Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
är för närvarande SKI:s tidning.
Principen för tidningens utformning – som också kommer att gälla för den kommande nationella tidningen – är den, att osignerat material står SKI (som organisation) för. Signerade artiklar tar upp och vinklar frågor på ett sådant sätt att de ej kan representera SKI:s uppfattning.
Tidningen kommer alltså att uttrycka olika åsikter i en rad frågor, och på en rad olika punkter, t ex beträffande inställningen till Kina och Sovjet, till utvecklingen i Indokina, etc. Denna uppläggning av tidningen tror vi också speglar organisationens karaktär. Samtidigt som den ger utrymme för ett brett enhetligt material tillåter den ”individuella” analyser.
USA:s upphörande av bombningarna och tillbakadragandet av de kvarvarande trupperna i södra Vietnam är en framgång för det vietnamesiska folket. Det är också en betydelsefull händelse för solidaritetsrörelsen. Nixonadministrationen har tagit ett steg, som för tillfället gör det politiskt omöjligt för den att återuppta bombningarna. Detta innebär dock inte att den imperialistiska inblandningen i Vietnam har upphört.
Det undertecknade avtalet löser inte de sociala, ekonomiska och politiska problem som är grunden till Vietnamkriget.
Det finns idag två regeringar i södra Vietnam, som representerar två i grunden motsatta sociala krafter. På ena sidan Saigon-regimen byggd på godsägare och kapitalister, understödd av USA-imperialismen. På andra sidan befrielserörelsen byggd på arbetare och bönder. Denna dubbelmaktsituation är naturligtvis mycket instabil. Någon måste ta överhanden, vem avgörs av den fortsatta kampen.
Vietnameserna har naturligtvis all rätt att förhandla och underteckna ett avtal med USA och Saigon. Men vi får inte ge något som helst stöd till de villkor som USA påtvingar det vietnamesiska folket. En alltför kraftig framtoning av avtalet som en seger, mystifikationen att det kommer att bli fred bara USA följer avtalet, kan bara avväpna och missleda solidaritetsrörelsen och andra som försvarar vietnamesernas kamp för självbestämmande. Vår uppgift måste i stället vara att förklara vad avtalet innebär. Förklara varför det inte finns några förutsättningar för fred i Indokina förrän befrielserörelserna vunnit den totala segern.
Under hänvisning till ”svårigheter” med Thieu och tal om ”några mindre frågor” som återstår att lösa, har USA förhalat undertecknandet av avtalet. Detta har varit medvetna manövrer från Nixon-administrationens sida. Under tiden har USA-regeringen försökt skapa förutsättningar för Thieu‑regimen att klara av en vapenvila. Genom enorma vapenleveranser, främst flygplan (USA har gjort Thieu-regimen till den 3:e största flygvapenmakten i världen). Genom att omvandla militära rådgivare till ”civila” rådgivare. Genom att via ytterligare förhandlingar förbättra positionerna. Genom att kräva tillbakadragande av de nordvietnamesiska trupperna, osv. Thieu-regimen skulle dessutom få möjlighet att förbereda sig psykologiskt och politiskt för tiden efter vapenvilan.
USA har med andra ord försökt möjliggöra ett fortsatt bekämpande av de indokinesiska befrielserörelserna utan att själv själva vara direkt inblandade. Nixon-regimen bytte taktik då
man såg att de militära insatserna och politiska riskerna med en fortsatt inblandning i kriget skulle komma att bli alltför stora.
Det amerikanska ledarskapet har varit väl medvetet om att en rent militär lösning inte är möjlig i Indokina. Man har därför inriktat sig på två huvuduppgifter. För det första att stödja Thieu-regimen och dess maktapparat ekonomiskt och militärt. USA har nu utlovat ett stöd på 23 miljarder dollar för de närmaste fem åren. För det andra att påbörja ett socialt uppbygge i södra Vietnam för att ge Thieu-regimen en stabilare inhemsk grund.
I detta arbete har bombterrorn fyllt viktiga funktioner. Dels att demoralisera Nordvietnam och försvåra stödet till södra Vietnam, dels att åstadkomma ett bättre läge vid förhandlingarna. I södra Vietnam har de inom ramen för det sk pacifiseringsprogrammet fyllt funktionen att tvinga in bönderna i städerna, där Saigons terrorregim sedan kan ha fullständig kontroll över dem. Den totala krateriseringen av stora arealer kommer dessutom att innebära stora svårigheter för uppbygget i de befriade områdena. Man hoppas på att det med hjälp av amerikanskt kapital skall vara möjligt att snabbt få igång en industrialisering och ett rationellt jordbruk i de av Saigon juntan kontrollerade områdena.
På så sätt hoppas man att det skall utvecklas en klass av mellan- och storgodsbönder, och en rikligare flora av industriägare som skall stötta upp regimen. Detta innebär samtidigt att man kan minska den sociala oron genom att kunna erbjuda de fattiga flyktingarna arbete. Fler bönder kommer dessutom att söka sig från de söndertrasade jordbruksområdena in till städerna för att få sin utkomst.
För att ytterligare öka trycket på Vietnams folk, kommer B-52or att finnas kvar i Thailand och på övriga amerikanska baser i Asien. Hangarfartygen kommer att ligga kvar utanför Vietnams kust. Med mycket kort varsel står alltså amerikanska flygplan beredda att åter föra sin dödsbringande last över Vietnam.
På officiellt håll i Pentagon säger man att tillbakadragandet av USA:s flygvapen i Sydostasien kommer att bli en utdragen process. Enligt New York Times har ”beslut fattats om att hålla flygstridskrafter i området för åtminstone några år framåt för att ge eftertryck åt Washingtons varning mot ett återupptagande av krigsaktiviteter i full skala”. Vidare citerar man tjänstemän i administrationen som hävdar att ”President Nixon inte kommer att tveka att återinsätta flyg- och sjöstridskrafter i Indokina om Hanoi på något avgörande sätt skulle bryta mot vapenstilleståndsavtalet”.
Vad vi har beskrivit är tydliga utslag av den sk Nixon-doktrinen som går ut på: Om man inte kan göra något själv, skaffar man någon som gör det i ens ställe. Även om USA formellt dragit sig tillbaka från Vietnam, så visar praktiken på motsatsen.
Vårt krav står därför fast:
USA UT UR INDOKINA!
FNL:s taktik har varit dels att befästa de erövringar som redan gjorts, dels att hinna befria så stora områden som möjligt innan en vapenvila trädde i kraft. Ända sedan Genève-avtalet har befrielserörelsen haft en jordbrukspolitik som gått ut på: jorden åt de som brukar den! De massiva amerikanska bombningarna och truppernas angrepp på den vietnamesiska befolkningen har gjort en kollektivisering av hela det sociala livet nödvändig. Det är nödvändigt att organisera självförsvarsenheter, enheter som skall sköta om reparationer, transport och försörjning till fronten. Samtidigt måste produktionen upprätthållas. Bara en kollektivisering av produktionen kan motsvara dessa krav.
Denna kollektivisering har skapat sin egen maktstruktur. Provisoriska revolutionskommittéer väljs i de enskilda byarna. Sammanslutningen av dessa bildade 1968 PRR (Provisoriska Revolutionära Regeringen), som är det högsta organet i det vietnamesiska folkets motmakt gentemot imperialisterna och Thieu.
FNL/PRR organiserar sitt eget maktövertagande och sin egen fred. Man litar varken på ”fria” val eller internationella övervakningskommissioner. För folkets seger:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA!
Kampen mot prisstegringar, spekulation, korruption, arbetslöshet och för de demokratiska rättigheterna, skulle nu under vapenvilan kunna öppna vägen för upprättandet av en dubbelmaktsituation även i städerna. FNL uppmanade därför redan i november (Le Monde 22.11.72) befolkningen att efter en eventuell vapenvila organisera ”kampanjer bland regeringstrupperna för att få soldaterna att lägga ned sina vapen eller desertera och bege sig tillbaka till sina familjer”. ”Varje familj skall hos regeringen eller hos de lokala myndigheterna kräva att deras söner och fäder som är inkallade i armen skall få återvända hem”. ”Krigsänkor, krigsinvalider och familjer till i kriget fallna soldater skall hos regeringen kräva att få sin pension, understöd, osv.” På dessa tema ska man organisera demonstrationer, likaså med krav på skattesänkningar. När polisen försöker ingripa, uppmanas befolkningen att på alla sätt understödja demonstranterna.
