Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Arendalsvarvet har varit en experimentverkstad inte bara för fartygsbygge, utan också vad det gäller arbetsköparnas taktik för att bryta ned arbetarklassens självständiga kamp. Det är här som de mest avancerade formerna av samrådsjippon regisserats. Det är här som vi hört allt storvulet prat om förbättring av arbetsmiljön. Det är också här som arbetarna skulle få en ”revolutionerande omläggning” av löneformerna.
Men stora arbetargrupper vägrade att låta sin kamp ersättas av samråd och valde i stället att gå ut i öppen kamp mot främst den meritvärdering och de lönesänkningar, som kopplats till den s.k. månadslönen. I detta läge var det dags för arbetsköparna att överge försöken med integration. I den öppna kampen togs piskan fram och moroten stoppades tillfälligt undan. I stället för integration (bakbinda, knyta upp) valde arbetsköparna konfrontation (öppen hård attack). Privata ordningsstyrkor larmades, polisen förbereddes, arbetare svartlistades och avskedades.
Borgarpressen gick fram i en brett upplagd och alltigenom vidrig hets mot de arbetare som tagit kamp. En hets som drivs allra mest av tidningen SE, som arbetar med politisk pornografi på samma sätt som fascisttidningen Nya Varjehanda (helgtidning som byter namn då och då). Tyvärr slöt både Vpk och KFML upp i denna hets genom att smutskasta de arbetare som tagit upp kampen. C H Hermansson talade om dem som provokatörer, Gnistan som sabotörer...
Det är i dag varje progressiv människas plikt att ställa upp till försvar för de elva arbetare som sparkats. Deras enda ”brott” är att de gått i kamp mot det kapitalistiska förtrycket. Varje klassmedveten arbetare måste gå emot detta förtryck. Politiska avskedandes och politisk registrering av arbetare är i dag Verkstadsföreningens nya taktik.
Mot denna taktik måste vi ställa en enig klassolidaritet. En klassolidaritet som överordnas taktiska och strategiska skillnader, mellan olika politiska strömningar, inom arbetarrörelsen. De avskedade arbetarna måste återanställas! Om inte, så står andra arbetargrupper på tur att kastas ut ur produktionen!
Det bästa sättet att tvinga Salén-kapitalisterna att återanställa de elva avskedade är naturligtvis att bygga upp en enighet kring detta krav på Arendal. En sådan enighet existerar inte i dag. Arbetarnas positioner har tack vare hetsen och splittringen försvagats. För att återerövra dessa positioner och för att kunna gå vidare, krävs en taktik som anpassas till de konkreta politiska styrkeförhållandena, som i dag existerar på Arendal. Tengroths löften om månadslön har mottagits positivt framförallt av de äldre och medelålders arbetare som vet hur förödande ackordssystemet är när man börjar komma upp i åren och orken börjar ta slut. Även de lägst avlönade arbetargrupperna har väntat sig mycket av Tengroths löften om höjda löner
Motståndet kommer främst från de yngre jobbare som haft relativt höga löner och som drabbas av kraftiga lönesänkningar. Denna skillnad mellan de olika arbetargrupperna är grundorsaken till att enighet inte kunde nås. Ett sätt att eliminera denna motsättning är att i solidaritet mellan alla arbetare ta kamp för en garanterad månadslön utan lönesänkningar för någon arbetargrupp! Men vad som i dag är betydligt viktigare, det är en kamp mot meritvärderingen.
Det finns idag en enighet kring kravet ”ned med meritvärderingen”. Därför kan en kamp mot denna vara ett sätt att överbrygga motsättningen mellan de olika arbetargrupperna. Meritvärderingen innebär att arbetsledarna kan placera arbetarna i samma yrkesgrupper i löneklasser, där spelrummet ligger på c:a 500 kr. Meritvärderingen innebär därför ett bossvälde där lönen avgörs genom godtycke, svågerpolitik etc. Givet är att politisk aktivitet kommer att leda till lönesänkning! Meritvärderingssystemet kommer också att urholka de fördelar som finns med en fast månadslön. En kamp mot meritvärderingen kan därför idag vara ett sätt att övervinna den splittring och demoralisering som följt på strejknederlaget och avskedandena. Denna kamp understryker också en inriktning som på ett klart sätt verkar så att arbetarnas klassmedvetenhet ökar.
Att idag tala om att ställa facket åt sidan är felaktigt. Det finns idag inget konkret att ersätta facket med. Den - strejkkommitté som valdes på Arendal är snarast en kampkommitté och den kan inte på något sätt sägas motsvara det självständiga klassorgan, valt av alla arbetare, som begreppet strejkkommitté traditionellt står för. Det är endast i en situation där det är möjligt att välja ett sådant klassorgan, som den inriktning som finns i parollen ”Ställ facket åt sidan” är meningsfullt.
Denna inriktning föreslås då vid valet av ledning, på så sätt att de klassmedvetna arbetarna agiterar mot ett inval av fackbyråkrater i strejkledningen. Det är endast i en situation av öppen och enig kamp som denna inriktning bör föreslås. Och då på ett konkret sätt som skiljer sig från ett stelbent och studentikost prat om att Ställa facket åt sidan.
Nej, uppgiften i dag måste vara att STÄLLA FACKET MOT VÄGGEN! Att genom agitation och kamp kräva att facket lägger alla papper på bordet! Att kräva att facket tar kamp mot meritvärderingen! Denna inriktning i kampen kan under gynnsamma förhållanden leda till en situation där facket fullständigt mister arbetarnas förtroende. Att en majoritet av arendalsarbetarna blir medvetna om fackets funktion. En medvetenhet som också kan ge en möjlighet till en enig självständig arbetarkamp i klassorgan skilda från fackets förrädiska manipulationer.
