med dekretet av den 14 november", mera känd som "Kontrahandboken".
"Kontrahandboken" postulerar bl.a., att om kontrollkommissionerna spelar någon roll i företagens förvaltning, så skall denna roll begränsas till tillsynen av att de direktiv som utfärdats av centralregeringen organ, "vilka uttryckligen tilldelats uppgiften att reglera den landsomfattande ekonomiska verksamheten", utförs[122]. "Ägaren behåller sina styrelsefunktioner över företagets administration och verksamhet. Kontrollkommissionen tar inte del i företagets administration och är inte ansvarigt för dess verksamhet. Inte heller befattar den sig med företagets finanser. Alla sådana frågor som kan uppstå skall överföras till de statliga ekonomiska organen. Kontrollkommissionen kan, genom de högre instansernas förmedling, ta upp frågan om beslagtagande av företag eller andra tvångsåtgärder med de statliga ekonomiska organen. Men de har inte rätt att själva beslagta och administrera ett företag"[123] (Våra spärrar). "Kontrollkommissionerna i varje fabrik skall utgöra de verkställande organen för den lokala fackföreningsfederationens 'kontroll över distributionssektorn'. Kontrollkommissionernas verksamhet skall rätta sig efter den sistnämndas beslut"[124].
Alltså: knappt en halvannan månad efter den segerrika proletära revolutionen, står två antagonistiska uppfattningar mot varandra om hur man lämpligen organiserar all makts ursprung (produktionens organisering). Den ena representeras av proletariatets avantgarde; Petrogradarbetarna och deras fabrikskommittéer. Den andra linjen representeras av det parti som själv utnämnt sig till proletariatets avantgarde, d.v.s. bolsjevikpartiet. Den väntade sammandrabbningen ägde rum på 1:a Allryska Fackföreningskongressen i januari 1918. Därefter påbörjades det systematiska nedrivandet av allt det som karaktäriserade Ryssland som ett övergångs samhälle på väg mot socialismen: arbetarklassens övertagande av allt fler funktioner och ansamlandet av allt mer makt i sina händer, som ännu inte nått sin fullkomning.
Under tiden som dispyten om arbetarkontrollen gick mot sin avslutning så blev situationen i Ryssland bara värre. "Vintern 1917-18 var fruktansvärd. I Petrograd föll brödransonerna till magra 50 gram per dag, t.o.m. för arbetare. Många drevs att lämna staden och fabrikerna tvingades att slå igen p.g.a. brist på arbetskraft. Hungern blev en fråga av yttersta vikt"[125]. Den nya sovjetmakten såg med oblida ögon på de otaliga arbetskonflikterna. Man ansåg att arbetarna saboterade produktionen. På 2:a Sovjetkongressen hade man t.o.m. uppmanat arbetarna att sluta strejka. Högerbolsjeviken Lozovskij skrev angående strejkerna följande i den officiella fackföreningstidningen Profesionalny Vestnik den 20 december: "Fackföreningarnas och den nya sovjetmaktens uppgift är att isolera de borgerliga element som står bakom strejker och sabotage, men denna isolering skall inte bara uppnås med rent mekaniska medel; genom arresteringar, förvisningar till fronten eller indragning av brödkorten... Förhandscensur, nedläggning av tidningar, avskaffandet av agitationsfriheten för de socialistiska och demokratiska partierna är för oss fullständigt oantagbart (detta var alltså knappt två månader efter det att stora delar av Petrograds arbetarklass krävt en koalitionsregering mellan alla socialistiska partier, vår anm.). Nedläggningar av tidningar, våld mot strejkande o.s.v. inflammerar öppna sår. Det fanns för mycket av dessa 'aktions'former för inte så länge sedan för att de ryska arbetarmassorna skall ha glömt det, och det kan leda till en analogi som kan bli dödlig för sovjetmakten"[126].
Hur stod det egentligen till med bolsjevikpartiet? Zinovjevarna och trotskisterna hade ju ännu inte börjat blanda glas i maten och annat sattyg, Stalin hade ännu inte partiapparaten i sin hand, Lenin hade ännu inte fått någon hjärnblödning, fredsfördraget med Tyskland var ännu inte slutet, Trotskijs dumheter om "arbetets militarisering" hade ännu inte kommit på pränt, inbördeskriget hade ännu inte börjat... Så vid detta tillfälle borde partidemokratin fungera precis som den skulle enligt teorin. Som t.ex. i affären med bolsjevikpartiets fraktion i den Konstituerande Församlingen. Fraktionen satte upp en byrå som dominerades av högerbolsjeviker som inte stödde partiets planer på att upplösa Konstituanten. I detta läge upplöser centralkommittén byrån och utser nya personer att leda byrån. Och det var ännu inte ens nyår...[127]
Första Allryska Fackföreningskongressen var en mycket viktig kongress. Där avgjordes så gott som helt förhållandet mellan staten och fackföreningarna, respektive fabrikskommittéerna och fackföreningarna.
Mensjevikerna hävdade att eftersom oktoberrevolutionen var en borgerligt-demokratisk revolution, skulle fackföreningarna vara oberoende av staten. Dessa behövdes alltså fortfarande som klassens försvarsorgan.
Bolsjevikerna hävdade att fackföreningarna skulle underordnas staten, men inte införlivas i den. En "kompromiss" mellan fullständigt underordnande och oberoende. Enligt Carr avgjordes nu principen om fackföreningarnas underordnande under staten. Huvudresolutionen från kongressen visar detta klart och tydligt. "I sin utvecklade form bör fackföreningarna under loppet av den nu pågående socialistiska revolutionen bli organ för den socialistiska makten... I enlighet med den process som här förebådas kommer fackföreningarna oundvikligen att omvandlas till organ för den socialistiska staten i vilka deltagandet för alla anställda i en given industri kommer att vara en del av deras plikt mot staten"[128].
Fackföreningarna skulle emellertid få ett visst inflytande på Kommissariatet för Arbete. Detta avgjordes på Fjärde Allryska Fackföreningskonferensen den 12-17 mars 1918. Vi saxar ur den antagna resolutionen: Relationerna mellan fackföreningarna och Narkomtrud definierade "Narkomtruds roll och uppgift som ett statligt organ som använder statsmaktens auktoritet och tvång för att uttrycka det industriellt organiserade proletariatets vilja under kontroll av dess ledande ekonomiska organisation" (I paragrafen innan hade man klart sagt att fackföreningarna skulle kontrollera Narkomtrud men att det var Narkomtrud och inte fackföreningarna som innehade undertryckande och exekutiv makt[129]. Den resolution som antogs i maj på Andra Allryska Kongressen för Kommissarien för Arbete och Representanter för Arbetsförmedlingarna och Försäkringskassorna låter däremot så här: "Eftersom arbetskommissarierna väljs av de fackföreningsanslutna arbetarna så måste de i sitt arbete noggrant koordinera sina beslut med fackföreningarnas generella beslut. Icke desto mindre, så kan inte och ska inte Narkomtrud - eftersom det först och främst försvarar hela klassens intressen - beakta alla fackföreningarnas dekret utan undantag som obligatoriska för sig"[130]. Vad nu då, har Narkomtrud plötsligt blivit arbetarklassens skyddsängel? Representerar inte ens fackföreningarna hela arbetarklassen längre?