Enligt avtalet art. 9 — 12 framgår det att ”fria och demokratiska allmänna val” skall hållas och organiseras av ett ”nationellt råd för nationell försoning och endräkt”. Thieu har dock vetorätt på alla förslag. Detta garanterar att alla val som Thieu accepterar kommer att vara ”fria val” av Saigons tappning. Thieus senaste förslag innebär att bara hans eget nybildade Dan Chu (demokratiska) partiet kan ställa upp. Varje parti måste ha avdelningar i minst 25% av byarna i 22 provinser, inklusive Saigon. Varje avdelning måste dessutom ha minst 5 % av de röstberättigade invånarna som medlemmar. Slutligen måste varje parti vinna minst 20% av platserna i senaten och underhuset!
Hur planerar da Thieu att möta de demokratiska fri- och rättigheter som garanteras i avtalets art. 11?
Thieu har beordrat: ”1. Polis och militär får skjuta på alla som ställer till bråk bland befolkningen eller hetsar till uppror eller stöder ’kommunismen’. 2. de som tas på bar gärning under utövande av propaganda för ’de röda’ eller delar ut flygblad eller flaggor arresteras. 3. de som hindrar ordningens upprätthållande att fullfölja sin plikt åtalas för uppror mot staten och arresteras omgående. 4. regeringstjänstemän, soldater, och poliser som överger sin tjänst eller uppmanar till desertering skjuts omedelbart. 5. de som använder eller sprider sedlar utfärdade av ’kommunisterna’ kan dömas till döden. 6. ’Neutralister och prokommunistiska element’ arresteras och ställs inför militärdomstol.” (GP 23.1.73)
Det har sagts att om bara USA håller avtalet så kommer det att leda till fred i Indokina. Solidaritetsrörelsens uppgift skulle därför vara att se till att USA gör detta. Vi måste emellertid avvisa en sådan perspektivlöshet.
Det existerar idag en dubbelmaktsituation i Vietnam. Två sociala krafter med motsatta intressen står ansikte mot ansikte. Denna konflikt kan inte lösas genom kompromisser och avtal, utan bara genom fortsatt kamp. USA-imperialisterna är väl medvetna om detta faktum. Att Vietnameserna också känner till den saken behöver inte bevisas. Det finns emellertid all anledning att fråga sig om DFFG gör det.
Vi ser ingen snar fred genom avtalet. Detta vore att missta sig på det imperialistiska systemets natur. Vi vet att USA och Saigon inte kan hålla avtalet. Vi vet dessutom att avtalet kommer att fördröja befrielserörelsernas seger.
Saigonjuntan (läs: USA) kan aldrig acceptera verkligt fria val eftersom detta skulle innebära juntans död. Av samma anledning kan man inte acceptera demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet. demonstrationsfrihet osv. Man kan inte heller acceptera att folk tilläts flytta tillbaka till de befriade områdena, eftersom detta skulle undergräva juntans makt. USA kommer dessutom att fortsätta sitt stöd till Saigonregimen. Utan detta stöd skulle nämligen marionettregimen omedelbart dö.
Vad är det då för självbestämmanderätt som våra vänner i DFFG och KFMLr med syskon, samtycker till när man stöder avtalet? Det är ett självbestämmande under uppsikt av en internationell kontrollkommission. Kommissionen skall se till att uppgörelsen efterlevs. I praktiken innebär detta att de står på USA:s sida. Det är USA som har intresse av att FNL:s fortsatta framryckning hejdas. Det är ett självbestämmande där man äter tvingas acceptera den ”tillfälliga” delningen av landet. Den senaste ”tillfälliga” delningen beslöts 1954. Det är ett självbestämmande där man tvingas acceptera att hundratusentals oppositionella avrättas eller ruttnar i Thieus fängelsehålor. Det är ett självbestämmande där man tvingas acceptera godsägarnas och andra utsugares rätt till ”fri företagsamhet” (art. 11). Det är ett självbestämmande under hot från USA:s baser och hangarfartyg. Det är ett självbestämmande där Vietnams framtid skall bestämmas vid en internationell stormaktskonferens.
Är det konsekvent solidaritetspolitik att godkänna ett sådant avtal? Vilket politiskt perspektiv anser man sig egentligen föra fram, när man som DFFG, KFMLr och andra, igår sa sig stödja ett förslag från Hanoi och FNL (7-punktsprogrammet), och idag säger sig stödja ett annat. (Som dessutom innehåller ännu fler eftergifter gentemot USA). Var det fel att stödja det tidigare förslaget? När blev det i så fall fel? Om det tidigare kompromissförslaget fortfarande är ”korrekt” — varför stöder man det inte längre?
Svaren brukar bli: Vietnameserna stöder ju avtalet, vietnameserna ville ju att USA skull skriva under det.
Att vietnameserna är beredda att skriva under avtalet beror på att de är utsatta för bombningar och andra utpressningsåtgärder. De har all rätt att kompromissa och göra eftergifter. Men vad tvingar solidaritetsrörelsen att göra samma kompromisser!
Vi måste i stället visa en principfast solidaritet med de indokinesiska folkens kamp. Det bästa stödet här är att inte stödja någon kompromiss som innebär att USA på något sätt stannar kvar någonstans i Indokina. Vårt krav står därför fast: USA UT UR INDOKINA!
Vi måste försvara de indokinesiska folkens rätt till självbestämmande. Alla typer av angrepp mot DRV eller befrielserörelserna — vare sig det gäller USA:s bomber eller eventuella materiella och diplomatiska påtryckningar från Sovjet och Kina.
NEJ TILL STORMAKTSÖVERENSKOMMELSER! Det enda som kan garantera en varaktig fred i Indokina är befrielserörelsernas slutgiltiga seger!
Red.
När man står och säljer ”Indokina” blir man rätt ofta attackerad av reaktionärer av olika kaliber som gör sitt bästa för att, mellan de personliga angreppen på tidningsförsäljarens ålder, utseende, etc, försvara USA:s närvaro i Indokina. Ett av de flitigast använda argumenten är att ”Nordvietnam” skulle ha invaderat ”Sydvietnam”. Vi tänkte nedan försöka ge läsaren lite tillhyggen i den gatudiskussionen.
När japanerna hade körts ut ur Vietnam av befrielserörelsen Vietminh utropades den självständiga Demokratiska Republiken Vietnam. Ho Chi Minh valdes till president. Men självständigheten varade inte länge. Med Englands hjälp tog Frankrike tillbaka sin gamla koloni. Befrielsestyrkorna tvingades återuppta den väpnade kampen. 1954 var de så starka att fransmännen tvingades till förhandlingsbordet. I Genève samlades en brokig skara delegationer och undertecknade ett avtal om vapenstillestånd som gick ut på att Vietnam temporärt skulle delas efter 17:e breddgraden och att fria val skulle hållas inom två år för att avgöra landets framtid. USA vägrade att skriva under avtalet. I stället började man pumpa in pengar till den, enligt avtalet, provisoriska regeringen i Saigon. För att försöka motivera sitt agerande skapade USA så småningom myten om två vietnamesiska nationer.
Alla människor som sympatiserade med Vietminh flyttade naturligtvis inte till de delar av landet som ligger norr om den 17:e breddgraden. Det fanns ju ingen anledning för dem att göra det. Enligt avtal skulle ju landet återförenas genom fria val. Men de imperialistiska makterna och deras nickedockor i Saigonregeringen vägrade hålla några fria val eftersom man visste att Vietminh hade ett starkt stöd från majoriteten av det vietnamesiska folket. I stället stärkte man sin diktatur över södra Vietnam men hjälp av ren terror. Det dröjde ända till 1960 innan FNL bildades och man åter samordnade den väpnade kampen mot imperialismen i Vietnam.