Arbetarna på Arendal har idag bildat egna grupper, kampkommittéer som förbereder sig på en kamp mot meritvärderingen. Vi menar att detta är en riktig väg. Också den strejkkommitté som bildades tidigare bör agitera för detta. Ändra sin egen uppgift till att driva en agitation för den enighet mot meritvärderingen som byggts upp. Något som bl.a. måste innebära att anspråken på att vara en strejkkommitté måste tas tillbaka.
Det räcker inte med vad man vill vara, det gäller att också kunna bli det! Vägen till en strejkkommitté vald på ett öppet stormöte måste i dag gå över kampkommittéer kring kravet NER MED MERITVÄRDERINGEN!
H.G. Kilberg
KFMLr:s taktik på Arendal har varit alltigenom felaktig. Både vad det gäller kampens organisering och dess politiska innehåll. De arbetare från KFMLr som deltagit i kampen på Arendal har inte förmått utveckla och förstärka den spontana strejken. Något som bottnar i teoretiska oklarheter om hur taktiken förhåller sig till kampens strategiska målsättning. Oklarheter som aldrig kan klargöras så länge som KFMLr helt och hållet avstår från att ens diskutera den revolutionära strategins innehåll. I artikeln om ”Kampens går vidare på
Arendal” på denna sida, ingår delvis en kritik av KFMLr:s taktik. Detta på så sätt att vi skisserar en alternativ taktik för hur vi idag kan gå vidare, från den situation där arbetarna splittrats upp och delvis demoraliserats. Här ska vi bara kort ange en del av KFMLr:s grövsta misstag.
KFMLr:s agitation för vild strejk på hela Arendal, i samband med en strejk av en mindre grupp arbetare den 20 oktober när de första lönelistorna sattes upp, var felaktig därför att den inte svarade mot en möjlig mobilisering av en majoritet av arbetarna. Felaktig därför att Tengroth gillrat en fälla på så sätt att endast en arbetargrupp i taget fick reda på utfallet av löneomläggningen.
Att agitera för en omedelbar vild strejk på hela Arendal innan alla arbetare kände till resultatet av omläggningen var därför ett sätt att redan från böljan isolera sig från stora grupper av arbetare som hade (och har! ) illusioner om löneomläggningen. Än värre var att inte kunna bedöma utfallet av agitationen, utan bara gå på i ullstrumporna och säga att en vild strejk var ett faktum, en strejkkommitté var vald...
Tron att blotta viljan kan förändra kampens inriktning är en idealistisk syn på klasskampen. Politiken är inte att vilja — inte ens om man vill av bara fan! En strejkkommitté måste motsvaras av en social bas, ett stormöte där alla arbetare oavsett facklig eller politisk organisering väljer och avsätter en ledning. En strejkkommitté kan inte väljas vare sig i en particentral eller i ett direktörsrum!
Då det i denna situation var omöjligt att omedelbart bilda en strejkkommitté förankrad hos majoriteten av arbetarna i produktionen, var det också felaktigt att blåsa på med det abstrakta tjutet om att ställa facket åt sidan. Detta därför att det inte i detta läge fanns något (strejkkommitté) att sätta i stället för facket!
Då det inte fanns någon strejkkommitté att sätta i stället för facket valde KFMLr att sätta dit sin egen organisation! En blek och ihålig propaganda för den egna organisatoriska förträffligheten sattes före kampens behov. Den strejkkommitté som valdes (snarare var det fråga om en kampkommitté) innehöll flera medlemmar i KFMLr, dessa var oförmögna att lägga fram ett förslag till plattform för kampen då strejken proklamerades. Denna arbetades istället ut under helgen.
Men då var det försent. Dessutom var den felaktig (se ovan). Stormötet som utlystes i skrovhallen blev ett fiasko, bl.a. beroende på att de som utlyst mötet inte var där...
KFMLr är sekteristisk också när det gäller försvaret av de arbetare som avskedats. Organisationen har inte tagit några initiativ för en bred kampanj för deras rätt till återanställning. De har valt att försöka få de avskedade återanställda med hjälp av sina egna organisatoriska resurser. Något som måste anses vara helt otillräckligt. RMF, och säkerligen betydligt fler organisationer och enskilda, har sagt sig vara beredda att delta i en kampanj för rätt till återanställning av avskedade arbetare.
I fallet Nordsjö (där två medlemmar av KFMLr avskedades) tillställde RMFs politiska byrå också KFMLr ett brev där vi angav vår beredskap att sluta upp i försvarsarbetet. Detta måste absolut sättas före de taktiska skillnader som finns mellan t.ex. oss och KFMLr.
G. Rooth
Man kan organisera sig för olika ändamål på en arbetsplats. Man kan bilda ett fotbollslag för att delta i någon korpserie, man kan organisera arbetskamraterna i en lotteriförening, m.m. Men revolutionärernas organisering syftar i första hand inte till att spela fotboll en gång i veckan eller till att ev. kamma hem en fläskfilt — den är ett medel för att utveckla
och driva en revolutionär politik i samhällets hjärta: produktionen. Den är en del i arbetet på att förverkliga vår målsättning: att krossa utsugarsamhället, upprätta arbetarstaten och bygga upp de arbetandes självförvaltning av produktionen.
Det revolutionära arbetets organisering är alltigenom en fråga om att på effektivast möjliga sätt försöka genomföra speciella uppgifter. Det måste därför också omfatta en rad olika typer och former.