Vad gäller fabrikskommittéerna, skulle dessa enligt resolutionen omvandlas till lokala organ för fackföreningarna. Fabrikskommittéerna skulle därmed fullständigt försvinna som självständig rörelse samtidigt som fackföreningarna underordnades staten, som i praktiken var bolsjevikernas med Lenin i spetsen. Vari ligger arbetarnas inflytande och makt? Var det denna övergångsperiod Lenin ville ha? Ett samhälle där arbetarnas inflytande stadigt minskar istället för att öka?
Den brännvinsadvokatyr man begagnade sig av för att ytterligare beskära fabrikskommittéernas makt gick längs den gamla vanliga linjen (fabrikskommittéerna skapar bara värre oreda i industrin, o.s.v.). Bolsjeviken Kozelev förklarade att: "Idag tvingas arbetarna ta itu med regleringen av industrin, med organiseringen av folkets ekonomi som helhet, snarare än med arbetarkontroll i företagen". Och resolutionen postulerade helt följdriktigt: "Arbetarkontrollen är oupplösligt förenad med det generella system för reglering och är det instrument genom vilket den universella ekonomiska planen lokalt sätts i verket"[131]. "Kontrollkommissionen behandlar ej företagets finansiella problem. När sådana frågor uppkommer överförs de till de statliga regleringsinstitutionerna"[132]. "För att utföra arbetarkontrollen på ett korrekt sätt lokalt så är det nödvändigt att kontrollkommissionerna, eller fabrikskommittéerna som ersätter dem, är underordnade de ekonomiska kontrollorganisationerna vilka har upprättats av fackföreningarna i varje produktionsgren ..."[133]
Än värre var kraven på fabrikskommittéerna i den bolsjevikdominerade Allryska Textilarbetarföreningen. I dess stadgar står bl.a. att "fabrikskommittén är fackföreningens lägsta enhet, vilkens skyldigheter består i att i företaget förverkliga fackföreningarnas alla dekret"[134]. Vidare hävdade resolutionen att "fackföreningarna måste gå igenom alla fabrikskommittéernas dekret angående kontrollen och förklara, genom sina delegater i fabriker och verkstäder, att kontroll över produktionen inte betyder överförandet av företaget i de anställdas och arbetarnas händer, och att arbetarkontroll inte är detsamma som produktionens och utbytets socialisering utan bara utgör ett förberedande steg på vägen dit"[135] .
Men, frågar man sig nu, om fabrikskommittéerna verkligen representerade den revolutionära inriktningen inom arbetarklassen, den som pekade framåt mot socialismen, var då arbetarklassen omedveten om detta? Fanns det inga som försvarade fabrikskommittéerna på kongressen? Jo, det fanns det, men det var få (det var ju en fackföreningskongress). Delegaten Belousov var en av dessa. Han började sitt tal med att kritisera de föregående talarna för att de inte fullgjort sin "skyldighet som ledarskap" (d.v.s. att ge ledning): att presentera en plan över arbetarkontrollen och fabrikskommittéernas verksamhetsfält. Intet sådant hade ju som alla förstått lagts fram. Det enda de hade fått höra var hur odugliga fabrikskommittéerna var. "De gör inte sitt jobb. Orsaken till detta är att från början kunde vi aldrig handla enligt regler och förordningar ..." (underförstått: eftersom inga fanns). Belousov "dristar" sig också till att attackera bolsjevikernas huvudargument mot fabrikskommittéerna: "Om vi gör en undersökning av den industriella rörelsen i Ryssland måste vi erkänna att kapitalismen aldrig utvecklats här. Kapitalismen organiserades aldrig upp hos oss. Nu, i krigstider, faller allt ihop eftersom det inte var organiserat. Om någon inte ser detta så är han blind. Vem som helst som ser med öppna ögon måste erkänna att den enda återstående utvägen för arbetarna är att ta fabrikerna i sina egna händer och förvalta dem".
"Det påpekas för oss gång på gång att jobbet inte sköts ordentligt och att vi (fabrikskommittéerna, vår anm.) inte kan göra det, men vi har inte presenterats en bra plan så att alla arbetare kan säga 'Ja, den här planen är verkligen bra'. Här har vi bara hört att vi inte vet någonting och att vi därför inte kan göra något. Men detta kommer att lamslå allt arbete på det lokala planet. Lokalt kommer vi då att stå stilla och inte göra något. Bara då kommer vi att låta bli att göra några misstag, eftersom endast den som inget gör undviker att göra misstag. Kamrater, misstagen kommer att rättas till, gapen kommer att fyllas senare. Kongressen ska inte låta sig skrämmas av detta". Fabrikskommittéerna verkar vid det här laget ha gett upp alla planer på att själva skapa denna "plan".
"Jag trodde att vid denna Allryska Fackföreningskongress, den första i Ryssland, så skulle en lag diskuteras beträffande fackföreningsrörelsen. Men här ser jag att det istället är tvärtom. Ingen definitiv plan presenteras för oss, och vi måste besegrade lämna kongressen. Vi kom hit för att samla material, för att bekanta oss med en plan genom vilken vi skulle kunna gå med i fackföreningarna för att utföra våra uppgifter inom en speciell ram, vilket är nödvändigt. Vi har inte hört någonting från talarna om denna speciella plan ..."[136] Naturligtvis fick Belousov inget svar.
För att summera: Efter att som ung och vild ha haft en affär ihop med fabrikskommittérörelsen bekräftade bolsjevikpartiet sin förbindelse med den mera respektabla fackföreningsrörelsen genom äktenskap. Tillsammans beslöt man sig för att ta livet av den gamla flamman.
En av de paroller som hade burit bolsjevikerna till makten var "FRED!" Det var nu dags att infria detta löfte.
Sovjetmakten ville i början av januari inte gå med på de villkor som Tyskland ställde, så Tyskland återupptog sin offensiv in i Ukraina, Polen och de baltiska staterna (Polen tillhörde vid denna tid Ryssland). Frågan om Sovjetstaten skulle falla till föga inför Tysklands krav avgjordes i bolsjevikpartiets centralkommitté. I centralkommittén fanns tre tendenser - Lenins, som ville fred, vänsterkommunisternas, som ville fortsatt krig, och Trotskijs, som ville varken-eller. Man skulle kunna tro att följande citat kommer från Lenin vid denna tidpunkt: "Revolutionen i Europa ... kommer, men har inte inträffat ännu... Vi har ingen rätt att riskera hela framtiden" (I själva verket kommer citatet från Zinovjev, vid tiden för planläggningen av oktoberrevolutionen). Lenin använde lite andra ord (andemeningen var dock densamma)[137]. Det är just här som Lenins revolutionära kapacitet visar sig: landet var mer än väl berett att störta den Provisoriska Regeringen, men inte att dra ut i krig (i alla fall inte förrän man tvingades därtill med ryggen mot väggen och kniven mot strupen).
Det var inte lite av Rysslands utvecklade delar som tyskarna (och österrikarna) lade beslag på. 40 % av industrin och arbetarklassen, 70 % av järn- och stålproduktionen och 90 % av sockerproduktionen försvann med ett enda "penndrag"[138]. En tredjedel av befolkningen gick också förlorade för Sovjetmakten[139].
Bolsjevikerna hade bestämt sig för att skydda arbetarklassen mot världens ondska och föra dess talan. Vad som egentligen var arbetarklassens "talan" visste man aldrig så noga. Detta "resoluta" försvar för arbetarna uttydde de på detta sätt, som t.ex. Lozovskij: "Om någonstans de enskilda fabrikernas lokalpatriotism råkar i konflikt med proletariatets intressen måste vi ovillkorligen fastslå att vi inte tvekar att tillgripa vilken åtgärd som helst (vår spärr)för att slå ner de tendenser som är farliga för arbetarna"[140]; eller Weinberg: "Vi vet, kamrater, och detta är fakta, att ibland så reser arbetarna omöjliga krav, men de reser dessa krav därför att livet kräver dem. Vi talar ett annat språk till arbetarklassen, vi säger att andra skyldigheter åligger den och arbetarklassen förstår detta"[141].