Man skulle kunna teckna en bild, som jämförelse, av Sverige provisoriskt delat vid Östersund för att illustrera Vietnam efter 1954. I Luleå sitter en regering bestående av Palme, Ingvar Carlsson, Hilding Hagberg, C.H. Hermansson och Birgitta Dahl — där Vpk-representanterna har det avgörande största inflytandet. I Stockholm sitter en USA-understödd regering med Anders Björk, Boman, Sven Stolpe och några nynazister i spetsen. Alla Vpk-are och sossar som kämpat för att slänga ut USA väntar spänt på valdagen. Men den infinner sig aldrig så efter ett par år beslutar de slänga den s.k. demokratin överbord och gräva fram vapnen igen. Då häver USA upp ett ramaskri i världens borgerliga massmedia: ”Norrlänningarna invaderar Sydsverige. Vi måste försvara sydsvenskarna mot utländsk aggression.”
Om vi bortser från det absurda i att tala om nordvietnamesisk invasion, så är det dessutom lätt att idag visa att hela historien är påhittad från början till slut:
Bombningarna av DRV inleddes i februari 1965. Ur ett av de dokument som föregick beslutet från amerikansk sida — publicerat i Pentagonrapporten — finner vi en förklaring till beslutet:
”Punkt 5. Åtgärder mot DRV.
Åtgärder mot DRV är i viss utsträckning en ersättning för att stärka regeringen i Sydvietnam. Dvs, att en mindre aktiv VC (på order från DRV) kan bemötas av en mindre effektiv GVN. Vi borde därför överväga att klämma åt Nordvietnam.”
Pentagonrapporten sid. 299 (Tidens Förlag, Malmö 1971)
Men även om alltså påståendet om en Nordvietnamesisk invasion är absurt, så måste vi förstå lögnen som en täckmantel för en del av USA:s kontrarevolutionära politik: att trycka på den som Washington tror har någon möjlighet att påverka utvecklingen i Vietnam. Det är så man måste se Nixons Moskva- och Pekingresor. I Kina och Sovjet använde man moroten — handelsavtal m.m. I DRV använde man piskan — Bomber, napalm, växtgifter m.m.
DRV = Demokratiska Republiken Vietnam (Nordvietnam)
VC = Viet Cong, d.v.s. FNL
GVN = Saigon-regimen
Amilcar Cabral, generalsekreterare i PAIGC (befrielsefronten för Guinea Bissau och Cap Verde-öarna) mördades den 20 januari 1973. De portugisiska kolonisterna har iscensatt ännu ett skändligt attentat mot befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna. Mordet på Cabral framstår som en desperat handling från en portugisisk kolonialism i dödsryckningar. Portugals dagar i Guinea-Bissau är räknade och PAIGC:s totala seger står för dörren.
Portugiserna kontrollerar i praktiken bara de tre städerna Bissau, Bafata och Bolama. På landsbygden smular PAIGC sönder de sista befästningarna. Befästningar som portugiserna sällan vågar sig utanför. I genomsnitt anfaller gerillan tre portugisiska ställningar om dagen.
Samtidigt förbereds utropandet av Guinea-Bissau som självständig stat. PAIGC har nyligen genomfört allmänna direkta val till regionala rådsförsamlingar. Dessa församlingar skall sedan utse delegater till en nationell regering. En regering som inte har någon likhet med en ”provisorisk” regering i exil. Nej, denna regering kommer att bygga på en folkmakt som varit verklig redan i flera år.
Den nya staten kommer säkert mycket snabbt att få medlemsskap både i OAU (Organisation for African Unity) och FN. Detta kommer att innebära ett mycket allvarligt nederlag för de portugisiska kolonialisterna.
För PAIGC har kampen aldrig varit främst militär, utan i första hand politisk. Den verkliga kampen avgörs inte på slagfältet, utan genom uppbygget i de befriade områdena. Framgångarna måste förstås utifrån PAIGC:s förmåga att få befolkningen att själva AKTIVT utöva den politiska makten. I den kampen för verklig folkmakt spelar bykommittéerna en avgörande roll. Chiko, nordregionens politiske kommissarie berättade 1966: ”Kommittén väljs alltså av byn själv. Vi i partiet rådfrågas; när vi stödjer en viss kandidat utgår vi från det arbete han eller hon har gjort för partiet eller den aktning de andra bönderna visar honom/ henne. I princip står böndernas val fast. Även om de valt dåligt - enligt vår uppfattning - låter vi deras val gälla. Vi väntar tills bönderna själva inser sitt misstag. Men naturligtvis för behåller partiet sig rätten att avlägsna dem som utnyttjar sin maktställning för egna intressen. Vi är inte intresserade av att skapa en ny klass av hövdingar.”
Även i Angola och Mozambique förlorar idag de NATO-utrustade portugiserna markstriderna. Även i Angola och Mozambique tillgrips flygburet folkmord med napalm, splitterbomber och växtgifter.
Men ingenting tycks kunna stoppa gerillans framgångar. MPLA (folkfronten för Angolas befrielse) kontrollerar redan en tredjedel av Angola. Genom taktiskt samarbete med en annan befrielserörelse i Angola (FNLA) har man nu även möjlighet att mycket snabbt utvidga kampen i norr. Mozambiques befrielserörelse FRELIMO har nyligen haft mycket stora framgångar i Teteprovinsen vid Cabora Bassa och sprider nu snabbt kampen söderut.
Portugal är ett underutvecklat land, men lyckas ändå hålla över 200 000 soldater i Kolonierna. Hälften av statsbudgeten går till militärutgifter. Ändå räcker Portugals militära resurser inte långt. Alltsedan Portugal på USA:s initiativ upptogs söm medlem i NATO 1949 har Lissabonregimen haft tillgång till NATO-vapen från USA. Frankrike, Kanada, Holland, England och Västtyskland.
Vid omröstningen i FN:s generalförsamling i november 1970 om en resolution som fördömde Portugals kolonialkrig lade Sverige ned sin röst, bl a med motiveringen att Nato-stöd till Portugals kolonialkrig inte kunnat beläggas genom bevis.
Förekomsten av Nato-stöd till Portugal var emellertid odiskutabelt redan då. Portugals egna resurser räcker nästan enbart till utbildning och underhåll av soldater. Portugals produktion av krigsmateriel utgör bara en bråkdel av det som används i kolonialkrigen. Mindre krigsfartyg och patrullbåtar tillverkas i Portugal, men de större krigsfartygen kommer utifrån, främst genom Nato-avtal.
Lissabonregimen får också stöd genom enskilda, bilaterala avtal med stater som England, USA och Västtyskland. Detta stöd ges främst i utbyte mot de militärbaser som dessa länder har på av Portugal kontrollerat territorium. Frankrike har sålt helikoptrar av typ Alouette, som spelar en viktig roll i antigerillakrigföringen.
Dessutom levererar Frankrike all elektronisk utrustning till flygfälten i kolonierna.
England är Portugals viktigaste stöd när det gäller flottan. De intima för bindelserna mellan de båda länderna har också visat sig i att den Engelska flottan utbildar portugisiska marinofficerare.
Västtyskland har en permanent militärkommission i Portugal. Den portugisiske generalen Oliveira förklarade 1967 att den portugisiska generalstaben har utvecklat ett system för modern antigerillakrigföring som också av amerikanska, brittiska och franska kritiker anses vara perfekt. Han sade vidare att man har dragit nytta, inte endast av franska erfarenheter i Indokina och Nordafrika, utan också av de metoder som användes mot den tyska motståndsrörelsen under Hitlertiden.