Stommen och kärnan i vår organisering är den traditionellt leninistiska: cellen! Den är ett centrum — såväl utgångspunkt som riktpunkt — i all organiserande verksamhet, oavsett i vilka former denna påbörjas och i vilka former den kan utvecklas.
Cellen är förbundets basorgan för den dagliga politiska verksamheten på olika typer av arbetsplatser, på utbildningsanstalter, i bostadsområden och i de massorganisationer där vi arbetar.
Cellen är det grundläggande organisatoriska instrumentet för den kommunistiska verksamheten i produktionen. Men där kan också existera en mångfald olika organisationstyper med varierande politiskt innehåll, av mer eller mindre tillfällig karaktär och med olika förhållningssätt till mer permanenta organiseringar som fackföreningar och (där de finns) kommunistiska celler.
Den mest avancerade organisationstypen utgörs av de självständiga klassorgan som kan upprättas i situationer av skärpt, öppen kamp: breda arbetarförsamlingar (stormöten), strejkkommittéer, fabrikskommittéer och arbetarråd.
Det är i organ av denna typ som kampen för utsugarsamhällets krossande kan utvecklas och föras. Vare sig RMF, KFMLr (t.ex.), diverse sympatisörsgrupper, hemliga strejkorganisationer, självutnämnda kampledningar eller fackföreningarna kan svara mot behoven i denna kamp.
Utifrån en förståelse av förutsättningarna och uppgifterna för denna typ av organisering måste den ingå som ett medvetet element i den revolutionära strategin, bli en del av politiken!
Det politiska perspektivet på de självständiga klassorganen och den kamp som dessa kan organisera utgör också en grund för vår bedömning av och vårt förhållningssätt till de olika organisationer som mer eller mindre spontant uppträder i och utanför produktionen. Fyller de, som helheter eller till delar — eller inte alls — någon positiv funktion i detta kampperspektiv?
Kan de, som helheter eller till delar, utvecklas till positiva element i arbetarklassens självständiga kamp? Vad är det i dem som är, och på vilket sätt är då detta, positivt utvecklingsbart? Detta synsätt anger utgångspunkterna för ett positivt, dvs revolutionärt, sätt att förhålla sig till en organisation som t.ex. ARBETARSOLIDARITET.
Ett positivt förhållningssätt innebär inte att blunda för dess svaga (och kanske negativa) sidor. Det innebär att motarbeta dessa genom att ta fasta på och försöka utveckla de positiva delarna — de som kan bidra till och stärka den självständiga arbetarkampen![1]
Förhållandet till de socialdemokratiskt dominerade och byråkratiserade fackföreningarna har under de senaste åren radat upp de revolutionära grupperna (inklusive Vpk) utefter två ”linjer”: den ena en trångsynt ekonomism, den andra en lättsinnig radikalism. ”Gör facket till en kamporganisation” och ”Ställ facket åt sidan” står mot varandra som två grälsjuka makar. Vad som kännetecknar dem båda och vad som gör att de till slut faller varandra i armarna är den totala bristen på ett strategisk perspektiv för arbetarkampen.
Frågan om fackföreningarna, deras roll i klasskampen och den revolutionära strategins förhållande till dem måste diskuteras utifrån en analys av det kapitalistiska produktionssättets allmänna villkor och utveckling samt vilka speciella historiska och konkreta sammanhang som gäller för Sverige.
Vi kan, mycket grovt, dela in denna utveckling i två skeden som var och en ger speciella villkor för den fack liga kampen och fackföreningarnas roll i klasskampen.
Konkurrenskapitalismen, perioden för den första omfattande industrialiseringen. Det är under denna period som arbetarna i kampen för sitt livsuppehälle skapar fackföreningarna. Deras uppgift var just att organisera denna kamp i försvar mot den kapitalistiska exploateringen, en kamp som ofta var mycket hård och militant. Och denna försvarskamp krävde, i sin tur, också politisk kamp som dock allmänt begränsades till frågor som — just föreningsrätten, rösträtten och åttatimmarsdagen.
De politiska villkor under vilka denna kamp fördes var alltså att arbetarklassen ännu inte tillerkänts de mest elementära av de rättigheter som den borgerligt demokratiska ordningen kan erbjuda. Och det skulle visa sig att det var just en kamp för vad denna ordning tillåter. Inte mer.
Det imperialistiska och monopolkapitalistiska skedet, där kapitalkoncentrationen har gett upphov till monopol, som allt mer behärskar ekonomin och där kapitalexporten får en avgörande betydelse. Konkurrensen och koncentrationen rör sig nu också över nationalstaternas ramar.
Rätten att organisera sig fackligt såväl som de flesta borgerligt-demokratiska rättigheter tillerkänns arbetarklassen (förutom, i ett antal länder, arbetarkvinnorna). Men under denna tid växer byråkratier fram ur arbetarrörelsen — byråkratier som i takt med arbetarrörelsens legalisering, och på denna, seglar uppåt i samhällets sociala hierarki. De vinner positioner (t.ex. i de borgerliga parlamenten) och sociala förmåner som avskiljer dem från klassen.
Genom sitt inlemmande i det borgerliga samhället blir de, inom den organiserade arbetarrörelsen, förmedlare av politiskt ansvar för detta samhälle...ett samhälle som inte bara (i stort sett) uppfyllt de mål som de tidigare kämpade för utan som även har gett dem en första rangens tillvaro. ”Visst var det detta ’vi’ kämpade för...” Genom de klassamarbetande och ansvarsfyllda byråkratierna klavbinda fackföreningarna vid sitt forna kampmål, den borgerliga demokratin, och underkastas dess ”spelregler”!