Hur försvarade man då klassen mot "mindre" grupper av "avfällingar" som lät "lokalpatriotiska" motiv gå före nationens? Det visar sig bl.a. i de dekret som Narkomtrud antog och i de kollektivavtal som slöts.
Kollektivavtalen rekommenderade ackord (speciellt i metallarbetarnas avtal) överallt där det var lämpligt. Arbetskonflikter skulle hänskjutas till fackföreningarna och behandlas av Konfliktkommissionerna (dessa bestod av lika många representanter för fackföreningen som för företagsledningen). Några avtal fastslog att "tills ett slutgiltigt beslut har fattats av de nämnda organisationerna (d.v.s. Konfliktkommissionerna, vår anm.) var alla slags strejker förbjudna"[142].
Några av de kollektivavtal som slöts i början av 1918 innehöll varningar angående försenad ankomst, frånvaro, oväsen, fylleri, rökning, etc. Byggnadsavtalet t.ex. förbjöd alla slags möten under arbetstid[143]. Alla kollektivavtal som slöts under denna period innehöll en klausul som innebar att för att arbetaren skulle få ut den garanterade lönen så var han tvungen att upprätthålla den produktion som bestämts av Konfliktkommissionen. I de fall arbetaren misslyckades med att uppnå arbetsnormerna erhöll arbetaren endast 2/3 av lönen[144].
Metallarbetarnas avtal i januari hade förbjudit alla strejker, bl.a. s.k. italienska strejker (t.ex. sittstrejker, maskningsaktioner, etc.)[145]. Carr berättar också om att Vesenkhan under ett styrelsemöte diskuterade planer på att fråga "kapitalister, ingenjörer och tekniker" (!) hur man skulle få disciplin på arbetarna och att införa arbetsböcker[146].
Miljutin, som tillhörde den absoluta ledningen för Vesenkhan, förklarade att "proletariatets diktatur har nödvändiggjort en förändring av hela vår ekonomiska politik, uppifrån och ner" (!)[147].
Den 3 mars utfärdade Vesenkhan ett dekret som klart erkände den tekniska ledningens funktioner inom industrin och var samtidigt ett försök att lägga grunden till ett fullständigt system för den centrala övervakningen och kontrollen. Dekretet innebar att all verklig makt låg hos regeringens representant (i de enskilda fabrikerna). Den så "omhuldade" arbetarkontrollen (bolsjevikerna hävdade nu att fabrikskommittéerna, och därigenom arbetarkontrollen, hade uppkommit p.g.a. arbetarnas brist på disciplin och erfarenhet) bestod nu i att alla yttranden från fabrikskommittéerna skulle underställas Ekonomiska Rådet för godkännande. Detta råd fick inte utgöras av mer än 50 % arbetare[148].
Lenin avslöjar den 28 mars att den bolsjevikiska politiken angående arbetarkontrollen hela tiden varit rent taktiksnack. Han skriver:
"... etablerandet av den striktaste ansvarighet för verkställande funktioner och absolut affärsmässigt disciplinerat frivilligt uppfyllande av de uppdrag och dekret som är nödvändiga för att den ekonomiska mekanismen ska fungera som en klocka. Det var omöjligt att uppnå detta med en gång (underförstått: det var hela tiden målet, vår anm.). För några månader sedan skulle det varit pedanteri eller t.o.m. en illvillig provokation att begära det" (men inte nu längre, vår anm.)[149].
Denna anstormning mot arbetarklassen fick dock inte stå obesvarad. Vid den Allryska Kongressen för Råden för den Nationella Ekonomin 25 maj till 4 juni klagades det över att arbetarna gjorde motstånd mot arbetsnormerna[150].
Den ekonomiska situationen förvärrades hela tiden. I maj hade 70-80 % av Petrograds arbetare blivit arbetslösa, och produktiviteten hade sjunkit med 80 % (!) sedan februari 1917.
I detta kaotiska läge uppstår den första vänsterfraktionen inom bolsjevikpartiet, kallad Vänsterkommunisterna. Fraktionen hade först samlat sig vid diskussionerna om Brest-Litovsk-freden, där den förespråkat fortsatt krig.
Förutom denna vägran att acceptera freden med Tyskland riktades vänsterfraktionens huvudkritik mot den politik partiet förde genom avskaffandet av allt vad arbetarkontroll hette. Fraktionen gav ut tidningen Kommunist, som tilläts komma ut med fyra nummer.
Man hävdade att införandet av arbetsdisciplin för att tygla arbetarna och utnyttjandet av kapitalister på betydande poster inom produktionen och administrationen skulle försvaga och passivisera arbetarklassen, dämpa initiativförmågan, den självständiga aktiviteten och självtilliten. Ingen kunde, menade de, skapa socialismen åt arbetarna - den måste de skapa själva.
"Om proletariatet inte är i stånd att på egen hand skapa de nödvändiga förutsättningarna för en socialistisk organisering av arbetet, så finns det ingen som kan göra det. Ingen kan heller tvinga proletariatet till detta. Den piska, som svingas över arbetarna, befinner sig i händerna på en kraft i samhället, som antingen är influerad av någon annan samhällsklass - eller av proletariatet. Om piskan finns i sovjetmaktens händer, måste sovjetmakten gå emot arbetarna och stödja sig på någon annan klass exempelvis bönderna), och om det sker kommer proletariatets diktatur att förintas. Proletärerna måste själva bygga upp socialismen och den socialistiska organiseringen av arbetet, ty annars kommer ingen sådan uppbyggnad till stånd, utan vi får någonting annat, nämligen statskapitalism"[151].
Att notera är att redan våren 1918 kunde vissa ledande bolsjeviker ana att sovjetmakten skulle kunna glida ur proletariatets händer. Det tragiska med Osinskijs analys är att han tror att sovjetmakten (och Osinskij menar med detta institutionen som sådan) för att krossa arbetarklassen som härskande klass, behöver stödja sig på en annan klass, t.ex. bönderna. Förvisso stödde sig sovjetmakten på bönderna under hela NEP (uttyds: Nya Ekonomiska Politiken, i vissa sammanhang också Nya Exploateringen av Proletariatet) under 1920-talet. Men under NEP var arbetarnas inflytande som klass en redan sedan länge försvunnen epok. Förklaringen till varför det var möjligt att krossa arbetarklassens politiska inflytande utan att stödja sig på en annan klass kommer vi att ta upp längre fram.
Osinskij varnade även för "byråkratisk centralisering", diverse kommissariers regerande, berövandet av de lokala sovjeternas självständighet och i praktiken förkastandet av den nerifrån administrerade "statskommunen"[152], och för att "sovjetmakten kommer att ruinera proletariatets diktatur"[153] .
Radek och Preobrazhenskij uttalar sig profetiskt i Kommunist på följande sätt:
"Om den ryska revolutionen skulle störtas med våld genom den borgerliga kontrarevolutionen, så skulle den stiga upp igen som fågel Fenix. Om den däremot förlorade sin socialistiska karaktär och därigenom blev en besvikelse för arbetarmassorna, så skulle den motgången få tio gånger mer fruktansvärda konsekvenser för den ryska och internationella revolutionens framtid"[154].