USA bidrar med sina erfarenheter av kamp mot befrielserörelserna runt hela världen. Desertörer från portugisiska armen har vittnat om att den permanenta nordamerikanska militärkommissionen i Portugal står för speciell antigerillaträning. Portugisiska officerare utbildas också i USA. Efter befrielsekrigets inledning i Angola beviljades Portugal av USA ett mycket fördelaktigt lån, som användes för att tillverka tre fregatter. De byggdes av det delvis svenskägda varvet Lisnave i Portugal och levererades 1966-67.Det har också rapporterats att amerikanska soldater befinner sig i Angola , bl a för att skydda GULF s intressen. Ett exempel som belyser den amerikanska imperialismens intressen i Angola: Gulf i Cabinda betalade 1970 avgifter till Portugal motsvarande en tredjedel av de totala krigskostnaderna. Det säger en del om Gulfs lönsamhet. USA:s hjälp till kolonialkrigen tar sig också andra uttryck. Genom sin dominans i internationella organ som Världsbanken och Internationella Valutafonden kan USA utverka ekonomisk hjälp till Portugal, som används direkt eller indirekt för krigföringen.
NATO-staterna skulle inte ösa pengar och vapen över Portugal om de inte fick något i utbyte. Utöver vinsterna i att hålla koloniernas naturtillgångar inom det världskapitalistiska systemet, så ger Portugals medlemskap omedelbara militära fördelar för NATO-länderna. Redan när Portugal blev medlem i NATO sades det från nordamerikanskt håll att de av Portugal kontrollerade ögrupperna Azorerna och Kap Verde var av synnerligen stor strategisk betydelse. Portugals långa Atlantkust är likaså attraktiv för NATO.
Den kamp som FNL, PAIGC, MPLA och FRELIMO för i Vietnam, Guinea-Bissau, Angola och Mozambique är samma kamp. En kamp som pekar längre än till modernisering av utsugarsystemet. Längre än från kolonialism till nykolonialism. Nej, kampen för nykolonialism, detta som kallas ”politiskt oberoende territorium”, och som egentligen bara är det nya namnet för fria marknader ät den finansiellt och industriellt starke, den kampen är den avancerade imperialismens kamp. Kampen för nykolonialism kan aldrig vara en verklig befrielserörelses kamp. Befrielserörelserna strävar längre, till ett system som omöjliggör alla former av människans exploatering av människan.
Portugiserna skulle förlorat krigen för länge sedan utan det mycket omfattade stödet från NATO-länderna. Visst står nykolonialism fortfarande högt upp på NATO:s önskelista, men det folkligt revolutionära hotet tvingade fram samarbete med portugisisk fascism och syd-afrikansk rasism. Men samtidigt med att arbetet utvecklas, blir en nykolonial lösning en allt desperatare nödvändighet för NATO-makterna. Detta samtidigt som det står klart att portugiserna kommer att kämpa till slutet. För portugiserna finns bara valet mellan allt eller inget. Den självständighet som portugiserna nyligen gett sina stater, kommer inte att förändra.. den koloniala strukturen.
Den svenska imperialismen, den svenska kapitalismen är medansvarig i Portugals krig. Det kapital som slitits ihop av svenska arbetare överförs till andra länder där det används för att utsuga andra folk. Eriksberg och Kockums är delägare i jättevarvet Lisnave utanför Lissabon. Den svenska textilindustrin har gjort stora investeringar i Portugal. Fascismen garanterar dessa företag stora vinster. Just nu byggs tankfartyg på Eriksberg, som kommer att användas för borttransport av angolesisk olja till USA. Volvojeepar används i Portugals kolonialkrig i Angola. Detta sker med den svenska regeringens goda minne.
Amilcar Cabral har på följande vis formulerat sin befrielserörelses syn på imperialism
” ... Vi måste ta ställning; antingen erkänner vi att alla berörs av kampen mot imperialismen eller också förnekar vi det. Om det som allt tyder på är riktigt att det existerar en imperialism vars mål är att samtidigt behärska den internationella arbetarklassen och kväva de nationella befrielserörelserna i de underutvecklade länderna, måste vii denna imperialism se en gemensam fiende som måste bekämpas tillsammans.”
Lördagen den 20 januari 1973 återinsattes Richard Milhouse Nixon i sitt ämbete som president i USA. Internationella protestaktioner genomfördes över hela världen mot detta redskap för en förruttnande imperialism. Även här i Sverige genomfördes demonstrationer. För första gången kunde också SKI uppvisa en begynnande styrka genom att ta initiativ till och delta i demonstrationer i främst Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Umeå.
DFFG hade gjort energiska försök att få med sossarna sedan förhandlingarna för en 5-partidemonstration hade brakat samman. Detta misslyckades dock. Trots detta gick man i kallelsen till demonstrationen enbart ut med kraven: ”USA måste sluta bomba” och ”USA måste skriva under fredsavtalet” (fred?). Även SKI ansåg att en kraftfull protest riktad mot USA-imperialismen och dess terrordåd var synnerligen nödvändig den 20 januari. Det absolut bästa hade naturligtvis varit om en så bred enhetsfront som möjligt kunnat anordnas (med ett bibehållande av varje organisations självständighet), men ack nej, så blev ej fallet.
hos DFFG-ledningen om ett gemensamt agerande, fick vi ständigt samma undanglidande svar. Trots att man inte hade någon principiell kritik av SKI:s paroller. DFFG säger sig arbeta för största möjliga enhet inom Vietnamrörelsen – är det bara ord?....
emellertid en egen kampanj med affischering, mötesserie på några av stans gymnasieskolor, appellmöten på stan, bössinsamling, flygbladsutdelning på industrier, skolor, etc. där vi kallade till demonstrationen på korrekta paroller, utan att sprida några illusioner om att avtalet skulle komma att leda till ”fred”.
på Gustaf Adolfs uppmanade DDFG-ledningen per megafon alla demonstranter på vänstra (!) sidan av torget, där SKI:s tåg samlats, att förflytta sig till det ”riktiga” tåget, på den högra (!) sidan, dvs till DFFG:s kolonn. Några demonstranter i SKI:s tåg hörde uppmaningarna och lämnade leden i tro att de hamnat i KFMLr:s tåg. Missförståndet klarades dock upp och demonstranterna återvände.
upprepade anmaningar till demonstranterna att ansluta sig till det så kallade ”riktiga” tåget, samlades ca. 400 demonstranter under parollerna:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA!
USA UT UR INDOKINA!FÖRSVARA DRV!
KAMP MOT IMPERIALISMEN!
INTERNATIONELL SOLIDARITET – INTERNATIONELL KAMPENHET!
ERKÄNN PRR!
STOPPA DOLLARSTÖDET!
med DFFG att SKI:s tåg skulle gå lugnt och sansat 25 meter efter DFFG:s, utnyttjade DFFG i vanlig ordning kapitalets våldsapparat för att uppnå sina syften. Med hjälp av en polisbil breddade man avståndet till flera hundra meter. Detta kan inte med bästa vilja i världen benämnas enhetsfrontspolitik.
efter demonstrationen till ett kampmöte som samlade ca. 200 personer.
I Uppsala gick SKI:s demonstration under parollerna:
USA UT UR INDOKINA!
ERKÄNN PRR!
SEGER ÅT FNL!
FÖRSVARA DRV!
KAMP MOT IMPERIALISMEN!
SKI:s kolonn ställde upp separat och samlade ca. 250 personer. Flera av DFFG:s lokalgrupper ställde också upp i denna del av tåget. DFFG-ledningen försökte även här med hjälp av megafoner, värva folk från SKI:s led, men misslyckades grundligt med detta.
DFFG ställde här upp under parollen: Sverige för fred i Vietnam (i blå – vitt! ! !)
I Umeå ställde SKI upp med en egen kolonn i DFFG:s demonstrationståg. Man samlade 110 personer (DFFG samlade 400). Förutom SKI:arna deltog även Förbundet Kommunist och Grupp 8. Vid demonstrationens avslutning spärrade emellertid polisen av ingången till torget, och SKI-kolonnen vägrades tillträde.