Vi vill påstå att fackföreningarna, allmänt sett, aldrig har fyllt funktionen av organ för en politisk kamp som syftat längre än till att underlätta försvarskampen mot den kapitalistiska exploateringen! Och vid de tillfällen då arbetare i sin kamp överskridit ramarna för förbättringar inom det kapitalistiska samhället, så har de också organiserat sin kamp på sätt som bättre svarat mot dess behov — i proletärt demokratiska klassorgan av typen strejkkommittéer, fabrikskommittéer, arbetarråd. Och i dag kan vi också se hur varje kamp som trampar på dessa ”spelregler” omedelbart tvingas organisera sig utanför de klavbund na fackföreningarna.
Vad vi kunnat se i Sverige de senaste 45 åren är en alltmer utvecklad institutionalisering av detta samhällsansvar och denna klassamarbetspolitik. Och genom det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet så kan vi i Sverige tala om en faktisk ”sammanväxt” av fackförenings byråkratin med staten; det är fråga om en och samma socialdemokratiska byråkrati som sitter i statens och fackföreningsrörelsens ledning! ”Sammanväxtens” praktik är fr.a. en arbetsfördelning inom denna byråkrati och inom, ramarna för den socialdemokratiska regeringspolitiken.[2]
Det nuvarande ”senkapitalistiska” stadiet kännetecknas av ett växande behov av ”kapitalistisk planering” och därmed krav på en samlad, central kraft som kan svara för denna: staten. Staten ingriper idag på olika sätt aktivt i ekonomin — med inkomstpolitik, med lönepolitik (dvs kostnadsplanering), med div. försök till konjunkturreglerande åtgärder m.m.
I den klassamarbetande fackbyråkratin och i de klavbundna fackföreningarna har den svenska staten såväl en pålitlig arbetsmarknadspolis, för att upprätthålla arbetsfreden, som ett pålitligt instrument i den ekonomiska ”planeringen”.
P.g.a. villkoren överhuvudtaget för fackliga kamp i det senkapitalistiska samhället och p.g.a. den svenska fack föreningsrörelsens speciella politiska uppgifter är det en, avancerad avledningsmanöver att tala om att ”göra facket till en kamporganisation”. Då kan man inte mena särskilt mycket med kamp!
Naturligtvis kan man lyckas peta in en eller annan revolutionär i en fackklubbsstyrelse men varje verklig förändring av fackföreningarna skulle kräva en så oerhört omfattande kamp och mobilisering av arbetarklassen att denna långt tidigare skulle spränga de igenslammade fackliga strukturerna och söka sig andra fåror.
En så omfattande mobilisering skulle dessutom omedelbart hota hela den kapitalistiska produktionen och mycket hårt mötas av den borgerliga staten. Och detta är en situation då uppgifterna är helt andra än att ”göra facket till en kamporganisation” — det är en situation där klass står mot klass i kamp om kontrollen över produktionen och makten i samhället. Det är en kamp som kräver sina organ — självständiga och efter kampens utveckling föränderliga klassorgan!
Det är denna masskampens logik som, såväl politiskt som organisatoriskt, måste vara vår strategiska inriktning för arbetarkampen. Den måste vara stommen i vår propaganda och element ur den innehållet i agitationen.
Denna strategiska inriktning av arbetarkampen och det konsekventa avståndstagandet av ”politiken” bakom ”Gör facket till en kamporganisation” innebär inte att man i alla lägen (som FK och KFMLr) kan kasta ur sig parollen ”Ställ facket åt sidan”. Det är att inte förstå klasskampens villkor och klassmedvetenhetens karaktär och utveckling. Dessutom är det att upphöja taktik till strategi!
Parollen ”Ställ facket åt sidan” är helt korrekt och nödvändig i en bestämd situation, nämligen i en situation av öppen kamp där den får en innebörd i praktiken!
Där kampen visar på fackbyråkraternas klassförräderi och där den kräver något annat: en självständig organisering och en självständig ledning för kampen. Men vad skulle parollen innebära däremellan? ”Ställ facket åt sidan” — för vad då?
Arbetarnas förhållande till facket är just en fråga om klassmedvetenhet, Och klassmedvetenhet är inte i första hand en fråga om någonting i huvudet på folk, något tankegods. Klassmedvetenhet är sättet att aktivt och i praktiken förhålla sig till sin klass' problem och strävanden — det är just detta förhållningssätt som är klassmedvetenheten!
Klassmedvetenheten förändras inte genom att utsättas för den ena uppmaningen efter den andra. Den utvecklas i en kombination av kamp och politisk propaganda, genom att de nya politiska och sociala förhållanden som skapas i den öppna kampen förklaras av den revolutionära propagandan och agitationen, genom att dessa bearbetar och utvecklar erfarenheterna av varje kamp!
Även om fackbyråkratin agerar öppet som klassförrädare när arbetare väljer kampen, och även om facket i sin helhet då måste överskridas, så har det funktionen av en första — om än bräcklig — försvarslinje mot en ohöljd kapitalistisk exploatering. Facket organiserar arbetarna på klassbas och kan därför bidra till att upprätthålla en viss klassideologi (se t.ex. fackförbundspressen).
Men de svenska fackföreningarna i dag har fr.a. en politisk funktion, en funktion inom den socialdemokratiska politiken. Att då agera i facket enbart utifrån s.k. dagskrav eller för att enbart avslöja den eller den byråkraten är ren kapitulation. Socialdemokratin måste mötas politiskt över hela fältet och varför skulle facket lämnas därhän?