Envar som vet någonting om vad Sovjetunionens fortsatta utveckling har satt för spår i den västerländska arbetarklassens medvetande kan bekräfta denna förutsägelse.
"Partiet måste snart bestämma i vilken grad de enskildas diktatur skall utsträckas från järnvägarna (järnvägsarbetarnas kontroll avskaffades genom dekret den 26 mars och istället infördes "järnhandsdisciplin" och "enmansledning" med "diktatoriska" befogenheter, vår anm.) och andra grenar av ekonomin till partiet självt"[155].
Vem kan skapa en ny människa, nya produktionsförhållanden, en ny "verklighet" utifrån, genom otaliga dekret och order, när denna nya verklighet kommer från varat, den sociala realiteten? Och denna stod i motsättning till det socialistiska målet. Den reella makten låg inte hos arbetarna, utan hos kommissarierna och den tekniska ledningen. Vare sig organiseringen eller initiativet var arbetarnas egen.
Det blev förstås Lenin som fick i uppgift att teoretiskt krossa oppositionen, samtidigt som den rent organisatoriskt kvästes, Lenins svar på kritiken finns i "Sovjetmaktens aktuella uppgifter"[156] och "Vänsterradikal naivitet och småborgerlig mentalitet". Dessa polemiska skrifter är intressanta därför att de visar på Lenins (och hela partiets) uppfattning om den ekonomiska politiken vid den här tiden. Lenin, börjar med att i "Sovjetmaktens aktuella uppgifter" påpeka att bolsjevikpartiet är det regerande partiet i Ryssland. "Vi, bolsjevikernas parti, har övertygat Ryssland. Vi (?) har erövrat Ryssland från rikemännen för de fattiga, från utsugarna till de arbetande. Vi (?) måste nu förvalta Ryssland". Därefter övergår han till att beskriva åtgärderna för detta förvaltande, som upprättandet av ett kortsystem för registrering av arbetarnas produktivitet, upprättandet av organ som skulle bestämma hur mycket varje arbetare skulle tillverka och utbetalning av bonus för ökad produktivitet. För detta krävdes att man "nu måste anlita det gamla borgerliga medlet att gå med på att betala de mest betydande av de borgerliga specialisterna en mycket hög betalning för deras tjänster".
Allt detta var en följd av Lenins beundran för Taylorsystemet (den tidens MTM). "På dagordningen måste sättas frågan om ackordslönen, tillämpandet av mångt och mycket i Taylorsystemet, som är vetenskapligt och progressivt (?), anpassande av arbetslönen till de allmänna resultaten av produktionsprestationer ..." Till råga på allt förespråkade han tävlan kommuner emellan.
Lenin menade alltså "att varje maskinell storindustri - d.v.s. just socialismens materiella produktionskälla och fundament - kräver en obetingad och ytterst sträng enhet hos den vilja, som leder det gemensamma arbetet av hundra-, tusen- och tiotusentals människor ... Men hur kan den strängaste viljeenhet byggas? Genom att de tusendes vilja underordnas en persons vilja". "Apriltesernas" och "Staten och revolutionens" idéer lyser fjärran från denna "praktiska" sida av Lenin. Hur kan socialism, arbetarmakt, uppstå under sådana förhållanden? Hur ska varje kock kunna styra sitt liv, när han har ett flertal organ över sig med diktatorisk makt?
I "Vänsterradikal naivitet och småborgerlig mentalitet" bemöter Lenin "vänsterkommunisternas" anklagelser om statskapitalism. Lenin vänder anklagelsen åt rakt motsatt håll. "Den tyska statskapitalismens enda (vår spärr) fel var att dess stat var en stat av 'junker-borgerlig imperialism'. Sätt i dess ställe 'Sovjet, d.v.s.. den proletära staten' och 'man får den fullständiga summan av de förhållanden som socialismen erbjuder' "[157]. "Statskapitalismen står för det första ekonomiskt ojämförligt mycket högre än vår nuvarande hushållning. För det andra, innehåller det absolut ingenting som är farligt för sovjetmakten, ty sovjetstaten är den stat, där arbetarnas och de fattigas makt är säkrad". Alla medel var tillåtna för att införa statskapitalismen. "Så länge revolutionen i Tyskland ännu dröjer med sitt 'utbrott' är det vår uppgift att av tyskarna lära oss statskapitalism, att av alla krafter lära oss den, inte sky diktatoriska metoder för att skynda på detta tillägnande ännu mer än Peter I skyndade på införandet av Västerns civilisation (?) i det barbariska Ryssland, utan att rygga tillbaka för användandet av barbariska medel mot barbariet". Allt beror tydligen på vem som innehar statsmakten.
Man skulle kunna tro att bolsjevikpartiet var i ett trängt läge p.g.a. den typ av argumentation Lenin tillgrep. Vänsterkommunisternas åsikter var "en skamfläck", "ett fullständigt förnekande av kommunismen i praktiken" (?!), "en övergång till småborgerlighetens läger". Vänstern "provocerades av Isuvs (mensjevik) och andra kapitalistiska judasfigurer" (var inte statskapitalism en form av kapitalism?). Denna gallsprängda argumentering var emellertid Lenins vanliga när han någon gång fick svar på tal.
Daniels skriver i sin bok att: "Avgörandet hade inte tillkommit genom diskussion, övertalning eller kompromisser, utan genom en stark påtryckningskampanj inom partiorganisationen, understödd av en uppsjö av våldsamma invektiv i partipressen och i uttalanden från partiledarna. Lenins polemik angav tonen och hans organisatoriska underhuggare såg till att det blev rättning i leden. Den mest effektiva kraften av alla var Lenins personliga auktoritet, vilken få människor var tillräckligt dumdristiga för att stå emot en längre tid"[158].
En stadskonferens i Petrograd i april "protesterade mot varje försök att på något sätt splittra partiet i dess nuvarande svåra läge. Konferensen kräver att Kommunists anhängare slutar sin separata organisatoriska tillvaro och föreslår att dessa kamrater arbetar såsom vänner i den gemensamma partiorganisationen"[159].
Jämför med vad Lenin sade om fraktionsfrihet (det var förvisso ett annat läge då) och den allmänt spridda föreställningen att fraktionsfriheten upphävdes genom ett beslut på X:e partikongressen i mars 1921.
Vänsterfraktionen blev aldrig en särskilt stark fraktion. Den behärskade för en tid Moskvaregionen och den proletära Uralregionen, då ledd av Preobrazhenskij. Vid den 4:e Extraordinarie Sovjetkongressen fick dess teser om krig mot Tyskland 36 röster medan partimajoritetens linje inhöstade 453 röster.
Vänsterkommunisterna förklarade efter sitt nederlag att "... en splittring i det proletära partiet skulle vid detta tillfälle (vår kurs.) vara skadligt för revolutionens intressen"[160]. Denna rädsla för att splittra partiet skulle komma att karaktärisera alla oppositionsgrupper fram tills alla hade krossats på våren 1929.
Inte förrän stämbanden skurits av - och ibland halsarna - vågade den utsparkade "byråkratins patriark" (Stalins (!) omdöme om Trotskij) föreslå bildandet av ett nytt parti.
Den 25 maj kastas Ryssland in i inbördeskriget, genom att de tjeckiska krigsfångar som fanns i Ryssland gjorde uppror, och den utländska interventionen börjar. Alla som anger inbördeskriget som "objektiv" orsak till bolsjevikernas antisocialistiska åtgärder, kan anse ovanstående sidor såsom varande blanka, och mena att nu börjar tyvärr de "beklagansvärda åtgärderna".