Även i Stockholm hölls en demonstration den 20:e januari. SKI:s kolonn samlade här ca. 250 personer. Man förde bl.a. fram parollen: Stöd PRR – mot regeringen! Två amerikanska flaggor med hakkors i stället för stjärnor, brändes. I samband med detta råkade en halv polismustasch brinna upp. Två kamrater greps för missfirmelse av tjänsteman, trots att de erbjöd sig att betala kostnaderna för bortrakning av den andra halvan.
I vanliga fall anordnas Vietnamdemonstrationerna i Lund av Indokinakommittén – en samarbetskommitté mellan olika organisationer. Denna gång proklamerade emellertid sossarna självständigt att de skulle anordna en demonstration den 20:e, och att andra organisationer var välkomna att delta. Demonstrationen skulle vara tyst och värdig – inga slagord fick ropas. SKI i Lund beslöt sig för att ställa upp i demonstrationen med en egen kolonn. Dessutom skulle man ropa slagord – helst ordentligt! Demonstrationen samlade totalt 1600 personer. SKI:s kolonn gick som sista del i taget och samlade 400 personer. Detta var den enda del av taget som var ordentligt försedd med paroller, och den enda del av taget som, (trots uppmaningar från vakterna), ropade slagord. KFML(r):s demonstration samma dag samlade 35-40 pers.
ENHET MED MODERATER VIKTIGARE ÄN ATT FÖRA FRAM RIKTIGA KRAV. DFFG-ledningen i Söderhamn försökte stoppa kraven Erkänn PRR och Seger åt FNL.
Regeringens utspel i Indokina-frågan över jul resulterade i, förutom den så omskrivna namninsamlingen, en rad rempartidemonstrationer över hela landet. Dessa baserades på samma otillräckliga krav som namninsamlingen: Sluta bomba! och Skriv under fredsavtalet! Även här slöt DFFG kritiklöst upp bakom de fem riksdagspartiernas politik.
På flera håll förekom emellertid opposition inom DFFG-leden mot den undfallande politiken gentemot sossarnas utspel. Ett exempel på detta utgör händelserna i Söderhamn, varifrån några kamrater som nu gått över till SKI, berättar:
”Vi var 15 kamrater från Bergshamra som semestrade en vecka i Söderhamn. När vi fick höra att det skulle bli demonstration i Söderhamn den 30:e december, satte vi igång med en ordentlig aktivitet för att få fram plakat och banderoller. Vi tillverkade två banderoller med texten: Seger åt FNL och Erkänn PRR, samt ett plakat med en uppmaning till de fem riksdagspartierna att upphöra med stödet till dollarn. När vi skulle ställa upp i demonstrationståget kom omedelbart en folkpartist från demonstrationsledningen fram och sa att vi inte fick gå med våra banderoller. Den plattform man enats kring stod knappast i överensstämmelse de paroller vi ville föra fram. Vi påpekade att vi ställde upp som enskilda och inte varit med och utformat någon sådan plattform. När inte folkpartisten kunde förmå oss att ta bort våra banderoller, konfererade han med ledningen och skickade en sosse på oss. Sossen sa ungefär samma sak, fast mer aggressivt. När inte heller sossen kunde övertyga oss skickade han efter DFFG-ledningen. Killen från DFFG sa samma sak som sossen, fast med mer inlevelse och patos. Det här skulle störa samarbetet med moderaterna, osv. Efter en hetsig diskussion var det dags för en ny konferens. Nu tyckte tydligen demonstrationsledningen att det var dags att ta till hårdare metoder, varför polis tillkallades. Polisen ryckte ett plakat från en av oss, men då han inte kunde påvisa att vi gjorde oss skyldiga till något lagbrott, och med tanke på att han var ensam mot ett demonstrationståg på ca. 700 personer, hade han inget annat val än att låta oss gå med i tåget.
Demonstrationsledningen gick emellertid runt i tåget och uppmanade folk att inte sluta upp bakom våra paroller. Trots detta gick en fjärdedel av tåget bakom oss, och flera ropade med i ’Krossa USA-imperialismen’ och ’Bryt med Saigon, Erkänn PRR’
Söderhamnskuriren skrev på första sidan: ’Moderat i ledningen för vietnamdemonstration’.
Vi instämmer!”
Detta är den andra artikeln i en serie på fyra avsnitt om Vietnamkrigets historia. Denna får betraktas som ett inlägg i en diskussion som vi för inom SKI och som vi anser som mycket betydelsefull. SKI i dess helhet står därför inte för denna analys och detta gäller även de flesta analyser som publiceras i INDOKINA. Detta speglar för övrigt helt SKI:s karaktär som enhetsorganisation (se även faktarutan på sidan 1).
Den 2 september 1945 utropades Vietnam som självständig stat efter att ha varit en fransk koloni sedan mitten av 1800-talet. (Om utvecklingen till 1945, se förra numret av INDOKINA). Det kunde ha varit slutet på Vietnams kamp för självständighet. Men det blev inte så. Andra makter ville annorlunda. Vietnam blev nu ett offer för en omfattande internationell komplott för att åter dra in landet i imperialismens nåt. Vietnam kunde utropa sin självständighet samma dag som andra världskriget slutade. Man kunde utnyttja imperialismens försvagning. Men når fascismen krossats och de imperialistiska makterna började organisera sig igen, blev frågan om Vietnam åter central. Vid de stormaktsförhandlingar som fördes mellan de ”allierade” i kriget (dvs de imperialistiska makterna i USA, England, Frankrike och arbetarstaten Sovjetunionen) kom man överens om att Vietnam temporärt skulle delas längs 16 breddgraden och att den södra delen skulle kontrolleras av brittiska trupper och den norra av kinesiska. Så skedde också.
Officiellt var de brittiska och kinesiska trupperna i landet endast för att avväpna de japanska styrkorna. Men deras verkliga uppgift blev en annan: att se till att Frankrike återfick kontrollen över sin koloni. Ockupationstrupperna gick dock tillväga på olika sått, vilket delvis förklarar den fortsatta kampens geografiska utsträckning. I norr erkände de kinesiska trupperna den vietnamesiska regeringen och nöjde sig med att plundra landets ekonomiska tillgångar (det var nationalistkinesiska trupper som ville ha pengar för att bekämpa kommunisterna i sitt eget land). I norr bevarades sålunda Vietnams självständighet och den vietnamesiska regeringen höll kontrollen över området, trots att den brottades med ekonomiska svårigheter genom utplundringen. I söder gick däremot brittiska trupper in för att störta regeringen och skapa så mycket kaos som möjligt. Redan samma dag britterna marscherade in, startade de provokationer mot den välkomstdemonstration som anordnats. I fortsättningen vägrade truppernas ledare att förhandla med Vietminh, de införde undantagslagar och vägrade att avväpna de japanska trupperna. De 5 000 fransmän som var kvar i landet fick vapen, medan man samtidigt beordrade avväpning av Vietminhs trupper. Den 23 september hade man kommit såpass långt med att erövra statsapparaten (bl a genom att avskeda alla vietnameser som höll strategiskt viktiga poster), att man kunde genomföra en statskupp i söder. Harold Isaacs, en amerikansk reporter som var i Saigon vid denna tid, berättar:
”Klockan nio på morgonen (den 23 september) vajade trikoloren åter över Saigon. I staden och i det närliggande Cholon – det stora kineskvarteret – började vietnameserna omedelbart organisera motståndet. Gatustrider inleddes. Granater kastades. Och samtidigt som de första striderna inleddes, bjöd generalmajor Douglas Gracey, den brittiske kommendanten, in Vietminhs ledare för direkta förhandlingar med fransmännen. ‘Men varför’, frågade man Graceys främste politiske talesman, ‘varför kunde ni inte talat med Vietminh innan skottlossningen kom igång?’ Därför att man inte kan förhandla när någon håller en pistol mot ens tinning’, svarade den brittiske tjänstemannen. ‘Ni menar att ni endast kan förhandla när ni själva får hålla pistolen mot den andres huvud?’ Han ryckte på axlarna.”