Denna politiska närvaro krävs också för att motverka reformisternas försök att återfå vad de förlorat i den öppna kampen. Detta är inte att göra facket till en kamporganisation — det är att ta kamp mot de socialdemokratiska klassförrädarna och andra reformister (Vpk) också där de är som starkast.
Även om tyngdpunkten i den revolutionära propagandan, agitationen och organiseringen ligger utanför facket, så är också detta en taktik för att förbereda och förverkliga den strategiska inriktningen: arbetarklassens självständiga kamp.
P.G. K-berg
[1] Detta politiska förhållningssätt bör ställas mot KFMLr:s attityd, som gentemot Arbetarsolidaritet uppvisar en sällsynt klumpig kombination av deras sekterism och deras administrativa syn på förhållandet mellan den revolutionära organisationen och arbetarnas spontana kamp. Arbetarsolidaritet är varken skapad av, organisatoriskt eller politiskt underställd KFMLr. Och inte heller klaffar Arbetarsolidaritet ihop med r:s ”hemliga strejkorganisation” — alltså är den en småborgerlig samling och ett hinder på vägen (dvs för KFMLr:s ambition att i gammal god stil blåsa upp sig själv till ”arbetarklassens eget förbund”! )
[2] Se ledaren i Mullvaden nr 13/14 1972
Den 26 oktober anordnade Studentkåren vid Umeå Universitet en offentlig debatt kring det något missvisande temat ”Marxism eller trotskism?” Inbjudna inledare var Kurt Wickman, som for KFML skrivit en bok med samma namn och från RMF Kenth-Åke Andersson som skrivit ett svar till denna bok (”Lögnens renässans”. Fjärde Internationalen 7/8. Se förra Mullvaden). Ungefär 400 personer hade mött upp för att åhöra debatten. Tyvärr blev det inte riktigt den konfrontation som det kunde ha blivit. Kurt Wickman slingrade sig som en orm i en myrstack vägrade svara på konkreta frågor om källmaterialet i sin bok och vräkte mest ur sig plattityder. På endast en punkt gav han klart besked: han tog tillbaka sin kritik mot RMF i sista delen av boken och han tar nu avstånd från KFML:s politik i alla viktiga frågor. En bejublad höjdpunkt på mötet blev då Martin Fahlgren, f.d. ledande i MLK och f.d. specialist på anti-trotskism, steg fram och förklarade att allt han sagt om trotskismen under tre år varit ”trams” och att hans kritik av Internationalen helt byggt på missförstånd och okunnighet. Han hälsade Kurt Wickmans opposition mot KFML och uppmanade honom att nu sluta med sina anti-trotskistiska dumheter en gång för alla. Wickman stod dock på sig och förklarade i förbigående att han inte lärt sig någonting om marxism under sina år i KFML — ett påstående som bekräftats både av hans tidigare skriverier och hans funderingar under mötet.
Därefter spårade mötet ur: istället för en konfrontation mellan stalinism och trotskism blev det en allmän generalinventering av olika strömningar inom den svenska vänstern. KFML, KFMLr, den Wickmanska oppositionen, MLK, alla steg fram och höll långa inlägg. Man ryckte i för många trådar samtidigt och de ursprungliga frågeställningarna suddades ut. Som vanligt vid splittringar inom KFML-lägret utbröt ett offentligt hundslagsmål om äganderätten till stencilapparater och de två lägren beskyllde varandra för att vara tjuvar och agenter. Det blev pinsamt och folk troppade besvikna av. Mot slutet av mötet ryckte man upp sig igen och gick tillbaka till frågan om trotskism eller stalinism och Kurt Wickman tvingades som en avslutande poäng förklara att han tog avstånd från vissa påståenden i den stalinistiska historieskrivningen av Trotskijs roll i oktoberrevolutionen. Slutintrycket blev att Kurt Wickman och hans oppositionskamrater f.n. befinner sig i en övergångsfas. De har svårigheter att längre försvara stalinismen såsom den kommer till uttryck i KFML:s praktik, men de har inte brutit med dess underliggande teori. De hamnar i motsägelser, plattityder och svävar på målet i varje konkret fråga. Deras opposition är uppenbarligen inte särskilt avancerad, särskilt inte om den jämförs med tidigare utbrytningsrörelser ut KFML. Den har ingen självständig bas och troligen kommer den inte att bli grunden för en ny organisation. Den Wickmanska oppositionen kommer snart att strös ut för vinden, den är bara en liten episod i den omgruppering som sker för närvarande. Kurt Wickman är i vilket fall inte längre beredd att helt försvara den bok han en gång skrev för KFML om ”Marxism eller trotskism?” Men hur länge dröjer det innan han förstår var grunden till hans felaktigheter ligger och innan han slutar med sitt anti-trotskistiska trams?