Vid den 4:e Konferensen för Fabrikskommittéer och Fackföreningar i Moskva i juni beslutades att fabrikskommittéerna, under fackföreningens ledning, omedelbart skulle organisera kommissioner för att fastlägga produktionsnormer (d.v.s. från att ha varit ett organ för arbetarna att "kontrollera" kapitalisterna så hade nu fabrikskommittéerna blivit organ för att kontrollera arbetarna) och arbetardomstolar för att kämpa mot snatteri och vårdslöshet och göra allt för att bevara ordningen och förbättra disciplinen. Konferensen fördömde också politiska strejker (?)[161].
Vid ett gemensamt sammanträde samma månad för VTsIK, Moskvasovjeten, Röda Armen och fackföreningarna antogs en resolution som deklarerade att endast järnhård disciplin från arbetarnas sida kunde rädda landet och revolutionen. Med detta stöd kunde regeringen beskära arbetarnas inflytande på produktionen och vidta åtgärder för att befrämja arbetsdisciplinen och höja produktiviteten[162].
En händelse som klart illustrerar regeringens inställning till arbetarinflytande över produktionen inträffade vid De Regionala Ekonomiska Rådens Första Allryska Kongress, som hölls i Moskva mellan den 24 maj och den 4 juni. En av kongressens underkommittéer antog ett förslag om att 2/3 av ombuden i industriföretagens förvaltningskommittéer skulle väljas av och bland arbetarna. Kongressens plenum ändrade detta dumma pladder till att endast 1/3 skulle få väljas av arbetarna, så att de "ansvarskännande krafterna" åtminstone hade majoriteten[163].
De lönegrader för arbetare som genom dekret fastslagits i januari 1918 bestod av 5 grader som var och en hade 3 kategorier, d.v.s. totalt 15 olika nivåer. Förhållandet mellan lägsta och högsta lön var 1:1,7[164].
Under denna tid lade arbetarna beslag på flera företag. Den 19 januari hade Vesenkhan deklarerat att inga företag fick nationaliseras utan dess tillstånd. På grund av de upprepade överträdelserna så upprepades deklarationen den 27 april med hotet att de företag som nationaliserats "olagligt" inte skulle få några pengar för sin verksamhet från Vesenkhan[165].
Den 28 juni (efter inbördeskrigets utbrott) beslutade Sovnarkom att nationalisera alla företag med ett kapital överstigande 1 miljon rubel. Vid denna tidpunkt (över ett halvår sedan revolutionen) uppgick antalet nationaliserade företag till blott 487, vilket är ganska blygsamt om man betänker att brittiska Labourpartiet vid denna tid krävde att produktionsmedlen skulle nationaliseras[166].
Bolsjevikpartiet satt vid den tiden säkert i sadeln av framförallt två skäl. Dess grepp över statsmakten, som nu hade blivit stark och centraliserad (till skillnad från tiden under den Provisoriska Regeringen), var det ena. Det andra var dess hegemoni inom arbetarklassen. (Det förekom t.ex. praktiskt taget inget uppror från industriarbetarnas sida gentemot bolsjevikerna under inbördeskriget). Trots denna starka ställning vägrade de att släppa fram mensjevikerna, socialrevolutionärerna eller någon annan konkurrerande socialistisk organisation till makten, om dessa skulle råka vinna valet till någon mindre sovjet (vart tog det där om "fredlig växling vid makten" vägen? Varken mensjevikerna eller vänsterrevolutionärerna var vid den här tiden ännu förbjudna). Ett exempel härpå är valet i april i Sormovo, en liten industristad utanför Nizhni Novgorod, då mensjevikerna och socialrevolutionärerna fick en knapp majoritet i sovjeten. För att rädda situationen skapade bolsjevikerna helt enkelt ett nytt organ för stadens styrelse[167].
Högersocialrevolutionärerna och mensjevikerna skulle inom ett halvår komma att ställa sig direkt på den borgerliga kontrarevolutionens sida. T.ex. så deltog dess centralkommitté i den konferens som anordnats i Ufa den 8-25 september för olika antibolsjevikiska eller kontrarevolutionära regeringar för olika delar av det "vita" Ryssland och olika antibolsjevikiska eller kontrarevolutionära partier. Ufa-konferensen samlade, säger Serge, "sida vid sida, ärliga socialister, f.d. terrorister, monarkistiska generaler, kosackledare, affärsmän, industrimän, liberala professorer, borgerliga ledare för nationella minoriteter, utländska agenter och äventyrare"[168].
Efter att på detta sätt utförligt (hoppas vi) ha beskrivit HUR arbetarmakten försvann uppkommer den betydligt intressantare frågan VARFÖR? Problemet kompliceras av att arbetarna inte förlorade makten till den (i ursprunglig bemärkelse) kontrarevolutionära parten, utan till sitt "avantgarde". Och det är här den gordiska knuten i den ryska revolutionen ligger - att de förhållanden och krafter som medförde att proletariatets diktatur försvann INTE medförde att bourgeoisien återtog makten, utan istället ett skikt (som var intimt förenat med proletariatet) i det ryska samhället övertog samhällsmakten.
I en analys av den ryska revolutionens "inre" nederlag är det tre faktorer en sådan analys måste baseras på (och det gäller praktiskt taget varje analys av den ryska revolutionen):
1. Det allmänna läget i Ryssland och Europa,
2. arbetarklassens numerär, sammansättning, medvetandenivå, etc.,
3. Bolsjevikpartiet som institution.
Det första som slår en är arbetarklassens, i förhållande till sin ganska obetydliga numerär, relativa styrka i handling (och det gäller främst vid en jämförelse med bönderna). Denna styrka var ett resultat av arbetarnas koncentration till moderna jätteindustrier. Samma faktor gjorde bourgeoisien svag, ty denna koncentration av produktionen till stora enheter innebar att bourgeoisien var numerärt fåtalig. Dessutom hade det utländska kapitalet och den tsaristiska staten en stor del av industrin i sin hand.
En annan faktor som bidrog till arbetarklassens styrka var dess erfarenheter från 1905 års revolution, och då speciellt erfarenheterna av sovjeterna, som då för första gången dök upp på den historiska arenan.
Den andra revolutionära klassen, "bönderna" (citationstecknen p.g.a. termens ospecifika natur), var revolutionär huvudsakligen därför att de till skillnad från sina västeuropeiska klassbröder inte splittrats upp och blivit självägande. Det faktum att bönderna var utspridda över hela landet ledde till att de aldrig aktivt kunde påverka den snabba politiska utvecklingen, annat än som stöd- och hjälpklass åt arbetarklassen. Ekonomiskt däremot, på grund av sin mångfald, kunde de påverka landets politisktekonomiska inriktning. NEP är förmodligen det bästa exemplet härpå.
Vi skrev ovan arbetarklassens relativa styrka och vi kommer följaktligen därför till dess begränsningar. Kapitalismen hade i Ryssland hunnit knäcka och förstöra den gamla produktionsordningen. Den hade däremot inte vid revolutionens utbrott ännu hunnit stöpa om det ryska samhället ut i varje cell. Mycket återstod ännu av det gamla produktionssättet. Ett exempel är den dominans småproduktionen inom jordbruket fick över industrin under inbördeskriget och första delen av NEP. Förutom arbetarklassens låga numerär kommer den låga bildningsnivån i hela det ryska samhället, inklusive arbetarklassen, och dess, erfarenheterna från 1905 till trots, politiska omognad. Denna omognad tog sig uttryck i deras beredvillighet att låta andra sköta deras affärer, en inställning som präglar hela den borgerliga ideologin men naturligtvis var än mer utbredd i det extremt auktoritära och patriarkaliska tsar-Ryssland.