Förhandlingarna ledde inte till någonting – mer förstås än att engelsmännen vann tid och till att de första franska förstärkningarna hann komma. De japanska trupperna som skulle ha avväpnats enligt Potsdam-överenskommelsen – släpptes ur fängelserna och användes nu av engelsmännen för att återerövra landsbygden. Och samtidigt strömmade fransmännen in i landet. Före årets slut fanns det 50 000 franska trupper i söder. Britterna hade gjort sin plikt. De lämnade över.
Nästa steg i fransmännens strategi för att återerövra landet, blev att ta den norra delen. Det blev betydligt svårare. Här kunde man inte undergräva statsapparaten inifrån på samma sätt som i söder. Man hade inga trupper i norr och inget ekonomiskt eller politiskt inflytande längre. Man fick använda en annan strategi: förhandlingar med den vietnamesiska regeringen. Efter flera månaders förhandlingar i Paris nådde man fram till en överenskommelse den 6 mars I946. I dess första punkt hette det att Frankrike erkände Vietnams regering. Det lät vackert. Men det var bara ord. Det viktigaste i avtalet kom i den andra punkten: fransmännen skulle ha rätt att sända trupper till norr för att ”avlösa” de kinesiska trupperna. Därmed fick de fotfäste även i norr. Nu blev det dags för nästa steg: medan Ho Chi Minh fortfarande var i Paris och förhandlade, utropade fransmännen södra delen som separat stat, ett klart brott mot avtalet som talat om Vietnam som en enhet. Och sedan det slutliga steget: väpnad konfrontation. Den kom i november I946 när fransmännen besköt Hanoi och dödade 6 000 vietnameser. Därmed inleddes ett nytt krig, ett krig som skulle vara i nio år.
Innan vi något analyserar detta krig, kan det dock vara värt att dröja lite vid den vietnamesiska regeringens handlande under dessa franska försök att återerövra landet.
Det vietnamesiska ledarskapet har härdats och smitts genom 30 års strider mot imperialismen. Det har valts ut i blodiga och hårda strider. Genom en hundraårig kamptradition har det skolats för sin uppgift. Denna långa strid har givit viktiga erfarenheter och ledningen för Vietnams folk har i allmänhet förstått att utnyttja dessa erfarenheter på ett riktigt sätt. Men det vore illusoriskt att tro att den alltid varit felfri, att den alltid handlat rätt. Perioden mellan september 1945 och november 1946 är en period då det vietnamesiska ledarskapet vacklade och bitvis förde en felaktig politik.
I Vietminh (fronten) var kommunistpartiet den ledande och aktiva delen. De borgerliga grupper som anslutit sig hade ingen social bas för att kunna ta ledningen i kampen. Likväl kom dessa borgerliga grupper att dominera fronten, både ideologiskt och politiskt. I den nationella enighetens namn kunde de hindra att regeringen vidtog tillräckligt radikala åtgärder för att lösa den katastrofala situationen i landet (1945 svalt två miljoner vietnameser ihjäl, dels på grund av misshushållningen under japanernas ockupation, dels genom att Röda floden svämmade över och dränkte åkrarna). Man genomförde endast blygsamma reformer (sänkning av jordräntan, intensiv satsning nå utbildning), men inte den behövliga jordreformen. På det politiska planet vägrade man att genomföra den beväpning av folket som kunnat stoppa det franska inträngandet. Tvärtom underlättades detta inträngande genom att Vietminh krossade de marxistiska vänstergrupper utanför kommunistpartiet (trotskister) som krävde en jordreform och en beväpning av folket. Eftersom dessa grupper var starkast just inom arbetarklassen i söder, ökade detta krossande förvirringen bland arbetarna, och fransmännen kunde rida högt på splittringen. Det kommunistiska partiet gick t o m så långt i eftergifter till den nationella borgarklassen att man i oktober I946 upplöste partiet!
Hur kunde man genomföra dessa steg? Svaret får sökas i den strategi som vägledde partiet vid denna tid. Liksom andra kommunistiska partier var man inriktade på att skapa en ”folkdemokrati” som inte skulle vara ett socialistiskt samhälle, utan en slags statskontrollerad kapitalism där man skulle samarbeta med borgerliga grupper. Att man upplöste kommunistpartiet var inte något exceptionellt – så gjorde man även i ”folkdemokratierna” i Östeuropa, medan många partier i Västeuropa diskuterade ett samgående med socialdemokratin. Vägran att genomföra reformer och andra äganderätten var en konsekvens av denna politik. Likaså eftergifterna i förhandlingarna. Detta var ”folkfrontens” glansperiod. Överallt misslyckades den – den gav borgarklassen möjlighet att reorganisera sig efter kriget och sedan starta en omfattande offensiv mot kommunismen. De vietnamesiska kommunisterna utsattes för mycket starka påtryckningar från både Moskva och från det franska Kommunistpartiet (som hade ett avgörande inflytande i Frankrike och t o m satt i regeringen när kriget mot Vietnam startade) som menade att Vietnam skulle vara kvar i Frankrikes imperialistiska Union. Snart skulle nämligen Frankrike bli socialistiskt och då skulle Vietnam komma med ”på sladden” och också bli socialistiskt utan några egna ansträngningar.
Det tog tid innan vietnameserna kom underfund med konsekvenserna i denna ideologi. Landet stod oförberett inför imperialisternas provokationer, och kunde inte hindra den nya ockupationen. Den erfarenheten hade de gemensamt med hela den kommunistiska världsrörelsen. Men vietnameserna kunde dra lärdomen – det kunde inte partierna i Europa. Precis som det kinesiska kommunistpartiet stod de i nära kontakt med folket och befann sig i en sådan situation att man kunde bryta ner det ideologiska hindret. Det skedde successivt under det andra indokinesiska kriget. Under dessa år byggdes Vietnams Arbetarparti åter upp.
Den nya strategin stadfästes vid partiets andra kongress 1951, där man förklarade att man efter befrielsekrigets slut skulle bygga socialismen direkt utan ett föregående stadium av kapitalistisk utveckling. ”Under arbetarklassens ledning, med det arbetande folket som drivkraften, kommer denna revolution inte endast att lösa antiimperialistiska och anti-feodala uppgifter, utan också frambringa en kraftfull utveckling av folkets demokratiska regim; på samma gång sår den socialismens frö och skapar betingelser för att gå fram mot socialismen. Denna revolution genomför de borgerligt demokratiska uppgifterna och växer över i en socialistisk revolution.” (kursiverat i originalet)
Även om terminologin inte är helt konsekvent i kongressens dokument, är det ingen tvekan om att denna linje innebar ett klart brott mot den tidigare teorin och praktiken. Detta faktum år värt att stryka under: Vietnams kamp för självständighet mot imperialismen innebar samtidigt också dess kamp mot den etablerade kommunistiska traditionen och för en ny kommunistisk strategi, byggd på teorin om en ständig revolution.
Hur långt denna korrigering gått inom partiet, är svårt att avgöra utan mer ingående studier, men utvecklingen i Demokratiska Republiken Vietnam – som efter 1954 genomfört både en demokratisk kollektivisering och förhindrat statsapparatens byråkratisering – visar enligt min uppfattning att det vietnamesiska ledarskapet här kommit längre än både Kina och Kuba.
Det andra indokinesiska kriget varade i åtta år. Fransmännen hade räknat med att det skulle vara en lätt affär att slå ned upproret och återta kontrollen. Ytligt sett hade man fog för sin optimism. Frankrike hade en stor militär apparat – vietnameserna hade nästan inga vapen alls. Vietnam var fortfarande kaotiskt efter det första kriget, och dessutom var man isolerade internationellt (Sovjetunionen erkände inte den vietnamesiska regeringen förrän 1950). Men likväl var det vietnameserna som slutligen tog hem segern på slagfältet. Det berodde på flera faktorer: – genom en korrekt militär strategi kunde man mobilisera hela folket. Bristen på moderna vapen kunde kompenseras genom att motståndsceller organiserades över hela landet.
”De som har gevär ska använda sina gevär, de som har svärd ska använda sina svärd, de som inte har något svärd ska använda spadar, hackor eller påkar”. (Ho Chi Minh, 1946).