I de fyra första avsnitten av Mullvadens följetong om Fjärde Internationalen, har vi berättat om Internationalens förhistoria i Sovjetunionen 1923-27, dvs Vänsteroppositionens kamp för industrialisering, för ett aktivt stöd åt världsrevolutionen och mot byråkratin. Beslutet att bilda en ny International togs 1933, efter det att oppositionsrörelserna i Sovjet och inom Komintern misslyckats, och efter det att den stalinistiska byråkratin visat sin fullständiga oförmåga att utforma en revolutionär strategi i Tyskland 1929-33. Fem år senare, 1938, bildades Fjärde Internationalen, vilket skedde i ett läge då sektionerna inte nått något genombrott, inte hade organisatorisk stadga, saknade internationella, fasta förbindelser och då de stod under det mäktiga trycket från den värsta förtalskampanj som någonsin riktats mot en revolutionär organisation – Moskvaprocesserna. Vad som dock motiverade Internationalens existens var de programmatiska framgångarna och risken för ett nytt världskrig som skulle ställa stora krav på de enskilda sektionerna, krav som endast kunde mötas i en internationell organisering. Redan från början rådde det inom Internationalen en klyfta mellan de programmatisk-teoretiska framgångarna och en organisatorisk eftersläpning – en klyfta som i princip fortsatt under hela Internationalens följande historia, Under andra världskriget utrotades hela Internationalens ledarkader i nazisternas gaskamrar. I mångt och mycket tvingades man börja om från början vid andra världskrigets slut, även om man nu rent numerärt sett var större än tidigare. Denna brytning i Internationalens kontinuitet förklarar delvis de splittringar som uppstod under 50-talet. Andra förklaringar är här följande: det kalla krigets tryck mot de kommunistiska rörelserna, smågruppernas instabilitet, den explosiva välståndsökningen i de imperialistiska metropolerna och den ”entristiska” taktik som gjorde att de rent organisatoriska uppgifterna åsidosattes. Liksom tidigare var det fr.a. på den teoretiska nivån som Internationalen hade framgångar. Man lyckades förstå och förklara nykapitalismens karaktär, och man lyckades förstå utvecklingslinjerna i de nya arbetarstaterna (Östeuropa, Kina) och den koloniala revolutionens enorma betydelse för ett nytt uppsving i världsrevolutionen. De främsta framgångarna låg i två långa analyser av Sovjetunionens och stalinismens utveckling, där man kunde förutse att stalinismens expansion samtidigt var grunden för dess sönderfall, en förutsägelse som bekräftades genom händelserna 1956 (Chrusjtjovs hemliga tal händelserna i Polen och Ungern).
1950-talet var splittringarnas tid för Internationalen. När delegaterna åkte hem från femte världskongressen 1957 hade de inte bara med sig den centrala texten om ”Stalinismens nedgång och fall”, utan också viktiga texter om den politiska och ekonomiska utvecklingen och om den koloniala revolutionen samt ett manifest som angav riktlinjerna för arbetet. Men de måste samtidigt ha varit medvetna om de små möjligheterna att använda sig av analyserna i ett omedelbart politiskt och organisatoriskt arbete. Verksamhetsberättelsen vid kongressen hade visat att Internationalens verksamhet främst var litterär och proklamatorisk; inte omedelbart ingripande i någon politisk sektor. Splittringen mellan Internationalen och Internationella kommittén bestod och den skulle kompletteras av en ny splittring 1959-60. Den nya krisen hade sin tyngdpunkt inom Internationalens ledning, där det uppstod viktiga taktiska meningsskiljaktigheter. Frågan gällde relationen mellan den koloniala revolutionen och revolutionen i de imperialistiska metropolerna. En sektor inom ledningen (Pablo-Posadas) hävdade att arbetarklassen i Europa inte längre var revolutionär och att allt arbete måste koncentreras i stöd åt den koloniala revolutionen, alltså en form av ”mut-teori”. Debatten kring denna primitiva frågeställning blev utdragen och löstes först 1963. Som ett krön på splittringstendenserna och Internationalens nedgångsperiod kan man se förlusten av dess enda massorganisation, det ceylonesiska partiet LSSP, organisation som varit helt dominerande inom öns arbetarrörelse och som lyckats reducera både socialdemokratin och stalinismen till små sekter. Under 50-talet degenererade LSSP mycket kraftigt, en degeneration som slutade med att den gav stöd åt öns borgerliga regering. Det länder samtidigt Internationalen till heders att den inte föll för frestelsen att lindra motsättningarna och genom skenmanövrer söka bevara en konstlad enighet. Internationalen uteslöt sin enda massorganisation i det ögonblick denna började utöva ministersocialism och när den gav stöd åt en regering som förtryckte landets befolkning. Partiets urartning resulterade i att en minoritet som var trogen mot Internationalen bröt sig ut och bildade ett nytt parti – LSSP(r), en grupp som dock ännu saknar ett masstöd, även om den har ett starkt inflytande över en del av öns fackföreningar.
Under denna period låg Internationalens viktigaste arbete i stödet åt den koloniala revolutionen. När de algeriska kämparna startade ett krig mot Frankrike för sitt lands befrielse, koncentrerade Internationalen alla sina styrkor för att stödja FLN i striden. Över hela Europa, och alldeles särskilt i Frankrike, bildade Internationalen stödkommittéer, som spred information om befrielsekrigets karaktär och samlade in pengar till FLN. Detta arbete var desto viktigare som de officiella kommunistpartierna fullföljde sin kontrarevolutionära linje och vägrade stödja den algeriska kampen. De styrkor Internationalen kunde ställa till den algeriska revolutionens förfoga de var små; de saknade möjligheter att mobilisera massorna och de var nästan helt utestängda från den proletära miljön; visserligen kunde man mobilisera vissa intellektuella skikt vid universiteten, men i huvudsak fortsatte man att simma mot strömmen; mot sig hade man inte bara kommunistpartierna och socialdemokratin och den franska imperialismen; efter de Gaulles bonapartistiska statskupp 1958 ökade repressionen, och apatin stärktes inom arbetarklassen; under åren fram till Algeriets självständighet 1962 tvingades åtskilliga av Internationalens militanter långt upp på högsta nivå tillbringa en stor del av sin tid i fängelse.