Denna politiska omognad, tillsammans med den kritiska situation hela den ryska industrin drabbades av och som verkligen krävde snabba lösningar, kan vara en förklaring till den tunghäfta som utmärkte oppositionen i debatten om industrins organisering i samma ögonblick som diskussionen lämnade principernas område. Att det fanns klarsynta personer och grupper som rätt analyserade problemen och gav konkreta alternativ hjälpte föga när analfabetism och usla kommunikationer försvårade spridningen och genomslagskraften för enskildas och smågruppers agitation.
"Arbetarkontrollen" var en typisk halvmesyr som utmärkt väl korresponderar mot karaktären hos det ryska samhället, någonting mitt emellan feodalism och kapitalism, varken hackat eller malet. En outvecklad kapitalism ger ett outvecklat medvetande hos arbetarklassen, som i sin tur ger rum för outvecklade former för arbetarklassens styrning och förvaltning över industrin.
Det brukar från bolsjevikernas nutida försvarsadvokater hävdas att på grund av den "ytterst svåra situationen" så var "det" nödvändigt att "man" avskaffade "experiment" som arbetarkontrollen. Att denna "man", som avskaffade arbetarkontrollen inte var arbetarklassen eller någon som handlade i dess objektiva intresse följer av en enkel marxistisk grundsats, så enkel att den inte ens behöver anses marxistisk utan skulle anses självklar inom vilken borgerlig logik som helst: Ingen härskande klass avskaffar själv, med hjälp av politiska beslut, betingelserna för sitt klass herravälde. Som jämförelse kan vi ta fascismen. Denna uppstår och faller när det passar bourgeoisiens intressen. Den hotar emellertid aldrig bourgeoisiens utövande av sin klassmakt; hotar aldrig kapitalismen.
Politiken bestämdes alltså efter andra kriterier än vad som gynnade arbetarklassens politiska och ekonomiska organisering som klass. Men vilka kriterier vad det då?
De som tog över makten (i betydelsen de beslutsfattande posterna) i oktober, d.v.s. främst bolsjevikerna, var inte enbart ansvariga inför arbetarna (även om de hade det största inflytandet) utan även inför bönderna, som utgjorde den absolut största klassen i Ryssland. Man tog helt enkelt ansvaret för hela landets försörjning i en krisartad ekonomisk situation (naturligtvis med undantag för de direkt kontrarevolutionära krafterna). Att upprätthålla industriproduktionen uppfattades som så viktigt i sig, att de administrativa metoder kapitalisterna i Kaisertyskland funnit utmärkta befanns lämpligare än metoder som skulle inneburit organiserandet av den klass som abstrakt utnämnts till "härskande klass" ("enligt författningen", som Trotskij uttryckte det) också som reell härskare över ekonomin.
Men detta förklarar inte varför bolsjevikerna klarade av konststycket att tillvälla sig makten från alla existerande klasser. Den viktigaste aspekten för en förståelse av detta problem är bolsjevismens stenhårda organisatoriska centralism och inneboende substitutionstänkande. Detta beskrivs klart av Trotskij 1904 (i tillfällig "anarko-syndikalistisk" sinnesförvirring) i "Våra politiska uppgifter": "Lenins metoder leder till följande: partiorganisationen (den politiska partimaskinen) ersätter först partiet som helhet, därefter ersätter centralkommittén organisationen, slutligen ersätter en enda "diktator' centralkommittén... Garantierna för sin stabilitet måste partiet söka i sin egen bas, i ett aktivt proletariat fullt av självtillit och inte i partitoppen ..."[169] .
Bolsjevismen var dessutom inte en "proletär" rörelse, i den meningen att dess ledare var proletärer (de kom istället från bourgeoisien, småbourgeoisien och mellanskikten). Till detta kommer att arbetare som sökte sig till partiet ganska snabbt lämnade klassen för att leva på partistöd. Carr skriver att Lenin visste mindre om fabriksarbetarens dagliga liv än om bondens[170].
Den sista pusselbiten i "mysteriet" är det faktum att man endast i mycket ringa utsträckning diskuterade hur det socialistiska samhället skulle se ut (jämför dagens KFml(r), t.ex.). Det var inte så lätt att på egen hand avgöra för en bolsjevikisk militant om den ena eller andra åtgärden var att beteckna som anti-socialistisk, när praktiskt taget all diskussion om socialismens innebörd etiketterades som "utopism", "avledning från de dagsaktuella uppgifterna", o.s.v. En av de få saker man visste med bestämdhet var att produktions- och distributionsmedel var socialiserade, samt att detta samhällssystem följde på kapitalismen. Bland de högre partikadrerna var naturligtvis föreställningen om socialismen något mera utmejslad, men inte tillräckligt för att de inte (som t.ex. Lenin) skulle kunna svänga från den ena ytterlighetsåsikten till den andra (från halv-anarkism till beundran for den tyska statskapitalismen) inom loppet av några månader eller något år. I brist på en klar vision, en klar föreställning om hur det mål var beskaffat som man så energiskt kämpade för, behövde man inte bekymra sig så mycket om huruvida de medel man tog i bruk verkligen ledde till det hett efterlängtade målet (socialismen) eller inte.
Detta hjälper oss att förstå hur bolsjevikerna, väl vid makten, kunde genomföra så (till synes) motsägande åtgärder som förstatligande av bankväsendet och införandet av Taylorsystemet (ett tidigt MTM-system), ackordsarbete och arbetsnormer. Dessa senare "negativa" åtgärder skulle komma att sätta djupa spår i arbetarklassens medvetenhet, bidra till klassens passivisering och leda till för kapitalistiska industrier utmärkande problem: ointresse för arbetet, maskning, mygel, småstölder, skubb, rena sabotageakter, o.s.v., vilket leder till behovet av än mer drakoniska tvångsåtgärder, etc.
Var då bolsjevikpartiet medvetna om vad de höll på med, och var det deras avsikt? Nej, absolut inte. De enda som fattat en del var vänsterkommunisterna. Deras oförmåga att konkretisera sina teoretiska idéer visar på den kritiska rörelsens oerhörda svaghet.
Förloppet kan inte förstås enbart utifrån den politiska nivån (att begränsa analysen till den nivån är alla marxist-leninisters kardinalfel. Kapitalismens utveckling förklaras av det dialektiska spelet mellan produktionssättets olika krafter. När marxist-leninisterna sedan ska ge sig på att förklara de socialistiska ländernas (alternativt arbetarstaternas, termerna varierar) utveckling, börjar man med att gräva i de politiska beslut (korrekta eller felaktiga) "ledningen" fattar). Istället måste man söka förklaringen i olika produktionssätts överväxt i varandra.
Vi har ovan förklarat hur arbetarna med böndernas hjälp kunde krossa kapitalismen. De var dock alltför svaga för att påtvinga den industriella produktionen en organisering som kunde ha garanterat deras diktatur. Denna organisering, liksom varje annan organisering av samhället, överläts åt "arbetarnas avantgarde", d.v.s. bolsjevikpartiet. Det är alltså detta "avantgarde", och inte arbetarklassen, som innehar samhällets organisering då kapitalismen slutgiltigt krossas (inklusive den viktigaste brickan i spelet statsapparaten).