Man hade inga illusioner om en snabb seger. Tvärtom fastslog man just utnötningskriget som en strategi. Detta krig skulle genomföras i tre faser: strategisk defensiv, aktivt utmattningskrig och slutligen allmän motoffensiv. I dessa faser skulle man använda olika stridande enheter. I den första fasen främst gerillastyrkor, i den andra regional milis och i den tredje reguljära styrkor som kunde centralisera den stora offensiven. – Lika viktig som den rent militära strategin var dock det andra elementet: vietnameserna insåg att kriget inte bara kunde föras rent militärt. Kampen måste föras på alla fronter för att uppnå en fullständig mobilisering av massorna. Den militära strategin var inte skild från politiken och ekonomin. Motståndskriget var samtidigt en revolution, genomförd efter bestämda klasslinjer (arbetar-bondealliansen). I de områden som man kontrollerade genomförde man sociala reformer. Konkret fick bönderna se skillnaden mellan den nya regimen och det gamla kolonialväldet. Den ena hade bara givit dem förtryck, lidande och död. Den nya regimen gav dem jord att bruka, avskaffade jordräntan och de orättvisa skatterna, byggde skolor för barnen och hälsocentraler för hela befolkningen. För dem var der ingen tvekan om vilken part man skulle stödja.
Likväl genomfördes inte denna ekonomiska politik utan motstånd från en del av det vietnamesiska ledarskapet. Enligt Giap – som var den ledande strategen under kriget – rådde det under de första åren en felaktig syn på sambandet mellan kriget och den sociala revolutionen. Det gjorde att man sköt på jordreformen onödigt länge.
Först i krigets slutskede rättade man till detta misstag och förverkligade parollen ”jorden till dem som brukar den”.
För fransmännens del var kriget inte särskilt lyckosamt. Det långa utnötningskriget skapade en kraftig opinion inom landet mot kolonialkriget, regeringarna föll på löpande band, och när den nationella enigheten upplösts och ersatts med det ”kalla kriget”, gick t.o.m. kommunistpartiet emot kriget.
Den franska militära strategin innefattade två faser: under den första kämpade man främst med egna trupper i landet, och under den andra genomförde man en ”vietnamisering” av kriget genom att upphöja södra Vietnam till ”självständig” stat och skaffa hem den gamla kejsaren Bao Dai från nattklubbarna i Hong-Kong. Inga av dessa åtgärder kunde stoppa nederlaget, men ”vietnamiseringen” innebar dock en bättre organisering av de feodala och borgerliga grupper som stödde fransmännen och som tidigare befunnit sig i social och ekonomisk upplösning.
Frankrike skulle aldrig lyckats hålla ut så länge, om man inte fått en mäktig allierad: USA. Redan i slutet av 40-talet trädde USA in som finansiär av kriget. 1954 hade USA gett över en miljard dollar till krigföringen, vilket motsvarade 80% av de franska krigskostnaderna. Vid denna tid planerade USA också att direkt ingripa med egna trupper och t.o.m. med kärnvapen för att stoppa en vietnamesisk seger.
Denna intervention hann dock aldrig bli av. I maj 1954 föll Dien Bien Phu i vietnamesernas händer efter 75 dagars belägring. Det var den definitiva dödsstöten åt den franska imperialismen i Indokina.
Därmed kunde kriget ha varit slut och Indokina ha blivit fritt och självständigt. Så blev det dock inte. Liksom efter augustirevolutionen 1945, började nu ett intensivt diplomatiskt spel för att hindra den vietnamesiska segern. Återigen inträffade samma sak som nio är tidigare: man tvingades vid förhandlingsbordet göra avkall på de segrar man rillvunnit sig på slagfältet. Det rådde andra styrkeförhållanden i Genève än i Dien Bien Phu.
Genom avtalet i Genève tvingades vietnameserna att ge upp en stor del av det område man befriat. Landet delades vid 17:e breddgraden. Inom två år skulle man hålla folkomröstning för att ena landet igen. Det löftet var endast en manöver för att ge imperialisterna andrum för en ny invasion. I nästa avsnitt ska vi se hur detta skedde.
De senaste åren har utmärkts av allt större oroligheter i de allra flesta av världens stater. I ”tredje världen”(U-länderna) har dessa tagit sig uttryck i direkt öppna konfrontationer och uppslitande krig. De högindustrialiserade länderna har emellertid inte stått utanför detta mönster. Även där har motsättningarna skärpts. Arbetarklassen har återupptagit bortglömda kamp- och stridsformer och tidvis, som i maj -68, skapat egna självständiga maktorgan.
Vad beror denna utveckling på? Beror den på enskilda eller grupper av ”bråkstakar” som inte har något annat för sig än att ställa till tråkigheter? Eller kan man härleda den till djupare orsakssammanhang som har sina rötter i den samhällsordning vi lever i? Det är uppenbart att vi här inte har att göra med tillfälliga eller enskilda fall, utan med allmängiltiga företeelser och problem. Kampen i både de koloniala och halvkoloniala länderna likaväl som i de ”avancerade” länderna, är inte på något sätt ”provocerad” eller påtvingad, utan den bottnar i djupa inre sociala konflikter och motsättningar inom det kapitalistiska samhället. Det vore idiotiskt att reducera uttrycken för stora människomassors djupt rotade behov och problem till bagatellartad småskurenhet. Så länge det finns klassamhällen med ett institutionaliserat våld, d.v.s. ett våld som är inbyggt i själva samhällsstrukturen, kommer detta även att äga sin motsvarighet i ett frigörande, revolutionärt våld, som vänder sig mot förtrycket. Att hoppas på den ”våldsamma revolutionens” försvinnande från denna värld, innebär således att hoppas på att den stora majoriteten av mänskligheten skall förlika sig med outhärdliga och omänskliga sociala, ekonomiska, politiska och kulturella förhållanden. Sådana förhoppningar är varken realistiska eller rationella och inte särskilt mänskliga heller.
Om man skall förstå vår tids omvälvningar måste man därför ta sin utgångspunkt i den ekonomiska och sociala ordning som bestämmer människors tillvaro och utreda om det finns något samband mellan förhållanden i exempelvis de imperialistiskt dominerade länderna och förhållandena här i Sverige.
Imperialism innebär kortfattat internationell utsugning. Imperialismen är kapitalismens högsta stadium. I och med det kapitalistiska systemets genombrott korn ekonomin att inriktas på produktion för vinst och inte för mänskliga behov. Arbetarna ägde bara sin egen arbetskraft och tvingades ta anställning mot lön. Kapitalisternas vinster skapades genom att värdet av det arbetarna producerade var högre än deras lön. Kapitalistens profit utgörs alltså av det mervärde som arbetaren skapar. Vinsterna använde kapitalisterna till att investera i en utökad produktion för att få ännu högre vinster.
Sjunker vinstkvoten (=vinstens storlek i förhållande till det använda kapitalet) i det egna landet, så söker sig kapitalisterna till lönsammare alternativ i utlandet. Det är då fördelaktigt att skaffa sig en vidare kontroll över detta utland för att säkra avkastningen från investeringarna. Det är viktigt att ha kontroll både över nya marknader och råvarukällor. Kontroll av råvarukällor har blivit en allt viktigare aspekt för den moderna imperialismen. Tekniska framsteg har krävt god tillgång på vissa råvaror som finns främst i tredje världen. Naturtillgångarna i u-länderna är livsviktiga för imperialismens existens.
Kapitalismen utvecklades till ett imperialistiskt system under det att den fria konkurrensen mellan olika kapitalister korn att beskäras av monopolbildningar, framkallade av den intensiva profitjakten och av de tekniska framsteg som krävde stora investeringar och stora produktionsenheter. I och med den monopolisering i de kapitalistiska ekonomierna som markant framträdde vid sekelskiftet, blev de inhemska marknaderna otillräckliga. Vinstkvoten på hemmaplan hotade att sjunka och det blev nödvändigt för kapitalismen att expandera internationellt.