Men trots allt innebar stödet till den algeriska revolutionen någonting nytt. Den tidigare isoleringen till teoretiskt-analytiskt arbete bröts; Internationalen tog initiativet i en central politisk händelse och vann genom sin heroism ökad prestige inom den europeiska vänstern; trotskismen visade nu i handling att den inte var en död rörelse.
Kommunistpartiernas förräderi och passivitet hade ytterligare accentuerat det fenomen som Internationalen analyserat redan 1954: stalinismens upplösning och kris, dess övergång till nationella enheter och till en öppen reformism.
Chrusjtjovs hemliga tal som avslöjade en del (men bara en del) av stalinismens brott mot arbetarklassen, skapade en förtroendekris inom kommunistpartierna; den öppna reformismen stötte bort de mest militanta arbetarna och studenterna och partiernas likgiltighet för den koloniala revolutionen utlöste proteströrelser och fraktioner inom den stalinistiska rörelsen. Krisen nådde sin kulmen genom den öppna brytningen mellan Sovjetunionen och KKP. Dessa upplösningstendenser gav Internationalen nya möjligheter att agera och vinna inflytande; för första gången sedan 1920-talet fanns det nu en omfattande debatt inom den stalinistiska rörelsen, ett ifrågasättande av de dogmatiska satserna och en nedbrytning av de hierarkiska och auktoritära strukturerna. I polemiken mellan SUKP och KKP gav Internationalen ett kritiskt stod till Kina, som företrädde de mer revolutionära ståndpunkterna och som i praktiken nu bröt med åtskilliga av stalinismens dogmer (även om detta täcktes över genom en fixering vid Stalin-gestalten). KKP sköt fram nödvändigheten av en världsrevolution, varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och poängterade nödvändigheten av ett aktivt stöd till befrielserörelser över hela världen. Inom teorin återupplivade de den leninska teorin om staten, som direkt reviderats av Stalin 1939, och tog upp vissa element av analysen av byråkratins roll i arbetarstaterna. Även om KKPs ståndpunkter inte saknade vissa ultra-vänsterinslag och även om de präglades av ”radikala barnsjukdomar”, var dess ståndpunkter avsevärt mer progressiva än Chrusjtjovs dimmiga funderingar om en parlamentarisk väg till socialismen och om kommunism i ett land. Internationalen gav stöd åt KKP, samtidigt som man dock bevarade sin rätt att kritisera ultra-vänsterinslagen och att varna för den försvagning gentemot imperialismen som man kunde följa i polemikens spår.
Den tredje faktor som kom att innebära en förändring av Internationalens ställning var den kubanska revolutionens seger. Castroismen var den första proletära revolutionen. i den amerikanska världshalvan, en arbetarstat bara några mil från imperialismens centrum. Den hade skapats av ett ledarskap som stod helt utanför stalinismens kontroll och som hade en helt annorlunda tradition; under de första åren av 60-talet kom den på flera viktiga punkter i fråga om inrikes- och utrikespolitik att inta ståndpunkter som var identiska eller som låg nära Internationalens. Det gäller inte bara dess internationalism och dess försök att skapa en organisering för revolutionen i Latinamerika; det gällde också dess antidogmatism och vilja att skapa ett icke-byråkratiskt övergångssamhälle. Försvaret av den kubanska revolutionen blev en central punkt i Internationalens verksamhet i början av 60-talet.
Stalinismens sönderfall, den koloniala revolutionens tyfoner och tendenserna till en radikalisering av skikt i den imperialistiska världen (de svartas kamp för lika rättigheter i USA) gjorde att de trotskistiska grupperingarna kunde bryta sin sociala isolering och åter starta ett politiskt arbete. Många av stridsfrågorna som rört taktiken visade sig nu vara skenproblem eller frågor som fått sitt svar genom historiens gång. På de viktigaste punkterna hade de två stora blocken – Internationalen och Internationella kommittén – kommit att inta identiska ståndpunkter. Inom båda blocken uppstod splittringsrörelser, som visserligen ledde till att minoriteter bröt sig ut men som samtidigt tick till följd att majoriteterna närmade sig varandra. Under 1961-2 kunde man uppta gemensamma diskussioner, vilka utmynnade i att en kommission tillsattes för att undersöka möjligheten till en återförening. Som grund för enandet lades en text som i 16 punkter skisserade trotskismens huvudsakliga tankegångar och som underskrevs av de två blocken. Därmed var återföreningen möjlig. Den trotskistiska rörelsen kunde åter stabiliseras – ett påstående som också gäller såtillvida att de grupper som ställde sig utanför återföreningen visat sig vara varaktiga grupperingar som splittrats ut på reella politiska frågor (lambertister och healyiter från Internationella Kommittén, posadister och pabloiter från Internationalen – grupper som oftast endast existerar på nationell basis och som intagit en del kuriösa politiska ståndpunkter).