Betydelsen av det sagda framstår klarare om man jämför socialismens uppstigande till dominerande produktionssätt med kapitalismens. Kapitalismens inneboende motor, marknaden och kapitalackumulationen, är så stark att den i sig kan förstöra äldre produktionssätt, och, då borgarklassens politiska organisering blivit så stark att den erövrat statsmakten, binda upp staten till en politik som gynnar kapitalismens utveckling på det gamla produktionssättets bekostnad. Det viktiga för att ett produktionssätt ska bli dominerande är alltså att det är "ekonomiskt starkt" och att dess sociala agenter har en stark politisk organisering. Vi ser att detta inte stämmer med Rysslands arbetarklass av år 1917-18.
Men bara därför att arbetarna inte kunde organisera det som borgarna förlorat, d.v.s. samhällsmakten, så gick inte samhället upp i rök för det. Produktionsapparaten fanns kvar, om än mycket förstörd efter tre års världskrig och vanskötsel. Och producera är människor tvungna till om de inte vill gå under.
Det är nu det som vi kallar för det statsbyråkratiska produktionssättet, och som vi hittar i alla "kommunistiska" stater, uppkommer i Ryssland. De två kriterier vi ovan gav för att ett produktionssätt ska bli dominerande passar in på en företeelse i det efterrevolutionära Ryssland - statsapparaten. Dess totala inflytande över all icke-agrar produktion var på lång sikt säkrad eftersom bourgeoisiens makt brutits, även om det inte var fullständigt för tillfället. Småproduktionen inom jordbruket knäcktes inte förrän industrin växt sig stark i slutet av 1920-talet och bönderna tvångskollektiviserats i början av 1930-talet.
Den politiska organiseringen av statsapparaten, vad är det då? Är det månntro statsapparaten? Just det, där den sammananhållande faktorn är Bolsjevikpartiet.
Så på grund av Rysslands ekonomiska läge, arbetarklassens oförmåga att påtvinga samhället sina lösningar och världsrevolutionens uteblivande, så övergår det socialistiska störtandet av bourgeoisien till uppbygget av ett, världshistoriskt sett, helt nytt produktionssätt, det statsbyråkratiska. Bolsjevikpartiets politik under den aktuella perioden är instrumentet som möjliggör denna övergång. Att varken bolsjevikerna själva eller deras proselyter av idag inte insett detta förändrar ingenting.
UP & GL
Avrich I = Paul Avrich, Russian Factory Committees in 1917, Jahrbücher für Geschichte Osteuropas, juni 1963.
Avrich II = Paul Avrich, The Bolshevik Revolution and Workers' Control in Russian Industry, Slavic Review, mars 1963.
Andreyev = A. Andreyev, The Soviets of Workers' and Soldiers' Deputies on the Eve of the October Revolution, Progress Publishers, Moskva, 1971.
Brinton = Maurice Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, Stockholms LS, 1971.
Carr I och II = Edward Hallet Carr, Ryska revolutionen, del I och II, Cavefors, Staffanstorp, 1970.
Chamb. I och II = William Henry Chamberlain, The Russian Revolution, del I och II, MacMillan, London, 1935.
Daniels = Robert Vincent Daniels, The Conscience of the Revolution, Simon och Shuster, New York, 1969.
Dewar = Margaret Dewar, Labour Policy in the USSR 1917-1928, Royal Institute of International Affairs, London, 1950.
Deutscher I = Isaac Deutscher, Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, Stockholm, 1973.
Deutscher II = Isaac Deutscher, Soviet Trade Unions, Royal Institute of International Affairs, London, 1950.
Ferro = Marc Ferro, Ryska revolutionen, Gebers, Malmö, 1972.
Kaplan = Frederick Kaplan, Bolshevik Ideology, Peter Owen Ltd, London, 1969.
Nove = Alec Nove, An Economic History of the USSR, Penguin, London, 1972.
Serge = Victor Serge, Year One of the Russian Revolution, Allen Lane the Penguin Press, London, 1972.
Trotskij I - III = Leo Trotsky, History of the Russian Revolution, del I - III, Sphere Books Ltd, London, 1967.
[För en förklaring av vad förkortningarna nedan avser, se litteraturförteckningen ovan - MIA.]
[1] Daniels, s. 15, Carr I, s. 49.
[2] Carr I, s. 49.
[3] Se Deutscher I, s. 199 och Daniels, s. 46 ff.
[4] Daniels, s. 17.
[5] Daniels, s. 22. Det är att notera att maoisternas tal om "högeravvikare klädda i vänsterfraser" har gamla anor.
[6] Carr I, s. 111 f och Daniels, s. 56 ff.
[7] Brinton, s. 9 f. De citerade verken är följande: L. Trotsky, Stalin, London, 1947; s. 61 och 64 f; P. Broué, Histoirie du Parti Bolshevik, Paris, 1963; s. 35.
[8] Brinton, s. 10 f. Det av Brinton citerade verket är Lenin, Sochineniya, IV, s. 441.
[9] Deutscher II, s. 2.
[10] Brinton, s. 19.
[11] Andreyev, s. 18.
[12] Carr I, s. 86.
[13] Vyborg var Petrograds arbetardistrikt.
[14] Trotskij I, s. 109.
[15] Andreyev, s. 21.
[16] Andreyev, s. 21.
[17] Trotskij I, s. 119 ff.
[18] Trotskij I, s. 121.
[19] Petrogradsovjetens appell till världens folk av den 27 februari, publicerad i Izvestia den 28/2. Dokumentet finns i Ferro, s. 114.
[20] Lenin, Samlade verk i urval, band X, s. 38.
[21] Dewar, s. 3.
[22] Kaplan, s. 45.
[23] Carr II, s. 68 f.
[24] Brinton, s. 14.
[25] Avrich II, s. 163.
[26] Avrich II, s. 164.
[27] Avrich II, s. 175.
[28] Av dessa 400 var blott 40 bolsjeviker.
[29] Trotskij I, s. 272 f.
[30] Carr I, s. 89 f.
[31] Carr I, s. 92.
[32] April-teserna finns i Lenin, Samlade verk i urval, band X, s. 34.
[33] Carr I, s. 95 f.
[34] Carr II, s. 70.
[35] Lenin, Samlade verk i urval, band XI, s. 23.
[36] Carr I, s. 105.
[37] Avrich I, s. 170.
[38] Dewar, s. 9.
[39] Nove, s. 31.
[40] Avrich I, s. 170.
[41] Avrich I, s. 170.
[42] Brinton, s. 17 f.
[43] Brinton, s. 17 f.
[44] Kaplan, s. 52.
[45] Brinton, s. 18, Avrich I, s. 172.
[46] Trotskij I, s. 406.
[47] Andreyev, s. 177 och Trotskij I, s. 409 f.
[48] Trotskij I, s. 409 och 412.
[49] Andreyev, s. 179.
[50] Trotskij I, s. 412 f.
[51] Chamb. I, s. 162 och Trotskij I, s. 413.
[52] Trotskij I, s. 418 f.
[53] Brinton, s. 18 och Kaplan, s. 62 f.
[54] Detta råd hade skapats av Provisoriska Regeringen för att reglera industrin.
[55] Kaplan, s. 64.
[56] Kaplan, s. 65.
[57] Chamb. I, s. 168.
[58] Chamb. I, s. 167.
[59] Kadet-partiet var ett borgerligt parti.
[60] Trotskij II, s. 26 f.
[61] Trotskij II, s. 29.
[62] Trotskij II, s. 29.
[63] Trotskij II, s. 29 f.