En viktig aspekt av dagens imperialism är statsmakternas ökade åtaganden. Staten garanterar stabiliteten i monopolföretagens avsättning och understödjer deras expansion. Exempel är statliga investeringsgarantier och lån till u-länder för att klara deras handelsbalans på en marknad där imperialismen bestämmer priserna. Militärutgifterna och u-hjälpen faller också inom detta område.
Sverige är ett imperialistiskt land. Från c:a 1910 börjar Sverige bli ett kapitalexporterande land. Flera svenska företag investerar i utlandet för att få avsättning för de höga monopolvinsterna gjorda här hemma. Ett tjugotal svenska koncerner svarar för mer än 80% av omsättningen utomlands.
Den svenska staten håller den svenska imperialismen om ryggen genom att ge investeringsgarantier till monopolföretag som vill etablera sig i utlandet, genom att aktivt delta i internationella imperialistiska organ som världsbanken och IMF (internationella valutafonden), osv.
Imperialismen innebär inte endast att industriländernas kapitalistklasser också förtrycker och utsuger de arbetande massorna i de exploaterade kolonierna. Den innebär även att deras makt gentemot ”deras egna” arbetarklasser kraftigt ökar. Genom att t.ex. LM Eriksson suger ut arbetare i Brasilien och Malaysia stärks dess ställning gentemot de svenska arbetarna och det kan öka utsugningen även av dem. Fienden till arbetarklassen i kapitalistländerna och till de förtryckta massorna i de kolonialiserade länderna är gemensam. Därför måste kampen vara gemensam. Annars kan imperialismen aldrig krossas.
Imperialismen framställs ofta som en bläckfisk. Den anti-imperialistiska kampen beskrivs som ett upprepat stympande av denna bläckfisk, arm efter arm. En sådan bild är ett symtom på en mekanisk och förrädisk syn på kampen mot imperialismen. Den varslar en uppfattning där kampen är en bit-för-bit, arm-för-arm, i land efter land. Men kampen förs inte i ett land i taget. Gjorde den det vore imperialismen omöjlig att besegra. Det skulle innebära att den kunde koncentrera sina styrkor på en plats i taget, på en uppgift. Världen består dock inte av isolerade länder. Den består av länder som är inbördes beroende, som är indragna i en internationell arbetsfördelning. Den består av folk som lär av andras erfarenheter, stimuleras av andras framgångar, drabbas av andras nederlag. För att nå bestående framgångar måste kämparna på olika håll i världen – i de koloniserade länderna, i de imperialistiska länderna – samordna sitt arbete inom ramen för en internationell strategi mot imperialismen och det kapitalistiska systemet.
Kampen mot imperialismen kan inte skiljas från kampen mot kapitalismen. Det finns inte någon anti-imperialistisk kamp som inte samtidigt riktar sig mot kapitalistiska intressen och behov.
För anti-imperialisterna i kapitalistländerna står uppgiften att knyta an till arbetarklassens kamp, föra in ett internationellt medvetande och verka för aktiv solidaritet mellan alla världens förtryckta klasser. Vi måste verka för den proletära internationalismen, så att när arbetarna på ett svenskt företag i Portugal strejkar, så sympatistrejkar arbetarna på samma företag i Sverige.
Vårt stöd till Indokinas kämpande folk, eller till de afrikanska eller de sydamerikanska befrielserörelserna måste knytas samman med en aktiv arbetarkamp här i vårt eget land. Så också i USA och andra imperialistiska länder. Eller som Amilcar Cabral, den nu mördade ledaren för befrielserörelsen PAIGC i Guinea-Bissau sa: ”Bästa sättet att visa oss solidaritet är att ni börjar slåss mot imperialismen i Europa i ert eget land. Att sända oss medicin är också bra — men bara en andrahandsfråga. Det kan jag förresten lova, att tar ni i morgon till vapen mot imperialismen i Europa, då skall vi sända er lite medicin också.”
A.L., M.E., H.S.
Den grundläggande orsaken till att SKI bildades (i september 1972) var ett ökat behov av en vidareutveckling av stödet åt de indokinesiska befrielserörelserna och att fördjupa insikten om imperialismen. SKI ser det dock som sin uppgift att inte enbart mobilisera kommunister eller vänstersympatisörer i detta stöd, utan det gäller även att kunna aktivt engagera de människor som spontant reagerar negativt på USA:s aggression i Indokina och stöder FNL (Södra Vietnams Nationella Befrielsefront) i deras kamp för ett fritt Vietnam.
SKI är en självständig organisation, som inte har för avsikt att anpassa sig till den medvetenhet som redan existerar. p g a att detta alltför lätt leder till avpolitisering. Därmed inte sagt att SKI inte är villig att samarbeta med andra organisationer eller grupper (och naturligtvis individer) som solidariserar sig med befrielsekampen i Indokina. Tvärtom så ställer sig SKI positiv till och strävar efter samarbete med sådana organisationer. Den ledande principen vid ett sådant samarbete är dock: ENIGHET I HANDLING, UTAN ATT NÅGON ORGANISATION FÖRMYNDARAKTIGT DIKTERAR UTFORMNINGEN AV SAMARBETET OCH HELT UTPLANAT ANDRA ORGANISATIONERS IDENTITET. Dvs varje organisation har rätt att föra fram särskiljande paroller, som går utöver men inte strider mot en överenskommen minimiplattform.
Det som är annorlunda i SKI:s uppbyggnad jämfört med t ex DFFG (De Förenade FNL-Grupperna) är främst att alla har rätt att föra fram egna analyser. Stödjer du alltså SKI:s paroller har du full frihet att propagera och arbeta för din inställning till händelser, som inte preciseras av SKI:s minimiplattform.
Den politiska plattform från vilken arbetet inom SKI utgår kan sammanfattas i följande huvudparoller:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA:
USA UT UR INDOKINA!
FÖRSVARA DRV!
KAMP MOT IMPERIALISMEN!
INTERNATIONELL SOLIDARITET – INTERNATIONELL KAMPENHET!
KAMPEN GÅR VIDARE!
Samtidigt som SKI uppmanar till ett villkorslöst materiellt och politiskt stöd åt de indokinesiska befrielsekämparna, så vill vi genom diskussioner, propagandaspridning och aktioner öka medvetenheten om indokinakrigets orsaker, om befrielsekampens utvecklingsmöjligheter och betydelse, om imperialismen, och då i synnerhet USA-imperialismen och dess samband med den svenska imperialismen, om den svenska regeringens hyckleri, om Kinas och Sovjetunionens hållning med mera.
Stödet åt de indokinesiska befrielserörelserna och försvaret av DRV (Demokratiska Republiken Vietnam) kommer i första hand att inriktas på propagandaspridning genom t ex flygbladsutdelning, tidningsförsäljning och bössinsamlingar. I detta viktiga informationsarbete engagerar sig alla gemensamt inom SKI. Andra tänkbara former kan tänkas vara gatuteater, filmförevisningar, allmänna informella möten, som kan underlätta för SKI att sprida kunskap om vad som pågår i Indokina.
SKI är en öppen aktivistorganisation, vilket innebär att alla som är beredda att arbeta aktivt eller redan gör det har tillfälle att delta på alla möten.
Alla som önskar arbeta aktivt inom organisationen blir invalda i en basgrupp. Varje basgrupp är sammansatt av personer som antingen bor i samma stadsdel, studerar eller arbetar etc. Vid basgruppsmöten ventileras olika problem inom eller utom organisationen samtidigt som en politisk skolning bedrivs.
Varje individ som avser att bli medlem i SKI måste först arbeta aktivt en viss tid inom organisationen innan han/hon officiellt blir invald som medlem. Detta för att undvika eventuella ”pappersmedlemmar”, dvs medlemmar som är med i organisationen, men INTE arbetar aktivt eller deltar på några möten, utan endast erhåller organisationsmaterial. Men även de som vet att de inte har tid att avsätta för aktivt arbete, men är intresserade kan kontakta SKI för att bli sympatisörer.