Vid återföreningskongressen 1963 antogs några viktiga texter. En behandlade den sino-sovjetiska konflikten och blev en omfattande utredning av orsakerna till splittring av den stalinistiska rörelsen; den andra hette ”Världsrevolutionens nuvarande dialektik” och blev den programmatiska basen för återföreningen. I denna mycket centrala text hävdade man att världsrevolutionen nu kännetecknades av tre fronter med olika inre målsättningar – den koloniala revolutionen som riktades mot imperialismen, men som genom den permanenta revolutionens dynamik ledde till uppkomsten av nya arbetarstater; den klassiska proletära revolutionen i den imperialistiska metropolen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna för att störta byråkratin. Dessa tre sektorer utvecklades efter sina egna inre lagar, vilka analyserades i detalj, men de påverkade också varandra i en dialektisk process. Misslyckandena för den proletära revolutionen i Europa hade påverkat den koloniala revolutionen negativt och lett till en omväg till den proletära diktaturen: proletariatet i Sovjet och bidragit till dess politiska apati; å andra sidan skulle den koloniala revolutionen, som för tillfället var motorn, påverka arbetarklassen i de andra två sektorerna och sålunda skapa en ny militans. Efter att ingående ha gått igenom utvecklingstendenserna i de olika sektorerna, skisserade man framtidsutsikterna: ”Den troligaste varianten under de närmaste åren är följande: den koloniala revolutionen fortsätter, inbegriper nya länder och fördjupar sin sociala karaktär alltefterhand som nya arbetarstater uppstår. Detta kommer inte direkt att leda till att kapitalismen störtas i de imperialistiska centra, men det kommer att spela en mäktig roll för att bygga ett nytt världsrevolutionärt ledarskap, vilket redan visats genom uppkomsten av castroistiska strömningar. Trycket från massorna i arbetarstaterna kommer att fortsätta, med en tendens till ökade massaktioner och en möjlig inledning till en politisk revolution i flera arbetarstater. Dessa två utvecklingslinjer kommer på ett fördelaktigt sätt att influera uppkomsten av en ny stridbarhet bland massorna i de imperialistiska länderna, och förstärka den tendens som direkt härstammar ur den avancerade kapitalismens socio-ekonomiska mekanism och minskningen av dess expansionsnivå.”
Med tanke på den tioåriga splittringen och med tanke på nya förvirrande minoritetsrörelser inom de två blocken, gick återföreningen förvånansvärt smärtfritt. Den är på många sätt en idealisk modellsituation för möjligheten att återförena splittrade styrkor och den visade på mognaden inom Internationalens ledarskap. Inte heller i de nationella sektionerna tycks återföreningen ha skapat några allvarligare problem. Naturligtvis kvarstod meningsskiljaktigheter, både när det gällde värderingen av de förflutna och i analysen av samtida fenomen, men dessa meningsskiljaktigheter uppträdde endast i underordnade frågor och resulterade inte i skillnader i taktik och strategi. Istället för att verka som en splittrande faktor har dessa meningsskiljaktigheter under de tio år som gått sedan återföreningen verkat som en stimulans i den interna debatten. Konsolideringen var en avslutad process då man 1965 samlades till en ny världskongress. Vid denna gjorde man för första gången en samlad analys av den afrikanska revolutionens utveckling och undersökte de problem man stod inför i de olika sektorerna av Afrika: resterna av det forna kolonialväldet (södra Afrika) neo-kolonialismens Afrika, och slutligen de stater som uppnått olika grader av en revolutionär omdaning (Guinea, Ghana, Algeriet etc.). 1 de andra texterna analyserade man utvecklingstendenserna i Östeuropa, den västeuropeiska kapitalismen och USA-imperialismens nya strategi. Men det var särskilt en fråga som sköts i förgrunden av kongressen: den vietnamesiska revolutionen. USA-imperialismen hade påbörjat upptrappningen av sitt angreppskrig, men fortfarande saknades en internationell medvetenhet och solidaritet med Vietnam. Kongressen beslöt att de nationella sektionerna hade som huvuduppgift att lägga ned all sin kraft på att skapa en sådan solidaritet med den vietnamesiska revolutionen: Frågan ansågs av sådan vikt att ett särskilt manifest antogs om försvaret av Vietnam.
Det blev också kampen i Vietnam som definitivt kom att ändra på styrkeförhållandena i världsmåttstock. För första gången på 20 år skapades nu en revolutionär kader i Västeuropa och USA; bland ungdomar och studenter skedde en kraftig radikalisering. Denna berodde fr.a. på Vietnamkrigets inverkan, men även naturligtvis på andra faktorer, som de svartas kamp i USA, den afrikanska revolutionen, den nya debatten om marxismen, universitetens förändrade roll i samhället och de omfattande strukturella förändringar som nu skedde i de kapitalistiska länderna med en omfattande omflyttning av arbetskraft och företag i en kortsynt profitjakt. Internationalens grundläggande tes om de tre sektorernas inbördes dialektik visade sig få en bekräftelse som man endast kunde skönja 1963. Det blev också fr.a. Internationalen som kunde dra nytta av den nya radikalismen, Kommunistpartierna stod främmande inför de nya fenomenen, var lamslagna av sin inre kris och tog i vissa fall t.o.m. avstånd från de nya radikaliseringsvågorna. Uppkomsten av en ny kader kom fr.a. att ske till vänster om de officiella kommunistpartierna, och i denna sektor fanns det endast två sammanhängande teorier som kunde erbjuda ett alternativ: trotskismen och maoismen. Den senare hade en kort blomstringstid i slutet av 60-talet tack vare impulserna från kulturrevolutionen, men genom sitt organisatoriska kaos och sin emotionellt färgade ideologi förmådde den aldrig utveckla medvetenheten hos sin kader. Året 1968 kom genom majrevolutionen i Frankrike att ställa de revolutionära organisationerna inför sitt eldprov. Erfarenheten visade att endast en organisation hade förmåga att både förstå, förklara och delta i striderna på Paris' gator: den trotskistiska rörelsen, representerade framförallt av JCR (Jeunesse Communiste Revolutionnaire) – som året därefter skulle bli La Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Om effekterna av 1968 och om Internationalens explosiva utveckling under de senaste åren – och något om de problem som detta uppsving också ställer – kommer nästa avsnitt i Mullvadens följetong, vilket blir det sista avsnittet, att behandla.