[64] Trotskij II, s. 32.
[65] Trotskij II, s. 33 f.
[66] Trotskij II, s. 35 f.
[67] Trotskij II, s. 42.
[68] Trotskij II, s. 51.
[69] Trotskij II, s. 54 f.
[70] Trotskij II, s. 58.
[71] Trotskij II, s. 59 f.
[72] Lenin, Samlade verk i urval, band XI, s. 55 f.
[73] Chamb. I, s. 184, Avrich II, s. 174 och Kaplan, s. 94.
[74] Brinton, s. 20 f. Se äv. Kaplan, s. 66 ff.
[75] Lenin, Samlade verk i urval, band XI, s. 111.
[76] Deutscher I, s. 218.
[77] Lenin, Samlade verk i urval, band XI, s. 154.
[78] Kaplan, s. 87.
[79] Kaplan, s. 46.
[80] Kaplan, s. 82 f, Brinton, s. 23.
[81] Kaplan, s. 83.
[82] Avrich I, s. 177.
[83] Avrich I, s. 177.
[84] Alla spärrar är Lenins egna.
[85] Avrich I, s. 175.
[86] Trotskij III, s. 82.
[87] Kaplan, s. 89 ff.
[88] Deutscher II, s. 15 f.
[89] Nedanstående tabell utvisar valresultaten vid val i Moskva. Juni och september gäller lokala val till kommunstyrelsen, novembervalet gäller Konstituerande Församlingen.
Förkortningar i tabellen:
Juni: J; September: S; November: N; Socialrevolutionärerna:
SR; Bolsjevikerna: B; Kadet-partiet: K; Mensjevikerna: M
Enhet: tusentals personer.
| Parti | J | (%) | S | (%) | N | (%) | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| SR | 375 | (58) | 54 | (14) | 62 | (8) | |||||||
| B | 74 | (12) | 198 | (51) | 366 | (48) | |||||||
| K | 109 | (17) | 101 | (26) | 264 | (35) | |||||||
| M | 76 | (12) | 16 | (4) | 22 | (3) | |||||||
För SR försvinner ca 300.000 sympatisörer, medan K får 150.000 nya. M förlorar 50.000 medan B vinner nästan 300.000.
Källa: Serge, s. 373.
[90] Kaplan, s. 95 f, Deutscher I, s. 225.
[91] Lenin, Collected Works, band XXV, s. 306, "On Compromise". Fortsättningen på citatet lyder: "Vårt mål är det revolutionära proletariatets diktatur".
Förmodligen utan att närmare reflektera över vad det verkligen innebar, så ansåg Lenin (och bolsjevikerna) att proletariatets diktatur representerades av att bolsjevikpartiet ensamt innehade makten. Det hela föreföll dem så självklart att de inte ens fann det nödvändigt att poängtera det. Men en sak blir inte självklar för att man behandlar den som sådan. Detta för Lenin och bolsjevikerna själva omedvetna synfel, skulle komma att förblinda inte bara dem utan de flesta oppositioner inom partiet som senare skulle komma att uppstå.
[92] Nove, s. 39 f. Det program April-teserna förespråkar är ungefär detsamma som Rosa Luxemburg talar för i sin "Ryska Revolutionen".
[93] Lenin skriver f.ö. vid den här tiden att alla revolutioner rör sig om erövrandet av den politiska makten, statsmakten.
[94] Trotskij III, s. 282. Vid första sovjetkongressen i juni samlade mensjevikerna och socialrevolutionärerna 600 delegater av 832.
[95] Regeringen kom att kallas Folkkommissariernas Råd, förkortat (på ryska) Sovnarkom efter Sov (för råd) nar (för folk) kom (för kommissarie). Av de föreslagna kommissarierna var 11 intellektuella och 4 arbetare.
[96] Carr I, s. 124 ff.
[97] Källa till Lenin-citatet: Trotsky, The Stalin School of Falsification, Pathfinder Press, New York 1972, s. 111.
[98] Carr I, s. 121, Daniels, s. 64.
[99] Chamb. I, s. 329. Chamberlain har fått sina uppgifter från verk utgivna i Moskva 1926.
[100] Daniels, s. 66.
[101] Carr II, s. 79.
[102] Lenin, Samlade verk i urval, band XI, s. 345 f.
[103] Carr II, s. 80.
[104] Carr II, s. 81.
[105] Dewar, s. 21.
[106] Carr II, s. 86, 89.
[107] Carr II, s. 84, Dewar, s. 24.
[108] Se Dewar, s. 21.
[109] Avrich II, s. 52 f.
[110] Se Deutscher II, s. 17.
[111] Se Dewar, s. 18.
[112] Lenin, Selected Works, VI, s. 27 f.
[113] Deutscher II, s. 17.
[114] Dewar, s. 163, Carr II, s. 87.
[115] Lenin, Samlade verk i urval, band XIII, s. 24.
[116] Carr II, s. 90, 95.
[117] Se Carr II, s. 90. Företagsledarna benämns med en term som var allmän under tsartiden, nämligen "den skattebetalande gruppen".
[118] Carr II, s. 95.
[119] Det är ett intressant faktum att ett av maximalisternas starkaste fästen var Kronstadt.
[120] Se Dewar, s. 20.
[121] Brinton, s. 35 f, Dewar, s. 21.
[122] Brinton, s. 36 f.
[123] Dewar, s. 161 f.
[124] Brinton, s. 37.
[125] Nove, s. 55.
[126] Brinton, s. 38, Kaplan, s. 223 f.
[127] Daniels, s. 68.
[128] Carr II, s. 123.
[129] Kaplan, s. 215.
[130] Kaplan, s. 217.
[131] Kaplan, s. 173 f.
[132] Kaplan, s. 178 f.
[133] Kaplan, s. 185.
[134] Kaplan, s. 182.
[135] Kaplan, s. 186.
[136] Kaplan, s. 191 ff.
[137] Daniels, s. 72.
[138] Carr II, s. 100.
[139] Chamb. I, s. 407.
[140] Kaplan, s. 190.
[141] Kaplan, s. 207.
[142] Carr II 126 f, Dewar, s. 28.
[143] Dewar, s. 28.
[144] Dewar, s. 42.
[145] Dewar, s. 28.
[146] Carr II, s. 127.
[147] Carr II, s. 102.
[148] Carr II, s. 101 f.
[149] Nove, s. 57.
[150] Dewar, s. 39.
[151] Osinskij, citerad i antologin Arbetarråd, arbetarkontroll, arbetarstyre redigerad av Ernest Mandel, s. 144 (vår kurs.).
[152] Jämför med uttrycket "Folkkommunen Kina", som begagnades av de vänsterradikaler som stod bakom Shanghai-kommunen under den kinesiska kulturrevolutionen.
[153] Daniels, s. 87.
[154] Brinton, s. 47, Daniels, s. 81.
[155] Brinton, s. 59, Daniels, s. 84.
[156] Finns som appendix i Temas utgåva av Lenins Staten och revolutionen.
[157] Carr II, s. 109.
[158] Daniels, s. 87.
[159] Daniels s. 88.
[160] Daniels, s. 88.
[161] Dewar, s. 43.
[162] Dewar, s. 44.
[163] Brinton, s. 51, Daniels, s. 26.
[164] Dewar, s. 28.
[165] Nove, s. 53.
[166] Carr II, s. 144 ff, Nove, s. 54.
[167] Chamb. I, s. 419.
[168] Serge, s. 303.
[169] Deutscher I, s. 74.
[170] Carr II, s. 70.